cessatio

Då denna bloggs funktion sakta men säkert övergått från att berätta om den glädje som finns i de klassiska språken till att rapportera om humaniorans slutgiltiga nedmontering och död i vårt lilla land, så ska vi väl fortsätta med den deprimerande rapporteringen.

Det finns intet nytt på Carolinafronten, med den förestående stängningen av läsesalarna. Inget på Ergos hemsida, (UU:s studenttidning) och inget mer i rikspressen.

Idag, söndag finns dock en insändare i UNT av legenden Sigrid Kahle fil dr, där hon uppmanar universitetet att värna om Carolina. Hon ställer visserligen några kritiska och synnerligen relevanta frågor, ("Tar de alla referenser från nätet [jo, tyvärr]? Är studenterna för stressade för att slå i böcker?"), men avslutar med en god beskrivning av Carolina:

"Här finns en atmosfär full av lärdom och spänning, en levande humanistisk forskarmiljö där studenterna kan möta professorer och känna att de är del av en forskargemenskap!"

Man tycker att denna mötesplats för forskare av åtskilliga discipliner och ämnen i synnerhet borde omhuldas i dessa tagar då samarbete, tvärvetenskaplighet och ämnesblandade masters är vad universiteten skriker och dundrar om, men icke så. Tomma ord, tomma ord.
(Och kom inte och föreslå Karin Boye-bibl som något slags alternativ, alla som någonsin görsökt jobba där vet hur omöjligt det är, med sina undangömda läsesalar, bizarra öppettider, röriga layout, allmäna bullrighet och totala avsaknad av bekvämligheter. Man har t.ex ingen möjlighet att hänga av sig, och sålunda släpas ytterkläder runt inne i biblioteket, vilket vid dåligt väder kan vara otrevligt för alla.)

Den galenskap som härjar i Lund har jag inte hittat det senaste om på nätet, och jag har bara muntliga källor, det ska erkännas, men det är tillförlitliga sådana. (jag har för övrigt hittat ytterligare några länkar från början av november, här från Aftonbladet Malmö, här från SR i Malmö, och slutligen en snutt från den lundensiska studenttidningen Lundagård. Samtliga är lokalpress, det nådde som sagt inte nyheterna på riksplanet)

På tal om detta var det en trevlig UnderStreckare igår om Comenius' Orbis Sensualium Pictus:

"Comenius - namnet var latiniserat från Komensky - kom som sagt från Mähren, en del som nu är Tjeckien. I Herborn 1611-13 och i Heidelberg 1613-14 läste han bland annat didaktik, tidens astronomi och Paracelsus medicin och kom sedan att verka som präst, lärare och författare. Comenius var protestant och tillhörde en reformvänlig sekt kallad det böhmiska brödraskapet. I och med att Böhmen rekatoliserades tvingades han att fly, och från 1621 vistades han först i Leszno i Polen och mot slutet av
sitt liv i Amsterdam.
Comenius betraktade visserligen sig själv som i första hand teolog - med en litet speciell profil, som jag återkommer till - men det är framför allt som tänkare kring undervisning och som upphovsman till läroböcker eftervärlden har ägnat honom intresse.

Också Sverige nåddes av Comenius. Redan år 1642 hade han inviterats av riksrådets gigant Axel Oxenstierna och industrimannen Louis De Geer för att utarbeta en ny läroplan för det svenska skolväsendet, men det var först fyrtio år senare, 1682, som hans pedagogiska metoder på allvar kunde tas i bruk. Då utkom nämligen, genom biskopen i Åbo, den högt begåvade och bibliofile västmanlänningen Johannes Gezelius den äldres (1615-1690) försorg, den första svenska upplagan av Orbis Sensualium Pictus - Sinnevärlden i bilder. Denna klassrummets klassiker, vars första utgåva på latinska och tyska utgavs 1658, är troligen den mest spridda och tryckta läroboken i Europa efter medeltiden, och användes även i svenska skolor i mer än 100 år."
...
"Trots eller just tack vare blandningen av självförtroende och underligheter är Orbis högst roande läsning. Dels utvinner Comenius, låt vara oavsiktligt, i många avsnitt en sorts poesi i sak ("Sammanhängande saker mäter vi med alnmått, våta varor med kanna och torra saker med skäppa."), dels händer det att förmedlingsivern får en mer sällsam än saklig konkretion ("I förstorningsglaset ser en loppa ut som en liten gris."), och dels finns det något i största allmänhet friskt och upplivande att möta denna av omedelbarhet präglade, nära nog utopiska tillförsikt; den manar till ett slags basal upptäckaranda, eller att åtminstone i erinran söka kontakt med en ursprungligare förundran."

När man läser denna essä och ser hur denna lilla latinska bok har haft så brett inflytande, den har påverkat såväl filosofi som pedagogik, kan man inte låta bli att tänka på hur forskning om till exempel en dylik text och dess inflytande, snart inte längre kan bedrivas i Lund, då latinet försvunnit.