Thursday, March 15, 2007

Quoque

Det är, som Svenskan mycket välvilligt uppmärksammat, idag Idus Martiae, även känd som den hemska dag då Caesar mördades, fadermordets dag.
Understreckaren beskriver väl Caesars kulturella arv och lyfter även fram just det att vårt källmaterial runt mordet är torftigt:

"Ett viktigt avstamp är granskningen av det osäkra källäget: Suetonius och Plutarchos biografier, standardtexterna om Caesars liv, skrevs först 150 år efter imperatorns död. Den enda någorlunda samtida skildringen själva mordet skrevs av kung Herodes rådgivare Nikolaos från ­Damaskus, och fungerar som en utvikning i dennes biografi över kejsar Augustus, endast bevarad i ett bysantinskt lexikon från 900-talet. Nikolaos utifrånperspektiv ger en annan bild av förloppet än den gängse. Sammansvärjningens främsta drivkraft är personlig hämnd, bland såväl Caesars fiender som anhängare, vilka alla upp­lever sig förfördelade av hans mildhet. Inte ett ord om idealistiska motiv och fruktan för kungadöme; allt är en simpel maktstrid i samhällets översta skikt. Istället för en stenhård viljemänniska framstår Caesar som vacklande och utan kontroll över händelserna, när han passivt låter sig ledas vid handen av Brutus in till senatsmötet. Mordet beskrivs som rena tumultet, där attentatsmännen skadar varandra i sin iver att komma åt diktatorn, som för övrigt stupar efter 35 hugg. Om händelsen kunde uppfattas som inte särskilt epokgörande runt 20 fKr, då Nikolaos var verksam, uppstår frågan om Caesar som republikens baneman är en efterkonstruktion skapad under det romerska kejsardömets första sekel. Kanske hade Augustus, under 45 år ensam vid makten och enväldets egentlige arkitekt, mycket att tjäna på detta."

Visst är det förvirrat, och händelseförloppet kan definitivt diskuteras, men jag vill ändå hålla mig Suetonius variant idag, ty den är rörande och ger det avstamp jag behöver:

Assidentem conspirati specie officii circumsteterunt, ilicoque Cimber Tillius, qui primas partes susceperat, quasi aliquid rogaturus propius accessit renuentique et gestu[m] in aliud tempus differenti ab utroque umero togam adprehendit: deinde clamantem: 'ista quidem uis est!' alter e Cascis auersum uulnerat paulum infra iugulum. Caesar Cascae brachium arreptum graphio traiecit conatusque prosilire alio uulnere tardatus est; utque animaduertit undique se strictis pugionibus peti, toga caput obuoluit, simul sinistra manu sinum ad ima crura deduxit, quo honestius caderet etiam inferiore corporis parte uelata. atque ita tribus et uiginti plagis confossus est uno modo ad primum ictum gemitu sine uoce edito, etsi tradiderunt quidam Marco Bruto irruenti dixisse: kai su teknon

I Robert Graves underbara översättning (jag är inte så förtjust i den svenska) bliver det:

"As soon as Caesar took his seat the conspirators crowded around him as if to pay their respects. Tullius Cimber, who had taken the lead, came up close, pretending to ask a question. caesar made agesture of postponemnet, but cimber caught hold of his shoulders. 'This is violence!' Caesar cried, and at that moment one of the Casca brothers slipped behind and with asweep of his dagger stabbed him just below the throat. caesar grasped casca's arm and ran it through with his stylus; he was leaping away when another dagger caught him in the breast. Confronted by a ring of drawn daggers, he drew the top of his gown over his face, and at the same time ungirded the lower part, letting it fall to his feet so that he would die with both legs decently covered. Twenty-three dagger thrusts went home as he stood there, Caesar did not utter a sound after Casca's blow had drawn a groan from him; though some say that when he saw Marcus Brutus about to deliver the second blow, he reproached him in greek with: "You too, my son?"

Ja, vad sade egentligen Caesar till Brutus? Vad blev hans sista ord (näst det suveräna Ista quidem vis est)? Som ni ser så övesätter graves den transkriberade latinska textem med 'You too, my son', vilket säkert får en och annan att klia sig i huvudet, då ni bestämt minnsa att Caesar utbrast i Et tu, Brute!

Men nej, om vi ska gå på Suetonius linje, säger karln med sitt sista andetag Καì σù τέκνον, för att för omväxlings skull faktiskt ge er lite grekiska. En bildad romare utbrast gärna i grekiska, inte blott för att stila, utan även för att det faktiskt var naturligt för dem (cf hur Gustaf III utbrister je suis blessé på den ödesdigra makeradbalen). Detta τέκνον har vållat huvudbry för många alltför bokstavliga kommentatorer genom århundradena, det finns sålunda spekulationer att Caesar skulle vara Brutus son, då Servilia (som var Rome-fantast vet)var en gammal flamma till Caesar, men detta är hyggligt avvisat, gängse uppfattning är att han såg den yngre mannen som en skyddsling. (Formen τέκνον ska vara episk och tragisk vokativ, och det har sålunda spekulerats i att Caesar citerar ngt för oss okänt verk.)

Varianten Et tu... lär vara en fullkomligt shakespeariansk uppfinning, varianter fanns i omlopp på 1500-talet, och forskare kunniga i detta vill härleda detta citat bl.a till en och annan tidigare källa, och engelska varianter existerade i t.ex den anonyma 'Caesar's revenge'; 'What, Brutus, too?'. Will S. kan ha översatt en av dessa engelska varianter, eller plockat från annan, antagligen mer eller mindre samtida, latinsk källa. (Vi ska inte diskutera Shakespeares small latin idag, men det är inte troligt att han läst Suetonius på originalspråket)

Det lustiga är att i många frankofona länder har en annan variant av Caesars dying words spridning, nämligen Tu quoque mi fili, en rent latinsk översättning av grekiskan ovan. Denna härleds även den ganska lätt, det är ett citat från en särdeles vanlig läsebok i latin på 1700-talet; De viris illustribus urbis Romæ a Romulo ad Augustum, av en abbé Lhomond, som fick vissa problem i egenskap av präst under franska revolutionen.

Ska nu högtidhålla denna dag med en kopp thé på soffan.

7 comments:

Anonymous said...

"agesture of postponemnet" låter som något ur Finnegans Wake. Säger korrekturläsaren.

Själv fick jag spö av någon pedantisk kommentarskribent när jag nyligen på fri hand och oklassiskt kallade dagen idag för idus martii.

Anonymous said...

Men vad roligt att jag av en slump hittade din blogg! Min dröm var en gång att doktorera i latin, men snålheten bedrog visheten kanske man kan säga och jag inbillade mig att man skulle ha någon liten användning av latinet i juridiken... jaja...

Unknown said...

Vilken kul och intressant blogg du skriver!

Julius Ceasar lär bland annat ha sagt: "alea iacta est", vilket betyder tärningen är kastad, dvs. beslutet är fattat och det finns ingen återvändo. Detta ska han ha yttrat den 10 januari 49 f. Kr.

http://ohlundonline.blogspot.com

Anonymous said...

Åh, efter att ha läst lite till (bl.a. under tävlingen längre ner) kan jag ju bara tillägga att jag hittade hit genom att Googla "Pugnate cum animis,
Lacedaemonii; hodie apud umbras fortasse cenabimus!"

Anonymous said...

Jätterolig och intressant blogg. Men menar du inte att det är Brutus som skulle vara Caesars son istället för tvärtom?

Anonymous said...

τέκνον är nu inte konstigare än att det förekommer rikligt i dramatiken från 400-talets Athen, för att inte tala om hos Homeros. Det är tämligen okontroversiellt att anta att Caesar kunde sin Homeros. Varifrån kommer spekulationerna om att han citerar något okänt?

MEE said...

Malte- jag ser denna joyceianska tolkning av mina lapsus digiti snarare som en komplimang än som pedanteri. Till mitt försvar kan jag säga att alla bokstäver väl är där.

Ida- Får man någon användning av latinet i juridiken? Och varför i hela friden googlar man en sådan fras?

PO- enligt Suetonius sade han faktiskt 'Iacta alea est', och även detta har diskuterats om det sades på grekiska. Tack för komplimangen!

Annika- du har naturligtvis helt rätt. Jag tenderar att skriva i flygande fart och ha en ganska macho atttyd till korrekturläsning. Tack även, jag älskar att bli kallad rolig.

Anonym- återigen att jag skriver hastigt, jag menade inte att formen τέκνον var okänd, utan just frasen i sin helhet, som, enligt den ngt arkaiska kommentar jag bläddrade i, vara obekant. Kommentaren var den där från Bristol Latin Classical, den blå, inte världens bästa, men var tillgänglig.