Igår muntade jag för första gången en student, vilket var en speciell upplevelse.
Jag har tidigare satt ihop tentor och förhör (och during my illfated gymasielärartid konstruerade jag prov en masse), men detta med att hålla i en muntlig tentamen är något speciellt, då jag själv suttit och våndats ett otal gånger i den andra stolen. (For the non-initates, man tenterar av arkaiska skäl och traditioner (samt för p.g.a det ringa antalet studenter och för att det är en väldigt noggran examinationsform) oftast kurser i klassiska språk muntligen, man sitter och myser med examinatorn i någon timme eller så (beroende på kursens omfattning) och översätter och kommenterar de textavsnitt som ens plågoande valt ut, samt svarar på ngra realia frågor. Detta har dock ändrats en del på senare år sägs det mig, det är nu mer skriftligt.)
Jag har aldrig riktigt varit i mitt esse på muntor, jag blir generellt sett mycket nervös, då man liksom är expected to perform, I do sparkle more brightly i en skriven tentamen, men då jag valt detta fält, har man lärt sig att hantera det, och jag var faktiskt helt enkelt otrolig i muntandet av min sista textkurs if I may say so.
Det har dock inte alltid varit så, jag minns en Vergilius-munta då jag plötsligt inte kunde komma ihåg hexametern, en total blackout, samt det mest famösa då, vid en 10 poängs prosatenta, den gode examinatorn insåg vid start att jag var svimfärdig av anspänning och läste Kingsley Amis Lucky Jim högt för mig i runt 20 minuter (protagonisten tänker vid ett tillfälle på Cicero, och sålunda kunde det sägas vara relevant), tills jag återfick mitt eqvilibrium och kunde med darrande händer ta mig igenom det hela. Nervositeten är oftast betydligt värre än själva tentamen. (Lovisa skrev ngt om det vill jag minnas, att det handlar om sinnestillståndet, att psyka sig själv till rätt attityd.)
Nåväl, studenten bar kanske på en smula nervositet, men var otroligt väl förberedd och översatte galant, fastnade på ett eller två ord, och jag lirkade fint och pedagogiskt ur henne rätt ord ("Fateri, det hittar du i ordboken som fateor, fessus, och är mer bekant för oss då då det har prefixet con-, confiteor, confes..."- "Bekänna!" avbryter studenten), och vi hade faktiskt ganska trevligt. Hade tagit hit Money helt i onödan.
En doktorand i latin nojar över sin bristande disciplin, hyllar latinets skönhet och älskar det klassiska. --------------------------------------------------------------- Latinfrågor besvaras emellanåt, men frågor som ställs i kommentarerna besvaras aldrig! Om man har en fråga, ska man maila latinbloggen@yahoo.com, och förhoppningsvis besvaras den.
- MEE
- "Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och skriva, och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefodra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefodra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som, hur otillräcklig den än må vara, tillkommer dem" ~Petrarca
2 comments:
Muntor är nästan lika otäcka som salstentor! Tacka vet jag hemtentor...
Jag minns fortfarande senaste muntan där examinatorn efter sådär två timmar säger: "Ja, det får väl duga."
Jag hade en munta i tysk litteraturvetenskap för ett par år sedan där jag glatt gick in till examinatorn och lugnt kände att det här nog skulle gå utan problem, fick frågan om jag som en bekgrund kort kunde berätta lite relevanta saker om författaren till en av de aktuella böckerna och efter tjugo sekunders betänketid fick erkänna att jag inte för mitt liv kunde komma ihåg vad författaren hette.
//JJ
Post a Comment