Græcum est, non legitur?

Högt ärade läsarskara!

Min vecka som gästbloggare är nu slut, och det känns som att jag inte alls har hunnit skriva så mycket som jag hade velat. Jag får väl smyga in lite reklam för En prästkandidats liv där även tankar om latin kan komma att finnas i framtiden.

Men kvällens tanke om varför latinet är viktigt för Svenska kyrkan idag, kommer från en av veckans många uppgifter.
Där ingick det nämligen att slå i en av bekännelseskrifterna, den Augsburgska bekännelsen från 1530.
Denna skrift föreligger idag i en icke-officiell version i boken som kallas Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Vill man ha den officiella versionen så får man snällt gå till Uppsala mötes beslut, och dess publikation Confessio fidei från 1593/94. Här hittar man, på latin, de officiella bekännelsedokument som Svenska kyrkan hänvisar till. Av dessa finns det ingen officiell översättning av Augsburgska bekännelsen och Athanasianska trosbekännelsen. Däremot har vi översatt Apostoliska trosbekännelsen och Nicenska trosbekännelsen (de finns nämligen i Den svenska kyrkohandboken).

Det blir lätt lite konstigt att dra några slutsatser från en översättning man vet inte erkänns officiellt, och veta att detta är det enda som finns tillgängligt på svenska.
Det vore självklart bättre om man kunde gå direkt till originalskriften och se själv vad som står där. (Det är ju dessutom det som är argumentet till att man som präst ska kunna ett av de s.k. grundspråken - hebreiska och grekiska.)
För att kunna göra det krävs det dock latin, som de flesta av oss inte kan idag, och nästan helt säkert inte tillräckligt för att sätta in oss i komplicerade teologiska tankegångar...
Jag får väl hoppas på att den där kursen i latin för teologer som rektor magnificus pratade lite om blir till nått...

En annan bra sak vore om Kyrkomötet faktiskt vågade ha lite råg i ryggen och beställde en nyöversättning av bekännelseskrifterna. Det fanns faktiskt en motion om det för ett par år sedan, men den röstades ner med motiveringen att det var upp till förlaget (som är ägt till stora delar av Svenska kyrkan) om man skulle göra något sådan. (Nämnde jag att nuvarande översättning är från mellan 1944 och 1957?)
Kanske man kan övertala någon ur horden av duktiga latinister att ta på sig detta som ett hobbyprojekt?

Och med dessa tankar lämnar jag er, tillbaka i den förtjusande Latindoktorandens händer.

Med orden från den, numera, extraordinära latinska riten, i den romersk katolska kyrkan:
V. Ite missa est!
R. Deo gratias!

Eller, nämre Svenska kyrkan, orden från den Milanesiska riten:
V. Procedamus in pace
R. In nomine Christi