Friday, November 23, 2007

suum cuique honorem et gradum redditum

Jag har i dagarna suttit i kommitté och berett antagning av doktorander. Som ni alla vet så är det fakultetsnämnden som antar doktorander, efter förslag från beredande organ, och det är i ett sådant jag suttit och pysslat, dock är det inte där själva urvalet görs, utan vad jag har tagit ställning till är sådant som beslutats i de olika institutionsstyrelserna, och där på förslag från institutionernas beredande organ i sådana frågor, oftast kallat handledarkollegiet (kan dock de ut lite hur som helst, och ska gärna ha ngn slags student och/eller doktorandrepresentation, då sökanden ofta ser det som en garanti för att saker går rätt till, finns dock krafter som vill begränsa sådant deltagande.)

Det har varit väldigt roligt att läsa utlåtandena över de ca 125 kandidaterna (tidskrävande också), man blir så fruktansvärt imponerad över den kompetens och kreativitet som finns, och man önskar att man kunde anta alla, då dessa hjärnor spritter av energi och tankar. (Jag är stum av beundran och inser att jag nog aldrig skulle stå mig i denna konkurrens.)

Tyvärr lever vi i kärva ekonomiska tider och i år hade ett 20-tal ämnen ett bidragsrum (eller i folkmun doktorandplatser) vardera. Inte mycket i sanning, och än mer problematiskt när man tänker på att det under många år inte fanns ngra bidragsrum alls (vide slutet av 90-talet), och sålunda förtvinar och försvinner så sakteliga den kritiska massa som anses vara nödvändig för en god forskningsmiljö.

Det finns dock andra sätt att antas förutom med fakultetsmedel ( i det vackra Sverige har vi den regeln att du inte får bli antagen till forskarstudier om inte du kan uppvisa finansiering för dessa, du kan alltså inte antas och hoppas att det löser sig längs vägen, eller sätta tillit till kommande stip och ströjobb), genom vad som ges lite olika beteckningar vid fakulteten beroende på vem man frågar; extern finansiering, annan finansiering, eller det problematiska egen finansiering.

Typiska exempel på extern finansiering är bl.a. jag själv som går på pengar från en utomstående intressent, i mitt fall Vitt.aka, och fakulteten får en klumpsumma (oftast årsvis, har jag för mig) att försörja doktoranden med, och de s.k. Wallenbergarna, problematiska på många vis, men även en utmärkt uppfinning då det ger en ökad skara mkt duktiga doktorander i moderna språk. Det finns även nationella forskarskolor som på olika sätt finansierar doktorander och projekt, t.ex från SAOBs sida, eller vad som är en vouge från regeringens sida att forska om, förintelsen eller Linné, som hostar upp pengar.
Vidare finns de mer rena stipendierna, där doktoranden antas, men inte får lön eller de fringisar som oftast anses som självklara, t.ex. semester och föräldraledighet, och doktoranden själv får en klumpsumma (oftast terminsvis) att disponera över (har själv varit i den situationen och ni ska veta hur frestande tanken är att go to Vegas and double it!).

Det är bara några former som jag här översiktligt nämner, ty jag vill komma till mitt dilemma och min stora prövning då det gäller dessa antagningar, nämligen det som jag tänker kalla egen finansiering (förvirrande nog kallas ibland de alternativa former som nämnts ovan med detta namn), då doktoranden på olika sätt på helt på egen hand försörjer sig själv. (Det uttalas oftast i en följd, egenfinansiering)

Jag vill börja med att bestämt säga att mina tankar och resonemang runt detta på inget vis har att göra med årets antagning av doktorander eller heller någon annan kull, och jag inte, om jag inte specificerar det, har någon speciell person eller situation i åtanke, utan detta är en rent principiell och hypotetisk diskussion om vad för regler och praxis som bör gälla.

Som sagt, i detta fantastiska land är regeln sedan 97 (tror jag) att du måste ha full finansiering för den lic eller doktorsexamen du är antagen för. De flesta som antas har antagligen fakultetsfinansiering eller vad jag vill kalla annan eller extern finansiering, men det finns en grupp som antas med egen finansiering, och det som princip bekymrar mig mycket.
Jag tvivlar inte på kompetensen på dem som antas med egen finansiering, då det enligt reglerna måste rankas i urvalet och sålunda prövas bland alla andra sökanden, men det är en sunkig gråzon på många vis.

Om vi ska börja med själva ”ooooorättvist”-aspekten, så har en egenfinansierad skaffat sig kompetens utöver de övriga till nästa antagning, och har sålunda ett ordentligt försprång framför de som inte har råd med egenfinansiering (detta är naturligtvis en helt hypotetisk diskussion), och närapå förtur till det oftast enda futtiga bidragsrum som finnes. Ska man kunna köpa sig förtur?
Det skulle då i förlängningen kunna innebära att en person som aspirerar på forskarutbildningen förväntas att göra ngt el ngra år såsom egenfinansierad innan man får ngra av de dyrbara fakultetsmedlen, dels för att spara pengar, dels för att visa sin villighet och stamina ( ”på min tid var vi minsann tvungna att…”).

Vi har i Sverige valt att ha en professionell doktorandkår, som är mer eller mindre försörjd, som ska ha (ännu icke fallet vid alla fakulteter och lärosäten) sjukpenning, semester och föräldraledighet, och sålunda inte behöver sätta sitt liv på undantag under doktorand-åren (även om det inte är ovanligt), samt i och med att man har en proffsstatus kan ställa krav, driva frågor vilket trots detta är svårt då, well, att vara doktorand är en ngt annorlunda jobbsituation. Vad gör det för en yrkeskår (om jag får vara så fräck att kalla oss så) om ens överordnande kan peka på ngn som är villig att betala (eller iaf vara utan betalning) för ens jobb?

Hur försörjer sig då de egenfinansierade? Sådant som brukar nämnas är folk med egen förmögenhet eller pensionärer, men verkligheten skulle jag tro är lite annorlunda. Jag har ingen statistik på detta och jag tror det faktiskt inte riktigt finns någon vettig, då de flesta universitet och fakulteterna inte vill ta i denna fråga och vidare kan mallarna vara klumpiga, ’egen finansiering’ eller ’annan finansiering’ kan betyda såväl finansierad av prestigefylld stiftelse som just egna pengar. Jag gissar att det generellt är folk som jobbar halvtid i väntan på bidragsrum. (Dock låt mig här göra en utvikning om sant förmögna och pensionärer (försöker inte antyda att de är förmögna, men de har oftast ngn slags regelbunden inkomst), som jag definitivt anser kan få söka med egenfinansiering, men då samtidigt på ngt vis förbinda sig att inte söka eventuella bidragsrum)

Sedan är det där med fakultetens ansvar, ty fakulteten har ansvar har sina doktorander, och ska se till att de har uppehälle. Ponera att någon som är antagen med egenfinansiering plötsligt förlorar sitt halvtidsjobb som nattportier för att hotellet lägger ner, eller, vänligen minns att detta är fullkomligt hypotetiskt och på intet vis syftar på någon, för att denne dykt upp onykter ett oförlåtligt antal gånger. Då har fakulteten plötsligt försörjningsansvar för denne egenfinansierade, som då plötslig har en doktorandtjänst.

Vidare, då jobbsituationen är vas den är för doktorer i humanistiska ämnen, är det i det närmaste omoraliskt att folk ska på egen bekostnad utbilda sig till arbetslöshet. Doktorander med anställning har iaf ngra år med lön och benefits, skulle de bli riktigt sjuka har de sjukpenning och rehabilitering, och föds det en unge blir det inte kris, dessutom har de a-kassa efter sin forskarskola. (Detta gäller som sagt doktorander med anställning, stipendiater hamnar ofta i kläm, och på många lärosäten går man på utbildningsbidrag i ett år innan man anställs för de resterande 3, från doktorandfackligt håll kämpar man för att alla ska bli anställda från dag ett.)

Vilket leder oss till nästa fråga, något som ofta antyds vid förhandling och diskussion med the powers that be om detta ovan, är di svenska doktoranderna bortklemade och bortskämda gnällspikar utan sinne för den hårda verkligheten och marknadsekonomiska principer? Jag tror jag nämnde det finska fnittret åt den svenska modellen, att då deras doktorander var tvungna att ständigt söka försörjning och stip, blev dessa bättre förberedda på den dystra realiteten som råder för humanioradoktorer.
Det må så vara, att vi i jämförelse är bortskämda, men kärnan är ändå i denna fråga, ska doktorander som sådana (inte bara humanistiska sådana) behandlas sämre än andra arbetstagare? Och om ja, varför då? För att det är ett ’kall’? Pyttsan, det är ett yrke. För att det är en utbildning? Visst är det en utbildning, men framförallt ett yrke, på de flesta institutioner på alla fakulteter undervisar, handleder och föreläser doktorander och jag vill minnas att majoriteten av forskningen i Sverige bedrivs av doktorander. C’est vrai!
Ska vi göra detta enorma bidrag till landets framtid, intellektuella klimat och bruttonationalprodukt helt utan ersättning, eller t.o.m. vid sidan om betalt arbete?

Det är en ruskigt prekär och riktigt otäck situation att det finns så få doktorandtjänster inom humaniora, tänk vilken braindrain, det är en skam att forskarutbildningen sätts på undantag och ses som en lyx, men det är likväl en fläck på vårt baner, om doktorandantagning heter pengar.

(Detta är som synes skrivet i viss affekt, och mkt för min egen skull, då jag behövde reda ut mina tankar, och är sålunda inte oklanderligt argumenterat, samt lämnar många aspekter obeaktade, och struntar i den jämförelse som borde göras med de naturvetenskapliga doktoranderna situation, lämnar diskussionen om hur systemet i Sverige förändrats därhän, likaså förändringens konsekvenser, tar inte ens i frågan om de humanistiska vetenskapernas relevans, skyggar från internationella exempel och slirar på många andra vis, så det skulle kunna bli rena blodbadet i kommentarerna.)

4 comments:

Anonymous said...

Jag önskar du ville skriva om sakerna inom parentes också!

ChW said...

Det där med att anta egenfinansierade doktorander som jobbar halvtid är en mycket skum affär. Förutom att man inte kan lita på att man kommer att ha kvar ett halvtidsjobb under åtta år så är det nog svårare än man tror att skriva avhandling på halvtid. Innan kraven på finansiering fanns har jag förstått att man, efter att ha finansierat sig själv ett tag, ändå ofta fick anställning mot slutet och kunde avsluta avhandlingen på heltid, och det tror jag behövs. Om man skulle tillämpa det på dem som nu söker skulle man dock hamna i den orättvisa situation du nämner, där den som har kommit halvvägs får förtur. Att begränsa möjligheten att anta folk på halvtid vore nog ett sätt att komma åt problemet.

chall said...

Egenfinansiering är något som jag hade hoppats skulle tagits bort eftersom det gör doktoranden till en slav... samt att det är "orättvist".

Inom naturvetenskapen är det av naturliga skäl (man måste ha massor med pengar för att kunna labba) inte vanligt...

Vad gäller bortskämd, tja om man hade haft det som förr i världen där det "mest var yngre män med tämligen förmögna familjer som sedan kunde räkna med att få klättra i universitetshirearkin och få ett fast jobb efter sin osäkra doktorandplats" så är det väl lite bortskämt med något så fint som sjukpeng och föräldraförsäkring men om man nu vill att kvinnor ska kunna tänka sig barn, och att män ska kunna tänka sig att vara hemma som pappalediga, är det väl inte helt orimligt att man kan "kräva" vissa normala saker?!

Fast det klart, jag är ju ett barn av min tid... 2 år utbildningsbidrag och sen 2 år och 4 mån anställning med undervisningsplikt. Att man sen tappar allt och lite till när man åker utomlands för en post doc är en helt annan historia (men väl lika bitter).

Anonymous said...

För övrigt anser jag att Thamreformen bör förstöras.