Thursday, January 10, 2008

Quidquid id est,timeo Danaos et dona ferentes

UnderStreckare i SvD om Winckelmann och nyklassicism, där jag fastnade för Laokoon referensen:

"Särskilt njutbart är det att ta del av hans många observationer och iakttagelser rörande enskilda konstverk, däribland marmorskulpturen ”Laokoon”, det vill säga den berömda hellenistiska skulpturgrupp som efter det att den återupptäcktes på 1500-talet gav upphov till mängder av inträngande analyser (se Carl-Johan Malmbergs understreckare ”Blakes Laokoon djärv förening av ord och bild”, 17/9 2007).

I sin tolkning av skulpturgruppen, som återger en dramatisk scen ur Vergilius ”Aeneiden” där prästen Laokoon och hans söner straffas av gudarna genom att kvävas av en enorm orm, gör Winckelmann en stor poäng av att Laokoon trots sin uppenbara smärta inte upphäver något skrik. Liksom hela skulpturgruppen kännetecknas den döende prästen i stället av ”en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck”. I själva verket fångar denna sedermera bevingade formulering det utmärkande draget i alla grekiska mästerverk om man får tro Winckelmann. ”På samma sätt som havets djup alltid förblir lugnt oavsett hur mycket ytan rasar, visar de grekiska figurernas uttryck i alla lidelser en stor och harmonisk själ.”

Laokoonskildringen i Aeneiden, that's some heavy shit.
Dock vill jag ändå undra här, och felet kan naturligtvis ligga hos Winckelmann och inte hos artikelförfattaren, om verkligen denna "hellenistiska skulpturgrupp' kan återge "en dramatsik scen ur Aeneiden". Det hellenistiska är för det första mycket mer förankrat i en grekisk språkmiljö, och eventuell litterär inspiration kom gissningsvis från en grekisk källa, om ens från en litterär. För det andra skevar det en del med dateringen om denna "hellenistiska skulpturgrupp" skulle återge en scen ur Aeneiden.

Detta episka verk var enligt traditionen ofärdigt vid Vergilius död, och sålunda kan man säga att dess releasedatum är runt 19 f.Kr (även om den redan cirkulerat dessförinnan, traditionen anger 29 -19 f.Kr som dess skapelseår), och den generösa dateringen av ovanämnda skulpturgrupp är (plockat från Wikipedia, skam att säga) att den skapats någon gång mellan 160-20 f.Kr.

Nåväl, Laokoons dödskamp, från II.201 och en bit framåt:

Laocoon, ductus Neptuno sorte sacerdos,
sollemnis taurum ingentem mactabat ad aras.
ecce autem gemini a Tenedo tranquilla per alta
(horresco referens) immensis orbibus angues
incumbunt pelago pariterque ad litora tendunt;
pectora quorum inter fluctus arrecta iubaeque
sanguineae superant undas, pars cetera pontum
pone legit sinuatque immensa volumine terga.
fit sonitus spumante salo; iamque arva tenebant
ardentisque oculos suffecti sanguine et igni
sibila lambebant linguis vibrantibus ora.
diffugimus visu exsangues. illi agmine certo
Laocoonta petunt; et primum parva duorum
corpora natorum serpens amplexus uterque
implicat et miseros morsu depascitur artus;
post ipsum auxilio subeuntem ac tela ferentem
corripiunt spirisque ligant ingentibus; et iam
bis medium amplexi, bis collo squamea circum
terga dati superant capite et cervicibus altis.
ille simul manibus tendit divellere nodos
perfusus sanie vittas atroque veneno,
clamores simul horrendos ad sidera tollit:
qualis mugitus, fugit cum saucius aram
taurus et incertam excussit cervice securim.
at gemini lapsu delubra ad summa dracones
effugiunt saevaeque petunt Tritonidis arcem,
sub pedibusque deae clipeique sub orbe teguntur.
tum vero tremefacta novus per pectora cunctis
insinuat pavor, et scelus expendisse merentem
Laocoonta ferunt, sacrum qui cuspide robur
laeserit et tergo sceleratam intorserit hastam.
ducendum ad sedes simulacrum orandaque divae
numina conclamant.

Björkeson är alltjämt nerpackad, så vi lånar Drydens vackra översättning (ytterligare en poet laureate, det är årets tema känns det som):

Laocoon, Neptune's priest by lot that year,
With solemn pomp then sacrific'd a steer;
When, dreadful to behold, from sea we spied
Two serpents, rank'd abreast, the seas divide,
And smoothly sweep along the swelling tide.
Their flaming crests above the waves they show;
Their bellies seem to burn the seas below;
Their speckled tails advance to steer their course,
And on the sounding shore the flying billows force.
And now the strand, and now the plain they held;
Their ardent eyes with bloody streaks were fill'd;
Their nimble tongues they brandish'd as they came,
And lick'd their hissing jaws, that sputter'd flame.
We fled amaz'd; their destin'd way they take,
And to Laocoon and his children make;
And first around the tender boys they wind,
Then with their sharpen'd fangs their limbs and bodies grind.
The wretched father, running to their aid
With pious haste, but vain, they next invade;
Twice round his waist their winding volumes roll'd;
And twice about his gasping throat they fold.
The priest thus doubly chok'd, their crests divide,
And tow'ring o'er his head in triumph ride.
With both his hands he labors at the knots;
His holy fillets the blue venom blots;
His roaring fills the flitting air around.
Thus, when an ox receives a glancing wound,
He breaks his bands, the fatal altar flies,
And with loud bellowings breaks the yielding skies.
Their tasks perform'd, the serpents quit their prey,
And to the tow'r of Pallas make their way:
Couch'd at her feet, they lie protected there
By her large buckler and protended spear.
Amazement seizes all; the gen'ral cry
Proclaims Laocoon justly doom'd to die,
Whose hand the will of Pallas had withstood,
And dared to violate the sacred wood.
All vote t' admit the steed, that vows be paid
And incense offer'd to th' offended maid.

3 comments:

Anonymous said...

Jo, det går tydligen utför med den historiska bildningen i Atlantis omgivningar, men det är väl inte att direkt förvånas över att någon från Södertörns högskola (gu'bevars) i ett slags ad suum ipsum referens bekräftar vidden av det hela i slutklämmen på sin artikel:

"En fråga som förtjänar att begrundas är då hur vår tids antikbilder ser ut, vad vi lyfter fram och vad vi inte förmår uppfatta eller urskilja."

Att han inte lyckas uppfatta att gruppen åtminstone återger en scen i en tragedi skriven mer än 400 före mästarens verk, kan man väl förlåta, men att han inte tycks kunna urskilja att grekisk kultur är äldre än romersk, måste väl ändå ses som inabsolvendum.

Som om inte det vore nog, så kunde man kanske önska sig att Winckelmanns något naiva och idealiserande övertolkning av den blott klagande munöppningens edle Einfalt und stille Größe i artikeln modererades något av Lessings mer jordnära syn, vilken också förklarar varför Vergilius Laokoon clamores simul horrendos ad sidera tollit medan gruppens syns enbart gemere, nämligen:

"Die bloße weite Öffnung des Mundes ... ist in der Malerei ein Fleck und in der Bildhauerei eine Vertiefung, welche widrigste Wirkung von der Welt tut."

Någon oskön fläck eller fördjupning i mästarens clamores skönjs dock inte - tvärtom.

Kanske kan idéhistorikerns undlåtenhet att lyfta fram det inkommensurabla i konstnärernas skilda framställningar av Laokoons lidanden - bl a

"bis medium amplexi, bis collo squamea circum
terga dati superant capite et cervicibus altis"


- hänföras till att han bara läst av och om Winckelmann och inget mera, och att på dennes tid det var oklart vilket av verken som var äldst, när man inte heller hade kunskap om vilka Sofokles förlorade dramer var.

O ... nej, förresten.

Anonymous said...

Great post, I'm learning the Latin language, hope one day be able to speak it fluently.


------------------------------------------
viagra online

xl pharmacy said...

t av ”en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck”. I själva verket fångar denna sedermera bevingade formulerin