ita Dii me ament

Jag bör väl säga några korta ord om det fantastiska institutet här i Rom och min vistelse här, och börjar sålunda med det vackraste, det ni ser ovan, nämligen Loeb-utsikten från min arbetsplats i biblioteket.

Bbilioteket i sig är en ren orgie i lugn och estetik, som synes nedan, dock har det varit ganska kallt där. Det har överhuvudtaget varit en smula kyligt här på insitutet, det är en rejäl stenbyggnad och svåruppvärmd vintertid, det är datid betydligt varmare utomhus än inne. Jag instruerades av veteranerna att medföra rejält med sockor och sjalar för dagen och något luddigt i pyjamas-väg för nattlig värme. Det har blivit varmare under den korta tid jag varit här, jag fick dock sitta de första dagarna med dubbla raggsockor och tre sticketröjor plus halsduk vid bibliojobb. (K berättde att när det var som värst medförde hon varmvattenflaska att vila fötterna på under arbetspassen.) Nu är det blott ett par sockor som krävs!

De vackra höga fönstren ger sådan stämning, en civiliserad sådan, som förstärks av parkett, konst och mattor. (Man kan även studera Venanzios bildreportage)

Den magiska dörren till himmelriket.

Hallen, man kommer i snabbt in i the rarefied atmosphere. Notera solen som lyser in, det är emellanåt (inte idag) det vackraste vårväder och man kan pausa i sitt akademiska svett för kaffe på balkongen, och då plocka av sig alla tjocktröjor för att njuta solen i den unkna undertröjan.

Slutligen, this is where the magic happens, mitt eget bord. (Det framför är K:s.) Jag ska tydligen ha tur som tilldelats just detta så prominenta och välplacerade, det har sagts mig att det är för att jag ska vara här ett tag samt att filologer omhuldas extra. Djupa lådor, man kan verkligen slå igen dem, och se även den rara lilla namnhållaren i trä som markerar att det är mitt bord.

Jag borde även nämna den underbara biblio-personalen, den välfungerande internetuppkopplingen och återigen, det lugn som råder.