Jag hade förmånen och ynnersten att igår på ett seminarium träffa Ebbe Vilborg. Denne otroligt trevliga och roliga man är känd av många skäl, bl.a för en mykensk grammatik (tydligen fortfarande i bruk), som omnämndes på detta grekiska seminarium, men då vi introducerades utbrast jag genast att jag väl kände till hans Svensk-latinska ordbok och att jag med stor behållning ofta nyttjat den under min tid som latinlärare.
Han sken upp och vi diskuterade hur skojig denna bok var (tänk att kunna göra att lexikon humoristiskt) och han erkände själv att han så här på ålderns höst blivit mer av en "entertainer" än tidigare. Han berättade att det kommit en norsk utgåva vari man lagt till en parlör om händelsevis någon skulle förirra sig i det antika Rom. Han har ingen aning om vem som gjort denna, men den var tydligen bra. (Känner att jag måste hitta den norska upplagan omgående)
När denna ordbok kom år 2001 var det något av en revolution, då det var närapå (såsom Vilborg själv skriver i förordet) 100 år sedan ett svenskt-latinskt lexikon publicerats (tydligen Cavallins Svensk -latinska ordbok, 4:e upplagan år 1905). Det kan tyckas ganska lustigt, då latinet ändå studerats i skolor och vid universitet under det gångna seklet.
Jag har under de plågsamma åren av stilskrivningar (dvs att översätta från svenska till latin) använt mig av Cavallins ordbok, då Vilborg faktiskt inte fanns då. (Anus sum) Då senaste upplagan var för runt hundra år sedan lyckades jag aldrig få tag i ett eget ex utan satt alltid i institutionsbiblioteket och läste. Vilborg skaffade jag strax efter att den publicerats.
Vilborgs skiljer sig åtskilligt från Cavallins, till att börja med sin luftiga och lättlästa typografi, Cavallin hade en variant på frakturstil och särdeles "cramped" spalter, vidare har ordförrådet uppdaterats åtskilligt, Vilborg har låtit översätta moderna begrepp och uttryck, tydligen med hjälp av Vatikanens nylatinska lexikon. Sedan är svenskan betydligt mer lättförståelig hos Vilborg, av uppenbara skäl, likaså är det på en stavning som vi inte mystifieras av. Den är även en mycket "användarvänlig" bok, det finns utförliga anvisningar för den grammatiskt handikappade, , en uttalsguide, en bra lista över oregelbundna verb samt längst bak lite om siffror och räkneord hos romarna och slutligen en samling sentenser (källorna är dock lite dåliga där).
En enorm fördel med Vilborgs är att den faktiskt går att få tag på, det är bara att beställa på nätet eller traska in i en välsorterad bokhandel, medan Cavallin är ovanlig som hönständer. Cavallin är dock något utförligare och ger oftast en större ordrikedom vid uppslagsordet.
Man ska dock komma ihåg, iuvenes, (vilket upprepades tusentals gånger för mig vid översättning till latin) att man får aldrig lita på det ord eller uttryck man finner i sin svensk-latinska ordbok, utan dess konstruktion och klassiska autencitet ska alltid, semper och perpetuo kontrolleras i ett latinlexikon, såsom Ahlbergs, OLD eller Lewis and Short.
Här har Vilborg används flitigt, jag slår gärna i den ordboken för mitt eget höga nöjes skull och jag plockar emellanåt rubriker därifrån. Några smakprov:
Toppless- Fascia pectorali carens
Metalldetektor- Instrumentum metallum detegens
Gädda- Esox
Värend- Verendia
Chokladkaka- Lamella socolatae
Västbanken- Ripa occidentalis
Tvärflöjt- Tibia transversa
Arbetsmarknad- Operum mercatus
Torktumlare- machina siccatoria volubilis
En utförlig och bra recension av Vilborgs ordbok, skriven av Valter Lundell:
http://www.geocities.com/Athens/Forum/8524/libriebbevilborgrec.html
Ett kåseri därkring:
http://www.blaskan.nu/blaskan/Nummer11/Stefan_Hammaren/latinet_och_nagra_ordbocker.html
Lund rekommenderar hans ordbok till studenterna:
"Behöver Du ta reda på vad ett ord heter på latin kan du slå upp det i Ebbe Vilborg, Norstedts svensk-latinska ordbok (Stockholm 2001). "
http://www.klass.lu.se/latin/?expand_menu=4
Norstedts sida om honom:
http://www.panorstedt.se/templates/common/Author.aspx?id=16394&q_context
Om ni dock känner att Cavallin är något för er finns den inskannad tack vare projekt Runeberg:
http://runeberg.org/swelatin/
Ebbe Vilborg har även gjort en trevlig citatbok, som även rymmer åtskilliga moderna bevingade ord, översatta till latin. Ngra exempel:
Vis tectum esto! - May the force be with you!
Mene alloqueris? - Are you talking to me?
Jag har en plan - Cogitationem habeo
En trevlig recension av hans citatbok:
http://www.bulldozer.nu/avtryck/latcit.html
DNkåseri om detsamma:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1629&a=397773&previousRenderType=1
Vilborg är även en aktiv esperantoutövare (esperantist?) och fär sålunda en egen sida i Wikipedias esperantoversion:
http://eo.wikipedia.org/wiki/Ebbe_VILBORG
Slutligen, ytterligare behållning av detta seminarium var( förutom den utmärkta föreläsningen av den unge dansken) att jag har blivit inbjuden att besöka ett hemligt bibliotek samt en lustig diskussion om vad man kallar en person som har haft två professorstolar (emeriti?).
(Ja, jag vet att länkarna inte funkar, c'est pas de ma faute, datorn är idiotisk, fixar det i helgen)
Wednesday, March 15, 2006
Herodotos et scriptor
Då jag vet hur mycket ni, iuvenes, älskar mina recensioner av recensioner så gör vi ytterligare en sådan.
(Dessutom har jag inte tid att skriva ngt vettigt för tillfället)
I gårdagens SvD recenseras Ryszard Kapuscinskis "På resa med Herodotos", en bok som visar det jag alltid säger, att det antika alltid är aktuellt och relevant:
"Om kommunistregimen i Polen inte hemsökts av "allusionsspöket", som kom varje omnämnande av en despot (hur avlägsen i tid och rum han än var) att tolkas av censuren som ett förtäckt angrepp på Stalin, skulle den polska översättningen av "Herodotos Historia", med alla sina grymma satraper, mycket tidigare kommit ut av trycket. Men det var först efter den store koryféns och alla matrosers bäste väns död 1953 som det blev möjligt för Irena Tarlowska, chefredaktören för Ungdomens Standar, att skänka sin unge reporter Ryszard Kapuscinski boken som reselektyr. På så sätt knöt hon den gamle greken och den unge polacken samman i en livslång vänskap och bidrog indirekt till att På resa med Herodotos blev skriven. Nog har böcker sina öden."
På sitt sätt ett mycket klassikt grepp att utgå från en kanon-artad grundtext:
""På resa med Herodotos" förhåller sig till grekens "Historia" som judarnas Gemara till Mischna, det vill säga som en kommentar till, och tolkning av, en grundskrift. Men inte bara. Det stannar inte vid det teoretiska. Kapußci"ski tar lärdom av sin föregångare och blir beroende av honom i sin reportergärning, något han vittnar om gärna och ofta. De många generösa citaten från "Herodotos Historia" bevisar saken, liksom den inträngande analysen av den gamla texten. Det här är exegetik när den är som roligast."
Jag måste bara säga att jag älskar frasen "...exegetik när den är som roligast." Jag tror att jag och recensenten, Rita Tornborg, skrattar åt samma saker.
Imponerande:
"Medan författaren färdas genom världen med sin ständige följeslagare som han ibland flyter samman och identifierar sig med, formulerar han någonting som han kallar Herodotos tre lagar. Den första lyder: vem begick den första oförrätten (varför startar krigen?, översätter läsaren genast för sig själv). Den andra lagen - människans lycka är aldrig beständig - möter inga invändningar, men den tredje, som är den delfiska Pythias ord till kung Kroisos, gör läsaren betänksam då dess lydelse är: ödets skickelse kan ej ens gudar undfly. Ödet? Ananke? Predestination? Passar det verkligen ihop med författarens inte så mycket jubeloptimistiska som förhoppningsfulla syn på världen och människornas gärningar? Kan vi, skall vi, får vi skylla massmord, enväldets förtryck av många, plundringar och luftföroreningar på en ansiktslös ödesgudinna? När allt kommer omkring tillverkas atombomber av människor, inte av gudar. Nu behöver polackens världssyn dock inte på alla punkter överensstämma med den fatalistiske grekens.
"På resa med Herodotos" är långt ifrån enbart en diskussion om människans ansvar för olyckor som drabbar henne utan också en rapport från människornas värld, där Minnet, Mnemosyne, inte Ödet, Ananke, spelar en avgörande roll. Minnet, lär vi oss snart av de båda resenärerna, är ingen monolit, det består av lika många fragment som det finns människor som minns en händelse. Så det gäller för en reporter - eller en historiker, det vill säga en forskare, undersökare, iakttagare och outtröttlig utfrågare - att foga de rätta minnesskärvorna samman."
Det hela (ni får nog klippa och klistra då datorn krånglar):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12091562.asp
Den i DN är visserligen mer poetisk, men har inte riktigt samma geist.
DN:s försöker knyta ihop journalisten och historiken, samt visar sin förståelse för Herodotos eviga aktualitet:
"Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår."
...
Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nildalen! "Han återkommer ständigt till sin stora passion - besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar."
Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen."
Att skilja mellan myt och verklighet är vad recensenten Maciej Zaremba i synnerhet belyser:
"Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: "egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig." Eller: "Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet". Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det...
Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet "utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi."
Det hela:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=528537&previousRenderType=1
Här kan ni läsa pm Herodotos:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Herodotus
(Dessutom har jag inte tid att skriva ngt vettigt för tillfället)
I gårdagens SvD recenseras Ryszard Kapuscinskis "På resa med Herodotos", en bok som visar det jag alltid säger, att det antika alltid är aktuellt och relevant:
"Om kommunistregimen i Polen inte hemsökts av "allusionsspöket", som kom varje omnämnande av en despot (hur avlägsen i tid och rum han än var) att tolkas av censuren som ett förtäckt angrepp på Stalin, skulle den polska översättningen av "Herodotos Historia", med alla sina grymma satraper, mycket tidigare kommit ut av trycket. Men det var först efter den store koryféns och alla matrosers bäste väns död 1953 som det blev möjligt för Irena Tarlowska, chefredaktören för Ungdomens Standar, att skänka sin unge reporter Ryszard Kapuscinski boken som reselektyr. På så sätt knöt hon den gamle greken och den unge polacken samman i en livslång vänskap och bidrog indirekt till att På resa med Herodotos blev skriven. Nog har böcker sina öden."
På sitt sätt ett mycket klassikt grepp att utgå från en kanon-artad grundtext:
""På resa med Herodotos" förhåller sig till grekens "Historia" som judarnas Gemara till Mischna, det vill säga som en kommentar till, och tolkning av, en grundskrift. Men inte bara. Det stannar inte vid det teoretiska. Kapußci"ski tar lärdom av sin föregångare och blir beroende av honom i sin reportergärning, något han vittnar om gärna och ofta. De många generösa citaten från "Herodotos Historia" bevisar saken, liksom den inträngande analysen av den gamla texten. Det här är exegetik när den är som roligast."
Jag måste bara säga att jag älskar frasen "...exegetik när den är som roligast." Jag tror att jag och recensenten, Rita Tornborg, skrattar åt samma saker.
Imponerande:
"Medan författaren färdas genom världen med sin ständige följeslagare som han ibland flyter samman och identifierar sig med, formulerar han någonting som han kallar Herodotos tre lagar. Den första lyder: vem begick den första oförrätten (varför startar krigen?, översätter läsaren genast för sig själv). Den andra lagen - människans lycka är aldrig beständig - möter inga invändningar, men den tredje, som är den delfiska Pythias ord till kung Kroisos, gör läsaren betänksam då dess lydelse är: ödets skickelse kan ej ens gudar undfly. Ödet? Ananke? Predestination? Passar det verkligen ihop med författarens inte så mycket jubeloptimistiska som förhoppningsfulla syn på världen och människornas gärningar? Kan vi, skall vi, får vi skylla massmord, enväldets förtryck av många, plundringar och luftföroreningar på en ansiktslös ödesgudinna? När allt kommer omkring tillverkas atombomber av människor, inte av gudar. Nu behöver polackens världssyn dock inte på alla punkter överensstämma med den fatalistiske grekens.
"På resa med Herodotos" är långt ifrån enbart en diskussion om människans ansvar för olyckor som drabbar henne utan också en rapport från människornas värld, där Minnet, Mnemosyne, inte Ödet, Ananke, spelar en avgörande roll. Minnet, lär vi oss snart av de båda resenärerna, är ingen monolit, det består av lika många fragment som det finns människor som minns en händelse. Så det gäller för en reporter - eller en historiker, det vill säga en forskare, undersökare, iakttagare och outtröttlig utfrågare - att foga de rätta minnesskärvorna samman."
Det hela (ni får nog klippa och klistra då datorn krånglar):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12091562.asp
Den i DN är visserligen mer poetisk, men har inte riktigt samma geist.
DN:s försöker knyta ihop journalisten och historiken, samt visar sin förståelse för Herodotos eviga aktualitet:
"Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår."
...
Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nildalen! "Han återkommer ständigt till sin stora passion - besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar."
Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen."
Att skilja mellan myt och verklighet är vad recensenten Maciej Zaremba i synnerhet belyser:
"Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: "egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig." Eller: "Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet". Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det...
Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet "utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi."
Det hela:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=528537&previousRenderType=1
Här kan ni läsa pm Herodotos:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Herodotus
Sunday, March 12, 2006
Quis? Quae?
Vem stapplade hem i natt/tidig morgon och snirklade in Vivamus atque amemus på varenda snöbeklädd bil hon såg?
Friday, March 10, 2006
Circumscriptor, femina sancta et sorores
(Hm, tangentbordet är inte riktigt friskt efter gårdagens dusch/dust, vissa boktäver funkar knappt. Men vi försöker...)
Några böcker med latinsk anknytning:
Min gamle professor Birger Bergh har författat en skrift över Lars Wivallius. Ur DN:s recension:
"Det är inte bara senare tiders hädare och provokatörer som kommit den sortens förhoppningar på skam. 1600-talet, exempelvis, uppvisar gott om poeter som inte var Guds bästa barn. Värst av dem alla var, här i Sverige, bedragaren, fängelsekunden och brännvinsadvokaten Lars Wivallius.
...
Och som den flödade! I sin lärda och lättsamma lilla bok "Lars Wivallius. Skojare och skald" återger Birger Bergh alla de dikter som gjorde honom till den svenska litteraturens förste personlige poet av rang, såsom den bittra men också stoiskt stålsatta "Warer nu glad mine fiender all" eller den paradoxalt livsglada "Klagovisa över denna torra och kalla vår". Därtill får vi följa Wivallius från vaggan över vandringsåren och den fem år långa vistelsen på Kajaneborgs fästning i Finland till graven.
Bergh är professor emeritus i latin och kan följaktligen bestå oss med särskilda insikter i Wivallius latinska stycken och retoriska trick. Poeten, visar det sig, var lika språkkunnig som vältalig. Ta bara hans fyndiga förklaring av sitt falska namn: "ty uti denna voce [=ord] Erick är en aequivocationis fallacia: är - icke. Därföre kallade jag mig Er-ick."
SvD hyllar lika friskt (som om någon skulle våga annat), men använder, som dessa recensenter plägar göra, sin recension mest såsom ett forum för att rada upp anekdoter, förtjusande sådana visserligen, men dock:
"Den unge närkingen Lars Wivallius fick en ganska mager universitetsutbildning i Uppsala men skrev trots detta alldeles obehindrat på latin, franska, holländska, italienska, tyska och alla möjliga andra språk.
...
Till det otroliga hör, att den drivne versmakaren i privatlivet var en durkdriven bluffmakare. Lars Wivallius tillbragte sin levnad med att låna utan att betala tillbaka, stjäla, bluffa, sol- och våra sig fram, ofta under falska adelsnamn. I Danzig kallade sig denne skrupelfrie och världsvane bedragare för friherre Erik Gyllenstierna, i Strasbourg för greve Svante Stenbock. När han inte stod inför skranket, åtalad för stöld och lurendrejeri, satt han i fängelse. [Anekdotvarning!]
...
Till det mest märkvärdiga hör att han också utvecklade så stor politisk och juridisk fingerfärdighet. När han lurat skjortan och förmögenheten och dottern av en dansk adelsman i Skåne, hamnade han förstås i knipa. I fängelset i Kristianstad var han tvungen att åstadkomma advokatyr av det mest samvetslösa slag. Wivallius, som var sin egen bäste advokat, smickrade vilt den danske kungen så att dikterna formligen dröp av underdånighet. När han sedan åkte fast i Stockholm och Kajaneborg i Finland för samma brott, fortsatte han lika galant, men nu i stället bara med lika drypande hyllningsdikter till det svenska kungahuset.[Anekdotvarning II!]
Äntligen frisläppt förvandlades advokaten till en regelrätt brännvinsadvokat, som lät åtala mer eller mindre oskyldiga vänner och grannar till höger och vänster - enbart för att vinna egna fördelar. Inte sällan gick hans processande på skruvar men kröntes likafullt med framgång. Ty dum var han inte, och vränga
paragrafer hade han lärt sig. Själve Magnus Gabriel de la Gardie städslade honom som juridiskt biträde. [Anekdotvarning III!]
Som om detta inte vore nog, var äventyraren Wivallius också en lärd man. Birger Bergh spårar hans poetiska bravader ömsom till romersk retorik och ömsom till Aristoteles metafysik."
Vad Wikipedia och Britannica har att säga.
Kanske ett smakprov på hans poesi, passande med tanke på hur vi alla nu längtar så efter våren:
Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr:
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
[...]
4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.
5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.
6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.
(totalt 22 verser)
Den store Helander har bara en notis om honom i sin fantastiska bok om svenskt neo-latin mellan 1620-1720, om hans användande av adjektivet aliger- bevingad.
Nog om Wivallius?
Och så, en roman om en av de mest omskrivna personerna i Sverige, vår egen Birgitta (börjar inte folkt tröttna snart?), Alexandra Coelho Ahndorils Birgitta och Kristina. Ur DN:s recension:
" Genom att välja Heliga Birgitta som huvudperson har hon ställt sig mitt i den litteraturhistoriska forskningens korseld, Birgitta är ju i Sverige inte bara en historisk gestalt vilken som helst utan en författare i egen rätt, en av de allra mest betydelsefulla, hävdar många, däribland en rad kvinnliga författare. Teologiskt och politiskt är det också svårt att överskatta hennes betydelse, men av den maktfullkomliga godsägardottern eller den visionära sierskan är det svårt att se några spår i Ahndorils prosa som är intimiserande och mycket lite dokumentär."
Slutligen, ett lästips från läsekretsen. Signaturen "Et ego in Academia" skriver:
"Har du läst De sju systarna av Margaret Drabble? En studiecirkel om Vergilius inspirerar en grupp kvinnor att göra en resa i Aeneas kölvatten. Kvinnorna är till åren komna, så jag tror kanske inte att den övriga problematiken intresserar dig så mycket ännu, men som sagt: latin, Vergilius, Björkeson, kvinnoperspektiv…"
Det låter oneklihen helt rätt gör mig. Stort tack för tipset! Jag ska läsa den omgående!
Några böcker med latinsk anknytning:
Min gamle professor Birger Bergh har författat en skrift över Lars Wivallius. Ur DN:s recension:
"Det är inte bara senare tiders hädare och provokatörer som kommit den sortens förhoppningar på skam. 1600-talet, exempelvis, uppvisar gott om poeter som inte var Guds bästa barn. Värst av dem alla var, här i Sverige, bedragaren, fängelsekunden och brännvinsadvokaten Lars Wivallius.
...
Och som den flödade! I sin lärda och lättsamma lilla bok "Lars Wivallius. Skojare och skald" återger Birger Bergh alla de dikter som gjorde honom till den svenska litteraturens förste personlige poet av rang, såsom den bittra men också stoiskt stålsatta "Warer nu glad mine fiender all" eller den paradoxalt livsglada "Klagovisa över denna torra och kalla vår". Därtill får vi följa Wivallius från vaggan över vandringsåren och den fem år långa vistelsen på Kajaneborgs fästning i Finland till graven.
Bergh är professor emeritus i latin och kan följaktligen bestå oss med särskilda insikter i Wivallius latinska stycken och retoriska trick. Poeten, visar det sig, var lika språkkunnig som vältalig. Ta bara hans fyndiga förklaring av sitt falska namn: "ty uti denna voce [=ord] Erick är en aequivocationis fallacia: är - icke. Därföre kallade jag mig Er-ick."
SvD hyllar lika friskt (som om någon skulle våga annat), men använder, som dessa recensenter plägar göra, sin recension mest såsom ett forum för att rada upp anekdoter, förtjusande sådana visserligen, men dock:
"Den unge närkingen Lars Wivallius fick en ganska mager universitetsutbildning i Uppsala men skrev trots detta alldeles obehindrat på latin, franska, holländska, italienska, tyska och alla möjliga andra språk.
...
Till det otroliga hör, att den drivne versmakaren i privatlivet var en durkdriven bluffmakare. Lars Wivallius tillbragte sin levnad med att låna utan att betala tillbaka, stjäla, bluffa, sol- och våra sig fram, ofta under falska adelsnamn. I Danzig kallade sig denne skrupelfrie och världsvane bedragare för friherre Erik Gyllenstierna, i Strasbourg för greve Svante Stenbock. När han inte stod inför skranket, åtalad för stöld och lurendrejeri, satt han i fängelse. [Anekdotvarning!]
...
Till det mest märkvärdiga hör att han också utvecklade så stor politisk och juridisk fingerfärdighet. När han lurat skjortan och förmögenheten och dottern av en dansk adelsman i Skåne, hamnade han förstås i knipa. I fängelset i Kristianstad var han tvungen att åstadkomma advokatyr av det mest samvetslösa slag. Wivallius, som var sin egen bäste advokat, smickrade vilt den danske kungen så att dikterna formligen dröp av underdånighet. När han sedan åkte fast i Stockholm och Kajaneborg i Finland för samma brott, fortsatte han lika galant, men nu i stället bara med lika drypande hyllningsdikter till det svenska kungahuset.[Anekdotvarning II!]
Äntligen frisläppt förvandlades advokaten till en regelrätt brännvinsadvokat, som lät åtala mer eller mindre oskyldiga vänner och grannar till höger och vänster - enbart för att vinna egna fördelar. Inte sällan gick hans processande på skruvar men kröntes likafullt med framgång. Ty dum var han inte, och vränga
paragrafer hade han lärt sig. Själve Magnus Gabriel de la Gardie städslade honom som juridiskt biträde. [Anekdotvarning III!]
Som om detta inte vore nog, var äventyraren Wivallius också en lärd man. Birger Bergh spårar hans poetiska bravader ömsom till romersk retorik och ömsom till Aristoteles metafysik."
Vad Wikipedia och Britannica har att säga.
Kanske ett smakprov på hans poesi, passande med tanke på hur vi alla nu längtar så efter våren:
Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr:
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
[...]
4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.
5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.
6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.
(totalt 22 verser)
Den store Helander har bara en notis om honom i sin fantastiska bok om svenskt neo-latin mellan 1620-1720, om hans användande av adjektivet aliger- bevingad.
Nog om Wivallius?
Och så, en roman om en av de mest omskrivna personerna i Sverige, vår egen Birgitta (börjar inte folkt tröttna snart?), Alexandra Coelho Ahndorils Birgitta och Kristina. Ur DN:s recension:
" Genom att välja Heliga Birgitta som huvudperson har hon ställt sig mitt i den litteraturhistoriska forskningens korseld, Birgitta är ju i Sverige inte bara en historisk gestalt vilken som helst utan en författare i egen rätt, en av de allra mest betydelsefulla, hävdar många, däribland en rad kvinnliga författare. Teologiskt och politiskt är det också svårt att överskatta hennes betydelse, men av den maktfullkomliga godsägardottern eller den visionära sierskan är det svårt att se några spår i Ahndorils prosa som är intimiserande och mycket lite dokumentär."
Slutligen, ett lästips från läsekretsen. Signaturen "Et ego in Academia" skriver:
"Har du läst De sju systarna av Margaret Drabble? En studiecirkel om Vergilius inspirerar en grupp kvinnor att göra en resa i Aeneas kölvatten. Kvinnorna är till åren komna, så jag tror kanske inte att den övriga problematiken intresserar dig så mycket ännu, men som sagt: latin, Vergilius, Björkeson, kvinnoperspektiv…"
Det låter oneklihen helt rätt gör mig. Stort tack för tipset! Jag ska läsa den omgående!
Thursday, March 09, 2006
Magistri futuri
För alla som missat det så är det National Latin Teacher Recruitment Week i USA. http://www.promotelatin.org/nltrw.htmJag vet faktiskt inte hur jag lyckats missa det fram till nu. Tydligen är det så att det i vårt stora broderland i väster finns en brist på latinlärare och sålunda hårdrekryteras det.
Några av deras FAQ:s:
"What is National Latin Teacher Recruitment Week?
NLTRW is a week in which as many educators as possible across the nation (and beyond) find one day to devote to talking to their students about becoming secondary Latin teachers. NLTRW was created to address the Latin teacher shortage that we are facing in this country. The demand for Latin continues to grow, in great measure due to our own best efforts to raise awareness of the importance and richness of the study of Latin. Now that we've created the demand, it's time to create the teachers.
...
Who should be targeted as future Latin teachers?
Of course, we should begin with our own students, as has been said elsewhere. But for those of you teaching at the university level, why not take some of the recruitment posters to the Spanish and French departments? Most states want teachers to be qualified to teach in more than one field. Why not encourage a Spanish teacher to become certified in Latin as well? Also, consider taking a poster or some brochures to your counselors' office at the secondary level or the undergraduate advisors at your university."
http://www.promotelatin.org/nltrwrfaq.htm#1
Nåväl, kika runt på deras hemsida och bli imponerad.
Jag vill bara lägga till, för alla er som funderar på att bli latinlärare, att jag älskade att undervisa i latin, man träffar underbart fina ungdomar, och man får dse dem utvecklas på det mest underbara vis. och så får man syssla med latin dagligen...
Vidare var det mina kunskaper i latin som försörjt mig fram till stipendium och doktorandplats, ty det var alltid det som gav mig mina lärarjobb, det var så pass ovanligt med någon som kunde språket i fråga.
Jag kan verkligen rekommendera er att bli latinlärare!
(Sådärja, har jag dragit mitt strå till stacken nu i NLTRW?)
Några av deras FAQ:s:
"What is National Latin Teacher Recruitment Week?
NLTRW is a week in which as many educators as possible across the nation (and beyond) find one day to devote to talking to their students about becoming secondary Latin teachers. NLTRW was created to address the Latin teacher shortage that we are facing in this country. The demand for Latin continues to grow, in great measure due to our own best efforts to raise awareness of the importance and richness of the study of Latin. Now that we've created the demand, it's time to create the teachers.
...
Who should be targeted as future Latin teachers?
Of course, we should begin with our own students, as has been said elsewhere. But for those of you teaching at the university level, why not take some of the recruitment posters to the Spanish and French departments? Most states want teachers to be qualified to teach in more than one field. Why not encourage a Spanish teacher to become certified in Latin as well? Also, consider taking a poster or some brochures to your counselors' office at the secondary level or the undergraduate advisors at your university."
http://www.promotelatin.org/nltrwrfaq.htm#1
Nåväl, kika runt på deras hemsida och bli imponerad.
Jag vill bara lägga till, för alla er som funderar på att bli latinlärare, att jag älskade att undervisa i latin, man träffar underbart fina ungdomar, och man får dse dem utvecklas på det mest underbara vis. och så får man syssla med latin dagligen...
Vidare var det mina kunskaper i latin som försörjt mig fram till stipendium och doktorandplats, ty det var alltid det som gav mig mina lärarjobb, det var så pass ovanligt med någon som kunde språket i fråga.
Jag kan verkligen rekommendera er att bli latinlärare!
(Sådärja, har jag dragit mitt strå till stacken nu i NLTRW?)
Personalia
(Hm, särdeles taskiga auspicier, spillde först en halv kopp thé över tangentbordet, sedan ytterligare en och sedan bröt datorn ihop och skrek och det jag skrivit försvann. Vi provar igen)
Pro primo, ungdomar, så har min kollega, den sköna K-zine, låtit meddela att hon drar sig tillbaka från denna blogg. Sålunda har hennes namn raderats från ingressen och änglarna gråter i sin himmel.
Hon kanske dock kan övertygas att göra ett guest entry vid tillfälle?
Ave atque vale, dulcissima!
För det andra, iuvenes, är det min fantastiska svägerskas födelsedag i dag, så sänd henne varma tankar. Hon är inte bara väldigt klok och fruktansvärt rolig, utan även den bästa kock jag vet.
Natalem diem tuum splendidissimae fratriae flavae gratulor! Crescas, vigeas et floreas in aeternum!
Pro tertio, ska två bloggar som förs av människor som står mig mycket nära lyftas upp här, den ena är http://sexbensblogg.blogspot.com/ och är en skönt blandad kompott, dessutom var det ägaren till denna som lärde mig länka. (Hon kanske även ska dela med sig av kunskapen hur man lägger in bilder?).
Sedan är det http://www.bokinkastet.blogspot.com som jag upptäckte häromdagen tack vare att dess förtjusande ägarinna kommenterade här. Något för alla inbitna läsare.
För det fjärde, mei cuniculi parvi, tipsar jag redan nu om Projektet Den Antika Traditionens fjärde allegoriseminarium, som äger rum den 22 mars. Det leds då av Professor Samuel Rubenson från Lund. Det behandlar denna gång judisk-hellenistisk och/eller tidigkristen allegorisk exeges av Gamla testamentet. Tiden är 16.15, i sal 16-0043. (Språkcentrum i Uppsala)
Låt er inte skrämmas iväg av den tunga titeln, det är faktiskt hemskt kul!
Kan man även få påminna om att det snart är dödlinje för att söka sommarkurser (15 mars)?
Det finns en del särdeles klassiska i Uppsala såsom Antikens filosofi och Rättegången mot Sokrates (Ecce: http://www.selma.uu.se/publik/main?AF=0400&funktion=sommar)
I Göteborg finnes Arkeologisk fyndbearbetning (http://utbkat.gu.se/utbildning/sommarindex.html#O ).
Vid Stockholms universitet är utbudet lysande; Grekisk tragedi och komedi i översättning, Egypten, Nybörjarkurs i grekiska (antik) samt Romersk kärlekspoesi i översättning. (http://www.utbildning.su.se/katalog/sommarkurser.asp)
Umeå har Filosofihistoria för den som vill ha klassisk anknytning (http://www.umu.se/umu/utbildning/sommar.html) och Lund (min gamla alma mater) har Arkeologi (http://www.lu.se/o.o.i.s/329)
Södertörn och Mitthögskolan hade inget som kunde vara aktuellt här och Örebro verkar inte ha sommarkurser (?).
Pro primo, ungdomar, så har min kollega, den sköna K-zine, låtit meddela att hon drar sig tillbaka från denna blogg. Sålunda har hennes namn raderats från ingressen och änglarna gråter i sin himmel.
Hon kanske dock kan övertygas att göra ett guest entry vid tillfälle?
Ave atque vale, dulcissima!
För det andra, iuvenes, är det min fantastiska svägerskas födelsedag i dag, så sänd henne varma tankar. Hon är inte bara väldigt klok och fruktansvärt rolig, utan även den bästa kock jag vet.
Natalem diem tuum splendidissimae fratriae flavae gratulor! Crescas, vigeas et floreas in aeternum!
Pro tertio, ska två bloggar som förs av människor som står mig mycket nära lyftas upp här, den ena är http://sexbensblogg.blogspot.com/ och är en skönt blandad kompott, dessutom var det ägaren till denna som lärde mig länka. (Hon kanske även ska dela med sig av kunskapen hur man lägger in bilder?).
Sedan är det http://www.bokinkastet.blogspot.com som jag upptäckte häromdagen tack vare att dess förtjusande ägarinna kommenterade här. Något för alla inbitna läsare.
För det fjärde, mei cuniculi parvi, tipsar jag redan nu om Projektet Den Antika Traditionens fjärde allegoriseminarium, som äger rum den 22 mars. Det leds då av Professor Samuel Rubenson från Lund. Det behandlar denna gång judisk-hellenistisk och/eller tidigkristen allegorisk exeges av Gamla testamentet. Tiden är 16.15, i sal 16-0043. (Språkcentrum i Uppsala)
Låt er inte skrämmas iväg av den tunga titeln, det är faktiskt hemskt kul!
Kan man även få påminna om att det snart är dödlinje för att söka sommarkurser (15 mars)?
Det finns en del särdeles klassiska i Uppsala såsom Antikens filosofi och Rättegången mot Sokrates (Ecce: http://www.selma.uu.se/publik/main?AF=0400&funktion=sommar)
I Göteborg finnes Arkeologisk fyndbearbetning (http://utbkat.gu.se/utbildning/sommarindex.html#O ).
Vid Stockholms universitet är utbudet lysande; Grekisk tragedi och komedi i översättning, Egypten, Nybörjarkurs i grekiska (antik) samt Romersk kärlekspoesi i översättning. (http://www.utbildning.su.se/katalog/sommarkurser.asp)
Umeå har Filosofihistoria för den som vill ha klassisk anknytning (http://www.umu.se/umu/utbildning/sommar.html) och Lund (min gamla alma mater) har Arkeologi (http://www.lu.se/o.o.i.s/329)
Södertörn och Mitthögskolan hade inget som kunde vara aktuellt här och Örebro verkar inte ha sommarkurser (?).
Wednesday, March 08, 2006
Gradum doctoris ambire
Jag är en frustrerad och lat doktorand och behöver emellanåt en smula bekräftelse.
Man behöver även få skratta något åt det närapå feodala system man lever och verkar i, och detta kan ibland göras med hjälp av serien PhD-comics:
http://www.phdcomics.com/comics/comics.php
Filmparodierna är ganska tröttsamma, men den fångar väl den frustration som dominerar ens liv.
Några favoriter:
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=124
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=149
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=208
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=291
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=315
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=330
Här finns en kort beskrivning av karaktärerna (Slackenerny och Tajel är mina favoriter):
http://www.phdcomics.com/comics/aboutcomics.html
Man behöver även få skratta något åt det närapå feodala system man lever och verkar i, och detta kan ibland göras med hjälp av serien PhD-comics:
http://www.phdcomics.com/comics/comics.php
Filmparodierna är ganska tröttsamma, men den fångar väl den frustration som dominerar ens liv.
Några favoriter:
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=124
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=149
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=208
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=291
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=315
http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=330
Här finns en kort beskrivning av karaktärerna (Slackenerny och Tajel är mina favoriter):
http://www.phdcomics.com/comics/aboutcomics.html
Tuesday, March 07, 2006
Amazones
Glad Internationell Kvinnodag på er alla!
Vivant mulieres mundi!
Dels inspirerad av denna dag, dels av att Camilla hade namnsdag igår och det namnet nyss diskuterats här, ska vi titta lite på de stridande kvinnorna i Aeniden. (Visst har Vergilius blivit lite eftersatt på senaste tiden?)
Vi börjar väl med den flickan. Hon dyker upp för första gången precis i slutet av bok VII i en förtjusande skildring:
VII:803-817:
Hos super aduenit Uolsca de gente Camilla
agmen agens equitum et florentis aere cateruas,
bellatrix, non illa colo calathisue Mineruae
femineas adsueta manus, sed proelia uirgo
dura pati cursuque pedum praeuertere uentos.
Illa uel intactae segetis per summa uolaret
gramina nec teneras cursu laesisset aristas,
uel mare per medium fluctu suspensa tumenti
ferret iter celeris nec tingueret aequore plantas.
Illam omnis tectis agrisque effusa iuuentus
turbaque miratur matrum et prospectat euntem,
attonitis inhians animis, ut regius ostro
uelet honos leuis umeros, ut fibula crinem
auro internectat, Lyciam ut gerat ipsa pharetram
et pastoralem praefixa cuspide myrtum.
Och här Björkesons översättning (Ni har saknat honom! Erkänn!):
Följd av en ryttartrupp och skaror som glänser av koppar
kommer till slut från volskernas land den unga Camilla,
sköldmön som aldrig vant sin kvinnohand vi Minervas
slända och korgar och garn; men i hårda strider är jungfrun
tränad, springer med vinden ikapp och slår den med lätthet.
Snabbt över oskördad säd skulle också hon flugit på strånas
toppar, utan att spröda ax toge ringaste skada,
eller hon kunde i havets mitt på den svällande vågen
hastigt ha svävat fram och ej fuktat fötternas sulor.
Skaror av unga män strmmar till ifrån fälten,
kommer ur husen ut och begapar i häpen beundran
henne som vandrar förbi; de ser hur den kungliga purpurn
höljer lenhyllta skuldror mjukt och ett gyllene spänne
uppsamlar skönt hennes hår, hur gracilt hon bär en herdinnas
stav av myrten med järnskodd spets och sitt lykiska koger.
Hon rör alltså inte handarbete utan springen snabbare än alla och går i krig med männen. Björkeson översätter det vackra ordet bellatrix (en feminin form av bellator-krigare) med sköldmö, vilket naturigtvis är helt korrekt och här passande, detta ord kan dock även användas såsom adjektiv i betydelsen stridbar, så vackert!
Camillas historia fortsätter i bok XI men stycket är mycket långt och jag kan visserligen ge er den latinska texten utan problem (leve virgil.org!) men det blir gagnlöst då jag inte riktigt orkar sätta mig och knappa in Björkesons översättning, och ska sålunda här kort återberättas vad som sker. (Annars kan ni slå upp XI:432 i eran egna fina Björkeson-översättning av Aeneiden som ni inhandlat för blott 40 pix på adlibris. Om ni ännu inte gjort det, fy skäms!)
Den sköna Camilla kämpar alltså på Turnus sida mot Aeneas och erbjuder sig då han anfaller att vara den första som möter faran. Hennes egna ord:
XI:501-506:
Turne, sui merito si qua est fiducia forti,
audeo et Aeneadum promitto occurrere turmae
solaque Tyrrhenos equites ire obvia contra.
me sine prima manu temptare pericula belli,
tu pedes ad muros subsiste et moenia serva.'
Och den magnifike Björkeson:
Turnus, har tappra rätt att blott på sig själva förtrösta
tvekar jag ej: jag lovar att gå mot Aeneas' skvadroner
enam, och möta i strid tyrrhenska ryttare ensam.
Tillåt mig och min trupp bli de första att utmana faran;
dröj med itt fotfolk här och försvara muren och staden.
Turnus imponeras av hennes mod och kallar henne decus Italiae virgo, och lägger själv försåt för Aeneas trupper och sänder henne att möta dem.
Sedan kommer en utvikning om Camillas uppväxt och om hur hon är mer älskad än andra av sin beskyddare, gudinnan Diana.
Camilla var dotter till tyrannen Metabus som då han fördevs tog med sig "mitt genom krigets brand" den nyfödda dottern. Hon var uppkallad efter modern Casmilla, "blott en bokstav lät han falla"., och då han flyr hinns han upp vi en skumande flod och detta är för bra för att inte återge:
XI:549-556
...ille innare parans infantis amore
tardatur caroque oneri timet. omnia secum
uersanti subito uix haec sententia sedit:
telum immane manu ualida quod forte gerebat
bellator, solidum nodis et robore cocto,
huic natam libro et siluestri subere clausam
implicat atque habilem mediae circumligat hastae;
quam dextra ingenti librans ita ad aethera fatur:
...
XI:561-563
dixit, et adducto contortum hastile lacerto
immittit: sonuere undae, rapidum super amnem
infelix fugit in iaculo stridente Camilla.
Man kan aldrig få för mkt Björkeson:
Simma vill han-hålls dock igen av sin kärlek till barnet,
räds för sin älskade bördas skull, går genom i tanken
varje utväg som finns, och blixtsnabbt har han bestämt sig:
Vid det oantliga spjut han bär i sin krigarenäve
-knotigt, massivt, av ek som härdats i eld- gör han dotten
fast, se han insvept den lilla först i bark från en korkek
surrar henne fast vid skaftets mitt så att lansen får jämvikt,
prövar på kraftfull arm dess tyngd och anropar himlen:
...
Med dessa ord drar han bakåt sin arm och slungar det böjda
spjutet: vågorna brusar, och över ilande strömmar
flyger, fäst vid vinande lans, den arma Camilla.
(Detta är ett motiv som man träffar på ibland i konst)
Jodå, pappa hinner undan och rycker loss spjutet med dottern och de flyr vidare. Hon uppfostras i vildmarken, ett otämjt sto får ge di, hon bär tidigt ett koger och istället för mantel en tigerfäll och "flickans späda hand kan redan kasta små jaktspjut" (förlåt, har Björkeson i knät).
Camilla viger tidigt sitt liv till Diana men drivs ut i krig av "krigisk lust".
Nåväl, jag kan skriva hur mycket som helst om denna bellatrix, men jag ska göra en del andra saker idag (tvätta, bekämpa patriarkatet, plugga) så en snabb sammanfattning av Camillas vidare öde:
(Från Bulfinch:)
"Another battle ensued, in which Camilla, the virgin warrior, was chiefly conspicuous. Her deeds of valor surpassed those of the bravest warriors, and many Trojans and Etruscans fell pierced with her darts or struck down by her battle-axe. At last an Etruscan named Aruns, who had watched her long, seeking for some advantage, observed her pursuing a flying enemy whose splendid armour offered a tempting prize. Intent on the chase she observed not her danger, and the javelin of Aruns struck her and inflicted a fatal wound. She fell and breathed her last in the arms of her attendant maidens. But Diana, who beheld her fate, suffered not her slaughter to be unavenged. Aruns, as he stole away, glad but frightened, was struck by a secret arrow, launched by one of the nymphs of Diana's train, and died ignobly and unknown."
http://www.sacred-texts.com/cla/bulf/bulf32.htm
Wikipedias torftiga sida:
http://en.wikipedia.org/wiki/Camilla_%28mythology%29
Jag vill även hinna säga några ord om en annan krigardrottning i Aeneiden, och en av mina favoriter, Penthesilea. Hon förekommer dock bara i tillbakablickar då hon avled i det Trojanska kriget under dramatiska förhållanden. Penthesilea dyker upp i bok I, då Aeneas står och betraktar en fris som avbildar händelserna vid Troja:
I:490-493
Ducit Amazonidum lunatis agmina peltis
Penthesilea furens, mediisque in milibus ardet,
aurea subnectens exsertae cingula mammae
bellatrix, audetque viris concurrere virgo.
Wooho, Björkeson!:
[...]
ser amazonernas här med halvmåneformade sköldar,
tusenhövdad, ledd av den rasande Penthesileia
somunder naket bröst har bunnit en gyllene gördel;
stridbar räds hon ej, fast kvinna, att kämpa mot männen.
Notera hur även hon kallas bellatrix. Börjar ni se sambandet, iuvenes?
Penthesilea dödades i strid med Akilles, men just som han ger henne det dödliga hugget, ser de på varandra för första gången och blir hopplöst förälskade, men ack, det är försent, hon är redan döende. Akilles släpar sålunda runt på hennes döda kropp i dagar (det antyds viss nekrofili, men det ska vi inte tala om en dag som denna).
Detta hittar ni dock inte skildrat hos Homeros, utan är en sådan där berättelse som bara dyker upp i kommentarer och dylikt.
Heinrich von Kleist (1777-1811), en av de stora tyskspråkiga pjäsförfattarna skrev ett drama om Penthesilea:
"Penthesilea, likewise begun at Königsberg, also lays bare the innermost depths of a woman's heart. Again a new content is given to a Greek legend, which to our modern feeling is scarcely comprehensible. By endowing the heroine with a supreme need for love and at the same time with an unconquerable desire to gain the mastery over her lover, the poet creates an extreme type, a strange mixture of attractive and repulsive features, but after all grand and symmetrical. all the charm of his language, melodious and yet not cloying, of his images full of feeling and picturesque effects, Kleist poured out in Penthesilea as in no other work; and yet it is just the very one which is most difficult to comprehend."
http://www.theatrehistory.com/german/kleist001.html
(Och jag kan inte låta bli att ta med detta: "Kleist finally found a willing partner in his suicide pact, Henriette Vogel, a young married society woman suffering from terminal ovarian cancer. He burned the remainder of his works (including an autobiographical 'novel' The Story of My Soul, which supposedly astonished those few who read it) and set out on his final trip. The couple, after writing their good-byes, checked into a hotel and appeared to be as serene and giddy as couple on honeymoon. On November 21, 1811, Heinrich and Henriette went over a hill and had tea. Kleist then shot his companion in the chest and himself in the mouth.
http://www.littlebluelight.com/lblphp/intro.php?ikey=14)
En särdeles bra sida om Penthesilea:
http://www.stanford.edu/~plomio/penthesilea.html
Wikipedia som för en gångs skull är usel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Penthesilea
Och nu tar ni eran Aeneid och slår upp XI:648 så knytes säcken ihop!
XI:648-663
At medias inter caedes exsultat Amazon
unum exserta latus pugnae, pharetrata Camilla,
et nunc lenta manu spargens hastilia denset,
nunc validam dextra rapit indefessa bipennem;
aureus ex umero sonat arcus et arma Dianae.
illa etiam, si quando in tergum pulsa recessit,
spicula converso fugientia dirigit arcu.
at circum lectae comites, Larinaque virgo
Tullaque et aeratam quatiens Tarpeia securim,
Italides, quas ipsa decus sibi dia Camilla
delegit pacisque bonas bellique ministras:
quales Threiciae cum flumina Thermodontis
pulsant et pictis bellantur Amazones armis,
seu circum Hippolyten seu cum se Martia curru
Penthesilea refert, magnoque ululante tumultu
feminea exsultant lunatis agmina peltis.
Björkesons utmärkta översättning säger:
Men som en ung amazon drar Camilla, väpnad med koger
jublande fram i slaktningens mitt; ena bröstet är blottat.
än strör hon ut med sin hand en skur av smidiga pilar,
än svingar outröttlig arm en tveeggad yxa;
Trivias vapen, bågen av guld hörs klinga vid skuldran.
Gör hon ibland helt om och tvingas dra sig tillbaka
sänder hon dock sn flyende pil från den omvända bågen.
Utvalda stridskamrater har hon omkring sig: Larina,
Tulla, Tarpeia med yxan i hand, italiska jungfrur
vilka hon utsett själv, den gudalika Camilla
till tjänarinnor och hedersvakt i krig och i fredstid.
Så på Thermodons ström kan man se amazoner från Thrakien
stolt spränga fram och utfämpa strid med målade vapen,
än kring Hyppolyte tätt, om än när dottern till Ares,
Penthesileia, styr hem sin vagn; hela hären av kvinnor
tjuter då, skakar i fröjd sina halvmåneformade sköldar.
Ni ser hur dessa drottningar knyts samman!
Kvinnodagen:
http://www.un.dk/Swedish/Kvinnor/vold/Internationella_kvinnodagen.htm
(Lysistrate nämns!)
Vivant mulieres mundi!
Dels inspirerad av denna dag, dels av att Camilla hade namnsdag igår och det namnet nyss diskuterats här, ska vi titta lite på de stridande kvinnorna i Aeniden. (Visst har Vergilius blivit lite eftersatt på senaste tiden?)
Vi börjar väl med den flickan. Hon dyker upp för första gången precis i slutet av bok VII i en förtjusande skildring:
VII:803-817:
Hos super aduenit Uolsca de gente Camilla
agmen agens equitum et florentis aere cateruas,
bellatrix, non illa colo calathisue Mineruae
femineas adsueta manus, sed proelia uirgo
dura pati cursuque pedum praeuertere uentos.
Illa uel intactae segetis per summa uolaret
gramina nec teneras cursu laesisset aristas,
uel mare per medium fluctu suspensa tumenti
ferret iter celeris nec tingueret aequore plantas.
Illam omnis tectis agrisque effusa iuuentus
turbaque miratur matrum et prospectat euntem,
attonitis inhians animis, ut regius ostro
uelet honos leuis umeros, ut fibula crinem
auro internectat, Lyciam ut gerat ipsa pharetram
et pastoralem praefixa cuspide myrtum.
Och här Björkesons översättning (Ni har saknat honom! Erkänn!):
Följd av en ryttartrupp och skaror som glänser av koppar
kommer till slut från volskernas land den unga Camilla,
sköldmön som aldrig vant sin kvinnohand vi Minervas
slända och korgar och garn; men i hårda strider är jungfrun
tränad, springer med vinden ikapp och slår den med lätthet.
Snabbt över oskördad säd skulle också hon flugit på strånas
toppar, utan att spröda ax toge ringaste skada,
eller hon kunde i havets mitt på den svällande vågen
hastigt ha svävat fram och ej fuktat fötternas sulor.
Skaror av unga män strmmar till ifrån fälten,
kommer ur husen ut och begapar i häpen beundran
henne som vandrar förbi; de ser hur den kungliga purpurn
höljer lenhyllta skuldror mjukt och ett gyllene spänne
uppsamlar skönt hennes hår, hur gracilt hon bär en herdinnas
stav av myrten med järnskodd spets och sitt lykiska koger.
Hon rör alltså inte handarbete utan springen snabbare än alla och går i krig med männen. Björkeson översätter det vackra ordet bellatrix (en feminin form av bellator-krigare) med sköldmö, vilket naturigtvis är helt korrekt och här passande, detta ord kan dock även användas såsom adjektiv i betydelsen stridbar, så vackert!
Camillas historia fortsätter i bok XI men stycket är mycket långt och jag kan visserligen ge er den latinska texten utan problem (leve virgil.org!) men det blir gagnlöst då jag inte riktigt orkar sätta mig och knappa in Björkesons översättning, och ska sålunda här kort återberättas vad som sker. (Annars kan ni slå upp XI:432 i eran egna fina Björkeson-översättning av Aeneiden som ni inhandlat för blott 40 pix på adlibris. Om ni ännu inte gjort det, fy skäms!)
Den sköna Camilla kämpar alltså på Turnus sida mot Aeneas och erbjuder sig då han anfaller att vara den första som möter faran. Hennes egna ord:
XI:501-506:
Turne, sui merito si qua est fiducia forti,
audeo et Aeneadum promitto occurrere turmae
solaque Tyrrhenos equites ire obvia contra.
me sine prima manu temptare pericula belli,
tu pedes ad muros subsiste et moenia serva.'
Och den magnifike Björkeson:
Turnus, har tappra rätt att blott på sig själva förtrösta
tvekar jag ej: jag lovar att gå mot Aeneas' skvadroner
enam, och möta i strid tyrrhenska ryttare ensam.
Tillåt mig och min trupp bli de första att utmana faran;
dröj med itt fotfolk här och försvara muren och staden.
Turnus imponeras av hennes mod och kallar henne decus Italiae virgo, och lägger själv försåt för Aeneas trupper och sänder henne att möta dem.
Sedan kommer en utvikning om Camillas uppväxt och om hur hon är mer älskad än andra av sin beskyddare, gudinnan Diana.
Camilla var dotter till tyrannen Metabus som då han fördevs tog med sig "mitt genom krigets brand" den nyfödda dottern. Hon var uppkallad efter modern Casmilla, "blott en bokstav lät han falla"., och då han flyr hinns han upp vi en skumande flod och detta är för bra för att inte återge:
XI:549-556
...ille innare parans infantis amore
tardatur caroque oneri timet. omnia secum
uersanti subito uix haec sententia sedit:
telum immane manu ualida quod forte gerebat
bellator, solidum nodis et robore cocto,
huic natam libro et siluestri subere clausam
implicat atque habilem mediae circumligat hastae;
quam dextra ingenti librans ita ad aethera fatur:
...
XI:561-563
dixit, et adducto contortum hastile lacerto
immittit: sonuere undae, rapidum super amnem
infelix fugit in iaculo stridente Camilla.
Man kan aldrig få för mkt Björkeson:
Simma vill han-hålls dock igen av sin kärlek till barnet,
räds för sin älskade bördas skull, går genom i tanken
varje utväg som finns, och blixtsnabbt har han bestämt sig:
Vid det oantliga spjut han bär i sin krigarenäve
-knotigt, massivt, av ek som härdats i eld- gör han dotten
fast, se han insvept den lilla först i bark från en korkek
surrar henne fast vid skaftets mitt så att lansen får jämvikt,
prövar på kraftfull arm dess tyngd och anropar himlen:
...
Med dessa ord drar han bakåt sin arm och slungar det böjda
spjutet: vågorna brusar, och över ilande strömmar
flyger, fäst vid vinande lans, den arma Camilla.
(Detta är ett motiv som man träffar på ibland i konst)
Jodå, pappa hinner undan och rycker loss spjutet med dottern och de flyr vidare. Hon uppfostras i vildmarken, ett otämjt sto får ge di, hon bär tidigt ett koger och istället för mantel en tigerfäll och "flickans späda hand kan redan kasta små jaktspjut" (förlåt, har Björkeson i knät).
Camilla viger tidigt sitt liv till Diana men drivs ut i krig av "krigisk lust".
Nåväl, jag kan skriva hur mycket som helst om denna bellatrix, men jag ska göra en del andra saker idag (tvätta, bekämpa patriarkatet, plugga) så en snabb sammanfattning av Camillas vidare öde:
(Från Bulfinch:)
"Another battle ensued, in which Camilla, the virgin warrior, was chiefly conspicuous. Her deeds of valor surpassed those of the bravest warriors, and many Trojans and Etruscans fell pierced with her darts or struck down by her battle-axe. At last an Etruscan named Aruns, who had watched her long, seeking for some advantage, observed her pursuing a flying enemy whose splendid armour offered a tempting prize. Intent on the chase she observed not her danger, and the javelin of Aruns struck her and inflicted a fatal wound. She fell and breathed her last in the arms of her attendant maidens. But Diana, who beheld her fate, suffered not her slaughter to be unavenged. Aruns, as he stole away, glad but frightened, was struck by a secret arrow, launched by one of the nymphs of Diana's train, and died ignobly and unknown."
http://www.sacred-texts.com/cla/bulf/bulf32.htm
Wikipedias torftiga sida:
http://en.wikipedia.org/wiki/Camilla_%28mythology%29
Jag vill även hinna säga några ord om en annan krigardrottning i Aeneiden, och en av mina favoriter, Penthesilea. Hon förekommer dock bara i tillbakablickar då hon avled i det Trojanska kriget under dramatiska förhållanden. Penthesilea dyker upp i bok I, då Aeneas står och betraktar en fris som avbildar händelserna vid Troja:
I:490-493
Ducit Amazonidum lunatis agmina peltis
Penthesilea furens, mediisque in milibus ardet,
aurea subnectens exsertae cingula mammae
bellatrix, audetque viris concurrere virgo.
Wooho, Björkeson!:
[...]
ser amazonernas här med halvmåneformade sköldar,
tusenhövdad, ledd av den rasande Penthesileia
somunder naket bröst har bunnit en gyllene gördel;
stridbar räds hon ej, fast kvinna, att kämpa mot männen.
Notera hur även hon kallas bellatrix. Börjar ni se sambandet, iuvenes?
Penthesilea dödades i strid med Akilles, men just som han ger henne det dödliga hugget, ser de på varandra för första gången och blir hopplöst förälskade, men ack, det är försent, hon är redan döende. Akilles släpar sålunda runt på hennes döda kropp i dagar (det antyds viss nekrofili, men det ska vi inte tala om en dag som denna).
Detta hittar ni dock inte skildrat hos Homeros, utan är en sådan där berättelse som bara dyker upp i kommentarer och dylikt.
Heinrich von Kleist (1777-1811), en av de stora tyskspråkiga pjäsförfattarna skrev ett drama om Penthesilea:
"Penthesilea, likewise begun at Königsberg, also lays bare the innermost depths of a woman's heart. Again a new content is given to a Greek legend, which to our modern feeling is scarcely comprehensible. By endowing the heroine with a supreme need for love and at the same time with an unconquerable desire to gain the mastery over her lover, the poet creates an extreme type, a strange mixture of attractive and repulsive features, but after all grand and symmetrical. all the charm of his language, melodious and yet not cloying, of his images full of feeling and picturesque effects, Kleist poured out in Penthesilea as in no other work; and yet it is just the very one which is most difficult to comprehend."
http://www.theatrehistory.com/german/kleist001.html
(Och jag kan inte låta bli att ta med detta: "Kleist finally found a willing partner in his suicide pact, Henriette Vogel, a young married society woman suffering from terminal ovarian cancer. He burned the remainder of his works (including an autobiographical 'novel' The Story of My Soul, which supposedly astonished those few who read it) and set out on his final trip. The couple, after writing their good-byes, checked into a hotel and appeared to be as serene and giddy as couple on honeymoon. On November 21, 1811, Heinrich and Henriette went over a hill and had tea. Kleist then shot his companion in the chest and himself in the mouth.
http://www.littlebluelight.com/lblphp/intro.php?ikey=14)
En särdeles bra sida om Penthesilea:
http://www.stanford.edu/~plomio/penthesilea.html
Wikipedia som för en gångs skull är usel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Penthesilea
Och nu tar ni eran Aeneid och slår upp XI:648 så knytes säcken ihop!
XI:648-663
At medias inter caedes exsultat Amazon
unum exserta latus pugnae, pharetrata Camilla,
et nunc lenta manu spargens hastilia denset,
nunc validam dextra rapit indefessa bipennem;
aureus ex umero sonat arcus et arma Dianae.
illa etiam, si quando in tergum pulsa recessit,
spicula converso fugientia dirigit arcu.
at circum lectae comites, Larinaque virgo
Tullaque et aeratam quatiens Tarpeia securim,
Italides, quas ipsa decus sibi dia Camilla
delegit pacisque bonas bellique ministras:
quales Threiciae cum flumina Thermodontis
pulsant et pictis bellantur Amazones armis,
seu circum Hippolyten seu cum se Martia curru
Penthesilea refert, magnoque ululante tumultu
feminea exsultant lunatis agmina peltis.
Björkesons utmärkta översättning säger:
Men som en ung amazon drar Camilla, väpnad med koger
jublande fram i slaktningens mitt; ena bröstet är blottat.
än strör hon ut med sin hand en skur av smidiga pilar,
än svingar outröttlig arm en tveeggad yxa;
Trivias vapen, bågen av guld hörs klinga vid skuldran.
Gör hon ibland helt om och tvingas dra sig tillbaka
sänder hon dock sn flyende pil från den omvända bågen.
Utvalda stridskamrater har hon omkring sig: Larina,
Tulla, Tarpeia med yxan i hand, italiska jungfrur
vilka hon utsett själv, den gudalika Camilla
till tjänarinnor och hedersvakt i krig och i fredstid.
Så på Thermodons ström kan man se amazoner från Thrakien
stolt spränga fram och utfämpa strid med målade vapen,
än kring Hyppolyte tätt, om än när dottern till Ares,
Penthesileia, styr hem sin vagn; hela hären av kvinnor
tjuter då, skakar i fröjd sina halvmåneformade sköldar.
Ni ser hur dessa drottningar knyts samman!
Kvinnodagen:
http://www.un.dk/Swedish/Kvinnor/vold/Internationella_kvinnodagen.htm
(Lysistrate nämns!)
Verba allata et alata
SvD har senaste dagarna recenserat åtskilliga citatböcker (vilket har en särdeles klassisk anktnytning, då det ofta är verk på de döda språken som uttrycken hämtas från)och de verkar ha varit av varierande kvalitet.
Se bara denna recension av Stora Citatboken, bitskt författad av Carl-Johan Malmberg:
"Här slår man inte på ingångsord utan antingen på författare eller på ämne eller tema, typ Lycka och olycka, Kärlek, Klokhet och dumhet.
Låt mig säga att även om uppställningsprincipen är gammal och beprövad - det finns ett otal visdomssamlingar i form av citat alltsedan boktryckarkonstens begynnelse, den mest berömda är Erasmus av Rotterdams "Adagiorum chiliades" från 1508 - är Åbergs bok både enfaldig och snål.
Enfaldig för att den har en tendens att visa upp kulturhistorien som en samling one-liners, bornerade plattityder och vitsigheter, snål för att den visserligen talar om vem som sagt vad men aldrig i vilken bok eller i vilket sammanhang. Skandalöst! Varför har man valt att undanhålla denna för läsaren oumbärliga och för ett seriöst citatlexikon självklara information? Man anar ett läsarförakt bakom denna halvdana publikation."
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12010898.asp
Carl-Johan Malmberg, marry me!
Min potentielle fästman Carl-Johan har även recenserat Bevingat, ytterligare en citatsamling, och han skriver så vackert:
"En bekännelse, för vad den är värd: mitt huvud är fyllt av citat. Dikter och psalmverser, romanfragment och repliker från filmer och teaterpjäser trängs därinne och beter sig ofta som en manisk bisvärm, instängd i sin kupa: den vill ut. Ibland tänker jag att jag skriver bara för att släppa lös bisvärmen, bli fri från citaten som trängs i huvudet. Men samtidigt har jag en kärlek till dem. Det har alltid varit roligt att lägga citat på minnet, ett samlande i det inre utan annat syfte än nöjet att då och då kunna erinra sig en vacker, elegant eller tänkvärd formulering.
Mina minneskunskaper har också en viss vardagsnytta. Som middagsunderhållning kan jag citera de första sidorna i Strindbergs "Svarta fanor", den i särklass roligaste romaninledning jag vet: "Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl..." [Åh vilket partytrick! Jag skulle kunna ta vid med de bitar jag kan ur Ad Catilinam då han tröttnat. Skulle vi inte vara förtjusande?]
Jag kan titta på de dammiga bokhögarna i mitt arbetsrum och hitta tröst i Joyce utrop i "Finnegans Wake", "ah dust oh dust!". [Vi har samma intresse för heminredning!]Eller hemkommen från London eller Paris och drabbad av Stockholms underliga folktomhet: "Hab ich den Markt und die Strassen doch nie so einsam gesehen", inledningen till Goethes "Herrmann und Dorothea".
Kanske är min citatkärlek ett arv, från en mor som älskade att citera just Goethe, men också latinska sentenser. Var man tjatig som barn kunde mamma säga: Gutta cavat lapidem, non vi, sed saepe cadendo - droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd, utan genom att ofta falla. [Vilken moder!]
Jag hittar orden i den förträffliga uppslagsboken Bevingat. Jag får veta att de kommer från "Ex ponto", Ovidius brev från förvisningen vid Svarta havet. Jag får också veta att meningens senare del ("inte genom sin tyngd...") är ett tillägg från 1100-talet. "
Och slutligen:
"De förmedlar också källan till själva uttrycket bevingade ord; man hittar det hos Homeros, som talar om ord "så kraftfulla att de flyger från mun till mun"."
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12009302.asp
Allt kommer från grekerna, iuvenes!
Tandem et finally bevisar han i sin recension av The Oxford Dictionary of Quotations att vi faktiskt är gjorda för varandra:
"Slår man exempelvis på orden quotation och quotations (citat) får man en både rolig och tänkvärd utdelning. Dorothy Sayers låter i boken "Drama kring ung dansör" sin detektiv Lord Peter Wimsey säga: "Jag har alltid ett citat till hands för allting. Det befriar mig från att tänka själv." Är man bekant med Sayers lysande och lärda deckarromaner [Alla som följt denna blogg vet min passion för Sayers]vet man att de får en hel del av sin charm tack vare alla citaten - och att den skarpsinnige Wimsey med sin förmåga att i tid och otid citera de mest obskyra författare är självironisk när han säger som han gör; hans självständiga tänkande är det inget fel på."
Carl-Johan tar även upp Greene och Kipling i denna recension, ytterligare några av mina gullegrisar, så det är uppenbart att han försöker sända mig ett tecken. Jag hörsammar blint.
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12010909.asp
Det finns en uppsjö böcker och hemsidor med latinska citat, men jag ger er ändå en liten quiz att roa er med på förmiddagen:
http://epi.skola.gavle.se/gp/gp_sidauh.asp?id=3891
En lite svårare med inriktning på amerikanska delstatsmotton (ett slags tema här):
http://www.funtrivia.com/trivia-quiz/World/Latin-Mottos-Quotes-and-Abbreviations-139826.html
Och detta är visseligen inte citatfrågor, men ändå allmänbildande (Kroppsdelar! Något för medicinaren! Hej frater, har du kul i Värmlands Arboga?):
http://www.hypography.com/quiz.cfm?id=32941
Se bara denna recension av Stora Citatboken, bitskt författad av Carl-Johan Malmberg:
"Här slår man inte på ingångsord utan antingen på författare eller på ämne eller tema, typ Lycka och olycka, Kärlek, Klokhet och dumhet.
Låt mig säga att även om uppställningsprincipen är gammal och beprövad - det finns ett otal visdomssamlingar i form av citat alltsedan boktryckarkonstens begynnelse, den mest berömda är Erasmus av Rotterdams "Adagiorum chiliades" från 1508 - är Åbergs bok både enfaldig och snål.
Enfaldig för att den har en tendens att visa upp kulturhistorien som en samling one-liners, bornerade plattityder och vitsigheter, snål för att den visserligen talar om vem som sagt vad men aldrig i vilken bok eller i vilket sammanhang. Skandalöst! Varför har man valt att undanhålla denna för läsaren oumbärliga och för ett seriöst citatlexikon självklara information? Man anar ett läsarförakt bakom denna halvdana publikation."
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12010898.asp
Carl-Johan Malmberg, marry me!
Min potentielle fästman Carl-Johan har även recenserat Bevingat, ytterligare en citatsamling, och han skriver så vackert:
"En bekännelse, för vad den är värd: mitt huvud är fyllt av citat. Dikter och psalmverser, romanfragment och repliker från filmer och teaterpjäser trängs därinne och beter sig ofta som en manisk bisvärm, instängd i sin kupa: den vill ut. Ibland tänker jag att jag skriver bara för att släppa lös bisvärmen, bli fri från citaten som trängs i huvudet. Men samtidigt har jag en kärlek till dem. Det har alltid varit roligt att lägga citat på minnet, ett samlande i det inre utan annat syfte än nöjet att då och då kunna erinra sig en vacker, elegant eller tänkvärd formulering.
Mina minneskunskaper har också en viss vardagsnytta. Som middagsunderhållning kan jag citera de första sidorna i Strindbergs "Svarta fanor", den i särklass roligaste romaninledning jag vet: "Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl..." [Åh vilket partytrick! Jag skulle kunna ta vid med de bitar jag kan ur Ad Catilinam då han tröttnat. Skulle vi inte vara förtjusande?]
Jag kan titta på de dammiga bokhögarna i mitt arbetsrum och hitta tröst i Joyce utrop i "Finnegans Wake", "ah dust oh dust!". [Vi har samma intresse för heminredning!]Eller hemkommen från London eller Paris och drabbad av Stockholms underliga folktomhet: "Hab ich den Markt und die Strassen doch nie so einsam gesehen", inledningen till Goethes "Herrmann und Dorothea".
Kanske är min citatkärlek ett arv, från en mor som älskade att citera just Goethe, men också latinska sentenser. Var man tjatig som barn kunde mamma säga: Gutta cavat lapidem, non vi, sed saepe cadendo - droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd, utan genom att ofta falla. [Vilken moder!]
Jag hittar orden i den förträffliga uppslagsboken Bevingat. Jag får veta att de kommer från "Ex ponto", Ovidius brev från förvisningen vid Svarta havet. Jag får också veta att meningens senare del ("inte genom sin tyngd...") är ett tillägg från 1100-talet. "
Och slutligen:
"De förmedlar också källan till själva uttrycket bevingade ord; man hittar det hos Homeros, som talar om ord "så kraftfulla att de flyger från mun till mun"."
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12009302.asp
Allt kommer från grekerna, iuvenes!
Tandem et finally bevisar han i sin recension av The Oxford Dictionary of Quotations att vi faktiskt är gjorda för varandra:
"Slår man exempelvis på orden quotation och quotations (citat) får man en både rolig och tänkvärd utdelning. Dorothy Sayers låter i boken "Drama kring ung dansör" sin detektiv Lord Peter Wimsey säga: "Jag har alltid ett citat till hands för allting. Det befriar mig från att tänka själv." Är man bekant med Sayers lysande och lärda deckarromaner [Alla som följt denna blogg vet min passion för Sayers]vet man att de får en hel del av sin charm tack vare alla citaten - och att den skarpsinnige Wimsey med sin förmåga att i tid och otid citera de mest obskyra författare är självironisk när han säger som han gör; hans självständiga tänkande är det inget fel på."
Carl-Johan tar även upp Greene och Kipling i denna recension, ytterligare några av mina gullegrisar, så det är uppenbart att han försöker sända mig ett tecken. Jag hörsammar blint.
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12010909.asp
Det finns en uppsjö böcker och hemsidor med latinska citat, men jag ger er ändå en liten quiz att roa er med på förmiddagen:
http://epi.skola.gavle.se/gp/gp_sidauh.asp?id=3891
En lite svårare med inriktning på amerikanska delstatsmotton (ett slags tema här):
http://www.funtrivia.com/trivia-quiz/World/Latin-Mottos-Quotes-and-Abbreviations-139826.html
Och detta är visseligen inte citatfrågor, men ändå allmänbildande (Kroppsdelar! Något för medicinaren! Hej frater, har du kul i Värmlands Arboga?):
http://www.hypography.com/quiz.cfm?id=32941
Monday, March 06, 2006
Victor et victrix
Detta blir en lite spattig posting, dels är livet en smula späckat för tillfället, dels strular berdbandet och har egna åsikter om när, var och hur man ska vara uppkopplad.
Nåväl, en stora födelsedagstävlingen är avgjord!
Då det finns två finalister som jag omöjligen kan välja mellan, nämligen Camilla och Venanzio tilldelas ni båda varsitt ex av Lucretius Om tingens natur.
Camilla, en enligt egen utsago "ständig halvklassiker", som skyltar med ett förtjusande klassiskt namn, (hon var en prinsessa som kunde springa så snabbt att hon ej krökte ett endaste strå då hon sprang över ett fält, eller fick fötterna blöta då hon rusade över havet, och må kanske för sitt mod vara förlåten att hon kämpade mot vår favorit Aenenas. Ni hittar henne i Aeniden VII:803 samt XI:435) belönas för frasen "TIMEO BLOGGOS ET DONA FERENTES", (mer Vergilius! Nämligen II:49) som förutom att den fick mig att blåsa ut halvljummet kaffe genom näsan, kombinerar en bildning med en hälsosam skepsis för moderna påfund.
Mer om denna doctissima puella:http://lasdagboken.blogdns.com/
Venanzio förtjänar priset för sin stridbarhet här i kommentarerna och såsom varande den absolut äldste deltagaren (104 år!). Men ändå mest för en motivering som inte bara är poetisk utan faktiskt är ren och skär prosalyrik: "Jag känner strandens sandkorns antal och havets rymd; jag hör och förstår den stummes tal. Således kunde ryktet om latinbloggen aldrig gå mig förbi. Visserligen undgår ingenting ett orakel, men även ett sådant kan behöva friska upp kunskaperna om tingens natur." Jag blir knäsvag.
Gå och öva tyskan, iuvenes:http://extispicium.blogspot.com/
Maila mig era adresser (full diskretion utlovas) så kommer boken komma illa kvickt.
Fasces, du ska dock inte sörja, du kommer att erbjudas ett tröstpris strax. Du ska nämligen ha något som har med Catullus att göra, anser jag bestämt. Jag vet vad latinfrustration vill säga och lider med dig. Hör av mig strax om detta. Ni hittar honom här annars:http://mosaskiten.blogspot.com/
Vill slutligen bara tipsa om Dramatens uppsättning av Fedra som jag såg i veckan, den var bitvis helt otrolig, Stina Ekblad var som alltid lysande. Fares Fares, lite otippat, spelade hennes styvson.
Ytterligare ett tips är Hedengrens otroliga bokrea, de rear ut Paul Åströms Förlags publikationer, ni vet de där svenska klassikerutgåvorna i bjärt gröna omslag.
De kostar i vanliga fall 200-300 kr styck men jag fyndade Tibullus för 25 kr, Epiktetos för 35 kr, Ovidius mindre kända verk såsom Ibis och Nux för 25 kr och en hel del annat tjusigt. Rusa dit!
Ni kan kika i reakatalogen här:
http://www.hedengrens.se/
Nåväl, en stora födelsedagstävlingen är avgjord!
Då det finns två finalister som jag omöjligen kan välja mellan, nämligen Camilla och Venanzio tilldelas ni båda varsitt ex av Lucretius Om tingens natur.
Camilla, en enligt egen utsago "ständig halvklassiker", som skyltar med ett förtjusande klassiskt namn, (hon var en prinsessa som kunde springa så snabbt att hon ej krökte ett endaste strå då hon sprang över ett fält, eller fick fötterna blöta då hon rusade över havet, och må kanske för sitt mod vara förlåten att hon kämpade mot vår favorit Aenenas. Ni hittar henne i Aeniden VII:803 samt XI:435) belönas för frasen "TIMEO BLOGGOS ET DONA FERENTES", (mer Vergilius! Nämligen II:49) som förutom att den fick mig att blåsa ut halvljummet kaffe genom näsan, kombinerar en bildning med en hälsosam skepsis för moderna påfund.
Mer om denna doctissima puella:http://lasdagboken.blogdns.com/
Venanzio förtjänar priset för sin stridbarhet här i kommentarerna och såsom varande den absolut äldste deltagaren (104 år!). Men ändå mest för en motivering som inte bara är poetisk utan faktiskt är ren och skär prosalyrik: "Jag känner strandens sandkorns antal och havets rymd; jag hör och förstår den stummes tal. Således kunde ryktet om latinbloggen aldrig gå mig förbi. Visserligen undgår ingenting ett orakel, men även ett sådant kan behöva friska upp kunskaperna om tingens natur." Jag blir knäsvag.
Gå och öva tyskan, iuvenes:http://extispicium.blogspot.com/
Maila mig era adresser (full diskretion utlovas) så kommer boken komma illa kvickt.
Fasces, du ska dock inte sörja, du kommer att erbjudas ett tröstpris strax. Du ska nämligen ha något som har med Catullus att göra, anser jag bestämt. Jag vet vad latinfrustration vill säga och lider med dig. Hör av mig strax om detta. Ni hittar honom här annars:http://mosaskiten.blogspot.com/
Vill slutligen bara tipsa om Dramatens uppsättning av Fedra som jag såg i veckan, den var bitvis helt otrolig, Stina Ekblad var som alltid lysande. Fares Fares, lite otippat, spelade hennes styvson.
Ytterligare ett tips är Hedengrens otroliga bokrea, de rear ut Paul Åströms Förlags publikationer, ni vet de där svenska klassikerutgåvorna i bjärt gröna omslag.
De kostar i vanliga fall 200-300 kr styck men jag fyndade Tibullus för 25 kr, Epiktetos för 35 kr, Ovidius mindre kända verk såsom Ibis och Nux för 25 kr och en hel del annat tjusigt. Rusa dit!
Ni kan kika i reakatalogen här:
http://www.hedengrens.se/
Tuesday, February 28, 2006
Dies natalis!!!!
Haha, denna blogg firar ett år nu! Det ni! Nunc est bibendum, nunc pede libero pulsanda...
Den har emellanåt legat nere, den har ändrat karaktär åtskilligt och den har sett mig gå från frustrerad skuggdoktorand till frustrerad äkta, antagen doktorand.
Latinbloggen (trademark) var från början tänkt att hålla reda på mina studier och som en slags anteckningsbok över länkar och funderingar, samt ett medel för mina fina vänner och min rara familj att hålla ett öga på mig.
Det verkar dock som andra än närmast sörjande har kikat på den, jag har fått spännande kommentarer och mail. Hisnande egentligen.
Sålunda, causa diei natalis,tänkte jag skänka bort en gåvor till en av dessa beökare som bara vandrat in hit av en slump. Jag tänkte ge bort ett exemplar av Lucretius de Rerum Natura (eller liknade om den redan finnes i bokhyllan), då jag kommit på att den är särdeles läsvärd.
Vill du ha den? Skriv då ett litet mail eller en kommentar där du berättar hur du hittade hit, samt varför du ska ha denna donum.
Den 3:dje mars plockas någon slumpvis från de tusentals svaren.
P.S Jag har nu fixat länkarna. Tusen ursäkter att det inte funkat. D.S
Den har emellanåt legat nere, den har ändrat karaktär åtskilligt och den har sett mig gå från frustrerad skuggdoktorand till frustrerad äkta, antagen doktorand.
Latinbloggen (trademark) var från början tänkt att hålla reda på mina studier och som en slags anteckningsbok över länkar och funderingar, samt ett medel för mina fina vänner och min rara familj att hålla ett öga på mig.
Det verkar dock som andra än närmast sörjande har kikat på den, jag har fått spännande kommentarer och mail. Hisnande egentligen.
Sålunda, causa diei natalis,tänkte jag skänka bort en gåvor till en av dessa beökare som bara vandrat in hit av en slump. Jag tänkte ge bort ett exemplar av Lucretius de Rerum Natura (eller liknade om den redan finnes i bokhyllan), då jag kommit på att den är särdeles läsvärd.
Vill du ha den? Skriv då ett litet mail eller en kommentar där du berättar hur du hittade hit, samt varför du ska ha denna donum.
Den 3:dje mars plockas någon slumpvis från de tusentals svaren.
P.S Jag har nu fixat länkarna. Tusen ursäkter att det inte funkat. D.S
Saturday, February 25, 2006
Abortus provocatus
Då jag helt allvarligt håller på att få ett nervöst sammanbrott av situationen i South Dakota (eller den i Mississippi, eller i Polen, eller i Portugal eller...) har jag ett visst behov av att kasta ner några anteckningar, mest för egen del, om detta. Jag vill försöka sätta detta i en först antik och sedan kyrofaderlig kontekt. Alltså källor som kan tänkas vara på klassiska språk och sålunda relevanta för denna blogg.
Jag vill bara börja med att påpeka att jag är för abort och inte anser ett tidigt foster vara ett barn.(Där försvann den katolska läsekretsen...)
Ska även ta tillfället i akt att säga att jag respekterar de som har motsatt åsikt, jag förstår de moraliska betänkligheterna.
I en perfekt värld skulle inte abort behöva finnas som alternativ, men vi lever, såsom de flesta troligen konstaterat, inte i en perfekt värld.
Under antiken dominerar Aristoteles syn på själen, och när den "inträder":
"In ancient times, the "delayed ensoulment" belief of Aristotle (384-322 BCE) was widely accepted in Pagan Greece and Rome. He taught that a fetus originally has a vegetable soul. This evolves into an animal soul later in gestation. Finally the fetus is "animated" with a human soul.
This latter event, called "ensoulment," was believed to occur at 40 days after conception for male fetuses, and 90 days after conception for female fetuses.
The difference was of little consequence, because in those days, the gender of a fetus could not be determined visually until about 90 days from conception, and no genetic tests existed to determine gender. Ultrasound devices were millennia in the future. Thus contraception and abortion were not condemned if performed early in gestation. It is only if the abortion is done later in pregnancy that a human soul is destroyed.
By coincidence, this 90 day limit happens to be approximately equal to the end of the first trimester, the point at which the US Supreme Court decided that states could begin to restrict a woman's access to abortion."
I Rom sägs det ha praktiserats ofta att man satte ut nyfödda barn, och detta var accepterat i vissa perioder så länge som det inte var knätaget, dvs upptaget i familjen.
Den tidiga kristna kyrkan var mycket human och vände sig emot bla detta. Diskussionen om abort var dock inte homogen.
Några av de främsta kyrkofäderna går på Aristotels linje:
"St. Augustine (354-430 CE) reversed centuries of Christian teaching in Western Europe, and returned to the Aristotelian concept of "delayed ensoulment." He wrote 7 that a human soul cannot live in an unformed body. Thus, early in pregnancy, an abortion is not murder because no soul is destroyed (or, more accurately, only a vegetable or animal soul is terminated). He wrote extensively on sexual matters, teaching that the original sin of Adam and Eve are passed to each successive generation through the pleasure generated during sexual intercourse. This passed into the church's canon law. Only abortion of a more fully developed "fetus animatus" (animated fetus) was punished as murder.
[...]
St. Jerome wrote in a letter to Aglasia: "The seed gradually takes shape in the uterus, and it [abortion] does not count as killing until the individual elements have acquired their external appearance and their limb"
[...]
Early in the 13th century, Pope Innocent III stated that the soul enters the body of the fetus at the time of "quickening" - when the woman first feels movement of the fetus. After ensoulment, abortion was equated with murder; before that time, it was a less serious sin, because it terminated only potential human life, not human life.
[...]
St. Thomas Aquinas (1225-1274) also considered only the abortion of an "animated" fetus as murder.
[...]
Pope Sixtus V issued a Papal bull "Effraenatam" in 1588 which threatened those who carried out abortions at any stage of gestation with excommunication and the death penalty. Pope Gregory XIV revoked the Papal bull shortly after taking office in 1591. He reinstated the "quickening" test, which he said happened 116 days into pregnancy (16½ weeks)."
Citaten från:
http://www.religioustolerance.org/abo_hist.htm
Och vad säger Bibeln? Bibeln diskuterar ej abort, inte på någon enda liten plats. Man har hänvisat till passager om missfall eller bestraffning vid misshandel av gravida, men har inget att säga om ett frivilligt terminerande av en tidig graviditet.
Ja, mitt urval är selektivt, men det finns tusentals sajter därute, som ni lätt kan googla fram, som på alla vis kan ge er antika och kyrkofaderliga citat om att abort är mord, jag vill bara ge en liten motvikt till allt detta.
Detta är hastigt hopplitat i irritation och pga mycket kaffe, men jag kan inte sluta tänka på South Dakota.
Heroes et Heroinae:
http://www.plannedparenthood.org/pp2/portal/(Donera om ni kan!)
http://www.imnotsorry.net
Jag vill bara börja med att påpeka att jag är för abort och inte anser ett tidigt foster vara ett barn.(Där försvann den katolska läsekretsen...)
Ska även ta tillfället i akt att säga att jag respekterar de som har motsatt åsikt, jag förstår de moraliska betänkligheterna.
I en perfekt värld skulle inte abort behöva finnas som alternativ, men vi lever, såsom de flesta troligen konstaterat, inte i en perfekt värld.
Under antiken dominerar Aristoteles syn på själen, och när den "inträder":
"In ancient times, the "delayed ensoulment" belief of Aristotle (384-322 BCE) was widely accepted in Pagan Greece and Rome. He taught that a fetus originally has a vegetable soul. This evolves into an animal soul later in gestation. Finally the fetus is "animated" with a human soul.
This latter event, called "ensoulment," was believed to occur at 40 days after conception for male fetuses, and 90 days after conception for female fetuses.
The difference was of little consequence, because in those days, the gender of a fetus could not be determined visually until about 90 days from conception, and no genetic tests existed to determine gender. Ultrasound devices were millennia in the future. Thus contraception and abortion were not condemned if performed early in gestation. It is only if the abortion is done later in pregnancy that a human soul is destroyed.
By coincidence, this 90 day limit happens to be approximately equal to the end of the first trimester, the point at which the US Supreme Court decided that states could begin to restrict a woman's access to abortion."
I Rom sägs det ha praktiserats ofta att man satte ut nyfödda barn, och detta var accepterat i vissa perioder så länge som det inte var knätaget, dvs upptaget i familjen.
Den tidiga kristna kyrkan var mycket human och vände sig emot bla detta. Diskussionen om abort var dock inte homogen.
Några av de främsta kyrkofäderna går på Aristotels linje:
"St. Augustine (354-430 CE) reversed centuries of Christian teaching in Western Europe, and returned to the Aristotelian concept of "delayed ensoulment." He wrote 7 that a human soul cannot live in an unformed body. Thus, early in pregnancy, an abortion is not murder because no soul is destroyed (or, more accurately, only a vegetable or animal soul is terminated). He wrote extensively on sexual matters, teaching that the original sin of Adam and Eve are passed to each successive generation through the pleasure generated during sexual intercourse. This passed into the church's canon law. Only abortion of a more fully developed "fetus animatus" (animated fetus) was punished as murder.
[...]
St. Jerome wrote in a letter to Aglasia: "The seed gradually takes shape in the uterus, and it [abortion] does not count as killing until the individual elements have acquired their external appearance and their limb"
[...]
Early in the 13th century, Pope Innocent III stated that the soul enters the body of the fetus at the time of "quickening" - when the woman first feels movement of the fetus. After ensoulment, abortion was equated with murder; before that time, it was a less serious sin, because it terminated only potential human life, not human life.
[...]
St. Thomas Aquinas (1225-1274) also considered only the abortion of an "animated" fetus as murder.
[...]
Pope Sixtus V issued a Papal bull "Effraenatam" in 1588 which threatened those who carried out abortions at any stage of gestation with excommunication and the death penalty. Pope Gregory XIV revoked the Papal bull shortly after taking office in 1591. He reinstated the "quickening" test, which he said happened 116 days into pregnancy (16½ weeks)."
Citaten från:
http://www.religioustolerance.org/abo_hist.htm
Och vad säger Bibeln? Bibeln diskuterar ej abort, inte på någon enda liten plats. Man har hänvisat till passager om missfall eller bestraffning vid misshandel av gravida, men har inget att säga om ett frivilligt terminerande av en tidig graviditet.
Ja, mitt urval är selektivt, men det finns tusentals sajter därute, som ni lätt kan googla fram, som på alla vis kan ge er antika och kyrkofaderliga citat om att abort är mord, jag vill bara ge en liten motvikt till allt detta.
Detta är hastigt hopplitat i irritation och pga mycket kaffe, men jag kan inte sluta tänka på South Dakota.
Heroes et Heroinae:
http://www.plannedparenthood.org/pp2/portal/(Donera om ni kan!)
http://www.imnotsorry.net
Culmina
Dessa eviga bokrekommendationer...
En söt en, som jag snubblade över på biblioteket häromdagen, som skulle vara utmärkt att ha liggande på toan för de där ensamma, tråkiga små stunderna är Allan och Cecilia Klynnes "Antika Rekordboken".
Förlagets beskrivning:
"Vem var den snuskigaste kejsarinnan? När inträffade det värsta läktarbråket? När avslöjades för första gången fusk vid olympiska spelen? Hur mycket kostade en flaska av romarnas dyraste vin? Vilket var det högsta priset som betalats för en tavla, en frukt, en burfågel? Vad vägde den största spindelnätssamlingen? Vad tjänade den mest välavlönade gladiatorn?
I Antika rekordboken har arkeologerna Allan och Cecilia Klynne listat över 800 fantastiska fakta, makalösa rekord och hårresande berättelser från den grekisk-romerska antiken."
En recension, lite mer kritisk än ovan:
http://www.dagensbok.com/index.asp?id=840
Själv så är jag alltjämt en gnutta frånvarande, tänker för mycket på South Dakota, Plautus, Early Romance language, äckel i diskhon och Lucretius. Oro i magen. Anxietas in ventre
En söt en, som jag snubblade över på biblioteket häromdagen, som skulle vara utmärkt att ha liggande på toan för de där ensamma, tråkiga små stunderna är Allan och Cecilia Klynnes "Antika Rekordboken".
Förlagets beskrivning:
"Vem var den snuskigaste kejsarinnan? När inträffade det värsta läktarbråket? När avslöjades för första gången fusk vid olympiska spelen? Hur mycket kostade en flaska av romarnas dyraste vin? Vilket var det högsta priset som betalats för en tavla, en frukt, en burfågel? Vad vägde den största spindelnätssamlingen? Vad tjänade den mest välavlönade gladiatorn?
I Antika rekordboken har arkeologerna Allan och Cecilia Klynne listat över 800 fantastiska fakta, makalösa rekord och hårresande berättelser från den grekisk-romerska antiken."
En recension, lite mer kritisk än ovan:
http://www.dagensbok.com/index.asp?id=840
Själv så är jag alltjämt en gnutta frånvarande, tänker för mycket på South Dakota, Plautus, Early Romance language, äckel i diskhon och Lucretius. Oro i magen. Anxietas in ventre
Citius, Altius, Fortius
Då OS avslutas imorgon, så kanske det är dags att säga något om latinet i dessa spel.
De Olympiska spelens motto är inte "att kämpa väl", "det är viktigare att deltaga än att vinna", utan just ovan nämnda fras; Citius, Altius, Fortius
Dessa komparativ betyder "snabbare, högre, starkare", och kan väl sägas visar att det alltid har handlat om bättre resultat, inte internationellt broderskap.
Baron de Coubertin, spelens grundare, lånade motto från Fader Henri Martin Dideon, föreståndaren för Arcueil College i Paris. Fader Dideon ansåg att mottot beskrev de fantastiska resultaten som idrottarna vid hans skola uppnådde.
Coubertin tyckte det även kunde beskriva målen för alla stora athleter i världen.
Även flamman ska ha någon slags klassisk anknytning:
"The tradition of lighting an Olympic Flame comes from the ancient Greeks. During the Ancient Olympic Games, a sacred flame was lit from the sun’s rays at Olympia, and stayed lit until the Games were completed. This flame represented the "endeavor for protection and struggle for victory." It was first introduced into our Modern Olympics at the 1928 Amsterdam Games. Since then, the flame has come to symbolize "the light of spirit, knowledge, and life."
The Torch Relay also began in the Ancient Olympics and was revived at the 1936 Berlin Games. Originally, the torch was lit at Olympia in Greece and then carried by relay to the host-city of the games. The last runner carries the torch into the Olympic Stadium during the Opening Ceremony. The flame is then lit from the torch and will remain lit until it is extinguished during the Closing Ceremony. The Torch Relay symbolizes the passing of Olympic traditions from one generation to the next!"
http://www.janecky.com/olympics/flame.html
Men visst är det kul med alla guld!
De Olympiska spelens motto är inte "att kämpa väl", "det är viktigare att deltaga än att vinna", utan just ovan nämnda fras; Citius, Altius, Fortius
Dessa komparativ betyder "snabbare, högre, starkare", och kan väl sägas visar att det alltid har handlat om bättre resultat, inte internationellt broderskap.
Baron de Coubertin, spelens grundare, lånade motto från Fader Henri Martin Dideon, föreståndaren för Arcueil College i Paris. Fader Dideon ansåg att mottot beskrev de fantastiska resultaten som idrottarna vid hans skola uppnådde.
Coubertin tyckte det även kunde beskriva målen för alla stora athleter i världen.
Även flamman ska ha någon slags klassisk anknytning:
"The tradition of lighting an Olympic Flame comes from the ancient Greeks. During the Ancient Olympic Games, a sacred flame was lit from the sun’s rays at Olympia, and stayed lit until the Games were completed. This flame represented the "endeavor for protection and struggle for victory." It was first introduced into our Modern Olympics at the 1928 Amsterdam Games. Since then, the flame has come to symbolize "the light of spirit, knowledge, and life."
The Torch Relay also began in the Ancient Olympics and was revived at the 1936 Berlin Games. Originally, the torch was lit at Olympia in Greece and then carried by relay to the host-city of the games. The last runner carries the torch into the Olympic Stadium during the Opening Ceremony. The flame is then lit from the torch and will remain lit until it is extinguished during the Closing Ceremony. The Torch Relay symbolizes the passing of Olympic traditions from one generation to the next!"
http://www.janecky.com/olympics/flame.html
Men visst är det kul med alla guld!
Wednesday, February 22, 2006
Depressio post examen
Jag lider lider av så kallad post-tenta depression. Man har arbetat och varit så intensivt fokuserad mot ett enda mål, och då det avklarats känner man sig tom och disträ. Det har vissa likheter med såväl post-production depression (inträder då man genomfört ngt, kanske en dramatisk uppsättning eller en fest) och förstås post-partum varianten.
Nåväl, googlade runt lite och det rekommenderade botemedlet var antingen pornografi eller shopping. Då det förstnämnda är intressant för mig blott om det är på latin, fick jag ägna mig åt det sistnämnda.
Ni förstår, iuvenes, Penguin har kommit ut med en underbar serie som de kallar "Great Ideas", små förtjusande pocketböcker, med så underbara omslag att man blir stum, och i denna serie finns åtskilliga av våra klassiska latinska författare, såsom Cicero, Seneca och Augustinus.
Även moderna författare har nu givits ut i "Great Ideas"-serien, t.ex. Freud, Paine, Woolf, Marx, Swift, Orwell, Arendt, Camus, Pizan, Kempis osv. (Frater fick Hazlitts "On the pleasure of hating" i julas)
Har jag sagt hur bedårande och stiliga desa böcker är?
Ni hittar hela serien på Penguins hemsida, sök på just "Great Ideas" i deras lilla sökfunktion. http://www.penguin.co.uk/
Jag bestämde mig för att beställa en bunt i det medicinska syftet att minska nedstämdheten, de var dock en smula knepiga att hitta på våra kära internetboklådor, men sök på ISBN nummret så finner man dem.
Jag bestämde mig för att begränsa mig till 5, och jag köpte sålunda dessa:
SWIFT, JONATHAN:TALE OF A TUB
LUCRETIUS CARUS, TITUS:SENSATION AND SEX (Den pornografi jag behöver?)
CICERO, MARCUS:ATTACK ON AN ENEMY OF FREEDOOM
SENECA:ON THE SHORTNESS OF LIFE
ORWELL, GEORGE:WHY I WRITE
Jaa, jag vet att jag redan äger större delen av dessa, men har jag påpekat hur oändligt snygga och behändiga de är?
Nåväl, googlade runt lite och det rekommenderade botemedlet var antingen pornografi eller shopping. Då det förstnämnda är intressant för mig blott om det är på latin, fick jag ägna mig åt det sistnämnda.
Ni förstår, iuvenes, Penguin har kommit ut med en underbar serie som de kallar "Great Ideas", små förtjusande pocketböcker, med så underbara omslag att man blir stum, och i denna serie finns åtskilliga av våra klassiska latinska författare, såsom Cicero, Seneca och Augustinus.
Även moderna författare har nu givits ut i "Great Ideas"-serien, t.ex. Freud, Paine, Woolf, Marx, Swift, Orwell, Arendt, Camus, Pizan, Kempis osv. (Frater fick Hazlitts "On the pleasure of hating" i julas)
Har jag sagt hur bedårande och stiliga desa böcker är?
Ni hittar hela serien på Penguins hemsida, sök på just "Great Ideas" i deras lilla sökfunktion. http://www.penguin.co.uk/
Jag bestämde mig för att beställa en bunt i det medicinska syftet att minska nedstämdheten, de var dock en smula knepiga att hitta på våra kära internetboklådor, men sök på ISBN nummret så finner man dem.
Jag bestämde mig för att begränsa mig till 5, och jag köpte sålunda dessa:
SWIFT, JONATHAN:TALE OF A TUB
LUCRETIUS CARUS, TITUS:SENSATION AND SEX (Den pornografi jag behöver?)
CICERO, MARCUS:ATTACK ON AN ENEMY OF FREEDOOM
SENECA:ON THE SHORTNESS OF LIFE
ORWELL, GEORGE:WHY I WRITE
Jaa, jag vet att jag redan äger större delen av dessa, men har jag påpekat hur oändligt snygga och behändiga de är?
Tuesday, February 21, 2006
Duo plane Latine
Är nu tentad och klar, det intensiva tentapluggnadet har varit orsaken till min frånvaro. Ska plöja igenom den mail-skörd som samlats och återkommer strax.
Istället några rekommendationer som ni kan roa er med.
Den sköna k-zine sände in denna länk. Hon rekommenderar framförallt den 7 februari (instämmer helhjärtat):
http://caelestis.info/sauvagenoble
Denne kallar sig "The mad latinist". Småtråkig, men länkarna är bra och det South Park inspirerade porträttet är magnifikt! (Om ni inte förstår texten på tröjan, do ask!):
http://jdm314.livejournal.com/
Och en som, precis som jag, håller ett öga på det klassiska i vår kultur (bra länkar):
http://semperegoauditor.typepad.com/ccc/
En helt på latin (och pojken är bara 17! Men italienare...)
http://tadwelessar.blogspot.com
Ytterligae en på latin, dock från USA och särdeles katolsk till sin natur:
http://commentariumiospehi.blogspot.com
Ska jag börja formulera mig på det klassiska språket? Jag tror jag kanske skulle klara av det.
Istället några rekommendationer som ni kan roa er med.
Den sköna k-zine sände in denna länk. Hon rekommenderar framförallt den 7 februari (instämmer helhjärtat):
http://caelestis.info/sauvagenoble
Denne kallar sig "The mad latinist". Småtråkig, men länkarna är bra och det South Park inspirerade porträttet är magnifikt! (Om ni inte förstår texten på tröjan, do ask!):
http://jdm314.livejournal.com/
Och en som, precis som jag, håller ett öga på det klassiska i vår kultur (bra länkar):
http://semperegoauditor.typepad.com/ccc/
En helt på latin (och pojken är bara 17! Men italienare...)
http://tadwelessar.blogspot.com
Ytterligae en på latin, dock från USA och särdeles katolsk till sin natur:
http://commentariumiospehi.blogspot.com
Ska jag börja formulera mig på det klassiska språket? Jag tror jag kanske skulle klara av det.
Wednesday, February 15, 2006
Phaedra
Racines "Fedra" har nyligen haft premiär på Dramaten. Jag surfade in där för att skaffa mig biljetter, och häpnade över den konstiga och dåligt skrivna presentationen av denna pjäs:
"Drottning Fedra har bekänt sin kärlek till styvsonen Hippolytos då budet kommit om kung Theseus död. Men Hippolytos älskar den unga Aricia och kungen kommer levande tillbaka. Alla slits mellan plikt och passion, viljan att säga sanningen och driften att hemlighålla.
Historien om Fedra har inspirerat dramatiker från den gamle greken Euripides till vår tids Sarah Kane. Kändast av dem alla är Racines vackert skrivna tragedi från 1677. Ett drama med närmast Hamletstatus hemma i Frankrike"
http://www.dramaten.se/default.asp?id=10509
Den gamle greken? Kändast?
Jag är medveten om att mina formuleringar är emellanåt under all kritik, men detta är ju bara en sketen blogg och det där, det är vår nationalscen!
Phaedra är en klassisk myt, Euripides beskriver dramat i pjäsen Hyppolitos, Seneca i Phaedra och så Racine i sin Phèdre.
Det finns flera versioner av denna myt och jag orkar inte berätta just nu:
http://www.in2greece.com/english/historymyth/mythology/names/phaedra.htm
http://www.pantheon.org/articles/p/phaedra.html
http://homepage.mac.com/cparada/GML/Phaedra.html (Fina bilder)
"Drottning Fedra har bekänt sin kärlek till styvsonen Hippolytos då budet kommit om kung Theseus död. Men Hippolytos älskar den unga Aricia och kungen kommer levande tillbaka. Alla slits mellan plikt och passion, viljan att säga sanningen och driften att hemlighålla.
Historien om Fedra har inspirerat dramatiker från den gamle greken Euripides till vår tids Sarah Kane. Kändast av dem alla är Racines vackert skrivna tragedi från 1677. Ett drama med närmast Hamletstatus hemma i Frankrike"
http://www.dramaten.se/default.asp?id=10509
Den gamle greken? Kändast?
Jag är medveten om att mina formuleringar är emellanåt under all kritik, men detta är ju bara en sketen blogg och det där, det är vår nationalscen!
Phaedra är en klassisk myt, Euripides beskriver dramat i pjäsen Hyppolitos, Seneca i Phaedra och så Racine i sin Phèdre.
Det finns flera versioner av denna myt och jag orkar inte berätta just nu:
http://www.in2greece.com/english/historymyth/mythology/names/phaedra.htm
http://www.pantheon.org/articles/p/phaedra.html
http://homepage.mac.com/cparada/GML/Phaedra.html (Fina bilder)
Infelix mulier in academia
Intressant artikel i dagens GP.
"En mans möjlighet att bli professor är dubbelt så stor som en kvinnas. Endast fyra procent av de kvinnor som doktorerade i början av 90-talet hade lyckats bli professorer 12 år senare. Bland männen är det åtta procent. Männens chanser är alltså dubbelt så stora.
På torsdag presenterar Högskoleverket en rapport som slår fast den klara brist på jämställdhet som råder då det gäller tillsättningen av de mest statusfyllda tjänsterna inom högskolan."
Och man har ju valt helt fel område dessutom:
"Särskilt stor är bristen på jämställdhet inom humaniora och naturvetenskap/matematik. Minst är könsskillnaden bland samhällsvetare och jurister."
Matematik och naturvetenskap antar jag lider av detta då de är traditionellt "manliga" ämnen, men humanioran? Visserligen är även det av hävd "manliga" domäner (jo, faktiskt), men än idag? Är det att det numer närapå ses som ett kall?
"År 2004 var 16 procent av landets professorer kvinnor. Bland nybörjardoktoranderna är fördelningen mellan könen i dag jämn.
Helen Dryler tror inte att detta automatiskt på sikt kommer att leda till ett mer jämställt förhållande bland professorerna. Kvinnor har en tendens att försvinna på vägen mot professorstiteln."
Artikeln:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=259079
Lustigt nog finns idag en artikel på salon.com om hur pojkar eventuellt kan komma att börja kvoteras in på amerikanska college, då kvinnodominansen bland de nyantagna börjar bli överhängande.
Vad håller på att hända? Hur kommer detta sluta?
"En mans möjlighet att bli professor är dubbelt så stor som en kvinnas. Endast fyra procent av de kvinnor som doktorerade i början av 90-talet hade lyckats bli professorer 12 år senare. Bland männen är det åtta procent. Männens chanser är alltså dubbelt så stora.
På torsdag presenterar Högskoleverket en rapport som slår fast den klara brist på jämställdhet som råder då det gäller tillsättningen av de mest statusfyllda tjänsterna inom högskolan."
Och man har ju valt helt fel område dessutom:
"Särskilt stor är bristen på jämställdhet inom humaniora och naturvetenskap/matematik. Minst är könsskillnaden bland samhällsvetare och jurister."
Matematik och naturvetenskap antar jag lider av detta då de är traditionellt "manliga" ämnen, men humanioran? Visserligen är även det av hävd "manliga" domäner (jo, faktiskt), men än idag? Är det att det numer närapå ses som ett kall?
"År 2004 var 16 procent av landets professorer kvinnor. Bland nybörjardoktoranderna är fördelningen mellan könen i dag jämn.
Helen Dryler tror inte att detta automatiskt på sikt kommer att leda till ett mer jämställt förhållande bland professorerna. Kvinnor har en tendens att försvinna på vägen mot professorstiteln."
Artikeln:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=259079
Lustigt nog finns idag en artikel på salon.com om hur pojkar eventuellt kan komma att börja kvoteras in på amerikanska college, då kvinnodominansen bland de nyantagna börjar bli överhängande.
Vad håller på att hända? Hur kommer detta sluta?
Tuesday, February 14, 2006
Dies Valentini
Jag tilhör den där tydligen ganska lilla minoriteten som faktiskt gillar Alla Hjärtans Dag, det är alltid roligt med jippon som livar upp vardagen. Jag blir rörd då jag kliver in på lunchresturangen (jodå, idag äter jag lunch) och de har stencilerat in små hjärtan med florsocker på semlorna.
Vidare är jag enormt svag för kärlekslyrik, och detta är en dag då man formligen kan frossa i det. Visserligen behöver man väl kanske ingen ursäkt för att dra fram Catullus, men jag tänker mig att ni, iuvenes, kanske får nytta av dessa dikter idag.
Catullus dikter till sin Lesbia är något av det bästa man kan läsa inte bara som förälskad, men även som sviken, så även ji bittra kan hitta något här.
Vu börjar med vad som kan anses vara en slags följedikt till den otroliga "Vivamus, mea Lesbia atque amemus". Den som jag drog i sin helhet häromdagen, ni vet den där han ber om basia mille, tusen och åter tusen kyssar?
Dikt 7
Quaeris, quot mihi basiationes
tuae, Lesbia, sint satis superque.
quam magnus numerus Libyssae harenae
lasarpiciferis iacet Cyrenis
oraclum Iovis inter aestuosi
et Batti veteris sacrum sepulcrum;
aut quam sidera multa, cum tacet nox,
furtivos hominum vident amores:
tam te basia multa basiare
vesano satis et super Catullo est,
quae nec pernumerare curiosi
possint nec mala fascinare lingua.
(Min hastiga översättning: Du frågar Lesbia, hur många av dina kyssar som skulle vara nog och övernog för mig. Så stort antal av lybiska sandkorn som ligger mellan silfiumbärande Cyrene och glödande Juppiters orakel och gamle Battus heliga grav, eller så många som stjärnorna, de som, då natten tiger, ser människornas hemliga kärlekar. Att kyssa dig så många kyssar, som varken de nyfikna kan räkna eller de onda tungorna förbanna, det är nog och övernog för din galne Catullus.)
Oh! Något för de nyförälskade?
Om relationen inte funkar fullt så bra, ni gör ständigt slut men åtrförenas aggressivt, kan jag rekommendera en av catullus mest kända dikter, och då den bara är på 2 rader låter nog Interflora det få plats på kortet då du skickar via nätet:
Dikt 85
Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.
nescio, sed fieri sentio et excrucior.
(Som vanligt, en översättning gjord i all hast: Jag hatar och jag älskar. Varför jag gör detta, kanske du frågar. Jag vet ej, men jag känner det ske och jag lider)
Just denna dikt sjungs mycket vackert i Orffs Catulli Carmina, en något fri bearbetning och tonsättning av Carl Orff (jodå, han med Carmina Burana).
Librettot:
http://www.karadar.com/Librettos/orff_catulli.html
Glad Valentin på er! Basia Mille!
Andra länkar:
http://www.vroma.org/~abarker/catulluslinks.html
Understreckare från 2002:
http://www.svd.se/dynamiskt/Kultur/did_2750105.asp
Som alltid, Wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Catullus
På svenska:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Catullus
Vidare är jag enormt svag för kärlekslyrik, och detta är en dag då man formligen kan frossa i det. Visserligen behöver man väl kanske ingen ursäkt för att dra fram Catullus, men jag tänker mig att ni, iuvenes, kanske får nytta av dessa dikter idag.
Catullus dikter till sin Lesbia är något av det bästa man kan läsa inte bara som förälskad, men även som sviken, så även ji bittra kan hitta något här.
Vu börjar med vad som kan anses vara en slags följedikt till den otroliga "Vivamus, mea Lesbia atque amemus". Den som jag drog i sin helhet häromdagen, ni vet den där han ber om basia mille, tusen och åter tusen kyssar?
Dikt 7
Quaeris, quot mihi basiationes
tuae, Lesbia, sint satis superque.
quam magnus numerus Libyssae harenae
lasarpiciferis iacet Cyrenis
oraclum Iovis inter aestuosi
et Batti veteris sacrum sepulcrum;
aut quam sidera multa, cum tacet nox,
furtivos hominum vident amores:
tam te basia multa basiare
vesano satis et super Catullo est,
quae nec pernumerare curiosi
possint nec mala fascinare lingua.
(Min hastiga översättning: Du frågar Lesbia, hur många av dina kyssar som skulle vara nog och övernog för mig. Så stort antal av lybiska sandkorn som ligger mellan silfiumbärande Cyrene och glödande Juppiters orakel och gamle Battus heliga grav, eller så många som stjärnorna, de som, då natten tiger, ser människornas hemliga kärlekar. Att kyssa dig så många kyssar, som varken de nyfikna kan räkna eller de onda tungorna förbanna, det är nog och övernog för din galne Catullus.)
Oh! Något för de nyförälskade?
Om relationen inte funkar fullt så bra, ni gör ständigt slut men åtrförenas aggressivt, kan jag rekommendera en av catullus mest kända dikter, och då den bara är på 2 rader låter nog Interflora det få plats på kortet då du skickar via nätet:
Dikt 85
Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.
nescio, sed fieri sentio et excrucior.
(Som vanligt, en översättning gjord i all hast: Jag hatar och jag älskar. Varför jag gör detta, kanske du frågar. Jag vet ej, men jag känner det ske och jag lider)
Just denna dikt sjungs mycket vackert i Orffs Catulli Carmina, en något fri bearbetning och tonsättning av Carl Orff (jodå, han med Carmina Burana).
Librettot:
http://www.karadar.com/Librettos/orff_catulli.html
Glad Valentin på er! Basia Mille!
Andra länkar:
http://www.vroma.org/~abarker/catulluslinks.html
Understreckare från 2002:
http://www.svd.se/dynamiskt/Kultur/did_2750105.asp
Som alltid, Wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Catullus
På svenska:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Catullus
Monday, February 13, 2006
Subscribe to:
Posts (Atom)