Herodotos et scriptor

Då jag vet hur mycket ni, iuvenes, älskar mina recensioner av recensioner så gör vi ytterligare en sådan.
(Dessutom har jag inte tid att skriva ngt vettigt för tillfället)

I gårdagens SvD recenseras Ryszard Kapuscinskis "På resa med Herodotos", en bok som visar det jag alltid säger, att det antika alltid är aktuellt och relevant:

"Om kommunistregimen i Polen inte hemsökts av "allusionsspöket", som kom varje omnämnande av en despot (hur avlägsen i tid och rum han än var) att tolkas av censuren som ett förtäckt angrepp på Stalin, skulle den polska översättningen av "Herodotos Historia", med alla sina grymma satraper, mycket tidigare kommit ut av trycket. Men det var först efter den store koryféns och alla matrosers bäste väns död 1953 som det blev möjligt för Irena Tarlowska, chefredaktören för Ungdomens Standar, att skänka sin unge reporter Ryszard Kapuscinski boken som reselektyr. På så sätt knöt hon den gamle greken och den unge polacken samman i en livslång vänskap och bidrog indirekt till att På resa med Herodotos blev skriven. Nog har böcker sina öden."

På sitt sätt ett mycket klassikt grepp att utgå från en kanon-artad grundtext:

""På resa med Herodotos" förhåller sig till grekens "Historia" som judarnas Gemara till Mischna, det vill säga som en kommentar till, och tolkning av, en grundskrift. Men inte bara. Det stannar inte vid det teoretiska. Kapußci"ski tar lärdom av sin föregångare och blir beroende av honom i sin reportergärning, något han vittnar om gärna och ofta. De många generösa citaten från "Herodotos Historia" bevisar saken, liksom den inträngande analysen av den gamla texten. Det här är exegetik när den är som roligast."

Jag måste bara säga att jag älskar frasen "...exegetik när den är som roligast." Jag tror att jag och recensenten, Rita Tornborg, skrattar åt samma saker.

Imponerande:

"Medan författaren färdas genom världen med sin ständige följeslagare som han ibland flyter samman och identifierar sig med, formulerar han någonting som han kallar Herodotos tre lagar. Den första lyder: vem begick den första oförrätten (varför startar krigen?, översätter läsaren genast för sig själv). Den andra lagen - människans lycka är aldrig beständig - möter inga invändningar, men den tredje, som är den delfiska Pythias ord till kung Kroisos, gör läsaren betänksam då dess lydelse är: ödets skickelse kan ej ens gudar undfly. Ödet? Ananke? Predestination? Passar det verkligen ihop med författarens inte så mycket jubeloptimistiska som förhoppningsfulla syn på världen och människornas gärningar? Kan vi, skall vi, får vi skylla massmord, enväldets förtryck av många, plundringar och luftföroreningar på en ansiktslös ödesgudinna? När allt kommer omkring tillverkas atombomber av människor, inte av gudar. Nu behöver polackens världssyn dock inte på alla punkter överensstämma med den fatalistiske grekens.
"På resa med Herodotos" är långt ifrån enbart en diskussion om människans ansvar för olyckor som drabbar henne utan också en rapport från människornas värld, där Minnet, Mnemosyne, inte Ödet, Ananke, spelar en avgörande roll. Minnet, lär vi oss snart av de båda resenärerna, är ingen monolit, det består av lika många fragment som det finns människor som minns en händelse. Så det gäller för en reporter - eller en historiker, det vill säga en forskare, undersökare, iakttagare och outtröttlig utfrågare - att foga de rätta minnesskärvorna samman."

Det hela (ni får nog klippa och klistra då datorn krånglar):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12091562.asp

Den i DN är visserligen mer poetisk, men har inte riktigt samma geist.
DN:s försöker knyta ihop journalisten och historiken, samt visar sin förståelse för Herodotos eviga aktualitet:

"Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår."
...

Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nildalen! "Han återkommer ständigt till sin stora passion - besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar."

Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen."

Att skilja mellan myt och verklighet är vad recensenten Maciej Zaremba i synnerhet belyser:

"Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: "egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig." Eller: "Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet". Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det...

Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet "utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi."

Det hela:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=528537&previousRenderType=1

Här kan ni läsa pm Herodotos:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Herodotus