Circumscriptor, femina sancta et sorores

(Hm, tangentbordet är inte riktigt friskt efter gårdagens dusch/dust, vissa boktäver funkar knappt. Men vi försöker...)

Några böcker med latinsk anknytning:

Min gamle professor Birger Bergh har författat en skrift över Lars Wivallius. Ur DN:s recension:

"Det är inte bara senare tiders hädare och provokatörer som kommit den sortens förhoppningar på skam. 1600-talet, exempelvis, uppvisar gott om poeter som inte var Guds bästa barn. Värst av dem alla var, här i Sverige, bedragaren, fängelsekunden och brännvinsadvokaten Lars Wivallius.
...
Och som den flödade! I sin lärda och lättsamma lilla bok "Lars Wivallius. Skojare och skald" återger Birger Bergh alla de dikter som gjorde honom till den svenska litteraturens förste personlige poet av rang, såsom den bittra men också stoiskt stålsatta "Warer nu glad mine fiender all" eller den paradoxalt livsglada "Klagovisa över denna torra och kalla vår". Därtill får vi följa Wivallius från vaggan över vandringsåren och den fem år långa vistelsen på Kajaneborgs fästning i Finland till graven.
Bergh är professor emeritus i latin och kan följaktligen bestå oss med särskilda insikter i Wivallius latinska stycken och retoriska trick. Poeten, visar det sig, var lika språkkunnig som vältalig. Ta bara hans fyndiga förklaring av sitt falska namn: "ty uti denna voce [=ord] Erick är en aequivocationis fallacia: är - icke. Därföre kallade jag mig Er-ick."

SvD hyllar lika friskt (som om någon skulle våga annat), men använder, som dessa recensenter plägar göra, sin recension mest såsom ett forum för att rada upp anekdoter, förtjusande sådana visserligen, men dock:

"Den unge närkingen Lars Wivallius fick en ganska mager universitetsutbildning i Uppsala men skrev trots detta alldeles obehindrat på latin, franska, holländska, italienska, tyska och alla möjliga andra språk.
...
Till det otroliga hör, att den drivne versmakaren i privatlivet var en durkdriven bluffmakare. Lars Wivallius tillbragte sin levnad med att låna utan att betala tillbaka, stjäla, bluffa, sol- och våra sig fram, ofta under falska adelsnamn. I Danzig kallade sig denne skrupelfrie och världsvane bedragare för friherre Erik Gyllenstierna, i Strasbourg för greve Svante Stenbock. När han inte stod inför skranket, åtalad för stöld och lurendrejeri, satt han i fängelse. [Anekdotvarning!]
...
Till det mest märkvärdiga hör att han också utvecklade så stor politisk och juridisk fingerfärdighet. När han lurat skjortan och förmögenheten och dottern av en dansk adelsman i Skåne, hamnade han förstås i knipa. I fängelset i Kristianstad var han tvungen att åstadkomma advokatyr av det mest samvetslösa slag. Wivallius, som var sin egen bäste advokat, smickrade vilt den danske kungen så att dikterna formligen dröp av underdånighet. När han sedan åkte fast i Stockholm och Kajaneborg i Finland för samma brott, fortsatte han lika galant, men nu i stället bara med lika drypande hyllningsdikter till det svenska kungahuset.[Anekdotvarning II!]
Äntligen frisläppt förvandlades advokaten till en regelrätt brännvinsadvokat, som lät åtala mer eller mindre oskyldiga vänner och grannar till höger och vänster - enbart för att vinna egna fördelar. Inte sällan gick hans processande på skruvar men kröntes likafullt med framgång. Ty dum var han inte, och vränga
paragrafer hade han lärt sig. Själve Magnus Gabriel de la Gardie städslade honom som juridiskt biträde. [Anekdotvarning III!]
Som om detta inte vore nog, var äventyraren Wivallius också en lärd man. Birger Bergh spårar hans poetiska bravader ömsom till romersk retorik och ömsom till Aristoteles metafysik."

Vad Wikipedia och Britannica har att säga.

Kanske ett smakprov på hans poesi, passande med tanke på hur vi alla nu längtar så efter våren:

Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr:

1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
[...]

4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.

5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.

6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.

(totalt 22 verser)

Den store Helander har bara en notis om honom i sin fantastiska bok om svenskt neo-latin mellan 1620-1720, om hans användande av adjektivet aliger- bevingad.
Nog om Wivallius?


Och så, en roman om en av de mest omskrivna personerna i Sverige, vår egen Birgitta (börjar inte folkt tröttna snart?), Alexandra Coelho Ahndorils Birgitta och Kristina. Ur DN:s recension:

" Genom att välja Heliga Birgitta som huvudperson har hon ställt sig mitt i den litteraturhistoriska forskningens korseld, Birgitta är ju i Sverige inte bara en historisk gestalt vilken som helst utan en författare i egen rätt, en av de allra mest betydelsefulla, hävdar många, däribland en rad kvinnliga författare. Teologiskt och politiskt är det också svårt att överskatta hennes betydelse, men av den maktfullkomliga godsägardottern eller den visionära sierskan är det svårt att se några spår i Ahndorils prosa som är intimiserande och mycket lite dokumentär."


Slutligen, ett lästips från läsekretsen. Signaturen "Et ego in Academia" skriver:

"Har du läst De sju systarna av Margaret Drabble? En studiecirkel om Vergilius inspirerar en grupp kvinnor att göra en resa i Aeneas kölvatten. Kvinnorna är till åren komna, så jag tror kanske inte att den övriga problematiken intresserar dig så mycket ännu, men som sagt: latin, Vergilius, Björkeson, kvinnoperspektiv…"

Det låter oneklihen helt rätt gör mig. Stort tack för tipset! Jag ska läsa den omgående!