In memoriam

Jag fick idag höra att min gamla lärare i grekiska från gymnasiet, Harry Lindblad, har avlidit. Då jag tyvärr inte läser lokaltidningen hade detta inte noterats av mig och det skulle nog passerat mig förbi om inte min hulda mater kännt igen hans namn och klippt ut minnesorden åt mig.

Det ena, som tyvärr saknar datum, är skrivet av Susanne Levin, en lärarkollega till honom, och några av de mer träffande iaktagelserna hon gör är förljande:

"...Harrys genuina intresse för all slags kunskap, och den värme och äkthetsstämpel som hela hans väsen bar, gjorde honom synnerligen lämpad för möten, särskilt med gymnasiets unga.
...
Han hade en bred kunskap som inte bara omfattade klassiska språk utan också flera för människan viktiga ämnen. Men han lät inte nöja med dethan en gång lärt. Han var alltid nyfiken och intresserad på att få veta mera. Och mera.
...
Jag minns hur glad han var när han kunde berätta att han äntligen fått en klass i latin. och hur kärleksfullt han talade om sin nya vän, katten Patricia.
...
Harry Lindblads vänliga intresse för de ständigt nya generationer som strömmade över tröskeln till hans klassrum, hans förmåga att lyssna och leda dem, har gjort honom odödlig."

Den andra av de två minnesord som jag har i min hand är skrivet av Gunilla Stenkula, rektor vid Lundellska skolan, daterat den 15 mars i UNT, och hon lyckas också belysa några av hans sidor:

"Harry Lindblad var läraren som skapade och fördjupade intresset för livets stora frågor hos elever och dem som hade förmånen att få samtala med honom. Hans undervisningsämnen var de klassiskt humanistiska: filosofi, grekiska, religion, psykologi och allmänspråkkunskap. [samt latin?]
...
Ett möte med Harry Lindblad lyfte och citaten man fick av honom bar man med sig: "Bildning ska man bära med sig lätt som en blomma, inte stoltsera med" är ett av dem. Interaktionistisk aspekt lärde han ut genom uttrycket "Jag är inte samma människa som innan jag träffade dig".
Harry Lindblads bildning var stor och imponerande, men han bar den mad lätthet. Efter ett möte med honom, kort eller inte, var man sällan densamma."

Och vad minns jag?
Jag minns den ägg-guldgula Solder grammatikan i grekiska, de mjuka pärmarna på Ponténs klassiska läroböcker (i bruk sedan 1912), det trånga avlånga klassrummet med absurd takhöjd som vi satt i, jag minns övningsmeningar som "Slaven är i huset" och "Vildsvinen är på ön", hur det nästan alltid var sol under de där tre, emellanåt oändliga, eftemiddagstimmarna (som jag tror jag aldrig skolkade, och jag var en fruktansvärd skolkis), jag minns känslan av att hälsa "Xaipe" (förlåt, vet inte hur grekiska bokstäver göres på denna dator), att sitta och plugga accentlära på Ofvandahls konditori, jag minns hur det var att bemästra ett nytt alfabet och att älska de där främmande små krumelurerna. Jag minns att jag enbart skrev med brunt bläck då, och att jag alltid hade många, många sådana pennor i fickor och väska.

I synnerhet minns jag och är evigt, uppriktigt tacksam hur Harry fick mig att verkligen plugga för första gången, att sätta sig ner och skriva samma ord, deklination och böjning tills det satt i muskelminnet. Jag kan minnas hur jag släpade upp en full thékanna till mitt flickrums ganska oanvända skrivbord och sedan satt där och läste, läste och läste detta nya svåra,tills dessa tt den tömts, som jag inte kunde fuska mig igenom. (Det ska erkännas att man kanske var något understimulerad i gymnasiet.) Denna disciplin och uppväckta intresse för att studera in mönster och sålunda kunna skönja dem ständigt i texter och grammatik, spillde tack och lov över på latinet, och jag tror det är Harry vi har att tacka för att jag sitter här idag.

Visst var han en kuf och ett original, och det var säkert såväl kollegor som elever som log snett mot honom eller pratade bakom hans rygg, men han väckte en kärlek till språk och bildning, samt lyckades mot alla odds ge en smula diciplin till splittrade tonårshjärnor. Kan man bli en bättre lärare?
Jag var, vilket väl inte är ovanligt, något odräglig under min gymnasietid, det är en svår period även om man inte tar med hormonerna i ekvationen, den präglas av förvirring, exsitentiell ångest och ett allmänt förakt och en generell rädlsa för det mesta. Harrys lektioner var dock en fristad, här gällde det att arbeta med hjärnan och dramatiken fick vänta utanför.

Harry delade en gång ut stenciler, vars original var baksidan av ett kuvert som han kastat ner glosor på, han vek en gång ett sådant där tretimmarspass till en diskussion om något obskyrt indianspråk som han hört föreläsas om dagen innan, han berättade om promenader med sin kära katt (jag mindes att hon hette Felicia), han ficl ossa tt lära in åtminstånde ett dussin olika grekiska kruksorter (kouroi, polikrater, amfora...) och duvade oss ordentligt i de olika kapitälen (dorisk, jonisk och korintisk.)
Harry såg till att vi gick på Dionysosfesten på Dramaten och gav mig sålunda upplevelsen av att se Elin Klinga spela Dionysos i "Backanterna" och Stina Ekblad som titelrollen i "Medea". Han gav mig gåvan att upptäcka Euripides, Alkman och Sappho, för att nämna några, då jag behövde det.
Han lärde mig ordet filolog, det vackraste ord jag vet.

Jag är tårögd nu, och grämer mig så för att jag inte tog kontakt med honom och berättade om min doktorandplats och hur mycket han betytt för att styra in mig på den banan, att det faktiskt troligen inte hänt utan att han öppnat mina ögon för grammatisk och klassisk dkönhet i en känslig och stormig ålder. Jag tror det beror lite på att jag aldrig riktigt fastnade för grekiskan, trots Harrys uppmuntran och trots många universitetspoäng i det språket. Dock, tack för allt.

Ave atque vale, optime magister. Requiescas in pace.

P.S Om någon har ett minne av Harry som de vill bidra med, sänd mig det så lägger jag gärna ut det på bloggen. D.S