Amazones

Glad Internationell Kvinnodag på er alla!
Vivant mulieres mundi!
Dels inspirerad av denna dag, dels av att Camilla hade namnsdag igår och det namnet nyss diskuterats här, ska vi titta lite på de stridande kvinnorna i Aeniden. (Visst har Vergilius blivit lite eftersatt på senaste tiden?)

Vi börjar väl med den flickan. Hon dyker upp för första gången precis i slutet av bok VII i en förtjusande skildring:

VII:803-817:

Hos super aduenit Uolsca de gente Camilla
agmen agens equitum et florentis aere cateruas,
bellatrix, non illa colo calathisue Mineruae
femineas adsueta manus, sed proelia uirgo
dura pati cursuque pedum praeuertere uentos.
Illa uel intactae segetis per summa uolaret
gramina nec teneras cursu laesisset aristas,
uel mare per medium fluctu suspensa tumenti
ferret iter celeris nec tingueret aequore plantas.
Illam omnis tectis agrisque effusa iuuentus
turbaque miratur matrum et prospectat euntem,
attonitis inhians animis, ut regius ostro
uelet honos leuis umeros, ut fibula crinem
auro internectat, Lyciam ut gerat ipsa pharetram
et pastoralem praefixa cuspide myrtum.

Och här Björkesons översättning (Ni har saknat honom! Erkänn!):

Följd av en ryttartrupp och skaror som glänser av koppar
kommer till slut från volskernas land den unga Camilla,
sköldmön som aldrig vant sin kvinnohand vi Minervas
slända och korgar och garn; men i hårda strider är jungfrun
tränad, springer med vinden ikapp och slår den med lätthet.
Snabbt över oskördad säd skulle också hon flugit på strånas
toppar, utan att spröda ax toge ringaste skada,
eller hon kunde i havets mitt på den svällande vågen
hastigt ha svävat fram och ej fuktat fötternas sulor.
Skaror av unga män strmmar till ifrån fälten,
kommer ur husen ut och begapar i häpen beundran
henne som vandrar förbi; de ser hur den kungliga purpurn
höljer lenhyllta skuldror mjukt och ett gyllene spänne
uppsamlar skönt hennes hår, hur gracilt hon bär en herdinnas
stav av myrten med järnskodd spets och sitt lykiska koger.

Hon rör alltså inte handarbete utan springen snabbare än alla och går i krig med männen. Björkeson översätter det vackra ordet bellatrix (en feminin form av bellator-krigare) med sköldmö, vilket naturigtvis är helt korrekt och här passande, detta ord kan dock även användas såsom adjektiv i betydelsen stridbar, så vackert!

Camillas historia fortsätter i bok XI men stycket är mycket långt och jag kan visserligen ge er den latinska texten utan problem (leve virgil.org!) men det blir gagnlöst då jag inte riktigt orkar sätta mig och knappa in Björkesons översättning, och ska sålunda här kort återberättas vad som sker. (Annars kan ni slå upp XI:432 i eran egna fina Björkeson-översättning av Aeneiden som ni inhandlat för blott 40 pix på adlibris. Om ni ännu inte gjort det, fy skäms!)
Den sköna Camilla kämpar alltså på Turnus sida mot Aeneas och erbjuder sig då han anfaller att vara den första som möter faran. Hennes egna ord:

XI:501-506:
Turne, sui merito si qua est fiducia forti,
audeo et Aeneadum promitto occurrere turmae
solaque Tyrrhenos equites ire obvia contra.
me sine prima manu temptare pericula belli,
tu pedes ad muros subsiste et moenia serva.'

Och den magnifike Björkeson:

Turnus, har tappra rätt att blott på sig själva förtrösta
tvekar jag ej: jag lovar att gå mot Aeneas' skvadroner
enam, och möta i strid tyrrhenska ryttare ensam.
Tillåt mig och min trupp bli de första att utmana faran;
dröj med itt fotfolk här och försvara muren och staden.

Turnus imponeras av hennes mod och kallar henne decus Italiae virgo, och lägger själv försåt för Aeneas trupper och sänder henne att möta dem.
Sedan kommer en utvikning om Camillas uppväxt och om hur hon är mer älskad än andra av sin beskyddare, gudinnan Diana.
Camilla var dotter till tyrannen Metabus som då han fördevs tog med sig "mitt genom krigets brand" den nyfödda dottern. Hon var uppkallad efter modern Casmilla, "blott en bokstav lät han falla"., och då han flyr hinns han upp vi en skumande flod och detta är för bra för att inte återge:

XI:549-556
...ille innare parans infantis amore
tardatur caroque oneri timet. omnia secum
uersanti subito uix haec sententia sedit:
telum immane manu ualida quod forte gerebat
bellator, solidum nodis et robore cocto,
huic natam libro et siluestri subere clausam
implicat atque habilem mediae circumligat hastae;
quam dextra ingenti librans ita ad aethera fatur:
...
XI:561-563
dixit, et adducto contortum hastile lacerto
immittit: sonuere undae, rapidum super amnem
infelix fugit in iaculo stridente Camilla.

Man kan aldrig få för mkt Björkeson:

Simma vill han-hålls dock igen av sin kärlek till barnet,
räds för sin älskade bördas skull, går genom i tanken
varje utväg som finns, och blixtsnabbt har han bestämt sig:
Vid det oantliga spjut han bär i sin krigarenäve
-knotigt, massivt, av ek som härdats i eld- gör han dotten
fast, se han insvept den lilla först i bark från en korkek
surrar henne fast vid skaftets mitt så att lansen får jämvikt,
prövar på kraftfull arm dess tyngd och anropar himlen:
...
Med dessa ord drar han bakåt sin arm och slungar det böjda
spjutet: vågorna brusar, och över ilande strömmar
flyger, fäst vid vinande lans, den arma Camilla.

(Detta är ett motiv som man träffar på ibland i konst)
Jodå, pappa hinner undan och rycker loss spjutet med dottern och de flyr vidare. Hon uppfostras i vildmarken, ett otämjt sto får ge di, hon bär tidigt ett koger och istället för mantel en tigerfäll och "flickans späda hand kan redan kasta små jaktspjut" (förlåt, har Björkeson i knät).
Camilla viger tidigt sitt liv till Diana men drivs ut i krig av "krigisk lust".

Nåväl, jag kan skriva hur mycket som helst om denna bellatrix, men jag ska göra en del andra saker idag (tvätta, bekämpa patriarkatet, plugga) så en snabb sammanfattning av Camillas vidare öde:

(Från Bulfinch:)

"Another battle ensued, in which Camilla, the virgin warrior, was chiefly conspicuous. Her deeds of valor surpassed those of the bravest warriors, and many Trojans and Etruscans fell pierced with her darts or struck down by her battle-axe. At last an Etruscan named Aruns, who had watched her long, seeking for some advantage, observed her pursuing a flying enemy whose splendid armour offered a tempting prize. Intent on the chase she observed not her danger, and the javelin of Aruns struck her and inflicted a fatal wound. She fell and breathed her last in the arms of her attendant maidens. But Diana, who beheld her fate, suffered not her slaughter to be unavenged. Aruns, as he stole away, glad but frightened, was struck by a secret arrow, launched by one of the nymphs of Diana's train, and died ignobly and unknown."
http://www.sacred-texts.com/cla/bulf/bulf32.htm

Wikipedias torftiga sida:
http://en.wikipedia.org/wiki/Camilla_%28mythology%29

Jag vill även hinna säga några ord om en annan krigardrottning i Aeneiden, och en av mina favoriter, Penthesilea. Hon förekommer dock bara i tillbakablickar då hon avled i det Trojanska kriget under dramatiska förhållanden. Penthesilea dyker upp i bok I, då Aeneas står och betraktar en fris som avbildar händelserna vid Troja:

I:490-493
Ducit Amazonidum lunatis agmina peltis
Penthesilea furens, mediisque in milibus ardet,
aurea subnectens exsertae cingula mammae
bellatrix, audetque viris concurrere virgo.

Wooho, Björkeson!:
[...]
ser amazonernas här med halvmåneformade sköldar,
tusenhövdad, ledd av den rasande Penthesileia
somunder naket bröst har bunnit en gyllene gördel;
stridbar räds hon ej, fast kvinna, att kämpa mot männen.

Notera hur även hon kallas bellatrix. Börjar ni se sambandet, iuvenes?

Penthesilea dödades i strid med Akilles, men just som han ger henne det dödliga hugget, ser de på varandra för första gången och blir hopplöst förälskade, men ack, det är försent, hon är redan döende. Akilles släpar sålunda runt på hennes döda kropp i dagar (det antyds viss nekrofili, men det ska vi inte tala om en dag som denna).
Detta hittar ni dock inte skildrat hos Homeros, utan är en sådan där berättelse som bara dyker upp i kommentarer och dylikt.

Heinrich von Kleist (1777-1811), en av de stora tyskspråkiga pjäsförfattarna skrev ett drama om Penthesilea:

"Penthesilea, likewise begun at Königsberg, also lays bare the innermost depths of a woman's heart. Again a new content is given to a Greek legend, which to our modern feeling is scarcely comprehensible. By endowing the heroine with a supreme need for love and at the same time with an unconquerable desire to gain the mastery over her lover, the poet creates an extreme type, a strange mixture of attractive and repulsive features, but after all grand and symmetrical. all the charm of his language, melodious and yet not cloying, of his images full of feeling and picturesque effects, Kleist poured out in Penthesilea as in no other work; and yet it is just the very one which is most difficult to comprehend."
http://www.theatrehistory.com/german/kleist001.html

(Och jag kan inte låta bli att ta med detta: "Kleist finally found a willing partner in his suicide pact, Henriette Vogel, a young married society woman suffering from terminal ovarian cancer. He burned the remainder of his works (including an autobiographical 'novel' The Story of My Soul, which supposedly astonished those few who read it) and set out on his final trip. The couple, after writing their good-byes, checked into a hotel and appeared to be as serene and giddy as couple on honeymoon. On November 21, 1811, Heinrich and Henriette went over a hill and had tea. Kleist then shot his companion in the chest and himself in the mouth.
http://www.littlebluelight.com/lblphp/intro.php?ikey=14)

En särdeles bra sida om Penthesilea:
http://www.stanford.edu/~plomio/penthesilea.html

Wikipedia som för en gångs skull är usel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Penthesilea

Och nu tar ni eran Aeneid och slår upp XI:648 så knytes säcken ihop!

XI:648-663
At medias inter caedes exsultat Amazon
unum exserta latus pugnae, pharetrata Camilla,
et nunc lenta manu spargens hastilia denset,
nunc validam dextra rapit indefessa bipennem;
aureus ex umero sonat arcus et arma Dianae.
illa etiam, si quando in tergum pulsa recessit,
spicula converso fugientia dirigit arcu.
at circum lectae comites, Larinaque virgo
Tullaque et aeratam quatiens Tarpeia securim,
Italides, quas ipsa decus sibi dia Camilla
delegit pacisque bonas bellique ministras:
quales Threiciae cum flumina Thermodontis
pulsant et pictis bellantur Amazones armis,
seu circum Hippolyten seu cum se Martia curru
Penthesilea refert, magnoque ululante tumultu
feminea exsultant lunatis agmina peltis.

Björkesons utmärkta översättning säger:

Men som en ung amazon drar Camilla, väpnad med koger
jublande fram i slaktningens mitt; ena bröstet är blottat.
än strör hon ut med sin hand en skur av smidiga pilar,
än svingar outröttlig arm en tveeggad yxa;
Trivias vapen, bågen av guld hörs klinga vid skuldran.
Gör hon ibland helt om och tvingas dra sig tillbaka
sänder hon dock sn flyende pil från den omvända bågen.
Utvalda stridskamrater har hon omkring sig: Larina,
Tulla, Tarpeia med yxan i hand, italiska jungfrur
vilka hon utsett själv, den gudalika Camilla
till tjänarinnor och hedersvakt i krig och i fredstid.
Så på Thermodons ström kan man se amazoner från Thrakien
stolt spränga fram och utfämpa strid med målade vapen,
än kring Hyppolyte tätt, om än när dottern till Ares,
Penthesileia, styr hem sin vagn; hela hären av kvinnor
tjuter då, skakar i fröjd sina halvmåneformade sköldar.

Ni ser hur dessa drottningar knyts samman!

Kvinnodagen:
http://www.un.dk/Swedish/Kvinnor/vold/Internationella_kvinnodagen.htm
(Lysistrate nämns!)