Doctrina condicionum

I dagens SvD visar det sig att den uråldriga klimatläran lever och frodas:

"Sverige ligger fyra på den europeiska intelligenstoppen, med en genomsnittlig intelligenskvot på 104.
Smartast är tyskarna med en gnutta mer hjärnkapacitet än holländarna trots att båda länderna hamna på IQ 107. På tredje plats kommer Polen med 106, rapporterar The Times
Det är universitetet i Ulster i Nordirland som rangordnat européerna begåvningsmässigt.
[...]
Nu hävdar han att befolkningar i de kallare, mer påfrestande omgivningarna i norra Europa har utvecklat större hjärnor än de som lever i ett varmare klimat längre söderut."

Jag vet faktiskt inte var jagg ska börja att kritisera detta, kanske genom att påpeka hur omdiskuterat begreppet IQ är, eller ifrågasätta hur data samlats in till denna studie, men jag tror inte jag orkar.
Samme forskare har tidigare bland annat visat att män är smartare än kvinnor och nu har han även lyckats visa att han som mer nordlig är klokare än de där nere i söder. Det måste vara trevligt att ständigt kunna bevisa sin egen överlägsenhet.

DN hade en fin artikel om klimatlära i somras. Läs den istället:

"Det faktum att klimatlärans betydelse i dag är begränsad innebär inte att den är irrelevant eller perifer som historisk teori. Tvärtom har dess betydelse varit av desto större betydelse genom historien. Dess rötter finns - som så mycket annat - i den grekiska antiken.

Redan då var den mer eller mind­re ett idémässigt allmängods bland geografer, filosofer och medicinare. Hippokrates - som brukar förses med epitetet läkekonstens fader - underströk betydelsen för läkare att ta de klimatologiska förhållandena i beaktande. Klimatet, skrev han, lämnar inte "det minsta bidraget till läkekonsten, utan tvärtom det allra viktigaste".

I sjunde boken av "Politiken" diskuterade Aristoteles klimatets inverkan på statsskicket och drog föga överraskande slutsatsen att just Greklands idealiskt tempererade klimat gjorde det möjligt för grekerna att tillgodogöra sig såväl det mod som följde med kylan som den intelligens och konstnärlighet som krävde ett varmt klimat för att utvecklas.

Dessa båda skrifter av Hippokrates och Aristoteles tillhör de mest klassiska i den antika klimatlitteraturen, men liknande tankegångar var allmänt spridda såväl under antiken som senare. En uppmärksammad tillämpning fick klimatläran hos den berbiske 1300-tals­historikern Ibn Khaldun.

I sitt verk "al-Muqaddima" hänförde Ibn Khaldun såväl dygder som civilisationsgrad till klimatets inverkan. Noterbart är vidare att han redan på 1300-talet ifrågasatte den gängse uppfattningen att "negrernas" svarta hudfärg utgjorde ett vittnesbörd om den förbannelse över Hams ättlingar som Noa utfärdade i Första Mosebok. Ibn Khaldun relaterade i stället hudfärgens variationer till klimatets olikheter."