Terme dei Papi

Då bloggens innehavarinna försvunnit till Pittsburgh, har undertecknad arkeolog fått möjligheten att komma med lite utfyllnad från Svenska Institutet i Rom. Under den här vistelsen har jag äntligen lyckats besöka svavelbadet vid Viterbo, Terme dei Papi, för första gången. I arla morgontimma, för att få lite lugn och ro i bassängen, körde vi ut längs Via Cassia bis. Resan gick norrut, in i gamla etruskiska områden längs pinjekantade vägar. I perfekt väder, 25 grader med lätt bris, lät vi sedan svavel och mineraler uträtta underverk för hälsan under 2½ lättjefyllda timmar i bassängen. Det 60-gradiga vattnet leds rakt in från en källa och doftar lätt av svavel, men inte alls på något oangenämt sätt.

Dessa svavelhaltiga källor användes redan av de etrusker som bebodde området och staden Surrena, dagens Viterbo, århundraden före den romerska dominansen. En av staden gator gick mot Dei Bagni, den slätt där källorna ligger. Svavelhaltigt vatten användes tidigt i terapeutiskt syfte, av både djur och människor. Vallade djur, som får och getter, leddes till exempel ned i sådana källor för att bli av med parasiter, samt läka och förebygga klövproblem. Så småningom förstörde romarna den etruskiska bosättningen på platsen, men uppskattade källorna och kallade dem ”Terme Etrusche”. Det finns lämningar efter flera bad som romarna anlade vid Viterbo. Ortens vikt som någon form av centrum för termalbad framgår i flera skriftliga källor, till exempel Strabon. Han hade dock även vissa griniga synpunkter på badanläggningar, som varande alldeles för stojiga och stimmiga och rentav störande för de boende runt omkring. Detta torde väl snarast gälla de allmänna bad som fanns i många av de romerska städerna. Några latinska citat om bad blir det tyvärr inte, men kanske kan bloggens ägarinna kan bistå med sådana vid ett senare tillfälle.

Under medeltiden besöktes svavelbaden av flera påvar. År 1235 under påven Gregorius IX tid blomstrade både Viterbo och baden. 1404 tackade påven Bonifatius IX ja till en inbjudan som lovade bota den förfärliga värk han hade i benen, men hjälp av välgörande vatten och lera. En tredje påves närvaro, Nicholas V är bakgrunden till det nuvarande badets namn, Terme dei Papi. Han byggde till och med ett palats för att ha ett värdigt boende under de perioder han lät sig behandlas av det läkande vattnet som han ansåg vara högst effektivt.

Efter att ha badat i detta fantastiska vatten, måste jag säga att jag är benägen att hålla med. Förutom en känsla av totalt välbefinnande, så blev huden otroligt mjuk och höll sig så i flera dagar. Mineralerna och svavlet sägs också sätta igång läkande och renande processer i kroppen. Om det var en sådan process som förorsakade den romerska vårförkylning som drabbade undertecknad någon dag efter badet och fortfarande envist hänger sig fast, ska dock låtas vara osagt.

Anna Gustavsson, Arkeolog/Badfantast

Sed in primis ad fontes ipsos properandum

Söndagslänkdump:

- UnderStreckare i SvD on den saligen hädangångne Sture Linnér (han har även en FB-grupp):

"Men den som till äventyrs inbillar sig att filhellenen Sture Linnér stirrade sig blind på det klassiska Greklands överlägsenhet över andra kulturer, han tar kapitalt miste. Eurocentrism var det sista han ville veta av, och skryt med Hellas förträfflighet över barbarerna var vad han odlade minst av allt. Tvärtom och inte minst i den majestätiska översikten ”Europas ungtid” (2004) drev han energiskt tesen att det bästa i grekisk odling nog egentligen kommer från Främre Orienten, inte minst från det gamla Mesopotamien. Det är inte minst de storslagna arkeologiska fynden i Sumer, Babylon och Assyrien som här fångar hans uppmärksamhet. Och på liknande vis tog den ständige gränsöverskridaren Sture Linnér i ”Mulåsnan på Akropolis” språnget över till Afrika och prövade möjligheten att mycket i den minoiska kulturen på Kreta nog egentligen kan ha afrikanska, inte minst egyptiska, rötter."

- Mer Linnér, samt den bästa sortens akademiskt skvaller (glädjande tillsättningar och spännande bokprojekt) hittar ni hos Venazio.

- Såsom en själv ganska usel resenär så förstår jag precis:
"Ser jag Colosseum, säger jag kanske inte som Strindberg att det gör sig bättre på foto. Men jag kan inte låta bli att tänka att den antika litteraturen är mer imponerande, där monumenten för evigt står oförfallna och gladiatorspelen ännu pågår.
[...]Kan man inte säga att man överlevt öknar och krigszoner, så kan man åtminstone spela på läsarens avundsjuka med en touch av världsvant dolce vita. Det enda alternativet till att imponera med upplevelser är att göra det med formuleringar."


- Uppståndelsen kring den Katolska Kyrkan den senaste tiden har ingen direkt plats här, om det inte vore för det att den nuvarande påven, medan han alltjämt var Ratzinger, uttryckte sina tankar om den dömde prästen i Oakland i ett brev författat på just latin.
Då vi här på bloggen tror mycket på källmaterial har brevet spårats upp, och ni kan själva ta del av den latinska texten och bilda er egen uppfattning nedan (engelsk översättning här, allra längst ner, eller här, samt i brevet i original här):

Die 6 Novembris 1985

Excellentissime Domine

Acceptis Tuis litteris diei 13 septembris h.a. (hujus anni) circa causam dispensationis ab omnibus oneribus sacerdotalibus quae attinet ad Rev. Stephanum MILLER KIESLE, istius dioecesis, officii mei est Tecum communicare quae sequuntur.

Hoc Dicasterium, etsi gravis momenti aestimet argumenta adducta pro dispensatione in casu postulata, attamen necessarium censet considerare una cum oratoria etiam Ecclesiae Universalis bonum, et ideo parvi facere nequit detrimenta, quae dispensationis concessio in christifidelium communitate provocare potest, attenta iuvenili praesertim oratoria aetate.

Oportet proinde hanc Congregationem subjicere huiuscemodi casus accuratiori, quod longius temporis spatium necessario requiret.

Interim Excellentia Tua ne omittat oratorem paterna qua pollet cura sequi, eidem insuper apte patefaciendo rationem agendi huius Dicasterii, quod procedere solet habito prae oculis praeprimis bono communi.

Hanc occasionem nactus, impensos aestimationis meae sensus Tibi obtestor, permanens

lux mentis lux orbis

Två viktiga och hastiga bitar samhällsinformation bjuder vi på, då denna doktorand antingen är inlåst på biblioteket eller njuter sol under körsbärsblom.

För det första, med alarmerande regelbundenhet inträffar kårvalet vid UU.
Det är det val som beslutar vilka som får styra och ställa i den mäktiga kåren (som går omvälvande tider till mötes, med kårobligatoriets avskaffande etc.), och återigen har det lilla enfrågepartiet Rädda Carolina ställt upp (ni minns, de som missade mandat med 2 röster i förra valet).

De har drivit sin mest anspråkslösa kampanj hittills, med en annons vars formatering försvann och en allmän trötthet, men fann det ändå viktigt att faktiskt återigen ställa upp. Det finns de som menar, även inom partiet, att bibblio-situationen vid UU är hopplös, men att ändå försöka driva dessa frågor markerar att man vägrar go gently into that good night,och rasar, rasar mot kunskapens döende, slocknande låga, och framtida universitetshistoriker kommer kunna se att det fanns något motstånd i alla fall. Det finns även de, i samma parti, som menar att det går och vända utvecklingen, att man kan skapa och bygga upp på nytt.

Sålunda, detta är ett kårparti för såväl den livströtte cynikern som för den tårögda idealisten, samt alla däremellan. (Nu må man tycka vad man vill om kårens vara eller ej, men det är iaf något av en markering att man är villig att ta sig an det lilla besväret att faktiskt rösta, och sålunda visa för det ointresserade universitetet (eller dess framtida historiker) att en och annan inte finner det nuvarande läget önskvärt eller acceptabelt.) Rösta gör man här (t.o.m 21 april).

Och så slutligen:


KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till årsmöte måndagen den 26 april 2010, kl. 18.30 (precis).
(Dagordning för årsmöte fås på begäran.)

Efter årsmötet föreläser professor François-Xavier Dillmann över ämnet

"Att bränna sina skepp." En episod i Snorres Heimskringla i komparativ belysning.

En episod i Heimskringla skildrar hur den norske hövdingen Håkon Jarl och hans här efter att av den danske kungen Harald Gormsson ha tvingats att anta kristendomen seglar genom Öresund och går i land vid Götalandskusten. Där offrar Håkon demonstrativt till Oden och bränner därpå hela sin flotta. Härjande och plundrande återvänder han sedan landvägen till Norge.
Med hjälp av en diakronisk motivstudie från antiken och framåt visas i föreläsningen att Håkon Jarl genom att förstöra sin egen flotta ingalunda avsåg att bränna sina skepp i den vedertagna moderna metaforiska meningen.

François-Xavier Dillmann är professor i forntida och medeltida skandinavisk historia och filologi i Paris, Sorbonne (École pratique des Hautes Études). Han är detta läsår verksam som fellow vid SCAS i Uppsala. År 2001 utsågs han till hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Observera att föreläsningen hålls på svenska.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång
Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten, passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.

Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris

ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

Visitatio sepulchri

Quem quaeritis in sepulchro, o Christicolae

Jesum Nazarenum crucifixum, o caelicolae.

Non est hic; surrexit, sicut praedixerat. Ite, nuntiate quia surrexit de sepulchro

Fac, ut tecum lugeam

Långfredag, och vi lånar ord från Bonaventura:

Recordare sanctae cruceis
Qui perfectam vitam ducis,
Delectare iugiter
Recordare sanctae cruceis
Et in ipsa meditare
Insatiabiliter.

Quum quiescas aut laboras,
Quando rides, quando ploras,
Doles sive gaudeas ;
Quando vadis, quando venis,
In solatiis, in poenis
Crucem corde teneas.

Crux in omnibus pressuris,
Et in gravibus et duris
Est totum remedium.
Crux in poenis et tormentis
Est dulcedo piae mentis,
Et verum refugium.

Crux est porta paradisi,
In qua sancti sunt confisi,
Qui vicerunt omnia.
Crux est mundi medicina,
Per quam bonitas divina
Facit mirabilia.

Crux est salus animarum,
Verum lumen et praeclarum
Et dulcedo cordium.
Crux est vita beatorum,
Et thesaurus perfectorum,
Et decor et gaudium.

Crux est speculum virtutis,
Gloriosae dux salutis,
Cuncta spes fidelium.
Crux est decus salvandorum,
Et solatium eorum
Atque desiderium.

Crux est arbor decorata,
Christi sanguine sacrata,
Cunctis plena fructibus,
Quibus animae eruuntur,
Cum supernis nutriuntur
Cibis in coelestibus,

Crucifixe ! fac me fortem,
Ut libenter tuam mortem
Plangam, donee vixero,
Tecum volo vulnerari,
Te libenter amplexari
In cruce desidero.

Käck engelsk tolkning från 1887:

THOU on perfect way befalling,
And the sacred cross recalling,
Livest in supreme delight ;
On the cross forever thinking.
Be its lessons ever singing
In thy heart from morn till night !

When thou toilest or reclinest,
Laughest or m sorrow pinest,
Whether thou hast bliss or pain,
When thou walkest, when thou runnest,
Solace seekest, or pain shunnest,
On thy heart the cross retain !

In all trials sore surrounding,
And in miseries abounding,
Find the cross a perfect cure !
When we faint in pain and anguish,
When with weariness we languish.
Stands the cross a refuge sure !

Stands the cross, of heaven the portal,
Through which pass the saints immortal
Who have conquered all below.
The cross is th' elixir precious
Through which God supreme and gracious
Makes his healing mercies flow.

Find the cross the soul's salvation,
True and clear illumination,
It is sweetness, it is light ;
Life it is with benediction,
Treasury of all perfection.
Honor, glory, and delight.

In the cross see virtue's mirror,
In the cross safe guide from error,
Without which would hope expire.
Ye distrustful of salvation,
In the cross find consolation.
The fulfilment of desire.

See the cross, the tree embellished,
Which by blood of Christ is cherished ;
Full of every fruit it stands
With which hungry souls are nourished.
And in heavenly soil has flourished.
Food for the celestial bands.

Crucified ! make me enduring,
For thy death my grief assuring ;
Make me weep till I expire !
That with thee I may be wounded,
By thy presence be surrounded.
Through the cross is my desire.

nil mortalibus ardui est

En vänlig själ, den gode G, kom med förslag till vilken rapport det skulle kunna vara som Boris Johnson, och i sin tur SvD refererar till nedan, "Access to Latin in UK schools" och även om det antyds att det även kommer en uppföljare till denna, (som inte det finns länk till) så verkar det vara just den studien, den gjordes 2007 och man kan ladda hem den som pdf. (Tusen tack, du är en skickligare googlare än vad jag är!)

Det är i sanning mycket intressant läsning. Jag har bara hunnit skumma rapporten, men jag hittar faktiskt inte var det står att 500 skolor under de senaste 8 åren infört (eller återupptagit) latinet. Det står visserligen att "at present far more schools are introducing Latin than are ceasing to offer it" (s. 62), men var denna 500 siffra dyker upp har jag inte sett. På sidan 58 kan man läsa att 59 statliga skolor (”state secondary schools”, be mig inte förklara; allt jag kan om det brittiska skolsystemet har jag lärt mig av Singelton-böckerna, och det var ett tag sedan) har infört latin sedan 2006 och tydligen ytterligare 78 sedan dess, enormt glädjande siffror, men inte 500 på 8 år.

Det verkar dessutom vara ont om siffror att jämföra med. De senaste verkar komma, om man tittar i not 4, från en studie daterad 1998 som berättar hur läget var 1994. Dock, för de siffrorna har man ingen aning om urval eller bredd av undersökningen, och även om man nu använder sig av de siffrorna så får man inte fram 500 skolor på 8 år. Inte heller om man tittar på de GCSE och andra examina-siffror som man hittar i not 1.

Om man tittar på tabellen på s. 60, den som är aktuell för 2008, så ser man att 1047 skolor av 4726 i UK erbjuder latin. Om siffran 500 stämmer i fråga om ökning så skulle hälften av dessa latinkurser (eller individuell handledning eller studiecirkel, vilket jag antar är vad ”clubs” ovan innebär), tillkommit under de senaste 8 åren. Absolut inte omöjligt, men förvånande.( Jag vill gärna ha fel, så det vore fint om någon kunde hitta siffran i denna studie, eller tipsa om annan studie där den hittas.)

Vidare, definitionen av ”offering latin” erkänner de själva vara bred ”including clubs and individual tuition, and schools where it was only offerd for part of the year”, och vidare tog man inte heller hänsyn till just det som man gick bet på back in the day vad det gäller svenska skolor, just vilken nivå och upp till vilka examina (s. 57).

Det perfekta stoffet till ett blogginlägg om latin och verklighetens folk hittar man istället på s. 24, där man kartlagt korrelationen mellan skolor som erbjuder latin och de som har ”pupils eligible for free school meals”, och funnit områden med något fler elever med gratisluncher är något mer benägna att ha något under genomsnittet i fråga om latintillgänglighet, dock inga rasande skillnader, om jag läser det rätt (vansinnigt förkyld och har alkohol i kroppen). Likaså sidan 25 med liknande studie med kriteriet ”engelska som andraspråk” skulle kunna föras fram.

Kan det vara så att den förtjusande Mr Mayor Boris Johnson halkat lite i fråga om siffrorna? Det är mycket möjligt att det finns en annan studie som visar det han påstår, men i den här rapporten verkar det inte finnas.

quantilla prudentia

Allteftersom dagarna gled förbi, och jag borrade mig djupare och djupare ner i den svettiga sjukbädden, blev tanken på att återvända till bloggen mer och mer främmande, det kändes som varken ork eller inspiration någonsin skulle återvända.
Dock, när man under sitt sängbundna frukosterande och virtuella tidningsläsande ramlar över rubriken "Verklighetens folk vill ha latin", tydligen ett blogginlägg som det "puffas" ivrigt för på hemsidan, var man ju tvungen att öppna blogger-fönstret. Under den ovannämnda rubrik följer följande notis:

"Den brittiske utbildningsministern Ed Balls har pratat strunt om latinundervisningen i skolan, vilket får Boris Johnson att se rött. Dels för att han älskar språket, dels för att han till skillnad från Balls har reda på vad som händer i skolvärlden. Det finns ett nyvaknat intresse för klassikerna och under de senaste åtta åren har 500 brittiska skolor tagit upp latinet igen."

Man länkas då till en krönika av borgmästare Johnson i The Telegraph, och vi har ju delvis tidigare tagit hans utspel, och jag håller ju helt med det han säger, men jag hittar inte den studie han nämner och som P J Anders Linder även citerar (någon som har länk eller info? Är det faktisk undervisning eller sjävstudier?):


"There is a hunger for the language itself and, thanks to the efforts of a small number of organisations and volunteers, Latin is fighting its way back on to the curriculum. The Cambridge Classics Project did a 2008 study that found that no fewer than 500 secondary schools had started teaching Latin in the past eight years. That is a fantastic thing. Those schools deserve support."

Jag håller med om att detta är finfint, men jag skulle gärna se den studien, inte för att jag misstror den, utan för att det är alltid bra att verifiera sina siffror i annan man lägger ut dem, då antingen snabbt kan bli sanning eller göra en en smula löjlig. (Dessutom har just just denne SvD-skribent tidigare uppvisat att han har väldiga problem med just nuffror i sammanhang som rör latinet, ni minns kanske way back in the day, och man uppvisade en total okunnighet om skillnaden i gymnasieskolans A, B och C-kurser.
En liten rättelse kom visserligen, efter påtryckningar, men jag kan inte låta bli att undra, att om man handskas på detta sätt med fakta i ett område jag vet något om, vad ska jag då ha för tillit till övriga påståenden som görs av denne?)

Min huvudsakliga irritation bottnar dock i detsamma som tidigare; varför är det bara värt att ta upp, de klassiska språken, när det rapporteras om det i brittiska tidningar? Varför en större fascination för politisk styrning och ignorans i fråga om språkundervisning i de klassiska språken på den dimmiga ön än i det land han faktiskt lever och är verksam? Om han bara gick in på t.ex Klassikerförbundets hemsida(svårnavigerad, det erkänns, men det finns förklaringar och siffror över gymnasiets olika latinkurser!!!) skulle sen gode P J kunna se att latinet har strider och motståndare här i landet (eller så kan han bara fråga Gudmundson, som vet), och vad den nya gymnasiereformen som är under utarbetande kommer ha för inverkan på de klassiska språken i skolorna. Anglofili av detta slag är inte bra, och luktar mer cargo-kultur än utrikesrapportering. (Om man nödvändigtvis behöver något att ta avstamp i, varför inte Sture Linnérs alltför tidiga bortgång.)

Och rubriken väcker så många frågor. Boris vill ha latinet i skolorna, ergo Boris är en del av "verklighetens folk"? Jag vill ha latin i skolorna, är jag alltså en del av "verklighetens folk"? Hot dog! Jag har fortfarande inte begripit mig på den benämningen, så det var skönt att få en liten förklaring (man vill ha latin i skolorna) och glädjande vetskap om att man är en del av denna massrörelse.

Corinna's Going A-Maying

Värmen fortsätter, och likaså, vilket förvånar mer än det osannolikt soliga vädret, min arbetsmoral och genuina intresse för avhandlingen, och tro mig, den vågen måste ridas så länge det bara går. (En väldigt konstig och ovan känsla, detta.) Ni får lite annat att roa er med:

- Begrunda kombinationen latin och heminredning.

- Lovorda och försöka förstå Boris Johnsons senaste utspel (tack till PK för länk):

"Boris Johnson, the mayor of London, said today he is lobbying Conservative colleagues to take "class out of the classics" and put Latin on the state-school curriculum.

Johnson, who has no mayoral remit or powers for under-16 education but is a passionate lover of Latin and Greek, is convening an event for headteachers at City Hall later today to press the case for the educational benefits of Latin.

...

"I firmly believe that we must not starve the minds of students eager to embrace the great intellectual disciplines of Latin. And we must stop the classics being the fodder of the independent sector alone."

- Innerligen hoppas att detta är ett återkommande gig för min grekiske kollega, samt att han finner sin undflyende anonymitet i skydd av massorna:

"I samband med det senaste årsskiftet har dock, till min stora glädje, antalet doktorander i grekiska i Stockholm ökat med 100%; det är nu således endast 50% chans att hitta rätt person om man väljer att gissa vem jag är."

- Notera följande: häromdagen fick jag ta ställning till, för första gången, vilken ras jag är. Jag skulle fylla i en census-blankett, folkräkning pågår nämligen, och där fanns en mängd små rutor att kryssa i. Jag blev dock helt perplex, då jag aldrig liksom definierat mig i det avseendet tidigare, och även om det var ganska uppenbart vad som skulle kryssas i (jag är knappast young, gifted, and black), så var jag till slut tvungen att be om hjälp och få bekräftat att jag är "white".

Jag påmindes om detta dilemma då jag råkade höra en intervju med författaren till The History of White people, som visserligen berörde problematik med identiteten "white", men vad som framförallt intresserad mig, var hennes inriktning på antiken och dess identiteter. Utdrag och intervju hittas här. (Caesar får en känga.)

-all denna vår och halvnaken ungdom fick den slitna versen Gather ye rosebuds while ye may (och det är inte alls så att jag går runt i svarta strumpbyxor och stripigt hår och muttrar detta vid åsynen av Pennsylvanias egen jeunesse dorée), att börja klinga och ringa i mitt stressade huvud, och när jag på nätet skulle hitta hela texten, kunde jag inte låta bli att läsa mer än tänkt och snubblade över följande poem av samma författare, en lämplig avslutning för denna dag:

When he would have his Verses Read

In sober mornings do thou not rehearse

The holy incantation of a verse;

But when that men have both well drunk, and fed,

Let my enchantments then be sung, or read.

When laurel spurts i' th' fire, and when the hearth

Smiles to itself, and gilds the roof with mirth;

When up the thyrse is raised, and when the sound

Of sacred orgies flies: "A round, a round;"

When the rose reigns, and locks with ointments shine,

Let rigid Cato read these lines of mine.

solvitur acris hiems grata vice veris

Strålande sol och riktig värme har varit gåvan från ovan idag, campus är ett myller av shorts och flip-flops, som ungdomarna alltsom oftast kombinerar med någon sorts tröja på vilket någon sorts affiliering med Penn State uttrycks. Dety kan vara universitetets fullständiga namn, en förkortning, eller lejonet, dessutom finns det en viss tröja för var atletisk gren, för varje förening etc. Det är för mig egentligen obegripligt varför man måste ha en tröja med sitt universitets namn på sig när man är på plats vid just det universitetet. Är det om man skulle glömma var man är? ("What, this isn't Yale??? Arrhghgh!") är det för att alla ska se likadana ut, alltså något slags uniforms-tänk? Är det på något vis en statusmarkering, även om man blott har uni-namnet, och även om det borde vara solklart att man är inskriven där genom sin blotta närvaro? (Har ett Tom Wolfe-citat jag egentligen vill peta in här, men hittar det inte online.)

Annat som synes är t-tröjor som inväntar St Patric's day (det stora fylleslaget State Patty's day har redan vairt, med slogans såsom "black out or get out", eller "if you're not wasted, the day is"). Det är en annan sak som mystifierar mig, den amerikanska besattheten av den irländska helgdagen. Är det Kennedys fel?
Hursomhaver, mitt bibblio-fik erbjuder en Irish Mocha, för att högtidhålla det hela (och ni trodde nationaldagsbakelsen eller prinsessbröllopsmazarinerna var lågvattenmärken!), och jag vill inte veta vad en sådan dryck består av. (Är överlag emot att man fipplar med kaffe med annat än eventuell mjölk.)

Vi noterar i övrigt att:

- Det fanns mycket färre minnesramsor på svenska för inlärning av latinsk grammatik än vad man skulle kunna tro. Man tycker det borde ha funnits ytterligare några, då det inmängts i åtskilliga scholares genom seklen. Intressant, och ett värdigt uppsatsämne.

- Maja Lundgren beskriver sin senaste roman såsom "menippeisk satir", det är iaf så det kallas i SvD. Det verkar dock råda viss förvirring om vad det är, där definieras det som "en blandning av vers och prosa från antiken." Förutom syftningsfelet är det väl en duglig beskrivning, då det verkar omdebatterat vad det egentligen är, vilket en snabb googling visar. Författaren själv säger kortfattat "en antik genre som inbegriper satir och vers".

Jag skummade en smula på nätet och noterar att jag inte hittar några grekiska exempel, förutom förstås Menippus själv, var verk dock är försvunna, och enligt vissa är det enda "äkta" bevarade antika sägs vara Apokolokyntosis, ni minns, förpumpningen av Claudius. Blir inte klok på heller om det faktiskt fanns som begrepp under antiken (sitter i sängen och skriver detta, tänker inte bege mig till biblioteket för att ta reda på det här, trots nattöppet). Det hela verkar vara svårt att sätta fingret på, förutom just det där att banda poesi och prosa. Gillar dock följande definition, tydligen hämtad från Menippean Satire Reconsidered; "a kind of satire that uses at least two different languages, genres, tones, or cultural or historical periods to combat a false and threatening orthodoxy", samt "a genre for serious people who see serious trouble and want to do something about it".

- Via Salon, i ett blogginlägg om spintriae med fraser såsom "numismatic fellatio" (en närapå dadaistisk ordammansättning) leds man till såväl bilder på mynten (en av de prydligaste ovan) som paper om detsamma:

"First, there is no one-to-one correspondence between obverse scenes and reverse numerals, as would be expected if the latter signified ‘prices’. The suggestion (Bahn and Tidy 1999, 15, relying on the evidence of a careful enquiry among prostitutes by an unnamed ‘coin specialist from Warsaw’) that the numerals on the reverse might bear some relationship, in the sense of prices, to the acts depicted on the obverse of these objects is appealing, but loses much of its force when examples are considered where the same obverse motif is found associated with different reverse numerals"

vitae summa brevis

Det är med förväntan som jag ser fram emot att den har veckan ska vara över och slut, det har nämligen varit en riktigt usel sådan. Paralyserande panik över avhandling, en total kollaps av struktur i den gegga jag försöker skiva, och något slags rekord i prokrastinering; sålunda inväntas den omstart som en måndag innebär ivrigt.
Det att "spring break" rått under veckan, och campus varit hyggligt tomt (only the evil feral squirrels roam), samt att biblioteket haft inskränkta öppettider, bidrar säkerligen till detta horribla tillstånd i vilket jag hamnat.
Jag ser fram emot att ha föreläsningar att gå på igen. Jag har inte bara saknat den struktur de ger, utan även de små underfundiga ramsor som studenterna emellanåt delar med sig; typiska minnesknep för att behärska den latinska grammatiken. Min absoluta favorit, som är extra underbar då den har två varianter, lyder:

After si, nisi, num and ne, "ali-" takes a holiday

eller

After si, nisi, num and ne, all the "alis" go away

Märk hur ne uttalas "nay" (eller som "nej" på gotländska), en del av charmen i denna ramsa, vilket illustreras med de påföljande rimmen.

Annat som jag träffat på i klassrummet här är, återigen på rim:

Dic, duc, fac and fer should have an "e" but it isn't there!

Det finns många fler på engelska, men när jag fick frågan om motsvarande på svenska kunde jag inte komma något, förutom Wallin-dikten, vilket väl inte är riktigt samma sak:

Jag i Falu skola gått,
Hic, Haec, hoc!

Det latinet har jag förstått,
Minns det noch.

Hic det är vår hedersvärd,
Haec hans fru,
Hoc det glas, som av en lärd höjes nu.

Hic är kvick och Haec är täck, därför ock
tömmer jag för hic och haec hela hoc!

Är det så att jag blivit för insnöad i latinet, och inte längre ens kan påminna mig minnesregel (oh!), eller är det dåligt med hjälpmedel av detta slag i svenskan? Det borde väl finnas en rik skatt även på svenska, med tanke på hur länge latinet var ett obligatorium. Någon som spontant kan klämma fram en sådan?

De Origine

Äsch, har en bunt länkar till, sålunda ytterligare en länkdump:

- Årets bok har släppts: Hecatompolis Suionum : Svenskarnas hundra städer av stormaktstidens egne Olof Hermelin, och denna utgivning ar i sanning ett samarbetsprojekt:

"Den latinska texten har rekonstruerats från den svårlästa handskriften av professorerna Bengt E. Thomasson och Hans Helander. Professor Tore Wretö har översatt dikterna till svenska och författat en introduktion till verket. Hans Helander har dessutom skrivit en kommentar som belyser Hecatompolis inspirationskällor och plats i den samtida litteraturen."

Det hela har sin upprinnelse i en tidningsartikel, vilket man kan läsa om man kan läsa i en gammal SvD:

"I en intervju i SvD för snart två och ett halvt år sedan berättade den pensionerade litteraturprofessorn Tore Wretö om sin översättning av en fransk 1700-talsskrift. Det var ett kraftprov, inte minst med tanke på att Tore Wretö är blind sedan början av 1990-talet, och han hade inga planer på några nya projekt.
Men så fick han en idé. Han kände till en handskrift på latin från 1600-talet, en diktsvit med titeln Hecatompolis Suionum skriven av en viss Olof Hermelin. Dikterna, som är avfattade på det antika versmåttet elegiskt distikon, är 101 till antalet, och handlar om lika många städer i det stormaktstida Sverige."

Vi som varit i Enköping måste ifrågasätta sanningshalten i Hermelins skrift:

"Några riktiga stadsporträtt kan man knappast tala om, sanningen att säga lägger Hermelin ofta mer krut på att skildra omgivningarna än själva staden. Ta till exempel Enköping, som faktiskt inte beskrivs med ett ord, men som enligt skalden är belägen i en trakt av elyseisk skönhet, där blomstergudinnan Flora strövar i lunderna, najader leker i sprittande böljor, och fruktbarhetsgudinnan Ceres dansar över odlingsmarken.
– Ja, Enköping dryper verkligen av paradisvisioner, säger Tore Wretö.
– Hermelin ägnar sig ju genomgående åt skönmålningar. Några oår förekommer ingenstans. De enda mörka sidorna är den förstörelse som har drabbat en del städer genom brand och krig. Han var mycket politiskt korrekt."

- En annan bok som verkar intressant är Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande som tydligen ska komma senare i vår.

- Ytterligare en utmärkt artikel i autonomi-frågan, från doktorandperspektiv, denna gång i Västerbottens-Kuriren:

"För att garantera forskarutbildningens och de enskilda doktorandernas rättssäkerhet är det viktigt att det övergripande ansvaret för kvalitet och uppföljning, liksom principiellt viktiga beslut, inte kan överföras till enskilda beslutsfattare. Likaså är det viktigt att ansvar och beslut inte organisatoriskt läggs allt för nära den enskilde doktoranden.

Om doktoranden blir mer beroende av sina handledares gunst för att kunna fullfölja sin utbildning äventyras just den frihet i forskningen som regeringen säger sig vilja stärka"

Och så ett blogginlägg om hur den debatten formats av uppdelningen i Väst och Öst-Rom:

"Som bekant var romarriket inte ett utan två, öst och väst. Ägandeförhållanden under romarrikets glansdagar och senare feodalismens effekter på människor såg olika ut i de olika delarna av riket. Det märks inte minst i dagens debatt om autonomisering av institutioner för den högre utbildningen."

Et quid quaeque ferat regio et quid quaeque recuset

Tystnaden har ekat här, och jag ber om ursäkt för det.
Jag har varit på semester, och min tilltänkte gästbloggare fick annat på sitt bord i sista sekunden. Jag kunde väl ha försökt göra någon uppdatering, men har en känsla av att jag inte var lämplig till det while bar crawling in Brooklyn.

Detta har hänt:

- SvD har upptäckt den svenska översättningen av De re rustica (vi visste om det i november 2008), och låter Linnér (på gång med Pindaros!) anmäla den i en trevlig UnderStreckare, inledd med citerande av Georgica:

"Varför Vergilius kommer i tankarna är därför att han står som en av förebilderna för Lucius Junius Moderatus Columella, född i Gades (Cadiz). Denne skrev under 60-talet eKr en lantbrukslära, ”De re rustica”, en av de mest omfångsrika fackböcker som bevarats från antiken. Han lärde sig lantbruk av sin farbror, som var godsägare i södra Spanien, men kom att ägna sig åt denna näringsgren även på andra håll, främst i mellersta Italien. Columella förfogade också över ett omfattande bibliotek, innehållande de viktigaste agrikulturella skrifterna, och ägde god överblick över tidigare författares verk.

Länge tjänstgjorde han som officer. När han med majors rang lämnade armén fick han ett generöst avgångsvederlag från romerska staten och därtill jord att bruka, enligt principen att den som har en ko att mjölka har inte tid att göra revolution, för att citera Hans Furuhagen. Därmed kunde han tillämpa det lantbrukskunnande han inhämtat i unga år av sin farbror och skriva den sorts handledning som många av hans gamla officerskamrater i motsvarande situation säkerligen behövde: hur man bör tänka på tillgång till vatten, goda kommunikationer och lämpligt klimat när man väljer mark, hur och var man skall plantera växter, hur man bäst behandlar slavarna och så vidare. Verket kopierades och spreds snabbt."

- Ny Teknik, en på många sätt fantastisk tidning, får väl här sägas ha scoopat SvD, med en artikel om översättningen redan i höstas, dock med lite annan inriktning:

"Till skillnad mot sina föregångare är Columella helt på det klara med gödselns betydelse för att åkrarna ska ge riklig avkastning. Den bästa gödseln, säger han, är fågelspillning. Därefter kommer svingödsel och mänskliga fekalier. Sämre är får-, get- och kospillning. Han talar också om vikten av att kompostera allt vegetabiliskt avfall och använda kompostjorden i grönsaksodlingen. För det är i trädgården som han trivs som bäst."

- Likaså UNT var tidiga, och lät en av de medverkande Janken Myrdal själv presentera boken:

"Böckerna färdigställdes på 60-talet e.Kr. Columella var då en erfaren jordbrukare. Han citerar flitigt ur den övriga agrarlitteraturen, men mycket av det han skriver är baserat i praktisk kunskap och eget experimenterande med olika metoder. Detta är förmodligen också en av de viktigaste förklaringarna till att den sedan kunde bli så populär. Det är en praktiker som talar. Påfallande sällan hänvisar Columella till skrock och vidskepelse, även om det givetvis förkommer. Han kunde inte ställa sig utanför sin tids föreställningar.

En fråga som står i centrum för några av de vetenskapliga artiklarna handlar om det romerska jordbrukets, och egentligen hela ekonomins, karaktär. Det är en fråga som har diskuterats ivrigt av antikforskarna under ett halvt sekel. Den kan formulera på följande sätt: Var den romerska ekonomin efterbliven och hämmad av slaveriet eller var den romerska ekonomin dynamisk och kraftfull?

[...]

Det avslutande kapitlet i den vetenskapliga kommentaren handlar om livsmedelshantering. Ulrica Söderlind och Sven Lindgren visar att det i hög grad är en kokbok för vegetarianer och att mycket av texten upptas av konserveringsråd. Hela De re rustica är njutbar läsning, eftersom Columella vinnlade sig om språket, men här blir det nästan nöjesläsning. Man får lust att försöka själv.
Ett recept handlar om att lägga päron i ett lerkärl fyllt med russinvin eller druvmust och försluta väl. Ett annat om regnvatten som kokas ihop till en fjärdedel och sedan sötas med en bestämd mängd honung. Oliver kan mogna i saltlake, men därefter skall man fylla amforan med druvmust och vinäger."

- DN har istället recenserat Mary Beards "Pompeji", och inget ont om fellow grad student Lindström och namne, men liknelsen känns inte helt rätt:

"I boken ”Pompeji. Livet i en romersk stad” försöker den brittiska antikforskaren Mary Beard bringa reda i många av de sägner och faktoider som florerat kring staden genom århundradena. Beard är en bitsk och underhållande popularisator, en engelsk motsvarighet till Fredrik Lindström om man så vill, även om hennes sätt att granska och diskutera arkeologiska fynd på ett medryckande sätt snarast för tankarna till Fredrik Lindströms namne, den svenske forskaren Jonathan Lindström och hans bok ”Bronsåldersmordet” från förra året."

- Slutligtn, den autonomi- och kvalitetsutvärderingsdebatt som emellanåt det varit fullkomlig och bekymrande stiltje i, har blåst upp, med visst underhållningsvärde.
Man måste ändå haja till när kanslern i frågan om det kommande förslaget på kvalitetsproposition säger"Det är en viktig debatt, jag hade inte heller haft något emot en kompromiss kring vårt förslag, men amatörismen och lekmannamässigheten i departementets agerande är något annat." Man kan se ytterligare på SULFs hemsida, en intervju med nämnde kansler:

"Vad är det då som skiljer HSV-förslaget och departementets?
– Departementet anser att granskning av utbildningars kvalitet strider mot autonomireformen, man vill istället ha studenternas resultat som mått.
– Det hör helt enkelt ihop med olika uppfattningar om vilket kunskapssamhälle vi vill ha. Istället för utbildning som en del av samhällets infrastruktur betonar departementet marknadsorientering."

På samma hemsida hittar man förbundets synpunkter med följande i fetstil: "Departementets förslag är olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt".
Tyvärr saknas återigen tid för min del att fördjupa mig ytterligare, men rekommenderad läsning i autonomifrågan är detta från UNT, samt Pers Blogg.

Vore det dock inte underbart om utbildning, forskning (och den magiska och oftast bortglömda länken däremellan, forskarutbildningen) och dess framtid faktiskt blev valfråga? Att det ansågs vara av vikt? Att man diskuterade om det inte är där jobben och välfärden kommer skapas?
So not holding my breath, though.

vincit omnia

Jag försöker mig på immersion i det amerikanska, och har föresatsen att undvika det mesta av svenska medier, men emellanåt trillar man dit. Något som väckte visst intresse är den rapportering som varit om den poesibok som var tänkt att sammanställas till det kungliga bröllopet i sommar, men inte kommer bli av. Jag erkänner att jag tycker det är lite trist, då hela genren av epithalamium är skoj, och än mer så ju högre samhällsskikt den riktar sig till.

Claudianus skrev en sådan då den unge kejsar Honorius äktade dottern till Stilicho (en ytterst fascinerande gestalt, han lät bl.a. bränna de Sibyllinska böckerna), och visst är det synd att ingen sätter sig ner och författar något av denna kaliber vid vigslar av vikt. Man kan förresten återanvända stycken härur, om Liljevalchs nu ändå vill smycka allén med dikt:

Adstitit et blande Mariam Cytherea salutat:
"salve sidereae prole augusta Serenae,
magnorum suboles regum parituraque reges.
te propter Paphias sedes Cyprumque reliqui,
te propter libuit tantos explere labores
et tantum transnare maris, ne vilior ultra
privatos paterere lares neu tempore longo
dilatos iuvenis nutriret Honorius ignes.
accipe fortunam generis, diadema resume,
quod tribuas natis, et in haec penetralia rursus,
unde parens progressa, redi. fac nulla subesse
vincula cognatae: quamvis aliena fuisses
principibus, regnum poteras hoc ore mereri.
quae propior sceptris facies? qui dignior aula
vultus erit? non labra rosae, non colla pruinae,
non crines aequant violae, non lumina flammae.
quam iuncti leviter sese discrimine confert
umbra supercilii! miscet quam iusta pudorem
temperies nimio nec sanguine candor abundat!
p262 Aurorae vincis digitos umerosque Dianae;
ipsam iam superas matrem. si Bacchus amator
dotali potuit caelum signare corona,
cur nullis virgo redimitur pulchrior astris?
iam tibi molitur stellantia serta Bootes
inque decus Mariae iam sidera parturit aether.
i, digno nectenda viro tantique per orbem
consors imperii! iam te venerabitur Hister;
nomen adorabunt populi; iam Rhenus et Albis
serviet; in medios ibis regina Sygambros.
quid numerem gentes Atlanteosque recessus
Oceani? toto pariter donabere mundo."

I Loeb-tolkning från 1922:

"Venus stood and addressed Maria with these gentle words: "All hail! revered daughter of divine Serena, scion of great kings and destined to be the mother of kings. For thy sake have I left my home in Paphos' isle and Cyprus; for thy sake was I pleased to face so many labours and cross so many seas lest thou shouldst continue to live a private life little befitting thy true worth and lest young Honorius should still feed in his heart the flame of unrequited love. Take the rank thy birth demands, resume the crown to bequeath it to thy children and re-enter the palace whence thy mother sprang. E'en though no ties of blood united thee to the royal house, though thou wert in no way related thereto, yet would thy beauty render thee worthy of a kingdom. What face could rather win a sceptre? What countenance better adorn a palace? Redder than roses thy lips, whiter than the hoar-frost thy neck, cowslips are not more yellow than thine hair, fire not more bright than thine eyes. With how fine an interspace do the delicate eyebrows meet upon thy forehead! How just the blend that makes thy blush, thy fairness not o'ermantled with too much red! Pinker thy fingers than Aurora's, firmer thy shoulders than Diana's; even thy mother dost thou surpass. If Bacchus, Ariadne's lover, could transform his mistress' garland into a constellation how comes it that a more beauteous maid has no crown of stars? Even now Boötes is weaving for thee a starry crown, even now heaven brings new stars to birth to do thee honour. Go, mate with one who is worthy of thee and share with him an empire co-extensive with the world. Ister now shall do thee homage; all nations shall adore thy name. Now Rhine and Elbe shall be thy slaves; thou shalt be queen among the Sygambri. Why should I number the peoples and the Atlantic's distant shores? The whole world alike shall be thy dowry."

Haec scripsi, de omnibus quae me vel delectant vel angunt

Jag ska inte säga mer om snön, det börjar bli uttjatat, men får jag bara säga att när vi hade "snow-days" här vid PSU häromveckan, dvs att lektioner och föreläsningar inställdes då vädret öst ner snö och stormvindar, så behöll uni-bibblio ordinare öppetider då det är en "essential service", typ brandkår och polis. Min kärlek bara växer.

Vi länkdumpar lite, jag har en avhandling att skriva:

-Den stora boksnackisen på denna sidan Atlanten är för närvarande The Lost Books of the Odyssey:

"Mason’s conceit, explained in a brief preface, is that his novel is a translation of a pre-Homeric papyrus comprising “44 concise variations on Odysseus’ story that omit stock epic formulae in favor of honing a single trope or image down to an extreme of clarity.”

Författaren gjorde sitt bästa att lansera den första tryckningen av romanen, men det är först nu i ny och något omarbetad utgåva som den slagit, trots tidigare stunts:

"Hoping to call attention to the book, Mr. Mason sent it to some reviewers wrapped in high-grade paper, with the opening stanzas of “The Odyssey” in calligraphy, and to others, including The New York Times Book Review, inside a custom-made miniature wooden Trojan horse. He assumes that it helped him land a favorable review in The Los Angeles Times early in 2008, “but that didn’t lead to anything, to my disappointment,” he said."

- Venanzio tar steget mot inredningsblogg, skriver om Josef Frank.

- Under hösten, då jag hedrade fakultetsnämnden med min närvaro, hade diskussionen om genusmärkning av fakulteten dragit igång. Jag var mycket skeptisk, framförallt då jag hört från kollegor vid universitet där det genomförts att det var fullkomligt meningslöst, men även för att det ur doktorandsynpunkt (en grupp vars intressen jag var satt att bevaka) inte var den mest bärnnande frågan (och det viktigaste ur "genussynpunkt" för doktorander, vill jag påstå, är anställning från dag ett och transparens i antagningsprocess, allt annat är underordnat), samt en viss misstro för kosmetiska projekt av detta slag (som sagt, anställning; de konkreta förbättringarna är få).
Jag har dock dragit på att säga något, det är en infekterad fråga, och jag, såsom inbiten feminist, vet att det finns en hel del att göra vad det gäller läroplaner och strukturer vid UU, men detta är inte rätt sätt.
Hursomhaver, Tore Frängsmyr har skrivit om det i SvD, och jag noterar att även han stört sig på det taffliga språket i handlingarna.

- Känner ett visst behov av att få tag i Axess nr 1/2010, då Elin Grelsson tydligen skriver om bildning däri, och verkar mycket intressant:

"Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge."

- Bokrean närmar sig, och då jag snabbt ögnade genom utbudet, konstaterade att de typ finns en (1) bok jag med gott samvete kan rekommendera, nämligen Romarinnor och Romare, 19 pix, hos adlibris. (Jag gillar Hedengrens attityd i år: "I år finns det varken tryckt katalog eller någon möjlighet att beställa på nätet. Kom in och överraskas! ")

- På tal om den nätboklådan, kan jag nu dö lycklig, mitt korta omnämnande av Antiken by Night citeras där, även om bloggen framstår som något debil: "essäerna är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi (Latinbloggen)".
Jag misstänker att det är plockat från Gläntas egen hemsida, där citatet syns i en längre och något intelligentare variant, och jag uppskattar förtroendet, men vet inte om jag är redo för the blurb-business.

Amor volat undique

Oh, alla hjärtans dag!
Såsom en av de få som faktiskt gillar den dagen uppskattas den lätta hysteri som härjat runt campus de senaste dagarna, med utdelning av rosor i bibblio, fraternities and sororities som fixar kort till soldiers serving overseas och såväl kakor som smörgåsar i hjärtform. Jag var nära att återigen slänga upp en Catullus-dikt, och kanske lite länkar till framföranden av Catulli carmina, men när jag började leta efter det, slog det mig att i Carmina Burana finns gott om Valentins-lämpliga sånger:

Si puer cum puellula
moraretur in cellula,
felix coniunctio.
Amore succrescente,
pariter e medio
propulso procul taedio,
fit ludus ineffabilis
membris, lacertis, labiis.

Heteronormativt, men rart.
För att få med dagens rosor:

Veni, veni, venias,
ne me mori facias,
hyrca, hyrce, nazara;
trilirivos.

Pulchra tibi facies,
oculorum acies,
capillorum series;
o quam clara species!

Rosa rubicundior,
Lilio candidior,
omnibus formosior;
semper in te glorior!

Difficile est saturam non scribere

I helgen var det årsmöte för Klassikerförbundet, men de tär väldigt få rapporter därom i omlopp på nätet. (Såväl Minerva som Lovisa skrev innan mötet, och det är blott Nugae som givit något stoff.) En sådan tystnad väcker nyfikenhet; vad hände egentligen? Slagsmål? Nudity?

Skämt åsido, jag har förstått att de var otroligt trevligt, och att musiken var särskilt bejublad.
Förbundet hade även tagit initiativ till presentation vid mötet av den lilla skara svenska klassikerbloggar som nu härjar i den vildvuxna bloggosvären. De tre ovannämnda damerna presenterade sitt, och my darling Lovisa var vänlig nog att föredra det som jag plitade ihop under stor skrivkramp (det var ett knepigt ämne att skriva om). Följer här, med vissa strykningar, och jag försökte besvara vissa frågor som givits, därav upplägget:

"Det första man naturligtvis måste göra vid ett tillfälle av detta slag är att tacka de fantastiska arrangörerna som bjudit in just bloggare, tusen tack.

Det andra, vilket faller in just då man ska börja prata om latinbloggen är att som alltid påpeka att den är den äldsta av klassikerbloggarna i Sverige, originalet, fons et origo till den klassiska bloggexplosion som skakar landet i dess grundvalar.

Jag vet inte varför jag började blogga, någonstans var det nog en fascination för detta då relativt nya medium, men jag tror den isolering och ensamhet som man ofta känner i och med filologiska studier, i synnerhet när man kommer upp på högre nivåer, och kursen oftast är att man får en lista på läsning och en tentatid är det som fick mig till det. Jag kan inte påstå att jag aktivt sökte läsare, jag lade in mig i en tidig variant a v bloggportalen, men det var ungefär det jag gjorde, och bestämde mig för att min målgrupp var mamma.

Att min blogg ändock tog fart visar att det fanns ett behov och intresse, och att någon slags informationskanal saknades för intresserade klassiker. Bloggen är till sitt format utmärkt för informationsspridning då tanken är att man ska uppdatera hyggligt ofta, man gärna ska länka och kommentera andra, och sålunda får man ett flöde och utbyte. Detta hade helt saknats, och gör till viss del alltjämt det, det är fortfarande framförallt informella kanaler som sprider information inom akademien och skola.

Under omvälvningarna i Lund var faktiskt latinbloggen en viktig informationskanal för många, det fanns ytterst lite info på andra ställen (om man nu inte var en regelbunden läsare av Sydsvenskan).

Klassiker-bloggarna fyller alltså ett behov, tillfredställer en skriande brist, och det inte bara i fråga om information, utan även i fråga om gemenskap. Man är ju ofta isolerad, och detta är ett utmärkt sätt att nå ut, hitta likasinnade och få en kontext. Bloggaren fyller även ett behov av att driva en akademisk debatt, även om de flesta av oss bedriver hård självcensur (vi är unga och vill ha en framtid i branschen), och det vore bra om den kunde få bli något friare.

Vi täcker även upp där de så kallade kultursidorna numer brister, ta till exempel den fascinerande diskussion om översättaren och översättarens filologiska ansvar som rasade i kommentarerna på Grekbloggen, eller min egen upptäckt av den alarmerande felöversättningen i Kejsarhistoria och det utgivande förlagets bristande intresse av detta.

Det viktigaste och mest givande har ändå varit det sociala. Lovisa, som möjligtvis läser upp detta, vi träffades allt, som hon själv uttrycker det, på nätet, en Internet-romans, i allra högsta grad, men även om hon är en av de bästa som jag träffat på så vis, är hon inte den enda. Det finns många jag vill ropa tack och uppskattning till, och då inte bara andra bloggare utan folk som mailat. Jag har lunchat, fikat, och festat med folk jag träffat via bloggen, och det har alltid varit fantastiskt.

[...]

Det berömda Internet-hat som det pratas så mycket om har jag aldrig märkt av, ett eller annat underligare mail har man allt fått, de spydigheter och nedlåtande kommentarer jag fått för bloggande har alltid skett IRL, in real life, och det vid kaffebord från kollegor. Trist, men så är det. Det är väl i viss mån därför jag har en pseudo (numer väldigt pseudo) anonymitet såsom skribent, jag har svårt att stå för den i akademiska sammanhang. Pseudonymen tillkom dock från början inte av det skälet, utan mest för att undvika googlande ex och nyfikna presumtiva pojkvänner.

Jag har inte särskilt höga tankar om mig själv såsom bloggare. Jag är definitivt inte den i vår snäva lilla klassikerkrets som skriver bäst, eller är bildmässigt tjusigast (Minerva!), är mest bloggig i fråga om uppdateringar (hej Lovisa). Inte heller är jag den mest akademiska eller klassiska här är det är Venazio och saligen avsomnade fragmenta som delar på prispallen. Jag fortsätter dock, och det mycket för att det är en av de få saker som har hjälpt mig komma igång med skrivande av avhandling, att få skriva något annat, lättsinnigare och eget, först. Dessutom skulle min mamma bli besviken om jag slutade.

Jag tackar återigen Klassikerförbundet för denna inbjudan. Jag hoppas att de i framtiden ökar på sin egen internet-närvaro, gärna med en blogg, behovet av information och gemenskap är stort, och helt nödvändiga för våra ämnens fortsatta överlevnad i dessa hårda tider. Gråt inte, organisera!"

hoc opus, hic labor est

Igår var det Super Bowl Sunday, slutspel i National Football League, alltså finalen i vad vi svenskar kallar amerikansk fotboll. Det är inte så mycket sporten som är central denna söndag som maten, affärerna bunkrar upp med specialiteter långt innan, samt reklamen; reklampauserna under detta evenemang är de dyraste på hela året, och är givna konversationsämnen.

Fotboll (tänker inte kalla det "amerikansk") är stort här vid Penn State, och då inte pro-varianten som i söndags, utan här är det förstås universitetets eget lag, Nittany Lions, som står i centrum. De ska tydligen vara framgångsrika, jag begriper mig inte riktigt på detta, men jag ser hur detta dominerar campus (ett flertal kollegor har gratulerat mig till att ha missat fotbollssäsongen). Vad jag dock vet något om, och imponeras storligen av, är deras coach, Joe Paterno. Han är en legend i sportsammanhang (collegesport är enormt viktigt vid många amerikanska universitet, duktiga coacher har ofta större prominens (och högre lön) än rektorn, då universitets varumärke sägs vinna mycket genom atletiska framgångar och sålunda höja status och gagna fundraising), och visserligen är det beundransvärt att han alltjämt vid 83 års ålder fortfarande är aktiv som coach, men det är inte därför.

Paterno är nämligen aktivt och uppriktigt intresserad av såväl utbildning som bildning, ser till att hans spelare håller medelbetygen i truppen på hög nivå, och har donerat avsevärda summor till universitetet under årens lopp. Det bibliotek jag pulsar genom snön (fasligt mycket snö här, otroliga snöstormar) till närapå dagligen bär numer även hans namn (det tillhör inte vanligheterna att man döper en flygel av biblioteket efter en coach), då han aktivt drev fram bibliotekets utbyggnad. Han är även upprättat en rejäl stiftelse för bokinköp (ofta i de kallsika ämnena), och var och var annan bok jag slår upp har följande lilla ruta:



Paterno lär även vara en entusiastisk latinist (han har "an abiding love of Virgil"), har tydligen följt de flesta kurser i sådana ämnen. Det har berättats för mig, att för ca 20 år sedan, då man i sedvanlig besparingsiver ville eliminera de klassiska språken vid detta universitet, denne coach förklarade att han inte tänkte stanna vid Penn State om så skedde, då han ansåg att de är nödvändiga för ett universitet av rang. Man ville inte förlora sin vitfrejdade coach och de ämnena bevarades.
Paterno talar ofta i intervjuer om sitt intresse för bildning, och i en av dessa, The Classical Teacher (men klippt härifrån), kan man läsa följande (very Knute Rockne):

"At the beginning of my senior year, this austere big brother of a priest-to-be led me to Virgil. Father Bermingham told me that Virgil was the greatest of the Roman poets, that he lived just three or four decades before Christ, and that he is known mostly for his epic poem, the Aeneid. Father Bermingham asked if I’d like to read it with him. I did.

“What I had in mind,” he said, “was reading it together in the original Latin.”
“In Latin? A poem as long as a book?”
“Yes.” The book was on his desk, more than four hundred pages thick. As a schoolkid, I always had the attitude about any challenge, hey, if it’s difficult, let’s do it. That made it more fun.
“But if it’s in Latin,” I asked uncertainly, “will we be able to cover all that?”
“What’s important,” he said, “is not how much we cover. It’s not how much we do but the excellence of what we do.”
Excellence. The way he pronounced that word made it shine with a golden light. I’ll never forget the majestic ring of the opening lines and of how we approximated them in modern English:

Arma virumque cano, Troiae qui primus ab oris …
Of arms and the man I sing……….

Aeneas is not a grandstanding superstar. He is, above all, a Trojan and a Roman. His first commitment is not to himself, for he is bugged constantly by the reminder, the fatum, “You must be a man for others.” He lives his life not for “me” and “I,” but for “us” and “we.” Aeneas is the ultimate team man. A hero of Aeneas’ kind does not wear his name on the back of his uniform. He doesn’t wear “Nittany Lions” on his helmet to claim star credit for touchdowns and tackles that were enabled by everybody doing his job. For Virgil’s kind of hero, the score belongs to the team"

Har jag sagt hur bra jag trivs här?

Causa latet, vis est notissima

Jag fortsätter att fascineras av myllret på campus och environger, och undrar över saker som varför alla de tjusiga flickorna ständigt bär mjukisbyxor instoppade i Uggs, eller vad knitivsm egentligen är, om det bästa kaffet finns hos Webster's, Irving's eller biblio-fiket.
Trivs, dricker mycket kaffe och försöker jobba, så vi tar några notiser:

- Ars edendi har kört igång igen, och har en föreläsning 11 februari, 17-18, William-Olssonsalen, SU (även ett seminarium samma morgon, mer information här):

"A challenge for the editors of Medieval Latin Texts:*
Do written sermons represent an accurate documentation for research on preaching during the Middle Ages?
Preaching is a performance. In this sense the most accurate documentation on such events,
their circumstances and their impact, is found in chronicles and sometimes in legends
which tell the life of saints.
However, many texts and many collections of sermons have also been preserved in
manuscripts, mainly from the XIIIth century on. What attention do they deserve?
In what sense all these different forms of what we call a “sermon” are faithful
testimonies of the activity of preaching during this period? And how to make the right choices in case of an editorial project?"

- Vergiliusgeneratorn fungerar igen! Vergilinatorns återkomst får gärna hyllas i kommentarerna, såsom tack till dess konstruktör.

- Om man tittar in på Ola Wikanders blogg får man en bra sammanställning av de recensioner som hans nya bok fått. Han tipsar även om sin kommande kurs!

- För den som vill praktisera ytterligare FB-aktivism, så kan man gå med i gruppen för att rädda the Paleography program at King's College, London

- Än bättre i fråga om ställningstagande och aktivism, gå och läs Lovisas träffande synpunkter om den nya studieplanen i historia. Vad jag tror vi alla reagerar på är att man mer eller mindre väljer bort antik och medeltid, vilket förvånar mig mycket, inte bara för att det där med "kunskapsskola" blir rent parodiskt, utan även för att jag hade någon slags illusion om att det numer skulle fostras någon slags europeisk enighet, men detta är i princip, då man förbigår ursprung, bakgrund och rötter, att säga åt fanders med Europatanken (jag har fått lova att dra ner på frekvensen av mitt användande av det anglosaxiska f-ordet, men ni kan tänka er vad jag ville skriva) och förståelsen därav. Kunde utveckla ytterligare, men har slut på kaffe i koppen.

- Slutligen, en UnderStreckare om Pygmalion, skulpturer och sådant:

"Den emblematiska skildringen av hur en skulptur får liv, och av de erotiska och konstnärliga implikationerna av en sådan förvandling, är berättelsen om den cypriotiske bildhuggaren Pygmalion och hans skulptur av en ung kvinna, senare känd under namnet Galatea. Det är i tionde boken av Ovidius ”Metamorfoser”, författad vid tiden för Kristi födelse, som den mest kända versionen återfinns. Ovidius beskriver hur skulptören mycket konstfärdigt av ett stycke elfenben framställer en flicka skönare än någon född till kvinna. Pygmalion blir förälskad i sin egen skapelse och han smeker och kysser den, ger den gåvor och klär på den. Han ber till Venus att hon skall skänka honom en hustru liknande elfenbensstatyetten, en bön som gudinnan uppfyller, ty Pygmalion finner snart inte bara att skulpturen (vilken nu har antagit mänskliga proportioner) mjuknar under hans händer, utan även att den mun han kysser inte längre är en imitation"

ut rediit, simulacra suae petit ille puellae
incumbensque toro dedit oscula: visa tepere est;
admovet os iterum, manibus quoque pectora temptat:
temptatum mollescit ebur positoque rigore
subsidit digitis ceditque, ut Hymettia sole
cera remollescit tractataque pollice multas
flectitur in facies ipsoque fit utilis usu.
dum stupet et dubie gaudet fallique veretur,
rursus amans rursusque manu sua vota retractat.
corpus erat! saliunt temptatae pollice venae.
tum vero Paphius plenissima concipit heros
verba, quibus Veneri grates agat, oraque tandem
ore suo non falsa premit, dataque oscula virgo
sensit et erubuit timidumque ad lumina lumen
attollens pariter cum caelo vidit amantem

Moribus antiquis Res stat Romana virisque

I fredags hade Klassiska Föreningen i Göteborg sitt sista möte någonsin, föreningen är nu saligen avsomnad, och mötet var tydligen mycket trevligt, berättar de rapporter som inkommit, såsom en informatör beskriver det; "i stolt givakt ner för ättestupan".

Den formella biten, själva nedläggningen, gick helt smärtfritt, berättar samma källa och tillägger att den sista ordföranden är ett "lysande föredöme i hur man på ett milt, avslappnat och lågmält sätt hanterar ett möte som ordförande".
Efter förhandlingarna var det fördrink i form av bubbel till brunnsmusik (Brunnsgångarne) som högeligen uppskattades av deltagarna, och i vimlet syntes prominenta personer såsom Bo Lindberg, Bengt E Thomasson, Emin Tengström, Göran Malmeström, ett dussin professorer av olika slag, samt flera andra långvariga medlemmar. (Ni vet alla att min hemliga, eller inte så hemliga dröm, är att driva en vimmelblogg om akademiska evenemang, helt i ton av tidig Vecko-journalen, och jag skulle gärna brodera lite mer här, dock vet jag ytterst lite om klädsel och vem som eskorterad vem vid detta tillfälle, så det får lämnas därhän.)

Sittningen startade därefter, och medan den italiensk buffén och vinet inmundigades gavs några tillbakablickar på föreningens grundare samt historia. Ordföranden höll ett intressant kåseri om föreningens grundare, Vilhelm Lundström, en ständig medlem talade om föreningens historia, och den nuvarande latinprofessorn vid GU delade med sig av några fina anekdoter från sin tid som ung student i föreningen.

Kvällen, och det sista mötet, på föreningens 91:sta år (grundad 1919), blev enligt alla deltagande otroligt lyckad och, som ordföranden sade, hade man inte lagt ner föreningen hade man aldrig fått uppleva en så trevlig afton!

Det ovannämnda kåseriet om legenden Lundström har latinbloggen lyckats få tag i (eller kanske snarare; författaren föll för våra böner och sände vänligen texten) och bjuder härmed på, i något ändrat skick, så att ni nästan kan känna att ni var där, samt lära er om ett fascinerande stycke svensk vetenskapshistoria:

”Drömmare, siare, klassisk filolog, politiker, patriot, professor, resenär, nationalist, publicist, romantiker, fredsivrare…” Vilhelm Lundström, grundare av Klassiska föreningen i Göteborg – vem var han?

Denna mångsidiga och märkliga person föddes i Sigtuna 1869 – den s k Lundströmska gården, där han växte upp, tillhör idag Sigtuna museum, på vars hemsida man kan läsa att ”för [Lundström] var barndomshemmet i Sigtuna den bästa platsen på jorden, möjligtvis undantagandes Rom.” Lundström studerade i Uppsala och disputerade 1893 på en avhandling om Statius Silvae (”Quaestiones Papinianae”) och blev sedan docent i Uppsala.

Lundström var oerhört initiativrik och driftig: otaliga projekt – tidskrifter, föreningar och annat – påbörjades av honom. Han var inte bara filolog, utan även politiker på högerflanken (han satt i riksdagen en period), och tidningsman – han skrev flitigt för flera tidningar i en karaktäristisk kåserande spirituell form. Innan han 1907 tillträdde professuren i latin vid Göteborgs högskola hade han faktiskt kommit till Göteborg redan 1901 som huvudredaktör för den konservativa Göteborgs Aftonblad.

Här ett smakprov av en mycket Lundströmsk betraktelse från Rom i juli 1899: ”Småmynten, de utländska och de föråldrade, vålla särskildt främlingen i Italien många små förtretligheter, då endast de af kon. Italien eller republ. S. Marino utgifna äro lagliga. Vid vexling söka särskildt kyparne att preja på främlingen dylika underhaltiga slantar. Ger kypare många sådana, bör man naturligen protestera; ger han blott så många, som passa till drickspengar, får han dessa tillbaka. Den blick af aktning och respekt han då skänker är obeskriflig, och från den stunden har du i hans ögon italiensk medborgarrätt.”

Tidigt började Lundström resa till Italien – nästan årligen från början av 1890-talet och fram till första världskriget. Hans stora pionjärinsats kom 1909 då han tog med åtta latinstudenter till Rom på den första antikhistoriska/arkeologiska Rom-kursen på högskolenivå i Sverige. Två månader vistades de i den eviga staden, och Lundström genomförde ensam ett mycket krävande undervisningsprogram med seminarier, exkursioner och demonstrationer.

På den svenska filolog och historikermötet i Göteborg 1912 tillsattes en kommitté i syfte att verka för en regelbundet återkommande kurs av detta slag – i förlängningen debatterade man också behovet av ett svenskt forskningsinstitut i Rom. Men så kom världskriget emellan, och det var först i mitten av 1920-talet som Svenska institutet i Rom grundades med kronprins Gustav Adolf som främste tillskyndare. Den förste föreståndaren, Axel Boëthius, lyfte ofta fram Lundström som Institutets andlige upphovsman, och skapade institutets arkeologiska kurs till stor del baserad på Lundströms kursupplägg. På ett vykort från Rom skriver Boëthius till Lundström 1927: ”Efter att ha demonstrerat Pantheon och Agrippas thermer sänder jag min helt och entusiastiskt följde ledare hjärtligaste tack och hälsning.”

Lundström grundade som sagt flera tidskrifter – den mest centrala för filologer är förstås Eranos, men man kan också nämna Sverige-Italien, organ för Svensk-Italienska föreningen, där Lundström också varit inblandad i grundandet. Han skrev dikter (av ganska ordinär klass) och kåserisamlingar kring antika och historiska ämnen – gärna på svenskhetens tema. Svenskheten var nämligen vid sidan av antiken och filologin Lundströms andra stora intresse, och naturligtvis höll han sig framme vid grundandet även av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (nuv. Riksföreningen för Sverigekontakt). Finland var honom också kärt – därifrån härstammade hustrun Enni.

Lundström var en ihärdig igångsättare av projekt. Ofta hade han inte tid och kraft att genomföra eller avsluta vad han påbörjat. Men med sin idealism och entusiasm lämnade han ett rikt avtryck i svenskt kultur- och vetenskapsliv.