ea tempestate

So, 'tis the season, sådan är säsongen, det lackar mot något slags sommarlov eller i alla fall frånvaro av studenter eller hemresa från Rom, och det är den tid då stipendiebesked ramlar in, eller inte gör det. Facebookuppdateringarna från fellow scholars tell sad tales, eller bjuder på glada nyheter. Det där med stip etc är en känslig fråga för doktorander and their ilk, mycket förstås för att det ger ytterligare finansiering resor, utlandsvistelser und so w, men även tror jag för att det dger en smula uppmuntran och validering under de långa mörka åren, där många inte får någon beröm eller feedback från överheten, det kan vara snålt med sådant. (Och det är väl bra at kunna känna sig bekräftad en smula, även om man ska komma ihåg att att även stip-utdelningar kan vara ganska random, det hänger som alltid en del på tur.) Det lutar nu åt, tack vare besked om viss finansiering att det blir USA för mig i vår, men allt är inte helt klart, så det beror alltjämt, men jäklar, värmen från såväl denna bekräftelse (trots det där om tur) som vinet gör gott.

Det börjar ju ochså sakteliga dra ihop sig för hemgång, repatriering om man kan säga så, för min del, några veckor återstår, men det är upplopp, hemresor diskuteras utförligt och paniken stiger över a) saker jag bör hinna med och b) hur jag ska få hem allt i min resväska. Det kommer även finnas en svår återanpassiningsperiod, jag har vant mig vid det lätta onyktra vansinne som är institutsliv och borde väl egentligen få vara på ngt enklare half-way hous en kortare tid. Hur ska jag kunna vänja mig vid att inte längre bo i ett mindre universitetsbiblio? Menar ni att jag inte längre kommer ha ett omfattande tidskriftsarkiv hemmavid? Och måste jag böraj anstränga mig socialt? O fasa, nu har det varit så att om socialiseringstarmen pockat har man blott satt sig på balkongen med en flaska vin och vips har man folk runt sig som är villig att dela den i sommarnatten, mendan man tittar på änderna som käbblar i Milles-fontänen. Och man finner fina inbjudningar i sitt fack, som trillar dit utan orsak, och alltid är det något upptåg på gång; äventyret hittar liksom en.

Nåväl, i onsdags var det dags för en av de underliga occasions som spontant trillar in i ens liv här, the opening av spazio aperti, en blandad konstutställning på den gräddtårta som kallas Rumänska institutet, där konstnärliga stipendiater från alla håll och kanter ställer ut, vi svenskar var representerade förstås men tre små ypperliga verk, vilket jag inte lägger ut här, ty jag vill mest framhålla det bizarra. Vi börjar dock med lite bra konst:



Det fanns som sagt mycket som var bra, man möttes av några fabulous nudes när man trädde in (varpå man även fick syn på den dam som utgjorde en installation genom att sitta i fontänen och se deppig ut). Förutom det fanns mycket annat rent mindboggling, eller bara trist:

Det chockerande är ju numer konventionellt, och det har gått i stå en smule med kropsvätskor, ty vem blir längre upprörd eller ens berörd av fejkat mensblod?

Detta om än mystifierande, var välkommet i den varma sommarnatten, dessa svartklädda damer delar ut grå vaniljglass, the meaning eludes me, men upskattat!

File under: de är inte kloka de där rumänerna:

Hela upplevelsen blev extra snurrig för mig då jag var något baldig och ébrietée efter ett post-sem och saftig fördrink, till slut blev den flimrande videokonsten, Jesusavbilderna i technicolor och de levande installationerna för mycket, och jag lyckades ta mig upp på det avspärrade taket, med en fyllbults självsäkerhet, och satt där, tills koncepterna återvänt, vinkandes på danska filologer och tänkte på att jag strax lämnar denna utsikt.

vel ioco vel serio

Värmen håller i sig, Champions League- finalen ska spelas blott några kvarter härifrån (innebär mer eller mindre husarrest för oss alla, och ingen alkohol finns att köpa), och jag inser att det inte är många veckor till dess jag flyttar hem till fosterlandet. Medan jag istter i fosterställning här borta i hörnet och undrar hur jag ska förvalta min sista vinare, hur i hela friden jag ska få ner allt i väskan inför hemfärden, och så förstås det där med avhandlingen, så titta gärna på testamentum porcelli, som följer nedan. En humortext från 300-talet, känd av Hieronymus, och ni kan läsa allt om den här:

incipit testamentum porcelli.

M. Grunnius Corocotta porcellus testamentum fecit. quoniam manu mea scribere non potui, scribendum dictavi.
Magirus cocus dixit 'veni huc, eversor domi, solivertiator, fugitive porcelle, et hodie tibi dirimo vitam'. Corocotta porcellus dixit 'si qua feci, si qua peccavi, si qua vascella pedibus meis confregi, rogo, domine coce, vitam peto, concede roganti'. Magirus cocus dixit 'transi, puer, affer mihi de cocina cultrum, ut hunc porcellum faciam cruentum'. porcellus comprehenditur a famulis, ductus sub die XVI kal. lucerninas, ubi abundant cymae, Clibanato et Piperato consulibus. et ut vidit se moriturum esse, horae spatium petiit et cocum rogavit, ut testamentum facere posset. clamavit ad se suos parentes, ut de cibariis suis aliquid dimitteret eis. qui ait:
'patri meo Verrino Lardino do lego dari glandis modios XXX, et matri meae Veturinae scrofae do lego dari Laconicae siliginis modios XL, et sorori meae Quirinae, in cuius votum interesse non potui, do lego dari hordei modios XXX. et de meis visceribus dabo donabo sutoribus saetas, rixoribus capitinas, surdis auriculas, causidicis et verbosis linguam, bubulariis intestina, isiciariis femora, mulieribus lumbulos, pueris vesicam, puellis caudam, cinaedis musculos, cursoribus et venatoribus talos, latronibus ungulas. et nec nominando coco legato dimitto popiam et pistillum, quae mecum attuleram: de Thebeste usque ad Tergeste liget sibi collum. et volo mihi fieri monumentum ex litteris aureis scriptum: "M. Grunnius Corocotta porcellus vixit annis DCCCC . XC . VIIII . S . quod si semis vixisset, mille annos implesset". optimi amatores mei vel consules vitae, rogo vos ut cum corpore meo bene faciatis, bene condiatis de bonis condimentis nuclei, piperis et mellis, ut nomen meum in sempiternum nominetur. mei domini vel consobrini mei, qui testamento meo interfuistis, iubete signari.'

Lardio signavit. Ofellicus signavit. Cyminatus signavit. Lucanicus signavit. Tergillus signavit Celsinus signavit. Nuptialicus signavit.
explicit testamentum porcelli sub die XVI kal. lucerninas Clibanato et Piperato consulibus feliciter.

(En av undertecknarnas namn, Lucanicus, dyker upp i Historia Augusta (Caracalla.5.6), likaså gör det det i Ammianus Marcellinus, där det enligt Syme "it was among the peculiar names borne by disreputable members of the roman plebs- lucanicus cum porclaca et salsula, similesque innumeri" (28.4.28). Därav mitt intresse, om nu någon undrade.)

dumetum

Det är som sagt värmebölja här med strax runt 30 grader eller däröver om dagarna, man blir slö och sömning och inga mängder kaffe hjälper, men i mitten av veckan fick man igång luftkonditioneringen i övre biblioteket och auditoriet, så nu finns en iskall fristad, och jag menar iskall, vid improviserad filmkväll i auditoriet häromdagen (Billy Wilders The Front Page!) fick vi åse spektaklet iförda raggsockor och filtar för att inte förfrysa, men tro mig, jag klagar inte utan tackar gladeligen för denna frysbox.
Sålunda, då det är för varmt för att skriva något sammanhängande, ngra notiser:

- Två väldigt intressanta föreläsningar i det bejublade Ars edendi-projektets regi, denna gång av Dr. Timothy Janz (The Vatican Library):
In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography, 8 juni, 17:00- 19:00, och Scholia: What are they Good For? - Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia, 9 juni, 10:15 to 12:00, båda i William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati, Stockholm.

- En av mina favoriter till bloggar, Ting och Tankar fyller 2 år. (Jag orkar inte tänka på hur länge jag hållit på, tidigare år högtidlighölls det, men det börjar bara bli pinsamt.) Där länkades det även för inte så länge sedan till en relativt ny historikerblogg, helt klart läsvärd!

- Nu i slutet av veckan går den sjunde svenska filologkongressen av stapeln. Det ska bli spännande att höra vas som beslutas och sker där.

- På tal om konferenser drömmer jag lite om att besöka APAs i januari. Det ska finnas en panel om Vergilius i vår samtid...

- Minerva tipsar om ett requiem över det vackra Antikmuseet i Lund:

" Innan museet gick i graven gjordes en tio minuter lång film som visar skulptursamlingen. Filmen har inget tal men däremot specialskriven musik. I kväll [24 maj] visas den på Kunskapskanalen klockan 22.50."

- Sådant här är så spännande (om än något hypat, but hey, people need funding!), och många bra länkar i artikeln:

"By taking high-resolution digital images in 14 different light wavelengths, ranging from infrared to ultraviolet, Oxford scholars are reading bits of papyrus that were discovered in 1898 in an ancient garbage dump in central Egypt. So far, researchers have digitized about 80% of the collection of 500,000 fragments, dating from the 2nd century B.C. to the 8th century A.D. The texts include fragments of unknown works by famous authors of antiquity, lost gospels and early Islamic manuscripts.
Among their latest findings: An alternate version of the Greek play Medea, later immortalized in a version by Euripides, on a darkened piece of papyrus, dated to the 2nd century A.D. In the newly discovered version -- written by Greek playwright Neophron -- Medea doesn't kill her children, says Dirk Obbink, director of Oxford's Oxyrhynchus Papyri Project."
...
One of the most ambitious digital preservation projects is being led, fittingly, by a Benedictine monk. Father Columba Stewart, executive director of the Hill Museum and Manuscript Library at St. John's Abbey and University in Minnesota, cites his monastic order's long tradition of copying texts to ensure their survival as inspiration.
His mission: digitizing some 30,000 endangered manuscripts within the Eastern Christian traditions, a canon that includes liturgical texts, Biblical commentaries and historical accounts in half a dozen languages, including Arabic, Coptic and Syriac, the written form of Aramaic. Rev. Stewart has expanded the library's work to 23 sites, including collections in Syria, Lebanon and Turkey, up from two in 2003. He has overseen the digital preservation of some 16,500 manuscripts, some of which date to the 10th and 11th centuries."

horti conclusi

En av denna dags största begivenheter och ett gott exempel på den galenskap som kallas Institutsliv var att idag bege sig i samlad formation i 30-gradig värem och gassande sol till amerikanska ambassaden för att där ha äran att bevittna presentationen av det nyutkomna storverket Unexpected voices. The graffiti in the cryptoporticus of the Horti Sallustiani.

Orsaken till denna ära var, för att ta några få, för det första att denna faktiskt ges ut i Svenska Institutets egna serie; Acta Instituti Romani Regni Sueciae, och vidare så är det tyngsta och viktigaste papret i denna samling faktiskt skriven av en sådan där instituts-habitué, vari just detta klotter ananlyseras.

Vad är då denna cryptoporticus, och varför i hela friden en bokpresentation på amerikanska ambassaden? Ambassaden i fråga är inte ett enstaka hus, utan ett helt kvarter, ett mycket omfattande komplex bestående av såväl villor som palazzo, och ligger på särdeles historisk mark, nämligen där en gång horti sallustiani, anlagda av den kände författaren, och man har på amerikanska ambassadens mark, när man skulle bygga garaget (ca 1950) hittat denna cryptoporticus, vilket är en av de få kvarvarande resterna av det forna grönområdet. Den har varit föremål för åtkilliga studier och spekulationer, men den här boken är den första detaljerade studien av graffitin, som inte bara är intressant i sig, utan även kan berätta för oss att portiken nyttjats genom århundradena, man kan se åtskilliga historiska skeenden, bl.a finns en skiss i kol bra högt upp på väggen som man kan datera till renässans, tack vare motivet, vilket kunde vara en avbildning av en fris på en viss sarkofag som föreställer Ariadne och Dionysus.

Ambassaden, detta compound, skulle man kunna säga mycket om, vi fick lämna ifrån oss all elektronik innan vi släptes in (sålunda; inga bilder), väskorna letades igenom och naturligtvis fick man passera metalldetektor, vi eskorterades ständigt av minst två tjänstemän, och när vi skulle till detta hemliga rum leddes vi genom deras commissary (där amrisarna kan köpa marshmallow fluff och Newman's own dressing), genom ett ödsligt garage till en liten dörr, prydligt etiketterad med det fornfynd som doldes där.

Den förevisades av ambassadens egen kurator (den i Italien är tydligen den enda av de amerikanska som har en sådan heltidsanställd), som har just till uppgift att ha hand om denna skatt, restaurering och liknande har bekostats av utrikesdepartementet, och tydligen har mbassden åtskilliga skatter, vilket gör att de har behov av denna förtjusande italienska. Vi hade även auktoriteten själv med oss, AHB, som pekade ut inte bara kristna symboler utan även en menora, och något som kunde vara ett skepp med full besättning, inkretsade i putsen. Ska tilläggas att det var ljuvligt svalt därnere, och att man kände sig priviligerad då detta verkligen inte är öppet för allmänheten.

Vi leddes sedan upp till den senast inköpta byggnaden i det amerikanska riket, ett försäkringspalats från 20-talet med skrattretande fresker och underliga vinklar, där vi först serverades obegränsat med tramezzini i väntan på övriga grupper, och sedan välkomnades av både the acting ambassador (Obama har inte hunnit utse någon ny ännu) och kulturattachén, innan det att vår egen institutsdirektör fick säga något, och direktören för det finska dito fick hålla ett långt hyllningstal till det svenska institutets förträfflighet (no, really), samt förstås att boken presenterades för de församlade (en brokig skara, blev inte helt klok på vår gemensamma nämnare).

Vi förlänades även vad som vid första anblicken verkade vara en kopia av publikationen i den vördnadsvärda Acta-serien, men vid närmare inspektion, och vid avslöjande by high ranking embassy-official, visade sig vara en tjuvkopierad variant, iordningställd av ambassadens egna tryckeriavdelning, dock likvärdig i kvalité och identisk förutom att denna hade stadigare rygg, samt denna text på baksidan:



vilket dels gör den till ett samlarobjekt (bidding starts at 30 euro), dels till en piratkopia, vilket det sägs mig att det i dagsläget tas krafttag emot.

Se där, en helt klart medioker beskrivning av en spännande publikation, utan att närmare gå in på dess läsvärda innehåll, men kanske en bättre besrivning av hur det alltid händer saker här, ty vid hemkomsten var det strax dags för den välbesökta föreläsningen i auditoriet precis utanför min dörr, följt förstås av mingel och vin, och ville man därefter kunde det dras vidare till Brittiska skolan tvärs över gatan, men det är för varmt.

nec sceptris contenta suis nec fratre marito

Nu då bihåleinflammationen äntligen, tandem et finally, börjar ge med sig, och övriga tunga aktiviteter som "cockatail"-party i institutets vackra trädgård och notte di museo (gratis inträde på stadens museer, fram till två på natten; ljuvligt att ströva runt en varm sommarnatt i Villa Gulias trolska trädgård) överstökats, kanske det blir något jobbmässigt gjort, den som lever får se.

Var dock kry nog att notera att Kleopatra. Liv och Legend recenserats i DN (en tidning som tidigare utmärkt sig med sitt begåvade coverage av "fyndet" av Kleopatras grav), och då jag haft förmånen att höra författaren föreläsa om sitt verk, bör det väl länkas till recensionen:

"Den romerska propagandan, med de stora diktarna i spetsen, visste att utmåla henne som en kåt häxa från det skumma Österlandet. Det blev möjligt eftersom hon verkligen var en dotter av det synkretistiska och multikulturella Alexandria. Ur hennes perspektiv var männen västerifrån idel uppkomlingar. Tibern var trots allt bara Tibern, inte Nilen."

Jag har själv hunnit bläddra igenom boken, och förutom några tråkiga klagomål av typen att det varit trevligt med mer bildmaterial i färg, och att det är något med formgivningen, kan inte riktigt sätta fingret på vad, som känns lite off, så verkar den läsvärd och på många sätt lovvärd.

Jag har, som sagt, bara bläddrat men uppskattar som den inskränkta filolog jag ändå är, hur källläget diskuteras och utvärderas, med en ideologisk och kronologisk bedömning, och jag tycker hur boken hanterar det epigrafiska materialet (och numismatiska!), på ett resonerande och tydliggörande vis är föredömligt, då just åtskilligt om Kleopatras liv kan utläsas från inskriptioner, och den "bildade allmänhet" som möjligtvis är den tänkta målgruppen inte alltid är bekant med metoder av detta slag.

Klynne diskuterar själv i inledningen s.k "faktoider", hans informerar t.ex om att det är Pascal, och inte någon antik källa som först pratar om hennes långa näsa, och det är väl bra, men boken är ändå emellanåt hyggligt spekulativ och tillskriver känslor och motiv till sina karaktärer med qualifiers som "antagligen, kanske, möjligen" strösslade över narrativet, vilket gör det hela till intressantare läsning än vad det motsatta skulle blivit, men även kan vara farligt, ty plötsligt kan det som man blott spekulerade i dyka upp som fakta.

Alltså, vad jag fått ut av mitt genombläddrande, en bok som härligt myllrar av karaktärer, väl skissade med det skrala material som finns, och en del spekulation, en oftast pedagogisk och resonerande stil, och låt mig tillägga att jag uppskattar det ständiga citerandet av Lucanus (är lite svag för denne just nu av olika skäl), även om jag föredragit att stället angivits på samma sida och inte i noten, men visst är det på sitt sätt praktiskt då jag snabbt kunde hitta en bit av Pharsalia som inte citerats i boken (vilket inte är någon kritik, man måste sålla), en typisk Kleopatrabeskivning:

X.353-375

'tu mollibus' inquit'
nunc incumbe toris et pinguis exige somnos:
inuasit Cleopatra domum, nec prodita tantum est
sed donata Pharos. cessas accurrere solus
ad dominae thalamos? nubit soror inpia fratri,
nam Latio iam nupta duci est, interque maritos
discurrens Aegypton habet Romamque meretur.
expugnare senem potuit Cleopatra uenenis:
crede, miser, puero, quem nox si iunxerit una
et semel amplexus incesto pectore passus
hauserit obscaenum titulo pietatis amorem,
meque tuumque caput per singula forsitan illi
oscula donabit. crucibus flammisque luemus
si fuerit formonsa soror. nil undique restat
auxilii: rex hinc coniunx, hinc Caesar adulter.
et sumus, ut fatear, tam saeua iudice sontes:
quem non e nobis credit Cleopatra nocentem
a quo casta fuit? per te quod fecimus una
perdidimusque nefas, perque ictum sanguine Magni
foedus, ades; subito bellum molire tumultu,
inrue; nocturnas rumpamus funere taedas
crudelemque toris dominam mactemus in ipsis
cum quocumque uiro.

Och i översättning från 1896, inte särskilt bra, men det är vad jag hittade:

Now lay thy limbs upon the sumptuous couch
And sleep in luxury, for the Queen hath seized
The palace; nor alone by her betrayed,
But Caesar's gift, is Pharos. Dost delay
Nor hasten to the chamber of thy Queen?
Thou only? Married to the Latian chief,
The impious sister now her brother weds
And hurrying from rival spouse to spouse
Hath Egypt won, and plays the bawd for Rome.
By amorous potions she has won the man:
Then trust the boy! Yet give him but a night
In her enfondling arms, and drunk with love
Thy life and mine he'll barter for a kiss.
We for his sister's charms by cross and flame
Shall pay the penalty: nor hope of aid;
Here stands adulterous Caesar, here the King
Her spouse: how hope we from so stern a judge
To gain acquittal? Shall she not condemn
Those who ne'er sought her favours? By the deed
We dared together and lost, by Magnus' blood
Which wrought the bond between us, be thou swift
With hasty tumult to arouse the war:
Dash in with nightly band, and mar with death
Their shameless nuptials: on the very bed
With either lover smite the ruthless Queen.

arbor est causa proxima fructus

Nu är det ungefär en månad sedan jag var på konferens i Innsbruck, vilket var startskottet, peripetin, vändningen, la crise de foie (eller inte), der Wendepunkte etc (varom vi kommer säga mer då dyningarna lagt sig här bakom kulisserna), och då den som sagt utlöste ett händelseförlopp som varit hyggligt tidskrävande (och jag försöker inte vara retsamt mystisk och coy, det är bara det att allt är inte klart än), har jag inte ännu inte lagt ut de intressanta länkar som jag samlade på mig under konferensen.

Det var, som sagt, en längre workshop om datalingvistik och latinet, där dess fader, fader Busa reminicerade om IBM, Aquinas, sin vilda ungdom och det att Gud givit honom denna uppgift, att hitta på ett nytt sätt att bearbeta den latinska texten på, men det var även mycket annat, en del hyggligt tekniskt, men även sådan av allmänintresse, såsom utvärdering och diskussion av diverse online databaser för latin (och i en del fall grekiska), samt projekt som rör just större katalogiseringar och analyser. (Vi fick en kort introduktionskurs i datorlingvistik av en person från Perseus, som à mon avis, alltjämt hänger sig ofta)

Det påpekades hela tiden hur klumpiga dessa ännu var, att du bara kan få träff på exakt lydelse eller kapad dito (alltså arma virumque cano måste du ha knappat upp för att få just det, eller be maskinen söka fragment, arm*, men då får du ju upp en massa annat), och suckades över hur långsamt det gick att lära datorerna att tagga och särskilja ord, fraser och böjningar, att om du söker paralleller till arma virumque hittar inte datorn prydligt och automatiskt t.ex arma cecinit, då den inte kan böja verb. Det pågår projekt att tagga alla ord i texter, men det går trögt, då som sagt, datorerna har släpat efter och det som ändå är mest effektivt, using grad students till att manuellt sitta och berätta för den påbörjade databasen om var ord, kostar pengar samt prövar sagda studenters tålamod.

Som exempel på detta nämndes LASLA (ni hittar massor på hemsidan, dock helt på franska, i korthet kan sägas att det är en stor corpus, där varje morfologisk enhet analyserats av filolog), och så fick man lära sig en del om CLIR (Cross-Language Information Retrieval), mycket förenklat en slags automatisk översättning, och olika metoder för detta med en uppdelning mellan det automatiska och manuella, och hur de klassiska språken kommer in i detta.

De stora databaser som finns, och då menar jag betalvarianter, som t.ex den jag använder flitigast, Brepolis, har alltså åtskilliga bristeer då den är lite småkorkad och inte kan "tänka", men det finns även andra problem som att de ibland använder gamla och inaktuella editioner, eller att de helt enkelt saknar vissa texter, vilket kan ske av många skäl; vettiga editioner kan vara obefintliga, eller att man har en viss tidlinje och klipper resolut någonstans, gärna innan det blir komplicerat. Bl.a presenterades ett projekt att göra en corpus av det komplicerade merovingiska latinet, CoLaMer (hittar det ej på nätet), vilket inte bara ska hjälpa till i analyser av själva språket, vilket har stor vikt inte bara för senlatinare utan även för romanister, men kanske även bringa lite reda i de förfalskade texter som hävdar sig vara från perioden. De hade utgått från Monumenta Germaniae Historica (som ni hittar här), vilket inte var oproblematiskt, då vissa utgåvor som använts där närapå i sig självt nu är historiska texter.

Jag ska inte försöka förklara en del av de begrepp jag fick lära mig såsom parsing och tagging, då det finns det som gör det myckt bättre, men jag tror det är viktigt att lära sig en smula om hur de sökmaskiner och databser man använder fungerar, dels för att kunna använda dem effektivt, men även för att var högst medveten om deras brister och kunna kompensera för dessa. Det var en del papers om detta, bl.a en av vår egna skandinaviske förmåga, DH, en av de få personer som alltjämt gör rökning lockande, med sitt stora projekt PROIEL, som bl.a gör en omfattande parallell corpus av olika äldre indoeuropeiska språks översättningar av Nya Testamentet. Djupt fascinerande.

Den latinska varianten av WordNet, som utgår engelska och italienska i relation till latinet (vilket förstås begränsar det något), och det funkar väl sådär, men nu ska även medeltidslatin föras in samt hänsyn tas till det diakroniska perspektivet, att ord i latinet ändrar betydelse över tid, och även en del tekniska ting implementeras, som jag inte riktigt begrep.

Slutligen, mannen bakom den italienska sökmaskinen Musisque Deoque, en sökbar samling av latinsk poesi (helt på italienska, men var normalbegåvad kan nog lista ut det mesta), som jag inte kände till sdan tidigare (någon som gjorde det?) diskuterade problematiken med just användandet av olika editioner i databaserna, med exempet att man kan ha svårt att följa receptionen av en Vergilius' vers av typen Quadripedante putrem sonitu quatit ungula campum, då det emellanåt skrivs Quadrupedante och datorer är dumma.

duobus

Då tvärvetenskap är det finaste som finns bjuds det på två tips, det första i Uppsala:

Action, Life and Happiness:
A Colloquium in Ancient Philosophy
Department of Philosophy, Uppsala University
May 28-30, 2009
English Park Campus
organised by the Understanding Agency programme and funded by Riksbankens Jubileumsfond
Thursday 28 May (Room, Eng 2-1077)

10.00 Opening words
10.15-11.30 Gösta Grönroos (Stockholm): 'Aristotle on Reason and Motivation'
coffee
12.00-13.15 Karen M. Nielsen (Western Ontario): 'Aristotle on Deliberation'
lunch
14.45-16.00 Erik Eliasson (Uppsala): 'Voluntary Action in the Didascalicus'
coffee
16.30-17.45 Frans Svensson (Uppsala & Arizona): 'The Primacy of the Virtuous Reconsidered'
18.00 Reception at the Philosophy Department (Engelska parken)
Friday 29 May (Room, Eng 2-1024)
10.15-11.30 John Cooper (Princeton): 'The Stoic Way of Life'
11.30-12.45 Gretchen Reydams-Schils (Notre Dame): 'Authority and Agency in Roman Stoicism'
lunch
14.15-15.30 Tony Long (Berkeley): 'Plotinus, Ennead 1.4, as Critical Commentary on the Eudaimonist Tradition'
coffee
16.00-17.15 Pauliina Remes (Uppsala): 'Inverting the Order of Priority: Plotinus and Simplicius on Action'
Saturday 30 May (Room, Eng 2-1024)
10.15-11.30 John Cooper (Princeton): 'Aristotle and Philosophy as a Way of Life'
Welcome!

Och så även något litet om vad som händer i Göteborg i höst, där FokusRom (ett fakultetsstött samarbetsprojekt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin vid Göteborgs och Lunds Universitet) ger kursen MONUMENT, MAKT, MINNE – TEXTENS ROLL I DET ROMERSKA STADSLANDSKAPET (15hp).

Kursen ges på halvtid under HT 2009. Undervisningen är huvudsakligen förlagd till Göteborg.
Kursen ges på avancerad nivå. För tillträde krävs 60 hp Antikens kultur och samhällsliv eller 30 hp Latin eller motsvarande.

laborare est orare

Några korta notiser, då det yrkesmässiga stjäl all tid, och det måste ju tyvärr gå först:

-Då flera kloka personer tipsat om den UnderStreckare som var häromdagen om Ciceros de oratore, är det väl inte bättre än att jag får lägga ut en länk till detta utmärkta referat av ett av hans mest inflytelserika verk, och som väl är det där det finns mest av honom själv i, om man ska tänka så modernt. (Det är dock en skandal at det av hans verk som är minst lika viktigt i sitt inflytande, De Re Publica, inte finns översatt till svanska, men retorik kanske säljer bättre än statskunskap.)

- Marilyn French har avlidit, och jag är något besviken över den bristande uppmärksamheten i medai, hennes Kvinnorummet är en vansinnigt inflytelserik feministisk text. Jag ahr läst den tillräckligt många gånger för att se vissa brister, men på senare år har de avsnitt i romanen som handlar om doktorandtiden och attityder till kvinnor i akademien (finns ett hysteriskt roligt avsnitt om damtoaletter och deras frånvaro vid Harvard) lästs om med stor behållning.

- Venanzio gör en ytterlig välgärning borta på grekbloggen och diskuterar kritiken av Björkesons Pindarosöversättning. Jag bläddrade i det där gula häftet av Fogelmark och undrade om jag på något sätt skulle ha orken, eller för den delen kompetensen att ta upp detta, så glädjen är stor att någon ids:

"Jag kan absolut se det stora värdet i att IB får sitt arbete “granskat i en seriös publikation”, som SF sedan säger under rubriken “Avslutande ord”. Den ström av superlativer som bland andra Sture Linnér låtit forsa över IB:s arbete innebär inte nödvändigtvis att detta arbete är oklanderligt, tvärtom är det nödvändigt och uppfriskande med olika synsätt. Jag vill även passa på att understryka min egen glädje över att det överhuvudtaget fortfarande finns några som är kvalificerade att utföra en kritisk granskning av en översättning av Pindaros till svenska."

På ett sätt är det sorgligt när en nyutkommen översättning bara överhopas med okritiskt beröm, har men gjort en ambitiös översättning vill man väl kanske ha en utförlig granskning, och den uppskattning som följer med en kunnig bedömmare som verkligen ser vilket jobb som lagts ner, samt att just få en diskussion om knepiga och omtvistade ställen.
(Men nej, allt får samma beröm, från Björkeson till skräckexemplet Kejsarhistorier/Historia Augusta...)

- Och här släpar man med en ung kollega på världens bästa museum, och denne förklarar sedan att gravstenar; they're not that exciting. Ungdomen idag!

doctissime

(En sådan där dag, med tusen saker att göra och inget blivit gjort än, trots tidig uppstigning. Äsch.)

Lovisa har visserligen redan nämnt det, att Området för Humaniora och Teologi utlyst 26 studiestöd, vilket ett sägs vara i latin, och det är ju fint, och visst borde ni alla söka (sista dag är 13 maj), men det ingår i den stora ospecificerade grupp, 5 studiestöd "med placering vid Språk- och litteraturcentrum" och de ämnen som konkurrerar om dessa är "allmän språkvetenskap, fonetik, franska med språkvetenskaplig inriktning, italienska med språkvetenskaplig inriktning, latin, nordiska språk, semitiska språk och tyska med språkvetenskaplig inriktning , för vart
och ett av ämnena med någon av inriktningarna grammatik, kognition, filologi, talspråk/språkinlärning eller diskurs/text", ni kan själva räkna ut, även de matematiskt något eftersatta, att alla ämnen i denna grupp inte kommer få sin hett önskade doktorand.

Detta är extra tråkigt då vad som kanske blir den siste doktoranden i latin vid LU disputerar den 25 maj (10:15 - 12:00, Edens hörsal, önskar att jag kunnat vara där) på avhandlingen "Metaphors Cicero lived by. The Role of Metaphor and Simile in De senectute", vilket onekligen verkar intressant, och vad är ett universitet utan sina latindoktorander!

Andra happenings i Lund är det symposium om Sophia Elisabet Brenner som infaller i slutet av augusti (redan omnämnt hos Minerva), och som jag hjärtans gärna vill besöka. I och med att den första textkritiska utgåvan av hennes dikter nu bubliceras, blev hon även föremål för en UnderStreckare häromdagen:

"Den tidigaste dikt vi känner till skrevs på latin över en lärare i Tyska skolan, som hade drunknat och begravts i november 1676. Ett bevarat brev från 1690-talet till Gottfried Wilhelm von Leibniz ger en intressant inblick i tillkomsten. Brevskrivaren von Greiffencrantz är i Stockholm på uppdrag och rapporterar hur han flerfaldiga gånger förgäves sökt Elias Brenner, den berömde myntsamlaren. Som i förbigående nämner han hustrun, som han kände redan när hon var en flicka på tolv år. Hon började redan tidigt skriva latinsk vers, berättar brevet, och eftersom det föreföll honom tämligen ovanligt att se en flicka ägna sig åt något sådant, hade han sparat en dikt där hon begråter en lärare. Det är en skiss av hennes egen hand, förklarar han, men rättat av hennes nye informator. Vi äger denna dikt i ett antal avskrifter liksom i två olika tryck, ett undertecknat Weber och ett annat, senare, Brenner. Ett första steg på väg mot berömmelse verkar således ha tagits som en skolövning i latinsk vers. "

veniamus

Det är dags för årsmöte för KF i Uppsala, om vilket budskapet sprids genom följande utskick nedan. (Föreningen har även en begränsad nätnärvaro i form av en Facebook-grupp, som rekommenderas.) Även om man aldrig varit där tidigare är man varmt välkommen!

KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till årsmöte måndagen den 18 maj 2009, kl. 18.30 (precis).

Efter årsmötet kommer vi att få lyssna till medlemmarna i Qumranseminariet, TD Mikael Winninge, Svenska Bibelsällskapet, prof. Bo Isaksson, Inst för lingvistik och filologi,
Uppsala, prof. Stig Norin, Teologiska institutionen, Uppsala samt doc. Mats Eskhult, Inst för lingvistik och filologi, Uppsala som kommer att presentera sitt projekt under titeln

Dödhavsrullarna på svenska.
En bakgrund och smakprov på några texter av olika genrer

Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0043. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten,passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.

Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

Ecce Caesar nunc triumphat

I år gör jag en fullkomlig konst i Valborg, och det med stort behag, jag struntar i det hela och går inte på något svenskt ersatz-Valpurgis och tackar nej till festligheter på finska Institutet.
Vårens ankomst är visserligen värd att fira, men hit har den redan kommit, och om man ska fira något denna dag väljer jag att glädjas över en av de bättre frågor som någonsin ramlat in i min frågelåda (det är för övrigt dags för en till sådan där frågelådes-bonanza, den bågnar för närvarnade, men jag drar mig för det, jag blir så elak av det). Följande har alltså inkommit:

"Jag har ett litet problem som jag skulle vara väldigt tacksam om du ville hjälpa mig att reda ut. När det gäller latin och i synnerhet antik verslära är jag rätt mycket av en novis.

Saken gäller den sång som Caesars soldater sjöng när de tågade in i Rom: "Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias." Tolkningen av denna rad är det inga problem med utan kvantiteterna.

Enligt Alf Henrikson (se nedan) är denna rad helt felaktig enligt den klassiska metrikens regler. En annan latinkunnig person påstår att det inte är något fel alls på versen och gör analysen att den följer mönstret "lång kort lång lång / lång kort lång lång / lång kort lång lång / lång kort lång."

Min egen amatörmässiga analys är i stället att mönstret i raden är L K L K L K L K L K L K L K K. Oavsett vilket som är rätt så ser kvantiteterna regelbundna ut.

1) Har Homeros (Alf Henrikson) slumrat eller bryter raden mot den kvantitetsbundna metrikens regler? I sådana fall, på vilket sätt?

2) Vad har jag missat när jag analyserat stavelsernas kvantitet?"

Avsändaren har hyggligt nog även bifogat det åberopade två styckena hos Henrikson:

"En annan rytm som nu verkar föga klassisk är den som enligt alla konstens regler bör kallas katalektisk trokeisk tetrameter och förekommer ofta bland annat i de attiska tragödernas körer. När Caesars soldater vid hans triumftåg marscherade in i Rom sjöng de i denna rytm en taktfast och oanständig ramsa som började 'Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias.'
Enligt den klassiska metrikens lagar är detta en alldeles oriktig vers; den visar att soldaterna var obildade personer som inte hade någon känsla för stavelsernas kvantitet utan bara tog hänsyn till deras tonvikt precis som vi gör. Rytmen är emellertid alldeles klar." (A. Henrikson, Antikens historier, 1958/1983, s. 428)

Samma sak sägs i "Verskonstens ABC" (1982, s. 159-160):
"tetrameter, antikt versmått av fyra dipodier eller fyra daktyliska takter. Daktylisk tetrameter förekommer i äldre grekisk lyrik och i det attiska dramat:
Detta är nog en passabel tetrameter.
Jambisk tetrameter, mestadels katalektisk sådan, har använts på svenska av åtskilliga äldre poeter, exempelvis Runeberg:
Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen.

En annan antik rytm som verkar föga klassisk är den katalektiska trokeiska tetrametern, som förekommer bland annat i de attiska tragödernas körer.

När Caesars soldater vid hans triumftåg tågade in i Rom sjöng de i denna rytm en taktfast och oanständig ramsa som började:
Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias

-Enligt den klassiska metriken är detta en alldeles oriktig vers; den visar att soldaterna var obildade personer som inte hade någon känsla för stavelsernas kvantitet utan bara tog hänsyn till deras tonvikt som vi gör nu. Rytmen är emellertid alldeles klar.

Versmåttet är detsamma som Viktor Rydberg använde i sin Dexippos:
Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas stad

-Det är samma rytm som Kipling älskade:
Come you back, you British soldier, come you back to Mandalay

-Den rytmen är vanlig varhelst soldater marscherar i världen. Den dyker upp på nytt i alla krig och på alla språk, även på svenska:
Det var Bohus bataljon som drog i fält, tralalala -"

Då jag själv är lite vacklande i metrik konsulterade jag kollega för att svara väl på detta och vi enades om ungefär detta, att Alf Henrikson torde ha misstagit sig, ty versraden är en korrekt katalektisk trokeisk tetrameter. Schemat för denna meter är inte helt statiskt, utan kan variera. Samtliga tillåtna variationer innefattas i följande grundschema:

L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K).

Härmed menas att en lång stavelse, L, kan ad libitum på vissa ställen i versen antingen upplösas i två korta (K K) eller förkortas till en kort (K). Vidare förekommer en kort stavelse, K, på minst fyra ställen i versen utan möjlighet till variation.

Versen Ecce... har följande kombination: L, K, L, L, L, K, L, L, L, K, L, L, L, K, L.
Viktigt att notera är att det i antik vers handlar om de stavelsernas kvantitet utan hänsyn till ordbrytning. En av naturen kort vokal i ett ord kan bli lång genom sin position. T.ex. a:et i Caesar är kort, men stavelsen -ar n- är lång eftersom vokalen efterföljs av två konsonanter (r och n). På så sätt blir -at qu- (i triumphat qui) och -it G- (i subegit Gallias) långa metriska stavelser.

Tack för en stimulerande och intressant fråga, som inte bara gav upphov till metrikdiskussioner, utan även diskussion om Caesars eventuella liaison med Nicomedes, som passar så fint vid kaffe i solskenet på balkongen.

Napoleon imperator

Vi hade storm här igår, med emellanåt öppna skyar och ballistiskt flygande kottar, samt livshotande grenar som föll varhelst, och även idag regnade det duktigt emellanåt, men denna dag lystes upp och var i sanning lysande tack vare ett besök på ett av Roms många muséer, Museo Napoleonico (brukar inte referera besök av det slaget, det finns andra som gör det bättre, men detta är kanske ett lite mer obskyrt museum, och förtjänar att dras fram i ljuset for my fellow Napoleon-enthusiasts).

Det ska erkännas att detta mest är för oss som är fanatiska i kunskap av Napoleon och bortglömda Bonaparter, ty muséet är som vanligt ytterst dåligt skyltat, och det helt på italienska, och om man inte som vissa (guilty!) är sjukligt bevandrad i deras genealogi så ger det nog inte så mycket.

Samlingarna och lokalerna är donerade av en riktigt dunkel släkting, Giuseppe Primoli , man får en känsla av att hans stora prestation var att kuratera och pyssla med souvenirerna från sina mer illustra släktingar, och det hela tillföll staden Rom 1927. Egentligen är inte muséet så förvånande om man betänker det kejserliga husets täta band med Italien och korsikanska ursprung, dock är lite speciellt pga källan till samlingarna.

När man träder in, efter att betalt den hutlösa summan i inträde, är det väl tänkt att man ska ha något slags kronologiskt upplägg i grevens gamla salonger, och då är det förstås först och främst Napoleon, Napoleon och mer napoleon, med enstaka porterätt av Josephine och Madame Mère i storstilad empir, men det roliga börjar strax med storslagna bilder på systern Elisa, som fick flera förnäma italienska titlar.

Därefter, än pampigare framställs Caroline Murat, då hon ju blev drottning av Neapel i någon av alla titeldistributioner som den store brodern gjorde (hennes son övertog dessutom prinstiteln av Ponte Corvo fron en viss svensk kung). Här finns då rikligt med tillfälle att diskutera hennes makes fantasiuniformer (ett galet stick med honom i admiraluniform), eller fräckhet som marsalk, eller bara reflektera över de söta bilder som visar henne assistera vid möten i statens råd.

Pauline får naturligtvis ett eget rum, där man inte bara hittar en avbildning av hennes högra bröst, utan en mängd bric-à-brac som speglar, anteckningsbot etc. som tillhört damen, hon huserade i Rom (i samma park som jag) i och med äktenskapet med prins Borghese. Louis är lite av en doldis, och dyker mest här upp som make till Hortense (vars brors avbild förekommer frekvent i museet, då han ett tag var vice-kung av Italien, och far till en framtida svensk drottning) och far till Nappe III, likaså Jerome, vi hittade dock nog för att driva gäck även med honom, i synnerhet det faktum att alla pretendenter verkar häröra från hans linje numer, och vi återkommer till Lucien och Joseph.

Kungen av Rom, Napoleons efterlängtade son har förstås åtskilligt italienskt, det hör man på titeln. Det finns en fin samling av gulliga propagandastick av kejsaren med avkomma, samt flera utkast till tavlor av typen "Apoteosen av Kungen av Rom". Good times. Samlingen har även en hel del om gossens senare liv, som hertig av Reichstadt, t.ex ett franskt stick som proklamerar hans död ("förgiftad" väser min lika bonapartiske kamrat och musei-följeslagare) pga "bröstsjukdom" , samt den fantastiska saken nedan, en teckning av den forne tronföljarens hand, given till Mussolini av en beundrare (but why?).


Vad som ändå gör detta ett måste är den samling av diverse och spridda släktingars porträtt, oftast med kungliga pretentioner, Bonaparterna hade dynastiska ambitioner som de odlade särdeles, genom att gifta sig inom släkten och vänta ivrigt på restaurationen. Bilden nedan visar Josephs två döttrar (han fick minsann titeln kung av Spanien, förutom dito av Neapel), som framställs som de prinsessor de knappast längre var vid porträttering med tiaror etc, vad som gör den hysteriskt kul är att brevet som de håller i har avsändelseort Philadelphia (Pennsylvania, USA), dit pappa stuckit sedan han avsatts.

Den ena av dessa flickor (Zénaïde) giftes sedan bort med sin kusin, en son till Lucien Bonaparte, som är mkt rikligt representerad på detta museum. Lucien fick sin nobla titel från påven, inte från sin broder, som han inte var på särskilt god fot med (de återförenades dock under de 100 dagarna), men var ändå tydligen intresserad av att hålla samman familjen. (Kusinäktenskapet var lyckat med 12 barn, varav en kardinal, vars habit naturligtvis fanna utställd. Fattas bara annat!) Nåväl, fanns åtskilliga fler och mer avlägsna släktingar där tom jag och my fellow fanatic gick bet på släktskap (for the record, jag är egentligen djupt ointresserad av genealogi och kungliga blodsband, förutom när det gäller Bonaparte-ätten, för de är så party), dröser av individer vars enda prestation var efternamnet, och som girigt och med vita knogar klängde sig fast. Man kan liksom föreställa sig släkträffarna.

Det fanns förstås mycket om Napoleon III och hans olycklige son ("död i Zululand", hur kan man undgå att fascineras!), och propagandasticken där var nästan värda inträdet, vidare fanns flera boksamlingar som tillhört olika individer i den kejserliga familen framme (bl.a några från St helena, mkt intressant, omfattade Plutarkos och Gibbon) men vi gör en praeteritio for brevity och för att komma till en av höjdpunkterna, nämligen herrtoaletten, installerad 2007, berättade en liten skylt. Skåda miraklet nedan:

Den har både sfinxer och kejserligt monogram!

Museo Napoleonico får fyra lagerkransar av fem möjliga, så läs om Desirée, hitta ett utförligt Bonapartiskt släkträd och dra dit!

Non vitae sed scholae

Omvälvningar pågår alltjämt, och passar sålunda på att för content slänga ut en lite annons från vännen Andrew på Bolchazy-Carducci, om deras "second annual summer webinar series" för framförallt latinlärare. Kanske någon som är intresserad?

"Starting in June, Latin teachers teach Latin teachers online in Bolchazy-Carducci Publisher's second annual, weekly series of online seminars. We have some exciting new sessions this year on Vergil, Catullus, Cicero, etymology, Roman culture, and Latin 2.0, not to mention two sessions from Terence Tunberg and Milena Minkova including a Virtual Conventiculum! Returning favorites Rose Williams and Anna Andresian will reprise their popular sessions from 2008.

Whether you’re a new Latin teacher looking for teaching tips or are a seasoned veteran continuing your professional development, Bolchazy-Carducci Publishers offers you a diverse menu of options to give you what you need. You may be eligible for credit hours towards recertification; check with your school, district, or state to confirm.
More than just an online lecture, attendees can dialogue with each other and the speakers live, view presentations, and explore teaching materials used by the speakers themselves.
June 9: Ronnie Ancona — New Ways of Teaching Vergil's Aeneid*
June 17: Helena Dettmer — The Agony and the Ecstasy of Catullus' Love Affair with Lesbia
June 23: Anna Andresian — Using Oral Latin in Your Classroom
July 9: Bill Dominik — Exploring Etymology in Your Latin Classes
July 16: Rose Williams — Oral Latin via Readings in Roman History
July 21: Jayne Reinhard — Roman Art and Archaeology for Latin Teachers
July 23: Jayne Reinhard — Daily Life in Ancient Rome
July 30: Laura Gibbs — Latin 2.0: Personal Learning Networks
August 6: Rose Williams — Learning Latin Pronouns via Roman Mythology
August 13: Jon Hall — Latin Oral Interpretation and Performance via Cicero
September 23: Terry Tunberg & Milena Minkova — Training Techniques for Spoken Latin Expression (beginners)
September 30: Terry Tunberg & Milena Minkova — Virtual Conventiculum (advanced -- no English will be used)

For more detailed descriptions and to sign up online, please visit http://www.bolchazy.com/webinars.html. Individual webinars are $99.00. Select any three for $249.00, or take all 12 for $749.00. Register online at the above web address, or phone 847.526.4344.Class size is limited to 30. Minimum enrollment is set at five participants unless otherwise noted with a (*) which requires a minimum enrollment of 10. If a webinar is cancelled due to low enrollment, participants can choose to take a different webinar or may opt for a refund."

iteratio

Nu har visserligen Venanzio redan behandlat och länkat till de flesta av de följande artiklar (vilket han med sedvanlig elegans och gentlemannaskap kommenterar nedan, rubbing in my election-defeat lite extra så där), men då jag inte vill låta valförlusten ligga högst här, så kommer några lästips.

Först och främst en UnderStreckare om Roms fall och undergång som grekbloggen inte ens nämnt, som gett upphov ttill en synnerligen lång diskussionstråd, något som inte är så vanligt med UnderS:are.

Därefter lockar det vältrampade territorierna, en recension av Barbarerna. Romarriket ur de erövrade folkens perspektiv, som uppenbarligen helt struntar i Herodotos, och slutligen ytterligare en UnderStreckare, denna av den "outtröttlige Stig Strömholm" om Plataiai:

"Av Plataiai återstår i dag – enligt säkra skriftliga källor – en illa faren mur, som härrör från skilda epoker, och en tidig tempelgrund. Om monument saknas, har i gengäld historikerna åtskilligt att berätta om platsen. Mest finns att hämta i Thukydides historia om det peloponnesiska kriget (431–404 f Kr), som utgör en så nyttig läsning, inte minst för politiker, och alldeles särskilt för försvarspolitiker, att en hanterlig Thukydides-antologi borde vara obligatorisk kursfordran för riksdagskandidater.
...
Den athenske befälhavaren, som var den för sin rättrådighet prisade Aristides, tvekade inför den avgörande drabbningen; ett orakelsvar hade sagt honom att han skulle segra endast om han stred på egen mark. Den plataianske ledaren föreslog då sina landsmän att man skulle frivilligt avträda en taktiskt gynnsam landremsa åt Athen. Därmed skulle orakelsvarets villkor vara uppfyllda, och slaget vid Plataiai (479) blev mycket riktigt en lysande seger. Den gav Plataiai ett hedrat namn bland hellenerna, men det skulle dröja många år och flera bränder innan den hedern bar ätbar frukt. "

Jag har ju försökt att ha som tradition att lägga till en smula trivia om den forna rektorn var gång det länkas till hans essäer, det har dock gått trögt, men idag finns en liten amuse-gueule att bjuda på! Råkade nämligen häromdagen bläddra i Hermes: Zeitschrift für klassische philologie nr 136, årgång 2008 (4) (detta är en av behagen med Institutet att man har alla dessa tidskrifter till hands och kan bläddra lite så där ad libitum), och där, i den första artikeln; "Pindar, Pythian 8.95-6: an unrecognized problem", hittar jag allas vår SS i den tredje fotnoten! Det är kanske inte det hyggligaste omnämnandet någonsin, men då det även berör SvD är det kanske intressant att peka på, och som ni vet tycker jag det är farligt när man låter översättningar stå helt oemotsagda. Noten räknar upp missförstånd och felöversättningar i just Pindaros (P.4.89), och avslutar med följande:

"A record in misconceptions of the line to date is the brazen translation of Stig Strömholm, formerly Rector Magnificus of the "Reichsuniversität" of Uppsala and published in his collection of essays entitled Miniatyrporträtt (Portraits in miniature), Stockholm 1978, 177, which contains at least three mistakes; such was the faith of the Rector Magnificus in his own translation thet he published it also in a highly respected Swedish newspaper (Svenska Dagbladet), which, to its own dishonour, did not see fit to send the Rector's translation to a referee before printing it."

Vae victis

Det var ju själva...
Det eminenta kårpartiet Rädda Carolina var blott 2 röster kort i att få mandat i kårfullmäktige. 2 röster!

Jaja, man får hoppas att det iaf fått upp biblioteksfrågorna på dagordningen.

ambitio

Idag och imorgon (fram till 20.00) är sista chansen att rösta i Uppsala Universitets kårval. De flesta brukar ha en hyggligt ljum inställning till denna demokratiövning, men i år tycker jag faktiskt att ni ska leta reda på ert kårleg och klicka er in här (online-röstning!), då det lilla enfrågepartiet Rädda Carolina bestämt sig för att delta i hopp om att någon fokus ska hamna på de så eftersatta och försummade biblioteksfrågorna vid UU.

Rädda Carolina (där jag, in the interest of full disclosure, för de som inte greppat det, är grundande medlem) har en enkel blogg här, för den som vill veta mer. (Och själv har jag ju ett flertal gånger gjort klart var jag står i frågan.)

Ett missnöjesparti av detta slag kan nog inte ändra på mycket, men det är i högsta grad dags att man börjar markera mot universitetets förvånansvärt slapphänta behandling av biblioteksfrågor (betänk t.ex hur UU ständigt vill, vill, vill jämföra sig med toppuniversitet av typen Harvard och Oxford, men inte har ett enda biblio som är öppet efter nio, medan universitet av den andra sorten oftast har något som är öppet 24 h om dygnet, eller iaf till midnatt, och gärna ser sina biblio om en stolthet och något att skryta med, istället för något som bör byggas om till "faculty club"), ty den som tiger samtycker.

Rösta på RC och känn dig nöjd resten av veckan!

cum qua et conuiuia in primam lucem saepe protraxit

När jag i söndags såg "nyheten" om att nu var minsann Kleopatras grav hittad, undrade jag i mitt stilla sinne vilken svensk dagstidning som skulle vara korkad nog att först rapportera denna "nyhet", och min undran är nu över, ty DN får denna gång vara det tragiskt tydliga beviset på att webb-redaktörerna (anonymt i DNs fall) ser det där med källkritik, kritiskt tänkande eller överhuvudtaget sådant som jag i min naivité trodde var liksom grejen för journalistik, vara lyxprodukter som inte has råd med i det ekonomiska läget. (Och så snart efter Arsinöe-debaclet!)

DN skriver följande:

"Arkeologer upptäckte i veckan en kyrkogård i närheten av templet innehållande förgyllda mumier, det kan betyda att kungligheter är nedgrävda vid templet, skriver nyhetsbyrån Reuters.
- Det här vara det viktigaste fyndet som upptäckts under 2000-talet, sade Zahi Hawass, egyptisk chefsarkeolog, till journalister som var på platsen under söndagen.
Forskarna har också hittat mynt med Kleopatra på, samt en byst av drottningen. Utgrävningarna, som pågått i tre år, görs av arkeologer från Egypten och Dominikanska republiken. I templet, som heter Taposiris Magna, tror forskarna att Kleopatra kan finnas i de djupare schakten, skriver BBC. Man har också funnit en mask som kan tillhöra Kleopatras älskare Marcus Antonius."

Notera hur de har namngett sin källa, nämligen Reuters som har en något okritisk men ändå skeptisk variant (även BBC är skeptiska, men det verkar inte ha ingett någon tvekan hos DNs expert i arkeologi!), och om man tittar på den storyn hos t.ex AP kan man snabbt notera att den nyhetsbyrån definitivt har sina dubier:

"Zahi Hawass showed off the ancient treasures to journalists during a tour of a 2,000-year-old temple to the god Osiris, where they were found. He believes the site near the Mediterranean Sea contains the tomb of the doomed lovers that has been shrouded in mystery for so long.
[...]
Hawass' claim is the latest spectacular announcement by the archaeologist, who continues to capitalize on the world's fascination with ancient Egypt. He regularly unveils discoveries that are often met with skepticism and bemusement by Egyptologists abroad.
In the past, archaeologists have not always backed Hawass' more enthusiastic claims and suggested a degree of caution is sometimes warranted."

Det är alltså mer eller mindre en liten reklamblitz för egyptisk arkeologiturism som DN svalt med hull och hår, och det finns i nuläget inget som egenligen stödjer att detta skulle var Kleopatras grav. Professor Hawass tendens till överdrift, och genialitet när det gäller PR var faktiskt föremål för en artikel i NYT denna helg, och får väl utgöra de avslutande orden; riktig tidning (Med källkritik!!!1!) mot låtsastidning:

"There are scientists who say he is too concerned with self-promotion and is often loose with facts. There are Egyptian antiquities workers who complain that he takes credit for their accomplishments. But his penchant for drama and his virtual monopoly over Egypt’s unrivaled ancient riches have earned him an international following and helped Egypt sell itself to tourists at a time when tourism dollars are increasingly scarce.
...
Dr. Hawass was standing inside a recently unearthed death chamber that had been carved out of the ground about 4,300 years ago for a pharaoh’s mother. At least, that was what he theorized. When the ruins do not reveal a detail, Dr. Hawass often tries to fill in the blanks, spinning stories based on his vast knowledge of Egyptian history — and his showman’s desire to attract the biggest crowd. "

in controversiis

Det pågår visst paradigmskifte och kris bakom kulisserna här på latinbloggen, och vi återkommer då en eller annan sak blivit ordnad eller bortglömd.

Surrexit Christus sol verus

Det blir inget särskilt påskfirande här på latinbloggen, vi säger ett rungande Glad Påsk, och lämnar sedan den helgen därhän, visserligen firats ordentligt med såväl kyrkliga aktiviteter som äggjakt (i institutets trädgård, synes ovan) och alkohol, men vi har en mängd viktiga notiser att ta itu med, och beger oss nästan omedlbart till detta påskägg av diverselänkar och random info.

Dock, först och främst, ett stort tack till gästbloggaren Servus Medicus, som underhöll kort och utan introduktion (övertalades i sista stund) under min konferensvecka. Jag har länge velat ha något om det medicinska latinet, då det är där som de flesta träffar på det döda språket, och gläds sålunda ofantligen åt att den förhoppningen nu besannats.

Därefter, vill jag bara säga att det kommer mer om CILL i Innsbruck, men inte nu. Kan dock berätta att nästa CILL, som infaller 2011, kommer gå av stapeln i Uppsala, antagligen den andra veckan i juni. Mark your calendars!

- Jag börjar med en länk som jag snott från Läsdagboken, nämligen en lista på författaren Lindsay Davis' 10 favoritfaktaböcker om Rom:

"I have nine shelves of Roman books. For this selection I've left out learning Latin, the classics and guidebooks to individual sites, and I have also had to leave out specialisms – glass, gardens, cookery, law ... These are ten that are scholarly but user-friendly. They are all books I have enjoyed, all influenced my love of ancient Rome and most of them are in regular use for my work."

- Jag minns ine om jag nämnt att arkeologiska kursen nu är i full gång här på institutet, så vi har 5 stycken lysande studenter från olika svenska universitet som gör spännande utflykter och sliter i biblioteket. En av dessa har en blogg med fina bilder och en och annan reflexion:
http://ancientandold.blogspot.com/

- En liten konferenslitteratur; jag var faktiskt, skäms jag att erkänna, nära att var morgon i Innsbruck ta bild på "dagens konferensoutfit" och posta (det skulle vara ett internskämt mest för mig och ChW), men då man får så konstiga läsare då man nyttjar ordet "outfit" (whoops, once again!), struntar vi i det och rekommenderar istället bloggen academichic, en söt sak:

"As feminist scholars, we were also forced to reconcile the perceived-superficiality of our interest in style with our academic commitment to questioning gender and class essentialisms.
[...]
This won’t be our dissertation, but it might keep us sane in the mean time. With this project we hope to inspire other academics to embrace their love of clothes, to create unique and beautiful outfits, and to engage in a metadialogue about the art, literature, and garments that can move us all."

- Ting och Tankar diagnostiserar: Akademensis.

- Jag planerar att titta förbi konferensen Romans and Romantics Conference, på Norska Institutet här i veckan, de har tyvärr ingen hemsida, men programmet är mycket intressant, och allt norrmännen gör blir ju bra.

- På tal om Norge, så har Trondheims Klassisk Studentforening en föreläsning och workshop den 27 april med temat "Tragedi och komedi -teatrets socio-politiska roll i antikken". De fixar alltid underbara tillställningar!

- Och på tal om andra institut här i Rom, måste jag säga att det är trist at vara gammal och trött med alla de ständiga fester som pågår. Jag önskar att jag varit pigg nog att hänga på till Brittiska häromdagen och spelat fotboll till tre på morgonen. Ah youth!

- Min ständiga idol Eherenreich har en tyvärr sann historia om satir som slagit bakut, en ypperlig metafor för det Bushianska humorlösa samhället. Hur hamnade vi här?

- Mina amerikanska släktingar sänder mig emellanåt sådant som de hittar i sina lokala blaskor om latin etc (de fick jus se firsthand hur hjärntvättad jag var efter två veckors Latin camp, jag kunde bara svara ita och minime på tilltal), och nu senast denna charmiga sak, som förstås även bekymrar då det blivit så sällsynt i de offentliga skolorna:

"But teachers and students say that where Latin is taught, devotion and sacrifice can be found.
Lehman’s students gather five mornings a week for 7 a.m. classes. Despite the hour, they exhibit enthusiasm and energy."

Jag kan inte annat än instämma, under min tid som latinlärare erbjöd jag till slut, efter frustration med skolledningen, "guerillalatin", alltså lektioner utanför skoltid och utan löfte om betyg i ämnet (lyckades i vissa fall få det tillgodoräknat dock) och tro mig, intresset fanns.

- UnderStreckare om Dante, som förstås citerar Björkeson (jag är något putt över att förlaget inte längre har hans översättning av Den Gudomliga Komedin i tryck såsom pocket, blott i hardback, och sådant orkar ingen släpa på), och diskuterar klassikerfrågan:

"Blir, för att nu hopa frågorna, en bok dubbad till klassiker blott under premissen att ”generation efter generation återfinner sig i den”? Kan det inte vid närmare påseende istället vara tvärtom – att det är avståndet, differenserna, mellan läsaren och verket som är det väsentliga? Att klassikern inte erbjuder oss några speglar, utan snarare fungerar som medelbart identifikationsled, som skänker perspektiv på läsaren och hans eller hennes tid? Att klassikern bjuder oss att skåda oss själva i relation till något annat, något svunnet? Klassikern: ett svar – formulerat som en fråga?"

- Glöm inte söka kurser i latin och grekiska till hösten! Sista dag är 15 april!

Ars longa, vita brevis

Ars longa, vita brevis
Om vi får tro Adam Smith (och varför skulle vi i dessa tider inte lita på mannen bakom teorin om den självreglerande kapitalismen?) så är alla professioner i själva verket konspirationer mot resten av mänskligheten.* Viktigt blir då att kunna kommunicera i kod, säg via någon form av jargon. Följaktligen får vi de fikonspråk som dominerar olika yrkeskårers kommunikation, där praktiskt orienterad och användbar terminologi blandas upp med traditionella uttryck och försök att låta viktig eller allvetande. Kan man förklara sövningen som fås av opium med dess dormativa egenskaper(mina ursäkter till Molière, en man som visste mycket om läkare och sjukdomar) kan man imponera på åtminstone de utan latinkunskaper, trots att man inte förklarar något.

Det finns naturligtvis ett värde i ett internationellt gångbart exakt språkbruk med precist definierade termer som möjliggör obehindrad kommunikation. Mycket, men inte allt, av det språkbruk som används kommer från latinet och grekiskan. Mycket inom nyare områden, såsom virologi eller molekylär cellbiologi, använder sig istället av det moderna internationella språket, förkortningar (Även om klassiska språkrötter kan spåras även där, ta t.ex. Human Imunodeficency Virus (HIV) eller Janus Kinase (JAK- ett kinas är ett katalysatorprotein), men vilket språkbruk gäller inte det?). Faktum kvarstår att det inte är latin vi talar utan ett fackspråk med många termer hämtat från latinet. Anledningen till denna massiva stöld är allt från ett faktiskt vetenskapligt arv, tradition, bakåtkompabilitet/QWERTY-syndrom till humanistiska pretentioner och det nämnda behovet av kunskapsmonopol.

Att det faktiskt finns ett arv även utanför det tekniska kan illustreras av det ofta använda uttrycket ”en rar fågel” alt en ”en ovanlig fågel”. Detta sägs när en ovanlig diagnos föreslås eller bevisas (det är precis som på House, jag lovar!) och förekommer i dagligt tal. Ursprungsuttrycket är ”rara avis” hämtat från Juvenalus Satirer, där den fullständiga frasen är ”rara avis in terris nigroque simillima cycno”, ”en ovanlig fågel på jorden och mycket som en svart svan”, där den sista delen tycks betyda ickeexisterande . Det faktum att svarta svanar, som ingen romare någonsin sett, faktiskt finns på andra ställen på jorden illustrerar dels bristerna med induktiva resonemang , dels det faktum att diagnospanoramat skiftar beroende på var du befinner dig i världen.

Det vetenskapliga arvet från antiken är, inom medicinen som andra områden, inte oemotsagt. Observationer och praktiska tips kan än idag vara användbara, medan de underliggande teorierna ter sig något världsfrånvända. Galenos fras ”rubor, tubor, calor, dolor”, ”rodnad, svullnad, värme, smärta”, som beskriver inflammationens kännetecken används än idag som inlärningsstöd. Hans fyrsaftslära å andra sidan, som gett oss de fyra personlighetstyperna (melankolisk, kolerisk, sangvinisk och flegmatisk, efter den svarta gallan, den (gula) gallan, blodet och slemmet) är inte lika kliniskt användbar sedan blodtappning slutat vara acceptabelt för patienterna och är inte helt i linje med de senaste forskningsresultaten.

Finns det då något annat vi kan lära oss av antikens medicinare? Den hippokratiska eden används än idag som etiskt rättesnöre (även om den inte krävs eller används i större utsträckning i Sverige, vårt handlande här styrs i stället av den något mer prosaiska Hälso- och Sjukvårdslagen). Eden har dessutom vissa brister; främst kanske förbudet mot abort och vissa former av kirurgi, och även det mot eutanasi är omdiskuterat idag. Hippokrates(som enligt Aristoteles, i en typiskt småsint formulering, beskrivs som stor enbart som läkare, ej som människa) uttryckte sig(i den mån de Hippokratiska texterna faktiskt härstammar från honom och inte bara tillskrivs honom) naturligtvis ursprungligen på grekiska, men är mest känd i sin latinska översättning. Även hos Hippokrates finns en del som kan anses tvivelaktigt utifrån dagens kunskapsläge (t.ex. ”En havande kvinna har, om hon bär på en gosse, mera färg, om hon bär på en flicka, mindre färg”), men även flera praktiska sentenser som än idag kan vara till nytta.

Titeln till detta inlägg är ett sådant och användes ursprungligen för att beskriven läkekonsten, även om det har generaliserats till att gälla alla hantverk. I sin helhet är uttrycket en fantastisk sammanfattning av känslan, desperationen, man får som nattjour på en akutmottagning första gången: ”vita brevis, ars longa, occasio praeceps, experientia fallax, judicium difficile”. ”Livet är kort, konsten lång, tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt”; ”jag har inte hunnit lära mig det här, det är så mycket att kunna, jag måste göra något nu, är det här det jag tror det är, tänk om jag har fel?”. Inte konstigt att vi inom professionen blir tvungna att vända oss till varandra för stöd, börjar prata på ett sätt som kan vara svårt för utomstående att förstå och kanske ibland faller tillbaka på ord vi knappt förstår för att täcka upp våra brister?

*Det är en överdrift och kanske en förvrängning av Adam Smiths åsikter i båda fall; mina ursäkter även till honom.

Servus Medicus

Som en enkel tjänare av Aesculapius, Hygiea och Panacea har undertecknad ombetts bidra med ett perspektiv på latin som inte belysts på denna plats tidigare, nämligen det medicinska. I detta inlägg tänkte jag prata lite om användingsområden och för att i en uppföljare senare ta upp några berömda citat samt diskuterar i vilken mån det är latin och i vilken mån det bara är fikonspråk.

”Ingen yrkesgrupp i vårt samhälle - bortsett från latinlärarnas – rör sig i sin dagliga gärning med ens tillnärmelsevis så mycket latin som läkarna.” Så inleds Latin för Medicinare (andra upplagan, 1952), en bok som f.ö. bland sina latinska texter innehåller Gaudeamus Igitur(Dagens visa 9 februari 2003). Författaren ignorerar här uppenbarligen forskare i klassiska språk, och kanske fler, men har väl rätt i att latin används flitigt, han påstår t.o.m. att ”Här kan man om någonsin tala om ett ’levande latin’”. Frågan är dock om detta var sant ens 1952; författaren ondgör sig över att latinkunskaper inte har krävts för tillträde till läkarutbildningen sedan 1907.

Har man sett ”ER” har man hört ”Stat!”, skrikas. Det är kort för statim (omedelbart); tyvärr förekommer detta inte så vitt jag vet i svensk sjukvård, här tar vi status(tillstånd på latin; undersöker patienten) och anamnes(hör patientens berättelse; från grekiskan) i lugn och ro istället(En annan skillnad är att vi inte ska skrika ”Clear” inför elstöten vid hjärtlungräddning, det som lärs ut är istället ”Undan! Jag defibrillerar”). Fraser som används flitigt är dock ”Cave!”(varnar för allergier eller annat farligt) och ”Sic!”(som i andra områden när man menar vad man säger; särskilt användbart på recept så apoteket ger det menar avsett till patienten och inte ringer upp och dubbelkollar).

Mest används det medicinska latinet dock som teknisk terminologi, särskilt i anatomi och patologi där latin och latiniserad grekiska än idag ger oss namnen. Tumreglen där är att friska ting såsom organ, muskler och ben har latinska namn, sjukdomar har oftast namn som kommer från grekiskan. Jag överlåter till läsaren att bedöma huruvida det avspeglar något av de två språkens natur. Därför får du en salpingit i din tuba, en cystit i din vesica urinara eller en pneumoni i din pulmo. Precis som de flesta språkliga(och biologiska) regler finns dock undantag; muskler såsom psoas med namn från grekiskan och många sjukdomar som bildas av latinska sammansättningar; lägg till -it till ett organs namn och du har en inflammation där!

Helt korrekt blir det använda sällan; böjningar och uttal varierar och skulle nog inte alltid anses helt grammatiskt korrekt respektive rent. Ovan nämnda verk försvarar det medicinska latinet mot ”förklenande omdömen”, något ”kökslatin” är det inte. Uttalet skall, enligt gällande regler, vara av medeltida snitt snarare än klassiskt och även de (latiniserat) grekiska orden skall uttalas enligt samma riktlinjer. Efter att ha läst latin på gymnasiet gav detta mig lite problem; med vissa organ blir det väldigt svårt att förstå varandra(T.ex. Caecum(, en del av tjocktarmen, blir antingen kajkum eller säkum, beroende på tidsålder; detta gav mig nästan underkänt på en munta). Än idag håller jag dock troget fast vid det antika uttalet; var det gott nog åt Caesars fältskärar är det gott nog för mig.

Mycket av terminologin ses redan i Cornelius Celsus verk De Medicina från första århundradet efter kristus. För övrigt var han källan till Paracelsus val av namn, vilket är intressant i detta sammanhang då han var en av de första som skrev och föreläste på ett annat språk än latinom medicin. En internationell standardisering av termerna kom dock först 1895 i och med Nomina Anatomica, numera Termonologica Anatomica, efter tuffa interna konflikter bland anatomikerna, och dess uppföljare, där den senaste varianten publicerade 1998. Lokala traditioner gör dock än idag skillnad, särskilt där namnbyten har försökts. Magsäcken kallas än idag ofta ventrikel i kliniska sammanhang snarare än gaster, trots att detta används i undervisning och atlas(vissa kan ses på nätet). Namnbytet kom till stånd då ventrikel används för flera olika håligheter utöver magsäcken; bland annat de vätskefyllda hålrummen i hjärnan och hjärtats kammare. Gaster ansågs mindre förvirrande, men vanans makt är för stark; ett vanligt problem inom medicinen, och kanske även andra områden?

Oenipons

Jag är alltså på CILL i Innsbruck denna vecka, vilket förklarar tystnaden i dagaran, först med förberedelser och paperångest, därefter fullödigt konferensande.

Denna häppening i den latinska lingvistikens tecken inträffar varannat år (häromåret var det Erfurt), och detta är den andra jag närvarar vid, och den första som jag föreläst vid. Jag hade turen att få prata på förmidddagen den första dagen, vilket gjorde att jag därefter kunde slappna av en del, den tiden hade också den fördelen att alla inte anlänt ännu, så det finns i alla fall en del personer här som alltjämt är av uppfattningen att jag inte är helt hopplös.

Det finns många charmiga aspekter med denna konferens, det bästa är naturligtvis Innsbruck självt, vilken pittoresk stad och vilka löjligt majestätiska berg därkring! Man hisnar var gång man tittar ut genom fönstret (det verkar finnas en tanke bakom att de förlagt sessionerna i förnsterlösa lokaler). Vidare är det de kära återseenden man får uppleva, man träffar på gamla konferensbekanta och uppdaterar sig, mest uppskattat var nog de underbara tjeker som jag lärde känna under senast CILL, som återigen tog mig i sitt hägn och förklarade deras pågånde regeringskris och förestående reform av utbildningsystemet.
Det raraste är ändå att latinet här på CILL faktiskt alltjämt får fungera som lingua franca och neutralt kommunikationsmedel, då språkbredden är enorm, men överlappen få förutom just i fråga om latin. Hemsidan, som ni kanske noterat, är helt på latin, den mesta av vår information ges på latin, invigningstalet och välkomsthälsning från rektor och dekan var på latin, och den guidade runddtur vi fick häromdagen i gamla stan var helt på latin, framförd av en ung historieenthusiast, som fick åtskilliga förbipasserande att stanna till och lyssna med sitt register.

Jag lär antagligen rapportera mer, men vill bara nämna den heldagsworkshop om datorlingvistik och latin som jag suttit med på, mycket lärorikt (insåg, att då jag ständigt använder de datoriserade sökmaskinerna, jag kanske bör förstå hur de fungerar, "magi" funkar inte riktigt i längden som förklaring), där en av de vackraste stunder var att en av datorlingvistikens fäder, fader Roberto Busa, höll en föreläsning om sitt liv och arbete, med de finaste bilder, ofta av honom själv i talar sammarbetandes med IBM-nissar. Med tanke på att han är född 1913 (95 år, han avslutade sitt tal med Moriturus vos saluto) borde det faktum att han orkade och tog sig fram för egen maskin var beundransvärt, men han stannade hela dagen och deltog även kort i mottagningen på kvällen (förbundslandet Tyrolen bjöd oss illustra gäster på vin och snittar).

Slutligen, låt oss alla sända en tanke till de som drabbats av jorbävningen i Italien. Det har sagts mig att svenska institutet inte fått någon skråma, om någon ville veta det.

dies haud ita multa intercesserunt, cum

Just det, kungabesöket. Enligt Svenskan uppskattades institutet särskilt:

"Kungen talade också om hur kungaparet är ”väl förtrogna med Italien”, och under statsbesöket särskilt uppskattat svenska Rom-institutet som bedriver undervisning i arkeologi och utgrävningar. Institutet grundades 1925 på initiativ av kungens farfar Gustav VI Adolf.
- Där hjälper ny datateknik och tredimensionella bilder till att förklara för människor som inte är väl förtrogna med arkeologi. Det är lika svårt varje gång jag reser in i Rom att försöka skapa en bild av vad som hänt, sade kungen och tillade ”jag minns hur jag kom till Rom tillsammans med min farfar 1968 och visades runt bland olika arkeologiska perioder”. "

Hursomhelst, vi har ju så smått börjat hämta oss från det, the great reminder är den alltjämt mycket nya och fräscha gräsmattan framför institutet, de blommor som är utplacerade lite varstans, sakta vissnandes och övriga små kosmetiska ingrepp som lyser färggrant. Vi frågar oss om det bara var en dröm, ett töcken som sänkte sig temporärt över vårt hem, eller var de faktiskt här? Trampade de vår mark, såg de vårt bibliotek?

Som tur är finns inte bara indicierna ovan, och bildbevis, utan i mitt fall en ruskigt nerspilld klänning som vittnar om den händelserika dagen. Det var en dag av förväntan, det hela skulle ske först vid fem, så vi vandrade nerviga kring, i synnerhet vi som saknade våra biblio-plats, då det, som den största och tjusigaste lokalen omvandlats till auditorium. Vill minnas att vi var några som drog ut och drack kaffe, och sålunda missade polishundar och annan uppståndelse. (Carabinieri skötte det hela väldigt laid-back, dagen innan hoppade de på en viss stipendiat och frågade ut henne om besöktes program etc, hade liksom inte en tanke på att faktiskt leta reda på ansvarig. Denna stipendiat, by the way, cracked like an egg under polisernas utfrågning.)

På de styva, vita inbjudningskort vi fått stod det skrivet att det skulle ta sin början vid 17, och att man på traditionellt manér skulle vara sittandes i salen minst en kvart dessförinnan. Vi institutsinvånare, uppklädda till tänderna (snyggast outfit går till AW, påpekas att hon hade mina skor på sig), var där i god tid, vi är ju inte bara svenskar utan även väldigt nyfikna av oss. Det droppade in folk från övriga institut, likaså uppsvidade, italienare affilierade med studiet av antiken, ex-pat svenskar av typen blondering och stelt leende, men flertal stolar var tomma, då nästan en tredjedel var reserverade för the Royal party. Så, där satt vi, och vi väntade och väntade och väntade, det hade nämligen skett förseningar i programmet. I min rad lyckades vi bli ganska fnittriga, bl.a. av det faktum att ingen av oss hade klocka (eller om man hade, så fungerade den ej), vilket säkert säger något om humanioras tillstånd. Minister Lars L hade redan anlänt och kikade emellanåt i smyg in i salen, ville väl inte sätta sig där för allmän beskådan allena, gav till slut upp att låtsas vara osynlig och satte sig på första bänk med näsan i broschyren om institutet. (A word about the chairs, det var våra fina biblio-stolar, de som vi sitter i var dag, som användes till den första raden, den av honnörskaraktär, och det uppstod viss dispyt därefter vem som skulle få vilken till sitt skrivbord, de där di kungliga suttit var naturligtvis högt i kurs, och ingen ville sadlas med minister Ls; bad luck, you know.)

Äntligen, efter vår väntan inträdde kungaparet med ca 40 minuters försening, båda brunbrända, drottningen i någon slags knallorange dräkt och med ett entourage på åtskilliga individer (bl.a fru Bildt, en militär med raggig nacke och halva ambassadpersonalen). Institutets direktör höll ett inledningsanförande om institutet, med fina bilder på gamle kungen och annat skoj, och berättade om den enorma renovering som varit senaste året. Därefter tog professor Broccoli vid, en riktigt arkeologisk höjdare, som höll sitt på italienska, vilket var underbart ty det gav en tillfälle att se en simultantolk in action, en skäggig herre som satt lutad fram mellan kung och drottning. Vacker, som alltid då italienska akademiker talar, och en lång utläggning om poeten Ulf Nilsson.

Slutligen var det dags för den mest genomövade presentationen, presentationen av via Tiburtina-projektet och dess visualiseringar. Eller, jag vet inte om det var den mest genomövade, det är dock den vars repetitioner jag hört mest om, då de två doktoranderna som höll i den gärna berättade om de missöden som skedde vid inövandet. Det är t.ex mycket enkelt att blanda ihop ”archaeologist” och ”alcoholist” när man presenterar sig själv i en så pressad situation, att det slutligen fick bytas ut mot ”scholar of archaeology”, för att inte dra vanära över hela den akademiska kåren inför kungligheter och högskoleminister. Det gick utmärkt, kan jag berätta, otroligt snygg och informativ presentation.

Låt mig sticka in med att så fort det släcktes ner i salen för denna presentation drog en försvarlig del av italienarna fram sina mobiler och fipplade, bl.a den store Broccoli, ett intressant kulturellt fenomen. De kanske alla live-twittrade kungabesöket? (Vi var för övrigt strängeligen förbjudna att fotografera, men en av våra egna lyckades få en fantastisk bild i smyg på kung och direktör, där de såg härligt intima ut. Kvällstidningar, hör av er!)

Deras majestäter och excellenser lämnade så salen, roligast var de som försökte hänga på det uttåget för att verka knutna till hedersgästerna. Dagens huvudpersoner drog sig tillbaka och några utvalda fördes dit för att konversera (vad jag lyckats utröna så ställde kungen intresserade arkeologiska frågor, och en viss utbildningsminister frågade de ditkommenderade doktoranderna hur länge de hade kvar och annat impertinent, som att fråga en dam d’un certain âge om hennes ålder, eller än värre, vikt), vi övriga ålades att sitta kvar för att inte vara i vägen och för att inte det skulle rusas mot snittar och bubbel på ovärdigt vis.

Slutligen släpptes vi ut på gården för mingel, dricka och fantastisk plockmat; högar av den godaste parmesan, jordgubbar på spett, gudomliga små salta snittar, som senare följdes av pyttiga bedårande minidesserter, tänk dig kastanjestora sachertårtor, fluffiga petitchouer som stora hagelkorn och triamisuer i dockskåpsformat. Kungaparet et consortes visades runt i det nya bokmagasinet, gjorde ett litet stopp vid detta cocktailparty (tror inte de åt och drack något, min journalistiska ådra hade helt försvunnit vid det här laget, sprang mest efter brickan med snittar) och vinkade sedan vänligt (mest drottningen, som fått åtskilliga anhängare, ”hon utstrålar en sådan värme…”) åt oss alla vid återvändandet till bilen. Jag har för mig att de hade svarsmiddag el dylikt den kvällen, och vi fick se vår kära direktör svida upp sig i galastass och försvinna iväg, medan vi, med vad-är-väl-en-bal-på-slottet-attityd, tömde de sista flaskorna på den nyskrubbade gården. (Av gästerna gick finnarna, föga förvånande, sist.)

Vi som fick stanna hemma hade et visst behov av urladdning efter den anspänning som legat över institutet den senaste tiden, och drog ut på stan. Vi drar en glömskans slöja över den aftonen, men ett litet tips är att vid barrundor av detta slag bära en klänning i liknande nyans som dina Negroni, så när du slutligen börjar spilla, skadar det inte tyget nämnvärt eller permanent.