poetridas picas

Jag skulle inte säga att jag är bakfull, men vissa likheter finnes med dagens förmiddag och de första radena i Persius' tredje satir. Minns inte om jag talat om Persius tidigare, men jag tycker han är yttterst läsvärd och en smula annorlunda, en samtida med Lucanus och Seneca (d.y), stoiker, och enligt hans vita en modest karl med mycken omsorg om sina kvinnliga släktingar. Han dog naturligtvis ung, men hann ändå producera de 6 satirer som utgavs postumt, emellanåt indignerade och bittra, gärna talar om filosofins helande kraft, och vartill alltså mina tankar drogs innan lunch:

1-24:

Nempe haec adsidue. iam clarum mane fenestras
intrat et angustas extendit lumine rimas.
stertimus, indomitum quod despumare Falernum
sufficiat, quinta dum linea tangitur umbra.
'en quid agis? siccas insana canicula messes
iam dudum coquit et patula pecus omne sub ulmo est'
unus ait comitum. uerumne? itan? ocius adsit
huc aliquis. nemon? turgescit uitrea bilis:
findor, ut Arcadiae pecuaria rudere credas.
iam liber et positis bicolor membrana capillis
inque manus chartae nodosaque uenit harundo.
tum querimur crassus calamo quod pendeat umor.
nigra sed infusa uanescit sepia lympha,
dilutas querimur geminet quod fistula guttas.
o miser inque dies ultra miser, hucine rerum
uenimus? a, cur non potius teneroque columbo
et similis regum pueris pappare minutum
poscis et iratus mammae lallare recusas?
an tali studeam calamo? cui uerba? quid istas
succinis ambages? tibi luditur. effluis amens,
contemnere. sonat uitium percussa, maligne
respondet uiridi non cocta fidelia limo.
udum et molle lutum es, nunc nunc properandus et acri
fingendus sine fine rota.


Ungefär, (ni hittar den annars på engelska ( lite speciell variant) här):

Detta är givetvis oupphörligt [samma som alltid]. Redan har ljusan morgon inträtt genom förnstret ochutvidgar sprickorna med sitt ljus.
Vi snarkar, vilket är nog att få det otämjda falernervinet att sluta
skumma, medan skuggan rör den femte linjen [slår 11].
Öh, vad gör du? Den galna hunden [starka solen] har redan länge svett de
Torra fälten och under den vidsträckta almen är nu hela hjorden.
Säger en av kamraterna. Verkligen? Är det så? Kan någon komma hit
ganska snabbt? Ingen? Den glänsande gallan svallar:
Jag klyvs [huvudet bultar] så att man skulle tro att Arkadias boskap råmade.
Nu kommer boken och papprets tvåfärgade pergament med håren borta
Och den knotiga pennan i min hand.
Därefter klagar vi, den tjocka vätskan hänger fast vid pennan
Men späs det svarta bläcket ut med vatten försvinner det,
Och vi beklagar oss över att pennan fördubblar de blaskiga dropparna.
O du dumme, och dummare dag för dag, är det detta
Vi hamnat i? Äh, varför kräver du inte hellre som en bortklemad duva
Eller lik en liten prins att få tugga det redan uppskurna
Och tjurigt tillbakavisar mammas godnattsång?
Men hur ska jag kunna vara flitig med en sådan penna? Till vem säger du sånt? Varför reciterar du dessa undanflykter? Du lurar dig själv. Du förslösas tanklöst,
Du blir föraktad. Lytet klingar då den ej brända
krukan slås och svarar vrångt med sin gröna lera.
Du är blöt, mjuk lera, nu genast bör du skyndas iväg och på det snabba hjulet
formas till utan uppehåll.