Jag får nu äntligen kliva ner efter att ha försiktigt och tentativt i några veckor greppat ordförandklubban i den nationella doktorandkommittén, det största samlande organet för doktorander i Sverige, som faktiskt organiserar mer eller mindre samtliga doktorandsektioner och kårer i detta land.
Det var med viss rädsla jag grep mig an detta, dels av tanken på alla dessa själar jag ansvarar för, dels för att den ordförande som för en kort tid låter mig svinga klubban har mycket stora skor att fylla.
Jag har mestadels skött rutinarbetet för att hålla ruljansen igång till dess ärade ordförande kan påtaga sig plikterna igen (tynar i vanliga fall i tystnad på vice ordförande-posten, vilket passar mig utmärkt, a heartbeat away, är i sanning snarare en av tillvarons grå eminenser) och har skuldkänslor för att jag inte gör mer, det finns så oändligt mycket att göra när det gäller doktorandernas situation i det här landet. Man skulle göra detta heltid och alltjämt känna sig otillräcklig (UU tycker för övrigt att min arbetsinsats denna termin är värd 7,5 dagar i förlängning av tjänst, och låt oss då betänka att de inte ens täcker in de heldagsmöten jag hittills haft). Min beundran för ordf har växt än mer dessutom då det även att hålla detta på någon slags miniminivå varit krävande.
Inför det stora mötet imorgon med doktorandrepresentanter från hela landet finns det en del glädjande ting, såsom att UU äntligen beslutat sig för 1+3 (dvs ett års utbildningsbidrag+3 års tjänst), emn även mycket bekymrande, i synnerhat när det gäller doktorander som kommer utifrån med annan finansiering (ni har väl läst om den stackaren som tvingades arbeta på sin handledares gård? Man skäms att vara del av samma universitet, då detta kunde ha förhindrats med vettiga rutiner.) och universitetens ovilja att ta i den frågan. Vi kämpar vidare.
Thursday, November 26, 2009
ut nullum civem pedicavi per dolum
De flesta av er har säkerligen sett det på Mary Beards eminenta blogg, men det är så fantastiskt att jag inte kan låta bli att återge det, då det inte bara tangerar problemet med att svara på latinfrågor, utan även har snusk, pengar och rikligt med bevis på att klassiker kan vara skitstövlar (well, där är väl ingen förvånad), klippt här:
"The head of a Mayfair investment firm with an estimated £100 million fortune, quoted Catullus to a friend of his son’s, who was asking his advice about the City.
Ariane Gordji, a University College London graduate, had no idea what it meant until she searched on the internet.
“Shocked and confused” by the 59-year-old’s message, she ignored it until she found out about the claims being made against him by his former employee Jordan Wimmer.
Miss Wimmer, 29, worked for Mr Lowe for five years at Nomos Capital as a marketing executive, building her way up to a £500,000 salary before being made redundant earlier this year.
She is suing for £4 million for sex discrimination, unlawful deduction of wages, unfair constructive dismissal and disability discrimination, which Mr Lowe contests.
He has been accused of bringing high class prostitutes to work functions, making sexist comments, asking Miss Wimmer to join him at a strip club and hiring women based on their looks.
On Monday, a panel at the Central London Employment Tribunal heard how Mr Lowe, who speaks four languages fluently, had offered to help Miss Gordji, who is in her twenties, find a job. He wrote: “Ariane, if you want to be in the hedge fund business, don’t give up – I have not even started to show you to people yet.”
In February 2006, their emails back and forth were full of banter and chat as he complained to her about someone who was making his life difficult, the tribunal heard.
[...]
Knowing he read Latin and ancient Greek, Miss Gordji sent him a Biblical quote “diligite inimicos vestros”, which translated as “love your enemy”. In reply, he wrote: “Irrumabo vos, et pedicabo vos (it’s Catullus, but not very polite)”.
Julian Wilson, representing Miss Wimmer, said the most commonly available translation of the phrase was “I will face f--- you and b----- you”.
He asked Mr Lowe: “It was degrading, wasn’t it, to be in receipt of such communication, it was humiliating, wasn’t it?
“It was always going to be Googled, isn’t it? Do you expect other people to construe such a vile reference in the way you construe it?”
Mr Lowe replied: “Catullan poetry is not vile. It is burlesque. It was always light-hearted in the first century and it still is. It is a retort of Catullus. It has to be understood in the context of the first century.”
Mr Lowe insisted that the translation Mr Wilson had put before the hearing was wrong. “You have to understand I am a Latinist,” he said.
“Wikipedia probably used the computer. Ariane sent a message saying take a leaf out of St Paul’s book and forgive your enemies. My response was more robust saying 'I s--- and b----- you’ to people. It is a more pagan response than love your enemies.”
Min favorit är "You have to understand I am a Latinist".
Sunday, November 22, 2009
Pone hoc sis, aufer cavillam, non ego nunc nugas ago
Jag har nu äntligen tagit itu med frågelådan, eller i alla fall en del av den, och är väl inte helt nöjd med min insats, men allt är ju relativt. Del två kommer då jag återigen lyckats repa modet, samla styrkan och återigen vågar, alltså kanske senare i veckan.
Hej!
Jag har letat överallt efter en översättning på följande:
Thou Shall Not Fall, Thou Shall Not Die
Thou Shall Not Fear, Thou Shall Not Kill
Skulle bli så tacksam om du skulle kunna hjälpa mig med detta!
Hmm, det är inte ofta jag ombeds översätta till svenska, men ryktet om mina excellenta engelskkunskaper måste ha spritt sig! Alltså: Du skola inte falla, du skola inte dö, du skola inte frukta, du skall inte döda, skulle jag översätta det, med den arkaiska varianten skola för att bevara det styltade tilltalet i engelska texten. Man skulle kunna gå än längre och peta in det mycket gammaldags Tu för thou, men vi kanske struntar i det.
Hej!
Jag hittade till din blogg när jag googlade mig fram till någon som kunde latin. Jag går i tatueringstankar och vill ha något personligt. Jag skulle gärna vilja skriva något som på latin motsvarar "Våga vinn" eller liknande "Satsar man inget så vinner man heller inget". Jag hoppas du kan hjälpa mig.
Hmm, jag är nästan övertygad att jag haft exakt den frasen uppe någon gång förut, men ids inte riktigt googla reda på det, jag vill minnas att man då modellerade det efter det vackra sapere aude, ”våga veta”, och det kanske blev något i stil med vincere aude, vilket då alltså betyder ”våga att vinna”, vilket måste vara en tolkning av uttrycket ”våga vinn”. Om den frågande nu snarare menar att man ska våga, i betydelsen sätta något på spel snarare än vara modig, för att kunna vinna med ”våga vinn”, något i stil med ”lyckan står den djärve bi”, så skulle det kunna formuleras fortuna fortem iuvat.Om man ska ge sig på den sista frasen ("Satsar man inget så vinner man heller inget") så har jag svårt att hitta någon tjusig lösning, kanske Nihil lucrabitur qui nihil posuerit- ”han vinner inget som ingenting satsar”, eller i alla fall något snyggare: Lucrabitur nihil qui nihil posuerit. Jag rekommenderar att man satsar på vincere aude.
Redan två avklarade! Vidare:
Hej!
Jag undrar om du vill besvara min fråga
Jag undrar vad "skrik din lycka hes" heter på latin?
Jag älskar det citatet och hade tänkt att tatuera in det för att alltid uppmuntra mig själv när det går trögt.
Svara väldigt gärna om du kan förstås!=)
Om jag kan, alltså. Jag antar utmaningen, denna handske kastad vid fötterna av mina latinkunskaper och föreslår, även om jag inte förstår det svenska uttrycket; betyder det att man ska skrika ut sin lycka till dess man är hes, eller att man ska blott vråla ut eventuell glädje om man är hes? (Det kanske skulle vara ”hest” (jag litar inte alltid på svenskkunskaperna hos korrespondenterna, jag tror majoriteten av mailen kommer från Uruguay och Indonesien, kanske utlagda på entreprenad där, ty vem har idag tid att skriva till bloggar, eller rester, rest utsagt spillror, av någon foren svenskkoloni), vilket även har en liten annan betydelse förstås, att man liksom ska väsa fram glädjen, med någon slags dekadent noir-whiskey röst.)
”Skrik” bjuder även på vissa svårigheter, det lär väl mestadels vara intransitivt, alltså att det inte tar ett objekt, vilket så är ovan (eller, hemska tanke, är det så pass felande kommatering att ”lyckan” egentlighen är subjekt, alltså det som ska vråla? Det är ett helvete att vara filolog), och det kanske är någon kortform av ”skrik ut/ropa ut”. Sålunda, det som ska tolkas till latin är enligt det jag lyckats utröna ”skrik ut din lycka till dess du är hes”, och vi får se om den frågande håller med om detta. Den hypotetiska mening jag då plockat fram, ja, lurat ur fragmenten, skulle då bli, om vi nu låter ”skrik” helt enkelt vara det imperativ som antyds, t.ex Clama felicitatem donec guttur raucum est, en mycket ordagrann översättning. (Jag tog dessutom felicitas då det kanske är själva lyckan, framgången som ska skrikas ut, och inte just sinnestillståndet, vilket skulle bli gaudium, men återigen har jag ingen aning.) En variant om man tog fasta på att själva skrikandet var hest skulle kunna vara Acute exclama te felicem, ”utropa hest att du är lycklig”, vilket ser ganskas prydligt ut.
Vi fortsätter:
Hej!
Skulle behöva hjälp med en sak..
letat snart en vecka nu på en översättning men ack.. Skulle vilja veta vad "Med hela sitt hjärta" blir på latin. Ordens bemärkelse och syftar till en kvinna (om det är av betydelse). Du får en stjärna i himlen av mig om du hjälper mig med detta! :) Tack på förhand!
Återigen, jag tror vi haft detta uttryck, eller åtminstone hyggligt liknande uppe för diskussion tidigare här, men inte har jag nu heller orken att se efter. Jag tar sålunda emot stjärnan, stella… tack, toto pectore förelår jag, eller toto corde, alltså med hela (toto) bröstet (pectore), sitt är oftast underförstått i latin och här är likaså med givet av det kasus som orden står i.
Annars tror jag här Ab imo pectore skulle funka bra här, typ ”av hela sitt hjärta/från djupet av hjärtat”, vilket Efva Attling säkerligen prytt något krafs med.
So far, so good, som det sägs i Sju vågade livet:
Hej,
Jag har en fråga som jag sökt svar på länge, men inte funnit svar. Jag fick, av min svensklärare, i högstadiet en lite försmak av det latinska språket och blev begeistrad. Nu ett antal år senar ska jag hitta ett bra kennelnamn (hunduppfödning) och jag skulle vilja kunna använda Necesse eller Necesse Est.Till min fråga:Jag vet att det heter ”Navigare necesse est” och att det betyder - att segla är nödvändigt. Omvänd meningsbyggnad!?Om jag väljer ”Necesse est” till prefix blir en hunds namn t.ex. Necesse Est Bamse. Skulle det egentligen skrivas som Bamse necesse est?Men ett kennelnamn i Sverige måste vara ett prefix och …Förstår du vad jag menar? Annars får jag använda ”Necesse’s”, men det har för mig inte alls samma tjusning. Blir det helt fel om jag använder mig av ”Necesse Est” som kennelnamn? Jag hoppas att du förstår vad jag menar och blir otroligt tacksam för svar.
Jag vill ändå säga, och hoppas på ett litet, litet medhåll från ärade publikum, att jag oftast brukar var hyggligt bra på att bena ut vad de frågande vill, och det ska erkännas att jag ibland är lite sipp och kanske medvetet missförstår en fråga, men detta är inte fallet, och jag förstår att det är karma som fått kornet på mig, då jag gömde mig under ett falskt missförstånd ovan, ty viss insikt finnes att gossen nog ville ha det översatt till latin.
Vi återvänder alltså till fråga ett:Alltså, när man ska ge förbjudande uppmaningar (Thou Shall Not Fall, Thou Shall Not Die, Thou Shall Not Fear, Thou Shall Not Kill) på latin kan man inte bara prydligt lägga en negation på imperativen, och där finns en uppsjö metoder. Det som grammatikan rekommenderar är prohibitiv konjunktiv, och nu försöker jag verkligen förstå, och nog är det engelska tänkt som uppmaning snarare än futuralt, dvs det är ett gäng förbud som ska tatueras in, inte en förutsägelse. Eller är det någon slags blandning av de två? Och varför ägnar jag så mycket tid åt att bena en fullständig främling inkoherenta små tankeutspel?
Har finns förstås också som variant att gå in på Bibelns egna formuleringar (eller den latinska varianten därav), ty det är väl stilnivån som eftersträvas i den lilla texten. Där ser det lite annorlunda ut, inga prohibitiva konjunktiv där inte, utan du skall icke döda bliver non occides, enligt Vulgata, vilket är futurum och kanske någon slags hebraism (alltså att man lånar grammatik från hebreiskan till latinet).
Om man då tar och bildar samtliga uppmaningar här i analogi med detta så skulle det väl bli non cades, non morieris, non timebis, non occides.
Då, sedan karman på något sätt balanserats upp, tittar jag igen på frågan, och jag förstår fortfarande ingenting. Varför ska kenneln kallas ”det är nödvändigt”? Är det för att hundar är nödvändiga? Om så är inte det här ett bra sätt att uttrycka det på. Och ”Bamse är nödvändigt” som Necesse est Bamse ungefär skulle tolkas, vad betyder det? Jag förstår inte.
Dock, herreminje, använd inte, inte, inte Necesse’s någonsin, ever, då genitiv apostrof (alltså ’) inte används som regel i svenskan (ja, det finns undantag) och du skulle göra din svensklärare ytterst ledsen om du brukade detta tecken. Det ser hemskt ut.
Något tilltufsad ger jag mig i kast med nästa:
Hej, Har googlat och sökt efter en översättning från svenska till latin av "För alltid och evigt" men blir inte ritigt klok...Skulle bli jätteglad över ett svar från er!
Jag gillar inte bara det artiga tilltalet, utan även idén om att jag är flera (och det är vi; latinbloggen drivs egentligen av Aelius Spartianus, Iulius Capitolinus, Trebellius Pollio, Flavius Vopiscus, och Aelius Lampridius, men vi låtsas vara en enda kvinnlig doktorand, for shits and giggles).
Likaså här så är detta en s.k greatest hit, och jag tror vi tidigare lagt fram förslag såsom in perpetuum et aeternum.
Slutligen, en spännande fråga:
Hej!Jag släktforskar på min makes släkt och har funnit följande citat som yttrades vid en prästbegravning 1712. Ossa ipsius in pace, memoriam est in benediction Skulle vara intressant att få texten översatt om möjligt. Är lite osäker på om jag tolkat orden rätt.Tack på förhand!
Det här är riktigt spännande, och jag har följande förslag efter lite funderande, dock tror jag att det sista ordet är antingen avskrivet fel, någon liten lapsus calami, eller så har den klåfingriga stavningskontrollen tänkt sig att detta är engelska och egenmäktigt förfarit.
Jag tror nämligen att det antingen ska vara benedictionem eller kanske benedictione, formen in frågan finns inte i latin. Av andra skäl tror jag även att memoriam ska vara utan det sista –m:et, då verbet i satsen borde ha ”minnet” som subjekt, och det då måste så i nominativ, inte det ackusativ som blir om man hänger på detta m.
Ossa ipsius in pace betyder hans (ipsius, eller ja, för den delen hennes, men det verkar handla om en präst i början på 1700-talet, och sålunda vågar jag mig på en gissning om att könet är av mansdito) ben (ossa) är i frid (och alla kan in pace, såsom i Requiescat in pace), ”hans ben [är] i frid”, verbet är underförstått.
Och om man bestämmer sig för att andra hälften får lyda Memoria est in benedictionem blir det att minnet är (est) till välsignelse (in benedictionem), eller i välsignelse/välsignat, skulle man tänka sig att det står in benedictione, och vara en parallelleism med tidigare sats. Alltså; "hans ben [är] i frid, [hans] minne är välsignat".
Mycket roligt fråga, och särskilt roligt om det just sagts snarare än skrivits.
Jag har en liten bonus, en liten lek för alla de som orkat läsa ända hit, nämligen det att samtliga epistlar ovan, så när på en, varit undertecknad med det ilningsframkallande mvh, och något litet pris tillfaller den som kan gissa vilken korrespondent som inte nyttjat den valediktionen!
Hej!
Jag har letat överallt efter en översättning på följande:
Thou Shall Not Fall, Thou Shall Not Die
Thou Shall Not Fear, Thou Shall Not Kill
Skulle bli så tacksam om du skulle kunna hjälpa mig med detta!
Hmm, det är inte ofta jag ombeds översätta till svenska, men ryktet om mina excellenta engelskkunskaper måste ha spritt sig! Alltså: Du skola inte falla, du skola inte dö, du skola inte frukta, du skall inte döda, skulle jag översätta det, med den arkaiska varianten skola för att bevara det styltade tilltalet i engelska texten. Man skulle kunna gå än längre och peta in det mycket gammaldags Tu för thou, men vi kanske struntar i det.
Hej!
Jag hittade till din blogg när jag googlade mig fram till någon som kunde latin. Jag går i tatueringstankar och vill ha något personligt. Jag skulle gärna vilja skriva något som på latin motsvarar "Våga vinn" eller liknande "Satsar man inget så vinner man heller inget". Jag hoppas du kan hjälpa mig.
Hmm, jag är nästan övertygad att jag haft exakt den frasen uppe någon gång förut, men ids inte riktigt googla reda på det, jag vill minnas att man då modellerade det efter det vackra sapere aude, ”våga veta”, och det kanske blev något i stil med vincere aude, vilket då alltså betyder ”våga att vinna”, vilket måste vara en tolkning av uttrycket ”våga vinn”. Om den frågande nu snarare menar att man ska våga, i betydelsen sätta något på spel snarare än vara modig, för att kunna vinna med ”våga vinn”, något i stil med ”lyckan står den djärve bi”, så skulle det kunna formuleras fortuna fortem iuvat.Om man ska ge sig på den sista frasen ("Satsar man inget så vinner man heller inget") så har jag svårt att hitta någon tjusig lösning, kanske Nihil lucrabitur qui nihil posuerit- ”han vinner inget som ingenting satsar”, eller i alla fall något snyggare: Lucrabitur nihil qui nihil posuerit. Jag rekommenderar att man satsar på vincere aude.
Redan två avklarade! Vidare:
Hej!
Jag undrar om du vill besvara min fråga
Jag undrar vad "skrik din lycka hes" heter på latin?
Jag älskar det citatet och hade tänkt att tatuera in det för att alltid uppmuntra mig själv när det går trögt.
Svara väldigt gärna om du kan förstås!=)
Om jag kan, alltså. Jag antar utmaningen, denna handske kastad vid fötterna av mina latinkunskaper och föreslår, även om jag inte förstår det svenska uttrycket; betyder det att man ska skrika ut sin lycka till dess man är hes, eller att man ska blott vråla ut eventuell glädje om man är hes? (Det kanske skulle vara ”hest” (jag litar inte alltid på svenskkunskaperna hos korrespondenterna, jag tror majoriteten av mailen kommer från Uruguay och Indonesien, kanske utlagda på entreprenad där, ty vem har idag tid att skriva till bloggar, eller rester, rest utsagt spillror, av någon foren svenskkoloni), vilket även har en liten annan betydelse förstås, att man liksom ska väsa fram glädjen, med någon slags dekadent noir-whiskey röst.)
”Skrik” bjuder även på vissa svårigheter, det lär väl mestadels vara intransitivt, alltså att det inte tar ett objekt, vilket så är ovan (eller, hemska tanke, är det så pass felande kommatering att ”lyckan” egentlighen är subjekt, alltså det som ska vråla? Det är ett helvete att vara filolog), och det kanske är någon kortform av ”skrik ut/ropa ut”. Sålunda, det som ska tolkas till latin är enligt det jag lyckats utröna ”skrik ut din lycka till dess du är hes”, och vi får se om den frågande håller med om detta. Den hypotetiska mening jag då plockat fram, ja, lurat ur fragmenten, skulle då bli, om vi nu låter ”skrik” helt enkelt vara det imperativ som antyds, t.ex Clama felicitatem donec guttur raucum est, en mycket ordagrann översättning. (Jag tog dessutom felicitas då det kanske är själva lyckan, framgången som ska skrikas ut, och inte just sinnestillståndet, vilket skulle bli gaudium, men återigen har jag ingen aning.) En variant om man tog fasta på att själva skrikandet var hest skulle kunna vara Acute exclama te felicem, ”utropa hest att du är lycklig”, vilket ser ganskas prydligt ut.
Vi fortsätter:
Hej!
Skulle behöva hjälp med en sak..
letat snart en vecka nu på en översättning men ack.. Skulle vilja veta vad "Med hela sitt hjärta" blir på latin. Ordens bemärkelse och syftar till en kvinna (om det är av betydelse). Du får en stjärna i himlen av mig om du hjälper mig med detta! :) Tack på förhand!
Återigen, jag tror vi haft detta uttryck, eller åtminstone hyggligt liknande uppe för diskussion tidigare här, men inte har jag nu heller orken att se efter. Jag tar sålunda emot stjärnan, stella… tack, toto pectore förelår jag, eller toto corde, alltså med hela (toto) bröstet (pectore), sitt är oftast underförstått i latin och här är likaså med givet av det kasus som orden står i.
Annars tror jag här Ab imo pectore skulle funka bra här, typ ”av hela sitt hjärta/från djupet av hjärtat”, vilket Efva Attling säkerligen prytt något krafs med.
So far, so good, som det sägs i Sju vågade livet:
Hej,
Jag har en fråga som jag sökt svar på länge, men inte funnit svar. Jag fick, av min svensklärare, i högstadiet en lite försmak av det latinska språket och blev begeistrad. Nu ett antal år senar ska jag hitta ett bra kennelnamn (hunduppfödning) och jag skulle vilja kunna använda Necesse eller Necesse Est.Till min fråga:Jag vet att det heter ”Navigare necesse est” och att det betyder - att segla är nödvändigt. Omvänd meningsbyggnad!?Om jag väljer ”Necesse est” till prefix blir en hunds namn t.ex. Necesse Est Bamse. Skulle det egentligen skrivas som Bamse necesse est?Men ett kennelnamn i Sverige måste vara ett prefix och …Förstår du vad jag menar? Annars får jag använda ”Necesse’s”, men det har för mig inte alls samma tjusning. Blir det helt fel om jag använder mig av ”Necesse Est” som kennelnamn? Jag hoppas att du förstår vad jag menar och blir otroligt tacksam för svar.
Jag vill ändå säga, och hoppas på ett litet, litet medhåll från ärade publikum, att jag oftast brukar var hyggligt bra på att bena ut vad de frågande vill, och det ska erkännas att jag ibland är lite sipp och kanske medvetet missförstår en fråga, men detta är inte fallet, och jag förstår att det är karma som fått kornet på mig, då jag gömde mig under ett falskt missförstånd ovan, ty viss insikt finnes att gossen nog ville ha det översatt till latin.
Vi återvänder alltså till fråga ett:Alltså, när man ska ge förbjudande uppmaningar (Thou Shall Not Fall, Thou Shall Not Die, Thou Shall Not Fear, Thou Shall Not Kill) på latin kan man inte bara prydligt lägga en negation på imperativen, och där finns en uppsjö metoder. Det som grammatikan rekommenderar är prohibitiv konjunktiv, och nu försöker jag verkligen förstå, och nog är det engelska tänkt som uppmaning snarare än futuralt, dvs det är ett gäng förbud som ska tatueras in, inte en förutsägelse. Eller är det någon slags blandning av de två? Och varför ägnar jag så mycket tid åt att bena en fullständig främling inkoherenta små tankeutspel?
Har finns förstås också som variant att gå in på Bibelns egna formuleringar (eller den latinska varianten därav), ty det är väl stilnivån som eftersträvas i den lilla texten. Där ser det lite annorlunda ut, inga prohibitiva konjunktiv där inte, utan du skall icke döda bliver non occides, enligt Vulgata, vilket är futurum och kanske någon slags hebraism (alltså att man lånar grammatik från hebreiskan till latinet).
Om man då tar och bildar samtliga uppmaningar här i analogi med detta så skulle det väl bli non cades, non morieris, non timebis, non occides.
Då, sedan karman på något sätt balanserats upp, tittar jag igen på frågan, och jag förstår fortfarande ingenting. Varför ska kenneln kallas ”det är nödvändigt”? Är det för att hundar är nödvändiga? Om så är inte det här ett bra sätt att uttrycka det på. Och ”Bamse är nödvändigt” som Necesse est Bamse ungefär skulle tolkas, vad betyder det? Jag förstår inte.
Dock, herreminje, använd inte, inte, inte Necesse’s någonsin, ever, då genitiv apostrof (alltså ’) inte används som regel i svenskan (ja, det finns undantag) och du skulle göra din svensklärare ytterst ledsen om du brukade detta tecken. Det ser hemskt ut.
Något tilltufsad ger jag mig i kast med nästa:
Hej, Har googlat och sökt efter en översättning från svenska till latin av "För alltid och evigt" men blir inte ritigt klok...Skulle bli jätteglad över ett svar från er!
Jag gillar inte bara det artiga tilltalet, utan även idén om att jag är flera (och det är vi; latinbloggen drivs egentligen av Aelius Spartianus, Iulius Capitolinus, Trebellius Pollio, Flavius Vopiscus, och Aelius Lampridius, men vi låtsas vara en enda kvinnlig doktorand, for shits and giggles).
Likaså här så är detta en s.k greatest hit, och jag tror vi tidigare lagt fram förslag såsom in perpetuum et aeternum.
Slutligen, en spännande fråga:
Hej!Jag släktforskar på min makes släkt och har funnit följande citat som yttrades vid en prästbegravning 1712. Ossa ipsius in pace, memoriam est in benediction Skulle vara intressant att få texten översatt om möjligt. Är lite osäker på om jag tolkat orden rätt.Tack på förhand!
Det här är riktigt spännande, och jag har följande förslag efter lite funderande, dock tror jag att det sista ordet är antingen avskrivet fel, någon liten lapsus calami, eller så har den klåfingriga stavningskontrollen tänkt sig att detta är engelska och egenmäktigt förfarit.
Jag tror nämligen att det antingen ska vara benedictionem eller kanske benedictione, formen in frågan finns inte i latin. Av andra skäl tror jag även att memoriam ska vara utan det sista –m:et, då verbet i satsen borde ha ”minnet” som subjekt, och det då måste så i nominativ, inte det ackusativ som blir om man hänger på detta m.
Ossa ipsius in pace betyder hans (ipsius, eller ja, för den delen hennes, men det verkar handla om en präst i början på 1700-talet, och sålunda vågar jag mig på en gissning om att könet är av mansdito) ben (ossa) är i frid (och alla kan in pace, såsom i Requiescat in pace), ”hans ben [är] i frid”, verbet är underförstått.
Och om man bestämmer sig för att andra hälften får lyda Memoria est in benedictionem blir det att minnet är (est) till välsignelse (in benedictionem), eller i välsignelse/välsignat, skulle man tänka sig att det står in benedictione, och vara en parallelleism med tidigare sats. Alltså; "hans ben [är] i frid, [hans] minne är välsignat".
Mycket roligt fråga, och särskilt roligt om det just sagts snarare än skrivits.
Jag har en liten bonus, en liten lek för alla de som orkat läsa ända hit, nämligen det att samtliga epistlar ovan, så när på en, varit undertecknad med det ilningsframkallande mvh, och något litet pris tillfaller den som kan gissa vilken korrespondent som inte nyttjat den valediktionen!
Friday, November 20, 2009
honoris causa
Vilken lycka!
Strax ska det gås och spikas, då Ks avhandling kom från tryckeriet igår (för sent för spikning, so we took the little bugger out for a beer, or twelve), och jag är så hedrad och lycklig att få vara del av dessa ceremonier. K och jag har vandrat tillsammans på latinets bana i många år nu, och vi antogs samtidigt till forskarutbildningen (hon dock blott för två år), så det är med enorm stolthet och inte så lite avundsjuka jag strax eskorterar henne till universitetshuset med hammare och Veuve.
Vi stryker några väldigt sentimentala rader, och kastar istället en blick på gårdagens SvD-ledare, förstås av den oförliknelige Gudmundson om upphovsrätt, med en cameo av Kallimachos. Man må tycka vad man vill om argumentationen, men det är bra rart med gamla greker på våra ledarsidor. (Han har tydligen redan fått respons från två grekprofessorer.)
Wednesday, November 18, 2009
in hoc signo
Och inte har denna vecka visat sig vara mindre underlig, och sålunda söker vi tröst i en mängd ting:
- Jag tänker på Florens och den underbara väggmålningen i Dômen av sir John Hawkwood, en riktig condottiero, ett finare ord för legosoldat, ty man blir så glad när man plötsligt träffar på
karaktärer ur ens barndoms flora (denna hämtad från Vita kompaniet).
- Även artikeln om Ben-Hur i SvD sprider glädje (jag läste den för första gången i en upplaga som getts ut i samband med lanseringen av stumfilmen Ben-Hur, och sålunda rikt illustrerad med bilder fårn det glömda mästerverket, och har sålunda svårt att förlika mig med Hestons rolltolkning):
"”Ben-Hur” är, i mycket korta drag, historien om den förmögne prinsen, köpmannen och patrioten Ben-Hur i Jerusalem som blir oskyldigt anklagad för mordförsök på den romerske ståthållaren, varefter han av sin älskade barndomsvän, den äregirige romerske officeren Messala, blir svekfullt dömd till ett liv som galärslav och fråntagen familjeförmögenheten. Efter att under ett sjöslag ha räddat livet på galärskeppets befälhavare adopteras han av denne och blir till slut framstående medborgare i Rom. Hämnden på Messala – vilken under alla umbäranden motiverat Ben-Hur att leva vidare – får han till slut under en uppgörelse i form av en våldsam hästkapplöpning i Antiochia med alla medel tillåtna. Först efter denna vedergällning (som tur är för dramaturgins skull) sker hans omvändelse till den kristna läran, och han möter Jesus en sista gång under Golgatavandringen och korsfästelsen."
Årets julklapp?
- Annat som muntrar upp är en rejäl gammal deckare. Sov inte mycket i natt, då jag var tvungen att klämma hela Mord i Arkadien, gick inte att lägga igfrån sig när man väl börjat, kanske inte så mycket för själva mordgåtan, utan för språket och och det faktum att det kursiveras när det blir spännande (publicerad 1954!), karaktärerna, (såsom gay-karikatyren Fritz, Anna, den övertygade kommunisten, eller den alkoholiserade mansgrisen Lubbe), och miljöerna som beskrivs utförligt, och man har ju varit på de gator där de promeneras, i de salonger där det groggas och i de korridorer där det smygs. Vidare uttalas en del eviga sanningar, som står sig bra femtio år senare, i synnerhet som jag idag sitter på Carro:
"En halvdan doktorsavhandling kostar tolv, femton år i en dammgömma på Carolina. När de stackars bokmalarna kommer ut i friska luften orkar de knappast titta mot ljuset."
Sunday, November 15, 2009
convocatio
Vi avslutar denna mycket bizarra vecka (om detta vore en sådan där blogg om livet skulle det finnas mycket att säga) med att längta after nästa möte med Klassiska Föreningen i Uppsala:
KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till en föreläsning onsdagen den 25 november 2009, kl. 18.30 (precis).
Jesper Blid, MA Stockholm och Istanbul
föreläser över ämnet
Kyrkoarkitekturens utveckling under senantiken.Från Rom till Konstantinopel.
Jesper Blid är doktorand i antikens kultur och samhällsliv i Stockholm och f n verksam som fellow vid Research Centre for Anatolian Studies i istanbul. Han deltar årligen på plats i Labrandaprojektet, där han är ansvarig för fynd från senantik och bysantinsk tid.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 7 sal 0042. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten, passera ytterligare en dörr och tag sedan korridoren åt vänster (Hus 7 plan 0). Se skylt i taket i denna korridor. (Har du nått Ihre-salen har du gått för långt.)
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till en föreläsning onsdagen den 25 november 2009, kl. 18.30 (precis).
Jesper Blid, MA Stockholm och Istanbul
föreläser över ämnet
Kyrkoarkitekturens utveckling under senantiken.Från Rom till Konstantinopel.
Jesper Blid är doktorand i antikens kultur och samhällsliv i Stockholm och f n verksam som fellow vid Research Centre for Anatolian Studies i istanbul. Han deltar årligen på plats i Labrandaprojektet, där han är ansvarig för fynd från senantik och bysantinsk tid.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 7 sal 0042. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten, passera ytterligare en dörr och tag sedan korridoren åt vänster (Hus 7 plan 0). Se skylt i taket i denna korridor. (Har du nått Ihre-salen har du gått för långt.)
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
Tuesday, November 10, 2009
nugae
Då sällskapet skriver en trilljon vykort, och jag dricker vin för att stilla min ömmande, stukade fot (förhäxad, och som i en dimma, efter all fantastisk konst, föll jag som en fura utanför en av alla dessa museer, däckad av Beyle-sjukan helt enkelt), drar jag ihop några notiser:
- A Don's life kommer nu äntligen som bok, med inte bara inlägg från den celebra bloggen, utan även ruminationer om bloggandets natur och konsekvenser. Julklappen är given! (Och kom igen svenska förlag, en blok med klassikerbloggarnas samlade visdomar, det vore väl något?)
- Imorgon i Uppsala, SVC förstås, 11 nov 2009, kl. 15:00- 17:00, Lokal: 9-3042
Dr Pietro Bortone (Oxford / Chicago):
"Greek-speaking Turks? Linguistic survival vs. ethnic transition
An archaic variety of Greek is still spoken in a secluded part of north-east Turkey, almost a century after all Greeks were expelled from the area. This language reflects both its isolation from standard Greek and its contact with Turkish, and is a goldmine for Greek scholars and sociolinguists. Its existence highlights fascinating questions about language survival, ethnic categories, and the interaction between language and identity."
Imorgon lämnar jag den stad där latinet dödades (såsom någon uttryckte det, naturligtvis är det Dantes fel) och kastar oss in i arbete igen.
- A Don's life kommer nu äntligen som bok, med inte bara inlägg från den celebra bloggen, utan även ruminationer om bloggandets natur och konsekvenser. Julklappen är given! (Och kom igen svenska förlag, en blok med klassikerbloggarnas samlade visdomar, det vore väl något?)
- Imorgon i Uppsala, SVC förstås, 11 nov 2009, kl. 15:00- 17:00, Lokal: 9-3042
Dr Pietro Bortone (Oxford / Chicago):
"Greek-speaking Turks? Linguistic survival vs. ethnic transition
An archaic variety of Greek is still spoken in a secluded part of north-east Turkey, almost a century after all Greeks were expelled from the area. This language reflects both its isolation from standard Greek and its contact with Turkish, and is a goldmine for Greek scholars and sociolinguists. Its existence highlights fascinating questions about language survival, ethnic categories, and the interaction between language and identity."
Imorgon lämnar jag den stad där latinet dödades (såsom någon uttryckte det, naturligtvis är det Dantes fel) och kastar oss in i arbete igen.
Monday, November 09, 2009
laudatio
Det regnar och regnar här i Florens, den sista anhalten av denna runda i Italien, men trots regn och ett vandrarhem som på många sätt är charmerande, men har vissa destruktiva tendenser mot nycklar och proppar, så är det underbart, vilket förstås beror mycket på sällskapet.
Jag kom idag att tänka på Laudatio Florentinae Urbis, säkerligen under rundvandring av något renässanspalats flöt denna rest upp från någon länge sedan glömd idé- och lärdomshistoria kurs, denna så viktiga text, typ startskottet för den lärda kulturens renässans, såsom någon som kan detta mycket bättre typ har uttryckt det, ett hyllningsstal till staden, där Florens framställs som den sanna arvtagaren till Roms republik. Bruni, hade som förebild Aristides' hyllning till Athen för detta tal, och skrev senare det som ibland kallas den första moderna historieverket (även den om Florens, Historiarium Florentinarum Libri XII, finns på svenska). Han sägs även ha myntat begreppet studia humanitatis, så nog bör en humanist sänd honom en tanke vid besök i hans stad.
Hursomhelst, hittar ej latinet till Laudatio, men engelsk översättning hittas här.
Jag kom idag att tänka på Laudatio Florentinae Urbis, säkerligen under rundvandring av något renässanspalats flöt denna rest upp från någon länge sedan glömd idé- och lärdomshistoria kurs, denna så viktiga text, typ startskottet för den lärda kulturens renässans, såsom någon som kan detta mycket bättre typ har uttryckt det, ett hyllningsstal till staden, där Florens framställs som den sanna arvtagaren till Roms republik. Bruni, hade som förebild Aristides' hyllning till Athen för detta tal, och skrev senare det som ibland kallas den första moderna historieverket (även den om Florens, Historiarium Florentinarum Libri XII, finns på svenska). Han sägs även ha myntat begreppet studia humanitatis, så nog bör en humanist sänd honom en tanke vid besök i hans stad.
Hursomhelst, hittar ej latinet till Laudatio, men engelsk översättning hittas här.
Friday, November 06, 2009
tu regere imperio populos memento
Att sitta i det papistiska Rom på GIIA-dagen, innebär, förutom en skrämmande brist på de specifika bakelserna, att tankarna drar åt hans dotter snarare, då man sitter inte alltför många meter från den triumfbåge, där hon gjorde sitt högtidliga intåg i staden, en gång för länge sedan.
Vidare sitter jag denna gång i över biblioteket (a, denna luftkonditionerade tillflyktsort under brännande sommardagar!) och då inknökad brevid Kristina-hyllan, så det är inte förvånande att man landar hos henne, snarare än hos fadren denna dag, och efter att ha snabbt bläddrat i Christina Heroina ville jag egentigen citera panegyriker (90 stycken räknas up i den boken!) till den damen och typ prata om den vagt förolämpande jämförelsen i en av dessa, då Christina ges rollen av Ascanius i kontrast till pappan såsom Aeneas; tu nunc ut alter Ascanius in magni Aeneae locum succedens dominaris, då allt som har med Vergilius egentligen bör undersökas), men då tiden som alltid är knapp vänder vi oss till ett säkert kort, och mer klipvänligt tack vare den store professor HHs online-funna paper, nämligen Venceslaus Clemens, där man bums får än mer Vergilius:
"But Clemens cares also for other things than wars and conflicts: Love gets its place in his poem, too. The Swedish Queen, Maria Eleonora, bids farewell to her husband and grieves over his departure. She is sorry that she has not had a son, who might recall the features of his father during the King's absence. And she exclaims:
O mihi si saltem parvus GUSTAVULUS aula
Luderet ante oculos
The contemporary readers were surely able to recognize the parallel at once. These are almost the same words that unhappy Dido used when Aeneas left her to sail to Italy: Si quis mihi parvulus aula/ luderet Aeneas"
Låt oss undvika dagens datum och dess dödsdigra verklighet verkligen in adsurdum, först nyss genom utvikning om Kristina, därefter, dels för att se den dagsaktuelle hjälten såsom levande, och dels för att den texten finns till hands, och jag är allt bra lat, och vi avslutar sålunda med förjande glada rader från just Gustavis:
Quem (=Gustavum) Populi, quem Regna timent, quem Solis ab ortu
Solis ad occasum, curru sublimis eburno
FAMA vehit, loquiturque suas VICTORIA lauros
Illi, nec tantum praesentia, at omnia retro
Secula magnanimi Victoris Nomina cedunt.
Vidare sitter jag denna gång i över biblioteket (a, denna luftkonditionerade tillflyktsort under brännande sommardagar!) och då inknökad brevid Kristina-hyllan, så det är inte förvånande att man landar hos henne, snarare än hos fadren denna dag, och efter att ha snabbt bläddrat i Christina Heroina ville jag egentigen citera panegyriker (90 stycken räknas up i den boken!) till den damen och typ prata om den vagt förolämpande jämförelsen i en av dessa, då Christina ges rollen av Ascanius i kontrast till pappan såsom Aeneas; tu nunc ut alter Ascanius in magni Aeneae locum succedens dominaris, då allt som har med Vergilius egentligen bör undersökas), men då tiden som alltid är knapp vänder vi oss till ett säkert kort, och mer klipvänligt tack vare den store professor HHs online-funna paper, nämligen Venceslaus Clemens, där man bums får än mer Vergilius:
"But Clemens cares also for other things than wars and conflicts: Love gets its place in his poem, too. The Swedish Queen, Maria Eleonora, bids farewell to her husband and grieves over his departure. She is sorry that she has not had a son, who might recall the features of his father during the King's absence. And she exclaims:
O mihi si saltem parvus GUSTAVULUS aula
Luderet ante oculos
The contemporary readers were surely able to recognize the parallel at once. These are almost the same words that unhappy Dido used when Aeneas left her to sail to Italy: Si quis mihi parvulus aula/ luderet Aeneas"
Låt oss undvika dagens datum och dess dödsdigra verklighet verkligen in adsurdum, först nyss genom utvikning om Kristina, därefter, dels för att se den dagsaktuelle hjälten såsom levande, och dels för att den texten finns till hands, och jag är allt bra lat, och vi avslutar sålunda med förjande glada rader från just Gustavis:
Quem (=Gustavum) Populi, quem Regna timent, quem Solis ab ortu
Solis ad occasum, curru sublimis eburno
FAMA vehit, loquiturque suas VICTORIA lauros
Illi, nec tantum praesentia, at omnia retro
Secula magnanimi Victoris Nomina cedunt.
Tuesday, November 03, 2009
naufragium
Och vad gör jag egentligen, eftersom jag inte skriver något här?
Jag flyger och far, det kan jag säga, jag har flugit till Trollhättan, sett för mycket av universitetens och högskolornas inre mekanismer, jag har sovit i många gästrum i Göteborgstrakten, och sett GUs promotion in all its glory (ett väl fungerande promotionslatin, det må sägas, och visst får man rysningar av accipe och ecce, och pignus) och nu plötsligt åter i Rom, men med tankarna ofta i USA, det är mycket förberedelser inför resan dit.
Jag försöker skriva, jag försöker tänka, jag försöker minnas hur det är att planera och strukturera, vilket går så där. Institutet är kallt som attan om golven, en Negroni smakar även bra som icke iskall om den dricks i intressanta, förkylda människors lag, och det är blott ett illasinnat rykte att jag begivit mig hit precis i tid för de italienska männens påtagande av Lodenrockar.
Några notiser:
- Bysantinska Sällskapet inbjuder till höstens föreläsning till minne av Lennart Rydén
Fredagen den 6 november, kl. 18.15 i "Thunbergs matsal", Linneanum, Botaniska trädgården (Svenska kollegiet för samhällsforskning, SCAS) föreläser Paolo Odorico (École des hautes études en sciences sociales, Paris) över ämnet "What is Byzantine literature? Language, culture and communication in a multicultural society".
- Den 4 december kl. 10.00-16.30 håller FokusRom en heldag med temat MONUMENT, MAKT, MINNE – TEXTENS ROLL I DET ROMERSKA STADSLANDSKAPET. Seminariet är ett samarbetsprojekt mellan Antikens kultur och samhällsliv och Latin vid Göteborgs och Lunds Universitet. Mer info på FB-gruppen.
- Den störste spridaren av latin och dess sentenser, Asterix, fyller femtio. Han ligger bakom att en ansenlig majoritet av vår befolkning kan kläcka ur sig något latinskt, och visst är det oftast de förolyckade sjörövarna som yttrar dessa pärlor?
- Slutligen kan jag berätta att Adlibris slutligen svarat på varför de ondskefullt, bizarrt och felaktigt omorganiserat ens önskelista enligt titlarnas inbördes bokstavsordning, istället för det änglalika och korrekta författarordningen, nämligen; "[det] vore bättre att listan vore ordnad efter författare och jag har inget bra svar på varför de för närvarande sorteras efter titlar". De kanske återkommer, dock diggar jag konjunktiven. (Skriv gärna och undra detsamma på info@adlibris.com.)
Jag flyger och far, det kan jag säga, jag har flugit till Trollhättan, sett för mycket av universitetens och högskolornas inre mekanismer, jag har sovit i många gästrum i Göteborgstrakten, och sett GUs promotion in all its glory (ett väl fungerande promotionslatin, det må sägas, och visst får man rysningar av accipe och ecce, och pignus) och nu plötsligt åter i Rom, men med tankarna ofta i USA, det är mycket förberedelser inför resan dit.
Jag försöker skriva, jag försöker tänka, jag försöker minnas hur det är att planera och strukturera, vilket går så där. Institutet är kallt som attan om golven, en Negroni smakar även bra som icke iskall om den dricks i intressanta, förkylda människors lag, och det är blott ett illasinnat rykte att jag begivit mig hit precis i tid för de italienska männens påtagande av Lodenrockar.
Några notiser:
- Bysantinska Sällskapet inbjuder till höstens föreläsning till minne av Lennart Rydén
Fredagen den 6 november, kl. 18.15 i "Thunbergs matsal", Linneanum, Botaniska trädgården (Svenska kollegiet för samhällsforskning, SCAS) föreläser Paolo Odorico (École des hautes études en sciences sociales, Paris) över ämnet "What is Byzantine literature? Language, culture and communication in a multicultural society".
- Den 4 december kl. 10.00-16.30 håller FokusRom en heldag med temat MONUMENT, MAKT, MINNE – TEXTENS ROLL I DET ROMERSKA STADSLANDSKAPET. Seminariet är ett samarbetsprojekt mellan Antikens kultur och samhällsliv och Latin vid Göteborgs och Lunds Universitet. Mer info på FB-gruppen.
- Den störste spridaren av latin och dess sentenser, Asterix, fyller femtio. Han ligger bakom att en ansenlig majoritet av vår befolkning kan kläcka ur sig något latinskt, och visst är det oftast de förolyckade sjörövarna som yttrar dessa pärlor?
- Slutligen kan jag berätta att Adlibris slutligen svarat på varför de ondskefullt, bizarrt och felaktigt omorganiserat ens önskelista enligt titlarnas inbördes bokstavsordning, istället för det änglalika och korrekta författarordningen, nämligen; "[det] vore bättre att listan vore ordnad efter författare och jag har inget bra svar på varför de för närvarande sorteras efter titlar". De kanske återkommer, dock diggar jag konjunktiven. (Skriv gärna och undra detsamma på info@adlibris.com.)
Monday, October 26, 2009
At non est voluptatum tanta quasi titillatio in senibus
(Kag har i några dagar försökt komma mig för att rensa den proppade frågelådan, därav har aktiviteten här varit låg, mycket låg.)
Jag slängde ett öga på SvD och fann denna UnderStreckare som recenserade en avhandling om synen på åldrande, vilket gladde mig på flera sätt, delvis för att den diskuterar Cicero och Seneca och andra antika gubbar:
"Alexandersson fokuserar i första hand vad han kallar det ideala åldrandets tradition, en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta. Förebildlig i det här avseendet var den gamle stoikern Zenon som vid 98 års ålder ska ha snubblat vid ingången till den lagstiftande församlingen och som därefter gick hem och svalt sig till döds.
[...]
Cicero menade att de äldre skulle fortsätta att vara aktiva både samhälleligt och intellektuellt, Seneca menade att de skulle dra sig tillbaka och framför allt till varje pris avstå från att göra något som kunde göra dem till åtlöje i yngre människors ögon. Redan i det gamla Rom fanns det män som på inga villkor ville gå i pension och som ett avskräckande exempel lyfter Seneca fram Sextus Turannius, en 90-åring som i protest mot att kejsaren inte längre ville ha honom kvar i tjänst lade sig i sängen och krävde att bli sörjd av hela sitt hushåll som om han vore död. "
Detta följs av något som jag inte riktigt förstår, bl.a på vilket sätt detta är motsägelsefullt:
"Över huvud taget var det ideala åldrandet just ett ideal. Cicero själv ingick äktenskap med en 15-åring när han själv hade fyllt 60. Cato, som Cicero lyfter fram som den stora förebilden för alla äldre män, togs vid 79 års ålder på bar gärning med en slav."
En stor del av att jag blev lyckliggjord var för att jag faktiskt började läsa lite i De senectute och alltså blev glad såsom jag alltid blir när jag får peta med latinsk text, och apropå det där med sinnliga nöjen i ålderdomen som jag tror är vad som anspelas på ovan, njuter vi förjande textrader:
Quod si istis ipsis voluptatibus bona aetas fruitur libentius, primum parvulis fruitur rebus, ut diximus, deinde eis, quibus senectus, etiamsi non abunde potitur, non omnino caret. Ut Turpione Ambivio magis delectatur, qui in prima cavea spectat, delectatur tamen etiam, qui in ultima, sic adulescentia voluptates propter intuens magis fortasse laetatur, sed delectatur etiam senectus procul eas spectans tantum quantum sat est
Och översättning, plockad här:
"But even granting that youth enjoys these pleasures with more zest; in the first place, they are insignificant things to enjoy, as I have said; and in the second place, such as age is not entirely without, if it does not possess them in profusion. Just as a man gets greater pleasure from Ambivius Turpio if seated in the front row at the theatre than if he was in the last, yet, after all, the man in the last row does get pleasure; so youth, because it looks at pleasures at closer quarters, perhaps enjoys itself more, yet even old age, looking at them from a distance, does enjoy itself well enough"
Jag slängde ett öga på SvD och fann denna UnderStreckare som recenserade en avhandling om synen på åldrande, vilket gladde mig på flera sätt, delvis för att den diskuterar Cicero och Seneca och andra antika gubbar:
"Alexandersson fokuserar i första hand vad han kallar det ideala åldrandets tradition, en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta. Förebildlig i det här avseendet var den gamle stoikern Zenon som vid 98 års ålder ska ha snubblat vid ingången till den lagstiftande församlingen och som därefter gick hem och svalt sig till döds.
[...]
Cicero menade att de äldre skulle fortsätta att vara aktiva både samhälleligt och intellektuellt, Seneca menade att de skulle dra sig tillbaka och framför allt till varje pris avstå från att göra något som kunde göra dem till åtlöje i yngre människors ögon. Redan i det gamla Rom fanns det män som på inga villkor ville gå i pension och som ett avskräckande exempel lyfter Seneca fram Sextus Turannius, en 90-åring som i protest mot att kejsaren inte längre ville ha honom kvar i tjänst lade sig i sängen och krävde att bli sörjd av hela sitt hushåll som om han vore död. "
Detta följs av något som jag inte riktigt förstår, bl.a på vilket sätt detta är motsägelsefullt:
"Över huvud taget var det ideala åldrandet just ett ideal. Cicero själv ingick äktenskap med en 15-åring när han själv hade fyllt 60. Cato, som Cicero lyfter fram som den stora förebilden för alla äldre män, togs vid 79 års ålder på bar gärning med en slav."
En stor del av att jag blev lyckliggjord var för att jag faktiskt började läsa lite i De senectute och alltså blev glad såsom jag alltid blir när jag får peta med latinsk text, och apropå det där med sinnliga nöjen i ålderdomen som jag tror är vad som anspelas på ovan, njuter vi förjande textrader:
Quod si istis ipsis voluptatibus bona aetas fruitur libentius, primum parvulis fruitur rebus, ut diximus, deinde eis, quibus senectus, etiamsi non abunde potitur, non omnino caret. Ut Turpione Ambivio magis delectatur, qui in prima cavea spectat, delectatur tamen etiam, qui in ultima, sic adulescentia voluptates propter intuens magis fortasse laetatur, sed delectatur etiam senectus procul eas spectans tantum quantum sat est
Och översättning, plockad här:
"But even granting that youth enjoys these pleasures with more zest; in the first place, they are insignificant things to enjoy, as I have said; and in the second place, such as age is not entirely without, if it does not possess them in profusion. Just as a man gets greater pleasure from Ambivius Turpio if seated in the front row at the theatre than if he was in the last, yet, after all, the man in the last row does get pleasure; so youth, because it looks at pleasures at closer quarters, perhaps enjoys itself more, yet even old age, looking at them from a distance, does enjoy itself well enough"
Thursday, October 22, 2009
extincto omni Cyrenaico
Gårdagens sammankomst med Klassiska Föreningen var sannerligen något extra! Salen var fullkomligt fylld, extra stolar bars in, det var en försvarlig skara som lockats dit av föredraget Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika och dess hållare, Kristian Göransson, till vardags vid Medelhavsmuseet.
Efter en gedigen genomgång av kolonisationsförfarandet i de greksika staterna, och myckna citat från Herodotos om just Kyrenaikas grundande, dess grundare Battus och hanses avkomma emellanåt med samma namn, gleds det in på vad som var en av stadens huvudprodukter, nämligen Silfium, som var viktig nog att även dfå synas på mynten (se ovan).
Denna mytomspunna växt exporterades i drivor, och var mycket uppskattad hos såväl greker som romare, det var inte bara en krydda, utan även både potenshöjare och fertilitetsdämpare. Silfium utrotades dock, man vet inte riktigt varför, kanske av skövlingen, kanske av ändrade odlingsförhållanden, den försvann dock på kejsar Neros tid, och Rom sörjde stort dess försvinnande, finner man hos Plinius.
Plinius berättar även för oss att det som grekerna kallar silphion, är romarnas laserpicium, och då går mina tankar förstås då till Catullus dikt 7 (Quaeris, quot mihi basiationes tuae, /Lesbia, sint satis superque) där antalet kyssar som räcker är:
Quam magnus numerus Libyssae arenae
laserpiciferis iacet Cyrenis,
oraculum Iovis inter aestuosi
et Batti veteris sacrum sepulcrum
Nåväl, en njutbar föreläsning, och sftersitsen än mer så, men en cheescake som överträffade det mesta och flera intressanta samtal, bl.a berättade vår gäst om den kommande utställningen på Medelhavsmuseet om det antika Kolchis, vad som mer eller mindre är Georgien idag, och lockade inte bara med de fantastiska pryttlar som de fått låna från Georgiens Nationalmuseum, utan även med den Medea-tematik som de använder sig av:
"Medeas röst löper som en röd tråd genom utställningen. Tragedin om kvinnan Medea och hennes öde utspelar sig på 400 talet f.Kr. i Grekland. Den antika grekiska kulturen har mer än någon annan blivit en symbol för europeisk identitet. Medea har avgörande format kvinnogestalten i modern västerländsk drama, musik och konst men det är en särskild poäng i det antika porträttet av Medea, att hon inte är från Grekland, utan från Kolchis, dagens Georgien. Medea representerar därför en kultur som uppstod i brytpunkten mellan öst och väst, och därmed utmanar Medea begreppet ”Europa”. "
Jag ser fram emot nästa sammankommst med KF, som ni kan skriva in redan nu i kalendern, nämligen den 25 november!
Friday, October 16, 2009
verbis ipsis
Då annat har hopat sig synnerligen denna vecka återanvänder vi andras ord för att fylla tomrummet, vilket förstås är tillåtet för bloggarskrået.
Vi gör två grekiska nedslag, jag för sålunda in foten på Venanzios territorium, och hoppas det förlåtes mig. Det första är en UnderStreckare om Platon, och fullbordandet av den svenska översättningen, trevligt nog skriven av en filosof och inte avdankad rektor:
"Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna"
Det andra är från magazinet Axess, som pratar om Homeros, och försöker "återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar":
"Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.
Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som)."
Innan vi tar helg, så vill jag slutligen först tipsa om Kulturradion: Klassikern fårn den 30 september som behandlar Maken, samt undra om någon annan has suffered the indignity av att ha fått sin önskelista på Adlibris (som Lovisa säger, lita aldrig på företag med namn som har grammatikfel) omorganiserad enligt titlarnas bokstavsordning, istället för, som sig bör författarnas?
Vi gör två grekiska nedslag, jag för sålunda in foten på Venanzios territorium, och hoppas det förlåtes mig. Det första är en UnderStreckare om Platon, och fullbordandet av den svenska översättningen, trevligt nog skriven av en filosof och inte avdankad rektor:
"Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna"
Det andra är från magazinet Axess, som pratar om Homeros, och försöker "återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar":
"Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.
Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som)."
Innan vi tar helg, så vill jag slutligen först tipsa om Kulturradion: Klassikern fårn den 30 september som behandlar Maken, samt undra om någon annan has suffered the indignity av att ha fått sin önskelista på Adlibris (som Lovisa säger, lita aldrig på företag med namn som har grammatikfel) omorganiserad enligt titlarnas bokstavsordning, istället för, som sig bör författarnas?
Tuesday, October 13, 2009
Raptim
Egentligen skulle jag vilja göra ett långt inlägg om bloggar och akademi, men jag hinner inte, då jobbet är mer krävande än vanligt. Det händer dock så mycket spännande i det avseendet, i USA har man verkligen börjat använda sig av det som marknadsföringsmedel av universiteten, akademikerna bloggar såväl anonymt som öppet, och det ger en öoppen och snabb debatt. I vårt land finns det åtskilligt bra, och SU har fattat, med en bloggande rektor, och en bloggportal, men det är sämre vid UU.
Nåväl, vad jag egentligen ville komma till, och hoppas kanske utveckla mer vid tillfälle, är att en av de intressantaste debatter på länge just förts på Venanzios blogg, med sin upprinnelse i Björkesonöversättningarna. Gå dit och läs!
Passar även på att tipsa om Ars Edendis program för denna höst, som hittas här. För annan elektronisk information så finns nu FokusRom på facebook, gå med här.
Nåväl, vad jag egentligen ville komma till, och hoppas kanske utveckla mer vid tillfälle, är att en av de intressantaste debatter på länge just förts på Venanzios blogg, med sin upprinnelse i Björkesonöversättningarna. Gå dit och läs!
Passar även på att tipsa om Ars Edendis program för denna höst, som hittas här. För annan elektronisk information så finns nu FokusRom på facebook, gå med här.
Friday, October 09, 2009
Mandragorae dederunt odorem
Jag har inte mycket kvar på undervisningen nu, och inser hur mycket jag kommer sakna dessa studenter. De har bara gjort mig besvikna på en punkt, nämligen att de inte är Sayers-fans, och detta inte så mycket av oro för deras bildning i fråga om deckarsvären, utan för att den minnesregel jag brukar förelå för att lära sig frågeordet num. Är man inte införstådd i Harriet Vanes och Peter Wimseys struliga kärlekshistoria så förlorar anekdoten (och minneshjälpen) nedan sin emotionella kraft och resonans:
"He renewed his offer of marriage on an avarage of once in three monts, but in such a was as to affort no excuse for any outbreak of temperament on either side. One First of April, the question had arrived from Paris in a single Latin sentence, starting of dispiritedly, "Num...?" - a particle which notoriously "expects the answer No." Harriet rummaging the Grammar book for "polite negatives", replied, still more briefly, "Benigne"."
Gaudy Night, varifrån stycket kommer, har mycket latin inbakat, en passage från Aeneiden utgör en viktig "ledtråd" (3.214-18: tristius haud illis monstrum nec saevior ulla pestis/ et ira deum Stygiis sese extulit undis./Virginei volucrum voltus, foedissima ventris ...), och det droppas mycket fraser till höger och vänster (för det som gillar sådant latin i sina deckare rekommenderas William Deverells serie om den slitne kanadensiske advokaten Arthur Beauchamp), och det andlösa och avgörande frieriet i slutet är förstås på latin, och bara för att det är fredag så tar vi det också:
"She stood still; and he stopped perforce and turned towards her. She laid both hands upon the fronts of his gown, looking into his face while she searched for the word that should carry her over the last difficult breach.
It was he who found it for her. With a gesture of submission he bared his head and stood gravely, the square cap dangling in his hand.
"Placetne, magistra?"
"Placet."
Ja, jäklar. Om man inte är romantiskt lagd, kan man i alla fall lära sig om frågepartiklar i det replikskiftet.
"He renewed his offer of marriage on an avarage of once in three monts, but in such a was as to affort no excuse for any outbreak of temperament on either side. One First of April, the question had arrived from Paris in a single Latin sentence, starting of dispiritedly, "Num...?" - a particle which notoriously "expects the answer No." Harriet rummaging the Grammar book for "polite negatives", replied, still more briefly, "Benigne"."
Gaudy Night, varifrån stycket kommer, har mycket latin inbakat, en passage från Aeneiden utgör en viktig "ledtråd" (3.214-18: tristius haud illis monstrum nec saevior ulla pestis/ et ira deum Stygiis sese extulit undis./Virginei volucrum voltus, foedissima ventris ...), och det droppas mycket fraser till höger och vänster (för det som gillar sådant latin i sina deckare rekommenderas William Deverells serie om den slitne kanadensiske advokaten Arthur Beauchamp), och det andlösa och avgörande frieriet i slutet är förstås på latin, och bara för att det är fredag så tar vi det också:
"She stood still; and he stopped perforce and turned towards her. She laid both hands upon the fronts of his gown, looking into his face while she searched for the word that should carry her over the last difficult breach.
It was he who found it for her. With a gesture of submission he bared his head and stood gravely, the square cap dangling in his hand.
"Placetne, magistra?"
"Placet."
Ja, jäklar. Om man inte är romantiskt lagd, kan man i alla fall lära sig om frågepartiklar i det replikskiftet.
Wednesday, October 07, 2009
Ciceronianus es, non Christianus
Undervisar, rusar runt som en yr höna, försöker på att äntligen slutföra diverse rapporter och remisser samt samlar energi för att gipa mig an administration av olika slag vilket är mer daunting än man kan tro, tydligen är det en dödsynd här på inst:en att be om något på papper, men muntras upp av Bertil Cavallins fina översättning av Cicero-talen.
Mina studenter läser just nu det första Catilina-talet, och ska läsa resterande tal i svensk översättning av just denne lysande uttolkare, som har ett ytterst sympatiskt förord, med trevliga tidstypiska omnämnanden av Kuba, samt denna "beskrivning av Cicero" på "dagens svenska" som lagts i förordet för att problematisera runt stilnivå:
" Marcus Tullius Cicero han föddes 106 f.KR. Hans far det var en romersk riddare. Man var på den tiden mycket angelägna om att ge sina barn en fin uppfostran och så skickade han sin son till Rom. Där så lade den unge Cicero ner all sin precision på att hålla fina tal. han kände för att bli politiker. Den tidens politiker dom var en slags agitatorer och som försökte övertrumfa varandra när det gällde att manipulera de stora massorna. Det gällde att gå in och öppna upp debatten och liksom utöva direktinflytande på närsamhället i nuläget. man brydde sig dock inte mycket om dom avvikande, dom resursvaga. Man ställde upp för dem man gillade. Dom som kom in i politiken dom måste kunna hålla tal. Marcus var skön som talare.
Cicero var myket äreslysten, Cicero alltså han uppträdde både som försvarsadvokat och åklagare. Han agerade i allmänhet från en borgelig samhällssyn. Någon ny politik to han inte fram. Han talade även för koloniala attityder och var vare sig antiimperailist eller gav information om det repressiva samhället. Han såg som sitt jobb att stötta upp sina etablerade vänner. Men samhällsmiljön kom alltid in i bilden så att säga. Han riktade skarpt attack mot en revolutionär som hetta Catilina och som hade samlat många kamrater omkring sig i revolutionära celler och som verkat för en uppskärpning av hans policy och en kraftig polarisering. Cicero höll även en hel del tal mot Antonius. Arga, bittra, förbannade. Sanslöst roliga. Då tände han. Cicero. Direkt. Han tog på sig folkledarrollen, ställde Antonius mot väggen, Men Antonius aktier bara rasade i höjden. Någon alternativ grupp på sikt i samhället lyckades inte Marcus med att tillskapa. Det blev upp till andra beslutsfattare att ta över.
men så fanns det en annan sida av Marcus T. Cicero. Inte dom stora gesterna. Utan brevskrivaren Cicero. Han som ville att dom andra skulle tycka om honom. Ville känna trygghet, närhet. Som älskade sina ungar. Som grät när hans slav blivit sjuk. Då visade Cicero hur han upplevde dom utstöttas situation."
Visserligen är det svårt att se vad för stilnivå som åtsyftas här, det tycks mig att det är en Cavallinsk parodi på slarvig politiskt färgat talspråk, snarare än "dagens svenska"., men det är svårt att inte gilla schvunget och humorn.
Jag rusar vidare.
Mina studenter läser just nu det första Catilina-talet, och ska läsa resterande tal i svensk översättning av just denne lysande uttolkare, som har ett ytterst sympatiskt förord, med trevliga tidstypiska omnämnanden av Kuba, samt denna "beskrivning av Cicero" på "dagens svenska" som lagts i förordet för att problematisera runt stilnivå:
" Marcus Tullius Cicero han föddes 106 f.KR. Hans far det var en romersk riddare. Man var på den tiden mycket angelägna om att ge sina barn en fin uppfostran och så skickade han sin son till Rom. Där så lade den unge Cicero ner all sin precision på att hålla fina tal. han kände för att bli politiker. Den tidens politiker dom var en slags agitatorer och som försökte övertrumfa varandra när det gällde att manipulera de stora massorna. Det gällde att gå in och öppna upp debatten och liksom utöva direktinflytande på närsamhället i nuläget. man brydde sig dock inte mycket om dom avvikande, dom resursvaga. Man ställde upp för dem man gillade. Dom som kom in i politiken dom måste kunna hålla tal. Marcus var skön som talare.
Cicero var myket äreslysten, Cicero alltså han uppträdde både som försvarsadvokat och åklagare. Han agerade i allmänhet från en borgelig samhällssyn. Någon ny politik to han inte fram. Han talade även för koloniala attityder och var vare sig antiimperailist eller gav information om det repressiva samhället. Han såg som sitt jobb att stötta upp sina etablerade vänner. Men samhällsmiljön kom alltid in i bilden så att säga. Han riktade skarpt attack mot en revolutionär som hetta Catilina och som hade samlat många kamrater omkring sig i revolutionära celler och som verkat för en uppskärpning av hans policy och en kraftig polarisering. Cicero höll även en hel del tal mot Antonius. Arga, bittra, förbannade. Sanslöst roliga. Då tände han. Cicero. Direkt. Han tog på sig folkledarrollen, ställde Antonius mot väggen, Men Antonius aktier bara rasade i höjden. Någon alternativ grupp på sikt i samhället lyckades inte Marcus med att tillskapa. Det blev upp till andra beslutsfattare att ta över.
men så fanns det en annan sida av Marcus T. Cicero. Inte dom stora gesterna. Utan brevskrivaren Cicero. Han som ville att dom andra skulle tycka om honom. Ville känna trygghet, närhet. Som älskade sina ungar. Som grät när hans slav blivit sjuk. Då visade Cicero hur han upplevde dom utstöttas situation."
Visserligen är det svårt att se vad för stilnivå som åtsyftas här, det tycks mig att det är en Cavallinsk parodi på slarvig politiskt färgat talspråk, snarare än "dagens svenska"., men det är svårt att inte gilla schvunget och humorn.
Jag rusar vidare.
Friday, October 02, 2009
laser cyrenaicum
En bonbon du vendredi innan veckan äntligen tar slut, nämligen ytterligare ett evenmangstips, ty Klassiska föreningen i Uppsala som inbjuder till en föreläsning onsdagen den 21 oktober 2009,
kl. 18.30 (precis). FD Kristian Göransson, Intendent vid Medelhavsmuseet
föreläser över ämnet Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika
Greker från Thera grundade på 600-talet f.Kr Kyrene i Lybien. Så småningom gundade grekerna fler städer i det område som kom att kallas Kyrenaika. Städerna blomstrade tack vare bördig jordbruksmark och omfattande handel med omvärlden. Den mest åtråvärda varan från Kyrenaika var den mytomspunna växten silfion, men man exporterade även purpurfärgat tyg, spannmål och mycket annat. I städerna uppfördes doriska tempel, ståtliga offentliga byggnader såsom stoor, teatrar, basilikor m.m. Kulturen blomstrade också och bland kända personer från Kyrene återfinner vi Aristippos, kallimachos, Eratosthenes och Karneades.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten,passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
(Börjar nu, eftersom jag är vagt dyslektisk nynna på Resan till Chyterae...)
kl. 18.30 (precis). FD Kristian Göransson, Intendent vid Medelhavsmuseet
föreläser över ämnet Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika
Greker från Thera grundade på 600-talet f.Kr Kyrene i Lybien. Så småningom gundade grekerna fler städer i det område som kom att kallas Kyrenaika. Städerna blomstrade tack vare bördig jordbruksmark och omfattande handel med omvärlden. Den mest åtråvärda varan från Kyrenaika var den mytomspunna växten silfion, men man exporterade även purpurfärgat tyg, spannmål och mycket annat. I städerna uppfördes doriska tempel, ståtliga offentliga byggnader såsom stoor, teatrar, basilikor m.m. Kulturen blomstrade också och bland kända personer från Kyrene återfinner vi Aristippos, kallimachos, Eratosthenes och Karneades.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten,passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
(Börjar nu, eftersom jag är vagt dyslektisk nynna på Resan till Chyterae...)
Wednesday, September 30, 2009
matronaliter
Sent, sentomsider har rapporteringen från Brennersymposiet i augusti äntligen realiserats (idag är jag i kursiv, dels för att de långa texterna ska få framträda och vara lättlästa, dels för att det avspeglar hur jag känner idag, typografiskt svajig), det har tagit sin tid, men nedan förljer en sammanfattning av en av organisatörerna, och ger några trevliga och informativa glimtar:
I år är 350 år sedan Sophia Elisabet Brenner föddes. Hon är det tidigmoderna Sveriges första kvinnliga författare "av betydelse", som det sagts. Åtminstone är hon den första kvinnliga författare som delvis försörjde sig på sitt författarskap och som fick statlig författarpension. Brenner var tillfällesdiktare, lärd kvinna och brevskrivare. Hon var verksam som poet under mer än femtio år och var den lärda kvinna som Sverige kunde visa upp som en motsvarighet till till exempel den holländska Anna Maria van Schurmann. Hon diktade på flera språk och var en flitig brevskrivare. Latin var viktigt för denna lärda Sappho, som i år alltså jubilerar.
Latinisterna Arne Jönsson och Elisabet Göransson samverkade i slutet av 1990-talet med litteraturvetaren Valborg Lindgärde i ett tvärvetenskapligt HSFR-projekt med Brenner i fokus, som syftade bl a till utgivning av hennes dikter och brev. Tidigare i år har Lindgärde och Göransson byggt en utställning om och kring det material som finns på Lunds universitetsbibliotek med anknytning till Brenner, som visats i dess entréhall, och den 26-28 september ägnades Brenner också ett symposium på Språk- och litteraturcentrum i Lund. Lagom till symposiet kom första delen av Brenners samlade dikter ut i Svenska Vitterhetssamfundets skriftserie (utg. av Lindgärde). Liksom Brennerprojektet blev jubileumssymposiet i hög grad tvärvetenskapligt. Tre dagar ägnade sig forskare från elva olika humanistiska discipliner åt att belysa henne på olika sätt. Det säger oss något om Sophia Brenner att det idag krävs ett forskaruppbåd av musikvetare, konstvetare, litteraturvetare, latinister, nordister, romanister, germanister, idéhistoriker, trädgårdshistoriker och bok- och bilioteksvetare för att ge en fullödig bild av henne som lärd kvinna och författare. Alla hade de mycket att tillföra till symposiet, som präglades av en öppen atmosfär och livliga och givande diskussioner.
Onsdagen den 26 augusti såg programmet ut som följer: Efter inledande anföranden av Sven Strömqvist och Lynn Åkesson (vicerektor LU resp. dekan för humaniora och teologi) och Petra Söderlund (huvudredaktör vid Svenska Vitterhetssamfundet) inledde författaren och litteraturvetaren Carina Burman raden av föredrag genom att tala om "Bilden av Brenner". Sångerskan Signe Lind framförde, ackompanjerad av Jonas Lundblad på cembalo, musik av Johan Helmich Roman, bland annat en av de Brennerdikter han tonsatt (En ädelmodig själ). Musikforskaren Eva Helenius höll därefter ett föredrag om Roman och några av hans textförfattare (bl a Brenner) och sist ut för dagen var trädgårdshistorikern Kjell Lundquist med föredraget "Mexikansk blomsterexplosion i Uppland år 1708 - nysvensk kulturhistoria i Sophia Elisabet och Elias Brenners händer. Om den blommande hundraåriga amerikanska aloen på Noor".
Det späckade torsdagsprogrammet inleddes i ottan (0815!) av uppsaliensiske latinprofessorn Hans Helander: "Brenner och den latinska diktningen i senkarolinsk tid". Nordisten, professorn Lars Wollin från Åbo Akademi, äntrade därefter talarstolen och föreläste om Brenner i svensk språkhistoria - Pionjär, traditionalist eller särling? (Wollin menade, om jag inte alldeles minns fel, att Brenner inte var någon språkpionjär men däremot en modernist). Stina Hansson, professor i litteraturvetenskap i Göteborg och forskare vid Svenska Akademien, talade om "Bröllopsdiktaren Brenner - genreförnyare och tidig gravgrävare" - fantastiskt föredrag! - idéhistorikern Erland Sellberg filosoferade över kön, dygd och moral och hans kollega Kristiina Savin över den naturliga Empfindtligheten. Känslorna och världens ordning hos Brenner. Litteraturvetaren Anders Cullhed föreläste om barock feminism hos Brenner och Sor Juana, Walter Haas från Universität Freiburg om Brenners tyska språk, latinprofessorn Arne Jönsson om Brenner som språkpatriot och romanisten Verner Egerland om Brenner och petrarkismen. Egerland kunde visa att Brenner i sin begränsade produktion av italienska dikter var nyskapande på samma sätt som samtida italienska poeter.
Från 0815 till 1100 på fredag förmiddag fick vi så konstvetares och konservatorers syn på Brenner och hennes man, miniatyrmålaren (och numismatikern) Elias Brenner genom Nationalmuseums tidigare och nuvarande forskningschefer Görel Cavalli-Björkman resp. Karin Sidén samt Cecilia Rönnerstam, målerikonservator och forskare på Nationalmuseum. Marianne Alenius redogjorde för bilden av Brenner i Danmark, Mats Malm talade intresseväckande om Brenner och det nordiska - bland annat om hur vi kan se hur Brenner pekar framåt i sin diktning. Jag själv talade om Brenner och den tidigmoderna brevretoriken. Bokhistorikern Anna Perälä från Svenska litteratursällskapet i Finland belyste Brenners samlade dikter från sitt perspektiv, Daniel Möller gav en litteraturvetares inblick i Brenner som djurgravdiktare och Valborg Lindgärde avslutade med en utblick över Brenners eftermäle.
Med denna stora variation av ämnen och innehåll gav symposiet åtminstone mig som deltagare och medarrangör nya perspektiv på Brenner.
Vidare var det inte total medieskugga över denna fantastiska happening, utan den förträffliga Sydsvenskan hade en fin reflexion av Maria Küchen (med den superba lokaltidningsrubriken "Barocken brenner till"):
Under symposiet användes Brenners tid och verk av klassicister, idéhistoriker, litteraturvetare, språkforskare och andra som en prisma genom vilket mycket bröts: svenska språkets utveckling, latinets ställning i vårt land, begreppet ”dygd” genom tiderna för att ta några få exempel. Och genus stod självklart i centrum, poeten var ju kvinna.
Samtida genusteoretiker kan frestas projicera sina tankar om könet som konstruktion både på Brenner och hennes tid: Båda formulerade med konsekvens idén att själen inte är hon eller han. Edith Södergrans Vierge moderne ekar förstås genast i föreläsningssalens associationsrymd, men riktigt så lineära är sällan idékopplingarna mellan tider och mentala rum.
Sophia Elisabeth Brenner som diktare förblir ett barn av sin tid, en tid som på vissa sätt kan ha varit öppnare än de som skulle följa. Kanske var exempelvis formuleringsprivilegiet på 1600-talet en klassfråga mer än en könsfråga – poeten kunde gott vara kvinna men knappast en kvinna av folket. Därmed inte sagt att det drällde av Brenners likar i vårt land under barocken. Hon skrev på fem språk, stod i centrum av sin tids intellektuella och litterära liv och formulerade en lika tidig som tydlig feminism. Hon var, kort sagt, unik.
Monday, September 28, 2009
mutatis mutandis
Några notiser att börja veckan med:
- Såg i helgen den satiriska filmen Myglaren av Jan Myrdal, opch i det extramaterial som nu var och varannan DVD besitter, berättades det att detta var den första svenska långfilm gjord för TV. Annat som han hittade i bonusfilerna (som alla i princip bestod av text) var en liten kåsering (från FiB) av Myrdal själv runt denna films eftermäle, vari han framhöll stolt att ordet "mygel" gick att finnas i Ebbe Vilborgs Svensk-latinska ordbok; occultae machinationes:
"Ordvalet - mygla, myglaren - var också det ett viktigt verktyg för att medvetandegöra publiken. Ordet skulle fungera politiskt med själva ljudbilden. Medeltidssvenskans möghla, myghla och isländskans mygla om möglande bröd; de norrländska varianterna kring mök, skit; det tyskt rotvälska mogeln, fuska, spela falskt, som i tysk - och därmed svensk - militärslang under fyrtiotalet blivit till att lite slirigt fixa.
Efter denna film har begreppen mygel och myglare blivit så normalt svenskt språkbruk att Norstedts Svensk-latinska ordbok av Ebbe Vilborg, Stockholm 2001 kan ger den korrekta latinska översättningen som:
mygel.occultae machinationes (-um) fpl (femininum pluralis)."
Detta skulle vara ett bevis på filmens genomslagskraft, och jag fann det enormt charmigt, ty antingen så har ha ett intresse för latinet vilket alltid är rart, eller så bläddrar han igenom alla nyutkomna svenska ordböcker för att söka denna bekräftelse, vilket också är lite sött.
- I USA är det denna vecka Banned Books Week. Vi sänder en tanke, och funderar över vilka av de latinska och grekiska verken som skulle kunna ligga illa till i utrensningar av detta slag.
- En god vän sände mig denna fina insändare i The Times:
"Sir, If you examine the pictures of the Anglo-Saxon hoard from Staffordshire (report, Sept 25), you will note that the Latin inscription on one of the objects reads “surge domine disepentur inimici tui et fugent qui oderunt te a facie tua”, which should read “surge domine et dissipentur inimici tui et fugiant qui oderunt te a facie tua”.
This is taken from Numbers 10:35, “may they who hate Thee flee from Thy face”, fugiant being the third person plural present active subjunctive of fugio, “flee”. Fugent, however, is third person plural present active subjunctive of fugo, “put to flight, rout, cause to flee”, thus altering the meaning of the phrase considerably, to “let they who hate Thee rout” — the object is lacking, so we might fill in “Thee” or “us” or “Thine army” in place of “from Thy face”. Thus the Christians from whom this was putatively plundered by pagans were, through their incorrect grammar, asking for it. This only goes to show the danger posed by poor Latinity, as King Alfred recognised only too well.
As our Government threatens further cuts in education and the elimination of so-called pointless studies, this small piece of bent metal should stand in our minds as a grim warning."
- Slutligen, ett evenmangstips (det var ett tag sedan). I ljuvliga Göteborg händer följande imorgon, Tisdag den 29 september kl 18.00:
ANNA HOLST BLENNOW
”DÄR ANTIKEN HÅLLES TILL SALU”
Fil dr Anna Holst Blennow forskar om latinska inskriptioner vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet. I sin föreläsning berättar hon om minnen i Röhsska museets samlingar från professor Vilhelm Lundströms och Göteborgs högskolas studieresa till Rom 1909. I samband med föreläsningen öppnas en mindre utställning på plan 3 med föremål ur museets samlingar från det antika Rom.
Föreläsningen ges i samarbete med Röhsska Konstslöjdmuseets Vänner.
- Såg i helgen den satiriska filmen Myglaren av Jan Myrdal, opch i det extramaterial som nu var och varannan DVD besitter, berättades det att detta var den första svenska långfilm gjord för TV. Annat som han hittade i bonusfilerna (som alla i princip bestod av text) var en liten kåsering (från FiB) av Myrdal själv runt denna films eftermäle, vari han framhöll stolt att ordet "mygel" gick att finnas i Ebbe Vilborgs Svensk-latinska ordbok; occultae machinationes:
"Ordvalet - mygla, myglaren - var också det ett viktigt verktyg för att medvetandegöra publiken. Ordet skulle fungera politiskt med själva ljudbilden. Medeltidssvenskans möghla, myghla och isländskans mygla om möglande bröd; de norrländska varianterna kring mök, skit; det tyskt rotvälska mogeln, fuska, spela falskt, som i tysk - och därmed svensk - militärslang under fyrtiotalet blivit till att lite slirigt fixa.
Efter denna film har begreppen mygel och myglare blivit så normalt svenskt språkbruk att Norstedts Svensk-latinska ordbok av Ebbe Vilborg, Stockholm 2001 kan ger den korrekta latinska översättningen som:
mygel.occultae machinationes (-um) fpl (femininum pluralis)."
Detta skulle vara ett bevis på filmens genomslagskraft, och jag fann det enormt charmigt, ty antingen så har ha ett intresse för latinet vilket alltid är rart, eller så bläddrar han igenom alla nyutkomna svenska ordböcker för att söka denna bekräftelse, vilket också är lite sött.
- I USA är det denna vecka Banned Books Week. Vi sänder en tanke, och funderar över vilka av de latinska och grekiska verken som skulle kunna ligga illa till i utrensningar av detta slag.
- En god vän sände mig denna fina insändare i The Times:
"Sir, If you examine the pictures of the Anglo-Saxon hoard from Staffordshire (report, Sept 25), you will note that the Latin inscription on one of the objects reads “surge domine disepentur inimici tui et fugent qui oderunt te a facie tua”, which should read “surge domine et dissipentur inimici tui et fugiant qui oderunt te a facie tua”.
This is taken from Numbers 10:35, “may they who hate Thee flee from Thy face”, fugiant being the third person plural present active subjunctive of fugio, “flee”. Fugent, however, is third person plural present active subjunctive of fugo, “put to flight, rout, cause to flee”, thus altering the meaning of the phrase considerably, to “let they who hate Thee rout” — the object is lacking, so we might fill in “Thee” or “us” or “Thine army” in place of “from Thy face”. Thus the Christians from whom this was putatively plundered by pagans were, through their incorrect grammar, asking for it. This only goes to show the danger posed by poor Latinity, as King Alfred recognised only too well.
As our Government threatens further cuts in education and the elimination of so-called pointless studies, this small piece of bent metal should stand in our minds as a grim warning."
- Slutligen, ett evenmangstips (det var ett tag sedan). I ljuvliga Göteborg händer följande imorgon, Tisdag den 29 september kl 18.00:
ANNA HOLST BLENNOW
”DÄR ANTIKEN HÅLLES TILL SALU”
Fil dr Anna Holst Blennow forskar om latinska inskriptioner vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet. I sin föreläsning berättar hon om minnen i Röhsska museets samlingar från professor Vilhelm Lundströms och Göteborgs högskolas studieresa till Rom 1909. I samband med föreläsningen öppnas en mindre utställning på plan 3 med föremål ur museets samlingar från det antika Rom.
Föreläsningen ges i samarbete med Röhsska Konstslöjdmuseets Vänner.
Friday, September 25, 2009
Otio exultas nimiumque gestis
I Thentes bokblogg hittar vi följande:
"För själv satte jag mig förstås under ett sagobokssusande träd vid Avenyn och läste Catullus i viss förstämmning.
Det rör sig om den pocketutgåva från i år som går under titeln Catullus. Dikter om kärlek och hat (2007) och som är översatt av Gunnar Harding och Tore Janson.
Jag blev ganska besviken, för jag hade sett fram emot att få gissla mig med frasen: "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" .
Men i den alldeles säkert korrekta översättning som återfinnes i ovan nämnda titel blir det:
"Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus".
Vad är det för jävla uh! i det?
Ingen kan rimligen ta till sitt hjärta en fras som tycks citerad från en latinutbildad kanslist på Arbetsförmedlingen.
Härmed annullerar jag den korrekta och grammatiskt riktiga översättningen till förmån för den mer minnesvärda som ändå frambringar samma poäng.
Men nu måste jag i sanningens namn tillfoga en wtf. Jag är inte helt säker på varifrån tolkningen "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" kommer. Jag får återkomma till detta när - och om - jag återvänt från mässan."
Någon har redan varit där och påpekat att det torde vara Janzons fantastiska översättning som åtsyftas, och det gör mig överlycklig att denna Catullustolkare och latinbloggsfavorit är känd för fler. (Övriga översättare står sig också ganska slätt, inte heller Linde har en särskilt smaklig tolkning: Lugn och ro Catullus, är farligt för dig/...)
De strofer som åtsyftas är naturligvis de som emellanåt läggs till den kända Ille mi par esse deo videtur, en Sapfo-tolkning (diskuterad bl.a här tidigare), och emellanåt får vara helt självständig, och lyder på latin och sedan i Janzons klingande översättning sålunda:
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes
Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat
"För själv satte jag mig förstås under ett sagobokssusande träd vid Avenyn och läste Catullus i viss förstämmning.
Det rör sig om den pocketutgåva från i år som går under titeln Catullus. Dikter om kärlek och hat (2007) och som är översatt av Gunnar Harding och Tore Janson.
Jag blev ganska besviken, för jag hade sett fram emot att få gissla mig med frasen: "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" .
Men i den alldeles säkert korrekta översättning som återfinnes i ovan nämnda titel blir det:
"Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus".
Vad är det för jävla uh! i det?
Ingen kan rimligen ta till sitt hjärta en fras som tycks citerad från en latinutbildad kanslist på Arbetsförmedlingen.
Härmed annullerar jag den korrekta och grammatiskt riktiga översättningen till förmån för den mer minnesvärda som ändå frambringar samma poäng.
Men nu måste jag i sanningens namn tillfoga en wtf. Jag är inte helt säker på varifrån tolkningen "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" kommer. Jag får återkomma till detta när - och om - jag återvänt från mässan."
Någon har redan varit där och påpekat att det torde vara Janzons fantastiska översättning som åtsyftas, och det gör mig överlycklig att denna Catullustolkare och latinbloggsfavorit är känd för fler. (Övriga översättare står sig också ganska slätt, inte heller Linde har en särskilt smaklig tolkning: Lugn och ro Catullus, är farligt för dig/...)
De strofer som åtsyftas är naturligvis de som emellanåt läggs till den kända Ille mi par esse deo videtur, en Sapfo-tolkning (diskuterad bl.a här tidigare), och emellanåt får vara helt självständig, och lyder på latin och sedan i Janzons klingande översättning sålunda:
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes
Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat
Subscribe to:
Posts (Atom)