Dulce et decorum est pro patria mori

Och visst blossade febren upp igår, fick stappla hem och kollapsa stilla, sålunda den ytterst lugubra tonen i gårdagens inlägg, sorry 'bout that. Oron lämnar en inte dock. Konferensen närmar sig.

Det paper jag försöker banka till någon slags läsbar och akademisk form handlar naturligtvis om Sortes Vergilianae, en av mina stora passioner. Det är nu så stort och ohanterligt då jag inte vill beröva de eventuella åhörarna en enda anekdot eller fascinerande episod, vilket tyvärr man måste göra för att hålla sig inom det snåla 20-minuters märket.

Rutinerade läsare av bloggen känner till fenomenet och min flitiga användning därav sedan tidigare, och då även den fantastiska generatorn, byggd för just det ändamålet, men kort kan man säga att det är en metod för att förutspå framtiden genom ett på måfå välja en ra ur Vergilius, och då oftast ur Aeneiden.

Jag har framförallt intresserat mig för det moderna bruket av sortes, det antika har sina problem som inte ska diskuteras just nu, och det finns faktiskt fler fall av detta än man skulle kunna ana. Detta var väl sällan en riktigt betrodd spådomsmetod, utan som så mkt annat av den sorten, och då i synnerhet nyttjat av en bildad skara, ett försök att försöka förstå, och förstås som alltid när det gäller de sant klassiska verken kunna se sin egen tid och situation i dessa.

En av de mest underbara fynd i efterforskningarna om någorlunda modena sortes är en liten 29-sidig broschyr från 1921, en installationsföreläsning av en professor vid Liverpools universitet. Han talar däri mycket om hur Vergilius kunde användas under Kriget (the War; som has låter trycka det), och drar såsom britter plägar, myckna paralleller till de egna landsmännens poesi.

Det mest intressanta är dock, och samtidigt det mest rörande, eftersom det blir personlig, då rädsla och frustration lyser tydligt igenom, är hur han beskiver sitt eget bruk av Sortes under Kriget.

Har en vansinnig lust att ge upp allt nu, för att skriva en bok om Verglius under första världskriget, jag tror det skulle finnas mycket att säga, såväl om den magnifika krigspoesi som förddes, som retorik och t.ex. regementsmotton. Kan inte någon ge mig pengar till detta?
Det, the War, är i mina ögon en av de mest intressanta konflikterna och perioderna i den sen-moderna tiden, då det omfattar så stora förändringar, och vidare så är jag väldigt förtjust i epokens poesi. (Jag skulle här vilja citera ngra ord från Graves Goodbye to all that, en av de absolut bästa första världskrigs-memoarerna, men mitt ex är borta, antagligen utlånat anno dazumal, och aldrig returnerat. Vänligen lämna åter! Och extra surt då det är det andra exemplaret som försvinner på detta vis för mig. Det mesta av Sassoon står hemma hos frater och Owen är MIA)

Jag ska nu ge er texten till stycket om hans privata sortes, jag har inte infogat ngra översättningar för att göra det lite mer autentiskt (notera dock att han ger en översättning av grekiskan), värt att lägga märke till är även bruket av atom, i sanning ironiskt med den klassiskt bildade Oppenheimer i åtanke. Det är ett otroligt tidsdokument, tänk er nu in i hur härjat och traumatiserat Storbritannien var 1921.

Slutligen, hav tålamod med det ngt omständliga och invecklade språket, med sitt typiska tokciterande, jag vet att standarden för läskunnighet numer ligger i klass med dagboksblog med bilder på lunchsallader, but really do try (de stora skrikande bokstäverna vid tillfälle är professorn egna):

In august 1914, in the week of the German rush for Paris, when von Kluck was trying desperately to ‘hack his way through’; when day by day in the Times’ diagram the black line of the hostile advance was slipping nearer and nearer to its objective; when all were anxious an in some quarters it was thought that the fall of Paris was only a matter of days; - a scholar turned, not unnaturally, to his Vergil for light. What said the Oracle? The sors was from the sixth Aeneid, and the words ran thus:

Quos super atra silex iam iam lapsura cadentique
Imminet assimilis. Lucent genialibus altis
Aurea fulcra toris epulaeque ante ora paratae
Regifico luxu.

(there you have the lure- and the menace. Then the sors and consolation)

Furairum maxima iuxta
Accubat et maibus prohibit contingere mensas (6.602-606)

The queen of the avengers keeps guard between. Her hand thrusts away the spoiler from the feast. What modern pen could have portrayed with the same terseness and power that tremendous and heart-shaking crisis? That the words turned up at random thus are a reminiscence or echo of the passage in Pindar

[Har inte kompetensen ett återge grekiskan]
(Isthmian odes, vii (viii), 9ff;
Inasmuch as some God hath put away from us the Tantalos-stone that hung above our heads, a curse intolerable to Hellas (Ernet Myers)

Which compares the Persian invasion of Greece to the stone of Tantalus, -ever threatening avalanche like to fall but never quite ‘crashing’ or crushing its objective- seems on reflection only to give further pregnancy and point to the sors Vergilianae.

A year passed and one atom, a ‘classical’ atom, ‘in the sounding labour-house vast’ of a London vexed and harassed with the unsolicited attentions, nightly renewed, of the ubiquitous and objectionable Zepperlin, turned yet again to Vergil for comfort. And pat fell not the bomb but the anodyne. The sors was from Aeneid IX, the description of the wolf, ‘the prowling wolf’, - so Milton, P.L.4.183ff:

Whom hunger drives to seek new haunt for prey
Whatching where shepherds pen their flocks at eve,
In hurdled cotes amid field secure…

Yes, but whereas Milton’s wolf

Leaps o’er the fence with ease into the field

In Vergil the beast would pray but the flock ‘take covert’ and the raider is foiled (IX.59ff);

Ac veluti pleno lupus insidiatus ovili
Cum fremit ad caulas, ventos perpessus et imbris,
Nocte super media, tuti sub matribus agni
Balatum exercent: ille asper et improbus ira
SAEVIT IN ABSENTIS

‘saevit in absentis!’ voids his spleen (his ‘frightfulness’) in vain on a foe beyond his reach…

Poets that lasting marble seek
Must carve in latin or in greek…

Ransack all literature and will you find in any language another three words to sum up so vividly and completely the Zepperlin offensive, its character and its result?

Curiously apt was a third sors on the attempt to force the Dardanelles, a line from Aeneid IX (eller V.60 och 639 som står I noten) with the neighbouring reference to the four ‘capital ships’ Aenes lost, the set-back to his hopes and the joyless reflection; Hic primum Fortuna fidem mutate novavit; and a fourth on the Czar and the revolution in Russia, the lines on the fall of Priam in Aenid II (557f):

Iacet ingens litore truncus
Avolsumque umeris caput et sine nomine corpus

But yesterday the word of Caesar might
Have stood aginst the world; now lies he there,
And none so poor to do him reverence

And the late yet faithful assurance, in 1918, of the collapse of Bulgaria and the beginning of the end (6.96):

Via prima salutis
(quod minime reris) graia paendetur ab urbe

The highroad to safety, the gate to peace, little through you think it, an enemy city shall first unbar.
But the War had begun on a Vergilian note, with a sors Vergiliana spontaneously chosen and taken up with a zest by the nation as a whole. Who does not remember the burden of the song with which the light-hearted Incorrigibiles embarked on the quest?

It’s a long, long way to Tipperary:
It’s a long way to go.

And what Latinist who loves his Vergil did not recognise on the instant an almost word-for-word translation of the counsel given by Helenus to Aeneas (3.381ff) when he thought, ‘good easy man’, he too at the beginning of his great war, that on the threshold of the adventure stood success?

Principio Italiam (Italy, Hesperia, the Westland was his Tipperary)
Quam tu iam rere propinquam
(vicinosque, ignare, paras invadere portus)
LONGA PROCUL LONGIS VIA DIVIDIT INVIA TERRIS

‘Tipperary’ or ‘Paradise won’ (some may stumble at the word but ‘Paradise’ it is, and Paradise not lost, but won). That is the burden of the Aeneid. All life is to Vergil a quest, an adventure, a crusade; a struggle, against odds and a hard struggle: but a struggle worth winning.

sol lucet omnibus

Jag har ont i halsen och oro i kroppen, det finns för mycket att bli hispig över. Case in point:

- Mitt paper till den snabbt stundande konferensen ligger nu på runt 20 sidor, enkelt radavstånd, och har ännu inte nått den moderna eran, vilket liksom ändå var tänkt att utgöra huvudnumret i denna receptionsstuide. Praxis är vid de 20 miuter man tilldelas att "that papers should not exceed 8 double-spaced A4 pages." Är inget vidare på stringens och att vara kortfattad, andekdoter är min grej.

- Avhandlingen. Kill me now.

- Ett abstract som måste in nu, nu, nu...

- Stip.ansökan med dödlinje 5 maj.

- Förestående seminarier, såväl mitt som andras.

- Deklaration av försäljning av bostadsrätt. Lika bra att ta på sig dumstrut och börja grina i förebyggnade syfte. Är blankettidiot.

- Mina grannar stal en avokado. Vilket ruffigt område man bor i!

- På tal om vilket, min oförmåga att prata om annat än grönsaker. Jag framför härmed en offentlig ursäkt till alla som fick sitta igenom helgens sparris- och svartrots-monologer.

- Mastersprogrammen. Hallå, humfak, ni har en otrolig chans att göra något suveränt här, schabbla inte! (Detta är mitt alternativa diskussionsämne när jag uttömt det ovan, är något av en social katastrof)

- Carolina

- Förestående flygresor. Jag hatar så att flyga.

- Sommarens logistik.

- Frågelådan. Det kommer, hoppas jag.

O gens durissima corde!

Ytterligare en bok i Vibeke Olssons kristna romarserie har nu publicerats, och då jag tycker hon är enormt duktig och kunnig, så drar jag mig för att läsa henne, då de alltid är så ruskigt sorgliga, man tenderar att gråta floder. I tonåren slukade jag dem, men då fann jag ett visst behag i att grina, dock inte längre. DNs recensent hyllar också hennes kunnande, men är lika uppmärksam på det tragiska:

"Som om Vibeke Olsson själv vuxit upp under romartiden skriver hon ingående om flatbrödsbak, honungsvatten, kryddvin och andstuvningar. Hon skriver om kavalleriförband, dubbelkohorter, exerciser "i smal sköldpaddsformation" och olika legionärssköldar. Om seder bland slavar, ammor, smeder och skräddare. Om "parfymerade oljelampor" i de välbärgades boningar och om enkla "bordelltält" i närheten av soldatlägren. Ibland undrar man om författaren smyger in egna detaljer i den histo­riska rekvisitan - eller fanns det verkligen pessar under romartiden? Hur som helst är Olsson så grundligt inläst på romartiden att hon förmår brodera ut en hel värld för läsaren att sjunka in i och låta sig omslutas av.
...
Både Paulus och Justina drabbas av öden med närmast klassiska tragediproportioner. Paulus berövas sin heder, genom att degraderas i fält, och Justina får veta att hon aldrig kan få barn och att en graviditet kan vara livshotande, varför hon inte heller tillåts något samliv med sin man. "

Ack!

Cui deinde subibit

Har suttit hemma en del för att desperat försöka tota ihop ett konferenspaper, dock slutar det mest med att jag funderar på olika sätt att tillaga sparris, den är ju så fin så här års.

Ytterligare ett problem med att sitta chez moi är naturligtvis bristen på referenslitteratur och andra källor, man har det ena och det andra, men torftigt är det. Mitt paper kräver en del letande i Historia Augusta, och då jag vid ett mer disciplinerat och inte fullt så legymfokuserat datum petat in de latinsk är det mest sporadisk kontextkoll som krävs, vilket jag till nu i helgen nyttjade den variant av Historuia som fanns därhemma, nämligen en svensk översättning som kom 2005; Kejsarhistorier, som jag hittills bara ströläst i.

Den är inte komplett, men jag trodde den någorlunda habil till dess att jag skulle få lite mer kött gällande Hadrianus, i biografin om just densamme, stycke 16 (s 48 i min utgåva), och stötte på problem. Översättningen lyder:

”Han älskade för övrigt att uttrycka sig i ålderdomlig stil och deltog med sina tal i lärda meningsutbyten. Han föredrog för övrigt Cicero framför Cato, Vergilius framför Ennius, Caelius framför Sallustius, och med samma överlägsenhet gav han sina omdömen om Homeros och Platon.”

Om vi har överseende med den lite stolpiga svenska (kanske ett medvetet stilistiskt grepp för att återge den latinska textens känsla), så är det tyvärr felöversatt vad det gäller hans preferenser. Den latinska texten lyder nämligen:

Ciceroni Catonem, Vergilio Ennium, Sallustio Caelium praetulit

Och om jag inte minns helt fel från mina stil och grammatikkurser (vilket kan var fallet), så är konstruktionen alqd alci rei praeferre. Vidare borde kontexten varit a dead giveway på att översättningen inte riktigt stämde, då det i raden innan talas om Hadrianus förkärlek för ålderdomlig stil, och då följer det logiskt och den latinska texten att han skulle föredra den gammalmodige Cato framför Cicero, den arkaiske Ennius framför Vergilius, och den arkaiserande Sallustius framför Caelius. Man förvånas att ingen noterat detta.

Kommentaren assisterar på intet vis, då identifikation av dessa stora författare är dessutom luddig och inte så hjälpsam i och med att Cato identifieras med orden ”Julius Caesars motståndare”, vilket gör det en smula förvirrat, då det antagligen är Cato Censorius eller d.ä, bl.a känd såsom just retoriker (ni vet han med Ceterum/praeterea censeo Carthaginem esse delendam), som åsyftas här, och ska liksom vara ställd i kontrast till Cicero. (Det sägs att Cicero kände till mer än 150 tal av Cato. Cato den äldres tal fanns säkert väl tillgängliga vid såväl den tiden som Hadrianus, vi har idag bara fragment.) Det ska alltså verkligen inte vara Cato den yngre, barnbarnsbarn till den ovan nämnde och Caesars samtide, som jämförs med Cicero. Bock i kanten.

Likaså i den vergilianska jämförelsen, där hans arkaiske motpart beskrivs ”Ennius…skrev tragedier som är bevarade i fragment”, vilket han absolut gjorde, men inte riktigt är poängen här. Gissningsvis åsyftar den eminenta författaren av Historia Augusta (jag är närapå övertalad av Syme att det är en enda författare till alla dessa skrönor) att här ställa Aeneiden i jämförelse till Ennius episka verk, Annales, som med sitt mytologiska och patriotiska innehåll just kan utgöra en like till Vergilius stora arbete.

Caelius identifieras såsom ”Caelius Antipater (100-talet f.Kr) romersk historieskrivare”, och han verkar var mer känd som Coelius Antipater, men jag tvivlar på att det stämmer då Harianus enligt kontexten ska föredra riktigt åldriga författare och Sallustius faktiskt är något modernare (86-34 f.Kr), sålunda är det nog helt enkelt felöversatt.

Jag har inte tid att leta efter ytterligare felaktigheter (om så sådana finns, detta kan vara den enda fläcken), men tycker det är tråkigt att ingen recensent uppmärksammat detta, recensioner av översättningar från ”svåra” språk tenderar att vara lite tama (se SvD, men det finns undantag). Det är även synd att just detta stycke blir helt obegripligt för gemene man, såväl genom felöversättning som irrelevant och vilseledande kommentar.

För övrigt har jag nu bemästrat Hollandaisesås, lättare än vad man kan tro, och magnifikt till sparris.

requiescat in pace

Lundaprofessorn Birger Bergh har tyvärr avlidit.

Många minns väl honom från fråga Lund, själv minns jag honom som utomordentlig lärare på C-nivåns stilkurs.
Han var en ypperlig latinist och en väldigt produktiv författare, han gjorde på senare år utmärkta översättningar och mer populära böcker. Bland de relativt nyutkomna kan nämnas Konsten att få rätt (med hans porträtt på framsidan) och för att nämna några av hans utmärkta översättningar från latinet, bör t.ex Karl den stores liv (med latinsk paralelltext!), Min hemlighet och Schefferi En bok om det svenska folkets minnesvärda exempel inte förbigås.

Tankarna går naturligtvis till familjen, dock kan jag inte låta bli att hoppas att hans översättning av Andria hann slutföras.

mammae

Latinbloggen verkar vara nämnd som en bokblogg i Smålandsposten. Det hade jag ingen aning om. Eller är det en villa, kommen av att ha läst den utan tvivel vansinnige Serbat (som definierar alla finala dativ utifrån Cato. No joke!) hela dagen, varvat med stirrande på Merkels (good for her!) tjusiga byst?

mortua?

Här följer den insändare som jag skickade till UNT i förra veckan med anledning av deras Carolina-artikel, men som de tydligen inte behagar publicera och jag vet inte varför.
Man har väldigt begränsat med ord, så den är inte direkt resonerande:

När jag läst artikeln om Carolinabiblioteket, publicerad den 8 april, förvånades jag. Det som jag reagerade mest på var påståendet "idag arbetar forskarna mest och bäst på sitt arbetsrum med sin dator", och jag undrar om två aspekter beaktats.

För det första finns det åtskilliga som bedriver forskning som intehar arbetsrum vid universitetet. De kan vara tillfälligt besökandeforskare, produktiva emeriti utan rum, nyligen disputerade som ännuinte har tjänst, eller rentav frilansande amatörer.

Vidare, en forskande grupp utan arbetsrum är studenter på s.k. avancerad nivå, som kämpar med uppsatser, och strax tillkommer även mastersstudenter.Dessa har inget arbetsrum och behöver i högsta grad denna arbetsplats.Carolina är nämligen en arbetsplats. Läsesalarna har bra öppettider, lättillgänglig referenslitteratur, samt har obligatorisk garderob vilket ger arbetsro. Carolina är nu öppet för alla, och det voreodemokratiskt att starkt begränsa möjligheten för forskning sombedrivs av andra än forskare med arbetsrum.

För det andra, så frågar man sig om universitetet vill uppmuntra attforskarna sitter allena på arbetsrummet? Borde inte tvärvetenskaplighet och samverkan främjas av universitetet? Hur ska det ske om forskarna hänvisas till sina arbetsrum? Carolina utgör engivande träffpunkt för forskare, och kontakter knyts inte bara över ämnesgränserna, utan även generationsskillnader överbryggs. Det är ett av de få ställen som erbjuds för studenter och etablerade forskare att informellt interagera.

I satsningen på mastersprogrammen blir det än viktigare att kunnaerbjuda forskningsbibliotek som fungerar som en arbetsplats, och inte bara bruksbibliotek. Varför inte erbjuda mastersstudenterna inom humaniora bord i t.ex. C-salen, och sålunda skapa ett naturligtcentrum för diskussioner såväl inom mastersprogrammen som överämnesgränser och hierarkier? Jag hoppas man väljer att både bevara ochvidareutveckla denna mötesplats och arbetsplats för forskare på alla nivåer.

quaeso

Då jag som alltid missade den stora rekryteringsveckan (första veckan i mars) av latinlärare bjuder jag här på dess affisch, samt uppmanar alla att söka något av de klassiska språken, här hittas kurser, ty idag är sista anmälningsdag.

Sök!

qualis Pindarico spiritus ore tonat

En UnderStreckare om Pindaros idag av folkhjälten Sture Linnér:

"Om Pindaros yttre liv vet vi föga. En gigant inom antikforskningen, Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff, gav visserligen i en bok som kom ut 1922 och mycket länge förblivit tongivande en mängd biografiska detaljer om honom. Dessa grundade sig dock på uppfattningen att diktens jag alltid var identiskt med skalden själv. I dag är vi ju emellertid mindre benägna att i ett poem, även när det är skrivet i första person, utan vidare läsa in underlaget för en ”Vem är det”-notis om författaren.

Wilamowitz stödde sig också på data hos antika levnadstecknare. Senare forskning har dock påvisat hur otillförlitliga de biografiska traditionerna om de tidiga grekiska poeterna är. Från antik tid har vi om Pindaros liv kvar bara några få, mycket korta biografier, och de bygger helt på hans dikter. Några andra källor fanns inte, och man visste alltså i grund och botten inte mer än vi. Säkra fakta om Pindaros liv är att han föddes nära Tebe, Boiotiens huvudstad, i mellersta Grekland, omkring 518 f Kr och var av en rik gammal adelssläkt. I unga år sändes han till Aten för att studera musik och poesi under berömda lärares ledning. Senare reste han också på många andra håll i den grekiska världen, bland annat till Sicilien, där flera furstar, inte minst Hieron, en av tidens stora statsmän, välkomnade honom till sina hov och fick sina segrar vid de stora idrottstävlingarna hyllade i dikt. Vi kan följa hans verksamhet som författare under omkring femtio år, ty det äldsta bevarade poemet skrev han 498, vid 20 års ålder, och det sista daterbara är från 446, när han var 72. "

Traska sedan över till Fragmenta och läs allt i kategorin pindariskt.

sine

Dag 4 utan kaffe, och det går trögt (har dessutom fuskat).

Intervjun med en dryg professor som nämndes här häromdagen har nu följts upp med recension i DN, och visst får lundaskammen en liten belysning:

"Svensk humanistisk forskning befinner sig i kris. Åtminstone om man skall tro Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, och författare till "Humaniora i Sverige. Framväxt, guldålder, kris". Han pekar på indragningar av centrala ämnestjänster, till exempel i grekiska, vid sitt eget universitet."

Och visst blir recensentens funderingar poetiska och vackra, dock tycker jag humnaiora är mer än så, det har, tro det eller ej, vissa praktiska tillämpningsområden:

"Om humanistisk forskning handlar om att ge olika perspektiv på det mänskliga så är det inte särskilt förnuftigt att samla dessa perspektiv på hög i något seminarierum. Det bästa vi kan göra är väl att redovisa dem, så klart det går, för dem som gjort det möjligt för oss att forska. Humanistisk forskning är en central angelägenhet för ett samhälle: platsen för reflexion kring medborgarskap och mänskliga värden. "

Och vad ska hända med Carolina?

loquax

Detta fick mig att storkna en smula, och återigen reflektera över varför det är så viktigt för vissa att framstå som latinkunniga. Är det enligt dem det högsta beviset på deras överlägsna intelligens och i sin bristande verklighetsförankring klämmer de till med vilka påståenden som helst?
Nåväl (tack till SL för länken):

"The 71-year-old former prime minister [Berlusconi] was responding to a question from Italian radio about which historical figure he would most like to meet.
"My Latin is good enough that I believe I could even have a lunch with Julius Caesar," he said in an interview.
...
In a lengthy radio interview, he said he had been a very good student of Latin at school and had been often chosen to speak with "illustrious guests, including cardinals".

pulte corpus augetur

Jag gör för närvarnade vissa tappra försök att bryta mitt tunga kaffeberoende, och även om jag inte ännu är redo för cold turkey, så har vissa nertrappningar skett, och därav blir det inte mycket gjort, beslutsförmåga finns inte längre och energi är mig främmande. Sålunda bjuder vi på en buffé okoncentrerat diverse idag, visserligen en del mycket viktiga ting, men en smula slött presenterat:

- Det viktigaste av allt är den händelseutveckling som återigen satt i rörelse vad det gäller Carolina, man vill helt enkelt avliva det som forskningsbibliotek. Läs artikeln i dagens UNT, och häpna över idiotin. De verkar inte själva fatta ironin i att först påstå "I dag arbetar forskarna mest och bäst på sitt arbetsrum med sin dator" och sedan "borde bli ett nav för universitetet en kontaktyta för att möta övriga samhället".
Om nu man ska interagera med offentligheten, och även, vilket är i ropet, samverka tvärvetenskapligt, behövs allt mer än 30 studieplatser på Carro där man kan "kontaktyta", för att skapa ett nytt verb. Vidare känner jag ingen forskare som föredrar Karin Boye med sin ruskiga layout och usla öppettider. Snälla, gör något, har själv för lite koffein i blodet!

- Ola Wikander har börjat blogga! Läsvärt och rappt, som alltid.
(Ni vet väl att detta, i och med den grekiska vännen och fragmenta, gör att jag är klassiker-bloggarnas grand old lady!)

- När jag inte ligger såsom en nerkyld reptil, slött utsträckt på golvet i kaffesaknad, skriver jag emellanåt avhandling (no, really) med vissa motgångar, i fredags försvann en halv dags arbete spårlöst på datorn. Skoj.

- Överlag är jag nöjd med mina IKEA-hyllor, men ibland vill jag brandbomba stället.

- Trodde aldrig jag skulle länka till en modeblogg, men denna har inte bara latinskt namn, utan även urtjusiga bilder och en kritisk diskurs.

- Frågelådan är sprängfylld, men återkommer garanterat då jag kan tänka igen. Sorry 'bout that.
-Likaså en beskrivning av den gloriösa festivalen.

Min hjärna är som dagsgammal havregrynsgröt.

nomen profitere

Det börjar, iuvenes, dra ihop sig till sista anmälningsdag, den 15 april, och det är sålunda hög tid för er att ta er i kragen och söka den där latin eller grek-kursen som ni så länge lustat efter, ty de klassiska språken behöver studenter, och behöver i sanning just dig!
(Jag säger intet om den avancerade nivån, utan lyfter fram grundnivå och nybörjarkurser.)

Om vi börjar med det forna sorgebarnet Lunds universitet, så är faktiskt utbuted en smula skralt, det finns en fortsättning på Nybörjarkursen som startade denna termin, samt en kandidatkurs. Grekiskan har tydligen en Nybörjarkurs, det kanske kan vara något? (Finns även där en kandidatkurs)

I Stockholm är utbudet rikligare, och där finner ni Latin I (15 av de där nya poängen) såväl som "normal" kurs som på distans, och resten av terminen kan sedan, om ni är den normala typen, med Latin II. (Lovvärt med distanskurs!). Sedan är det bara att bygga på med III och IV, samt kandidat- och magister-kurser. Grekiskan har även den ett flertal kurser, och för er nyfikna nybörjare finns Grekiska I och dess fortsättning, så det är bara att söka.

I det förtjusande Göteborg, finnse en grundkurs i latin på helfart, och en fördjupningskurs till hösten. Finns även den trevliga lilla saken Latinet som språk och kulturbärare, orienteringskurs, om 7.5 hp, på kvällstid, som väl sålunda ingen har en ursäkt att inte läsa. Grekiskan erbjuder där till hösten blott fortsättningskurs, och fördjupningskurs, ingen grundkurs.

Växjö erbjuder Latin I på 7, 5 av de underliga poängen, nu i höst och har en fortsättning till våren, även om dessa småkursek verkar för korta för att man ska hinna något.

Uppsala Universitet, där jag nu sitter och ugglar, har en grundkurs (det är svårt att inte säga A-kurs) med förkunskapskrav, som du får tillträde till antingen genom ditt gymnasiala (el. motsvarande) arbete, eller genom Introduktionskurs i latin I, som också det ges till hösten. Förutom sedvanligt utbud av högre kurser, finns det tillfälle att njuta kursen Latin för naturvetare, även den på 7.5 hp, antingen normalt eller på distans, denna kommande höst.

Addendum: Såsom påpekats i kommentar, och vilket blir förståeligt om man betänker mitt hjärndöda tillstånd, glömde jag helt UUs grekiska ovan. Vilken skam och galenskap, då den, såsom Menge sade, är ypperlig.
Till hösten ges det tillfälle att påbörja sina studier i detta språk, med Grekiska I, som ges såväl på plats som på distans. Man kan fortsätta samma termin med Grekiska II. Det ges fortsättningskurser på C-nivå i Grekiskan och dess kamrat Bysantinologi.
För er som inte orkar fullt så mycket, och inte vill peta med de krångliga bokstäverna finns Bysantinsk litteratur om 15 hp, kvällstid, och den har ni i sanning ingen ursäkt att inte söka.

Sök!

Och nu lutar jag mig tillbaka och väntar på att rättelserna ska strömma in.

quasi cursores vitae lampada tradunt.

Jag råkade köpa The Penguin Latin Dictionary häromdagen, visserligen pga. min enorma kärlek för just Penguin, men det var inte huvudorsaken. Inte heller var det faktum att jag faktiskt behöver en enklare latin-engelskt ordbok till hands för en del mindre formuleringsproblem i avhandlingsskrivande, och underbara detaljer som att de två författarna har väldigt rara små presentationer, t.ex så avslutas David Butterfields med meningen; ”His wider interests lie in the history of Classical scholarship, Latin and Greek verse composition and antiquarian bookcollecting”, var bara bonus, likaså är den trevliga introduktionen, med den hoppfulla exhortationen:

“Whatever the lamentations of those who believe Classics to be dying or the complaints of those who regard the subject as outmoded, a stream of young students with keen minds and fresh perspectives continues to flow into Classical research from diverse corners of the world. Though not immense in number, their willingness and ability to engage with the Classical world and its myriad facets- not least the Latin language- is now more noticeable than ever.”

Nej, det som fick mig att faktiskt lägga mina surt förvärvade slantar på disken var att boken har en s.k. blurb (alltså ett beundrande omdöme kläckt av recensent eller sympatiserande person) på framsidan av Boris Johnson. Det är lite som om Vilborgs svensk latinska ordbok skulle blurbats på framsidan av, tja, jag vet verkligen inte, det finns i sanning ingen riktig svensk motsvarighet.

Denne Boris har visserligen en degree i Classics (Oxon), har producerat åtskilliga böcker och har varit chefredaktör för the Spectator, samt har även varit en av Storbritanniens mer färgstarka politiker, MP och member of the shadow cabinet (ett roligt porträtt hittar man i Toby Youngs The sound of one hand clapping, en tunn uppföljare till How to loose friends and alienate people, och den gode Boris är i allmänhet underbart quotable), dock fastnade, såsom så många andra i sexskandaler ("an inverted pyramid of piffle"), men kandiderar trots detta till posten som borgmästare i London.

Hans blurb, som väl ändå är lite förvånande, verkar inte vara från en recension, han kanske känner författarna sedan gammalt:

”Just as Latin is coming back into fashion, here is a fresh and unintimidating guide for anyone wanting to read or write in that beautiful language. It’s a piece of cake- in fact it’s a fragmentum placentae!”

(Precis som ovan verkar det finnas en övertygelse om en renässans för latinet, något som jag erkänner att jag ställer mig en smula tvekande till.)

För att slutligen säga något om den lilla ordboken, är den behändig, inte särskilt uttömlig, mer ett komplement för att hitta rätt engelskt ord när man inte ids brottas med OLD. Vidare finns längst bak ngra praktiska listor, såsom en över latinska namn (person-, guda-, geografiska- osv), en radda citat, och en praktisk kronologi över dels utvalda författare, dels samtliga kejsare, samt slutligen ngra översiktliga kartor. Den inleds dessutom med de vanligaste böjningsmönster och är en praktisk referens, men, som sagt, det var denna otippade endorsement som jag inte kunde motstå.

Gigantes et nani

Oh please:

"Och i den nya boken "Humaniora i Sverige. Framväxt - guldålder - kris" målar han upp en närmast förfärande bild av förfallet inom svensk humanistisk bildning och forskning. Allt är dessutom 68-generationens fel. Marxismens anstormning inom universiteten, menar han, kom att röja vägen för allsköns destruktiva irrläror som postmodernism, postkolonialism och feminism.
De ersatte sådant som fakta, historia och empiri i forskningen med spekulationer, politisk korrekthet och snåriga teorier till den grad att ingen längre kan känna igen den gamla humanioran, än mindre säga vad den egentligen ska vara bra för. Om någon ens längre bryr sig. 40 år av vänsterförvillelser har lett ner humanioran i en djup identitetskris."

Mitt stora hopp var först att det var ett aprilskämt, en slags utsökt parodi på det där utbredda konceptet med "arg äldre vit man som vet bäst och kämpar för att vara relevant", men då den tydligen publicerades den 29 mars, är nog så inte fallet.

Jag tänker inte på något sätt förneka att den svenska humaniorna har problem på många fronter, men att gå till angrepp med ett så trubbigt instrument är bara löjligt. Han talar om "vänstern" ty visst kan alla med den politiska lutningen inordnas i en enda åsiktsgrupp, och att skylla allt på feminism, ack, var ska jag börja. Det är synd, boken verkar i övrig intressant med en historia över svensk humaniora, och jag instämmer på många sätt i hans kanontankar, man önskar att han låtit dessa fakta tala för sig, istället för att släppa fram en tvångsmässig bråkighet.

Det blir genom hans egen försorg ytterst tydligt att det är viktigt för denne man att provocera (och jag som gillade hans Hedenius-biografi):

"Professorn ler nöjt. Han gillar att vara käring mot strömmen, erkänner han, och ser särskilt belåten ut när han har formulerat en bra oneliner, helst polemisk."

Slutklämmen är ganska så lysande, tack till den spefundige journalisten(och vidare avslöjas någons Allan Bloom-komplex):

Har han då något gott råd till en ung, humanistiskt intresserad student?
- Läs Platon!
Jag väntar på en forsättning. Det kommer ingen, men professorn ser än en gång så där misstänkt nöjd ut.

Libertate sapienter utere et cura ut valeas!

På långfredagen skedde det slutgiltigt, min tjänst i Göteborg gick i graven och tre dagar senare uppstod jag som äkta Uppsala-doktorand med tjänst och allt. Det har frågats hur detta skedde, och då jag ibland inser att det inte bara är min mamma som läser det som skrivs här, kanske man ska säga några korta ord om hur det gick till.

En gång i tiden flyttade jag nämligen till Gbg för att påbörja doktorandstudier där under kära handledarens vingar, och det ska väl sägas redan här att min inte var en sådan där vanlig doktorandplats, utlyst med fakultetsmedel, utan jag knöts till k.hs projekt och finansierades då sålunda därigenom. Jag slog ner en och annan rot i Göteborg, trivdes och engagerade mig en del i GU, satt i beredningar och nämnder. Helt plötsligt fick dock k.h professorsstolen i latin vid UU, något som blev klart i början av sommaren.

Då jag, som sagt, inte var betald av själva universitetet, utan av Vitterhetsakademien genom min handledare, skulle min tjänst flyttas över till UU då mitt kontrakt löpte ut, vilket så skedde långfredagen. Jag började dock sitta i Uppsala redan efter jul, flytten skedde strax innan, och blev antagen som doktorand redan den 1 mars.

Detta är den enkla och prydliga varianten av denna historia, jag skulle kunna gräva ner mig i de vansinniga och brådstörtade flyttbestyren, allt de långa och segdragna administrativa tjafs jag fick genomlida, som jag emellanåt började tro var någon slags otäck mara, jag har dock nu definitivt lärt mig att man ska få allt skriftligt.

Sista tiden i Gbg var rätt så hemskt, med halvhjärtade försök att skriva avhandling och administrativa strider dagtid, och flyttpackande nattetid (hade fullkomligt uppriktiga tankar emellanåt på att bara sätta eld på alltihopa), och jag var även ganska sorgsen, då jag inte riktigt kände för att lämna staden ännu, vilket ökades av alla hej-då-tillställningar som man drog runt på. Mina medarbetare var dock fantastiska, det ska understrykas, och jag saknar många av dem mycket.

Det var sålunda med litet darr i bröstet jag i torsdags återvände till Sveriges bästsida, men det var så vant, tryggt och lyckligt när jag äntligen steg av tåget, och bättre blev det ty jag hann med både ett Klassiska föreningen möte och den baluns som jag var ditrest för, nämligen en viss pedagogisk pristagares pensioneringspartaj.(I sanning ett perfekt tillfälle att återse de flesta som man lämnat.) Jag ville vara med och tacka av denne superpedagog, då han varit ett ypperligt stöd i det att jag undervisade, samt mycket underhållande och rolig, och en av de mest generösa värdar jag upplevt, en gästfrihet nästan utan like.

Om festen bör jag inte säga så mycket, förutom vissa fakta, såsom att jag har nog aldrig sett så mycket skaldjur på en och samma gång, och att kräftor kunde vara så stora var för mig en nyhet, ty den var livad. Jag har bilder, men de är verkligen inte menade för offentligheten.
Dock bjuder jag på den punschvisa, som olim översatts till latin av festföremålet själv, och framfördes vackert i en improviserad kör, bestående av ett och annat tungt akademiskt namn. Följer nedan, rekonstruerad efter bästa förmåga, och det ska tydligen vara en översättning av Nya punschvisan, från spexet Sven Duva, anno 1965:

Quid dat vires, quid pectus tibi?
Heus, heus basileus
Quinarius potus medullas leniens
Iucundus suavis, iucundus suavis
Laetificat et ebrifacit. Heus!

Fit ut renoveris cum hunc biberis
Heus, heus basileus!
Et iam renovatus et bibere cupis
Iucundus suavis, iucundus suavis
Laetificat et ebrifacit. Heus!

ebriosa acina ebriosioris

Sitter på café i Gbg och äter gudomlig chokladkaka (om detta vore en riktig blogg skulle nu en bild på kakan i fråga följa), och rättfärdigar jobbskolk med mailkoll, men klämmer in lite slösurfande. Bland fynden kan nämnas denna UnderStreckare i SvD:

"James låter förstå att alltsammans för hans del började med Tacitus, den romerska historikern som inte bara genomskådade politikers benägenhet att försköna verklighet – ”De skapar en öken och kallar den fred”, skrev han – utan också var kanske den första att ge en röst åt det oskyldiga lidandet. Han beskriver hur inte bara Tiberius före detta favorit Sejanus själv blir avrättad utan hur också hans purunga dotter förs bort för att dödas – och hur hon våldtas först, eftersom jungfrur var okränkbara. Och medan hon fortfarande är okunnig om vidden av de fasor som förestår låter han henne utbrista: ”Vad har jag gjort? Vart för ni mig?” Hennes röst förebådar Förintelsens röster och röster från kriget i det forna Jugoslavien, röster som fångats upp av bland andra litteraturvetaren, författaren och journalisten Dubravbka Ugresic, född 1949 och därmed en av de yngsta gästerna på kalaset."

Antiken, irrelevant?
Om inte annat bildar den en utmärkt fond för dektektivromaner. Recension i DN av Steven Saylors senaste:

"Steven Saylor är nästan absurt hemmastadd i antikens Rom; han skriver in matvanor och seder i berättelsen, tyger och slavförhållanden, minsta gränd och sunkigaste lönnkrog. Gordianus pimplar vin en sen natt med en allt fullare Catullus, poeten som ju var grymt förälskad i - jovisst, i just den där Clodia. Fast han kallade henne Lesbia i dikterna."

Och ikväll är det fest. Mer om det senare.

Faciuntne intellegendo ut nil intellegant?

Jag lyckades häromdagen faktiskt hämta ut paketet med den enormt tjusiga festskriften till Anders Piltz, och till dem som inte förstår varför detta är en prestation så vill jag bara säga att den tobakshandel som är mitt s.k ”postkontor” har de absolut sämsta öppettider i universum, och vidare är service som sådan inte riktigt deras grej.

Nåväl, det är en vacker bok (mycket bokdrägglande här just nu) med guld och bronsfärger på omslag och första uppslag, och inuti är den så utformad att tankarna ska dra, på eget bevåg, åt et medeltida manuskript, med rödfärgade rubriker, sidorna indelade i spalter, och marginalhänvisningar. (Har dock redan hört klagomål på att det röda är svårt att kopiera och att sidorna är lite för glansiga för anteckningar.) Tabula gratulatoria är som en mindre orts telefonkatalog i sitt omfång och en vacker akvarell avbildar den nyblivne emeritus som i mitt tycke väl fångar den person som jag tydligt minns brast ut i skratt och avfärdade en riktigt felaktig översättning på b-nivå med orden "Tell that to the marines…".

Det hela inleds som sig bör med en så ”grundlärd professor” som festföremål, med ett förord av Lunds egen rektor, som ju senast nämndes här för ngra dagar sedan i samband med festivalen, och undra om inte de då nämnda stormarna återspeglas här, ty maken till avslagen hyllning får man leta efter. Inte vidare skriven heller, uttrycket ”starka profiler” förekommer två gånger i den halvsideslånga texten, och man börjar undra om det inte är kodord för troublemaker.

En av osakerna till att jag äntligen orkade ta mig till mitt ondskefulla postutlämningställe var att en viss emerita tipsade mig i lunchrummet häromdagen om att något av det bästa med hela boken var den sista noten i en Uppsalaprofessors bidrag, och man blev naturligtvis mycket nyfiken och in light av förordet, undrar man vad Bexell tyckt. Artikeln om just en svunnen lundaprfessor avslutas sålunda:

”…av betydande intresse, precis som större delen av den rika svenska latinlitteraturen, som i våra bibliotek och arkiv väntar på att upptäckas och lyftas fram i ljuset.”

Och den meningen märks med not 70, som i sin tur lyder:

”Det är intessant och anmärknigsvärt att högsta ledningen för just Lunds universitet år 2006 fattade beslut om att lägg ned verksamheten vid klassiska institutionen, avskaffa latinstudiet vid rikets näst äldsta universitet och därmed- rimligtvis helt medvetet- omöjliggöra ett kvalificerat studium av äldre epokers historia. Ad Academiam Carolinam evertendam sobrii accesserunt. Det är väl inte troligt att åtgärden kan kompenseras genom studiet av parapsykologi.”

Snitsigt och träffande, även om det inte var hörsta ledningen för universitet som de facto tog beslutet.

Det finns ett något mildare skott i ett bidrag som handlar om tidigmodern textåtervinning, som inleds med det i denna situation närapå polemiska:

”Att säga att latinet är nyckeln till vår historia är ingen överdrift. En överväldigande del av alla texter som vi har bevarade i arkiv och bibliotek från äldre tider är skriven på latin. […]Det finns en rik skatt av latinska texter, såväl ”litterära” som ”icke-litterära”, som på olika sätt kan bli föremål för forskning.”

Det finns sålunda dolda stridsbuskap (eller kanske inte så dolda) utspridda. (En viss grekprofessor har blott sin norska titel, wonder why. Annars är personpresentationerna djupt fascinerande, tänk att ha undervisat vid afrikanska universitet!)

Även om man bortser från dessa, finns det mycket underbart och förtjusande i festskriften, några av mina favoriter so far är t.ex. om de icke-katolska gravarna i Rom, bibliska blomster (med purknande bilder), Gudasöners vara eller icke vara, en om latinlärare i litteraturen med vackra Svenbrocitat, en underbar skildring av triumfen och en i sanning ur-rar om Nalle Puh och hans översättningar. Och hur kan man inte fastna för en artikel som avslutas med uppmaningen:

”Alla tips om könshårsavlägsnandets ursprung mottages med tacksamhet av artikelförfattaren”

Avslutningsvis bör det enda bidraget författat på latin nämnas, och det är naturligtvis prof.em. Bergh som formulerar sig så. Han tar tillfället i akt att diskutera sin egen kommande Terentiusöversättning (ser fram emot den!), samt avslutar med en lyckönskan till jubilaren som nog samtliga kan instämma i:

Libertate sapienter utere et cura ut valeas!

libris me delecto

Då den illustra och lysande paleografikursen här vid UU tydligen har god uppslutning och då gamla skrifter är något av det ljuvligaste som finns, tipsar jag om detta som finns anslaget i vår korridor, inte så mycket för att man ska söka utan mer för att drömma bort en smula tid genom att läsa den pornografiska kursplanen:

The London Palaeography Summer School 2008

Monday 23 June
Dr Marigold Norbye (University College London) Introduction to Latin Palaeography
Dr Jenny Stratford (Institute of Historical Research and Royal Holloway University of London) Books of Hours

Tuesday 24 June
Dr Debby Banham (Birkbeck College and University of Cambridge) Anglo-Saxon Palaeography
Ms Mura Ghosh (Senate House Library) Electronic Resources for Manuscript Studies half day - am
Professor Charles Burnett (Warburg Institute) Western Scientific Manuscripts half day - pm

Wednesday 25 June
Professor David d'Avray (University College London) Papal Diplomatic
Ms Patricia Lovett (Calligraphy and Lettering Arts Society) How manuscripts were made

Thursday 26 June
Dr Dorothea McEwan and Dr des Claudia Wedepohl (Warburg Institute) German Palaeography
John Mellors and Anne Parsons Manuscript book making in Ethiopia: the survival of ancient techniques

För den som inte vill åka till London men ändå vill bli bättre, kan man kika på Palaeography: a practical online tutorial hos British national archives. (Finns även en latinkurs)

För lite bokporr eller bara ha sällskap med likasinnande sensualister i allmänhet kan man bege sig till den myriad av bokbloggar som finns, t.ex Bibliophile Bullpen, Booktrout, Lux mentis, Bibliodyssey, Bookn3rd, och de än mer perversa, såsom Confessions of a Bookplate Junkie.

particeps gloriae

Långfredag med ett smakprov Abelard.
Det sägs att det var hans Heloise som övertalade honom att skriva dessa hymner till det kloster där hon var abedissa:

Solus ad victimam procedis, Domine,
morti te offerens quam venis tollere:
quid nos miserrimi possumus dicere
qui quae commisimus scimus te luere?

Nostra sung, Domine, nostra sunt crimina:
quid tua criminum facis supplicia?
quibus sic compati fac nostra pectora,
ut vel compassio digna sit venia.

Nox ista flebilis praesensque triduum
quod demorabitur fletus sit verperum,
donec laetitiae mane gratissimum
surgente Domino sit maestis redditum.

Tu tibi compati sic fac nos, Domine,
tuae participes ut simus gloriae;
sic praesens triduum in luctu ducere,
ut risum tribuas paschalis gratiae.

Och såsom förra året bjuds det på översättning av Helen Waddell, på intet sätt ordagrann och en smula fri (som man hittar i den utmärkta Penguin-pocketen Mediaeval Latin Lyrics), men poetisk och stämningsfull (annan finns här):

Alone to sacrifice thou goest, Lord,
Giving thyself to death whom thou has slain.
For us thy wretched folk is any word,
Who know that for our sins this is thy pain?

For they are ours, O lord, our deeds, our deeds,
Why must thou suffer tourture for our sin?
let our hearts suffer for thy passion, Lord,
That sheer compassion may thy mercy win.

This is that night of tears, the three days' space,
Sorrow abiding of the eventide,
Until the day break with the risen Christ,
And hearts that sorrowed shall be satisfied.

So may our hearts have pity on thee, Lord,
That they may sharers of thy glory be:
Heavy with weeping may the three days pass,
To win the laughter of thine Easter day.

tu quid meruisti miser ut hoc spectes?

Googlandes "tatueringar+latin" i hopp om att äntligen få något litet svar om varför detta är så populärt snubblade jag över en gammal krönika vari det berättas att en viss Paulo Roberto har "[d]en latinska ramsan ”Virtus: Pulchra vulnera, contemptus mortis, amor laudis” inristad på ena armen. Det ska föreställa gladiatorernas valspråk och den ungefärlig översättningen lyder: ”Manliga dygder: Vackra sår, dödsförakt, äregirighet.”


Jag vet inte mycket om denne man, han är tydligen något slags populärkulturellt fenomen, men jag är så generad å hans vägnar att jag nästan gömmer mig under skrivbordet. Mitt enda hopp är att krönikören återgivit det felaktigt, annars tror jag knappt att jag står ut. Det verkar dock inte så, i den intervju som inspirerade krönikarens litania, citeras det igen.

Min genans grundar sig i det ohistoriska förhållningsättet och den klumpiga översättningen. (Om han nödvändigtvis vill att det sk betyda "(manliga) dygder" vore virtutes att föredra.) Vidare är jag nästan sjukligt nyfiken på varifrån han fått detta.

Källan till dessa ord borde, så vitt jag kan utröna, vara Plinius den yngres Panegyricus Trajani, ett lovtal till kejsar Trajanus, prisandes hans dygder och gärningar, vari det berättas att Trajanus bjudit på spel, som, för att parafrasera latinet nedan, varken var vekt eller slappt, och som ej heller förvekligade eller krossade mäns sinnen, utan eggade till tjusiga sår och förakt för döden, då även i slavars och brottslingar själar älskande av ära och önskan att segra kunde skönjas. I original alltså:


XXXIII. 1
Visum est spectaculum inde non enerve, nec fluxum, nec quod animos virorum molliret et frangeret, sed quod ad pulchra vulnera contemptumque mortis accenderet: cum in servorum etiam noxiorumque corporibus amor laudis et cupido victoriae cerneretur.

Och var står det här att detta var gladiatorernas valspråk? Plinius tillskriver visserligen vissa av dessa ting till de kämpande i arenan, men märk väl att han säger att amor laudis et cupido victoriae ÄVEN finns hos dessa, det är alltså inte utmärkande, utan snarare överraskande.

Gladiatorspel ska alltså inspirera till dessa dygder, men de är på intet vis gladiatorernas egna. Gladiatorspel sägs ha haft en slags pedagogisk funktion, förutom sitt rena underhållningsvärde, att visa upp mod och skicklighet, och inspirera till virtus, som ansågs essentiellt för det romerska imperiet, och då dess friborna män och armé, inte de förslavade gladiatorerna, som blott var expendable examples.

(Jag rekommenderar i högsta grad läsning av Entertainment and violence in Ancient Rome, en suverän liten bok, som jag starkt inspirerats av och lånat från här. En slags sammanfattning här. Är absolut ingen expert på detta, kritik mottages tacksamt.)

Sålunda, de dygder som ibland listas såsom gladiatorenas, har inget med dem att göra, utan är de militäriska dito. (Vissserligen kunde virtus hos gladiatorer prisas, bl.a så hos Martialis, som, enligt boken ovan, även skiljer sig från övriga antika skildrare av gladiatorspel då han inte verkar dela det allmänna föraktet för gladiatores.)
Det finns modern vaneföreställning om att gladiatorer var någon slags idrottsmän, medan man nog snarare kunde likna dem vid dokusåpadeltagare med påföljande avrättning.

Det verkar finnas många halvsanningar i omlopp om gladiatorer, kikar man runt lite på nätet är det rikligt med information, men ytterst sällan med angivna källor, och emellanåt hyggligt fri i sin tolkning. ta t.ex den "gladiatorsed" som dyker upp här och var, sacramentum gladiatorium, verkar vara helt grundad på ett Petroniusställe (Petr. 117), och då jag inte tvivlar på att det är en på något vis autentisk fras, satiriker gillar ju att vrida på det etablerade, måste jag ändå spontant ifrågasätta (utan att ha kikat i ngn kommentar) om den var så allmän som man vill få oss att tro.
Det hela utspelar sig efter det kända gästabudet och diverse andra omvälvningar, antihjältarna (varav berättaren sägs vara en tidigare gladiator) har precis lidit skeppsbrott, och ska låtsas vara slavar till en i sällskapet, och för att lögnen skulle säkert bestå bland dem, svär de en ed, att brännas, bindas, pryglas och dödas med svärd, och vadän annat som befalls:

Itaque ut duraret inter omnes tutum mendacium, in verba Eumolpi sacramentum iuravimus: uri, vinciri, verberari ferroque necari, et quicquid aliud Eumolpus iussisset.

Denna passage har alltså fått gälla som den autentiska gladiatorseden och återges då som Uri, vinciri, verberari, ferroque necari patior (rekommenderas inte att googla, man hamnar på underliga ställen), och om den gode Roberto skulle vilja ha något som faktiskt nästan kunde vara autentiskt och uttalats av gladiatorer, skulle jag föreslå detta istället för den halvbakta och genanta Plinius-avarten.

Frågan varifrån han hämtat orden till sin tatuering härjar fortfarande i mitt sinne.
Dock verkar han inte ha haft någon större kontakt med det klassika ty i den ovan nämnda intervjun får han oemotsagt av la Hagen påstå:

– Vad min intellektualitet beträffar så är väl ordet intellektuell gammalgrekiska för att kunna läsa mellan raderna. Det kan jag betydligt bättre än många som betraktar sig som intellektuella.

It's a very cheap shot att göra sig lustig över detta ovan, så jag undviker det, utan använder det istället som ett indicium för att någon mer pålitlig källa kanske inte tillfrågats inför tatueringen, vilket är tråkigt ty nu är han fast med en ganska pinsam sådan.

animis natum inventumque poema iuvandis

Jag ska vid tillfälle sammanfatta latinfestivalen, men bekymrar mig just nu mer för avhandling, rörig våning (en nedriven gardinstång och en fallen krokrad, aldrig mer latinister på efterfest!), samt det faktum att min röst har varit wobblig sedan festivalen. Istället föreslår jag att ni kikar på

- Den grekiske kamraten, som scoopat mig rejält i fråga om Ivar Harrie:

"Men eftersom Harrie samtidigt såg det humanistiska kulturarvet som frisinnets främsta förutsättning, var han – till skillnad från Tingsten – beredd att kämpa för de klassiska språkens, kristendomskunskapens och den äldre historiens plats på skolschemat"

- Parakletos, Mohamed Omars senaste finns nu äntligen ute! 120 pix på adlibris. Café Exposé skriver:

"Fragmenten har en sällsamt episk lyskraft. Här kan man finna en förtätad stämning, vilken påminner om den fascination och förundran man som barn kunde uppleva inför den grekiska mytologin i Hjältar och monster på himlavalvet. Skillnaden är att denna gång är “sagan” på riktigt…"

- På Isonomia kan man läsa en utmärkt recension och sammanfattning av The Fall of Rome and the End of Civilization.

- SvD, som recenserat Julius Caesar. Mannen, soldaten, tyrannen, och gjort det till en studie av biografins författare och caesarlitteraturen som sådan:

"Bland vår historieskrivnings lysande personligheter är nog Ju­lius Caesar den som strålar starkast. Det har skrivits åtskilliga hyllmeter om honom och han har givit upphov till dramer som fortfarande spelas. Redan under antiken var han omsusad och dess historiker ägnade honom uppmärksamhet i biografiska port­rätt. På senare år har väl intresset avtagit, mycket på grund av att undervisningen i antikens historia i våra skolor och vid våra högskolor och universitet är skral. [Undervisningen, min käre Arvidsson, är på intet sätt skral, dock är finansieringen usel, prioriteringen sorglig och intresset bristande då det sällan lyfts fram hur viktigt det faktiskt är.]"

- Sic permanet deformitas mundi. Inte klasssiskt, väl?

- Ingen (möjligtvis undantaget min bror) säger "I love the smell of napalm in the morning" så ofta som jag, och senast jag kollade var jag XX i min kromosomuppsättning.

arae

UnderStreckare från i söndags (läste den över brunch med ett gäng latinfestival-survivors) om arkeologi och nationalism i Grekland:

"I Grekland handlar det om kulturarvets betydelse för den nationella identiteten. Parthenon har odlats som nationalsymbol alltsedan grekiska frihetskriget (1821–33), som avslutade 350 år av osmanskt styre i Aten. Redan under antiken var tempelbygget laddat med symboliskt gods: bild­programmet har tolkats som allegori över grekernas frihetskamp mot perserna och atenarnas överlägsenhet gentemot andra folk.

Pergamonaltaret å andra sidan byggdes av en härskardynasti i ett kungarike på Mindre Asiens kust som var helt influerat av grekisk kultur. I motivvalet på skulpturfriserna avbildas den grekiska gudavärlden och myterna och i det konstnärliga uttrycket alluderas konstant till Parthenon i Aten. För den nygrundade turkiska nationen under Kemal Ataturk kunde förstås inte den grekiska kulturen bli ett arv att identifiera sig med. För den kemalistiska nationalstaten, som starkt betonar turkiskheten som nationell identitet, har följaktligen frågan om de grekiska konstskatterna i förskingringen inte fått samma framskjutna position som i Grekland
[...]

Hamilakis hävdar att nationalism är vardaglig, den produceras hela tiden: det handlar om att varje dag gå på gator som bär namn efter grekiska slagfält, att läsa tidningarnas rubriker och dess retoriska språk, om reklam, om valet av maskotar till de olympiska spelen 2004. Han visar att nationalismen i Grekland inte är en toppstyrd företeelse med diktat uppifrån utan också verkar underifrån och att den hela tiden konstrueras från bägge håll. Detta är inte enbart negativt, menar författaren, utan det skapar också en fruktbar dialog. De nationella ideologierna ger bränsle till motstånd och ett intressant debattklimat. Den i Grekland så viktiga turismen är inte bara en fråga om ekonomi utan också om nationell identitet och här blir museerna särskilt viktiga som förmedlare av en självbild och som forum för debatt."

princeps

Något för utmattad för att berätta om lördagen, utan bjuder istället på en sång som kan användas såväl som att högtidhålla schlagerfestival som latinfestival:

ACTIUM (Hilary Walters)
[Waterloo]

Babae! ad Actium Antonius en effugit,
vere! sic ego quoque fato destinatus obii.
hoc volumen historiae
identidem iteratum'st.

Actium - debellavisti me fortiter.
Actium - semper t' amabo per saecula.
Actium - nulla occasio fugae mi.
Actium - tecum mansuro fataliter.
Actium - tandem ad Actium adveni.

Babae! resistere temptabam tibi frustra
vere! quid faciam? sub iugo mi eundem erit nunc.
mihi recusandum non est
me puto victorem victus

memento

Idag är det den gloriösa Latinfestivalen, anländ snarast i horder!

Och för att vi inte ska glömma varför den första festivalen drogs igång, och minnas vad som kan ske på ett anrikt universitet som säger sig värna om kultur och språk, samt lyfta fram grekiskan som ofta glöms bort, citerar jag här en anonym lundaakademiker (jag har sagt det förut, något av det bästa med "bloggande" är den korrespondens man får), som efter att ha avhandlat latinets situation fortsätter:

"Då är situationen betydligt värre för ämnet klassisk grekiska. Där beslutade ledningen att säga upp en hel professorstjänst, som dessutom var den enda lärostolsprofessuren (d v s ej befordrad lektor som de övriga professorstjänsterna) inom de klassiska språken i Lund. (Innehavaren valde dock att dessförinnan självmant säga upp sig.) Kvar är endast en halv professorstjänst. Att man säger upp en lärostolsprofessor av besparingsskäl måste vara unikt i Lunds universitets historia, och att det dessutom sker i ett av de ämnen som har funnits sedan universitetet grundades (1666) är en skandal utan dess like.

Och inte nog med det: en kort tid därefter utlyste man forskartjänster i andra ämnen som engelska och spanska. Nu fanns det plötsligt pengar. I ett internationellt perspektiv brukar professurerna i de klassiska språken ofta räknas som de mest prestigefyllda vid universiteten, och då sänder det naturligtvis dåliga signaler att Lunds universtitet hanterar dessa tjänster så lättvindigt. Vilken utländsk forskare vågar tacka ja till en professur i vilket ämne som helst vid Lunds universitet, om ledningen t o m väljer att avskeda en professor i klassisk grekiska endast av besparingsskäl?

Rektor Göran Bexell är professor i teologi och det är för mig en gåta att han inte ens verkar bekymra sig över att han kommer att gå till historien som den som i stort sett lade ned klassisk grekiska vid Lunds universitet. Jag hade hellre avgått från rektorsposten än medverkat till något sådant. "

Kom sålunda idag och visa att de klassiska språken har ett brett stöd!

armilla

Ytterligare ett skäl att komma på festivalen!

Jennie på JennDesign har förbarmat sig över Latinfestivalen och skänkt ett av sina vackra armband med latinsk inskription till att delas ut till en slumpvis besökare. Snoka gärna runt på hemsidan, där finns mycket eftertraktansvärt, bl.a en otrolig tiara.

Vi fick kontakt då hon skrev hit och bad om hjälp med en översättning, men då jag av princip inte hjälper företag utan ersättning, kom vi överrens om att jag skulle hjälpa henne mot en donation till festivalen. (Jag passade naturligtvis även på att köpa ett, med en inskription som jag själv valt.)

Tusen tack för den generösa donationen!

heraclea

Jag är vansinnigt svag för Theodor Kallifatides:

"Ordens valörer är extremt viktiga för honom - kanske mer än för andra svenska författare. Använder de ett slängigt uttryck kan de hävda att det var ett medvetet val. Det är en utväg som inte existerar för den författare som inte fötts in i språket.

- Det är också mycket intressant att se hur språken skiljer sig från varandra på de små sätten. Jag skulle skriva om en Scen där två vänner sitter på en restaurang och småpratar. På svenska står det då "sorlet kring dem tilltog". Det gick inte att skriva över på grekiska. På grekiska restauranger pratar man högt, man gormar - men ordet sorl existerar inte."

quanto tu optimus omnium patronus

Jag har sedan början av veckan en mycket trevlig houseguest,besökandes i den eviga ungdomens stad för Carolinas rika skatter, som i sanning är en gäst och inneboende av det bästa slaget, som medför en ypperlig värdinnegåva i form av ”Fest på spår: Menyer ur järnvägens historia” (ngt komplicerade recept, men o så tjusig), samt frikostigt lånar ut sina medhavda TLS.

Har liksom aldrig tid att pallra mig iväg till den storslagna tidskriftsläsesalen för sådan indulgence längre, är för upptagen med att dricka kaffe och slösurfa, så det var i sanning ett kärt återseende. Det kommer väl aldrig finnas ngt av denna kaliber i vårt rike, dessa lysande recensioner och dispyter, den underfundiga humorn och den glädje som var nummer ger finner man icke på annan plats.

Kikar man in på hemsidan, kan man skumma artikeln "Airing the Classics", om BBC Radio och dess långvariga framlyftande av de klassiska språken, och på senare tid har de:

"The most recent BBC investment in classical literature is a major Radio 3 series entitled Greek and Latin Voices, in which a single classical author is discussed each week, in four fifteen-minute talks, by four different speakers – academics, critics and creative writers. Homer and Horace were featured in December; Thucydides and Augustine (a nice addition to the usual classical canon) are having their turn this month; Euripides and Tacitus will follow in March; with Sappho, Juvenal, Cicero, Plato, Virgil and Herodotus to come later in the year. "

Sveriges radio, take notes!

Nåväl, det exemplar som jag förlängde frukosten i timtal med imorse hade inte bara en lång artikel om papyrusfynd och eventuella Simonides dikter, utan även masor av Nurejev, litt.vet i mängder, Indo-european poetry and myth, en notis om Virginia Woolf och fotboll (Robert Graves är inblandad) samt en nätt liten recension skriven av Mary Beard (ständigt detta skägg) av någon ny roman, Counting the stars, som såsom så många andra försökt, att i romanform berätta kärlekshistorian mellan Catullus och ”Lesbia”.

Tydligen lyckas den lika bra som är brukligt i denna närapå egen genre (Catullusfantasier, se kapitlet "The afterlife of Lesbia" i Wisemans finfina Catullus and his world, den första kom tydligen redan 1707; The Adventures of Catullus and History of his Amours with Lesbia, och hur underbar är inte den titeln, känner att den har serietidningspotential), då det synes mest vara ett ansträngt sammanfogande av dikterna, inte en strof får tydligen utelämnas.

En ganska trevlig bok med Catullus-appearance, som dock faller något utanför den ovanämda genren, är Thornton Wilders The Ides of March (även Wiseman gillar den), passande då detta ju är nu på lördag, som av en slump sammanträffande med latinfestivalen, en bok som visserligen inte är historiskt korrekt, men stämningsfull och synnerligen välskriven, och vi som gillar brevromaner glädjs. Läs hellre den.

Och vi avslutar med Catullus kryptiska Caesardikt, 93, som gett upphov till en myriad olika kommentatorstolkningar:

Nil nimium studeo, Caesar, tibi velle placere,
nec scire utrum sis albus an ater homo

Pro cuius amore in eius eloquio nec mihi parco

Måndagssur av åtskilliga orsaker, såsom oro inför den späckade veckan och harm över att ha rankats högre än jag förtjänade i rangordning. DN hjälper till genom ytterligare en av sina verbatim 'översatta' och obildat framställda notiser:

"Bland de mest uppseendeväckande verken som ska ställas ut märks bland andra den första boken som skrevs på engelska, Gregory the Greats "Pastoral care" från 890 efkr, och fyra exemplar av Magna Carta, skrivna på 1200-talet. "

Om "Gregory the great" skrev denna på engelska ska jag bums säga upp mig och gå på knä till Canossa, livnärandes mig blott genom att upp äta min hatt.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad det är för fel på den etablerade svenska beteckningen på den påven, Gregorius den Store. Eller kommer DN hädanefter omtala Alexander såsom "Alexander the great", Karl den store såsom Charlemagne (mais pourquoi pas!), Livius såsom "Livy"?

variatio delectat

Ack, det blir bara magrare och mer tunnsått med inlägg här, men det är väl priset för att det faktiskt skrivs en del på avhandlingen i dessa dagar. Så fort jag kör fast och återigen börjar drömma om underliga alternativa karriärer eller bara en huvudstupa flykt till Polen, kommer det längre, prokrastinerande inlägg, je vous promis.

I väntan på sådant finns förstås den grekiske vännen, men även annat av intresse på nätet:

- Jag kommer nog faktiskt åsidosätta min sedvanliga motvilja att läsa om "jobbet" (dvs antiken) i den skönlitterära genren när Ola och Örjan Wikanders roman utkommer. Verkar den inte lockande?

"Det är berättelsen om hur en judisk frihetskämpe och en romersk poet tillsammans tvingas bege sig rakt in i farornas centrum, för att rädda hemligheter som skulle kunna kasta hela det romerska riket i krig. Det är historien om två ganska ovilliga hjältar, som sist av allt borde vilja umgås med varandra. Boken utspelar sig långt från de klassiska romarromanernas höga miljöer, och huvudpersonerna är inga kejsare, konungar eller soldater. Istället är det en historia om hur några mindre ståtliga individer blir tvungna att med list, uppfinningsrikedom och ett visst mått av humor ta sig genom de mer eller mindre vansinniga situationer som de oroliga tiderna försätter dem i. Från att ha varit en fredlig diktare och en envist antiromersk upprorsmakare får Tucca och Jechiel - poeten och cirkelmakaren - finna sig i att bli agenter i Octavias hemliga tjänst. "

- Den nye akademieledamoten synes rar i SvD:

"– Man måste inte vara anhängare av vissa värden eller slåss för en litteraturkanon. Det viktigaste är att vi har kvar en grundläggande vilja att offra en del av våra liv för att något ska bli riktigt bra. Just den hängivenheten saknar jag mer än något annat idag."

- Bloggen "stuffwhitepeoplelike" has my number:

"Being in graduate school satisfies many white requirements for happiness. They can believe they are helping the world, complain that the government/university doesn’t support them enough, claim they are poor, feel as though are getting smarter, act superior to other people, enjoy perpetual three day weekends, and sleep in every day of the week!"

- Camilla tipsar om boken Latin Love Lessons och även Ten Latin Love Paintings från just den boken i samband med Alla hjärtans. Mary Beard skriver om den:

"She is also trying to claim the Latin love poets back from academics like me. I have some sympathy with this project. Every year, even now, hundreds of 18-year-olds come up to university, enthralled by the passionate verses of Catullus, Propertius and Ovid, and by the tales of love, bliss, deceit, betrayal and rejection that they recount. And every year we knock that enthusiasm out of them. These poems, we explain, are learned desk jobs, not the outpourings of the white heat of passion. They are not so much about real life "love", as about "love" as a metaphor for writing, or for the discursive practices of personal subjectivity (sic). As for the women, half of them did not even exist - they were literary constructs. At best they were sex-in-the-head."

- På tal om Camillor, är mina sortes för veckan inte helt ointressanta, men förbryllande, ty jag har inge direkt strid eller konfrontation planerad. Fick upp 11.685, och ni bjuds som alltid på Björkesons översättning:

hunc illa exceptum (neque enim labor agmine uerso)
traicit et super haec inimico pectore fatur:
'siluis te, Tyrrhene, feras agitare putasti?
aduenit qui uestra dies muliebribus armis
uerba redargueret. nomen tamen haud leue patrum
manibus hoc referes, telo cecidisse Camillae.'

Honom hinner hon fatt (det var lätt, ty kamraterna flydde),
ränner sitt spjut igenom hans kropp, medan vredgad hon talar:
"Tror du dig jaga skogen djur, tyrrheniske vilde?
dagen är kommen nu som med kvinnovapen skall tysta
allt ert tomma skryt. Men låt fädernas maner få veta
den ej föraktliga ära du vann, då Camilla dig fällde."

- ...och på tal om den förtjusande Björkeson (för att fortsätta associationskedjan) finner jag det enormt tråkigt att N&K verkar gå mer och mer från den behändiga pocketutgivningen av hans böcker till hardbackformatet. Dyra och inte så behändiga, samt en trist markering att klassiker är till för att pryda bokyllor, inte att släpas runt i botten på handväskor, eller i innerfickor på slitna kavajer och läsas lite varstans. Hans Vergilius-översättning verkar fallit ur tryck, Dante och baudelaire finns inte längre i pocket. O tempora...

- Nu när dollarn är toklåg, varför inte köpa den där snygga "Grad School: It seemed better than getting a real job"- t-tröjan? Någon dag, då detta verkligen blivit en fotoblogg, ska ni få se min.

- Emin Tengström, i gruden latinist och senare professor i humanekologi (latin förbereter en för typ vad som helst!) T.ex afrikanska språk) har sin bok På spaning efter en europeisk identitet : det antika Rom, den europeiska unionens historiska fundament på adlibris bokrea för blott 69 pix.

- Latinfestivalen närmar sig! Glöm inte att det är ni därute som avgör om den blir lyckad eller ej, genom att just bevista den stora dagen. Hoppas så att få se er där!

triennis

Jag är övertygad om att det nu väntats ivrigt på den traditionella födelsedagstävlingen, ty häromdagen firade bloggen, patetiskt nog, sitt 3-års jubileum, och som vanligt lottas det ut en prima bok.

Denna ser ni här brevid, det är en myckt snygg och illustrerad utgåva av den bästa av alla Suetonius-översättningar, id est den av Robert Graves.

Låt er inte skrämmas av den läskiga Alma-Tadema bilden som misspryder omslaget, innuti är det epigrafiska illustrationer och artefakter från de respektive kejsarnas epoker är återgivna. Det är dock, måste väl i ärlighetens namn tilläggas, ingen s.k. glansig coffee table book, utan snarare en stor pocket. (Innehåller även ett förord av Michael Grant, som jag lustigt nog ägnade lunchen åt att åhöra dissning utav. Hmm, dålig satslösning.)

Varför just denna, förutom av hejdlös Graves-dyrkan och Penguin-perversion? Jo, jag hittade den nämligen häromdagen på hedengrens fina bokrea (en riktig bokrea, såsom de borde vara) och kunde inte låta bli att hemföra den, men finner sedan vid hemkomsten att det finns åtskilliga av Graves Suetonius-översättningar redan i de nyinköpta bokhyllorna, och bör sålunda göra mig av med den enligt den klassiska principen "sist in, först ut".

Innan vi går vidare till själva utdelandet av denna, vill jag upprepa orden från förra årets f-dag, att bloggandet (detta genanta ord) är en ovärdelig hjälp för mig att fokusera, är en ganska spattig person, och det är alltjämt mest därför jag gör det.

Jag tor fortfarande inte att jag är anonym, det är lätt att lista ut vem som ligger bakom.

(Det är faktiskt en relaterad och i sig väldigt intressant fråga, det akademiska bloggandet, något som intensivt debatteras i den engelskspråkiga bloggosvären (som, lucky them, består av annat än modebloggar och småaktig polemik), och consequently behovet att som akademiker vara anonym för att inte behöva utöva den tråkiga självcensuren och sålunda kunna kritisera sitt ämne och den rådande strukturen, såväl nationellt som lokalt. Det svenska universitetsystemet bör i högsta grad diskuteras mer allmänt och bland gräsrötterna själva, och varför då inte på nätet, ty så fort det dyker upp i media synes det alltid falla sönder i "det-var-bättre-förr" och "regionalpolitik och nivellering".)

Självcensuren består alltjämt även den, som sagt där ovan, finns det en hel del jag skulle vilja säga om rådande system, men är inte så dum att jag gör det på offentlig plats.

Och efter det närapå verbatim upprepandet från förra året, lånas ytterligare ett grepp från tvåårsfirandet, nämligen det skojiga!

Latinfestivalen var i sanning en höjdare (kom och gör årets, i U-a, till en än större succé!), alla de underbara och älskliga gästbloggare som fått härja här gör mitt hjärta till äppelmos var gång jag tänker på dem, de vackra böcker som jag emellanåt fått mottaga lyckliggör mig offantligt, då mer för omtanken än för det rent materiella, de vänskaper som uppstått via bloggar och förstås alla trevliga mail och kommentarer som ni, kära läsare, hedrar mig med.

Ytterligare en enormt lyckobringande tingest är att det nu finns en motsvarighet för grecister! Jag försöker täcka in det klassiska som sådant, men min grekiska är, allvarligt talat, inte direkt lysande, och det är sålunda med största glädje och lättnad jag kan presentera latinbloggens anförvant i öster! Namnet kan enligt upphovsmnnen eventuellt ändras, men just nu kallas denna mycket färska knopp på de svenska klassikerbloggarnas kvist för 'Bland de dödliga växlar ju segern'. Passing of the torch, typ.

Tandem et finalement, det som ni läst igenom stycket för, nämligen den sedvanliga födelsedagstävlingen! Reglerna är påminner om förra årets, man skriver man antingen i kommentarena eller sänder ett mail där man berättar hur man hittade hit.

(Vinnaren, som väljs i början nästa vecka, måste vara villig att vid vinst avslöja adress för mig (full diskretion utlovas), och tidigare vinnare är tyvärr diskade.)

Ska nu hem och grunna om det är värt att satsa på ett 4:e år eller om det då börjar bli väldigt sorgligt, bloggande lär ju vara passé.

uberrime

När jag återvände till mitt skrivbord fann jag till min fasa att institutionens latinfrågelåda hade sett en icke tidigare skådad anstormning and was bursting at the seams, med frågor och fundering som det åligger mig att besvara.

Låt mig först och främst poängtera att det för mig är en stor skillnad mellan de frågor jag får hit och de jag får till jobbet, de jag får hit har jag det fria valet att ignorera if I so choose, vilket lite filosofiskt ger mig friheten att besvara dem, de som dock jag, eller snarare den officiella frågelådan, får såsom plikt och ansvar, de skär i min själ, dessutom måste jag vara mer korrekt och får inte ironisera, då jag så att säga skriver i tjänsten.

När jag öppnade institutionens lilla låda igår var det runt ett dussin frågor att besvara, och då de knappast en och en skulle drivit mig till avgrundens rand, utan då snarare varit ett trevligt pussel, gjorde denna massa såsom massa mig hispig. Jag ska erkänna att jag författade en lång och mkt hätsk diatrib ca halvvägs igenom besvarandet, insåg dock att den var för elak för att lägga ut här, och jag inte direkt kom med något nytt, utan vad jag sade var det gamla vanliga, den eviga frågan varför man vill tatuera sig latine (Magi? Beckham? Kort och koncist? Polska maffian?), samt varför en alarmerande stor majoritet av de frågande inte kan stava till tatuering (”tattuering” avlett av tattare?) . Stavar själv inte något vidare, så gör mig ogärna lustig över sådant, men om man ska göra ett sådant ingrepp, borde man inte ha kollat stavningen?

Dessutom är det emellanåt så fruktansvärt intimt. Folk skriver via sin jobbmail och ber om översättningar av de mest häpnadsväckande och krigiska saker, knappast passande för en medelålders projektledare på ett kompetensutvecklingsföretag i bruksort. Det är en smula naivt att använda sin arbetssignatur, det är inte direkt så att vi har någon tystnadsplikt och jag tror faktiskt mailen till universitetets lilla frågelåda är offentlig handling. En ovälkommen inblick i synnerligen privat själsliv.

Som jag tusen gånger tidigare perplext utbrustit, jag fattar inte.

Nåväl, från de tråkiga professionella plikterna, till latinbloggens egen låda, där jag som sagt kan välja att svara:

"Min relation till latin är ganska obefintlig, men har ändå en liten fråga. Hoppas du kan svara på den =). Vad heter "Det ordnar sig" på latin?"

Vilborg har faktiskt just det uttrycket översatt i sin fina lilla ordbok, och ger det då som res bene se habebunt, dock är jag inte så förtjust i den formuleringen. Såsom the don Mary Beard diskuterat är det ju andemeningen som eftersträvas och ett uttryck som ”det ordnar sig” är väl mer eller mindre ekvivalent till ”det fixar sig/löser sig”. Om man just griper i svansen på ”löser” kan man få fram solvitur, mer eller mindre ordagrant ”det löser sig” och har en trevlig parallell i det fina uttrycket solvitur ambulando.

Nästa fråga, som hittat hit via Internet:

"Jag försöker febrilt komma på vad frasen "Vid din sida" eller "By
your side" blir på latin. Hur översätter man detta? Vore snällt om du ville hjälpa mig.
Jag hittar ingen som kan översätta detta så jag vänder mig till
dig. Hittade dig via din blogg på internet."


Här kommer frågan om yrkesstolthet in i bilden, man kan översätta ordagrant slänga ihop ’vid’ plus något lämpligt böjt uttryck för ’din sida’. Ett sådant uttryck blir dock sällan snyggt eller klassiskt, men allvarligt talat bryr sig sällan ens korrespondenter om detta, de vill bara att det ska vara på ’latin’.
Dock tar det emot att göra så, så jag sätter mig ner och funderar på hur man ska kunna uttrycka detta snyggt. Jag skulle föreslå att den frågande ovan skulle nyttja frasen lateri tuo adhaereo- 'jag står vid din sida' eller möjligtvis en variant därpå; lateri tuo adsum.

Det där med yrkestolthet aktualiseras återigen i nästa fråga, då man återigen vill ha ’latin’:

”Vi i vår studentförening ska göra en ny logga och vi har kommit fram till att vi vill ha en fras på latin med i loggan.Jag undrar vad"Familjen är viktigast"eller kanske"Familjen framför allt"Ja, något med familjen och att vi alltid trotjänar föreningen. Jag tänkte då höra med dig (jag såg din blogg om latin) om du kunde hjälpa mig att kunna komma på en relativt kort fras som är slagkraftig.”


Jag har tidigare diskuterat svårigheten i att översätta ’familj’, och citerar sålunda mig själv, härifrån (vilket den gode Horace E i sin lilla Komet anser vara höjden av torftighet):

"Vad som gör dock gör detta till en utmaning är ordet 'familj'. Vad den frågande antagligen menar här är sin omedelbara familj; hustru och barn, vilket blir synnerligen svåröversatt på latin. Den s.k kärnfamiljen är en fullständigt modern konstruktion, och jag skrattar alltid på mig då den framhålls som den solida grunden för vår civilisation, då den faktiskt är ett relativt nytt påfund. Jag är varken historiker eller sociolog, men kan säga detta i egenskap av filolog, då våra tidiga språk just saknar ett begrepp för det vi idag kallar familj. (Därmed inte sagt att jag på ngt vis ogillar kärnfamiljen, jag tycker det är en trevlig liten konstruktion, men att framhålla den som ngt slags naturligt, givet ur-tillstånd är bara idiotiskt.)

Stepping of the soapbox, så kvarstår ändå problemet med att översätta 'familj' i denna moderna mening till gott latin. Glosan familia, varifrån (uppenbarligen) vårt laddade ord kommer, är snarare ett hushåll, inbegripandes tjänstefolk, slavar och husgeråd.
Det kan även dra åt 'släktgren' och 'skara, trupp', men den där omhuldade mammapappabarn-sammasättningen kan det inte riktigt beteckna. Vissa ordböcker föreslår domus som en översättning, ordagrant 'hus, bostad', men som gärna drar åt 'hushåll, husfolk, familj', men även här skulle nog au-pair-flickan och labradoren och farmor och polskan som städar kunna inkluderas. Domesticus lyfts fram som ett alternativ, men det känns snarare som en beteckning på en honorary familjemedlem, eller en trotjänare, utan vilken man inte vet vad man skulle kunna ta sig tiiiill."

Samma sak är det med familiares, det är snarare vänner och personal.

Den tidigare korrespondenten vartill detta ovan skrevs som svar back in the day menade just sin familj, sin hustru och deras barn, och då kunde det smidigt ersättas med mei ’de mina’, men här är man verkligen ute efter det moderna konstruerade begreppet familj och då är jag faktiskt helt konfys huru det ska översättas. Kanske med familia nova, familia hodierna, den nya/moderna familjen? Hur gör Vatikanen?

Jag hoppas att denna korrespondent förstår svårigheten i begreppet och inte bara nöjer sig med att här använda ’latin’.

Venite omnes!

Program för latinfestivalen i Uppsala den 15 mars 2008
Hus 16, Humanistiskt centrum i Uppsala (Thunbergsv. 3 L)

10.00 Introduktion: Vad är en latinfestival?

10.30 ”Et tu, Brute!”- Vad sade Caesar egentligen?
Moa Ekbom, doktorand i latin vid Uppsala Universitet

11.00 ”Quidquid latine dicitur, altum videtur” - barnböcker i latinsk översättning
Elin Andersson, doktorand i latin vid Stockholms Universitet

11.30 Paus – Enkelt fika erbjuds

11.45 Skollatin - Latinet i den svenska skolan från medeltiden till och med 1700-talet
Axel Hörstedt, latinlärare vid Tibble gymnasium

12.15 Latinet i gymnasieskolan idag. Vad säger läroplanen?

12.30 Klassiska pretentioner och pretentioner på klassiska
Martin Nyblom, fil.kand. i historia vid Lunds Universitet

13.00 Paus – Enkelt fika erbjuds

13.15 ”Est”- inte bara en verbform?
Erik Bohlin, doktorand i latin vid Göteborgs Universitet

13.45 Information om latinet vid Uppsala universitet
Gerd Haverling, professor i latin vid Uppsala universitet

14.00 The exile of Ovid, a personal elegy
Anna Paradiso Laurin, PhD Greek and Latin Philology, University of Bari

14.30 Paus – Enkelt fika erbjuds

14.45 En stjärna förunderligt klar – Om himlafenomen i samband med Caesars apoteos
Lovisa Brännstedt, fil.mag. i Antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet

15.15 I.N.P.C.D.A. och andra långsökta litterära referenser
Ragnar Hedlund, doktorand i Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet

15.45 Avslutning med information om Klassiska Föreningen i Uppsala
samt lotteri. Plaudite!

Med reservation för eventuella ändringar

Columna regni sapientia

Då det första som stirrar mig i vitögat då jag, dryg efter min Rom-resa skrider in på Carolina, är den mkt lockande avhandlingen Poesins Drottning-Christina av Sverige och de italienska akademierna av en viss Fogelberg Rota, som även han tydligen häckat på Istituto Svedese (när man får låna den ska jag bums släpa hem detta högintressanta verk), fortsätter vi blidbloggandet av inskriptioner (vilket tragiskt nog är ungefär det enda jag fotade), och då så klart de som rör den mystiska Christina, det finns åtskilliga i Rom, men ovan ser ni porten varigenom hon i triumf anlände till den eviga staden, samt hennes grav (inte monumentet uppe i kyrkan), smygfotograferad i St Peterskyrkans katakomber (den är brevid den förre påven och det är sålunda en väldig trängsel), jag blev sedan näpst av vakt. Hon lär väl vara en av två(?) kvinnor som är begravna i Peterskyrkan.

Återigen, vem kan tolka?

Vale

Adjö till Rom och det svenska institutet!

Vem kan tolka inskriptionen?