Peregrinatio

Spännande bok! Uppsalaprofilen Carina Burman recenserar Egerias
"Resebrev från det heliga landet" i SvD:

"[Egeria] var pilgrim. Så mycket mer vet vi inte om henne. Hennes resebrev upptäcktes inte förrän i slutet av 1800-talet, och det tog många år att luska reda på hennes namn. Sannolikt kom hon från norra Spanien och kände till södra delarna av Frankrike - hon liknar nämligen floden Eufrat vid Rhône. Kanske var hon nunna. Kanske ingick hon i stället i en krets aristokratiska damer, som gemensamt levde ett kristet, asketiskt liv, om än under mindre hårda former än i klostren.

Till väninnorna skrev Egeria sina resebrev. "Tro mig, vördnadsvärda damer!" utbrister hon vid ett tillfälle och berättar vid ett annat om viktiga brev hon fått i avskrift. "Om Jesus vår Gud så befaller och jag kommer hem till vårt fädernesland, kan Ni själva läsa dessa, mina kära damer." Tidigare reseskildringar skrevs av män, som reste genom öknen i kejserliga vagnar, och bestod främst av torra notiser. Egeria skrev personliga brev, och hon red på en åsna. Ressällskapet utgjordes dock ofta av män, antagligen munkar. En gång måste hon understryka att samtalen med dem verkligen var fullt ärbara: "Jag vill inte att Ni, mina kära
systrar, skall tro att munkarnas samtal någonsin handlar om annat än Guds skrifter eller äldre munkars bedrifter."
...
Det vore en överdrift att kalla Egeria rolig, men hon är intressant. Från Jerusalem gjorde hon utflykter i Bibelns länder, och reseskildringen avslutas på väg hem, med ankomsten till Konstantinopel. Till skillnad från andra tidigkristna nedtecknare lägger Egeria märke till sin omvärld, inte bara de heliga lämningarna. Då och då förleds hennes blick av ideologin - så är hon övertygad om att Sinai är det högsta berget i grannskapet, vilket inte alls är fallet - men ofta noterar hon detaljer. Hon berättar hur invånarna i Paran - nära berget Horeb - markerar vägen genom öknen så att de själva hittar om dagen, och kamelerna om natten. Hon
påpekar att pingstens processioner måste utföras mycket långsamt, så inte folk blir trötta i fötterna. Och hon berättar också hur pilgrimssällskapet når civiliserade trakter och skickar iväg de romerska soldater, som eskorterat dem - ty det var ännu romartid, och Egeria var en högt uppsatt romersk dam.

Detta är kanske det, som tilltalar mig mest med denna bok - genom sitt kristna motiv känns den nästan medeltida, men den skrevs under antiken. Gång på gång bryter Egeria mot alla förväntningar om medeltid. Hon var antik, och hennes modersmål var latin. Originalet visar att hon talade ett aningen slarvigt latin, där kasusändelserna ofta utlämnades och då och då blev fel."