pleni ruris et infacetiarum

Jag har inte fått något svar från den reklambyrå som ska ligga bakom den lilla jobbiga film om ”julens kommunikation” som uppmärksammats tidigare, där en vers på latin dyker upp och irriterar väldigt ett latinar-öra då man inte riktigt hör vad som sägs och versen är konstig.(Vers och översättning hittar ni här.) Den har stört mig under hela julhelgen.

Hursomhaver, det hävdas då och även i sådana där små mysiga faktarutor om julens seder och bruk som man hittar i landsortstidningar (och kanske även i större sthlmscentrerade, men nu är det så att TT-ELA varit mitt husorgan den senaste tiden) att det där med julklappsrim har sitt ursprung i antiken, och då specifikt romarna. (Låtom oss bortse från att denna romesrka tradition skulle då ha bevarats här i kalla nord men förgått i de länder som faktiskt var del av Romarriket, då mig veterligen vi nordbor är de som har julverser på paketen. I Frankrike har jag för mig att man har verser vid första april, så det kan väl kanske vara en rest, med mycket, mycket, god vilja.)

Vad jag alltså tror åsyftas i det säkra påståendet om att våra julklappsrim är de verser, och upptåg som sägs ha florerat runt Saturnalia, med skämtgåvor av olika slag (vilket väl även är ursprunget till julklapparna, att man bultade på dörre och slängde in dem anonymt, iaf enligt TT-ELA, who really wouldn’t lie to me.)

Det finns en Catullus-dikt som sägs vara en tackvers och svar på en sådan där Satunaliegåva, att han fått en skoj-gåva av sin medpoet och vän (älskad plus oculis meis, se där, något vackert att sätta i en ring, en liten nyårsbonus åt er alla) Calvus, vad som synes vara en antologi av usla dikter av samtida vers i en stil som Catullus och hans vänner (om man nu vill att det ska finnas en poetae novi-grupp) föraktade. (Vissa menar t.o.m att detta ska vara något slags manifest och publikt ställningstagande mot de s.k pessimi poetae, som räknas upp i v 18-19)
Man brukar säga att Catullus låtsas att Calvus fått denna samling i gåva av någon cliens och sedan regiftat den, vilket kan (om man vill tor att detta är en faktisk händelse)vara fallet, vissa menar att antologin sammanställts av Calvus själv som någon slags hatlista och skämt.

Sålunda, dikt 14:

Ni te plus oculis meis amarem,
iucundissime Calve, munere isto
odissem te odio Vatiniano:
nam quid feci ego quidve sum locutus,
cur me tot male perderes poetis?
Isti di mala multa dent clienti,
qui tantum tibi misit impiorum.
Quod si, ut suspicor, hoc novum ac repertum
munus dat tibi Sulla litterator,
non est mi male, sed bene ac beate,
quod non dispereunt tui labores.
Di magni, horribilem et sacrum libellum!
Quem tu scilicet ad tuum Catullum
misti, continuo ut die periret,
Saturnalibus, optimo dierum!
Non non hoc tibi, false, sic abibit.
Nam si luxerit ad librariorum
curram scrinia, Caesios, Aquinos,
Suffenum, omnia colligam venena.
Ac te his suppliciis remunerabor.
Vos hinc interea valete abite
illuc, unde malum pedem attulistis,
saecli incommoda, pessimi poetae.


Som vanligt citeras Janzons tolkning från hans ”översättningsförsök” anno 1889, kanske inte så lyckat i just denna dikt:

För din gåfa jag skulle med vatiniskt
Hat dig hata, min glade broder Calvus,
Hölle icke jag af dig som mitt öga.
Säg, hvad har jag väl gjort då eller yttrat,
När du vill med en dylik mängd poeter
Rent förgöra dig? Skam få den klienten,
som dig sände en sådan usel samling!
Men skolmästaren Sulla kanske skänkt dig,
När allt kommer omkring, det rara fyndet:
Det förändrar ju saken, det: förträffligt,
Att dock något du får för all din möda.
Åh, den vidriga, afskyvärda luntan!
Och den sände du strax till din Catullus
För att mörda din vän på årets skönsta
Dag, den dag, då saturni fest man firar!
Tänk dock inte att gäck få driva strafflöst;
Ty när morgonen gryr, jag genast löper
Till boklådorna, letar fram Aquinius
Samt Suffenus och Caesius och allsköns
Gift och ger det åt dig i vedergällning.
Bort med eder emellertid, tillbaka
Dit, hvariftån i en olyckstund I drogen,
Tidens plåga, ert vittra klåparfölje!

Även en annan vers, som sägs ha med Lesbia, enl tradition så är det hon som åsyftas då någon omtalas som mea puella, är ett nätt litet utfall mot en avskydd författare, och jag fick sådan lust att läsa den just, nämligen dikt 36:

Annales Volusi, cacata carta,
votum solvite pro mea puella.
Nam sanctae Veneri Cupidinque
vovit, si sibi restitutus essem
dessemque truces vibrare iambos,
electissima pessimi poetae
scripta tardipedi deo daturam
infelicibus ustulanda lignis.
Et hoc pessima se puella vidit
iocose lepide vovere divis.
Nunc o caeruleo creata ponto,
quae sanctum Idalium Uriosque apertos
quaeque Ancona Cnidumque harundinosam
colis quaeque Amanthunta quaeque Golgos
quaeque Durrachium Hadriae tabernum,
acceptum face redditumque votum,
si non illepidum neque invenustum est.
At vos interea venite in ignem,
pleni ruris et infacetiarum
annales Volusi, cacata carta

Även denna är föremål för en mindre lyckad Janzon-översättning, det fantastiska uttrycket cacata carta är i sanning svåröversatt:

I, Volusii gamla kludd-annaler
I mån lösa det löftesord, min flicka
Gaf den heliga Venus samt Cupido,
att om henne jag återgifven blefve
och upphörde att slunga bistra jamber,
glad hon skulle åt halte guden offra
hvad den styggaste skald författat styggast,
att förbrännas på ved af olycksträden.
Och då tyckte hon just, den stygga flickan,
Att hon gjorde ett kvickt och lustigt löfte.
Nu, gudinna ur blåa hafvet boren,
Du som skyddar Idalium, Ancona,
Säfrikt Gnidus och Urii, det öppna,
Samt ditt heliga Amathus och Golgi
Och Durrachium, sjömäns muntra stamhåll,
Teckna löftet, hon gaf dig, upp som inlöst,
Om du finner det nätt och lustigt uttänkt.
In med eder emellertid i elden,
Luntor, fulla af smaklöshet och drafvel,
I Volusii gamla kludd-annaler!