(Kag har i några dagar försökt komma mig för att rensa den proppade frågelådan, därav har aktiviteten här varit låg, mycket låg.)
Jag slängde ett öga på SvD och fann denna UnderStreckare som recenserade en avhandling om synen på åldrande, vilket gladde mig på flera sätt, delvis för att den diskuterar Cicero och Seneca och andra antika gubbar:
"Alexandersson fokuserar i första hand vad han kallar det ideala åldrandets tradition, en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta. Förebildlig i det här avseendet var den gamle stoikern Zenon som vid 98 års ålder ska ha snubblat vid ingången till den lagstiftande församlingen och som därefter gick hem och svalt sig till döds.
[...]
Cicero menade att de äldre skulle fortsätta att vara aktiva både samhälleligt och intellektuellt, Seneca menade att de skulle dra sig tillbaka och framför allt till varje pris avstå från att göra något som kunde göra dem till åtlöje i yngre människors ögon. Redan i det gamla Rom fanns det män som på inga villkor ville gå i pension och som ett avskräckande exempel lyfter Seneca fram Sextus Turannius, en 90-åring som i protest mot att kejsaren inte längre ville ha honom kvar i tjänst lade sig i sängen och krävde att bli sörjd av hela sitt hushåll som om han vore död. "
Detta följs av något som jag inte riktigt förstår, bl.a på vilket sätt detta är motsägelsefullt:
"Över huvud taget var det ideala åldrandet just ett ideal. Cicero själv ingick äktenskap med en 15-åring när han själv hade fyllt 60. Cato, som Cicero lyfter fram som den stora förebilden för alla äldre män, togs vid 79 års ålder på bar gärning med en slav."
En stor del av att jag blev lyckliggjord var för att jag faktiskt började läsa lite i De senectute och alltså blev glad såsom jag alltid blir när jag får peta med latinsk text, och apropå det där med sinnliga nöjen i ålderdomen som jag tror är vad som anspelas på ovan, njuter vi förjande textrader:
Quod si istis ipsis voluptatibus bona aetas fruitur libentius, primum parvulis fruitur rebus, ut diximus, deinde eis, quibus senectus, etiamsi non abunde potitur, non omnino caret. Ut Turpione Ambivio magis delectatur, qui in prima cavea spectat, delectatur tamen etiam, qui in ultima, sic adulescentia voluptates propter intuens magis fortasse laetatur, sed delectatur etiam senectus procul eas spectans tantum quantum sat est
Och översättning, plockad här:
"But even granting that youth enjoys these pleasures with more zest; in the first place, they are insignificant things to enjoy, as I have said; and in the second place, such as age is not entirely without, if it does not possess them in profusion. Just as a man gets greater pleasure from Ambivius Turpio if seated in the front row at the theatre than if he was in the last, yet, after all, the man in the last row does get pleasure; so youth, because it looks at pleasures at closer quarters, perhaps enjoys itself more, yet even old age, looking at them from a distance, does enjoy itself well enough"
Monday, October 26, 2009
Thursday, October 22, 2009
extincto omni Cyrenaico
Gårdagens sammankomst med Klassiska Föreningen var sannerligen något extra! Salen var fullkomligt fylld, extra stolar bars in, det var en försvarlig skara som lockats dit av föredraget Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika och dess hållare, Kristian Göransson, till vardags vid Medelhavsmuseet.
Efter en gedigen genomgång av kolonisationsförfarandet i de greksika staterna, och myckna citat från Herodotos om just Kyrenaikas grundande, dess grundare Battus och hanses avkomma emellanåt med samma namn, gleds det in på vad som var en av stadens huvudprodukter, nämligen Silfium, som var viktig nog att även dfå synas på mynten (se ovan).
Denna mytomspunna växt exporterades i drivor, och var mycket uppskattad hos såväl greker som romare, det var inte bara en krydda, utan även både potenshöjare och fertilitetsdämpare. Silfium utrotades dock, man vet inte riktigt varför, kanske av skövlingen, kanske av ändrade odlingsförhållanden, den försvann dock på kejsar Neros tid, och Rom sörjde stort dess försvinnande, finner man hos Plinius.
Plinius berättar även för oss att det som grekerna kallar silphion, är romarnas laserpicium, och då går mina tankar förstås då till Catullus dikt 7 (Quaeris, quot mihi basiationes tuae, /Lesbia, sint satis superque) där antalet kyssar som räcker är:
Quam magnus numerus Libyssae arenae
laserpiciferis iacet Cyrenis,
oraculum Iovis inter aestuosi
et Batti veteris sacrum sepulcrum
Nåväl, en njutbar föreläsning, och sftersitsen än mer så, men en cheescake som överträffade det mesta och flera intressanta samtal, bl.a berättade vår gäst om den kommande utställningen på Medelhavsmuseet om det antika Kolchis, vad som mer eller mindre är Georgien idag, och lockade inte bara med de fantastiska pryttlar som de fått låna från Georgiens Nationalmuseum, utan även med den Medea-tematik som de använder sig av:
"Medeas röst löper som en röd tråd genom utställningen. Tragedin om kvinnan Medea och hennes öde utspelar sig på 400 talet f.Kr. i Grekland. Den antika grekiska kulturen har mer än någon annan blivit en symbol för europeisk identitet. Medea har avgörande format kvinnogestalten i modern västerländsk drama, musik och konst men det är en särskild poäng i det antika porträttet av Medea, att hon inte är från Grekland, utan från Kolchis, dagens Georgien. Medea representerar därför en kultur som uppstod i brytpunkten mellan öst och väst, och därmed utmanar Medea begreppet ”Europa”. "
Jag ser fram emot nästa sammankommst med KF, som ni kan skriva in redan nu i kalendern, nämligen den 25 november!
Friday, October 16, 2009
verbis ipsis
Då annat har hopat sig synnerligen denna vecka återanvänder vi andras ord för att fylla tomrummet, vilket förstås är tillåtet för bloggarskrået.
Vi gör två grekiska nedslag, jag för sålunda in foten på Venanzios territorium, och hoppas det förlåtes mig. Det första är en UnderStreckare om Platon, och fullbordandet av den svenska översättningen, trevligt nog skriven av en filosof och inte avdankad rektor:
"Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna"
Det andra är från magazinet Axess, som pratar om Homeros, och försöker "återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar":
"Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.
Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som)."
Innan vi tar helg, så vill jag slutligen först tipsa om Kulturradion: Klassikern fårn den 30 september som behandlar Maken, samt undra om någon annan has suffered the indignity av att ha fått sin önskelista på Adlibris (som Lovisa säger, lita aldrig på företag med namn som har grammatikfel) omorganiserad enligt titlarnas bokstavsordning, istället för, som sig bör författarnas?
Vi gör två grekiska nedslag, jag för sålunda in foten på Venanzios territorium, och hoppas det förlåtes mig. Det första är en UnderStreckare om Platon, och fullbordandet av den svenska översättningen, trevligt nog skriven av en filosof och inte avdankad rektor:
"Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna"
Det andra är från magazinet Axess, som pratar om Homeros, och försöker "återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar":
"Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.
Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som)."
Innan vi tar helg, så vill jag slutligen först tipsa om Kulturradion: Klassikern fårn den 30 september som behandlar Maken, samt undra om någon annan has suffered the indignity av att ha fått sin önskelista på Adlibris (som Lovisa säger, lita aldrig på företag med namn som har grammatikfel) omorganiserad enligt titlarnas bokstavsordning, istället för, som sig bör författarnas?
Tuesday, October 13, 2009
Raptim
Egentligen skulle jag vilja göra ett långt inlägg om bloggar och akademi, men jag hinner inte, då jobbet är mer krävande än vanligt. Det händer dock så mycket spännande i det avseendet, i USA har man verkligen börjat använda sig av det som marknadsföringsmedel av universiteten, akademikerna bloggar såväl anonymt som öppet, och det ger en öoppen och snabb debatt. I vårt land finns det åtskilligt bra, och SU har fattat, med en bloggande rektor, och en bloggportal, men det är sämre vid UU.
Nåväl, vad jag egentligen ville komma till, och hoppas kanske utveckla mer vid tillfälle, är att en av de intressantaste debatter på länge just förts på Venanzios blogg, med sin upprinnelse i Björkesonöversättningarna. Gå dit och läs!
Passar även på att tipsa om Ars Edendis program för denna höst, som hittas här. För annan elektronisk information så finns nu FokusRom på facebook, gå med här.
Nåväl, vad jag egentligen ville komma till, och hoppas kanske utveckla mer vid tillfälle, är att en av de intressantaste debatter på länge just förts på Venanzios blogg, med sin upprinnelse i Björkesonöversättningarna. Gå dit och läs!
Passar även på att tipsa om Ars Edendis program för denna höst, som hittas här. För annan elektronisk information så finns nu FokusRom på facebook, gå med här.
Friday, October 09, 2009
Mandragorae dederunt odorem
Jag har inte mycket kvar på undervisningen nu, och inser hur mycket jag kommer sakna dessa studenter. De har bara gjort mig besvikna på en punkt, nämligen att de inte är Sayers-fans, och detta inte så mycket av oro för deras bildning i fråga om deckarsvären, utan för att den minnesregel jag brukar förelå för att lära sig frågeordet num. Är man inte införstådd i Harriet Vanes och Peter Wimseys struliga kärlekshistoria så förlorar anekdoten (och minneshjälpen) nedan sin emotionella kraft och resonans:
"He renewed his offer of marriage on an avarage of once in three monts, but in such a was as to affort no excuse for any outbreak of temperament on either side. One First of April, the question had arrived from Paris in a single Latin sentence, starting of dispiritedly, "Num...?" - a particle which notoriously "expects the answer No." Harriet rummaging the Grammar book for "polite negatives", replied, still more briefly, "Benigne"."
Gaudy Night, varifrån stycket kommer, har mycket latin inbakat, en passage från Aeneiden utgör en viktig "ledtråd" (3.214-18: tristius haud illis monstrum nec saevior ulla pestis/ et ira deum Stygiis sese extulit undis./Virginei volucrum voltus, foedissima ventris ...), och det droppas mycket fraser till höger och vänster (för det som gillar sådant latin i sina deckare rekommenderas William Deverells serie om den slitne kanadensiske advokaten Arthur Beauchamp), och det andlösa och avgörande frieriet i slutet är förstås på latin, och bara för att det är fredag så tar vi det också:
"She stood still; and he stopped perforce and turned towards her. She laid both hands upon the fronts of his gown, looking into his face while she searched for the word that should carry her over the last difficult breach.
It was he who found it for her. With a gesture of submission he bared his head and stood gravely, the square cap dangling in his hand.
"Placetne, magistra?"
"Placet."
Ja, jäklar. Om man inte är romantiskt lagd, kan man i alla fall lära sig om frågepartiklar i det replikskiftet.
"He renewed his offer of marriage on an avarage of once in three monts, but in such a was as to affort no excuse for any outbreak of temperament on either side. One First of April, the question had arrived from Paris in a single Latin sentence, starting of dispiritedly, "Num...?" - a particle which notoriously "expects the answer No." Harriet rummaging the Grammar book for "polite negatives", replied, still more briefly, "Benigne"."
Gaudy Night, varifrån stycket kommer, har mycket latin inbakat, en passage från Aeneiden utgör en viktig "ledtråd" (3.214-18: tristius haud illis monstrum nec saevior ulla pestis/ et ira deum Stygiis sese extulit undis./Virginei volucrum voltus, foedissima ventris ...), och det droppas mycket fraser till höger och vänster (för det som gillar sådant latin i sina deckare rekommenderas William Deverells serie om den slitne kanadensiske advokaten Arthur Beauchamp), och det andlösa och avgörande frieriet i slutet är förstås på latin, och bara för att det är fredag så tar vi det också:
"She stood still; and he stopped perforce and turned towards her. She laid both hands upon the fronts of his gown, looking into his face while she searched for the word that should carry her over the last difficult breach.
It was he who found it for her. With a gesture of submission he bared his head and stood gravely, the square cap dangling in his hand.
"Placetne, magistra?"
"Placet."
Ja, jäklar. Om man inte är romantiskt lagd, kan man i alla fall lära sig om frågepartiklar i det replikskiftet.
Wednesday, October 07, 2009
Ciceronianus es, non Christianus
Undervisar, rusar runt som en yr höna, försöker på att äntligen slutföra diverse rapporter och remisser samt samlar energi för att gipa mig an administration av olika slag vilket är mer daunting än man kan tro, tydligen är det en dödsynd här på inst:en att be om något på papper, men muntras upp av Bertil Cavallins fina översättning av Cicero-talen.
Mina studenter läser just nu det första Catilina-talet, och ska läsa resterande tal i svensk översättning av just denne lysande uttolkare, som har ett ytterst sympatiskt förord, med trevliga tidstypiska omnämnanden av Kuba, samt denna "beskrivning av Cicero" på "dagens svenska" som lagts i förordet för att problematisera runt stilnivå:
" Marcus Tullius Cicero han föddes 106 f.KR. Hans far det var en romersk riddare. Man var på den tiden mycket angelägna om att ge sina barn en fin uppfostran och så skickade han sin son till Rom. Där så lade den unge Cicero ner all sin precision på att hålla fina tal. han kände för att bli politiker. Den tidens politiker dom var en slags agitatorer och som försökte övertrumfa varandra när det gällde att manipulera de stora massorna. Det gällde att gå in och öppna upp debatten och liksom utöva direktinflytande på närsamhället i nuläget. man brydde sig dock inte mycket om dom avvikande, dom resursvaga. Man ställde upp för dem man gillade. Dom som kom in i politiken dom måste kunna hålla tal. Marcus var skön som talare.
Cicero var myket äreslysten, Cicero alltså han uppträdde både som försvarsadvokat och åklagare. Han agerade i allmänhet från en borgelig samhällssyn. Någon ny politik to han inte fram. Han talade även för koloniala attityder och var vare sig antiimperailist eller gav information om det repressiva samhället. Han såg som sitt jobb att stötta upp sina etablerade vänner. Men samhällsmiljön kom alltid in i bilden så att säga. Han riktade skarpt attack mot en revolutionär som hetta Catilina och som hade samlat många kamrater omkring sig i revolutionära celler och som verkat för en uppskärpning av hans policy och en kraftig polarisering. Cicero höll även en hel del tal mot Antonius. Arga, bittra, förbannade. Sanslöst roliga. Då tände han. Cicero. Direkt. Han tog på sig folkledarrollen, ställde Antonius mot väggen, Men Antonius aktier bara rasade i höjden. Någon alternativ grupp på sikt i samhället lyckades inte Marcus med att tillskapa. Det blev upp till andra beslutsfattare att ta över.
men så fanns det en annan sida av Marcus T. Cicero. Inte dom stora gesterna. Utan brevskrivaren Cicero. Han som ville att dom andra skulle tycka om honom. Ville känna trygghet, närhet. Som älskade sina ungar. Som grät när hans slav blivit sjuk. Då visade Cicero hur han upplevde dom utstöttas situation."
Visserligen är det svårt att se vad för stilnivå som åtsyftas här, det tycks mig att det är en Cavallinsk parodi på slarvig politiskt färgat talspråk, snarare än "dagens svenska"., men det är svårt att inte gilla schvunget och humorn.
Jag rusar vidare.
Mina studenter läser just nu det första Catilina-talet, och ska läsa resterande tal i svensk översättning av just denne lysande uttolkare, som har ett ytterst sympatiskt förord, med trevliga tidstypiska omnämnanden av Kuba, samt denna "beskrivning av Cicero" på "dagens svenska" som lagts i förordet för att problematisera runt stilnivå:
" Marcus Tullius Cicero han föddes 106 f.KR. Hans far det var en romersk riddare. Man var på den tiden mycket angelägna om att ge sina barn en fin uppfostran och så skickade han sin son till Rom. Där så lade den unge Cicero ner all sin precision på att hålla fina tal. han kände för att bli politiker. Den tidens politiker dom var en slags agitatorer och som försökte övertrumfa varandra när det gällde att manipulera de stora massorna. Det gällde att gå in och öppna upp debatten och liksom utöva direktinflytande på närsamhället i nuläget. man brydde sig dock inte mycket om dom avvikande, dom resursvaga. Man ställde upp för dem man gillade. Dom som kom in i politiken dom måste kunna hålla tal. Marcus var skön som talare.
Cicero var myket äreslysten, Cicero alltså han uppträdde både som försvarsadvokat och åklagare. Han agerade i allmänhet från en borgelig samhällssyn. Någon ny politik to han inte fram. Han talade även för koloniala attityder och var vare sig antiimperailist eller gav information om det repressiva samhället. Han såg som sitt jobb att stötta upp sina etablerade vänner. Men samhällsmiljön kom alltid in i bilden så att säga. Han riktade skarpt attack mot en revolutionär som hetta Catilina och som hade samlat många kamrater omkring sig i revolutionära celler och som verkat för en uppskärpning av hans policy och en kraftig polarisering. Cicero höll även en hel del tal mot Antonius. Arga, bittra, förbannade. Sanslöst roliga. Då tände han. Cicero. Direkt. Han tog på sig folkledarrollen, ställde Antonius mot väggen, Men Antonius aktier bara rasade i höjden. Någon alternativ grupp på sikt i samhället lyckades inte Marcus med att tillskapa. Det blev upp till andra beslutsfattare att ta över.
men så fanns det en annan sida av Marcus T. Cicero. Inte dom stora gesterna. Utan brevskrivaren Cicero. Han som ville att dom andra skulle tycka om honom. Ville känna trygghet, närhet. Som älskade sina ungar. Som grät när hans slav blivit sjuk. Då visade Cicero hur han upplevde dom utstöttas situation."
Visserligen är det svårt att se vad för stilnivå som åtsyftas här, det tycks mig att det är en Cavallinsk parodi på slarvig politiskt färgat talspråk, snarare än "dagens svenska"., men det är svårt att inte gilla schvunget och humorn.
Jag rusar vidare.
Friday, October 02, 2009
laser cyrenaicum
En bonbon du vendredi innan veckan äntligen tar slut, nämligen ytterligare ett evenmangstips, ty Klassiska föreningen i Uppsala som inbjuder till en föreläsning onsdagen den 21 oktober 2009,
kl. 18.30 (precis). FD Kristian Göransson, Intendent vid Medelhavsmuseet
föreläser över ämnet Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika
Greker från Thera grundade på 600-talet f.Kr Kyrene i Lybien. Så småningom gundade grekerna fler städer i det område som kom att kallas Kyrenaika. Städerna blomstrade tack vare bördig jordbruksmark och omfattande handel med omvärlden. Den mest åtråvärda varan från Kyrenaika var den mytomspunna växten silfion, men man exporterade även purpurfärgat tyg, spannmål och mycket annat. I städerna uppfördes doriska tempel, ståtliga offentliga byggnader såsom stoor, teatrar, basilikor m.m. Kulturen blomstrade också och bland kända personer från Kyrene återfinner vi Aristippos, kallimachos, Eratosthenes och Karneades.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten,passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
(Börjar nu, eftersom jag är vagt dyslektisk nynna på Resan till Chyterae...)
kl. 18.30 (precis). FD Kristian Göransson, Intendent vid Medelhavsmuseet
föreläser över ämnet Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika
Greker från Thera grundade på 600-talet f.Kr Kyrene i Lybien. Så småningom gundade grekerna fler städer i det område som kom att kallas Kyrenaika. Städerna blomstrade tack vare bördig jordbruksmark och omfattande handel med omvärlden. Den mest åtråvärda varan från Kyrenaika var den mytomspunna växten silfion, men man exporterade även purpurfärgat tyg, spannmål och mycket annat. I städerna uppfördes doriska tempel, ståtliga offentliga byggnader såsom stoor, teatrar, basilikor m.m. Kulturen blomstrade också och bland kända personer från Kyrene återfinner vi Aristippos, kallimachos, Eratosthenes och Karneades.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten,passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
(Börjar nu, eftersom jag är vagt dyslektisk nynna på Resan till Chyterae...)
Wednesday, September 30, 2009
matronaliter
Sent, sentomsider har rapporteringen från Brennersymposiet i augusti äntligen realiserats (idag är jag i kursiv, dels för att de långa texterna ska få framträda och vara lättlästa, dels för att det avspeglar hur jag känner idag, typografiskt svajig), det har tagit sin tid, men nedan förljer en sammanfattning av en av organisatörerna, och ger några trevliga och informativa glimtar:
I år är 350 år sedan Sophia Elisabet Brenner föddes. Hon är det tidigmoderna Sveriges första kvinnliga författare "av betydelse", som det sagts. Åtminstone är hon den första kvinnliga författare som delvis försörjde sig på sitt författarskap och som fick statlig författarpension. Brenner var tillfällesdiktare, lärd kvinna och brevskrivare. Hon var verksam som poet under mer än femtio år och var den lärda kvinna som Sverige kunde visa upp som en motsvarighet till till exempel den holländska Anna Maria van Schurmann. Hon diktade på flera språk och var en flitig brevskrivare. Latin var viktigt för denna lärda Sappho, som i år alltså jubilerar.
Latinisterna Arne Jönsson och Elisabet Göransson samverkade i slutet av 1990-talet med litteraturvetaren Valborg Lindgärde i ett tvärvetenskapligt HSFR-projekt med Brenner i fokus, som syftade bl a till utgivning av hennes dikter och brev. Tidigare i år har Lindgärde och Göransson byggt en utställning om och kring det material som finns på Lunds universitetsbibliotek med anknytning till Brenner, som visats i dess entréhall, och den 26-28 september ägnades Brenner också ett symposium på Språk- och litteraturcentrum i Lund. Lagom till symposiet kom första delen av Brenners samlade dikter ut i Svenska Vitterhetssamfundets skriftserie (utg. av Lindgärde). Liksom Brennerprojektet blev jubileumssymposiet i hög grad tvärvetenskapligt. Tre dagar ägnade sig forskare från elva olika humanistiska discipliner åt att belysa henne på olika sätt. Det säger oss något om Sophia Brenner att det idag krävs ett forskaruppbåd av musikvetare, konstvetare, litteraturvetare, latinister, nordister, romanister, germanister, idéhistoriker, trädgårdshistoriker och bok- och bilioteksvetare för att ge en fullödig bild av henne som lärd kvinna och författare. Alla hade de mycket att tillföra till symposiet, som präglades av en öppen atmosfär och livliga och givande diskussioner.
Onsdagen den 26 augusti såg programmet ut som följer: Efter inledande anföranden av Sven Strömqvist och Lynn Åkesson (vicerektor LU resp. dekan för humaniora och teologi) och Petra Söderlund (huvudredaktör vid Svenska Vitterhetssamfundet) inledde författaren och litteraturvetaren Carina Burman raden av föredrag genom att tala om "Bilden av Brenner". Sångerskan Signe Lind framförde, ackompanjerad av Jonas Lundblad på cembalo, musik av Johan Helmich Roman, bland annat en av de Brennerdikter han tonsatt (En ädelmodig själ). Musikforskaren Eva Helenius höll därefter ett föredrag om Roman och några av hans textförfattare (bl a Brenner) och sist ut för dagen var trädgårdshistorikern Kjell Lundquist med föredraget "Mexikansk blomsterexplosion i Uppland år 1708 - nysvensk kulturhistoria i Sophia Elisabet och Elias Brenners händer. Om den blommande hundraåriga amerikanska aloen på Noor".
Det späckade torsdagsprogrammet inleddes i ottan (0815!) av uppsaliensiske latinprofessorn Hans Helander: "Brenner och den latinska diktningen i senkarolinsk tid". Nordisten, professorn Lars Wollin från Åbo Akademi, äntrade därefter talarstolen och föreläste om Brenner i svensk språkhistoria - Pionjär, traditionalist eller särling? (Wollin menade, om jag inte alldeles minns fel, att Brenner inte var någon språkpionjär men däremot en modernist). Stina Hansson, professor i litteraturvetenskap i Göteborg och forskare vid Svenska Akademien, talade om "Bröllopsdiktaren Brenner - genreförnyare och tidig gravgrävare" - fantastiskt föredrag! - idéhistorikern Erland Sellberg filosoferade över kön, dygd och moral och hans kollega Kristiina Savin över den naturliga Empfindtligheten. Känslorna och världens ordning hos Brenner. Litteraturvetaren Anders Cullhed föreläste om barock feminism hos Brenner och Sor Juana, Walter Haas från Universität Freiburg om Brenners tyska språk, latinprofessorn Arne Jönsson om Brenner som språkpatriot och romanisten Verner Egerland om Brenner och petrarkismen. Egerland kunde visa att Brenner i sin begränsade produktion av italienska dikter var nyskapande på samma sätt som samtida italienska poeter.
Från 0815 till 1100 på fredag förmiddag fick vi så konstvetares och konservatorers syn på Brenner och hennes man, miniatyrmålaren (och numismatikern) Elias Brenner genom Nationalmuseums tidigare och nuvarande forskningschefer Görel Cavalli-Björkman resp. Karin Sidén samt Cecilia Rönnerstam, målerikonservator och forskare på Nationalmuseum. Marianne Alenius redogjorde för bilden av Brenner i Danmark, Mats Malm talade intresseväckande om Brenner och det nordiska - bland annat om hur vi kan se hur Brenner pekar framåt i sin diktning. Jag själv talade om Brenner och den tidigmoderna brevretoriken. Bokhistorikern Anna Perälä från Svenska litteratursällskapet i Finland belyste Brenners samlade dikter från sitt perspektiv, Daniel Möller gav en litteraturvetares inblick i Brenner som djurgravdiktare och Valborg Lindgärde avslutade med en utblick över Brenners eftermäle.
Med denna stora variation av ämnen och innehåll gav symposiet åtminstone mig som deltagare och medarrangör nya perspektiv på Brenner.
Vidare var det inte total medieskugga över denna fantastiska happening, utan den förträffliga Sydsvenskan hade en fin reflexion av Maria Küchen (med den superba lokaltidningsrubriken "Barocken brenner till"):
Under symposiet användes Brenners tid och verk av klassicister, idéhistoriker, litteraturvetare, språkforskare och andra som en prisma genom vilket mycket bröts: svenska språkets utveckling, latinets ställning i vårt land, begreppet ”dygd” genom tiderna för att ta några få exempel. Och genus stod självklart i centrum, poeten var ju kvinna.
Samtida genusteoretiker kan frestas projicera sina tankar om könet som konstruktion både på Brenner och hennes tid: Båda formulerade med konsekvens idén att själen inte är hon eller han. Edith Södergrans Vierge moderne ekar förstås genast i föreläsningssalens associationsrymd, men riktigt så lineära är sällan idékopplingarna mellan tider och mentala rum.
Sophia Elisabeth Brenner som diktare förblir ett barn av sin tid, en tid som på vissa sätt kan ha varit öppnare än de som skulle följa. Kanske var exempelvis formuleringsprivilegiet på 1600-talet en klassfråga mer än en könsfråga – poeten kunde gott vara kvinna men knappast en kvinna av folket. Därmed inte sagt att det drällde av Brenners likar i vårt land under barocken. Hon skrev på fem språk, stod i centrum av sin tids intellektuella och litterära liv och formulerade en lika tidig som tydlig feminism. Hon var, kort sagt, unik.
Monday, September 28, 2009
mutatis mutandis
Några notiser att börja veckan med:
- Såg i helgen den satiriska filmen Myglaren av Jan Myrdal, opch i det extramaterial som nu var och varannan DVD besitter, berättades det att detta var den första svenska långfilm gjord för TV. Annat som han hittade i bonusfilerna (som alla i princip bestod av text) var en liten kåsering (från FiB) av Myrdal själv runt denna films eftermäle, vari han framhöll stolt att ordet "mygel" gick att finnas i Ebbe Vilborgs Svensk-latinska ordbok; occultae machinationes:
"Ordvalet - mygla, myglaren - var också det ett viktigt verktyg för att medvetandegöra publiken. Ordet skulle fungera politiskt med själva ljudbilden. Medeltidssvenskans möghla, myghla och isländskans mygla om möglande bröd; de norrländska varianterna kring mök, skit; det tyskt rotvälska mogeln, fuska, spela falskt, som i tysk - och därmed svensk - militärslang under fyrtiotalet blivit till att lite slirigt fixa.
Efter denna film har begreppen mygel och myglare blivit så normalt svenskt språkbruk att Norstedts Svensk-latinska ordbok av Ebbe Vilborg, Stockholm 2001 kan ger den korrekta latinska översättningen som:
mygel.occultae machinationes (-um) fpl (femininum pluralis)."
Detta skulle vara ett bevis på filmens genomslagskraft, och jag fann det enormt charmigt, ty antingen så har ha ett intresse för latinet vilket alltid är rart, eller så bläddrar han igenom alla nyutkomna svenska ordböcker för att söka denna bekräftelse, vilket också är lite sött.
- I USA är det denna vecka Banned Books Week. Vi sänder en tanke, och funderar över vilka av de latinska och grekiska verken som skulle kunna ligga illa till i utrensningar av detta slag.
- En god vän sände mig denna fina insändare i The Times:
"Sir, If you examine the pictures of the Anglo-Saxon hoard from Staffordshire (report, Sept 25), you will note that the Latin inscription on one of the objects reads “surge domine disepentur inimici tui et fugent qui oderunt te a facie tua”, which should read “surge domine et dissipentur inimici tui et fugiant qui oderunt te a facie tua”.
This is taken from Numbers 10:35, “may they who hate Thee flee from Thy face”, fugiant being the third person plural present active subjunctive of fugio, “flee”. Fugent, however, is third person plural present active subjunctive of fugo, “put to flight, rout, cause to flee”, thus altering the meaning of the phrase considerably, to “let they who hate Thee rout” — the object is lacking, so we might fill in “Thee” or “us” or “Thine army” in place of “from Thy face”. Thus the Christians from whom this was putatively plundered by pagans were, through their incorrect grammar, asking for it. This only goes to show the danger posed by poor Latinity, as King Alfred recognised only too well.
As our Government threatens further cuts in education and the elimination of so-called pointless studies, this small piece of bent metal should stand in our minds as a grim warning."
- Slutligen, ett evenmangstips (det var ett tag sedan). I ljuvliga Göteborg händer följande imorgon, Tisdag den 29 september kl 18.00:
ANNA HOLST BLENNOW
”DÄR ANTIKEN HÅLLES TILL SALU”
Fil dr Anna Holst Blennow forskar om latinska inskriptioner vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet. I sin föreläsning berättar hon om minnen i Röhsska museets samlingar från professor Vilhelm Lundströms och Göteborgs högskolas studieresa till Rom 1909. I samband med föreläsningen öppnas en mindre utställning på plan 3 med föremål ur museets samlingar från det antika Rom.
Föreläsningen ges i samarbete med Röhsska Konstslöjdmuseets Vänner.
- Såg i helgen den satiriska filmen Myglaren av Jan Myrdal, opch i det extramaterial som nu var och varannan DVD besitter, berättades det att detta var den första svenska långfilm gjord för TV. Annat som han hittade i bonusfilerna (som alla i princip bestod av text) var en liten kåsering (från FiB) av Myrdal själv runt denna films eftermäle, vari han framhöll stolt att ordet "mygel" gick att finnas i Ebbe Vilborgs Svensk-latinska ordbok; occultae machinationes:
"Ordvalet - mygla, myglaren - var också det ett viktigt verktyg för att medvetandegöra publiken. Ordet skulle fungera politiskt med själva ljudbilden. Medeltidssvenskans möghla, myghla och isländskans mygla om möglande bröd; de norrländska varianterna kring mök, skit; det tyskt rotvälska mogeln, fuska, spela falskt, som i tysk - och därmed svensk - militärslang under fyrtiotalet blivit till att lite slirigt fixa.
Efter denna film har begreppen mygel och myglare blivit så normalt svenskt språkbruk att Norstedts Svensk-latinska ordbok av Ebbe Vilborg, Stockholm 2001 kan ger den korrekta latinska översättningen som:
mygel.occultae machinationes (-um) fpl (femininum pluralis)."
Detta skulle vara ett bevis på filmens genomslagskraft, och jag fann det enormt charmigt, ty antingen så har ha ett intresse för latinet vilket alltid är rart, eller så bläddrar han igenom alla nyutkomna svenska ordböcker för att söka denna bekräftelse, vilket också är lite sött.
- I USA är det denna vecka Banned Books Week. Vi sänder en tanke, och funderar över vilka av de latinska och grekiska verken som skulle kunna ligga illa till i utrensningar av detta slag.
- En god vän sände mig denna fina insändare i The Times:
"Sir, If you examine the pictures of the Anglo-Saxon hoard from Staffordshire (report, Sept 25), you will note that the Latin inscription on one of the objects reads “surge domine disepentur inimici tui et fugent qui oderunt te a facie tua”, which should read “surge domine et dissipentur inimici tui et fugiant qui oderunt te a facie tua”.
This is taken from Numbers 10:35, “may they who hate Thee flee from Thy face”, fugiant being the third person plural present active subjunctive of fugio, “flee”. Fugent, however, is third person plural present active subjunctive of fugo, “put to flight, rout, cause to flee”, thus altering the meaning of the phrase considerably, to “let they who hate Thee rout” — the object is lacking, so we might fill in “Thee” or “us” or “Thine army” in place of “from Thy face”. Thus the Christians from whom this was putatively plundered by pagans were, through their incorrect grammar, asking for it. This only goes to show the danger posed by poor Latinity, as King Alfred recognised only too well.
As our Government threatens further cuts in education and the elimination of so-called pointless studies, this small piece of bent metal should stand in our minds as a grim warning."
- Slutligen, ett evenmangstips (det var ett tag sedan). I ljuvliga Göteborg händer följande imorgon, Tisdag den 29 september kl 18.00:
ANNA HOLST BLENNOW
”DÄR ANTIKEN HÅLLES TILL SALU”
Fil dr Anna Holst Blennow forskar om latinska inskriptioner vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet. I sin föreläsning berättar hon om minnen i Röhsska museets samlingar från professor Vilhelm Lundströms och Göteborgs högskolas studieresa till Rom 1909. I samband med föreläsningen öppnas en mindre utställning på plan 3 med föremål ur museets samlingar från det antika Rom.
Föreläsningen ges i samarbete med Röhsska Konstslöjdmuseets Vänner.
Friday, September 25, 2009
Otio exultas nimiumque gestis
I Thentes bokblogg hittar vi följande:
"För själv satte jag mig förstås under ett sagobokssusande träd vid Avenyn och läste Catullus i viss förstämmning.
Det rör sig om den pocketutgåva från i år som går under titeln Catullus. Dikter om kärlek och hat (2007) och som är översatt av Gunnar Harding och Tore Janson.
Jag blev ganska besviken, för jag hade sett fram emot att få gissla mig med frasen: "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" .
Men i den alldeles säkert korrekta översättning som återfinnes i ovan nämnda titel blir det:
"Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus".
Vad är det för jävla uh! i det?
Ingen kan rimligen ta till sitt hjärta en fras som tycks citerad från en latinutbildad kanslist på Arbetsförmedlingen.
Härmed annullerar jag den korrekta och grammatiskt riktiga översättningen till förmån för den mer minnesvärda som ändå frambringar samma poäng.
Men nu måste jag i sanningens namn tillfoga en wtf. Jag är inte helt säker på varifrån tolkningen "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" kommer. Jag får återkomma till detta när - och om - jag återvänt från mässan."
Någon har redan varit där och påpekat att det torde vara Janzons fantastiska översättning som åtsyftas, och det gör mig överlycklig att denna Catullustolkare och latinbloggsfavorit är känd för fler. (Övriga översättare står sig också ganska slätt, inte heller Linde har en särskilt smaklig tolkning: Lugn och ro Catullus, är farligt för dig/...)
De strofer som åtsyftas är naturligvis de som emellanåt läggs till den kända Ille mi par esse deo videtur, en Sapfo-tolkning (diskuterad bl.a här tidigare), och emellanåt får vara helt självständig, och lyder på latin och sedan i Janzons klingande översättning sålunda:
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes
Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat
"För själv satte jag mig förstås under ett sagobokssusande träd vid Avenyn och läste Catullus i viss förstämmning.
Det rör sig om den pocketutgåva från i år som går under titeln Catullus. Dikter om kärlek och hat (2007) och som är översatt av Gunnar Harding och Tore Janson.
Jag blev ganska besviken, för jag hade sett fram emot att få gissla mig med frasen: "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" .
Men i den alldeles säkert korrekta översättning som återfinnes i ovan nämnda titel blir det:
"Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus".
Vad är det för jävla uh! i det?
Ingen kan rimligen ta till sitt hjärta en fras som tycks citerad från en latinutbildad kanslist på Arbetsförmedlingen.
Härmed annullerar jag den korrekta och grammatiskt riktiga översättningen till förmån för den mer minnesvärda som ändå frambringar samma poäng.
Men nu måste jag i sanningens namn tillfoga en wtf. Jag är inte helt säker på varifrån tolkningen "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" kommer. Jag får återkomma till detta när - och om - jag återvänt från mässan."
Någon har redan varit där och påpekat att det torde vara Janzons fantastiska översättning som åtsyftas, och det gör mig överlycklig att denna Catullustolkare och latinbloggsfavorit är känd för fler. (Övriga översättare står sig också ganska slätt, inte heller Linde har en särskilt smaklig tolkning: Lugn och ro Catullus, är farligt för dig/...)
De strofer som åtsyftas är naturligvis de som emellanåt läggs till den kända Ille mi par esse deo videtur, en Sapfo-tolkning (diskuterad bl.a här tidigare), och emellanåt får vara helt självständig, och lyder på latin och sedan i Janzons klingande översättning sålunda:
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes
Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat
Tuesday, September 22, 2009
vivitur parvo bene
Då jakten på kaffet idag gått dåligt, och den på sammanhängande tid för forsking om än ännu sämre, resnar vi slött ur det sista ur frågelådan, och hoppas det dröjer ett tag innan nästa bunt trillat in för dissektion och eventuell tolkning av de inälvor som då spiller ut ur. Nåväl:
"hej
nu har ju dagen kommit då det ska tatueras!
jag har precis förlorat min hund
och jag tänker hedra honom med en tatuering! en text
och då hittade jag dej!
hade tänkt mej något i stilen
/alltid vid min sida/ i mitt hjärta:
en dag:
en dag ses vi igen:
Sen kommer frågan om en familje tatuering oxå i tex
älskade:
tills döden skiljer oss åt:
min syster:
älskade syster:
till er som älskas högre än skyarna:
ingen kommer ihåg en fegis:
Jag förstår att inte allt går att översättas! men något så när!!!
latin det böjs ju olika mot för svenskan!
ha en bra dag"
Först läste jag första raden väl hastigt och fick det till "jag har precis förlorat min hund och då hittade jag dej!" vilket gjorde mig en smula orolig, men sedan fick jag viss rätsida på frågorna.
Man kan översätta "alltid vid min sida/ i mitt hjärta:" som semper ad latus meum,och för varianten med hjärta semper in corde meo.
Jag blir inte klok på alla dessa kolon mellan uttrycken, (är det en form av interpunktion, eller specificerar de varandra på något vis?) men "en dag:" kunde översättas una dies, alltså då en enda viss specifik dag, men det är svårt att säga utan sammanhand och ett mystifierande skiljetecken.
"en dag ses vi igen:" försöker jag översätta med quodam die denuo nobis occurremus, vilket jag gärna mottager åsikt på, de bitska läsarna kanske har förslag.
Fär "tills döden skiljer oss åt" skulle jag istället förelå det mycket tjusiga och beprövade Nemo nisi mors, man kan gå till Domkyrkan här i Uppsala någon solig dag och se det innefattat och glänsande av strålar i glasfönster, med typsnitt som säkerligen går att låna till tatuering.
Därefter vandrar vi återigen i snåskogen av konstiga kolon; min syster översätts Soror mea och älskade dito Soror carissima. "Till er som älskas högre än skyarna" kan kanske tolkas som dilectissimis altius quam caelum, vilket ser totalt kasst ut, då jag inte tror metaforen riktigt låter sig översättas till latin, men det kanske inte bekymrar och "ingen minns en fegis" blir nog snyggast på detta vis Ignavus nemini memorabilis.
Som synes är kaffet slut, men vi försöker någon fråga till:
"Jag undrar om du skulle vilja översätta några ord från svenska till latin åt mig ?
Tack på förhand /
Lycka
Styrka
Vänskap
Syster"
Jag berömdes visserligen i kommentarerna för min vägran att vara för hlälpsam igår, och det uppsakttar jag, men dock är jag nog en curlinglatinist. Sålunda, en liten lista, som kanske är isamma ordning som orden efterfrågades, men det får man bara reda på om man tar tag i en ordbok:
gaudium
Vis
Amicitia
soror
Sammanbrottet är nära, men jag kämpar på:
"Hej!
Hittade till din blogg via en länk från en lärare i latin som jag varit i kontakt med. Jag
vill översätta verben "skratta, älska, lev" och tänkte höra om du skulle kunna hjälpa mig.
Orden ska tatueras, vilken är anledningen till att det måste bli rätt översatt. Måste man tänka på genus,
ändelser, böjning mm?
Tack på förhand!"
Jag tänker utgå, helt fräckt och självsvåldigt, att det ska vara i det vi som pysslar med språk till vardags kallar imperativ, även om det blott efterfrågas verben, och det kanske kan vara infinitiv (även om "lev", som för övrigt även är valutan i Bulgarien, avslöjar att det nog är den befallande varianten som söks), but going out on a limb, så säger jag ride för "skratta", ama för "älska", och vive såsom häromdagen för "lev". Vad det gäller ändelser och böjning så står verben nu i imperativ singular, man uppmanar alltså bara en person.
En sista, och en slags favorit i repris:
"Vad jag förstått är att du kan latin. Jag skulle behöva en översättning, som jag skulle vara väldigt tacksam över om du kunde besvara. :)
Jag vill gärna veta vad "Min familj är för evigt" heter på latin. Tack på förhand!"
Jag har diskuterat åtskilliga gånger om begreppet "familj" här på bloggen, och hur man ska översätta det, och att det tar mig emot att använda familia när folk syftar på vad som vissa ideologer skulle kalla kärnfamiljen, som visserligen är förtjusande, men knappast var ett begrepp som romarna hade kunskap om.
Jag brukar då föreslå att man använde ”de mina” alltså mei, vilket leder oss till nästa problem här, vad som egentligen menas med för evigt.
Är minnet av dem för evigt, älskar man dem för evigt, eller är de några av de utvalda odödliga, och vi borde alla nynna på Highlander-temat? Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men om man gör någon slags ordagrann sådan så kunde man säga mei aeterni sunt, eller kanske mei in aeternum, "de mina för evigt", men jag är som sagt osäker på vad som egentligen ska uttryckas.
Må det nu dröja tills lådan fylles igen!
"hej
nu har ju dagen kommit då det ska tatueras!
jag har precis förlorat min hund
och jag tänker hedra honom med en tatuering! en text
och då hittade jag dej!
hade tänkt mej något i stilen
/alltid vid min sida/ i mitt hjärta:
en dag:
en dag ses vi igen:
Sen kommer frågan om en familje tatuering oxå i tex
älskade:
tills döden skiljer oss åt:
min syster:
älskade syster:
till er som älskas högre än skyarna:
ingen kommer ihåg en fegis:
Jag förstår att inte allt går att översättas! men något så när!!!
latin det böjs ju olika mot för svenskan!
ha en bra dag"
Först läste jag första raden väl hastigt och fick det till "jag har precis förlorat min hund och då hittade jag dej!" vilket gjorde mig en smula orolig, men sedan fick jag viss rätsida på frågorna.
Man kan översätta "alltid vid min sida/ i mitt hjärta:" som semper ad latus meum,och för varianten med hjärta semper in corde meo.
Jag blir inte klok på alla dessa kolon mellan uttrycken, (är det en form av interpunktion, eller specificerar de varandra på något vis?) men "en dag:" kunde översättas una dies, alltså då en enda viss specifik dag, men det är svårt att säga utan sammanhand och ett mystifierande skiljetecken.
"en dag ses vi igen:" försöker jag översätta med quodam die denuo nobis occurremus, vilket jag gärna mottager åsikt på, de bitska läsarna kanske har förslag.
Fär "tills döden skiljer oss åt" skulle jag istället förelå det mycket tjusiga och beprövade Nemo nisi mors, man kan gå till Domkyrkan här i Uppsala någon solig dag och se det innefattat och glänsande av strålar i glasfönster, med typsnitt som säkerligen går att låna till tatuering.
Därefter vandrar vi återigen i snåskogen av konstiga kolon; min syster översätts Soror mea och älskade dito Soror carissima. "Till er som älskas högre än skyarna" kan kanske tolkas som dilectissimis altius quam caelum, vilket ser totalt kasst ut, då jag inte tror metaforen riktigt låter sig översättas till latin, men det kanske inte bekymrar och "ingen minns en fegis" blir nog snyggast på detta vis Ignavus nemini memorabilis.
Som synes är kaffet slut, men vi försöker någon fråga till:
"Jag undrar om du skulle vilja översätta några ord från svenska till latin åt mig ?
Tack på förhand /
Lycka
Styrka
Vänskap
Syster"
Jag berömdes visserligen i kommentarerna för min vägran att vara för hlälpsam igår, och det uppsakttar jag, men dock är jag nog en curlinglatinist. Sålunda, en liten lista, som kanske är isamma ordning som orden efterfrågades, men det får man bara reda på om man tar tag i en ordbok:
gaudium
Vis
Amicitia
soror
Sammanbrottet är nära, men jag kämpar på:
"Hej!
Hittade till din blogg via en länk från en lärare i latin som jag varit i kontakt med. Jag
vill översätta verben "skratta, älska, lev" och tänkte höra om du skulle kunna hjälpa mig.
Orden ska tatueras, vilken är anledningen till att det måste bli rätt översatt. Måste man tänka på genus,
ändelser, böjning mm?
Tack på förhand!"
Jag tänker utgå, helt fräckt och självsvåldigt, att det ska vara i det vi som pysslar med språk till vardags kallar imperativ, även om det blott efterfrågas verben, och det kanske kan vara infinitiv (även om "lev", som för övrigt även är valutan i Bulgarien, avslöjar att det nog är den befallande varianten som söks), but going out on a limb, så säger jag ride för "skratta", ama för "älska", och vive såsom häromdagen för "lev". Vad det gäller ändelser och böjning så står verben nu i imperativ singular, man uppmanar alltså bara en person.
En sista, och en slags favorit i repris:
"Vad jag förstått är att du kan latin. Jag skulle behöva en översättning, som jag skulle vara väldigt tacksam över om du kunde besvara. :)
Jag vill gärna veta vad "Min familj är för evigt" heter på latin. Tack på förhand!"
Jag har diskuterat åtskilliga gånger om begreppet "familj" här på bloggen, och hur man ska översätta det, och att det tar mig emot att använda familia när folk syftar på vad som vissa ideologer skulle kalla kärnfamiljen, som visserligen är förtjusande, men knappast var ett begrepp som romarna hade kunskap om.
Jag brukar då föreslå att man använde ”de mina” alltså mei, vilket leder oss till nästa problem här, vad som egentligen menas med för evigt.
Är minnet av dem för evigt, älskar man dem för evigt, eller är de några av de utvalda odödliga, och vi borde alla nynna på Highlander-temat? Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men om man gör någon slags ordagrann sådan så kunde man säga mei aeterni sunt, eller kanske mei in aeternum, "de mina för evigt", men jag är som sagt osäker på vad som egentligen ska uttryckas.
Må det nu dröja tills lådan fylles igen!
Sunday, September 20, 2009
inveniam
I mitt liv pågår en ständig jakt på tre ting, nästa kopp kaffe (koffeinberoendet är svårt, trots en del perioder av cold turkey, och jag dricker inte automatkaffe), nästa nöjesläsning (jag får, som tidigare nämnt, panik om jag inte har något att läsa), och sammanhängande block av tid till forskning (sällsynt, tyvärr), och nu när jag har såväl kaffe (gjort min mors nymalda bönor och serverat som sig bör i en gammal Önos-burk) som väntande litteratur, nyttjar jag ändå de obokade timmarna för att börja peta i frågelådan, återigen lyftandes prokrastinations-beteendet till helt nya nivåer.
Frågelådean, trots sitt utlysta sommaruppehåll har ändå mottagit en och annan liten elektronisk epistel, och genom att rensa ut dem så förklaras väl lådan öppen igen för säsongen. Vi griper oss an innehållet som omfattar åtskilliga klassiker, så det blir mer eller mindre en greatest hits kavalkad, med spännande hantering av svenska språket från de högt ärade korrepspondenterna och impertinens å min sida:
"Tjenare!
Jag skulle bli jätte glad om jag fick svar på några frågor som jag har.
Det första är en text på latin som jag funderar på att tatuera, men jag vet inte om det betyder det jag har fått fram?? texten är den här.. Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras. och det skulle betyda följande. Ta lärdom från igår, lev livet idag, ha hoppet för imorgon. Kan det stämma???
Sen har jag två frågor till, skulle gärna vilja veta vad Älskade mor blir på latin och sen vad Älskade far blir. Hoppas man kanske kan få hjälp med det."
Nej, nej och åter nej när det gäller Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras, som mig synes vara verk av en sådan där automatiserad översättningsgenerator. Heri, cras och hodie är så kallade adverb, och kan sålunda inte knåpas ihop med prepositioner såsom här. En hastigt påkommen översättning, men kanske inte så överdrivet estetisk variant skulle kunna vara Disce ab hesterno die, vive hodie, spera in crastinum.
Vive hodie är jag hyggligt bombsäker på, då man hittar det hos Martialis; Sera nimis vita est crastina: vive hodie, (typ: morgondagens liv är alltför sent, lev idag!), vad det gäller hesterno så finns det, visserligen i något annan lydelse, i en av mina favoritdikter av Catullus, (Hesterno Licini die otiosi multum lusimus in meis tabellis…), och att jag inte kan sluta med att för mig själv sjunga ”heeeesterno” till melodin av "Yesterday" (och visst har någon översatt den till latin upptäcker jag nu).
Dock, ju mer jag sjunger (och tänker), ju mer ogillar jag det, utan funderar om man kanske inte ska ha nåtot i stil med ”det förflutna”, så jag inte går i samma fälla av det extremt ordagranna, vilket vi alla vet är det som befriar tolkningar från all mening på det språk som de överflyttats till; så kanske disce praeteritis. Så kanske, kanske, och är inte helt nöjd med detta, disce praeteritis, vive hodie, spera in crastinum. Ingen poesi eller rytm i det, men det verkar ingen bry sig om.
Jag skulle nog, om man får helt omformulera, men det brukar aldrig vara populärt, ty man vill att ett verb ska motsvaras av ett verb etc, ty det må inte finnas några skillnader mellan språken, försöka med en formulering av stilen Vive hodie, perite hesterni in spe crastini, eller något, men i och med att kaffet kallnar och försvinner så tappar jag sugen.
Men, iuvenes, lita för helskotta inte på översättningsmaskiner, de vill bara en sak (eller lita inte på anonyma nätkällor overhuvudtaget, typ även denna). Vilket naturligtvis är att tolka absolut ordagrant, och språk motsvarar inte varandra på det sättet, det är liksom grejen, att de utvecklats åt olika håll.
Och "älskade mor" det motsvaras enkelt av mater carissima, medans detsamma för pappa blir pater carissimus.
Så, lämnandes, ytterligare en sådan där non-answer answer går vi vidare till ett mycket trevligt brev:
"Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag fann din blogg. Om du är den doktorand i latin du utger dig för att vara skulle jag bli otroligt glad ifall du kunde hjälpa mig med följande dilemma...
Jag älskar latin, men har aldrig studerat det, varför jag blev tveksam när jag fann ett citat jag hemskt gärna ville göra en tatuering av. Citatet (som jag förövrigt läst myntades av härföraren Hannibal då han skulle korsa Alperna med sina elefanter) lyder "Aut viam inveniam aut faciam" och ska betyda något i stil med "Antingen finner jag vägen, eller skapar den", men då jag inte har några kunskaper i latin kan jag inte avgöra om det är korrekt eller inte. Eftersom jag vill göra saker ordentligt sökte jag detta citat både på internet och i böcker på bibliotek, men problemet var att jag nästan enbart fann citatet på engelska, relativt oseriösa hemsidor, och ingenting om detta i boken jag lånade (iofs en gammal utgåva från 60-talet, men Hannibal är väl äldre än så?!). Stämmer citatet grammatiskt, och är översättningen verkligen den ovan? Du har säkert fått liknande frågor många gånger tidigare, men jag skulle verkligen bli väldigt tacksam om du ville ta dig tid att hjälpa till."
Så, mina vänner ska en slipsten dras! Ska man nu nödvändigtvis ha en tatuering på latin ska man göra som ovan, man hittar ett äkta citat, och man letar källor i böcker och slutligen skriver man till en oseriös latindoktorand för slutgiltigt spikande. (Jag är typ vad jag utger mig för att vara, förutom att jag är snyggare och längre i verkligheten.)
Just Aut viam inveniam aut faciam verkar inte finnas i den latinska litteraturen, säger mina sökningar på Brepolis, och inte finns det något hos Livius av detta slag. Jag kan faktiskt inte hitta varifrån själva frasen och attribueringen härrör, vad jag dock vet tack vare wikipedia, att det finns liknande i Senecas dramer, och då i något annan kontext (t.ex si remanet furor,/ pater, recede: mortis inveniam viam), och det motsvarande finner man just hos seneca, fast i tredje person; inveniet viam, aut faciet, men var man skapade just detta efterfrågade citat och när det tillskrevs Hannibal är en gåta. Om jag frå gissa skulle min hypotes vara att det lagts i munnen på Hannibal av någon käck läroboksförfattare, som kunde sin Seneca på 1500- eller 1600-talet.
Hursomhaver, verkar frasen ha fått ett eget rikligt liv, med nyttjande såsom motto av skolor och bataljoner, samt dyker upp dessförinnan i målningar och hos Pope. Sålunda, även om proveniensen är okänd (någon som vet?) kan den utan tvivel användas som tatuering, det är korrekt.
En sista fråga, innan vi går in i halvtid, resten får komma i veckan:
"Jag undrar om du vet ordet "religion" ursprungliga betydelse?
Tack på förhand!"
Ja, det vet jag, men jag tycker du ska slå upp det i ett etymologiskt lexikon (fråga på biblioteket) och sedan kanske i ett latinlexikon, som förhoppningsvis finns på bibblan.
Lycka till!
Frågelådean, trots sitt utlysta sommaruppehåll har ändå mottagit en och annan liten elektronisk epistel, och genom att rensa ut dem så förklaras väl lådan öppen igen för säsongen. Vi griper oss an innehållet som omfattar åtskilliga klassiker, så det blir mer eller mindre en greatest hits kavalkad, med spännande hantering av svenska språket från de högt ärade korrepspondenterna och impertinens å min sida:
"Tjenare!
Jag skulle bli jätte glad om jag fick svar på några frågor som jag har.
Det första är en text på latin som jag funderar på att tatuera, men jag vet inte om det betyder det jag har fått fram?? texten är den här.. Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras. och det skulle betyda följande. Ta lärdom från igår, lev livet idag, ha hoppet för imorgon. Kan det stämma???
Sen har jag två frågor till, skulle gärna vilja veta vad Älskade mor blir på latin och sen vad Älskade far blir. Hoppas man kanske kan få hjälp med det."
Nej, nej och åter nej när det gäller Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras, som mig synes vara verk av en sådan där automatiserad översättningsgenerator. Heri, cras och hodie är så kallade adverb, och kan sålunda inte knåpas ihop med prepositioner såsom här. En hastigt påkommen översättning, men kanske inte så överdrivet estetisk variant skulle kunna vara Disce ab hesterno die, vive hodie, spera in crastinum.
Vive hodie är jag hyggligt bombsäker på, då man hittar det hos Martialis; Sera nimis vita est crastina: vive hodie, (typ: morgondagens liv är alltför sent, lev idag!), vad det gäller hesterno så finns det, visserligen i något annan lydelse, i en av mina favoritdikter av Catullus, (Hesterno Licini die otiosi multum lusimus in meis tabellis…), och att jag inte kan sluta med att för mig själv sjunga ”heeeesterno” till melodin av "Yesterday" (och visst har någon översatt den till latin upptäcker jag nu).
Dock, ju mer jag sjunger (och tänker), ju mer ogillar jag det, utan funderar om man kanske inte ska ha nåtot i stil med ”det förflutna”, så jag inte går i samma fälla av det extremt ordagranna, vilket vi alla vet är det som befriar tolkningar från all mening på det språk som de överflyttats till; så kanske disce praeteritis. Så kanske, kanske, och är inte helt nöjd med detta, disce praeteritis, vive hodie, spera in crastinum. Ingen poesi eller rytm i det, men det verkar ingen bry sig om.
Jag skulle nog, om man får helt omformulera, men det brukar aldrig vara populärt, ty man vill att ett verb ska motsvaras av ett verb etc, ty det må inte finnas några skillnader mellan språken, försöka med en formulering av stilen Vive hodie, perite hesterni in spe crastini, eller något, men i och med att kaffet kallnar och försvinner så tappar jag sugen.
Men, iuvenes, lita för helskotta inte på översättningsmaskiner, de vill bara en sak (eller lita inte på anonyma nätkällor overhuvudtaget, typ även denna). Vilket naturligtvis är att tolka absolut ordagrant, och språk motsvarar inte varandra på det sättet, det är liksom grejen, att de utvecklats åt olika håll.
Och "älskade mor" det motsvaras enkelt av mater carissima, medans detsamma för pappa blir pater carissimus.
Så, lämnandes, ytterligare en sådan där non-answer answer går vi vidare till ett mycket trevligt brev:
"Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag fann din blogg. Om du är den doktorand i latin du utger dig för att vara skulle jag bli otroligt glad ifall du kunde hjälpa mig med följande dilemma...
Jag älskar latin, men har aldrig studerat det, varför jag blev tveksam när jag fann ett citat jag hemskt gärna ville göra en tatuering av. Citatet (som jag förövrigt läst myntades av härföraren Hannibal då han skulle korsa Alperna med sina elefanter) lyder "Aut viam inveniam aut faciam" och ska betyda något i stil med "Antingen finner jag vägen, eller skapar den", men då jag inte har några kunskaper i latin kan jag inte avgöra om det är korrekt eller inte. Eftersom jag vill göra saker ordentligt sökte jag detta citat både på internet och i böcker på bibliotek, men problemet var att jag nästan enbart fann citatet på engelska, relativt oseriösa hemsidor, och ingenting om detta i boken jag lånade (iofs en gammal utgåva från 60-talet, men Hannibal är väl äldre än så?!). Stämmer citatet grammatiskt, och är översättningen verkligen den ovan? Du har säkert fått liknande frågor många gånger tidigare, men jag skulle verkligen bli väldigt tacksam om du ville ta dig tid att hjälpa till."
Så, mina vänner ska en slipsten dras! Ska man nu nödvändigtvis ha en tatuering på latin ska man göra som ovan, man hittar ett äkta citat, och man letar källor i böcker och slutligen skriver man till en oseriös latindoktorand för slutgiltigt spikande. (Jag är typ vad jag utger mig för att vara, förutom att jag är snyggare och längre i verkligheten.)
Just Aut viam inveniam aut faciam verkar inte finnas i den latinska litteraturen, säger mina sökningar på Brepolis, och inte finns det något hos Livius av detta slag. Jag kan faktiskt inte hitta varifrån själva frasen och attribueringen härrör, vad jag dock vet tack vare wikipedia, att det finns liknande i Senecas dramer, och då i något annan kontext (t.ex si remanet furor,/ pater, recede: mortis inveniam viam), och det motsvarande finner man just hos seneca, fast i tredje person; inveniet viam, aut faciet, men var man skapade just detta efterfrågade citat och när det tillskrevs Hannibal är en gåta. Om jag frå gissa skulle min hypotes vara att det lagts i munnen på Hannibal av någon käck läroboksförfattare, som kunde sin Seneca på 1500- eller 1600-talet.
Hursomhaver, verkar frasen ha fått ett eget rikligt liv, med nyttjande såsom motto av skolor och bataljoner, samt dyker upp dessförinnan i målningar och hos Pope. Sålunda, även om proveniensen är okänd (någon som vet?) kan den utan tvivel användas som tatuering, det är korrekt.
En sista fråga, innan vi går in i halvtid, resten får komma i veckan:
"Jag undrar om du vet ordet "religion" ursprungliga betydelse?
Tack på förhand!"
Ja, det vet jag, men jag tycker du ska slå upp det i ett etymologiskt lexikon (fråga på biblioteket) och sedan kanske i ett latinlexikon, som förhoppningsvis finns på bibblan.
Lycka till!
Thursday, September 17, 2009
voluntas discendi
När jag sentomsider (sitter gärna hemma på förmiddagana, mer effektivt) anlände till min lilla arbetsplats (och detta är inget gullifiernade diminutiviserande, skrivborden är löjligt små, för att man ska kunna klämma in tre av oss) det bortre hörnet av doktorandrummet hade någon lämnat där en ertikel ur dagens UNT 8ännu ej på nätet), där den önskan som vår (relativt) nye minister har, att läsa latin på universitetsnivå, rapporteras stort i helsidan om hans Uppsalabesök. (Latinbloggen kunde ju berätta om detta redan i somras, och har återigen scoopat traditionella gammelmedia.) han svarar nämlien på frågan "ämne jag helst skulle vilja läsa vid UU" sålunda: "latin, läste det på gymnasiet och tycker att det är fascinerande."
(meningarna vvar delade runt fikabordet om vad som kunde tolkas utav detta, man blir lätt högskolepolitisk kremlolog i dessa förvirrande dagar; en del menade att han blott gör sig till, andra att det finns en fin bilbningsuppsåt i detta, andra att det var det mest oförargliga ämne hans rådgivare kunde komma på, och vad det kan avslöva om varthän det barka, det är en gåta. (Är det förresten "Konsumtionsutbildning"?)
Dessvärre är det det trevligaste och för den delen rakaste svaret i hela intervjun, han slingrar sig helt från frågan om finansiering av humaniora, och ber att få återkomma i flera frågor, och är i allmänhet undvikande, man må säga att det är tråkigt att det inte finns bättre koll. Önskan att "öka högskolornas frihet" får mig att rysa en smula, då autonomiutredningen, som den ser ut just nu, inte är någon stor favorit hos mig.
Länk kommer! Addendum: Och här är den.
(meningarna vvar delade runt fikabordet om vad som kunde tolkas utav detta, man blir lätt högskolepolitisk kremlolog i dessa förvirrande dagar; en del menade att han blott gör sig till, andra att det finns en fin bilbningsuppsåt i detta, andra att det var det mest oförargliga ämne hans rådgivare kunde komma på, och vad det kan avslöva om varthän det barka, det är en gåta. (Är det förresten "Konsumtionsutbildning"?)
Dessvärre är det det trevligaste och för den delen rakaste svaret i hela intervjun, han slingrar sig helt från frågan om finansiering av humaniora, och ber att få återkomma i flera frågor, och är i allmänhet undvikande, man må säga att det är tråkigt att det inte finns bättre koll. Önskan att "öka högskolornas frihet" får mig att rysa en smula, då autonomiutredningen, som den ser ut just nu, inte är någon stor favorit hos mig.
Länk kommer! Addendum: Och här är den.
Tuesday, September 15, 2009
Raptissime
Möten, undervisning, solsken och förkylning dominerar, och sålunda blott några notiser:
- Ingen har väl missat att det är idag som Dan Browns nya atrocity släpps? Citatet nedan från boken, funnet i NYT, gav kanske något hopp, eller förtvivlan:
"Actually, Katherine, it’s not gibberish.’ His eyes brightened again with the thrill of discovery. ‘It’s ... Latin.’"
- Fredagens UnderStreckare visar på vikten av språkkunskaper:
"Uppdraget att lokalisera det antika templet var på intet sätt enkelt. I sitt sökande utgick Wood från beskrivningar gjorda av antika författare som Pausanias, Strabo och Filostratos vilka hade besökt Efesos och skildrat stadens och närområdets topografi och monument. 1867 påträffades i anslutning till den antika teatern i Efesos en ovanligt lång, fragmentariskt bevarad, inskrift känd som ”Vibius Salutaris inskrift”, som talade om silver- och bronsstatyetter vilka bars upp i procession till gudinnan Artemis. Inskriften, som var ett gott komplement till de antika beskrivningarna, gav en förträfflig ledtråd då den beskrev den processionsväg som gick från templet till teatern genom den så kallade magnesiska porten. Wood var med rätta exalterad över fyndet och förvissad om att han, om han bara hittade porten, skulle finna även den stenlagda väg som ledde till templet. Sent samma år kom porten och vägen fram, medan resterna av den mur som omgärdade helgedomsområdet påträffades i maj 1869. Övertygad om att han nu var templet på spåren köpte Wood, å British Museums vägnar, den mark på vilken Artemision förmodades ligga och inledde ett intensivt sökande efter templet. Under sex meter sand skymtade på nyårsafton 1869 tempelruinerna fram."
- Konversationsgruppen i latin har förresten återuppstått. Intresserade må höra av sig!
- På senaste tiden, à propos de trista nedskärningarna av gymnasiebildningen i Uppsala, har två mycket fina kommentarer mottagits här, och jag vill lyfta upp dem synligt, ty dessa är de sanna hjältarna i kampen för det klassiska:
"Bästa sättet att hålla latinet levande på ett gymnasium är nog att hålla fanan högt, ösa ut och odla kunskap, samt vårda en god relation till eleverna. Utan nöjda elever på kurserna får man inga nya.
Lyckligtvis är det inte så svårt att få eleverna att inse att kunskaper som "adjektivet rättar sig efter sitt substantiviska huvudord ifråga om genus, numerus och kasus", "Italiam figuram caligae habet" och sankta Birgittas kloserbygge faktiskt är oumbärliga för en bildad person. Och den insikten gör varje nöjd latinelev till en ambassadör för språket. Just nu har därför förra läsårets elever värvat elva nya till detta år - och måtte det fortgå så.
Jag skulle bara vilja blåsa liv i intresset för grekiska igen. Det är länge sedan vi hade det.
Collega quidam Nericiensis"
Och på tal om att TBS nu har latingrupp:
"Bra jobbat av ekonomerna! Hälsningar från Gislaved där jag har både A och B kursen även om elevantalet är mycket begränsat."
Mottager gärna fler rapporter!
- Ingen har väl missat att det är idag som Dan Browns nya atrocity släpps? Citatet nedan från boken, funnet i NYT, gav kanske något hopp, eller förtvivlan:
"Actually, Katherine, it’s not gibberish.’ His eyes brightened again with the thrill of discovery. ‘It’s ... Latin.’"
- Fredagens UnderStreckare visar på vikten av språkkunskaper:
"Uppdraget att lokalisera det antika templet var på intet sätt enkelt. I sitt sökande utgick Wood från beskrivningar gjorda av antika författare som Pausanias, Strabo och Filostratos vilka hade besökt Efesos och skildrat stadens och närområdets topografi och monument. 1867 påträffades i anslutning till den antika teatern i Efesos en ovanligt lång, fragmentariskt bevarad, inskrift känd som ”Vibius Salutaris inskrift”, som talade om silver- och bronsstatyetter vilka bars upp i procession till gudinnan Artemis. Inskriften, som var ett gott komplement till de antika beskrivningarna, gav en förträfflig ledtråd då den beskrev den processionsväg som gick från templet till teatern genom den så kallade magnesiska porten. Wood var med rätta exalterad över fyndet och förvissad om att han, om han bara hittade porten, skulle finna även den stenlagda väg som ledde till templet. Sent samma år kom porten och vägen fram, medan resterna av den mur som omgärdade helgedomsområdet påträffades i maj 1869. Övertygad om att han nu var templet på spåren köpte Wood, å British Museums vägnar, den mark på vilken Artemision förmodades ligga och inledde ett intensivt sökande efter templet. Under sex meter sand skymtade på nyårsafton 1869 tempelruinerna fram."
- Konversationsgruppen i latin har förresten återuppstått. Intresserade må höra av sig!
- På senaste tiden, à propos de trista nedskärningarna av gymnasiebildningen i Uppsala, har två mycket fina kommentarer mottagits här, och jag vill lyfta upp dem synligt, ty dessa är de sanna hjältarna i kampen för det klassiska:
"Bästa sättet att hålla latinet levande på ett gymnasium är nog att hålla fanan högt, ösa ut och odla kunskap, samt vårda en god relation till eleverna. Utan nöjda elever på kurserna får man inga nya.
Lyckligtvis är det inte så svårt att få eleverna att inse att kunskaper som "adjektivet rättar sig efter sitt substantiviska huvudord ifråga om genus, numerus och kasus", "Italiam figuram caligae habet" och sankta Birgittas kloserbygge faktiskt är oumbärliga för en bildad person. Och den insikten gör varje nöjd latinelev till en ambassadör för språket. Just nu har därför förra läsårets elever värvat elva nya till detta år - och måtte det fortgå så.
Jag skulle bara vilja blåsa liv i intresset för grekiska igen. Det är länge sedan vi hade det.
Collega quidam Nericiensis"
Och på tal om att TBS nu har latingrupp:
"Bra jobbat av ekonomerna! Hälsningar från Gislaved där jag har både A och B kursen även om elevantalet är mycket begränsat."
Mottager gärna fler rapporter!
Wednesday, September 09, 2009
Arrestando ipsum qui pecuniam recepit
Då det varit så mycket om deklinationen av de klassiska språken (dock med en och annan ljusglimt), vänder vi istället blicken mot fördelarna, och då inte det där tjafset om bildning, kulturkapital och evighet, utan de rent krasst ekonomiska. Det är nämligen återigen den tid på året då UUs stipendieutlysning kommit, och som alltid finnes det stora saftiga korinter i penningakakan för klassikerna att peta ut med sina solkiga om än belevade fingrar.
Utlysningen hittar ni här, och låt mig för nybörjarna tips om Tranér som förgyllde min studietid, som numer har denna ganska välvilliga utlysning:
"Två stipendier i första hand till sökande som går sista året i gymnasiet om vederbörande författar 200 verser latinsk poesi per termin samt förbinder sig att efter avslutad gymnasieutbildning påbörja studier i latinska språket vid Uppsala universitet. Företräde för sökande vid gymnasium i Linköping respektive Kalmar. Finns inga sökande enligt ovanstående kungörs stipendium till studerande vid Uppsala universitet, som studerar latin med företräde för den som särskilt studerar latinsk poesi samt för den som tillhör Östgöta eller Kalmar nation."
men som i den stipendiehandbok från 1970 som jag hittade i bokhyllan häromdagen krävde att:
" [...] villkor för stip.s behållande vid univ. att författa minst 200 elegiska latinska vers varje termin."
Man kan undra när det kravet försvann, och om de uppbärande stipendiaterna idag skulle orka fullgöra det kravet.
Medicinare som pysslat med latin bör titta på af Acrels, och Sernskjöld verkar ha massor av pengar i år, och Stiernecreutz verkar dela ut ett för varje fakultet, så där finns nog allt att hämta, och var vänliga att använda dem just till att fortsätta med de klassiska studierna!
Utlysningen hittar ni här, och låt mig för nybörjarna tips om Tranér som förgyllde min studietid, som numer har denna ganska välvilliga utlysning:
"Två stipendier i första hand till sökande som går sista året i gymnasiet om vederbörande författar 200 verser latinsk poesi per termin samt förbinder sig att efter avslutad gymnasieutbildning påbörja studier i latinska språket vid Uppsala universitet. Företräde för sökande vid gymnasium i Linköping respektive Kalmar. Finns inga sökande enligt ovanstående kungörs stipendium till studerande vid Uppsala universitet, som studerar latin med företräde för den som särskilt studerar latinsk poesi samt för den som tillhör Östgöta eller Kalmar nation."
men som i den stipendiehandbok från 1970 som jag hittade i bokhyllan häromdagen krävde att:
" [...] villkor för stip.s behållande vid univ. att författa minst 200 elegiska latinska vers varje termin."
Man kan undra när det kravet försvann, och om de uppbärande stipendiaterna idag skulle orka fullgöra det kravet.
Medicinare som pysslat med latin bör titta på af Acrels, och Sernskjöld verkar ha massor av pengar i år, och Stiernecreutz verkar dela ut ett för varje fakultet, så där finns nog allt att hämta, och var vänliga att använda dem just till att fortsätta med de klassiska studierna!
Tuesday, September 08, 2009
ex his elucet
Jag har äntligen börjat undervisa och nu när det satt igång, när planering avslutats, så kanske det blir en smula tid till annat, t.ex att uppdatera sig om gymnasietlatinets tillsånd här i Uppsala. Ni minns väl vad som skett, helt plötsligt visade det sig att det inte skulle finnas latin på gymnasienivå i lärdomstaden Uppsa.a, de gamla arika gymnasierna, såsom Katedralskolan tyckte inte intresse fanns. inte bara den lokala tidningen uppmärksammade detta först på debatt och insändarplats, och det landade till slut på ledarplats i SvD. UNT har fortsatt bevaka frågan, först med en artikel om det närbelägna Forsmakssskola, som inte bara erbjuder latin, utan där läser tydligen 25% av eleverna språket ! (Se där, kära Uppsalaskolor, problemet ligger nog inte hos eleverna utan en bristande enthusiasm och förståelse från ledningen):
"Britt Pudas, som undervisar i latin på skolan berättar att kursen ursprungligen kom till på initiativ av en av eleverna. Det var för ungefär 15 år sedan och intresset har hållit i sig.
- Det första året var det massvis med elever. Jag trodde nästan inte det var sant. Men vi har aldrig haft under femton elever något år, berättar hon.
Under höstterminen handlar det om en lokal kurs med "allmänbildande stuk" som Britt Pudas uttrycker det. Hon poängterar gärna kopplingar till andra språk och latinets betydelse i dagens moderna Sverige.
- Latinet är inte ett dött språk. Jag försöker visa hur språket lever i dag och var vi träffar på det. Man kan böja ihjäl sig och göra latin hur tråkigt som helst men målet är inte att de ska läsa en tung text av Caesar utan det ska vara allmänorienterande.
Under vårterminen brukar alltid en mindre grupp elever gå vidare och läsa Latin A som fortsättningskurs.
Varför latinet lockar naturvetarna på Forsmarks skola kan Britt Pudas bara gissa.
- De är väldigt intresserade och det här är något annat än matte, kemi och fysik. Vi har ganska nyfikna elever som valt en lite annorlunda skola. Man ska inte underskatta ungdomarnas vilja att lära sig."
Det följdes nästa dag av en ledare som mer eller mindre upprepar artikeln, och även visar att han inte direkt är insatt i frågan:
"Samtidigt är det allt färre som läser latin på universitetet. Det är lätt att se det minskade intresset för latin som en ond cirkel. När allt färre läser latin på gymnasiet, blir allt färre behöriga till universitetskurser i latin. Och när färre läser latin på universitet, utbildas färre latinlärare som kan inspirera nya elever att sätta tänderna i historiens lingua franca."
Kära ledarskribent, det är bara Uppsala som har förkunskapskrav för latinstudier bland våra högskolor, sålunda är du antingen omedveten om detta eller är av den sorten att intet finnes utanför den eviga ungdomens stad. Dock, om vi ska hålla oss innnanför de uppsaliensiska gränserna, och acceptera axiomet att dracones sunt därutanför, så haver UU faktiskt en introduktionskurs på halvfart som gör studenten behörig till latin på A-nivå. Denna intro-kurs har för övrigt mer än 50 studenter i höst! (Sidofråga; kan Karon kalla?)
Slutligen, och då har vi sparat det bästa till sist, så finns en latinlärare som vägrar låta ämnet go gently into that good night. Jajamän, iuvenes, latinet har återvänt till Uppsala, till Thoren Business School, tack vare en enda persons insatser:
"Det är läraren Axel Hörstedt som lyckats få ihop en mindre grupp elever som börjar läsa latin i dagarna.
- När jag fick veta att det inte skulle bli något på Katedralskolan kände jag att vi borde göra något. Reaktionen har varit bra både från skolledning och elever. Även ekonomer kan ha nytta av latin och det är viktigt att en stad som Uppsala har latinundervisning, berättar han."
Visst är det fascinerande att man genom en eldjäl kan få ihop en grupp på ett ekonomiinriktat gymnasium, medan tja, t.ex Katedralskolan, som profilerar sig såsom internationellt och språkligt inriktad, säger sig ha svårigheter med detta. Luktar fisk!
"Britt Pudas, som undervisar i latin på skolan berättar att kursen ursprungligen kom till på initiativ av en av eleverna. Det var för ungefär 15 år sedan och intresset har hållit i sig.
- Det första året var det massvis med elever. Jag trodde nästan inte det var sant. Men vi har aldrig haft under femton elever något år, berättar hon.
Under höstterminen handlar det om en lokal kurs med "allmänbildande stuk" som Britt Pudas uttrycker det. Hon poängterar gärna kopplingar till andra språk och latinets betydelse i dagens moderna Sverige.
- Latinet är inte ett dött språk. Jag försöker visa hur språket lever i dag och var vi träffar på det. Man kan böja ihjäl sig och göra latin hur tråkigt som helst men målet är inte att de ska läsa en tung text av Caesar utan det ska vara allmänorienterande.
Under vårterminen brukar alltid en mindre grupp elever gå vidare och läsa Latin A som fortsättningskurs.
Varför latinet lockar naturvetarna på Forsmarks skola kan Britt Pudas bara gissa.
- De är väldigt intresserade och det här är något annat än matte, kemi och fysik. Vi har ganska nyfikna elever som valt en lite annorlunda skola. Man ska inte underskatta ungdomarnas vilja att lära sig."
Det följdes nästa dag av en ledare som mer eller mindre upprepar artikeln, och även visar att han inte direkt är insatt i frågan:
"Samtidigt är det allt färre som läser latin på universitetet. Det är lätt att se det minskade intresset för latin som en ond cirkel. När allt färre läser latin på gymnasiet, blir allt färre behöriga till universitetskurser i latin. Och när färre läser latin på universitet, utbildas färre latinlärare som kan inspirera nya elever att sätta tänderna i historiens lingua franca."
Kära ledarskribent, det är bara Uppsala som har förkunskapskrav för latinstudier bland våra högskolor, sålunda är du antingen omedveten om detta eller är av den sorten att intet finnes utanför den eviga ungdomens stad. Dock, om vi ska hålla oss innnanför de uppsaliensiska gränserna, och acceptera axiomet att dracones sunt därutanför, så haver UU faktiskt en introduktionskurs på halvfart som gör studenten behörig till latin på A-nivå. Denna intro-kurs har för övrigt mer än 50 studenter i höst! (Sidofråga; kan Karon kalla?)
Slutligen, och då har vi sparat det bästa till sist, så finns en latinlärare som vägrar låta ämnet go gently into that good night. Jajamän, iuvenes, latinet har återvänt till Uppsala, till Thoren Business School, tack vare en enda persons insatser:
"Det är läraren Axel Hörstedt som lyckats få ihop en mindre grupp elever som börjar läsa latin i dagarna.
- När jag fick veta att det inte skulle bli något på Katedralskolan kände jag att vi borde göra något. Reaktionen har varit bra både från skolledning och elever. Även ekonomer kan ha nytta av latin och det är viktigt att en stad som Uppsala har latinundervisning, berättar han."
Visst är det fascinerande att man genom en eldjäl kan få ihop en grupp på ett ekonomiinriktat gymnasium, medan tja, t.ex Katedralskolan, som profilerar sig såsom internationellt och språkligt inriktad, säger sig ha svårigheter med detta. Luktar fisk!
Sunday, September 06, 2009
scribendum est
Äntligen är det slut, och jag må säga att det ska vara bra starka skäl för att jag ska åka till Frankrike igen på konferens igen. Visserligen har det varit väldigt trevligt, jag har även hört en mängd intressanta föredrag, informerat mig vilka av våra framstånde filologer som har alkoholproblem, ätit en hel del fantastisk mat och njutit av den sista sommarsnutten, men jag, som den enormt trista och tråkiga skandinav jag ändå är, har tröttnat på att ingenting sker i tid, allt drar över, information ständigt saknas, och att organisationen emellanåt fallerar det grövsta.
Ta häromaftonen, då konferensdeltagarna skulle ges rundvandring på det lokala arkeologiska museumet och därefter cocktail dinatoire, och utan att gå in på trista detaljer om 80-åriga filoger som släpades upp och ner för trappor, så kan man säga att det hela började två timmar försenat, varefter det närapå utbröt slagsmål vid snittarna, och det var svårt att njuta av det faktum att man fick glida runt bland himmelska originalmosaiker med champagne i näven. Även sydlänningarna, som ju ska vara toleranta och flexibla, tvärt emot vi trångsynta norbor, var frustrerade och upploppsbenägna.
Vi noterar vidare att fransmännen inte skanderar när vers läses i föreläsningar, utan framförs såsom prosa på "franska", och jag har minst en handout där exemplen som hänvisas till ges blott i fransk översättning utan tillstymmelse till latin, och deras presentationer präglas av, låt oss säga, en annan retorisk tradition; mycket verba, och lite res. (Det kanske inte är så illa med latinet i Sverige ändå.) Inte heller problematiseras det någonsin att franska får dominera helt och fullt, att all info är på det språket, vilket stänger ute en del av universum, trots att konferensen kallar sig internationell (jag klagar inte över detta, det funkar bra, men en viss insikt om att detta inte är utan problem kanske vore önskvärt, ty annars brikar det vara föremål för en viss organisatörsångest och ibland arga utspel från deltagare).
Jag bör återkomma till en hel del, såsom editionsprinciper, latinskt snusk (Cum loquor una mihi peccatur littera: nam te/ pe-dico.), merovinger, Antologia Latina, si rem/seriem, debatten kring om det klassiska latinet faktiskt funnits (infekterad!), mycket annat och i synnerhet Roger Wrigts fantastiska föreläsning om berberna och den muslimska invasionens påverkan på latinet i Spanien, och det hypotetiska Afro-Romance, och proto-Afro-Romance, vilket dock får vänta en smula.
Ta häromaftonen, då konferensdeltagarna skulle ges rundvandring på det lokala arkeologiska museumet och därefter cocktail dinatoire, och utan att gå in på trista detaljer om 80-åriga filoger som släpades upp och ner för trappor, så kan man säga att det hela började två timmar försenat, varefter det närapå utbröt slagsmål vid snittarna, och det var svårt att njuta av det faktum att man fick glida runt bland himmelska originalmosaiker med champagne i näven. Även sydlänningarna, som ju ska vara toleranta och flexibla, tvärt emot vi trångsynta norbor, var frustrerade och upploppsbenägna.
Vi noterar vidare att fransmännen inte skanderar när vers läses i föreläsningar, utan framförs såsom prosa på "franska", och jag har minst en handout där exemplen som hänvisas till ges blott i fransk översättning utan tillstymmelse till latin, och deras presentationer präglas av, låt oss säga, en annan retorisk tradition; mycket verba, och lite res. (Det kanske inte är så illa med latinet i Sverige ändå.) Inte heller problematiseras det någonsin att franska får dominera helt och fullt, att all info är på det språket, vilket stänger ute en del av universum, trots att konferensen kallar sig internationell (jag klagar inte över detta, det funkar bra, men en viss insikt om att detta inte är utan problem kanske vore önskvärt, ty annars brikar det vara föremål för en viss organisatörsångest och ibland arga utspel från deltagare).
Jag bör återkomma till en hel del, såsom editionsprinciper, latinskt snusk (Cum loquor una mihi peccatur littera: nam te/ pe-dico.), merovinger, Antologia Latina, si rem/seriem, debatten kring om det klassiska latinet faktiskt funnits (infekterad!), mycket annat och i synnerhet Roger Wrigts fantastiska föreläsning om berberna och den muslimska invasionens påverkan på latinet i Spanien, och det hypotetiska Afro-Romance, och proto-Afro-Romance, vilket dock får vänta en smula.
Wednesday, September 02, 2009
sine qua non
Egentligen är det konferensrapportering som var tänkt, men då jag sitter med en hyggligt fluktuerande uppkoppling här i Lyon (and am a bit squiffy) och inte vill att någon ska missa detta från ledarsidan i SvD, skrivet av den oförliknelige Per Gudmundson (där på hans blogg tar debatten om latinet snabbt en underlig vändning i kommentarerna), så får hyllningar Wright, Banniard och obegränsat med gåslever vänta medan följande klistras in, för omväxlings skull i sin helhet, ty inte en rad (eller strof) bör missas:
"Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Cicero skall uttalas med k
Caesar han skall uttalas just så
44 år före Kristus (Kristus!)
Sudda sudda medeltidslatin
Tillhör du dem som över huvud taget ser några komiska poänger i ovanstående visa, tillkommen vid en nattsexa i Lund? Då tillhör du också ett utdöende släkte.
I Uppsala finns det från i höst ingen gymnasieskola som erbjuder undervisning i latin. I Uppsala, alltså. Lärdomens stad.
På högre nivå är det lika skraltigt. Universiteten har i de flesta fallen skrotat förkunskapskraven vid intagningen till grundkursen. Vid Lunds universitet har latinundervisningen tillfälligt räddats genom en donation från Thora Ohlssons stiftelse, som finansierar en lektorstjänst.
Men är det då ett problem om ungarna hellre väljer att gå på hockeygymnasium än att läsa ett språk som ingen lägre talar? Vi lever väl ändå på 2000-talet?
Ja. Syftet med kunskaper i latin är nämligen inte enbart att skriva mer eller mindre spirituella snapsvisor, även om just det på intet sätt ska föraktas.
Hans Helander, professor emeritus i latin, förklarade saken i Upsala Nya Tidning (3/8).
– Från medeltidens slut till början av 1800-talet dominerade latinet inom vetenskap, litteratur och politisk debatt. Utan kunskap om de skriftliga latinska källorna kan man inte bedriva vettig historisk forskning om den perioden.
Inget ont om Herman Lindqvist eller Carl Grimberg. Men utan latin är det till Hermans historia som det Svenska folkets underbara öden förpassas. Verklig kunskap om vår historia blir helt enkelt omöjlig.
Utställningen Figurationer, som ännu pågår på Edsviks konsthall, har genom klassicistiskt måleri framkallat hård diskussion (den 1 september blir det dessutom en summerande debatt på själva konsthallen). De retrogardistiska konstnärerna har exempelvis beskyllts för att torgföra naziestetik.
Frågan borde i stället gälla vad vi går miste om när vi suddar ut kunskapen att utöva historiska uttryck. I de flesta andra konstformer ses bevarande och kontinuitet som något positivt. Ingen kallar Romateatern reaktionär för de årliga Shakespeareuppsättningarna. Tvärtom är det självklart att vi inte kan förstå dramatik alls utan att ständigt ha klassikerna levande. Den som tycker att svenska konsthögskolor borde kunna klämma fram åtminstone någon målare som kan tävla med en genomsnittlig holländare på 1600-talet riskerar däremot att kallas nazist.
Det är mycket sorgligt. Visst finns ännu några latinstudenter, och visst finns konstnärer som söker bevara kunskaperna. Men ibland får man intrycket att vi försöker framkalla en kollektiv minnesförlust."
En av mina absoluta favoritkommentatorer har redan uttalat sig om texten med följande ord, något nedan:
"Jag gillar att han drar resonemanget lite längre än "bara" latin. Samtidigt skulle det vara kul att återigen dra upp att kemiavhandlingar före 1930 var på tyska (i Uppsala). Det är ju det där med att kunna flera språk för att kunna vara "forskare".... Tänk om det kunde bli lite mer uppskattat - det här med folk som kan "utdöda språk" som vi baserar så mycket av vår historia på. Det är lite som att doktorera på gustavianskt hovliv och inte kunna franska. Ska man låta någon annan översätta breven då eller?"
Och jag kan inte annat än instämma, och om jag må snäva till diskussonen igen, så är en av de första saker man gör på latinkonferenser att utbyta skräckhistorier, och även om jag inte vågar dra de svenska exempel som är min cocktailkonversation (självcensur; ett honnörsord och en riktlinje på latinbloggen!), så är det så att precis det som chall skämtsamt föreslår som är verklighet. Favoritexemplet från denna konferens är en fransk antikaravhandling som behandlar synen på ägande i bukolisk diktning, men samtliga dikter har studerats i översättning och possessiv i den franska varianten har setts som dagens sanning även om motsvarighet i latinet saknas. Smärtsamt, och visst visar det något om hur innehav skildras i fransk tolkning av vissa latinska dikter, men det var ju inte riktigt syftet.
Det skrämmer mig mycket att vi "suddar" bort vårt förflutna och ett levande förhållningsätt till inte bara det s.k nylatinet som har så mycket av svensk och internationell historia och lärdomshistoria i sig, utan även till det antika ,och dess tradition och reception, den obegripliga tomhet som vi inom kort kommer blicka tillbaka i då vi tappat förmågan att urskilja komplexiteten och linjerna är inte bara farlig utan även hjärtskärande då man utan sammanhang står ensam och dum.
Tack Per!
"Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Cicero skall uttalas med k
Caesar han skall uttalas just så
44 år före Kristus (Kristus!)
Sudda sudda medeltidslatin
Tillhör du dem som över huvud taget ser några komiska poänger i ovanstående visa, tillkommen vid en nattsexa i Lund? Då tillhör du också ett utdöende släkte.
I Uppsala finns det från i höst ingen gymnasieskola som erbjuder undervisning i latin. I Uppsala, alltså. Lärdomens stad.
På högre nivå är det lika skraltigt. Universiteten har i de flesta fallen skrotat förkunskapskraven vid intagningen till grundkursen. Vid Lunds universitet har latinundervisningen tillfälligt räddats genom en donation från Thora Ohlssons stiftelse, som finansierar en lektorstjänst.
Men är det då ett problem om ungarna hellre väljer att gå på hockeygymnasium än att läsa ett språk som ingen lägre talar? Vi lever väl ändå på 2000-talet?
Ja. Syftet med kunskaper i latin är nämligen inte enbart att skriva mer eller mindre spirituella snapsvisor, även om just det på intet sätt ska föraktas.
Hans Helander, professor emeritus i latin, förklarade saken i Upsala Nya Tidning (3/8).
– Från medeltidens slut till början av 1800-talet dominerade latinet inom vetenskap, litteratur och politisk debatt. Utan kunskap om de skriftliga latinska källorna kan man inte bedriva vettig historisk forskning om den perioden.
Inget ont om Herman Lindqvist eller Carl Grimberg. Men utan latin är det till Hermans historia som det Svenska folkets underbara öden förpassas. Verklig kunskap om vår historia blir helt enkelt omöjlig.
Utställningen Figurationer, som ännu pågår på Edsviks konsthall, har genom klassicistiskt måleri framkallat hård diskussion (den 1 september blir det dessutom en summerande debatt på själva konsthallen). De retrogardistiska konstnärerna har exempelvis beskyllts för att torgföra naziestetik.
Frågan borde i stället gälla vad vi går miste om när vi suddar ut kunskapen att utöva historiska uttryck. I de flesta andra konstformer ses bevarande och kontinuitet som något positivt. Ingen kallar Romateatern reaktionär för de årliga Shakespeareuppsättningarna. Tvärtom är det självklart att vi inte kan förstå dramatik alls utan att ständigt ha klassikerna levande. Den som tycker att svenska konsthögskolor borde kunna klämma fram åtminstone någon målare som kan tävla med en genomsnittlig holländare på 1600-talet riskerar däremot att kallas nazist.
Det är mycket sorgligt. Visst finns ännu några latinstudenter, och visst finns konstnärer som söker bevara kunskaperna. Men ibland får man intrycket att vi försöker framkalla en kollektiv minnesförlust."
En av mina absoluta favoritkommentatorer har redan uttalat sig om texten med följande ord, något nedan:
"Jag gillar att han drar resonemanget lite längre än "bara" latin. Samtidigt skulle det vara kul att återigen dra upp att kemiavhandlingar före 1930 var på tyska (i Uppsala). Det är ju det där med att kunna flera språk för att kunna vara "forskare".... Tänk om det kunde bli lite mer uppskattat - det här med folk som kan "utdöda språk" som vi baserar så mycket av vår historia på. Det är lite som att doktorera på gustavianskt hovliv och inte kunna franska. Ska man låta någon annan översätta breven då eller?"
Och jag kan inte annat än instämma, och om jag må snäva till diskussonen igen, så är en av de första saker man gör på latinkonferenser att utbyta skräckhistorier, och även om jag inte vågar dra de svenska exempel som är min cocktailkonversation (självcensur; ett honnörsord och en riktlinje på latinbloggen!), så är det så att precis det som chall skämtsamt föreslår som är verklighet. Favoritexemplet från denna konferens är en fransk antikaravhandling som behandlar synen på ägande i bukolisk diktning, men samtliga dikter har studerats i översättning och possessiv i den franska varianten har setts som dagens sanning även om motsvarighet i latinet saknas. Smärtsamt, och visst visar det något om hur innehav skildras i fransk tolkning av vissa latinska dikter, men det var ju inte riktigt syftet.
Det skrämmer mig mycket att vi "suddar" bort vårt förflutna och ett levande förhållningsätt till inte bara det s.k nylatinet som har så mycket av svensk och internationell historia och lärdomshistoria i sig, utan även till det antika ,och dess tradition och reception, den obegripliga tomhet som vi inom kort kommer blicka tillbaka i då vi tappat förmågan att urskilja komplexiteten och linjerna är inte bara farlig utan även hjärtskärande då man utan sammanhang står ensam och dum.
Tack Per!
Saturday, August 29, 2009
Animula vagula blandula
Strax, strax bär det av till Lyon för kongress, och visst blir det uppdateringar därifrån, men först några notiser:
- Jag är riktigt stressad i och med förestående resa och den undervisning som drar igång vid återkomst (Kommer studenterna ska finna materialet för svårt eller för enkelt, kommer de ha svårt att få tag i en viss kommentar och så vidare, etc, mm...). Lite bättre blir det av att beridna högvakten spelar utanför fönstret. Puka är mycket bra för ihärdigt sistaminuten-fix.
-Noterade för övrigt när jag var på studentbokhandeln och rekade litteratur att det nu finns två olika översättningar av Homeros Iliaden i omlopp, natruligvis är den ena den som är tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson från NoK, och så Erland Lagerlöf i Wahlström & Widstrands regi. Denna förlamande valfrihet!
- Ni har säkert noterat att fragmenta släckt ner. Tråkigt!
- The return of frågelådan är nära förestående. Ack.
- Detta lite röriga om en tidigare professor i romersk vältalighet och poesi som argumenterade för att att flytta Uppsala universitet till Stockholm är underhållande för Uppsalafanatiker.
- Slutligen, i diskussionen om klassikerförbundet kom denna sanna och riktiga kommentar, som jag ännu inte bemött, men nu ska försöka svara på:
"Klassikerförbundet är en intresseförening som enbart lever på medlemmarnas ideella insatser. För somliga inskränker sig idealismen till att betala medlemsavgiften, för några innebär den också arbetsinsatser utförda på fritiden. Som alla ideella sammanslutningar blir den vad medlemmarna gör den till. Ett bra sätt att förändra innehållet i föreningens verksamhet är att engagera sig och erbjuda sina tjänster. Låt oss t ex föreställa oss att initiativtagarna till Latinfestivalen föreslår Klassikerförbundet ett samarbete. Ett garanterat sätt att bidra till at inte förändra något som helst är att säga upp sitt medlemskap, därmed ytterligare reducerande förbundets ekonomiska rörelsefrihet."
När jag först läste detta var min första reaktion att bli enormt defensiv och räkna upp allt det jag gör och så där i allmänhet framhäva min förträfflighet. Den impulsen är väl i högsta grad bevis på att jag tar åt mig av kritiken och känner mig träffad, ända in i märgen.
Jag misstänker att jag inte är den enda som varit med i KF mest för att jag känner (jodå, alltjämt, the guilt is huge) att jag borde, och det är synd att det blivit så.
Det som verkligen fick mig att vackla nu var dock inte att bli påmind om mina skyldigheter, utan av Martinas upprop, vilket påminde mig vilken positiv kraft engagemang kan vara, och vad vackert man kan skapa tillsammans, och det är därför jag nog lär åter gå med någon gång i framtiden, och då ska jag vara fylld av energi och goda idéer om vad jag kan bidra med, men precis just nu avstår jag hellre. Jag är ledsen om jag på något vis väckt anstöt, och låt mig tillägga att jag har den största respekt för föreningens verksamhet, det kan det väl aldrig varit någon tvivel om.
- Jag är riktigt stressad i och med förestående resa och den undervisning som drar igång vid återkomst (Kommer studenterna ska finna materialet för svårt eller för enkelt, kommer de ha svårt att få tag i en viss kommentar och så vidare, etc, mm...). Lite bättre blir det av att beridna högvakten spelar utanför fönstret. Puka är mycket bra för ihärdigt sistaminuten-fix.
-Noterade för övrigt när jag var på studentbokhandeln och rekade litteratur att det nu finns två olika översättningar av Homeros Iliaden i omlopp, natruligvis är den ena den som är tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson från NoK, och så Erland Lagerlöf i Wahlström & Widstrands regi. Denna förlamande valfrihet!
- Ni har säkert noterat att fragmenta släckt ner. Tråkigt!
- The return of frågelådan är nära förestående. Ack.
- Detta lite röriga om en tidigare professor i romersk vältalighet och poesi som argumenterade för att att flytta Uppsala universitet till Stockholm är underhållande för Uppsalafanatiker.
- Slutligen, i diskussionen om klassikerförbundet kom denna sanna och riktiga kommentar, som jag ännu inte bemött, men nu ska försöka svara på:
"Klassikerförbundet är en intresseförening som enbart lever på medlemmarnas ideella insatser. För somliga inskränker sig idealismen till att betala medlemsavgiften, för några innebär den också arbetsinsatser utförda på fritiden. Som alla ideella sammanslutningar blir den vad medlemmarna gör den till. Ett bra sätt att förändra innehållet i föreningens verksamhet är att engagera sig och erbjuda sina tjänster. Låt oss t ex föreställa oss att initiativtagarna till Latinfestivalen föreslår Klassikerförbundet ett samarbete. Ett garanterat sätt att bidra till at inte förändra något som helst är att säga upp sitt medlemskap, därmed ytterligare reducerande förbundets ekonomiska rörelsefrihet."
När jag först läste detta var min första reaktion att bli enormt defensiv och räkna upp allt det jag gör och så där i allmänhet framhäva min förträfflighet. Den impulsen är väl i högsta grad bevis på att jag tar åt mig av kritiken och känner mig träffad, ända in i märgen.
Jag misstänker att jag inte är den enda som varit med i KF mest för att jag känner (jodå, alltjämt, the guilt is huge) att jag borde, och det är synd att det blivit så.
Det som verkligen fick mig att vackla nu var dock inte att bli påmind om mina skyldigheter, utan av Martinas upprop, vilket påminde mig vilken positiv kraft engagemang kan vara, och vad vackert man kan skapa tillsammans, och det är därför jag nog lär åter gå med någon gång i framtiden, och då ska jag vara fylld av energi och goda idéer om vad jag kan bidra med, men precis just nu avstår jag hellre. Jag är ledsen om jag på något vis väckt anstöt, och låt mig tillägga att jag har den största respekt för föreningens verksamhet, det kan det väl aldrig varit någon tvivel om.
Wednesday, August 26, 2009
praeter spem
För att följa upp situationen för latinet vid gymnasieskolorna i Uppsala (denna lärdomsstad!), såbörjade det med en liten debattartikel, som följdes av en utmärkt insändare:
"Under vår livstid finns det fler latinelever än det fanns under språkets storhetstid på 1600- och 1700-talen. Skillnaden är att dagens studerande har betydligt färre timmar än vad man då hade och att detta medför att deras kunskap snarare är orienterande än språkligt fördjupad.
Jag är latinlärare, dock utan privilegiet att för tillfället ha en latingrupp i undervisningen. Många av mina tidigare elever har vittnat om att de tack vare latinet lättare har tagit till sig andra språk - romanska eller ej - och att de har fått en studiedisciplin som de inte har i andra ämnen.
Att Uppsala inte har något gymnasielatin betyder inte att språket för en tynande tillvaro i övriga landet. I Svenska Klassikerförbundets statistik återfinns flera städer med 25, 30 och till och med över 40 elever i ämnet. Jag arbetade själv så sent som för ett par år sedan i Västerås och hade där närmare femtio elever.
Även mindre orter brukar kunna få ihop en grupp: Uddevalla, Alingsås, Nyköping ligger alla högt upp på listan över antalet latinstuderande. Att sedan anrika Uppsala inte har någon grupp i gymnasiet är förstås en skam."
Ytterligare en insändare publicerades, och häromdagen kom även respons från politiskt håll, med något speciell satslösning och accentuerat (sic!) latin, från ordföranden (FP) i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, återigen på debattplatsen:
"Jag kan försäkra Levin om att inga politiska beslut har fattats om att lägga ner kurser i latin eller andra språk. Tvärtom har vi i Alliansen lokalt och nationellt agerat för att premiera studier i språk.
I dag är det så få som väljer att läsa latin att vi får inte ihop någon grupp.
Men vi tycker att latin är väldigt lärorikt så vi kommer att försöka hitta nya sätt att locka elever att läsa latin.
Om elever från flera skolor kan välja latin, ökar chanserna att få ihop en eller kanske till och med flera grupper.
Spes est últimum rerum adversarum solácium. (Hoppet är den yttersta trösten i motgång.)"
Ryktet är att det kanske, kanske finns ett litet ljus i mörkret, med en liten grupp gymnasister som eventuellt får privilegiet att läsa latin.
"Under vår livstid finns det fler latinelever än det fanns under språkets storhetstid på 1600- och 1700-talen. Skillnaden är att dagens studerande har betydligt färre timmar än vad man då hade och att detta medför att deras kunskap snarare är orienterande än språkligt fördjupad.
Jag är latinlärare, dock utan privilegiet att för tillfället ha en latingrupp i undervisningen. Många av mina tidigare elever har vittnat om att de tack vare latinet lättare har tagit till sig andra språk - romanska eller ej - och att de har fått en studiedisciplin som de inte har i andra ämnen.
Att Uppsala inte har något gymnasielatin betyder inte att språket för en tynande tillvaro i övriga landet. I Svenska Klassikerförbundets statistik återfinns flera städer med 25, 30 och till och med över 40 elever i ämnet. Jag arbetade själv så sent som för ett par år sedan i Västerås och hade där närmare femtio elever.
Även mindre orter brukar kunna få ihop en grupp: Uddevalla, Alingsås, Nyköping ligger alla högt upp på listan över antalet latinstuderande. Att sedan anrika Uppsala inte har någon grupp i gymnasiet är förstås en skam."
Ytterligare en insändare publicerades, och häromdagen kom även respons från politiskt håll, med något speciell satslösning och accentuerat (sic!) latin, från ordföranden (FP) i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, återigen på debattplatsen:
"Jag kan försäkra Levin om att inga politiska beslut har fattats om att lägga ner kurser i latin eller andra språk. Tvärtom har vi i Alliansen lokalt och nationellt agerat för att premiera studier i språk.
I dag är det så få som väljer att läsa latin att vi får inte ihop någon grupp.
Men vi tycker att latin är väldigt lärorikt så vi kommer att försöka hitta nya sätt att locka elever att läsa latin.
Om elever från flera skolor kan välja latin, ökar chanserna att få ihop en eller kanske till och med flera grupper.
Spes est últimum rerum adversarum solácium. (Hoppet är den yttersta trösten i motgång.)"
Ryktet är att det kanske, kanske finns ett litet ljus i mörkret, med en liten grupp gymnasister som eventuellt får privilegiet att läsa latin.
Subscribe to:
Posts (Atom)
