Wednesday, October 25, 2006

pecus

Man kan faktiskt inte se mitt skrivbord på grund av alla pappershögar och böcker uppslagna på särdeles viktiga platser, och denna massa av papper pryds av några thékoppar, glasögonfodral, skruvmejslar samt en och annan morot. Jag har suttit av två föreläsningar idag, samt även två möten (och klockan är inte ens fyra!), hjärtat skenar en smula på grund av allt detta kringrusande. Vidare kan jag snart inte undvika sanskritens intrång i mitt liv och ej heller att börja plöja Menge på allvar, samt en del andra irritationer, så roa er istället med den osedvanligt skojiga UnderStreckaren om pekoral och låt mig fortsätta springa kring som en huvudlös sanskrithatande höna:

"Enligt Svenska Akademiens ordbok kan "pekoral" (med belägg från i alla händelser sent 1700-tal) vara såväl ett adjektiv som ett substantiv. Latinets pecoralis betyder, lär man sig där, "som har avseende på boskap" och är en avledning av pecus, det vill säga "boskap" eller "fänad"; och talar man om "pekorala berättelser" handlar det om sådana som passar eller är avsedda för den stora massan ("fänaden"). "
...

"Några av våra svenska nationalepos illustrerar väl tesen att engagemang är viktigare än hantverksskicklighet: jag tänker på de hjältedikter från 1700- och 1800-talen med Gustav Vasa i huvudrollen vilka, likt Vergilius "Eneiden", vill berätta om hur fäderneslandet föds i ett tvåfaldigt perspektiv: människans relationer till gudomlig och världslig
makt. Dessa variationer på motivet - eller temat - "birth of a nation" vittnar de facto, i sin vördnad för fäderneslandets historia och sitt missbruk av det skönlitterära minnet, om såväl ojämförligt patriotiskt nit som frapperande ordkonstnärlig oförmåga. Man jämföre, vad rör ämnesval och skaldens ambition att vara djärv föregångsman, avståndet mellan pretentiöst formspråk och trivialt stoff när Olof Bergklint önskade skriva ett versepos om kronprinsens - den då blivande Gustav IV Adolf - tillfrisknande efter koppympningen."
...
"Jag nöjer mig med att erinra om att skickliga versmakare själva kunde ha roligt åt sina mindre bemedlade kollegor: Tegnér låter exempelvis, i en dikt som egentligen är en Atterbomparodi, föredömligt elakt och - varför inte? - avsiktligt pekoralt "universum" rimma med "ad supplendum versum" ("för att fylla ut versen"),
vilket i sin tur ingalunda saknar samband med en strof i Pusjkins "Evgenij Onegin" som kan återges så: "Nu är det redan vinterkyla / och fälten silverglans har fått... / (Här väntar man sig rimmet yla, / och se, där kom det som ett skott!)". När Johan Henrik Kellgren vid något tillfälle talar om "Poötasters magra kön" finns nog slika så kallade rimkräk med i bilden"

8 comments:

Anonymous said...

Jag var nära att beställa en "Teach yourself Sanskrit"-bok för ett tag sedan. Men jag tog mitt förnuft till fånga och lät bli.

(K) said...

Sanskrit... åååh... *ler lätt saligt*

Det är inget som helst fel med att lära sig lite sanskrit, även om jag kanske inte själv skulle rekommendera Coulson (har aldrig kommit förbi 3:e kapitlet) - nej, som den gode Ola Wikander sa i en intervju i vintras: "med en grammatikbok och ett lexikon kan man komma långt." Dessutom är det otroligt roligt att skriva devanagari. SDIL, jag får ge dig en kort lektion när jag kommer ner härnäst.

Mitt eget privata dilemma just nu gäller hur länge jag kan ignorera det faktum att jag vid något tillfälle lär bli tvungen att läsa in lite etruskiska, samt vem sjutton som bjudit mig på fest på lördag (mail med okänt namn [female] som avsändaradress).

Anonymous said...

Jag tycker gott att Malte kan återta sitt förnuft till fånga och beställa Coulson. Fler inlägg om litterärt språktillägnande på Errata! Grammatikor och lexikon kan visserligen hjälpa en att komma långt, men är det inte det där med att komma igång som nybörjarböcker är bättre på? Att inte få en att tro att man kan bemästra allt på en gång, utan plötsligt peka på allt man lärt sig utan att man knappt märkt.

Jag är också nyfiken vad det var i tredje kapitlet (k) aldrig kom förbi. Det kapitlet upplever jag som betydligt mycket mer lättillgängligt än det tidigares sandhigenomgång.

Unknown said...

Å den som ändå fick bli bjuden på fest
av okänd dam, jag gingo utan protest.
Och sanskrit ter sig smått
fantastiskt att kunna lära sig så gott
det går, jag som har svårt för skånska
skulle nog slita mitt hår från ska-
llen i förtvivlan. Att med rim skriva
pekoral kan mången till vansinne driva

MEE said...

Malte, du är en vis yngling. Instämmer dock med följande talare, att man gärna vill höra mer om "litterärt språktillägnande" på Errata.

(K), darling, poängen är att jag inte VILL läsa sanskrit, och inte ens din ömma handledning skulle kunna ändra på detta. Är dock lycklig över att du är i antågande!

v, jag börjar förstå att the pros and cons of sanskrit bör diskuteras ytterligare. Själv läser jag med hjälp av stenciler på tyska. Har du möjligen något att göra med den intressanta kommentaren till Amor comparativus?
(Gå och titta, särdeles skoj:
http://latinblogg.blogspot.com/2006/09/amor-comparativus.html)

DK, ha! Även jag med min totala tondövhet märkte problemet med versfötterna! Men minns, att syftet med det som blir pekoral måste vara uppriktigt, så man kan nog påstå att din vers inte är sådant. (cf. "All bad poetry is sincere." Oscar Wilde

Anonymous said...

Förr eller senare kommer jag nog att falla för frestelsen... men borde exempelvis förbättra mitt latin först.

Om man inte ska läsa Coulson, vilken bok ska man då välja? Någonstans läste jag att man bör se till att få rätt upplaga av Coulson... På Amazon är läsarrecensionerna negativa till den stora mängden lingvistik och krav på grammatiska förkunskaper, men det tycker jag snarare verkar vara ett klart plus.

"med en grammatikbok och ett lexikon kan man komma långt"-metoden är i och för sig den jag brukar praktisera. Men man kan bli yr i huvudet redan av att bläddra i en sanskritgrammatik.

Anonymous said...

sdil: det hade varit roligt att kunna säga att jag hade med kommentaren att göra, men det har jag inte.

Malte: den hårdare sanskritskolan skulle väl vara att direkt ge sig i kast med Lanmans The Sanskrit Reader kombinerat med Whitney Sanskrit Grammar. Det finns säkert en mängd andra ingångar också. Coulson verkar inte skifta så mycket mellan olika utgåvor, de allra nyaste (2006) saknar vissa extraövningar (och hänvisar att dessa finns på en internetsida som inte verkar finnas). Det finns även några felaktigheter vad gäller substantivböjningen i appendix. Det är därför kanske bäst att försöka få tag på en något äldre upplaga.

Jag tycker, precis som du, att det är ett klart plus att den bygger på att man har eller i varje fall är beredd att skaffa sig kunskaper inom fonetik och grammatik. Men jag har svårt att säga om den skiljer sig mycket jämfört med andra nybörjarböcker i krav på lingvistikkunskaper.

Anonymous said...

Tack för tipsen. Coulter har förstås också den fördelen att priset är överkomligt. För övrigt lär jag väl aldrig, med mitt dilettantiska hoppande mellan språken och alla andra intressen, lära mig nog Sanskrit för att verkligen läsa litteraturen. Men skulle gilla att åtminstone få en känsla för språkets struktur och likheter/skillnader jämfört med de övriga indoeuropeiska.