convenire

Det har varit en särdeles improduktiv vecka, och en del av skulden för detta måste ändå läggas på stadsbiblioteket här i Gbg, som säljer ut diverse tidsktrifter i halvårsstora buntar för blott tio kronor.
Jag är inte en tillräckligt mogen och ansvarsfull person för att då jag släpat hem sex månader av The New Yorker inte spendera ca två dygn med att plöja samtliga nummer. Jag vill att såsom vissa spelberoenda fått sin bild utdelad på våra statliga kasinon, att mitt porträtt anslås på det lokala biblioteket vid utförsäljningar av detta slag, så att den ansvarsfulla bibliotekarien lugnt kan frånhända mig magasin-bunten med ett fast och bestämt "Det ska inte vara mer här...".
Och så bra är inte tidningen längre, den är hyggligt Gladwelliserad nu för tiden, men jisses, den har ändå ngt hypnotiskt.

Nåväl, en artikel som inte lämnar mig någon ro är en längre recension av "Academic Charisma and the Origins of the Research University"

Vad som fascinerar mig är inte boken som sådan, även om den verkar intressant, utan ett citat i artikeln. Boken behandlar tydligen utförligt, som sig bör, den store Mommsen, (som är extra aktuell här i och med den lilla dispyt om denne man som utbröt häromdagen i kommentarerna), och artikeln (boken?) har ett citat av Mark Twain om hans möte med Mommsen.
Det är det som jag ej kan släppa, mötet mellan dessa två giganter. Kombinationen av dessa två är så osannolik och ändå så rätt. Twain är i mitt tycke en av de största amerikanska författarna någonsin och tål att läsas om och om igen. Jag kan inte sluta tänka på det.
Jag skulle gissa att citatet, som plus en snutt ur artikeln följer strax, är från hans A Tramp Abroad, men jag kan ha fel:


"Not that long ago, universities played a very different role in the public imagination, and top academics seemed to glitter as they walked. At a Berlin banquet in 1892, Mark Twain, himself a worldwide celebrity, stared in amazement as a crowd of a thousand young students “rose and shouted and stamped and clapped, and banged the beer-mugs” when the historian Theodor Mommsen entered the room:

This was one of those immense surprises that can happen only a few times in one’s life. I was not dreaming of him; he was to me only a giant myth, a world-shadowing specter, not a reality. The surprise of it all can be only comparable to a man’s suddenly coming upon Mont Blanc, with its awful form towering into the sky, when he didn’t suspect he was in its neighborhood. I would have walked a great many miles to get a sight of him, and here he was, without trouble, or tramp, or cost of any kind. Here he was, clothed in a titanic deceptive modesty which made him look like other men. Here he was, carrying the Roman world and all the Caesars in his hospitable skull, and doing it as easily as that other luminous vault, the skull of the universe, carries the Milky Way and the constellations.

Mommsen’s fantastic energy and work ethic—he published more than fifteen hundred scholarly works—had made him a hero, not only among scholars but to the general public, a figure without real parallels today. The first three volumes of his “History of Rome,” published in the eighteen-fifties, were best-sellers for decades and won him the Nobel Prize in Literature in 1902. Berlin tram conductors pointed him out as he stood in the street, leaning against a lamppost and reading: “That is the celebrated Professor Mommsen: he loses no time.” Mommsen was as passionately engaged with the noisy, industrializing present as with the ancient past. As a liberal member of the Prussian legislature, he fought racism, nationalism, and imperialism, and clashed with Bismarck. Yet Mommsen knew how to coöperate with the government on the things that really mattered. He favored reorganizing research in the humanities along the autocratic, entrepreneurial lines of the big businesses of his time—companies like Siemens and Zeiss, whose scientific work was establishing Germany as the leading industrial power in Europe. This approach essentially gave rise to the research team, a group of scholars headed by a distinguished figure which receives funding to achieve a particular goal. Mommsen’s view was that “large-scale scholarship—not pursued, but directed, by a single man—is a necessary element in our cultural evolution.” He won public support for such enterprises as a vast collection, still being amassed, of the tens of thousands of inscriptions that show, more vividly than any work of literature, what Roman life was like. He also advised the Prussian government on academic appointments, and helped make the University of Berlin and the Prussian Academy of Sciences the widely envied scientific center of the West—the Harvard, you might say, of the nineteenth century."