infucata

Sålunda, sent om sider, iuvenes, min skildring av den gloriösa Latinfestivalen! (Som ni har väntat! Paranteser och utropstecken är tyvärr legio, ty jag har inga subtiliteter i mitt språkbruk!)

En av de mest rafflande saker med detta för mig var att jag nu äntligen skulle få träffa många av dem som jag så länge korresponderat med och ibland t.o.m haft som gästbloggare.
Ett planeringsmöte hade lagts in sent på kvällen innan den stora dagen, och arrangörer och funktionärer sammanstrålade sålunda i skydd av mörkret på ett fik inte långt från centralstationen. Det var som en agentfilm från kalla krigets dagar hur vi anlände dit en efter en, med blott den brinnande språkliga passionen som vårt enda igenkänningstecken (nja, tack vare det moderna samhällets datakommunikationer och facebook (detta förhatliga) hade fotografier sedan länge pluggats in).
Nåväl, det var ett kärt återseende, och de sista planerna smiddes snabbt (anteckningarna är bara ngra streck och understryckningar på mitt ständiga rutiga papper), och vi skiljdes åt i mörkret, lika oförmärkt som vi kommit smög vi iväg i natten.

Jag vaknade väldigt tidigt nästa morgon och sparkade liv i prästkandidaten, min värd för denna lilla sejour (man hade dragit lott och han hade fått det kortaste strået), hoppandes upp och ner av iver. Jag drabbades av den nostalgi som uteblivit under gårdagskvällen (då minnesmärkena dolts i mörkret), och pekade ivrigt ut under den kalla promenaden till SOL-centrum ut var si och så hade inträffat under min ungdom. Det var svårt att hitta den angivna salen, jag och anhang fick fråga oss fram genom de slingriga byggnaderna, men anlände till det som för dagen var vår bastion, sal L201.
Lovisa anlände, med bedårande små blombuketter att dela ut till de medverkande, hon hade likaså fixat mineralvatten till podiet, och hon hade även gjort de mest fulländade små namnbrickor till oss såsom moderatorer/arrangörer och funktionärerna. (Ah, funktionärerna, det är en lovsång i sig! Dessa djärva ungdomar som frivilligt åtog sig att se till att allting flöt, de var i sanning oljan i maskineriet! De stod oftast längst bak, såsom ngt slags benigna dörrvakter och överblickade salen, redo att slå ner på minsta tillstymmelse till oro!)

Efter att vår förvåning lagt sig över att det faktiskt strömmade till en och annan (samt lite snabbt istjälpt thé), och en viss förvirring över startiden så drog det hela igång. (Vi hade hoppats på 10, blev runt 60 personer.)
Min sista riktigt sammanhängande tanke innan den organisatoriska automathjärnan (nödvändig för att hålla i större arrangemang) sparkade igång var en innerlig glädje över att även Lovisa inte mäter hiskeligt många centimeter över havet, vi såg sålunda någorlunda jämnhöga ut då vi introducerade landets första latinfestival.

Då jag modererade förmiddagen hade jag glädjen att påannonsera de första estradörerna, nämligen de namnkunniga antik-vetarna Wikander, som genast ställde hela dagen på sin spets genom att skickligt kartlägga hur mycket latin man behöver egentligen (mkt förenklat från min sida, men jag måste bara säga hur underbart det var att ha dem först och liksom börja med ett ifrågasättande). Ja tänker inte kommentera föredragen så mycket, då det var mycket annat i huvudet än de pärlor som kastades framför min grishjärna, dock kan jag nämna att de övriga två framträdanden var lite Brenner (vilket man aldrig kan få nog av), samt en uppskattad workshop helt på latin i konsten att tala latin. Folk fasade, försökte gömma sig, men tvingades med i leken och hade riktigt roligt.

Jag vill minnas att jag åt lunch, och att jag fick en kort och förvirrad pratstund med den eminenta Gabrielle, but it is all a bit hazy, det var mycket att ha i huvudet. Eftermiddagen påbörjades med en lundakaraktär från det förflutna, med silkesmaskar och mullbärsträd och dagens absolut snyggaste klänning (notiser om sådant hittar man alltid i mina anteckningar), och fortsatte med kyrklig musik och latinsk mässa av uppenbarligen prediko-van yngling.
Det sista passet inleddes med Cicero och matematik (den längste föreläsaren, det höj och sänkbara föreläsarbordet var i sanning en skänk från ovan), och sedan Lovisas utredning av Livias hushåll, omnämnd häromdagen, som snyggt och cykliskt återknöt till det Wikanderska förmiddagspasset.

Jag hade äran att avsluta, och hade under dagen nästan formulerat mitt föredrag, dock uppvisade jag ett närapå ludditiskt oförstånd inför OH-apparaten, som väl egentligen är mer eller mindre idiotsäker, och lade saker lite hipp som happ.
Det hela avslutades med att de donerade böckerna lottades ut genom Vergilius-generatorns slumpfunktion, och även om vinnarna gick nöjdast därifrån, hoppas jag alla hade något av den känslan.

But soft; det var inte riktigt slut för de tappra arrangörernas del, utan Studio Etts reporter var där för att gör en live-intervju. Vi skulle vara det lättsamma inslaget efter en hetsig ekonomidebatt, och då den intressanta och djuplodande diskussion vi haft med reportern före sändning kortades ner till lite polemik och skoj samt ett rikligt fnissande i slutet. Därefter öppnades proseccon.

Slutligen hamnade artrangörerna, funktionärerna samt en och annan föreläsare på Grand för dygdens rättmätiga belöning, champagne på stadshotell, det skålades, åts, hölls tal och skålades mer. Snälla gossar sprang regelbundet till baren för att ordna mina drajjor (torra, torra, torra, gärna Montgomery-stuk), Lovisa drack en otäckt färgad grasshopper och Artemis hällde, efter mycken diskussion och åberopande av Dorothy Parker -citat i sig en sidecar. (”It must have been bad celery [som orsakade “a nasty case of the rams”]; because you cant tell me that two or three sidecars, some champagne at dinner, […] talking seven hours to pass a given point, are going to leave a person in that state where she is afraid to turn around suddenly lest she see again a Little Mean Man about eighteen inches tall, wearing a yellow slicker and roller-skates.”) Andra höll sig till öl, och mådde sålunda mkt bättre än vissa nästa dag.

A good time was had by all, och euforin var ständig ända tills efterfesten då Studio Ett reportaget spelades upp för denna onyktra latindoktorand som då bestämde sig för att emigrera. (I ngra få dagar till kan ni höra inslaget här, bläddra ner till 25 oktober)

Jag kan fortfarande inte riktigt släppa hur lyckat det ändå blev, den lilla festival som jag och Lovisa trollade ihop med kort varsel och inga som helt resurser. Det har i sanning gett mersmak och jag hoppas att det blir lika magnifikt i vår! (Hör av er redan nu: latinaprepetua@gmail.com)

Tack till funkisar, föreläsare, Lovisa, media och framförallt publiken!
Tack även för alla uppmuntrande mail och kommentarer!