cum gemitu

- Som den pingvinhora (hmm, det lät lite snuskigare än tänkt) jag är, är det med stor glädje jag noterar att det finns ytterligare volymer i serien av tyginbundna klassiker, och tänker då i synnerhet på denna utgåva av Odyssén, än så länge exklusivt för Waterstone, men det verkar som, om man söker på ISBN-nr på andra nätboklådor, att de kommer släppas allmänt i mars, skulle man nu vilja ha någon av dem.

- Det verkar vara något vajsing med Vergiliusgeneratorn, och sålunda föreslår jag istället bibliomancy.org för den undrande, där man kan spå sig i ett flertal böcker, dock bara på engelska, inte i original.

- Det händer mycket spännande på Medelhavsmuseet i vår, jag förslår att samtliga tittar på deras program. Några höjdpunkter synes mig serien om Idén om Rom vara, och deras föreläsningar om Medea angriper denna myt på vitt skilda vis, t.ex hur Ovidius såg henne.

- Jag har slutat längta och trängta efter den kommande Clash of the Titans ("Titans will clash!") då jag har den enorma turen att ha ramlat över den helt nya serien Spartacus: Blood and Sand.
Romersk "dekadens", konstiga accenter, splatter och John Hannah! Nytt avsnitt i afton!

- Länge, mycket länge har det stått på min att-göra-lista "drick minst halv flaska vin och ta itu med frågelådan, den förhatliga frågenlådan", men då alkohollagstiftningen i Pennsylvania is bordering on the bizarre (öl och vin säljes, t.ex, i varsin separat butik) har jag inte fått tag i tänkta flaska och kan sålunda inte öppna den filen. Men jag måste förr eller senare göra det, det inngår i min samhällstjänst, och om det inte görs kan det gå fruktansvärt illa. Titta in här för att få de läskigaste farhågor besannade, ni finner en latindoktorand på samma sida Atlanten som undertecknad, som även han har tröttnat på frågorna, och letat reda på några fruktansvärda tatueringar med "latinsk" text. Vi förstår varandra:

"I just keep picturing this person walking about with some Latin scrawl on his skin, accosted by friends and strangers, "Hey dude, what's your tat say?" He'll snort in derision, already accustomed to the question and ready, albeit grudgingly, to enlighten the unwashed masses. "It says Be Real. In Latin." The interrogator will nod sagely. "That's deep, man."

arma amens capio

Det här är ett hiskeligt jobbigt inlägg att skriva, då jag måste bli personlig, samt även bjuda på en del väldigt taffligt författande (mycket är klippt från en usel ansökan som jag skrev i väldig, olycklig hast), men jag tror det kanske är dags att förklara en del av de mer mystiska antydningar som skett senaste halvåret eller så. Det är inte direkt så att jag tror att min bloggpublik (blublik? Hej mamma!) egentligen bryr sig (och dessutom känner majoriteten mig personligen (som sagt, salve mater!) och redan är införstådda), men mail har inkommit med fråga om vad jag egentligen sysslar med och jag får väl försöka ge någon översikt.

Jag bytte alltså i våras, efter innerlig självrannsakan, ämne för min avhandling, och det mycket drastiskt, det forna har mycket litet med det nya att göra. Jag tänker inte gå in på orsaker, det var dock inte ett beslut som togs lättvindigt, och innebar en viss omdisponering av självbild, trodde aldrig jag skulle vara "den där doktoranden" (the flake, the failure, den oansvariga, kvarnstenen runt institutionens blida nacke osv.), men nu är jag det.

Och vad skriver jag om nu då? Jag tror ni nästan kan gissa, jag har återvänt till min stora kärlek sortes vergilianae, om vilket det bloggats om ett flertal tillfällen, och det har till och med konstruerats en enkel generator för de av er som ville prova själva.

Sortes vergilianae är alltså en välkänd form av sortilegium, att spå via ett slumpmässigt val av lotter texter eller dylikt, och då här i texter från just Vergilius. Begreppet dyker ofta upp i handböcker och kommentarer. Man hittar det även i populärvetenskap (såsom den förhatliga "En historia om läsning") samt i skönlitteratur, och det antyds ofta att det är en obruten tradition från antiken till våra dagar. Detta, som jag själv i början tyckte verkade som en otroligt charmig idé, är nog en myt.

Jag tänker mig därför min avhandling som den första monografiska studien av sortes vergilianae, och tanken är att någon slags diakronisk definition av detta begrepp att kommer attges, och i och med detta tydligt beskriva vad sortes vergilianae egentligen är, likaså dess uppkomst och eftermäle, och slutligen skissera deras senare historia och reception.

Vad det gäller faktiska instanser under antiken finns det bara som begrepp i Historia Augusta, och det är även den enda text vi känner till där Vergiliusverser nyttjas såsom framtidsutsägelser. Vergilius citeras ofta i Historia Augusta, och denne poet brukas även ett flertal gånger i något slags förebådande syfte. Det är egentligen blott vid två tillfällen som fenomenet pekas ut såsom sortes vergilianae (eller sortes vergilii), det mer kända begreppet hittar man i Hadrianus’ vita, då spådomen i form av Aeneiden-verser excidit, alltså ”skakad fram”, möjligtvis ur en urna eller dylikt (Hadr.2.8), och inte plockad ur en bok.

Den andra instansen, med vergili sortibus, är något mer komplicerad, då ingen som helst metod finns beskriven eller ens antydd, det är närapå snarare en kommentar på den blivande kejsarens uppfostran, då Alexander Severus vänder sin håg från filosofi och musik till mer statsmannamässiga sysslor (Alex.14.5) med de kända verserna excudent alii spirantis mollius aera…

Förutom dessa två tillfällen finns det ett flertal andra där Vergiliusverser utgör profetior i Historia Augusta, och som av hävd brukar nämnas när man diskuterar sortes vergilianae, även om de inte explicit benämns på detta vis. Dessa avsnitt kommer naturligtvis också diskuteras i min avhandling, men jag ids inte räkna upp dem här. (jag lämnar även därhän just nu om källkritik, tempel, sibyllor och andra faktorer som ska redas ut.)

Min avhandling skall omfatta en filologisk kommentar av de ovan nämnda styckena, då det egentligen inte finns en fullständig och utförlig kommentar till Historia Augusta, och dessa passager har sålunda inte betraktats tillsammans på utförligt vis. Förutom denna filologiska kommentar kommer det även förstås att finnas en diskussion rörande Vergilius (och i synnerhet Aeneidens) roll och ställning i en omvälvande tid med åtskilliga religionsstrider. De litterära sammanhang som detta blir relevant i kommer även att kartläggas. Verserna från Aeneiden följ även upp och deras ytterliga användning beaktas, såsom vilken resonans just dessa verser må ha haft under senantiken.

Vidare, vare sig man tror att något slags profetiskt användande av Vergilius skett under antiken är ytterligare en aspekt att beakta vad för influenser och impulser som kan ha lett fram till antingen det faktiska användandet eller uppdiktandet av ett sådant användande. För att tydligt kunna visa detta kommer den tidiga kristna traditionen av sortes biblicae och sortes sanctorum att sättas i sitt sammanhang, vilket även leder till en översikt över de judiska traditionerna av bokmagi. Särskild vikt kommer också att fästas vid de belagda grekiska traditionerna av sortes homericae, i fråga om spridning och metod. Religiös kontext kommer studeras utförligt, på vilket vis striderna mellan den tidiga kristna traditionen och de hedniska parterna avspeglas i detta siande.

Den andra delen av min avhandling kommer att bestå av den senare traditionen och receptionen av sortes vergilianae. Som nämnt ovan, majoriteten av handböcker antyder att det är en obruten tradition, och det är intressant hur dessa missuppfattningar uppstått. Mina preliminära studier visar t.ex. att det inte finns något belägg alls för att det ska ha praktiserats eller ens förekommit under medeltiden, trots den reverens som han då åtnjöt såsom magiker och profet.
På grund av tidsbegränsning och allmänna krav på genomförbarhet finns det inte möjlighet att plöja samtliga renässansverk och påföljande litterära verk för att hitta instanser av sortes vergilianae, men en överblick kommer göras, och i synnerhet av verk som behandlar Historia Augusta.
Berömda beskrivningarna och anspelningarna kommer att tas up och kontextualiseras, såsom den långa utvikningen av Rabelais i tredje boken om Gargantua and Pantagruel, eller den påstått sanna incidenten då Karl den I av England sägs ah förutspått sin egen död med Vergilius hjälp. Likaså kommer än senare beskrivningar som hos Walpole och de Quincey analyseras för sitt receptionshistoria, likaså de kommentarer och verk som behandlar dessa passager från Historia Augusta. Då tidigare kommentarer av Historia Augusta och analyser av fenomenet kommer granskas för att få reda på tidigare uppfattningar, får arbetet även en filologihistorisk aspekt, vilket är vetenskapshistoriskt intressant. (Bland de första kommentatorerna finner man stora namn såsom Salmasius och Casaubon.)
En kortare översikt av nyttjandet av sortes vergilianae i moden litteratur kommer att avsluta del två av avhandlingen, med nedslag i så vitt skilda författare som R.L. Stevenson, Mary McCarthy och John Ashbery. Målet är alltså inte att vara den fullständiga studien av receptionen av sortes vergilianae i modern tid, utan snarare en skiss av traditionen och dess förvirrade rötter, samt nyttjande ända in i våra dagar.

Ja, så är det, och hur arbetet fortskrider kan ni följa här, om så önskas.

habere

Flaggorna har vajat på halv stång här i flera dagar nu, och överallt på campus är donationsuppmaningar. Jag hälsar fortfarande på alltför mycket människor, och de ny intrycken är många, men ska väl så sakteliga börja hitta rutiner för arbete och produktivitet
Man har fått höra än mer om den akademiska krisen i USA, om hur högre utbildning ska se ut i framtiden, vad den ska ha för betydlese och relevan, och fråstås mer plraktiska frågor som jobb åt studenter och anställningar inom akademien. Man kan notera att i åtskilliga omdaningar får just de klassiska språken stryka med, såsom NYT rapporterar:

"Michigan State University is doing away with American studies and classics, after years of declining enrollments in those majors.
...
“There’s no immediate impact, that’s the problem,” says John J. Neuhauser, the president of St. Michael’s College, a liberal arts school in Vermont. “The humanities tend to educate people much farther out. They’re looking for an impact that lasts over decades, not just when you’re 22.”


Skulle vilja ägna mer tid åt att skriva om och diskutera detta, i synnerhet med avseende på paralleller med hemlandet, men you know, avhandlingen...

- Lustigt nog har min värd här dragit till Sverige, och ni kan höra honom föreläsa torsdagen den 21 januari, kl 14, i 16-0043; "To have or to be? The expression of possession in the Italic languages."
Rekommenderas verkligen inte bara för att han en charmfull föreläsare, utan för att han en gigant i sitt fält, och ni vill väl kunna säga att ni var där:

Philip Baldi är professor i lingvistik och klassiska språk vid Penn State University, Pennsylvania, USA. Baldis omfattande vetenskapliga produktion handlar om historisk lingvistik, jämförande indoeuropeisk språkforskning och latinsk lingvistik. På dessa områden har han författat flera uppskattade läroböcker och handböcker, bl.a. An Introduction to the Indo-European Languages, Linguistic Change and Reconstruction Methodology och The Foundations of Latin . I det sistnämnda verket ägnade han sig framför allt åt latinets utveckling från den äldre indoeuropeiskan så som denna kan studeras med hjälp av det äldre latinets fonologi och morfologi. I det ambitiösa samarbetsprojektet New Perspectives on Historical Latin Syntax, som han leder tillsammans med Pierluigi Cuzzolin, Bergamo, har han även tagit itu med syntaxen och dess utveckling från de äldsta dokumenten till antikens slut omkr. 600 ; den första av fyra volymer publicerades på Mouton de Gruyter i juni 2009.

- Ytterligare ett stort namn härjar i Uppsala denna vecka, och ni bör inte heller missa att höra Harm Pinkster tala över ämnet "Problems in the description of relative clauses in Latin", vilket är roligare än det låter. På onsdag, 20 januari kl. 17.30, i 16-0043.

Leges sine moribus vanae

Jag har flyttat, bytt kontinent, korsat atlant, växlat medborgarskap och språk, patriam reliquit etc., etc., och ska nu i cirka 4-5 månader framöver husera I delstaten Pennsylvania, närmare bestämt såsom visiting scholar vid Penn State. Låt er inte luras att tro att jag sitter i en storstad såsom Philadelphia och jäser, nej, Penn State är ett äkta land-grant universitet, och när det då skulle byggas i mitten av 1800-talet, tog man helt sonika en linjal och drog ett streck från vardera hörn och där linjerna korsade, byggde man delstatens stolthet. Det är sålunda, såsom en professor här förklarade för mig, "in the middle of f-cking nowhere".

Jag kan inte säga annat än att det passar mig ypperligt, jag måste, måste nu komma igång med skrivandet, och lantlig isolering hjälper säkerligen, och än mer behjälpligt är det fantastiska bibliotek som det håller sig med. Det ska få sitt eget inlägg, men låt mig bara kort säga att de har det mesta jag behöver (och detta är inte ett universitet som har någon som helst fokus på latin, man kan t.ex inte doktorera i det här), det jag inte hittar här lovar de att fixa inom max 3 arbetsdagar (inte testat detta ännu, visserligen), och jag har gjort åtskilliga underbara fynd redan i de öppna samlingarna. Sicken kontrast, UU!

Jag har blivit rörande väl mottagen, givits privilegier av alla de slag, beretts skrivbord och nycklar, och då jag vet att en del finner den amerikanska vänligheten tillgjord, så finner jag den fantastisk. Det erbjöds mig att följa två kurser, den ena i lingvistik och den andra just i latin. Jag har hunnit gå på de första föreläsningarna och har inte bara fått en hel del pedagogiska uppslag, utan förstås även lärt mig en del. Latinkursen är en hel termins läsning av Horatius med en beundransvärd filolog med receptionshistoria som intresse, som ansvarig. Det är lustigt, då denne Horatius nog är en av de kanoniska diktare som jag kan absolut sämst. När läsning av denna förelåg på högre nivå och i doktorandkurserna lyckades jag förhandla bort stora sjok av denne i utbyte mot mer Vergilius, Catullus, och Lucretius.

Nåväl, i torsdags ägnades hela lektionen, med pedagogisk briljans av professorn, då nivåskillnaden i kunskap var sto bland studenterna, åt den där gamla slagdängan 1.11 från hans Oden, ni vet med det förbaskade carpe diem-dikten:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoe, nec Babylonios
temptaris numeros. Vt melius quicquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, uina liques et spatio breui
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

Låtom oss strunta i omdiskuterad interpunktion och filosofiska strömningar häri,som diskuterades, ty den stora behållningen var att introduceras till Kiplings trevliga tolkning (en vidunderlig poet, och strunta i överciterade "If"), som visserligen missar vin-metaforen, men är desto ärtigare:

To Lucy

Lucy, do not look ahead: we shall be a long time dead.
Take whatever you can see: And incidentally, take me.

noctivagus

Jag skänktes, mycket generöst, boken ovan, Antiken by Night, av dess författare, och då det varit en av jullovets roligare läsupplevelser, inte bara för att man kunnat svara på frågan "vad läser du om" till de där som irriteras av att man alltid sitter med näsan i en bok, med frasen "inomäktenskapligt analsex", ska jag säga något kort om den.

Även om den säger sig handla om "sex, droger och dildos" är det inte det som fastnar och grunnas över sedan man forsat geom den nätta lilla volymen, utan det är det försök till diskussion om de klassiska språkens roll, ställning och legitimitet i dagens Sverige som man inte kan släppa sedan. Missförstå mig rätt, de tre essären är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi, sålunda läsvärda i sig själva, men jag hoppas verkligen att de ansatser som man hittar här i att problematisera ämnet och dess framtid får efterspel och inte bara, såsom är brukligt, tigs till döds. Författaren erkänner villigt att det varit syftet: "Men ytterst har syftet varit att säga något om oss själva, inte minst om dem som bevärdigats med antikskapande bygglov. Om mitt eget inte hade gått ut hade jag nog aldrig skrivit denna bok.", vilket väl får sägas vara en intressant bekännelse.

Egentligen skulle jag bara vilja citera vissa bitar samt hela efterordet, vilket väl kan innebära vissa copyright-problem, och ni bör istället köpa boken, dock låt mig plocka ett litet urval från texten.

Tidigt i texten framställs läget idag, och jag tror få kan ha något emot denna beskrivning:

"Både antiken och antikforskningen lever under ett konstant hot, som är betydligt mer allvarligt än bristen på forskningspengar: hotet att falla offer för sin egen status. Särskilt påtagligt är detta hot just i Sverige, där ideologikritiken av antikvetenskapen alltjämt är underutvecklad. Resultatet har förstås blivit att ”antiken”, som kunde ha tjänat som brännpunkt för kritiskt självutforskande reflektion, förvisas och degraderas, till frågesportlande och till kulturell kosmetika."

Och vidare, i efterordet:

"Att intresset [för antiken] inte bara består, utan dessutom skjuter i höjden med mer eller mindre ojämna mellanrum är helt naturligt. Vi har i vår västerländska kultur gjort massiva investeringar i antiken- alltsedan antiken. Härur hämtar vi vårt identitetsskapande barnbidrag och vår kulturella pensionsfond. Och mot detta har jag aldrig haft något att invända. Antiken är- liksom antikvetenskapen – stenrik på tillfällen och möjligheter att på betryggande avstånd utforska oss själva.
Men det är en rikedom som inte sällan förslösas, med förvånande lättvindighet både i valet av antika artefakter och i våra sätt att behandla dem. På många håll finns fortfarande en okritisk vurm inför såväl de antika källorna som inför de människor som tror sig ha bemästrat dem. På många sätt är den antikvetenskapliga professionen här i sverige fortfarande inskränkt och provinsiell.
[...]

Den okritiska vurmen, som alltså motsätter sig varje försök att distansera de antika grekerna från oss själva, kommer inte bara av att många filologer verkligen älskar sina studieobjekt, och att de håller dem och de spår de lämnat efter sig för det högsta som människan åstadkommit i kulturellt hänseende. Den har också sin grund i den klassiska filologins traditionella roll som förmedlare och väktare av detta vårt högsta ”kulturarv”. Naturligt nog. Inskränktheten, i sig ett antikt arv, accelererade paradoxalt nog i och med filologins ibland rent desperata försök att skaffa sig ett vetenskapligt alibi inom humanvetenskapernas allt mer tilltagande professionalisering och specialisering."

Det finns så oändligt mycket att dryfta, och det behövs att vi i branschen börjar fundera och ifrågasätta, och på så sätt är denna bok mycket välkommen. Dock, det är synd att boken inte är en mer renodlad stridsskrift, det övriga materialet är givande, och jag förstår hur det anknyter till själva diskussionen, ty det blir nästan lite torftigt i det omtalade efterordet. Man känner dessutom att författaren har betydligt mer att säga, och vare sig detta tigande beror på
en visserligen lovvärd intention att vara kortfattad eller självcensur, vill man gärna som läsare faktiskt ha mer.

Tankarna går till Lönnroths "Litteraturforskningens dilemma" och jag undrar om det kanske skulle varit ett bra format för de frågor som väcks i Antiken by night, då en genomgång strukturerad på sådant vis skulle gagna fortsatt debatt (och en lika ärtig författarbild ökat försäljningssiffrorna), även om den säkerligen skulle väcka mer anstöt.


" Vurmen och inskränktheten är en negativ och förödande kombination, för såväl vetenskapens första som tredje uppgift. Utan respektlös nyfikenhet riskerar såväl forskning som popularisering att bli både förutsägbar och menlös."

quorum diversae partes iunctura in unum coactae

Man slits mellan kylan, förkylningen, och förlamningen inför avresan, och kan sålunda inte tänka sammanhängande, utan bjuder blott på några notiser:

- De som fortfarande har något kvar i fråga om jullov bör palla sig iväg till Medelhavsmuseet och se deras utställning om Medea från Georgien innan den förvinner:

"De grekiska myterna om Jason och Medea, om argonautertåget och det gyllene skinnet, ger anslaget i den nya utställningen på Medelhavsmuseet. Med stöd av Svenska institutet visar museet omkring 150 föremål, huvudsakligen från de två årtusendena före Kristus. De flesta ingår i en internationell vandringsutställning och några hör till Georgiens främsta arkeologiska klenoder"

- Vad det gäller det kommande filmåret så är det väl Clash of the Titans som vi klassiker väntar ivrigast på.
Det kan bli hur kul som helst:

"Born of a god but raised as a man, Perseus (Sam Worthington) is helpless to save his family from Hades (Ralph Fiennes), vengeful god of the underworld. With nothing left to lose, Perseus volunteers to lead a dangerous mission to defeat Hades before he can seize power from Zeus (Liam Neeson) and unleash hell on earth. Leading a daring band of warriors, Perseus sets off on a perilous journey deep into forbidden worlds. Battling unholy demons and fearsome beasts, he will only survive if he can accept his power as a god, defy his fate and create his own destiny"

- För den understimulerade rekommenderas även Vetenskapsradion: Historia, där man hittar reportage om t.ex romerska slagfält.

- Hoppas att många förresten noterat Rönnells antikvariats nystartade bokblogg.

- Kalendern fylls så sakteliga då terminen strax börjar, och ytterligare en anteckning kan då kanske vara provföreläsningarna här i Uppsala för professuren i grekiska, särskilt bysantinsk grekiska som äger rum fredagen den 15 januari 2010 8.30-11-35 i Geijersalen.
De sökande föreläser över ämnet ”Recent advances and new perspectives in
Greek and Byzantine studies”

8.30-9.00 Federica Ciccolella
9.05-9.35 Ingela Nilsson

Kaffepaus

10.00-10.30 Horst Schneider
10.35-11.05 Denis Searby

Någon får gärna berätta hur det gick.

annona

Jag fipplade ihop en till sådan här "årets.." lista, då jag egentligen inte har så så stor lust att tänka tillbaka på det förflutna året, och det är ett bra sätt att undvika eftertanke. Det har varit en och annan omvälvning som inte är så lyckad (eller ja, det får framtiden utvisa), samt att jag tillbringade några av de sista månaderna in such a state of rage, att jag gärna vill lägga det bakom mig, ilska är varken produktivt eller klädsamt.

Nåväl, även om detta har lite varit året då jag insett att saker inte alltid blir som man tänkt sig, så är det väl även det året då jag förlikat mig med det, och ser ändå med viss optimism på det kommande.
Sålunda, same procedure as last year:

Årets...

Poet: Vergilius, Ausonius
Prosa: Historia Augusta
Tv-serie: Community
Raringar: Syme, Gudmundson, Vopiscus, K.D., A.G., A.W.
Hudvård: Apotekets fuktkräm (bäst i världen, typ)
Bok: Memento Romane, The Virgilian Tradition
Hatbok: En historia om läsning, samt tyskt jätteverk som jag inte vågar nämna då jag har kontakt med författaren
Cocktailparty: kungabesöket på institutet, Trollhättan, the alternate Tuesday night grad student beer’n bitch pub-kvällar
Glädjeämnen: ämnesbyte, förlovningen, disputationer, att UU fick tummen ur och tillskrev doktorander visst människovärde, SFS-DK,
Sorger: Carolina, en och annan personlig sak, ämnesbyte
Festivalupplevelse: Almedalen, Neo-Latinkonferensen
Grönsak: Kål, äggplanta
Konferens: Trondheim
Pepp: Kaffe på terrassen, omnämnanden på Lovisas blogg
Frosseri: gåslever i Lyon
Stad: Rom
Tekniska hjälpmedel: thermos
Livsmedelsbutik: Tigre
Lyckligaste plats: Göteborg, Hugos
Accessoar: solbränna, röda skor, 2 eurosparaplyer, SmartWool-sockor
Dryck: gin i olika kombinationer, billigt vitt vin, kaffe
Seminarium: skåp-seminariet, A.W:s presentation
Fest: Spazi Aperti
Utflykt: Museo Epigraphico, Sveriges Järnvägsmuseum

Må nästa år vara disciplinerat och produktivt!

in dulci jubilo

Som nämnt igår, så trillar det in en del intressant post, t.ex detta:

"Hej! Med anledning av den nya gymnasiereformen - med latin som obligatorum för elever på Humanistiskt program/språklig inriktning kontaktade jag Skolverket för att få reda på hur många lärare i latin vi har i Sverige idag. Fick ett nedlåtande svar som gick ut på att de inte har tid att besvara frågor, och undrar nu om du kanske vet det?"

Inte heller jag har någon aning, men det ger mig en trevlig ursäkt att ta upp senaste numret av Classica, Klassikerförbundets lilla skrift vari det finns "undersökning av de klassiska språkens ställning" (som redovisar de klassiska språkens ställning vid gymnasieskolorna i Sverige, universiteten nämns inte, och jag har ingenting emot att man gör så, men man kanske bör kalla det något annat då, eventuellt peta in ett "gymnasium" eller dylikt någonstans, och jag har noterat denna ensidighet tidigare), och även om metod inte redovisas så får vi anta att den är heltäckande. I denna sammanställning räknar jag ca 20 olika undervisande lärare i latin, och om man räknar till de i grekiska blir det typ 3 till. Vidare borde det väl finnas fler, beroende hur man definierar latinlärare (sådana med behörighet eller bara alla som undervisar i latin?), då åtskilliga studieförbund och liknande har kurser i språket.
Jag föreslår dock att man tar kontakt med Klassikerförbundet för utförlig statistik och tillförlitligt kunnande.(Den nämnda sammanställningen ovan hittas även på deras hemsida.)

Det är otroligt rart att jag alltjämt tillsänds Classica, även om jag inte betalat medlemsavgiften detta år, en som sagt, medveten markering, men jag är glad att den damp ner i lådan då jag inte velat missa den jublande skildringen av hur grekiska läses vid Södra Latin i Stockholm, med en skolledning som är "villig att satsa på grekiskan" (undra om min kära alma mater Katedralskolan i U-a har någon åsikt om detta, de som t.o.m struntar i latinet?). Jag gladdes även över analysen av klassikerämnet i Norge och därigenom även Kiellands roman Gift, som nu bums måste läsas.

Denna försiktiga, ömma påminnelse i form av en liten blå tidning har fått mig att betala in medlemsavgiten för 2010 och jag hoppas kunna bevista något arrangemang i föreningens regi detta kommande år.

monumentum aere perennius

Jag är inte ensam här på jobbet, en och annan ytterligare förlupen doktorand hittades här, men ingen så här förkyld och prokrastinerande.
jag måste bocka av några saker innan det nya året kan inträdas med gott samvete; ett gäng arbetsgrupper, någon liten ansökan och hela det där att ställa mitt liv i ordning innan det att jag försvinner iväg till USA för vårterminen. Sålunda slösar jag tid på följande:


- Den sublime Gudmundson , latinet och snapsvisans försvarare, meddelar själv att han på sedvanligt briljant vis arbetat in Horatius i den rimstuga vari han deltog, och jag tycker det blev mycket bra:

Julklapp – tekoppar:

Nu tändas tusen juleljus,
tänker skalden Horatius,

skriver rim för fulla muggar
dricker te och kaka tuggar.

I julstrumpan försiktigt stoppar
sitt monument, varaktigare än koppar.

- Själv fick jag detta på min bästa julklapp (A New Literary History of America, har varit trollbunden och snuvig senaste dagarna):

When in Rome...
There you know,
From many a dusty tome,
What you should(and shouldn't) do.
So you won't be like Norman Bates
When in the States,
So the references won't be a mystery,
Here's a new, literary......

- På tal om julhälsningar, måste det väl ändå vara själva definitionen av ironi att det venerabla UU använder sig av sitt så styvmoderligt behandlade Carolina-bibliotek som prydnad på sitt digitala julkort. (Såsom en vän sade, det vore som om Vita huset skulle skicka ut julhälsningar prydda av Guantanamo. Kanske lite väl vasst, men skoj!) Det väcker förstås frågan om man borde ta tag i Rädda Carolina igen...

- När det gäller engagemang bör alla som inte gjort det se det sista avsnittet av årets Uppdrag Granskning om utländska stipendiefinansierade doktoranders situation i Sverige. Se det, och minns att detta ändå är ett snällt reportage!

- Något att bita i får man i denna UnderStreckare; "Den engelske Wilde-entusiasten Thomas Wright har ägnat de senaste tjugo åren åt att vandra i Wildes litterära fotspår, bland annat genom att försöka läsa alla de böcker som Wilde läste":

"De klassiska studierna skulle fortsätta vid Trinity College i Dublin, och senare vid Magdalen College i Oxford där han träffade flera personer som skulle komma att påverka hans syn på den antika kulturen.

En av dessa var John Pentland Mahaffy, vars bok ”Social Life in Greece” förespråkade en annan hållning än den vetenskaplige lingvistens; en mer emotionell hållning om man så vill, som gick ut på att närma sig det förflutna med ett på alla sätt öppet och passionerat sinne. Mahaffys bok var också den av 1800-talets böcker om antiken som förhöll sig mest öppet och öppenhjärtligt till det minst sagt laddade ämnet homosexualitet i den grekiska kulturen. Mahaffy hävdade, i en argumentation som känns förvånansvärt modern om man ser till de då rådande viktorianska moralbegreppen, att olika tider och samhällskontexter har olika värderingar och olika uppfattningar om rätt och fel. All diskussion om något universellt rätt och fel blir därför bara absurd; absurt blir också behovet av att fördöma antikens relationer mellan män som onaturliga."

Slutligen vill jag bara tacka för alla fina mail jag fått på senaste tiden, och jag kommer ta mig tid att svara på dem snarast. Jag är otroligt rörd av att det finns så trevliga personer därute som vill skriva till mig.

aurum tus myrram offerent

Ett urval av romerska julgranar, den vid spanska trappan, som kläs med skylift, institutets egna glada gran, och förstås den på Petersplatsen. Ni ser där, som vid spanska trappan de väntande julkrubborna, som just nu är igenbommade.

Det får mig att tänka på en av de bästa biten med krubbor, den interaktiva aspekten, i synnerhet hur de tre vise männen kunde förflyttas närmre för var dag innan det att de äntligen anlände med sin rökelse och gåvor.
(Julgranarna anknyter väl just till detta tema med presenter, det är ju där man lägger alla paket.)

Sålunda plockar vi fram vår latinska bibel och provar följande text (Matt.2.1-12):

Cum autem natus esset Iesus in Bethlehem Iudaeae in diebus Herodis regis, ecce Magi ab oriente venerunt Hierosolymam dicentes: “Ubi est, qui natus est, rex Iudaeorum? Vidimus enim stellam eius in oriente et venimus adorare eum”. Audiens autem Herodes rex turbatus est et omnis Hierosolyma cum illo; et congregans omnes principes sacerdotum et scribas populi, sciscitabatur ab eis ubi Christus nasceretur. At illi dixerunt ei: “In Bethlehem Iudaeae. Sic enim scriptum est per prophetam: “Et tu, Bethlehem terra Iudae, nequaquam minima es in principibus Iudae; ex te enim exiet dux, qui reget populum meum Israel””. Tunc Herodes, clam vocatis Magis, diligenter didicit ab eis tempus stellae, quae apparuit eis; et mittens illos in Bethlehem dixit: “Ite et interrogate diligenter de puero; et cum inveneritis, renuntiate mihi, ut et ego veniens adorem eum”. Qui cum audissent regem, abierunt. Et ecce stella, quam viderant in oriente, antecedebat eos, usque dum veniens staret supra, ubi erat puer. Videntes autem stellam gavisi sunt gaudio magno valde. Et intrantes domum viderunt puerum cum Maria matre eius, et procidentes adoraverunt eum; et apertis thesauris suis, obtulerunt ei munera, aurum et tus et myrrham. Et responso accepto in somnis, ne redirent ad Herodem, per aliam viam reversi sunt in regionem suam.

stomacho et sterno

Jag är alltså i Rom igen, och det är bra ödsligt på institutet, men julpyntat! Ovan synes fönstret i Forestrians (som jag nu huserat ensam i, en speciell upplevelse) kök, och om ni kisar ser ni apelsinerna som mognar på trädet utanför. Solen skiner, samtliga italienska hushåll verkar dekorera fasaden med "tomte som försöker klättra in" och jag har för första gången, sedan förra vistelsen här, tid att jobba med avhandlingen. Vi gör det hela i punktform som alltid:

- Ryktet om Catullus har tydligen nått the denizens på detta illustra institut. Visserligen avnjutes han på svenska, men det är något ruskigt rart med att sitta i ett nedsläckt parlatorium och avnjuta unga mäns fnittriga högläsning. Dikt 59, säger de till varandra och nickar.

- En notis i SvD som jag länge har haft bokmärkt och inte kunnat sluta irritera mig på, och då förstör er dag med också. Gud, så käckt:

"Diskussionen om att börja med främmande språk redan i första klass pågår också i Storbritannien. Fast tvärtom. I ett projekt med över 60 skolor får nu sjuåringar möta flera nya språk, varav ett är latin. Cambridgeprofessorn Mary Beard, som bloggar om antik och nutid i The Times, menar att latin är ett bra redskap för språkinlärning. Och även den som inte klarar Catullus på originalspråk kan i alla fall ha glädje av att kunna säga Haud mea culpa, domina (Det var inte jag, fröken) och Canis studia domestici devoravit (Hunden åt upp mina läxor). "

Hahaha! Så charmigt kul!

- Igår afton hade jag den trevliga upplevelsen att se en av de mer obskyra medverkande i la Dolce Vita uppträda, precis som då såsom transvestit, men nu tolkandes Piaf med stor innerlighet och värdighet, samt skräckinjagande dans på bardisken, då denne Domino (tack till J för länk) nu måtte vara närmare 70 än inte. Det närmaste jag kommit julstämning i år.

- Seger är förresten nådd i adlibris-frågan, de har insett att jag har rätt (ut semper) och ändrat tillbaka ens önskade böcker i vedertagen biblioteksordning, dvs enligt författarnamnet.

- Slutligen, sista-minuten julklappstips hittar ni här, jag är själv lite inne på "The Bible Cure for Irritable Bowel Syndrome".

semper in flore

Jag hade sedan länge avtvingats ett löfte att inte liveblogga den disputation som gick av stapeln i lördags (årets näst viktigaste sådan), men det är väl inte förbjudet att dela med sig av de spridda anteckningar som kastats ner under dess löptid?

Det inleds som alltid med en liten erratalista, framförd efter något mikrofonstrul av disputanden själv, för dagen klädd i sedvanlig kort kjol (skulle nog inte känna igen henne om knäna var täckta), proper blus och väst. Strax tar opponenten vid, han inleder på felfri svenska, då han tydligen tillbringade sin smekmånad i den stockholmska skärgården, dock vänder han åter till engelska. Han sammanfattar och presenterar avhandlingen, i mitt tycke adekvat.

Jag tänker inte ge mig på det, det är lite fånigt att försöka utreda detta opus, när man istället kan be den ansvariga damen i fråga själv berätta och skippa mellanhänderna, ni kan läsa en sammanfattning här, ty vi vet alla att för de djuplodande filologiska diskussionerna och intellektuella diskursen är det ju inte hit man kommer, till latinbloggen kommer man för lokalfärgen, the immediacy, och die philologische Jugend svänger blott förbi här för att pissa i rabatterna efter för mycket kir eller Guinness, på väg till de betydligt mer allvarliga grekbloggarna.


Nåväl, notes on a defence and its aftermath:

- Första frågen var hon lite nervös, svarar tydligt dock.
- Jag finner snart att det stora problemet med denna disp. är att de blir så uppe i diskussionen att man tappar det där med att ge sidhänvisningar, vilket gör det en aning mer svårt att hänga med i diskursen. K räddar dock situationen och hänvisar oss rätt (4.3.3).
- K ombeds utreda "pure use of case to the modern prepositional use", men hon darrar inte på manschetten.
- Paralleller till vediska göres.
- så elegant försvar!
- den mysige mustaschprydde indo-européen tackar K, säger att han lärt sig massor.
- Därefter släpps bomben, hon anklagas för att ha a positivistic approach, och på den direkta frågan do you agree? svaras det: Yes. Vi andas ut.
- a certain reluctance to theoretical foundation, empiry first, theory afterwards;
a little bit of general linguistics might be helpful. Japp.
- Han avrundar med att [himself] is the master of typographical error, so is reluctant to speak of this, då tryckfelsnisse tydligen härjat här och var.
- Tackar återigen K; we are now up to date in case syntax, thanks to you.
- Frågor från de två italienska medlemmarna i betygsnämnden, varav den ena var så förtjusande under middagen att i övervägde att inte låta honom lämna landet.
- Ingen ex auditorio vågar ställa frågor, kan ha något att göra med Ks FB-uppdateringar de senaste dagarna om AK47or.
- Mingel uppe i det sällsynt ocharmiga lunchrummet i spänd väntan på betygsnämnden.
- Avhandlingen godkänns! Fest, gamman och glädje.
- Lysande middag, underbara tal, sång på minst två döda språk, min enda besvikelse såsom toastmaster är att ingen skrattade åt mina "the von trapp family-singers"-skämt. (Jag måste lära mig att resten av världen har inte byggt upp hela sitt referenssystem runt Sound of Music)
- de utländska gästerna är fullkomligt överväldigade av den svenska gästfriheten, och uttrycker detta på en mängd språk.
- Vivat academia, vivant doctores!

Nulla dies sine linea

Har tillbringat en väldigt slö eftermiddag på Carolina (och ja, granarna utanför kom upp för länge sedan), suttit i min älskade C-sal och suckat, aktivt prokrastinerat, fikat etc. , men även läst klart Centerwalls förtjusande kommentar till Vita Hadriani från 1869, och då förstås på latin. Har även beslutat mig för att närapå sno hans förord rakt av:

"Idque non ea sententia feci, ut posse me adolescentem multum novi afferre confiderem, sed ut, quae ubique ad vitam Hadriani illustrandam idonea invenirem, ea uno loco colligere conarer. Quamquam fieri non potuit, quin nonnullis in rebus minime in iis, quae a doctis viris statuta erant, acquiescere possem. Itaque factum est ut nonnusquam nova et inaudita proponere videar, quae tamen probabilius argumentis firmare conatus sum; neque siquis me erroris arguerit, id feram indigne sed gaudebo, quod fieri posse credo, ut quum tiro prodierim a veteranis correctus et edoctus postea in hac scientia quam prae ceteris diligo aliquantulum proficiam."

På mitt bord här ligger även den finfina tidskriften för polsk klassisk filologi, Eos, och jag skulle gärna fördjupa mig i volymen från 1930 vari det talas mycket om Vergilius-tradition i Polen, men det måste väl tyvärr vänta.
Intill ligger Histoire de la divination från 1880, ett ruskigt vackert tryck, men varför synes fransmännen ha en sådan usel index och registertradition? (Hade detta varit en tysk volym hade det utan tvivel funnits ett saftigt index locorum.) Frustrationen vägs upp av att någon gjort prydliga blyertsrättningar här och var, t.ex har källhänvisningen på sidan 322 ändrats från Pausan, VIII, 93.4 till Pausan, VIII, 39.5.

O forna tiders filologer, med dessa kunskaper i sinnet och rättningspennan i näven!

dona nobis dona

Julen har en vana att komma krypande och helt plötsligt vara där, och innan man vet ordet av är man trött på glögg och måste slå in klappar. Vad det gäller inköp av julklappar så köper jag i princip bara böcker, det blir trevliga paket, och desutom kan inte min begränsade lilla hjärna greppa att man skulle vilja mottaga något annat än något läsbart.

Det räcker dock inte att boken är bra när när man ska ge bort den, det ska ju gärna finnas ett estetiskt värde i publikationen, och vissa menar t.o.m att en ful utgåva är oläslig. Ovan är en bild från hyperestetiska amerikanska butiken Anthropologies julkatalog, vari Penguins Clothbound Classics syns nästan mer än modellerna, och får skänka skönhet, stil och klass till det hela, och man borde naturligtvis bums försöka problematisera över utseeendefixering och det bokliga, men vi lämnar den utvikningen med ett krasst konstaterande att en omslagsmässigt tilltalande bok är roligare än en som inte är det, och jag lovar samtidigt att de julklapstips som ges nedan är någorlunda tilltalande för den som dömmer böcker efter omslaget:

- till studenter, bekanta, och grannar är den lilla pocketboken med Catullus-urval med förtjusande juligt omslag inte ett dåligt val, och det är även en fyndig stocking stuffer.

- till en vidsynte bror passar Antiken by night : sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen utmärkt, och än bättre blir det av att de är en vacker Glänta-bok.

- till svägerskan och/eller vänninnan är Klynnes Kleopatra : liv och legend, som nu kommit i otroligt snygg pocket (tjusigare än hardback-utgåvan), för många timmars nöje och njutning.

- till sin nätetpionjär till mor, tillika fellow academic and blogger, så är It's a Don's Life av vår egen Mary Beard passande, och säkert underhållande.

- till ens rumskamrat som är något besatt av idegranar (tack vare Silius, tydligen) så är Gunnar D Hanssons dikttrilogi Olunn/Lunnebok/Idegransöarna ett måste.

- till mig ska man inte ge en bok, dock håller man sig i svären av det bokliga, och föder samtidigt den otäcka industrin av att gulla med "böcker", it's enough to make you sick, men jag är en sucker för Penguin-estetiken och begäret till Postcards from Penguin är starkt.

innumerabilia

Det är i december det händer, och sålunda massor av evenemang:

- Ett särdeles tvärvetenskapligt seminarium sker på Matematiska institutionen här i Uppsala på torsdag, lett av någorlunda nyblivne latindoktorn Bohlin över ämnet "Begreppet radie i antik geometri". Ni hittar info här, under rubriken "HPM-seminariet".

- Likaså i Uppsala sker en gästföreläsning fredagen den 4 december kl 10 i
sal 9-3042 på SVC: Dr Elton Barker (Oxford) talar om"Mapping networks in the Histories of Herodotus".

- I Göteborg äger det fantastiska evenemanget "BOKSLUT 2009 Vad har humanister kommit fram till i år?" rum på torsdag med föreläsningar såsom "Staging the World. Spoils, Captives and Representations in the Roman Triumphal Procession" eller varför inte "Farsmakt og moderskap i antikken". Denna häppening har en FB-sida med all info man kan tänkas önska sig.

- Ett lästips rörande "ny-filologer" och sagakonferenser, mycket för att en god vän är inblandad i projektt, and isn't it clever of me to have such clever friends:

"Några av dessa forskare var så kallade ”nyfilologer” med en radikalt annorlunda inställning till de medeltida handskrifterna än de gamla ryttmästarna. För nyfilologerna gällde det inte längre att till varje pris rekonstruera den ”ursprungliga” texten genom att jämföra samtliga handskrifter och utmönstra allt vad senare skrivare bidragit med – ett mödosamt, tidskrävande och ofta nog fruktlöst arbete – utan att läsa och förstå varje handskrift på dess egna villkor. Därmed flyttades fokus från textens konception till dess reception, från ”upphovsmannen” – en svåråtkomlig figur när det gäller anonyma norröna texter – till mottagarna, användarna och förmedlarna"

- Ingen har väl missat striderna om SUS och dess latinska betydelse nere i Skåne?

"Varför är Sus fult?
– Det ger felaktiga associationer eftersom det betyder svinaktigt på latin. Risken finns att det blir lite ordets makt över tanken eftersom det blir lite för lätt att skoja om det. Dessutom är det fult med ord med u."

- Slutligen, för att återvända till hemstaden så blir det en mega-session måndagen den 14 december i sal 16–0043 (SVC förstås), kl. 15-18 med följande föreläsningar:
Pierluigi Cuzzolin, Bergamo: “Between Latin and Oscan-Umbrian.
reflecting on the lexical data”
Gerhard Meiser, Halle: “Urban and ritual magistrates at Iguvium”
Paolo Poccetti, Rom: “Personal names from numerals in ancient Italy and in the Roman world”

studiose discunt, diligenter docentur

Jag får nu äntligen kliva ner efter att ha försiktigt och tentativt i några veckor greppat ordförandklubban i den nationella doktorandkommittén, det största samlande organet för doktorander i Sverige, som faktiskt organiserar mer eller mindre samtliga doktorandsektioner och kårer i detta land.

Det var med viss rädsla jag grep mig an detta, dels av tanken på alla dessa själar jag ansvarar för, dels för att den ordförande som för en kort tid låter mig svinga klubban har mycket stora skor att fylla.
Jag har mestadels skött rutinarbetet för att hålla ruljansen igång till dess ärade ordförande kan påtaga sig plikterna igen (tynar i vanliga fall i tystnad på vice ordförande-posten, vilket passar mig utmärkt, a heartbeat away, är i sanning snarare en av tillvarons grå eminenser) och har skuldkänslor för att jag inte gör mer, det finns så oändligt mycket att göra när det gäller doktorandernas situation i det här landet. Man skulle göra detta heltid och alltjämt känna sig otillräcklig (UU tycker för övrigt att min arbetsinsats denna termin är värd 7,5 dagar i förlängning av tjänst, och låt oss då betänka att de inte ens täcker in de heldagsmöten jag hittills haft). Min beundran för ordf har växt än mer dessutom då det även att hålla detta på någon slags miniminivå varit krävande.

Inför det stora mötet imorgon med doktorandrepresentanter från hela landet finns det en del glädjande ting, såsom att UU äntligen beslutat sig för 1+3 (dvs ett års utbildningsbidrag+3 års tjänst), emn även mycket bekymrande, i synnerhat när det gäller doktorander som kommer utifrån med annan finansiering (ni har väl läst om den stackaren som tvingades arbeta på sin handledares gård? Man skäms att vara del av samma universitet, då detta kunde ha förhindrats med vettiga rutiner.) och universitetens ovilja att ta i den frågan. Vi kämpar vidare.

ut nullum civem pedicavi per dolum

De flesta av er har säkerligen sett det på Mary Beards eminenta blogg, men det är så fantastiskt att jag inte kan låta bli att återge det, då det inte bara tangerar problemet med att svara på latinfrågor, utan även har snusk, pengar och rikligt med bevis på att klassiker kan vara skitstövlar (well, där är väl ingen förvånad), klippt här:

"The head of a Mayfair investment firm with an estimated £100 million fortune, quoted Catullus to a friend of his son’s, who was asking his advice about the City.
Ariane Gordji, a University College London graduate, had no idea what it meant until she searched on the internet.
“Shocked and confused” by the 59-year-old’s message, she ignored it until she found out about the claims being made against him by his former employee Jordan Wimmer.
Miss Wimmer, 29, worked for Mr Lowe for five years at Nomos Capital as a marketing executive, building her way up to a £500,000 salary before being made redundant earlier this year.
She is suing for £4 million for sex discrimination, unlawful deduction of wages, unfair constructive dismissal and disability discrimination, which Mr Lowe contests.
He has been accused of bringing high class prostitutes to work functions, making sexist comments, asking Miss Wimmer to join him at a strip club and hiring women based on their looks.
On Monday, a panel at the Central London Employment Tribunal heard how Mr Lowe, who speaks four languages fluently, had offered to help Miss Gordji, who is in her twenties, find a job. He wrote: “Ariane, if you want to be in the hedge fund business, don’t give up – I have not even started to show you to people yet.”
In February 2006, their emails back and forth were full of banter and chat as he complained to her about someone who was making his life difficult, the tribunal heard.

[...]

Knowing he read Latin and ancient Greek, Miss Gordji sent him a Biblical quote “diligite inimicos vestros”, which translated as “love your enemy”. In reply, he wrote: “Irrumabo vos, et pedicabo vos (it’s Catullus, but not very polite)”.
Julian Wilson, representing Miss Wimmer, said the most commonly available translation of the phrase was “I will face f--- you and b----- you”.
He asked Mr Lowe: “It was degrading, wasn’t it, to be in receipt of such communication, it was humiliating, wasn’t it?
“It was always going to be Googled, isn’t it? Do you expect other people to construe such a vile reference in the way you construe it?”
Mr Lowe replied: “Catullan poetry is not vile. It is burlesque. It was always light-hearted in the first century and it still is. It is a retort of Catullus. It has to be understood in the context of the first century.”
Mr Lowe insisted that the translation Mr Wilson had put before the hearing was wrong. “You have to understand I am a Latinist,” he said.
“Wikipedia probably used the computer. Ariane sent a message saying take a leaf out of St Paul’s book and forgive your enemies. My response was more robust saying 'I s--- and b----- you’ to people. It is a more pagan response than love your enemies.”

Min favorit är "You have to understand I am a Latinist".

Pone hoc sis, aufer cavillam, non ego nunc nugas ago

Jag har nu äntligen tagit itu med frågelådan, eller i alla fall en del av den, och är väl inte helt nöjd med min insats, men allt är ju relativt. Del två kommer då jag återigen lyckats repa modet, samla styrkan och återigen vågar, alltså kanske senare i veckan.

Hej!

Jag har letat överallt efter en översättning på följande:

Thou Shall Not Fall, Thou Shall Not Die

Thou Shall Not Fear, Thou Shall Not Kill

Skulle bli så tacksam om du skulle kunna hjälpa mig med detta!


Hmm, det är inte ofta jag ombeds översätta till svenska, men ryktet om mina excellenta engelskkunskaper måste ha spritt sig! Alltså: Du skola inte falla, du skola inte dö, du skola inte frukta, du skall inte döda, skulle jag översätta det, med den arkaiska varianten skola för att bevara det styltade tilltalet i engelska texten. Man skulle kunna gå än längre och peta in det mycket gammaldags Tu för thou, men vi kanske struntar i det.



Hej!

Jag hittade till din blogg när jag googlade mig fram till någon som kunde latin. Jag går i tatueringstankar och vill ha något personligt. Jag skulle gärna vilja skriva något som på latin motsvarar "Våga vinn" eller liknande "Satsar man inget så vinner man heller inget". Jag hoppas du kan hjälpa mig.


Hmm, jag är nästan övertygad att jag haft exakt den frasen uppe någon gång förut, men ids inte riktigt googla reda på det, jag vill minnas att man då modellerade det efter det vackra sapere aude, ”våga veta”, och det kanske blev något i stil med vincere aude, vilket då alltså betyder ”våga att vinna”, vilket måste vara en tolkning av uttrycket ”våga vinn”. Om den frågande nu snarare menar att man ska våga, i betydelsen sätta något på spel snarare än vara modig, för att kunna vinna med ”våga vinn”, något i stil med ”lyckan står den djärve bi”, så skulle det kunna formuleras fortuna fortem iuvat.Om man ska ge sig på den sista frasen ("Satsar man inget så vinner man heller inget") så har jag svårt att hitta någon tjusig lösning, kanske Nihil lucrabitur qui nihil posuerit- ”han vinner inget som ingenting satsar”, eller i alla fall något snyggare: Lucrabitur nihil qui nihil posuerit. Jag rekommenderar att man satsar på vincere aude.


Redan två avklarade! Vidare:


Hej!

Jag undrar om du vill besvara min fråga

Jag undrar vad "skrik din lycka hes" heter på latin?

Jag älskar det citatet och hade tänkt att tatuera in det för att alltid uppmuntra mig själv när det går trögt.

Svara väldigt gärna om du kan förstås!=)


Om jag kan, alltså. Jag antar utmaningen, denna handske kastad vid fötterna av mina latinkunskaper och föreslår, även om jag inte förstår det svenska uttrycket; betyder det att man ska skrika ut sin lycka till dess man är hes, eller att man ska blott vråla ut eventuell glädje om man är hes? (Det kanske skulle vara ”hest” (jag litar inte alltid på svenskkunskaperna hos korrespondenterna, jag tror majoriteten av mailen kommer från Uruguay och Indonesien, kanske utlagda på entreprenad där, ty vem har idag tid att skriva till bloggar, eller rester, rest utsagt spillror, av någon foren svenskkoloni), vilket även har en liten annan betydelse förstås, att man liksom ska väsa fram glädjen, med någon slags dekadent noir-whiskey röst.)


”Skrik” bjuder även på vissa svårigheter, det lär väl mestadels vara intransitivt, alltså att det inte tar ett objekt, vilket så är ovan (eller, hemska tanke, är det så pass felande kommatering att ”lyckan” egentlighen är subjekt, alltså det som ska vråla? Det är ett helvete att vara filolog), och det kanske är någon kortform av ”skrik ut/ropa ut”. Sålunda, det som ska tolkas till latin är enligt det jag lyckats utröna ”skrik ut din lycka till dess du är hes”, och vi får se om den frågande håller med om detta. Den hypotetiska mening jag då plockat fram, ja, lurat ur fragmenten, skulle då bli, om vi nu låter ”skrik” helt enkelt vara det imperativ som antyds, t.ex Clama felicitatem donec guttur raucum est, en mycket ordagrann översättning. (Jag tog dessutom felicitas då det kanske är själva lyckan, framgången som ska skrikas ut, och inte just sinnestillståndet, vilket skulle bli gaudium, men återigen har jag ingen aning.) En variant om man tog fasta på att själva skrikandet var hest skulle kunna vara Acute exclama te felicem, ”utropa hest att du är lycklig”, vilket ser ganskas prydligt ut.


Vi fortsätter:


Hej!

Skulle behöva hjälp med en sak..

letat snart en vecka nu på en översättning men ack.. Skulle vilja veta vad "Med hela sitt hjärta" blir på latin. Ordens bemärkelse och syftar till en kvinna (om det är av betydelse). Du får en stjärna i himlen av mig om du hjälper mig med detta! :) Tack på förhand!



Återigen, jag tror vi haft detta uttryck, eller åtminstone hyggligt liknande uppe för diskussion tidigare här, men inte har jag nu heller orken att se efter. Jag tar sålunda emot stjärnan, stella… tack, toto pectore förelår jag, eller toto corde, alltså med hela (toto) bröstet (pectore), sitt är oftast underförstått i latin och här är likaså med givet av det kasus som orden står i.

Annars tror jag här Ab imo pectore skulle funka bra här, typ ”av hela sitt hjärta/från djupet av hjärtat”, vilket Efva Attling säkerligen prytt något krafs med.



So far, so good, som det sägs i Sju vågade livet:


Hej,

Jag har en fråga som jag sökt svar på länge, men inte funnit svar. Jag fick, av min svensklärare, i högstadiet en lite försmak av det latinska språket och blev begeistrad. Nu ett antal år senar ska jag hitta ett bra kennelnamn (hunduppfödning) och jag skulle vilja kunna använda Necesse eller Necesse Est.Till min fråga:Jag vet att det heter ”Navigare necesse est” och att det betyder - att segla är nödvändigt. Omvänd meningsbyggnad!?Om jag väljer ”Necesse est” till prefix blir en hunds namn t.ex. Necesse Est Bamse. Skulle det egentligen skrivas som Bamse necesse est?Men ett kennelnamn i Sverige måste vara ett prefix och …Förstår du vad jag menar? Annars får jag använda ”Necesse’s”, men det har för mig inte alls samma tjusning. Blir det helt fel om jag använder mig av ”Necesse Est” som kennelnamn? Jag hoppas att du förstår vad jag menar och blir otroligt tacksam för svar.



Jag vill ändå säga, och hoppas på ett litet, litet medhåll från ärade publikum, att jag oftast brukar var hyggligt bra på att bena ut vad de frågande vill, och det ska erkännas att jag ibland är lite sipp och kanske medvetet missförstår en fråga, men detta är inte fallet, och jag förstår att det är karma som fått kornet på mig, då jag gömde mig under ett falskt missförstånd ovan, ty viss insikt finnes att gossen nog ville ha det översatt till latin.



Vi återvänder alltså till fråga ett:Alltså, när man ska ge förbjudande uppmaningar (Thou Shall Not Fall, Thou Shall Not Die, Thou Shall Not Fear, Thou Shall Not Kill) på latin kan man inte bara prydligt lägga en negation på imperativen, och där finns en uppsjö metoder. Det som grammatikan rekommenderar är prohibitiv konjunktiv, och nu försöker jag verkligen förstå, och nog är det engelska tänkt som uppmaning snarare än futuralt, dvs det är ett gäng förbud som ska tatueras in, inte en förutsägelse. Eller är det någon slags blandning av de två? Och varför ägnar jag så mycket tid åt att bena en fullständig främling inkoherenta små tankeutspel?



Har finns förstås också som variant att gå in på Bibelns egna formuleringar (eller den latinska varianten därav), ty det är väl stilnivån som eftersträvas i den lilla texten. Där ser det lite annorlunda ut, inga prohibitiva konjunktiv där inte, utan du skall icke döda bliver non occides, enligt Vulgata, vilket är futurum och kanske någon slags hebraism (alltså att man lånar grammatik från hebreiskan till latinet).

Om man då tar och bildar samtliga uppmaningar här i analogi med detta så skulle det väl bli non cades, non morieris, non timebis, non occides.



Då, sedan karman på något sätt balanserats upp, tittar jag igen på frågan, och jag förstår fortfarande ingenting. Varför ska kenneln kallas ”det är nödvändigt”? Är det för att hundar är nödvändiga? Om så är inte det här ett bra sätt att uttrycka det på. Och ”Bamse är nödvändigt” som Necesse est Bamse ungefär skulle tolkas, vad betyder det? Jag förstår inte.



Dock, herreminje, använd inte, inte, inte Necesse’s någonsin, ever, då genitiv apostrof (alltså ’) inte används som regel i svenskan (ja, det finns undantag) och du skulle göra din svensklärare ytterst ledsen om du brukade detta tecken. Det ser hemskt ut.



Något tilltufsad ger jag mig i kast med nästa:



Hej, Har googlat och sökt efter en översättning från svenska till latin av "För alltid och evigt" men blir inte ritigt klok...Skulle bli jätteglad över ett svar från er!


Jag gillar inte bara det artiga tilltalet, utan även idén om att jag är flera (och det är vi; latinbloggen drivs egentligen av Aelius Spartianus, Iulius Capitolinus, Trebellius Pollio, Flavius Vopiscus, och Aelius Lampridius, men vi låtsas vara en enda kvinnlig doktorand, for shits and giggles).

Likaså här så är detta en s.k greatest hit, och jag tror vi tidigare lagt fram förslag såsom in perpetuum et aeternum.


Slutligen, en spännande fråga:



Hej!Jag släktforskar på min makes släkt och har funnit följande citat som yttrades vid en prästbegravning 1712. Ossa ipsius in pace, memoriam est in benediction Skulle vara intressant att få texten översatt om möjligt. Är lite osäker på om jag tolkat orden rätt.Tack på förhand!



Det här är riktigt spännande, och jag har följande förslag efter lite funderande, dock tror jag att det sista ordet är antingen avskrivet fel, någon liten lapsus calami, eller så har den klåfingriga stavningskontrollen tänkt sig att detta är engelska och egenmäktigt förfarit.



Jag tror nämligen att det antingen ska vara benedictionem eller kanske benedictione, formen in frågan finns inte i latin. Av andra skäl tror jag även att memoriam ska vara utan det sista –m:et, då verbet i satsen borde ha ”minnet” som subjekt, och det då måste så i nominativ, inte det ackusativ som blir om man hänger på detta m.


Ossa ipsius in pace betyder hans (ipsius, eller ja, för den delen hennes, men det verkar handla om en präst i början på 1700-talet, och sålunda vågar jag mig på en gissning om att könet är av mansdito) ben (ossa) är i frid (och alla kan in pace, såsom i Requiescat in pace), ”hans ben [är] i frid”, verbet är underförstått.



Och om man bestämmer sig för att andra hälften får lyda Memoria est in benedictionem blir det att minnet är (est) till välsignelse (in benedictionem), eller i välsignelse/välsignat, skulle man tänka sig att det står in benedictione, och vara en parallelleism med tidigare sats. Alltså; "hans ben [är] i frid, [hans] minne är välsignat".

Mycket roligt fråga, och särskilt roligt om det just sagts snarare än skrivits.


Jag har en liten bonus, en liten lek för alla de som orkat läsa ända hit, nämligen det att samtliga epistlar ovan, så när på en, varit undertecknad med det ilningsframkallande mvh, och något litet pris tillfaller den som kan gissa vilken korrespondent som inte nyttjat den valediktionen!

honoris causa

Vilken lycka!
Strax ska det gås och spikas, då Ks avhandling kom från tryckeriet igår (för sent för spikning, so we took the little bugger out for a beer, or twelve), och jag är så hedrad och lycklig att få vara del av dessa ceremonier. K och jag har vandrat tillsammans på latinets bana i många år nu, och vi antogs samtidigt till forskarutbildningen (hon dock blott för två år), så det är med enorm stolthet och inte så lite avundsjuka jag strax eskorterar henne till universitetshuset med hammare och Veuve.

Vi stryker några väldigt sentimentala rader, och kastar istället en blick på gårdagens SvD-ledare, förstås av den oförliknelige Gudmundson om upphovsrätt, med en cameo av Kallimachos. Man må tycka vad man vill om argumentationen, men det är bra rart med gamla greker på våra ledarsidor. (Han har tydligen redan fått respons från två grekprofessorer.)

in hoc signo

Och inte har denna vecka visat sig vara mindre underlig, och sålunda söker vi tröst i en mängd ting:

- Jag tänker på Florens och den underbara väggmålningen i Dômen av sir John Hawkwood, en riktig condottiero, ett finare ord för legosoldat, ty man blir så glad när man plötsligt träffar på

karaktärer ur ens barndoms flora (denna hämtad från Vita kompaniet).

- Även artikeln om Ben-Hur i SvD sprider glädje (jag läste den för första gången i en upplaga som getts ut i samband med lanseringen av stumfilmen Ben-Hur, och sålunda rikt illustrerad med bilder fårn det glömda mästerverket, och har sålunda svårt att förlika mig med Hestons rolltolkning):

"”Ben-Hur” är, i mycket korta drag, historien om den förmögne prinsen, köpmannen och patrioten Ben-Hur i Jerusalem som blir oskyldigt anklagad för mordförsök på den romerske ståthållaren, varefter han av sin älskade barndomsvän, den äregirige romerske officeren Messala, blir svekfullt dömd till ett liv som galärslav och fråntagen familjeförmögenheten. Efter att under ett sjöslag ha räddat livet på galärskeppets befälhavare adopteras han av denne och blir till slut framstående medborgare i Rom. Hämnden på Messala – vilken under alla umbäranden motiverat Ben-Hur att leva vidare – får han till slut under en uppgörelse i form av en våldsam hästkapplöpning i Antiochia med alla medel tillåtna. Först efter denna vedergällning (som tur är för dramaturgins skull) sker hans omvändelse till den kristna läran, och han möter Jesus en sista gång under Golgatavandringen och korsfästelsen."

Årets julklapp?

- Annat som muntrar upp är en rejäl gammal deckare. Sov inte mycket i natt, då jag var tvungen att klämma hela Mord i Arkadien, gick inte att lägga igfrån sig när man väl börjat, kanske inte så mycket för själva mordgåtan, utan för språket och och det faktum att det kursiveras när det blir spännande (publicerad 1954!), karaktärerna, (såsom gay-karikatyren Fritz, Anna, den övertygade kommunisten, eller den alkoholiserade mansgrisen Lubbe), och miljöerna som beskrivs utförligt, och man har ju varit på de gator där de promeneras, i de salonger där det groggas och i de korridorer där det smygs. Vidare uttalas en del eviga sanningar, som står sig bra femtio år senare, i synnerhet som jag idag sitter på Carro:

"En halvdan doktorsavhandling kostar tolv, femton år i en dammgömma på Carolina. När de stackars bokmalarna kommer ut i friska luften orkar de knappast titta mot ljuset."