Fruktansvärt förkyld, stinn och övermätt på möten, lyckliggjord av fester och samkväm, packar jag återigen min kapsäck och drar denna gång till Rom i en vecka, och detta för arbete och forskning vid det älskade Institutet, ty här blir inte mycket gjort.
En av de många möten jag hunnit klämma in var en heldagsvariant med SFS-DK, varvid den kansler som dagen innan tillkännagettt sin avgång, gjorde sitt första framträdande vid vårat möte, och även om det var tänkt att vi skulle prata autonomi och framtidens forskarutbildning, så blev det visserligen en del om det, men om sin konflikt och avgång skrädde han inte orden, minsann. Intressant och oroande.
Nåväl, vi noterar att:
- Det där med gladiatorkyrkogårdar verkar vara en återkommande nyhet (här en från 2007). Är det möjligtvis så att media gärna kastar sig äver detta, och sålunda der bättre chans till finansiering för arkeologteamet?
- Från grekbloggens kommentarer plockar vi ett tips om en norsk klassikerblogg (äntligen! Och tydligen emellanåt på svenska, för er som räds brödrarspråket), Classica Bergensia.
- I NYT pläderar den mytomspunne Stanley Fish (han sägs ju vara förebilden för den Lodges Morris Zapp) för klassisk bildning.
- Slutligen, och mycket läsvärt, inte bara för den som kastades rakt in i biblioteksfrågorna igen vid återkomsten, är reaktionen mot de ständigt stigande avgifterna för akademiska tidsskrifter. Californiens universitetsystems bibliotekarier manar helt enkelt till boycott. Man hittar information och länkar här, och kommentarterna är mycket läsvärda. Detta är förstås även aktuella frågor i Sverige, men jag har inte hört några protester här ännu:
"UC Libraries are confronting an impending crisis in providing access to journals from the Nature Publishing Group (NPG). NPG has insisted on increasing the price of our license for Nature and its affiliated journals by 400 percent beginning in 2011, which would raise our cost for their 67 journals by well over $1 million dollars per year.
While Nature and other NPG publications are among the most prestigious of academic journals, such a price increase is of unprecedented magnitude. NPG has made their ultimatum with full knowledge that our libraries are under economic distress—a fact widely publicized in an Open Letter to Licensed Content Providers and distributed by the California Digital Library (CDL) in May 2009. In fact, CDL has worked successfully with many other publishers and content providers over the past year to address the University’s current economic challenges in a spirit of mutual problem solving, with positive results including lowering our overall costs for electronic journals by $1 million dollars per year.
NPG by contrast has been singularly unresponsive to the plight of libraries and has employed a ‘divide and conquer’ strategy that directs major price increases to various institutions in different years. Their proposed new license fee is especially difficult to accept in a time of shrinking UC library budgets and with the many sacrifices we all continue to make Systemwide. Capitulating to NPG now would wipe out all of the recent cost-saving measures taken by CDL and our campus libraries to reduce expenditures for electronic journals."
Ses i Rom!
Friday, June 11, 2010
Tuesday, June 08, 2010
adnotatiuncula
Förra veckan kastades jag återigen av olika skäl direkt in i doktorandengagemang igen, efter ett stilla liv på andra sidan Atlanten, och då inte bara på lokal nivå, utan jag fick även chansen att för antagligen sista gången representera nationella doktorandkommittén, SFS-DK, i egenskap av vice ordförande, och sålunda närvara vid Kungliga Vetenskpsakademiens konferens "Kreativitet och kvalitet i forskningen". Jag lägger här ut del av min rapport till SFS-DK, då jag tror det kan finnas visst allmänintresse.
Då jag anlände någorlunda tidigt i en samverkan av tågtider och en viss nervositet över att inte hitta till det som visade sig vara ett mycket ståtligt hus, tog jag mig en kopp kaffe i akademiens egna muggar, plockade på mig allt det papper och alla de publikationer som delas ut i konferenssammanhang och vinnlade mig att placera namnskylten någorlunda smickrande på min, i mitt tycke ytterst professionella, skjortklänning, och ställde mig till slut i närheten av ingången för att kunna ha uppsikt över dem som anlände och sålunda kunna fånga upp bekanta ansikten.
Detta visade sig vara något av ett misstag, ty om man är ung kvinna i ett sammanhang, kan man tydligen inte enligt de tillströmmande dignitärerna inte vara något annat än en konferensvärdinna, även om man bär namnskyld prydd med inte bara sitt universitet, utan även det förtroendeingivande SFS-DK. Trots att jag uppenbarligen stod och skummade rapport och drack kaffe bad inte mindre än fem personer att jag skulle pricka av dem och lokalisera namnbricka åt dem.
Sedan jag fångat upp en kamrat, SUs doktorandombud Åsa Larsson (som även twittrat konferensen i realtid), och vi tillsammans drack kaffe och skvallrade i ivrigt samspråk, visserligen i närheten av ingången, fortsatte detta, att folk önskade bli avprickade.
Konferensen inleddes sedan med ett tråkigt dödsbud, ordföranden för Vetenskapsakademiens forskningsstrategiska utskott, professor Jan S. Nilsson hade natten till måndagen avlidit. Man hade haft funderingar på att ställa in konferensen, men beslutat sig för att ändå hålla den. Det var verkligen strongt av den avlidne professorns medarbetare och vänner att göra så, att plötsligt förlora en långvarig kollega måste ha skakat om. En tyst minut hölls, och därefter inleddes konferensen.
Det första föredraget var av Torsten Wiesel, som pratade om sina upplevelser från diverse amerikanska universitet, och då i synnerhet Rockefelleruniversitetet. Wiesel är en framstående forskare, och har även belönats med Nobelpriset i fysiologi. Han gjorde en mycket trevlig skiss över sina forskningsaktiva år, berättade om upplevelser på olika universitet och gjorde en del allmängiltiga observationer om hur man skapar kreativa och kvalitativa miljöer; såsom att förtroende och välvilja bör råda mellan de olika skikten, och mellan forskare och administration. (Han tillade, med glimt i ögat, att administrationen inte bör ta sig själv på för stort allvar.) Wiesel talade också om vikten av ”community space” där interaktion kan ske, inte bara mellan folk inom egna ämnet, utan även interdisciplinärt, gärna i otippade konstellationer. Detta bringar excellens och kreativitet. Här nämndes även ordet diversity, men jag har en känsla av att det blot var ämnesmässig sådan som åsyftades.
Under sitt anförande visade han även bilder från sin illustra och lovvärda karriär, bilder på forskningsgrupper han ingått i och på älskade mentorer, och alla dessa som avbildades var naturligtvis, med tanke på miljön och tidsåldern, vita män.
Wiesel var absolut förtjusande, och må det jag vill säga inte kasta någon skugga över honom, men faktum kvarstår att i Sverige är akademien alltjämt en på många vis hyggligt vit, manlig miljö alltjämt. Som vi redan fått illustrerat så antogs jag vara konferensvärdinna, och inte närvarande i min egen rätt, och om man kikade ut över publiken dominerade de grånade huvudena, som satt på torson ofta svidade i klubbkavaj och slips, eller variant därpå. (Då det är kontroversiellt att framföra kritik mot denna grupp, de blir väldigt snabbt defensiva, låt mig bara säga att några av mina bästa vänner är vita män, och jag skulle inte ha något emot om min dotter gifte sig med en sådan.)
Jag tänker även tillbaka den utmärkta SUHF-konferens jag fick närvara vid i Trollhättan i fjol, där jag även slogs av hur otroligt homogent det akademiska toppskiktet, om man nu ska kalla dem så, är, och minns hur det där snabbt började skämtas om landskapsidentiteter för var talare, vilket naturligtvis är rart och underhållande, men tydligt illustrerade att den absoluta majoriteten av deltagare var så pass svenska och rotade i någon mylla att de kunde bekänna sig till en sådan dialekt och stereotyp. Återigen inget fel i det, men jag efterlyser ändå en tillstymmelse till medvetenhet om att det är på detta sätt. (Som sagt, kontroversiellt, då om man försöker i akademien diskutera med en del av dessa som uppnått höga akademiska och maktmässiga positioner, man då angriper den världsbild som säger de har att de skulle eleverats till dessa höjder av blott och bart meritokratiska skäl, och man bemöts då gärna med lika delar oförstående och aggressivitet.)
På Wiesels föredrag följde den absoluta höjdpunkten, nämligen det att Wilhelm Krull, Göttingen Univ., talade om Creativity in European research funding (man hittar hans och en del andra presentationer här). Har var någon som tog ett brett grepp, och inte, som vi ska prata mer om strax, snurrade in sig i personliga reflexioner, utan lade fram statistik, modeller och resultatanalyser. Jag var hänförd, och detta än mer då jag under min kaffestund, trots avbrotten, hunnit ögna den ”debattbok” som KVAs forskningsstrategiska utskott publicerat; ”Universiteten och Forskningen: Utmaningar och problem”, vari doktorander och forskarutbildningar knappt ens berörs, och denne Krull (förstår ni hur jag måste här lägga band på mig själv för att inte göra en Mann-referens?) talade vitt och brett och initierat om doktorander och deras situation. En viktig poäng som han gjorde, och som han underbyggde med tjusiga staplar och gedigna siffror var diskrepansen mellan finansieringens tidsrymd och den faktiska tid det tar för en doktorand att ta sin examen. Ett av hans många konkreta förslag (tänk! Konkreta förslag !) var att om en doktorand fått slut på pengar men inte slutfört sitt projekt är det bästa faktiskt att generöst ge några månader till, än att den ska söka annan finansiering såsom sidojobb, och kunde påvisa att här kunde man snabba upp och förtäta examensfrekvens betydligt. Här talades det också om interdisciplinära samarbeten, men han lyfte även fram vikten av att respektera misslyckanden, då misslyckanden emellanåt spektakulära dito, är en viktig del av en sant kreativ process, då om ett projekts finansiering förutsätter ett ”lyckat” resultat man hämmar och driver folk tt i högre grad söka med ”säkra” idéer. Han talade även om vikten av förtroende och tillit för forskare, och i synnerhet för yngre forskare, och poängterade återigen att man ska vara försiktig med att straffa dem som inte blir klara på utsatt tid. (Gissa om någon följde upp det intressanta om FU under frågestunden! Nej, inte, utan FUB-syndromet (forskarutbildningsblindhet som jag döpt detta utbredda problem till) rådde.)
Efter en kort paus, där det inte serverades kaffe (tro mig KVA, det är ingen kritik, arrangemanget var mycket välordnat, utan snarare gnäll från någon med ett avsevärt koffeinberoende), talde Erna Möller om The best research settings and how they can be supported, och då detta är en dam med en imponerande meritlista såväl rent vetenskapligt som organisationsmässigt var mina förväntningar höga. Dock, visade det sig att det återigen mest blev personliga reflektioner, vilket iofs är intressant och underhållande, men ska man inte vd en konferens av detta slag inte snarare försöka identifiera replikerbara system och modeller som just kan skapa kvalitet och kreativitet? Eller kanske problematisera runt begreppen och vad de innebär?
Jag tänker återigen tillbaka på mina upplevelser i Trollhättan, där de personliga reflektionerna dominerade, vilket var synd då man hade ett forum med de styrande och/eller representanter från samtliga universitet, högskolor, kårer och fackförbund och man säkerligen kunde lärt sig massor av varandra.
Kanske är det att vi lever i ett tidevarv där man ska utgå från sig själv och var människa är sin egen superstar som detta blivit så prevalent, kanske är det för att det är betydligt mer okontroversiellt och inte särskilt ifrågasättande att dra några personliga anekdoter och iakttaganden, istället för att analysera en struktur och därigenom jämföra den med annat och kanske även då, o horrors, identifiera brister i denna? Problemet med personliga reflektioner ligger ju även i dessas faktiska natur, det är anekdoter och hart sålunda ytterst lite hårda fakta och kalla siffror i sig, och då gärna landar i självklarheter (vikten av en bra arbetsplats!!) och rörande personporträtt (vikten av mentorer!!). Det var inget särskilt fel med hennes föredrag, men något faktiskt kan jag knappast peka på där som var verifierbart som skulle hjälpa till att skapa kvalitet och kreativitet i forskning. (tur är tydligen viktigt, vilket illustrerades med en Ingmar Stenmark-historia!). Kan tilläggas att forskarutbildning inte togs upp.
Efter lunch, som man turligt nog kunde på inta utomhus, det var en strålande dag, och den kalla plocktalrik vi fick passade perfekt, var egentligen nästa programpunkt den som den nyss avlidne Jan S. Nilsson skulle ha hållit i; Det forskningsstrategiska utskottets arbete och syn på universiteten och den fria forskningen. Detta presenterades istället av Olle Edqvist, vilken bör ha all heder för att han åtagit sig detta med så kort varsel och under så trista omständigheter, som gör att jag känner mig en smula lumpen som framför kritik.
Jag hade alltså tittat igenom det forskningsstrategiska utskottets lilla bok (kan laddas ner här), och blivit förfärad över bristen på diskussion om FU. Med tanke på att doktorander står för en avsevärd del av all forskning i landet, och att de liksom ändå väl måste sägs vara de som är de framtida forskarna, är det närapå lite skrämmande att de ignoreras som grupp. Det börjar tidigt i boken, ty redan i ”Universitetens uppdrag och funktioner” (s.13 ff), där just dessa beskrivs, finns intet om att utbilda framtida forskare, eller forskares roll som handledare. Den enda där man möjligtvis kunde klämma in doktorander, vilket så även man försökte senare, är funktionen ”att bedriva högre utbildning” (s. 14), som dock tyvärr hänvisar till kapitel 3, som bär titeln ”Grundutbildningen”. Där nämns FU på s. 40 i en diskussion om Bolognaprocessens olika stadier, och det är det.
Man missar gyllende tillfällen att diskutera doktorander i detta kapitel när man diskuterar forskaranknytningen på grundnivå och inte ens nämner den stora mängd doktorander som undervisar på sådan mängd kurser, och att dessa ofta utgör en inspiration för grundstudenterna (doktorander nämns överhuvudtaget inte under ”lärare inom grundutbildningen” (s.43f), tydligen undervisar bara lektorer, adjunkter och professorer på grundutbildningen i detta land!). I övrigt råder en anmärkningsvärd tystnad om FU i denna debattskrift, som leder tankarna till skräckfilm eller deckare, det hela känns särdeles mystiskt. Ingenting sägs om hur man t.ex. bör rekrytera från grundutbildningen till FU, vilket väl bör vara en utmaning och problem. Man undrar hur det är tänkt att de forskare som det i följande kapitel diskuteras, har upstått, uppstår de liks svampar, plötsligt vid väta, eller springer de, fulländade, från fader Zeus hjässa?
Inte heller i kapitel 7, som diskuterar framtiden, finns doktoranderna, man diskuterar först grundutbildning (s. 70) och skuttar sedan bums till forskningen, och nämner intet om att skapa de som bedriver den, eller handledning av densamma. Obehaget kommer krypande, doktorandens osynlighet är fullständig.
Då jag har en tendens att trampa i klaver, min smidighet är ökänd, så hade jag redan beklagat mig över det som jag tyckte var brister i denna lilla bok (det står er fritt att invända) och det inför vad som visade sig vara en av författarna till boken. Hon var dock en stilfull person, lyssnade artigt och beklagade att jag såg det på detta vis, och menade att det under projekteringen funnits ett kapitel om FU, som tydligen försvunnit på vägen. När jag dock under frågestunden efter detta anförande frågade var forskarutbildningen tagit vägen, fick jag där svaret att minsann visst fanns med. Jag blev så pass ställd at jag inte kunde komma med någon vettig följdfråga.
Nästa två föredrag skyndar vi förbi, då de hade lite med FU att göra , och det är ju det jag var där för att bevaka. Gunnar Törnqvist skulle tala om Kreativitet och goda forskningsmiljöer, och grävde snabbt ner sig i etymologin och historien av ordet kreativitet, samt pratade mest om sin kommande bok. Nils Brunsson talade om Universitet som organisationer, vilket var intressant, då det handlade en del om hur och varför universitet är uppbyggda och deras motsatsställning till mer reguljära organisationer (varpå man även fick en definition därav). Han var dock något pressad då föregående talare dragit över tiden.
Efter den sista kaffepausen, då jag återigen fick chansen att framstå som lite löjlig inför en av bokens författare, var det dags för en paneldebatt, och tyvärr är inte mina anteckningar här fullständiga i fråga om vilka som satt i denna panel, och därför nämner jag inga namn. Vi hade under dagen uppmanats att lämna in frågor till denna. Jag hade hörsammat, så även Anna Gatti från SULF och Åsa från SU. Först ombads dock panelen sammanfatta dagen, och återigen blev det mycket personliga reflektioner, dock kom ett och annat av vikt. Mobilitet och rörlighet framhölls, och även FU togs spontant upp. Frågorna som lämnats in delades ut till panelmedlemmarna, och min, som löd något i stil med Vad spelar doktorandens villkor för roll för kreativitet och kvalitet? (vi fick inte nyttja mer än 10 ord), fick väl inget särskilt givande svar, men gjorde åtminstone att FU återigen nämndes i ett sammanhang där den närapå glömts bort.
En på det hela taget högintressant, om än något oroande, dag, och jag hoppas fler sådana arrangemang och diskussioner kommer hållas i framtiden, och då gärna i KVAs regi.
Då jag anlände någorlunda tidigt i en samverkan av tågtider och en viss nervositet över att inte hitta till det som visade sig vara ett mycket ståtligt hus, tog jag mig en kopp kaffe i akademiens egna muggar, plockade på mig allt det papper och alla de publikationer som delas ut i konferenssammanhang och vinnlade mig att placera namnskylten någorlunda smickrande på min, i mitt tycke ytterst professionella, skjortklänning, och ställde mig till slut i närheten av ingången för att kunna ha uppsikt över dem som anlände och sålunda kunna fånga upp bekanta ansikten.
Detta visade sig vara något av ett misstag, ty om man är ung kvinna i ett sammanhang, kan man tydligen inte enligt de tillströmmande dignitärerna inte vara något annat än en konferensvärdinna, även om man bär namnskyld prydd med inte bara sitt universitet, utan även det förtroendeingivande SFS-DK. Trots att jag uppenbarligen stod och skummade rapport och drack kaffe bad inte mindre än fem personer att jag skulle pricka av dem och lokalisera namnbricka åt dem.
Sedan jag fångat upp en kamrat, SUs doktorandombud Åsa Larsson (som även twittrat konferensen i realtid), och vi tillsammans drack kaffe och skvallrade i ivrigt samspråk, visserligen i närheten av ingången, fortsatte detta, att folk önskade bli avprickade.
Konferensen inleddes sedan med ett tråkigt dödsbud, ordföranden för Vetenskapsakademiens forskningsstrategiska utskott, professor Jan S. Nilsson hade natten till måndagen avlidit. Man hade haft funderingar på att ställa in konferensen, men beslutat sig för att ändå hålla den. Det var verkligen strongt av den avlidne professorns medarbetare och vänner att göra så, att plötsligt förlora en långvarig kollega måste ha skakat om. En tyst minut hölls, och därefter inleddes konferensen.
Det första föredraget var av Torsten Wiesel, som pratade om sina upplevelser från diverse amerikanska universitet, och då i synnerhet Rockefelleruniversitetet. Wiesel är en framstående forskare, och har även belönats med Nobelpriset i fysiologi. Han gjorde en mycket trevlig skiss över sina forskningsaktiva år, berättade om upplevelser på olika universitet och gjorde en del allmängiltiga observationer om hur man skapar kreativa och kvalitativa miljöer; såsom att förtroende och välvilja bör råda mellan de olika skikten, och mellan forskare och administration. (Han tillade, med glimt i ögat, att administrationen inte bör ta sig själv på för stort allvar.) Wiesel talade också om vikten av ”community space” där interaktion kan ske, inte bara mellan folk inom egna ämnet, utan även interdisciplinärt, gärna i otippade konstellationer. Detta bringar excellens och kreativitet. Här nämndes även ordet diversity, men jag har en känsla av att det blot var ämnesmässig sådan som åsyftades.
Under sitt anförande visade han även bilder från sin illustra och lovvärda karriär, bilder på forskningsgrupper han ingått i och på älskade mentorer, och alla dessa som avbildades var naturligtvis, med tanke på miljön och tidsåldern, vita män.
Wiesel var absolut förtjusande, och må det jag vill säga inte kasta någon skugga över honom, men faktum kvarstår att i Sverige är akademien alltjämt en på många vis hyggligt vit, manlig miljö alltjämt. Som vi redan fått illustrerat så antogs jag vara konferensvärdinna, och inte närvarande i min egen rätt, och om man kikade ut över publiken dominerade de grånade huvudena, som satt på torson ofta svidade i klubbkavaj och slips, eller variant därpå. (Då det är kontroversiellt att framföra kritik mot denna grupp, de blir väldigt snabbt defensiva, låt mig bara säga att några av mina bästa vänner är vita män, och jag skulle inte ha något emot om min dotter gifte sig med en sådan.)
Jag tänker även tillbaka den utmärkta SUHF-konferens jag fick närvara vid i Trollhättan i fjol, där jag även slogs av hur otroligt homogent det akademiska toppskiktet, om man nu ska kalla dem så, är, och minns hur det där snabbt började skämtas om landskapsidentiteter för var talare, vilket naturligtvis är rart och underhållande, men tydligt illustrerade att den absoluta majoriteten av deltagare var så pass svenska och rotade i någon mylla att de kunde bekänna sig till en sådan dialekt och stereotyp. Återigen inget fel i det, men jag efterlyser ändå en tillstymmelse till medvetenhet om att det är på detta sätt. (Som sagt, kontroversiellt, då om man försöker i akademien diskutera med en del av dessa som uppnått höga akademiska och maktmässiga positioner, man då angriper den världsbild som säger de har att de skulle eleverats till dessa höjder av blott och bart meritokratiska skäl, och man bemöts då gärna med lika delar oförstående och aggressivitet.)
På Wiesels föredrag följde den absoluta höjdpunkten, nämligen det att Wilhelm Krull, Göttingen Univ., talade om Creativity in European research funding (man hittar hans och en del andra presentationer här). Har var någon som tog ett brett grepp, och inte, som vi ska prata mer om strax, snurrade in sig i personliga reflexioner, utan lade fram statistik, modeller och resultatanalyser. Jag var hänförd, och detta än mer då jag under min kaffestund, trots avbrotten, hunnit ögna den ”debattbok” som KVAs forskningsstrategiska utskott publicerat; ”Universiteten och Forskningen: Utmaningar och problem”, vari doktorander och forskarutbildningar knappt ens berörs, och denne Krull (förstår ni hur jag måste här lägga band på mig själv för att inte göra en Mann-referens?) talade vitt och brett och initierat om doktorander och deras situation. En viktig poäng som han gjorde, och som han underbyggde med tjusiga staplar och gedigna siffror var diskrepansen mellan finansieringens tidsrymd och den faktiska tid det tar för en doktorand att ta sin examen. Ett av hans många konkreta förslag (tänk! Konkreta förslag !) var att om en doktorand fått slut på pengar men inte slutfört sitt projekt är det bästa faktiskt att generöst ge några månader till, än att den ska söka annan finansiering såsom sidojobb, och kunde påvisa att här kunde man snabba upp och förtäta examensfrekvens betydligt. Här talades det också om interdisciplinära samarbeten, men han lyfte även fram vikten av att respektera misslyckanden, då misslyckanden emellanåt spektakulära dito, är en viktig del av en sant kreativ process, då om ett projekts finansiering förutsätter ett ”lyckat” resultat man hämmar och driver folk tt i högre grad söka med ”säkra” idéer. Han talade även om vikten av förtroende och tillit för forskare, och i synnerhet för yngre forskare, och poängterade återigen att man ska vara försiktig med att straffa dem som inte blir klara på utsatt tid. (Gissa om någon följde upp det intressanta om FU under frågestunden! Nej, inte, utan FUB-syndromet (forskarutbildningsblindhet som jag döpt detta utbredda problem till) rådde.)
Efter en kort paus, där det inte serverades kaffe (tro mig KVA, det är ingen kritik, arrangemanget var mycket välordnat, utan snarare gnäll från någon med ett avsevärt koffeinberoende), talde Erna Möller om The best research settings and how they can be supported, och då detta är en dam med en imponerande meritlista såväl rent vetenskapligt som organisationsmässigt var mina förväntningar höga. Dock, visade det sig att det återigen mest blev personliga reflektioner, vilket iofs är intressant och underhållande, men ska man inte vd en konferens av detta slag inte snarare försöka identifiera replikerbara system och modeller som just kan skapa kvalitet och kreativitet? Eller kanske problematisera runt begreppen och vad de innebär?
Jag tänker återigen tillbaka på mina upplevelser i Trollhättan, där de personliga reflektionerna dominerade, vilket var synd då man hade ett forum med de styrande och/eller representanter från samtliga universitet, högskolor, kårer och fackförbund och man säkerligen kunde lärt sig massor av varandra.
Kanske är det att vi lever i ett tidevarv där man ska utgå från sig själv och var människa är sin egen superstar som detta blivit så prevalent, kanske är det för att det är betydligt mer okontroversiellt och inte särskilt ifrågasättande att dra några personliga anekdoter och iakttaganden, istället för att analysera en struktur och därigenom jämföra den med annat och kanske även då, o horrors, identifiera brister i denna? Problemet med personliga reflektioner ligger ju även i dessas faktiska natur, det är anekdoter och hart sålunda ytterst lite hårda fakta och kalla siffror i sig, och då gärna landar i självklarheter (vikten av en bra arbetsplats!!) och rörande personporträtt (vikten av mentorer!!). Det var inget särskilt fel med hennes föredrag, men något faktiskt kan jag knappast peka på där som var verifierbart som skulle hjälpa till att skapa kvalitet och kreativitet i forskning. (tur är tydligen viktigt, vilket illustrerades med en Ingmar Stenmark-historia!). Kan tilläggas att forskarutbildning inte togs upp.
Efter lunch, som man turligt nog kunde på inta utomhus, det var en strålande dag, och den kalla plocktalrik vi fick passade perfekt, var egentligen nästa programpunkt den som den nyss avlidne Jan S. Nilsson skulle ha hållit i; Det forskningsstrategiska utskottets arbete och syn på universiteten och den fria forskningen. Detta presenterades istället av Olle Edqvist, vilken bör ha all heder för att han åtagit sig detta med så kort varsel och under så trista omständigheter, som gör att jag känner mig en smula lumpen som framför kritik.
Jag hade alltså tittat igenom det forskningsstrategiska utskottets lilla bok (kan laddas ner här), och blivit förfärad över bristen på diskussion om FU. Med tanke på att doktorander står för en avsevärd del av all forskning i landet, och att de liksom ändå väl måste sägs vara de som är de framtida forskarna, är det närapå lite skrämmande att de ignoreras som grupp. Det börjar tidigt i boken, ty redan i ”Universitetens uppdrag och funktioner” (s.13 ff), där just dessa beskrivs, finns intet om att utbilda framtida forskare, eller forskares roll som handledare. Den enda där man möjligtvis kunde klämma in doktorander, vilket så även man försökte senare, är funktionen ”att bedriva högre utbildning” (s. 14), som dock tyvärr hänvisar till kapitel 3, som bär titeln ”Grundutbildningen”. Där nämns FU på s. 40 i en diskussion om Bolognaprocessens olika stadier, och det är det.
Man missar gyllende tillfällen att diskutera doktorander i detta kapitel när man diskuterar forskaranknytningen på grundnivå och inte ens nämner den stora mängd doktorander som undervisar på sådan mängd kurser, och att dessa ofta utgör en inspiration för grundstudenterna (doktorander nämns överhuvudtaget inte under ”lärare inom grundutbildningen” (s.43f), tydligen undervisar bara lektorer, adjunkter och professorer på grundutbildningen i detta land!). I övrigt råder en anmärkningsvärd tystnad om FU i denna debattskrift, som leder tankarna till skräckfilm eller deckare, det hela känns särdeles mystiskt. Ingenting sägs om hur man t.ex. bör rekrytera från grundutbildningen till FU, vilket väl bör vara en utmaning och problem. Man undrar hur det är tänkt att de forskare som det i följande kapitel diskuteras, har upstått, uppstår de liks svampar, plötsligt vid väta, eller springer de, fulländade, från fader Zeus hjässa?
Inte heller i kapitel 7, som diskuterar framtiden, finns doktoranderna, man diskuterar först grundutbildning (s. 70) och skuttar sedan bums till forskningen, och nämner intet om att skapa de som bedriver den, eller handledning av densamma. Obehaget kommer krypande, doktorandens osynlighet är fullständig.
Då jag har en tendens att trampa i klaver, min smidighet är ökänd, så hade jag redan beklagat mig över det som jag tyckte var brister i denna lilla bok (det står er fritt att invända) och det inför vad som visade sig vara en av författarna till boken. Hon var dock en stilfull person, lyssnade artigt och beklagade att jag såg det på detta vis, och menade att det under projekteringen funnits ett kapitel om FU, som tydligen försvunnit på vägen. När jag dock under frågestunden efter detta anförande frågade var forskarutbildningen tagit vägen, fick jag där svaret att minsann visst fanns med. Jag blev så pass ställd at jag inte kunde komma med någon vettig följdfråga.
Nästa två föredrag skyndar vi förbi, då de hade lite med FU att göra , och det är ju det jag var där för att bevaka. Gunnar Törnqvist skulle tala om Kreativitet och goda forskningsmiljöer, och grävde snabbt ner sig i etymologin och historien av ordet kreativitet, samt pratade mest om sin kommande bok. Nils Brunsson talade om Universitet som organisationer, vilket var intressant, då det handlade en del om hur och varför universitet är uppbyggda och deras motsatsställning till mer reguljära organisationer (varpå man även fick en definition därav). Han var dock något pressad då föregående talare dragit över tiden.
Efter den sista kaffepausen, då jag återigen fick chansen att framstå som lite löjlig inför en av bokens författare, var det dags för en paneldebatt, och tyvärr är inte mina anteckningar här fullständiga i fråga om vilka som satt i denna panel, och därför nämner jag inga namn. Vi hade under dagen uppmanats att lämna in frågor till denna. Jag hade hörsammat, så även Anna Gatti från SULF och Åsa från SU. Först ombads dock panelen sammanfatta dagen, och återigen blev det mycket personliga reflektioner, dock kom ett och annat av vikt. Mobilitet och rörlighet framhölls, och även FU togs spontant upp. Frågorna som lämnats in delades ut till panelmedlemmarna, och min, som löd något i stil med Vad spelar doktorandens villkor för roll för kreativitet och kvalitet? (vi fick inte nyttja mer än 10 ord), fick väl inget särskilt givande svar, men gjorde åtminstone att FU återigen nämndes i ett sammanhang där den närapå glömts bort.
En på det hela taget högintressant, om än något oroande, dag, och jag hoppas fler sådana arrangemang och diskussioner kommer hållas i framtiden, och då gärna i KVAs regi.
Monday, May 31, 2010
domi
Allt är som vanligt nu, jag sitter på institutionen, och det är som om jag aldrig varit borta. Dusterna med bibliotekssystemet är bekanta, om du har fräckheten att önska en bok som visar sig vara förkommen, är det omöjligt att få besked om ett nytt ex kommer införskaffas, eller om man har möjlighet att få fjärrlåna den (det har hänt att man vägrats fjärrlåna eftersom boken finns i katalogen), och sådant sker definitivt inte per automatik.
Resten av tiden splittras av möten, småplock och glada stunder såsom promotionstårta, och det är återigen bevisat, att man måste vara utomlands eller i alla fall fjärran från sin arbetsplats för att få något producerat. Vidare står sommaren för dörren, sol och gin kommer förhoppningsvis dominera ens dagar framöver, och med viss sorg lämnas sålunda avhandlingen åt sidan för nu.
Sålunda, några notiser:
- Imorgon, 1 juni, kan man lära sig mer om bysantinsk konst genom två föredrag här i Uppsala. Båda föredragen äger rum i rum 2-0024:
"Klockan 13.15 talar Maja Kominko (Oxford) om illustrerade handskrifter under titeln "More than words: illustrated Byzantine manuscripts of the Christian Topography".
Klockan 15.15 talar Elisabeth Piltz (Uppsala) om bysantinsk konstteori
under titeln "Cosmos as icon: on Byzantine art theory".
Alla intresserade är hjärtligt välkomna till ett eller två föredrag!"
"ARS EDENDI LECTURE BY ELIZABETH & MICHAEL JEFFREYS
"Tapestries of quotation: the challenges of editing Byzantine texts"
Monday, June 7th, 5-6 pm (William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati )
Prof. Elizabeth and Michael Jeffreys will give the Ars edendi Lecture on the importance of editing compilatory medieval texts, the idiosyncratic editorial challenges of texts made up of quotations, the medieval culture and its usage of sources.
ARS EDENDI SEMINAR BY ELIZABETH & MICHAEL JEFFREYS
"Challenges in Editing the Letters of Iakovos Monachos"
Tuesday, June 8th, 10.15-12 am (D247, Frescati)
The seminar will be dedicated to challenges and decisions faced by Prof. Elizabeth and Michael Jeffreys in editing the Letters of Iakovos Monachos (XII century): Iakovos' compositional technique, the choice of readings and emendations, the insertion of different apparatus,etc."
- Ytterligare en recension av Iliaden-en cover, och denna artikel upptäckte jag eftersom den anslagits i fikarummet, så visst finns fördelar med att vara tillbaka. Vi finner där en metafor som inte är att leka med:
"Men här haltar det, slangen känns mest som en tårtgarnering plundrad av ett barnkalas och den försvinner i långa partier." [Slangen eller garneringen?]
- I UNT finns även mer Linnér:
"Vilken var drivkraften bakom denna häpnadsväckande verksamhet? Han nämner den själv i både förord och efterskrift: den stora diktens förmåga att få ”den mänskliga tillvarons bräcklighet och futilitet att lysa upp av gudomlig glans". I sina tidigare böcker har Linnér beskrivit sin glädje att skriva om den grekiska litteraturen. Det verkar som om själva skrivandet hade samma effekt som en drog och gjorde honom hög. I likhet med andra stimulantia var den uppenbarligen beroendeframkallande. Enbart under det sista decenniet av sitt liv, mellan 82 och 92 års ålder, gav han ut inte mindre än fem böcker inom samma ämnessfär."
- Och så en av Olof Hermelins "Hecatompolis suionum, Svenskarnas hundra städer":
"Idén är inte hans egen. Under medeltiden och renässansen fanns det en hel diktgenre, som sjöng bestämda städers lov. Ofta tillgick det så att man lät städerna besjunga sig själva, och ibland fick de besjunga varandra. Men på latin, naturligtvis! Ty om det gällde att skryta med den egna nationens alla märkvärdiga städer och man ville bli förstådd utanför det egna landets gränser, måste man ju tillgripa det enda internationella språket.
Vad en bildad människa visste inom medicin, naturvetenskap, geografi eller historia på 1600- talet hade hon i regel inhämtat i latinsk litteratur. Det spelade sedan ingen roll om vederbörande bodde i Filipstad, Dorpat, Prag eller Paris. Latin måste man kunna. Och kunna skriva!
När Olof Hermelin lämnar det första svenska bidraget till genren, är han blågul så att det förslår. Mycket gärna diktar han om städer som utgör befästningar eller militära stödjepunkter. Ofta har där rasat drabbningar, där svenskarna vunnit över sina fiender. Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Karlshamn, Landskrona, Varberg, Marstrand samt Kungälv (med Bohus fästning) kan nämnas som exempel."
"Idén är inte hans egen. Under medeltiden och renässansen fanns det en hel diktgenre, som sjöng bestämda städers lov. Ofta tillgick det så att man lät städerna besjunga sig själva, och ibland fick de besjunga varandra. Men på latin, naturligtvis! Ty om det gällde att skryta med den egna nationens alla märkvärdiga städer och man ville bli förstådd utanför det egna landets gränser, måste man ju tillgripa det enda internationella språket.
Vad en bildad människa visste inom medicin, naturvetenskap, geografi eller historia på 1600- talet hade hon i regel inhämtat i latinsk litteratur. Det spelade sedan ingen roll om vederbörande bodde i Filipstad, Dorpat, Prag eller Paris. Latin måste man kunna. Och kunna skriva!
När Olof Hermelin lämnar det första svenska bidraget till genren, är han blågul så att det förslår. Mycket gärna diktar han om städer som utgör befästningar eller militära stödjepunkter. Ofta har där rasat drabbningar, där svenskarna vunnit över sina fiender. Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Karlshamn, Landskrona, Varberg, Marstrand samt Kungälv (med Bohus fästning) kan nämnas som exempel."
Sunday, May 30, 2010
Wednesday, May 26, 2010
ridete quidquid est domi cachinnorum
Hmeresan var mer omskakande än jag kunde tro, flyg och tranfer gick smidigt, men attt vara tillbaka i hmlandet, omgiven av det svenska språket och bekanta ansikten var chockerande, och att interagera dagligen med riktiga människot kändes knepigt i början då man fått vara ifred i biblioteket i runt 4 månader.
Har hunnit med massor under den knappa vecka som jag varit repatrierad allt från bröllop till utomhusnattsudd vid vatten, men även konferens, möten in absurdum och något litet nosande på arbete. I öppnandet av filerna vid hemkomst inser jag att lite blev det ändå gjort over there, och naturligtvis är punktform det bästa sättet att redovisa detta!
Sålunda, PSU-vistelse i siffror:
Sidor anteckningar: 250
Sidor som typ med god vilja och charitable heart kan kallas avhandlingstext: 75
Sidor av detta som kanske kommer gå att använda: 20?
Böcker (av akademiskt slag) lästa/skummade: 75-80
Artiklar med samma behandling: 30
Kopierade artiklar: 10
Nerladdade artiklar: 45
Böcker (av lättsam karaktär) lästa/skummade: 75-80
Antal gånger som man hotade att stänga mitt amerikanska bankkonto for "non compliance with the Patriot act": 2 (lång historia)
Horatiuskurs auskulterad: 1
Historisk lingvistiktikurs auskulterad: 1
Baffling issues som fick mig att känna mig icke-amerikansk och främmande: rasfrågan och det där med tryck på t-tröjorna (bubblare: mängden high fructose corn syrup i allt)
Anskaffad bihandledare: 1
Summa summarum; skrivandet av avhandling är nu påbörjat på riktigt, och det var vanisnnigt givande, men ack vad skönt det är att vara hemma!
o quid solutis est beatius curis,
cum mens onus reponit, ac peregrino
labore fessi uenimus larem ad nostrum,
desideratoque acquiescimus lecto?
hoc est quod unum est pro laboribus tantis.
Har hunnit med massor under den knappa vecka som jag varit repatrierad allt från bröllop till utomhusnattsudd vid vatten, men även konferens, möten in absurdum och något litet nosande på arbete. I öppnandet av filerna vid hemkomst inser jag att lite blev det ändå gjort over there, och naturligtvis är punktform det bästa sättet att redovisa detta!
Sålunda, PSU-vistelse i siffror:
Sidor anteckningar: 250
Sidor som typ med god vilja och charitable heart kan kallas avhandlingstext: 75
Sidor av detta som kanske kommer gå att använda: 20?
Böcker (av akademiskt slag) lästa/skummade: 75-80
Artiklar med samma behandling: 30
Kopierade artiklar: 10
Nerladdade artiklar: 45
Böcker (av lättsam karaktär) lästa/skummade: 75-80
Antal gånger som man hotade att stänga mitt amerikanska bankkonto for "non compliance with the Patriot act": 2 (lång historia)
Horatiuskurs auskulterad: 1
Historisk lingvistiktikurs auskulterad: 1
Baffling issues som fick mig att känna mig icke-amerikansk och främmande: rasfrågan och det där med tryck på t-tröjorna (bubblare: mängden high fructose corn syrup i allt)
Anskaffad bihandledare: 1
Summa summarum; skrivandet av avhandling är nu påbörjat på riktigt, och det var vanisnnigt givande, men ack vad skönt det är att vara hemma!
o quid solutis est beatius curis,
cum mens onus reponit, ac peregrino
labore fessi uenimus larem ad nostrum,
desideratoque acquiescimus lecto?
hoc est quod unum est pro laboribus tantis.
Sunday, May 16, 2010
capita aut navia
Evenemangstips och två svenska funderingar:
- I Uppsala hittar man i nästa vecka två öppna föreläsningar med prof. Bella Vivante från University of Arizona:
Tisdag 18 maj, 14-16, hus 2, rum 0024,
'The importance of ancient Greek women's rituals for concepts of
female identity'
Torsdag 20 maj, 14-16, hus 7, rum 0042
'The portrayal of ancient Helen in modern film'.
Från den korta presentation av prof. Vivante som medföljde:
"Vivante has also published a translation of Euripides called 'Euripides' Helen' in 'Women on the edge. Four plays by Euripides'. Her last monograph, 'Daughters of Gaia: Women in the ancient Mediterranean world' was published in 2007 and she is presently working on a research project on 'Helen: Icon of womanhood in ancient Greek and modern poetry'. She has also used her cross-disciplinary approach to present a theoretical perspective on how to gain further insights into ancient Greek society through the build-up of the language in the article 'The primal mind: Using native American models to study women in ancient Greece'. Apart from her publications she has also had time to travel extensively in Greece and Turkey."
- Hade en ganska speciell upplevelse här i lilla State College, i och med den uppmärksammade attacken på Lars Vilks i Uppsala i veckan. Satt och läste vid lunchen den pyttiga lokaltidningen Centre Daily Times (allvarligt talat, den får TT-ELA att framstå som International Herald Tribune), och där, under deras inköpta notiser (deras journalister verkar bara syssla med sport, helst på high school-nivå, samt viss rapportering om hemvändande soldater), fanns en om attacken, med till och med en liten bild. Det var enormt konstigt att sitta så med en kalkonsmörgås mitt i rural Pennsylvania, och spontant och plötsligt träffa på en bild på en sal som är bara några hundra meter från mitt kontor i Uppsala, den sal där jag antagligen, deo volente, kommer försvara min avhandling. Ihresalen, nu internationellt celeber!
- Åh, på måndag den 17 maj gästar Svenska Litteratursällskapet i Finland historisk-filosofiska och språkvetenskapliga fakulteten, UU, på sin jubileumsturné. (Tack vare dem fick jag ju tillbringa en magisk vecka i Helsingfors.) Alla är hjärtligt välkomna tydligen! Programmet, som går av stapeln universitetshuset, sal X, ser ut så:
10.15 Svenska litteratursällskapet – en kultur- och vetenskapsfrämjande
kunskapsorganisation, forskningschef Christer Kuvaja
10.45 Vad sjunger finlandssvenskarna?, professor Ann-Mari Häggman
11.25 Paus
11.35 Hundra år av kollegiala kontakter – litteraturhistoriker och
textkritiker i Uppsala och Helsingfors, fil.dr Pia Forssell
12.15 Rättsarv, tacksamhetsskuld, nationalism - svenskt och finskt i
Finland efter 1809, professor Max Engman
- Ett sista tips i Uppsala: den 21 maj, Universitetshuset sal IV, Biskopsgatan 3, Uppsala, 10:00, försvaras avhandlingen Constructing Athenian Masculinities: Masculinities in Theophrastus' Characters and Menander's Comedies:
"With the use of Connell’s theory on hegemonic masculinity a complex picture of masculinities emerges that intersects several social constructions including age, financial and social belonging. The hegemonic masculinity that emerges is one of Athenian citizenship at the age of being a kyrios with an oikos that contained children. It is also a masculinity that is dependent on fulfilling or obtaining the three virtues of sophrosyne, autarkeia and philantropia. The hegemonic masculinity seems to be one of nostalgia, focusing on how the contemporaries of Theophrastus and Menander perceived the hegemonic masculinity of a past era when Athens was one of the great powers in the region without foreign domination and interference"
- Ars edendi har även de föreläsningar i veckan, dock i Stockholm:
Torsdag, 20/5, 17.00-18.00
William Olsson-salen, Frescati
Pascale Bourgain: Stylistique comme instrument de travail pour l’édition des textes
Fredag, 21/5, 10.00-12.00
D247, Södra huset
Pascale Bourgain: Mise en page de poésies lyriques latines dans les manuscrits
"Professor Pascale Bourgain, forskningsledare på Ecole nationale des Chartes, Sorbonne, Paris, är specialist på medeltida latinsk litteratur. Hon är välkänd för sina många inspirerande och lärda verk, för sitt arbete med Atelier des Médievistes, Manuel du Latin médiéval, för editioner av bl. a. Gregorius av Tours, Adémar de Chabanne, av homilietexter och av medeltida poesi, liksom för sina studier av de medeltida handskrifternas uppbyggnad och mise en page, samt för sina studier av medeltida latinsk stilistik"
- Jag finner på många vis Frau Doktor Professor Witt-Brattström vara helt fantastisk, och jag lär läsa det senaste hon skrivit, men detta får mig att resa ragg:
"Så egentligen har vi offrat flickorna i och med samskolan. Det kan man se nu. Fler unga kvinnor än män tar visserligen universitetsexamen men de mår sämre."
Jag tänker inte argumentera om huruvida samskola är bra eller dåligt, men jag måste säga nåot om det där "mår sämre". Vad har vi för kriterier på att "må bra/dåligt/sämre"? Vad innebär det att "må bra/dåligt/sämre"? Och vad har vi för jämförelsematerial här, att det mås sämre numer? Hur jämför man ”må-bra:andet” hos tjejer idag med dem anno dazumal? Självförtroende barometern från år 1954? Finns inget sådant material, är jag rädd för.
Självförtroende, välbefinnande, "må bra"etc är säkert otroligt viktiga och säkert indikativa på något, men frågan är hur i hela friden man mäter skiten. Jag vet ingen vettig metod. (Jag vet ytterst lite om statistik och psykologi egentligen, men jag vet ett och annat om att jämföra äpplen och päron. I synnerhet här fallerar det stort, ty vad är underlaget? Räcker det att en viss generation säger sig, eller utpekas såsom "sämre mående"? Tydligen är inte det knutet till prestation på något vis, då kvinnorna har fler universitetsexamina.
Alltså tillskrivs att "må bra" något slags egenvärde, och är inte heller mätbar, då prestation är oavhängigt. Det har tydligen ingenting med psykologiskt beteende att göra, då karlar tar livet av sig i högre utsträckning, vilket väl bör tyda på en viss frånvaro av "må bra". De är också mer benägna att vara missbrukare (även om det svagare könet kämpar att komma ikapp där). Kvinnor blir dock oftare ihjälslagna av någon de säger sig älska eller som säger sig älska dem, och det bör väl tyda på dåligt självförtroende, eller kanske taskigt "må bra". Likaså är ätstörningar och självskadeebeteenden vanligare hos damer. Men har detta ökat? Och vilket är "värst"? Är det bättre att vara ätstörd och underarmskarvande än att ta livet av sig? (Det finns egentligen för många variabler här med frågor som rapportering, öppenhet, psykofarmaka, genusbundna beteenden etc, men faktum kvarstår att jag inte vet hur man mäter eller blankt kan konstatera att kvinnor "mår sämre" numer. (Och vad i hela friden är att "må bra"? Är det ett självändmål?) Må vara sant, men visa!) Jag har ingen aning om vilken grupp eller generation som mår sämst och finner dessutom den frågeställningen ointressant, då vi inte har några bra metoder för att beskriva ett sådant begrepp eller mäta och jämföra sådant material.
Feminism tränade mig vetenskapligt. Det fick mig att ifrågasätta, att ta reda på källan och inte lita på vad som står i det lösryckta citatet, att även titta på metod och urval, att fundera över vem källan är och vad det kan finnas för motiv där, och fundera över vilka som inte fått uttala sig. Det lärde mig att saker inte alltid varit som de är och att bara för att de är som de är så betyder det inte att det är något slags normaltillstånd givet av naturen som alltid bör råda. (Feminism och vetenskap går hand i hand för min del, därav denna irritation över ett så slarvigt uttalande.)Feminism är i högsta grad relevant än idag (för den som undrar); saker som kön, klass, sexualitet, abort, genus väcker alltjämt enorma olösta frågor i vårt samhälle och värld, men vi kommer närmare lösningar, förståelse och krossande konventioner om vi studerar problemen vetenskapligt och har information och kontext när vi angriper dem.
- I Uppsala hittar man i nästa vecka två öppna föreläsningar med prof. Bella Vivante från University of Arizona:
Tisdag 18 maj, 14-16, hus 2, rum 0024,
'The importance of ancient Greek women's rituals for concepts of
female identity'
Torsdag 20 maj, 14-16, hus 7, rum 0042
'The portrayal of ancient Helen in modern film'.
Från den korta presentation av prof. Vivante som medföljde:
"Vivante has also published a translation of Euripides called 'Euripides' Helen' in 'Women on the edge. Four plays by Euripides'. Her last monograph, 'Daughters of Gaia: Women in the ancient Mediterranean world' was published in 2007 and she is presently working on a research project on 'Helen: Icon of womanhood in ancient Greek and modern poetry'. She has also used her cross-disciplinary approach to present a theoretical perspective on how to gain further insights into ancient Greek society through the build-up of the language in the article 'The primal mind: Using native American models to study women in ancient Greece'. Apart from her publications she has also had time to travel extensively in Greece and Turkey."
- Hade en ganska speciell upplevelse här i lilla State College, i och med den uppmärksammade attacken på Lars Vilks i Uppsala i veckan. Satt och läste vid lunchen den pyttiga lokaltidningen Centre Daily Times (allvarligt talat, den får TT-ELA att framstå som International Herald Tribune), och där, under deras inköpta notiser (deras journalister verkar bara syssla med sport, helst på high school-nivå, samt viss rapportering om hemvändande soldater), fanns en om attacken, med till och med en liten bild. Det var enormt konstigt att sitta så med en kalkonsmörgås mitt i rural Pennsylvania, och spontant och plötsligt träffa på en bild på en sal som är bara några hundra meter från mitt kontor i Uppsala, den sal där jag antagligen, deo volente, kommer försvara min avhandling. Ihresalen, nu internationellt celeber!
- Åh, på måndag den 17 maj gästar Svenska Litteratursällskapet i Finland historisk-filosofiska och språkvetenskapliga fakulteten, UU, på sin jubileumsturné. (Tack vare dem fick jag ju tillbringa en magisk vecka i Helsingfors.) Alla är hjärtligt välkomna tydligen! Programmet, som går av stapeln universitetshuset, sal X, ser ut så:
10.15 Svenska litteratursällskapet – en kultur- och vetenskapsfrämjande
kunskapsorganisation, forskningschef Christer Kuvaja
10.45 Vad sjunger finlandssvenskarna?, professor Ann-Mari Häggman
11.25 Paus
11.35 Hundra år av kollegiala kontakter – litteraturhistoriker och
textkritiker i Uppsala och Helsingfors, fil.dr Pia Forssell
12.15 Rättsarv, tacksamhetsskuld, nationalism - svenskt och finskt i
Finland efter 1809, professor Max Engman
- Ett sista tips i Uppsala: den 21 maj, Universitetshuset sal IV, Biskopsgatan 3, Uppsala, 10:00, försvaras avhandlingen Constructing Athenian Masculinities: Masculinities in Theophrastus' Characters and Menander's Comedies:
"With the use of Connell’s theory on hegemonic masculinity a complex picture of masculinities emerges that intersects several social constructions including age, financial and social belonging. The hegemonic masculinity that emerges is one of Athenian citizenship at the age of being a kyrios with an oikos that contained children. It is also a masculinity that is dependent on fulfilling or obtaining the three virtues of sophrosyne, autarkeia and philantropia. The hegemonic masculinity seems to be one of nostalgia, focusing on how the contemporaries of Theophrastus and Menander perceived the hegemonic masculinity of a past era when Athens was one of the great powers in the region without foreign domination and interference"
- Ars edendi har även de föreläsningar i veckan, dock i Stockholm:
Torsdag, 20/5, 17.00-18.00
William Olsson-salen, Frescati
Pascale Bourgain: Stylistique comme instrument de travail pour l’édition des textes
Fredag, 21/5, 10.00-12.00
D247, Södra huset
Pascale Bourgain: Mise en page de poésies lyriques latines dans les manuscrits
"Professor Pascale Bourgain, forskningsledare på Ecole nationale des Chartes, Sorbonne, Paris, är specialist på medeltida latinsk litteratur. Hon är välkänd för sina många inspirerande och lärda verk, för sitt arbete med Atelier des Médievistes, Manuel du Latin médiéval, för editioner av bl. a. Gregorius av Tours, Adémar de Chabanne, av homilietexter och av medeltida poesi, liksom för sina studier av de medeltida handskrifternas uppbyggnad och mise en page, samt för sina studier av medeltida latinsk stilistik"
- Jag finner på många vis Frau Doktor Professor Witt-Brattström vara helt fantastisk, och jag lär läsa det senaste hon skrivit, men detta får mig att resa ragg:
"Så egentligen har vi offrat flickorna i och med samskolan. Det kan man se nu. Fler unga kvinnor än män tar visserligen universitetsexamen men de mår sämre."
Jag tänker inte argumentera om huruvida samskola är bra eller dåligt, men jag måste säga nåot om det där "mår sämre". Vad har vi för kriterier på att "må bra/dåligt/sämre"? Vad innebär det att "må bra/dåligt/sämre"? Och vad har vi för jämförelsematerial här, att det mås sämre numer? Hur jämför man ”må-bra:andet” hos tjejer idag med dem anno dazumal? Självförtroende barometern från år 1954? Finns inget sådant material, är jag rädd för.
Självförtroende, välbefinnande, "må bra"etc är säkert otroligt viktiga och säkert indikativa på något, men frågan är hur i hela friden man mäter skiten. Jag vet ingen vettig metod. (Jag vet ytterst lite om statistik och psykologi egentligen, men jag vet ett och annat om att jämföra äpplen och päron. I synnerhet här fallerar det stort, ty vad är underlaget? Räcker det att en viss generation säger sig, eller utpekas såsom "sämre mående"? Tydligen är inte det knutet till prestation på något vis, då kvinnorna har fler universitetsexamina.
Alltså tillskrivs att "må bra" något slags egenvärde, och är inte heller mätbar, då prestation är oavhängigt. Det har tydligen ingenting med psykologiskt beteende att göra, då karlar tar livet av sig i högre utsträckning, vilket väl bör tyda på en viss frånvaro av "må bra". De är också mer benägna att vara missbrukare (även om det svagare könet kämpar att komma ikapp där). Kvinnor blir dock oftare ihjälslagna av någon de säger sig älska eller som säger sig älska dem, och det bör väl tyda på dåligt självförtroende, eller kanske taskigt "må bra". Likaså är ätstörningar och självskadeebeteenden vanligare hos damer. Men har detta ökat? Och vilket är "värst"? Är det bättre att vara ätstörd och underarmskarvande än att ta livet av sig? (Det finns egentligen för många variabler här med frågor som rapportering, öppenhet, psykofarmaka, genusbundna beteenden etc, men faktum kvarstår att jag inte vet hur man mäter eller blankt kan konstatera att kvinnor "mår sämre" numer. (Och vad i hela friden är att "må bra"? Är det ett självändmål?) Må vara sant, men visa!) Jag har ingen aning om vilken grupp eller generation som mår sämst och finner dessutom den frågeställningen ointressant, då vi inte har några bra metoder för att beskriva ett sådant begrepp eller mäta och jämföra sådant material.
Feminism tränade mig vetenskapligt. Det fick mig att ifrågasätta, att ta reda på källan och inte lita på vad som står i det lösryckta citatet, att även titta på metod och urval, att fundera över vem källan är och vad det kan finnas för motiv där, och fundera över vilka som inte fått uttala sig. Det lärde mig att saker inte alltid varit som de är och att bara för att de är som de är så betyder det inte att det är något slags normaltillstånd givet av naturen som alltid bör råda. (Feminism och vetenskap går hand i hand för min del, därav denna irritation över ett så slarvigt uttalande.)Feminism är i högsta grad relevant än idag (för den som undrar); saker som kön, klass, sexualitet, abort, genus väcker alltjämt enorma olösta frågor i vårt samhälle och värld, men vi kommer närmare lösningar, förståelse och krossande konventioner om vi studerar problemen vetenskapligt och har information och kontext när vi angriper dem.
Tuesday, May 11, 2010
studium et scientia
Igår var åtskilliga latin-maillistor abuzz med att det plötsligt fanns ett lektorat i latin att söka vid Högskolan på Gotland. Ingen, eller få, verkade ha hört talas om det, och kruxet var att ansökningstiden gick ut samma dag, alltså måndagen den 10 maj. Vidare fanns utlysningstexten ingenstans att tillgå, man var tvungen att kontakta registratorn för att få denna, och när man då ställde den naturliga följdfrågan till administrationen vid sagda högskola var detta utlysts (hittades inte under lediga jobb på deras egen hemsida, och fanns inte på arbetsförmedlingens) kom undvikande svar och löfte om att frågan skulle sändas vidare.
Curiouser and curiouser.
Latinbloggen har nåtts av åtskilliga rykten kring denna tjänst, men vågar inte riktigt, ens lätt insinuant, redogöra för dem här, även om en del är ganska skoj. Dock, på det att vi tydligen var flera som skrev till dem och undrade vad som pågick, så har ansökningstiden förlängts till 21 maj, och det finns nu även en utlysning på nätet! (Ett väldigt obekräftat rykte säger att utlysningen tidigare blott anslagits på anslagstavlan på campus, men det måste väl vara helt fel, ty ingen högskola med självaktning skulle väl göra så?)
Curiouser and curiouser.
Latinbloggen har nåtts av åtskilliga rykten kring denna tjänst, men vågar inte riktigt, ens lätt insinuant, redogöra för dem här, även om en del är ganska skoj. Dock, på det att vi tydligen var flera som skrev till dem och undrade vad som pågick, så har ansökningstiden förlängts till 21 maj, och det finns nu även en utlysning på nätet! (Ett väldigt obekräftat rykte säger att utlysningen tidigare blott anslagits på anslagstavlan på campus, men det måste väl vara helt fel, ty ingen högskola med självaktning skulle väl göra så?)
Sunday, May 09, 2010
cecini pascua, rura, duces.
Borde egentligen sitta och läsa om senantik Vergilius-reception, och fundera särskilt över allegori, men blicken vandrar ständigt till de medeltida kapitlen, med de snillrika och småvansinniga Vergilius-legenderna som florerade, och den uppfinningsrika poesin som beskriver intressanta, men i högsta grad fiktiva situationer. Som här, St Paul gråter vid Vergilius' grav:
Ad Maronis mausoleum
Ductus, fudit super eum
Piae rorem lacrimae:
Quem te inquit reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'
När jag googlade reda på versen i fråga, hittade jag denna fantastiska passage i en föreläsning av A. E. Housman (ni vet, kära Tartt-fans, han med With Rue My Heart Is Laden), där den travesteras for att, såsom vanligt är, hacka på Shakespeares "small Latin and less Greek":
I can imagine Virgil himself, in the year 1616, when he welcomed Shakespeare to the Elysian fields, I can imagine Virgil weeping and saying
`Quem te reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'
Virgil and the Greeks would have made Shakespeare not merely a great genius, which he was already, but, like Milton, a great artist, which he is not. He would have gained from the classics that virtue in which he and all his contemporaries are so wofully deficient, sobriety. He would have learnt to discriminate between what is permanently attractive and what is merely fashionable or popular. And perhaps it is not too much to hope that with the example of the classics before him he would have developed a literary conscience and taken a pride in doing his best, instead of scamping his work because he knew his audience would never find out how ill he was writing. But it was not to be; and there is only too much justice in the exclamation of that eminent Shakespearian critic King George III, `Was there every such stuff as great part of Shakespeare?' Shakespeare, who at his best is the best of all poets, at his worst is almost the worst. I take a specimen not from any youthful performance but from one of his maturest works, a play which contains perhaps the most beautiful poetry that Shakespeare ever wrote, The Winter's Tale. He desires to say that a lady shed tears; and thus he says it: `Her eyes became two spouts.' That was the sort of atrocity the Elizabethan audience liked, and Shakespeare gave it them to their hearts' content: sometimes, no doubt, with the full knowledge that it was detestable; sometimes, I greatly fear, in good faith, because he had no worthy model to guide him.
Ad Maronis mausoleum
Ductus, fudit super eum
Piae rorem lacrimae:
Quem te inquit reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'
När jag googlade reda på versen i fråga, hittade jag denna fantastiska passage i en föreläsning av A. E. Housman (ni vet, kära Tartt-fans, han med With Rue My Heart Is Laden), där den travesteras for att, såsom vanligt är, hacka på Shakespeares "small Latin and less Greek":
I can imagine Virgil himself, in the year 1616, when he welcomed Shakespeare to the Elysian fields, I can imagine Virgil weeping and saying
`Quem te reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'
Virgil and the Greeks would have made Shakespeare not merely a great genius, which he was already, but, like Milton, a great artist, which he is not. He would have gained from the classics that virtue in which he and all his contemporaries are so wofully deficient, sobriety. He would have learnt to discriminate between what is permanently attractive and what is merely fashionable or popular. And perhaps it is not too much to hope that with the example of the classics before him he would have developed a literary conscience and taken a pride in doing his best, instead of scamping his work because he knew his audience would never find out how ill he was writing. But it was not to be; and there is only too much justice in the exclamation of that eminent Shakespearian critic King George III, `Was there every such stuff as great part of Shakespeare?' Shakespeare, who at his best is the best of all poets, at his worst is almost the worst. I take a specimen not from any youthful performance but from one of his maturest works, a play which contains perhaps the most beautiful poetry that Shakespeare ever wrote, The Winter's Tale. He desires to say that a lady shed tears; and thus he says it: `Her eyes became two spouts.' That was the sort of atrocity the Elizabethan audience liked, and Shakespeare gave it them to their hearts' content: sometimes, no doubt, with the full knowledge that it was detestable; sometimes, I greatly fear, in good faith, because he had no worthy model to guide him.
Saturday, May 08, 2010
Nescio quid maius nascitur Iliade
Det går i rasande fart, tiden här är snart slut, och de sista dropparna produktivitet kramas ur bibliotekets trasa. Jag skriver, skriver och skriver, i rasande fart, och buntar ihop ett gigantiskt elektroniskt manus att digitalt föra med hem.
Jag har ett 50-sidigt utkast till mitt absolut jobbigaste kapitel, och även om det inte är bra, det mesta kommer behöva strykas av ren skam, åtskilliga trådar är ännu inte uppnystade och resonemanget är alltjämt av "'cause I say so"-modellen, så minns jag att för inte länge sedan trodde jag att jag aldrig skulle kunna tackla just den här avdelningen av avhandlingen, så jag utbrister ändå i ett belåtet, men tyst, "yay me", även om det kommer säkerligen ge enormt bakslag mentalt att jag skryter med det här.
Sålunda, om ni inte vill i detalj höra om min enormt spännande skrivprocess (kort sammanfattning: kaffe, svordomar, kaffe, carved turkey sandwich från Irvings, dagdrömmar, despair och hopplöshet, kaffe, smygtittande på gossarna som joggar utan tröjor utanför bibblio-förnstret, mer kaffe; post-its figurerar även starkt), så finns det inte alltför mycket att meddela:
- Min spell check ändrar arripuit till "armpit" hela tiden, vilket efter ett visst antal koppar är hysteriskt kul.
- Jag har den senaste tiden konsumerat en hel del Augustinus, vilket kan göra även den bäste matt, inte bara för att denne var så produktiv, utan för att alltför många personer bestämt sig skriva om honom. För alla som någonsin ska ta sig ann Confessiones, vill jag dock tipsa om denna fantastiska resurs, inte bara hemsidan i sig, men i synnerhet att O'Donnells kommentar här hittas i elektronisk och sökbar form. Jag älskar detta sekel.
- i SvD hittar man i en trippel-recension av Iliaden – en cover, Antiken by Night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen, samt The Lost Books of the Odyssey:
"Dimitrios Iordanoglous ”Iliaden – en cover” är inte direkt något fromt försök att dikta vidare på traditionen, utan snarare en intervention i litteraturhistorien. Okej. Vad händer om vi klipper bort döda punkter i storyn, om skeppskatalog och lite troper och figurer suddas ut? Eller som författaren själv beskriver sin ombyggnation av det homeriska huset i den fingerade intervju som fungerar som förord: ”Jag har /…/ målat om väggarna /…/ Och så har jag kastat ut lite gamla möbler och satt upp en fet parabol, till grannarnas förtret.”
Resultatet har blivit en snabbläst Iliad, där tonvikten ligger på handling, eller, låt säga, action, och där – i linje med parabolen ovan – de stridande lika väl kan dra en Glock som svärd eller spjut. Fortfarande levereras berättelsen i 24 kapitel, men på en effektivt och intensivt doserad prosa istället för hexameter. Och gudarna är kvar i leken, distanserat gestaltade som ett grälsjukt kotteri, där man gärna går bakom ryggen på varandra, men givetvis, i slutänden, sluter upp gentemot människornas öde i det timliga livet.
...
På en konceptuell nivå är Iordanaglous cover ett intressant försök. Den pekar på hur musik, konst och litteratur idag försöker upprätta andra förhållningssätt till det överdådiga förråd som biblioteket och arkivet i vid bemärkelse erbjuder. Inte allusion, citat och vidarediktning, men appropriering, sampling och omskrivning. Å andra sidan är inte själva läsningen särskilt omvälvande. Ibland är det kul, men framför allt har snitten och omskrivningarna blottlagt vilken våldsam och brutal historia det handlar om. Men det känns kanske inte som en förstasidesnyhet.
...
Än mer vältalig och sinnrik i sitt försvar för en aktiv och aktualiserande omläsning av antiken är Iordanoglou i den essä han nyligen gav ut under titeln ”Antiken by night. Sex droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen”. Här läser han Sapfo, hellenistiska epigram och historien om Odyssesus resa till lotofagerna, bland annat, med sikte på de tre motiv som identifieras i bokens titel. Latin Kings och annan hip hop samordnas med äldre och yngre forskning kring antikens kultur och konst, och resultatet har en hög grad av energi, fräckhet och idérikedom. Det är en essä i bästa mening, som direkt får en att vilja läsa mer, och läsa om."
- Jag har mötts av vågor av Penn State-alumni och blivande alumni dessa dagar, examensceremoniern är denna och nästa vecka, och allt är mycket rörande (t.ex mottagningen för de som fullgjort officersprogram under sin collegetid, man ser dem fotas med sina stolta familjer i splitter nya uniformer, och man försöker att inte tänka på att de kan hamna i Irak), och känner mig sålunda tvungen för att motverka detta att hänvisa till en intervju i NYT med en alumna från just detta illustra universitet som skrivit en bok om sin affär med Norman Mailer. Thus the seduction (gah!):
"After a round of edits, he placed his hand on her shoulder. “Take off your panties,” he said soon after, according to the book. “I want to experience your soul.”
Jag har ett 50-sidigt utkast till mitt absolut jobbigaste kapitel, och även om det inte är bra, det mesta kommer behöva strykas av ren skam, åtskilliga trådar är ännu inte uppnystade och resonemanget är alltjämt av "'cause I say so"-modellen, så minns jag att för inte länge sedan trodde jag att jag aldrig skulle kunna tackla just den här avdelningen av avhandlingen, så jag utbrister ändå i ett belåtet, men tyst, "yay me", även om det kommer säkerligen ge enormt bakslag mentalt att jag skryter med det här.
Sålunda, om ni inte vill i detalj höra om min enormt spännande skrivprocess (kort sammanfattning: kaffe, svordomar, kaffe, carved turkey sandwich från Irvings, dagdrömmar, despair och hopplöshet, kaffe, smygtittande på gossarna som joggar utan tröjor utanför bibblio-förnstret, mer kaffe; post-its figurerar även starkt), så finns det inte alltför mycket att meddela:
- Min spell check ändrar arripuit till "armpit" hela tiden, vilket efter ett visst antal koppar är hysteriskt kul.
- Jag har den senaste tiden konsumerat en hel del Augustinus, vilket kan göra även den bäste matt, inte bara för att denne var så produktiv, utan för att alltför många personer bestämt sig skriva om honom. För alla som någonsin ska ta sig ann Confessiones, vill jag dock tipsa om denna fantastiska resurs, inte bara hemsidan i sig, men i synnerhet att O'Donnells kommentar här hittas i elektronisk och sökbar form. Jag älskar detta sekel.
- i SvD hittar man i en trippel-recension av Iliaden – en cover, Antiken by Night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen, samt The Lost Books of the Odyssey:
"Dimitrios Iordanoglous ”Iliaden – en cover” är inte direkt något fromt försök att dikta vidare på traditionen, utan snarare en intervention i litteraturhistorien. Okej. Vad händer om vi klipper bort döda punkter i storyn, om skeppskatalog och lite troper och figurer suddas ut? Eller som författaren själv beskriver sin ombyggnation av det homeriska huset i den fingerade intervju som fungerar som förord: ”Jag har /…/ målat om väggarna /…/ Och så har jag kastat ut lite gamla möbler och satt upp en fet parabol, till grannarnas förtret.”
Resultatet har blivit en snabbläst Iliad, där tonvikten ligger på handling, eller, låt säga, action, och där – i linje med parabolen ovan – de stridande lika väl kan dra en Glock som svärd eller spjut. Fortfarande levereras berättelsen i 24 kapitel, men på en effektivt och intensivt doserad prosa istället för hexameter. Och gudarna är kvar i leken, distanserat gestaltade som ett grälsjukt kotteri, där man gärna går bakom ryggen på varandra, men givetvis, i slutänden, sluter upp gentemot människornas öde i det timliga livet.
...
På en konceptuell nivå är Iordanaglous cover ett intressant försök. Den pekar på hur musik, konst och litteratur idag försöker upprätta andra förhållningssätt till det överdådiga förråd som biblioteket och arkivet i vid bemärkelse erbjuder. Inte allusion, citat och vidarediktning, men appropriering, sampling och omskrivning. Å andra sidan är inte själva läsningen särskilt omvälvande. Ibland är det kul, men framför allt har snitten och omskrivningarna blottlagt vilken våldsam och brutal historia det handlar om. Men det känns kanske inte som en förstasidesnyhet.
...
Än mer vältalig och sinnrik i sitt försvar för en aktiv och aktualiserande omläsning av antiken är Iordanoglou i den essä han nyligen gav ut under titeln ”Antiken by night. Sex droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen”. Här läser han Sapfo, hellenistiska epigram och historien om Odyssesus resa till lotofagerna, bland annat, med sikte på de tre motiv som identifieras i bokens titel. Latin Kings och annan hip hop samordnas med äldre och yngre forskning kring antikens kultur och konst, och resultatet har en hög grad av energi, fräckhet och idérikedom. Det är en essä i bästa mening, som direkt får en att vilja läsa mer, och läsa om."
- Jag har mötts av vågor av Penn State-alumni och blivande alumni dessa dagar, examensceremoniern är denna och nästa vecka, och allt är mycket rörande (t.ex mottagningen för de som fullgjort officersprogram under sin collegetid, man ser dem fotas med sina stolta familjer i splitter nya uniformer, och man försöker att inte tänka på att de kan hamna i Irak), och känner mig sålunda tvungen för att motverka detta att hänvisa till en intervju i NYT med en alumna från just detta illustra universitet som skrivit en bok om sin affär med Norman Mailer. Thus the seduction (gah!):
"After a round of edits, he placed his hand on her shoulder. “Take off your panties,” he said soon after, according to the book. “I want to experience your soul.”
Thursday, April 29, 2010
ab epistulis
Veckans sortes-fynd i kategorin "senare tradition i kombination med amerikansk historia"!
John Adams, USAs andre president (och förste vice-president), anspelar på dessa i ett brev till sin hustru, den fantastiska Abigail. Deras korrespondens, vitfrejdad och högintressant, finns i behändig Penguin-pocket (se; vilken lyckosam gegga av saker jag gillar), varifrån brevet nedan är hämtat.
Även om detta is a rare treat, och ett skojigt fynd, så sätter det obehagligt mycket tankar i rörelse, och jag börjar genast fundera på varifrån John Adams kan ha lärt sig om detta. Inte du Cange skulle jag tro, då beteckningen sortes biblicae inte används där, kanske du Resnel, då det kanppast kan vara Gibbon, eftersom första volymen av Uppgång och fall utkom först 1776. tål att fundera på.
Philadelphia Philadelphia , Duché wrote to Washington urging him to rescind the Declaration, fled to England
John Adams, USAs andre president (och förste vice-president), anspelar på dessa i ett brev till sin hustru, den fantastiska Abigail. Deras korrespondens, vitfrejdad och högintressant, finns i behändig Penguin-pocket (se; vilken lyckosam gegga av saker jag gillar), varifrån brevet nedan är hämtat.
Även om detta is a rare treat, och ett skojigt fynd, så sätter det obehagligt mycket tankar i rörelse, och jag börjar genast fundera på varifrån John Adams kan ha lärt sig om detta. Inte du Cange skulle jag tro, då beteckningen sortes biblicae inte används där, kanske du Resnel, då det kanppast kan vara Gibbon, eftersom första volymen av Uppgång och fall utkom först 1776. tål att fundera på.
Having a Leisure Moment, while the Congress is assembling, I gladly embrace it to write you a Line.
When the Congress first met, Mr. Cushing made a Motion, that it should be opened with Prayer. It was opposed by Mr. Jay of New York and Mr. Rutledge of South Carolina, because we were so divided in religious Sentiments, some Episcopalians, some Quakers, some Aanabaptists, some Presbyterians and some Congregationalists, so that We could not join in the same Act of Worship.-Mr. S. Adams arose and said he was no Bigot, and could hear a Prayer from a Gentleman of Piety and Virtue, who was at the same Time a Friend to his Country. He was a Stranger in Phyladelphia, but had heard that Mr. Duché (Dushay they pronounce it) deserved that Character, and therefore he moved that Mr. Duché, an episcopal Clergyman, might be desired, to read Prayers to the Congress, tomorrow Morning. The Motion was seconded and passed in the Affirmative. Mr. Randolph our President, waited on Mr. Duché, and received for Answer that if his Health would permit, he certainly would. Accordingly next Morning he appeared with his Clerk and in his Pontificallibus, and read several Prayers, in the established Form; and then read the Collect for the seventh day of September, which was the Thirty fifth Psalm. -You must remember this was the next Morning after we heard the horrible Rumour, of the Cannonade of Boston.-I never saw a greater Effect upon an Audience. It seemed as if Heaven had ordained that Psalm to be read on that Morning.
After this Mr. Duché, unexpected to every Body struck out into an extemporary Prayer, which filled the Bosom of every Man present. I must confess I never heard a better Prayer or one, so well pronounced. Episcopalian as he is, Dr. Cooper himself never prayed with such fervour, such Ardor, such Earnestness and Pathos, and in Language so elegant and sublime-for
I must beg you to read that Psalm. If there was any Faith in the sortes Virgilianae, or sortes Homericae, or especially the Sortes biblicae, it would be thought providential.
It will amuse your Friends to read this Letter and the 35th. Psalm to them. Read it to your Father and Mr. Wibirt. -I wonder what our Braintree Churchmen would think of this?-Mr. Duche is one of the most ingenious Men, and best Characters, and greatest orators in the Episcopal order, upon this Continent- Yet a Zealous Friend of Liberty and his Country.
I long to see my dear Family. God bless, preserve and prosper it.
Adieu.
John Adams
Two years later, on July 4, 1776, when the Declaration of Independence was ratified, Duché, meeting with his church’s vestry, passed a resolution stating that the name of King George III of
Monday, April 26, 2010
Melius est reprehendant grammatici quam non intellegant populi
Jag är exalterad och upprymd över Rädda Carolinas (eller RäCa som vi internt förkortar det) framgångar i kårvalet, och hoppas (tyvärr antagligen fåfängt) att detta ska få UU att inse vikten av goda bibliotek, och göra en rejäl satsning.
Jag har ju den enorma förmånen att få vistas vid ett enormt välfungerande sådant här vid Penn State, jag har redan gushed about it, och det måste sägas, att även om hemlängtan börjat smyga sig på, så är det med stor smärta som jag kommer att lämna denna fristad och resurs. Var morgon (eller ja, förmiddag) möts jag av den här synen då jag vandrat över det breda campusområdet, distraherad enbart av de fräcka och påflugna ekorrarna som hänger kring:
Öppetiderna är, och jag vet att jag tjatar, ljuvliga, biblioteket har vardagar (förutom fredag) och söndagar öppet till midnatt, och en läsesal har öppet dygnet runt (biblioteket bjuder på bussresa hem om du satt dig där att plugga, man kan få liten kupong att lösa in ombord). Nu i tentatider har hela alltet öppet till 2 på morgonen, och det innefattar allt, specialsamlingar och utlåningsdiskar, samt förstå kaféet. Samlingarna är enorma, och det de inte har ordnar de bums, och jag har verkligen prövat dem (obskyr nedlagd polsk tidskrift från 1910-talet etc.), och har inte blivit besviken. (Detta ger mig visst hopp om Uppsala, tydligen var PSUs bibliotek uselt för circa 20 år sedan, men genom en mycket medveten satsning så har man byggt upp ett av de bättre i USA. Kan de, kan vi?) Man får det dessutom i pdf, så jag har byggt upp en prydlig samling på datorn.
I början av min vistelse fick jag visserligen ett skrivbord på institutionen, men jag har inte trivts så bra vid det, utan tillbringar det mesta av min arbetstid vid min carrel, skrivbord med låsbart skåp:
Sålunda sitter jag fint vid ett fönster, och har medvetet valt en plats i de slaviska smalingarna, då jag inte vill bli distraherad av böckerna kring mig och det faktum att de är på alfabeten som jag inte begriper hjälper. (Bara något rum bort finner man de klassiska samlingarna, vilket är mycket praktiskt.) Samlingarna är helt öppna, och det ack så nödvändiga slöbläddrandet sker sålunda obehindrat, och man behöver aldrig vänta på en bok, utan kan själv plocka. (De har även ett fantastiskt system med elekroniskt "browsande", ty om du letar reda på en bok i onlinekatalogen, kan du även se vilka böcker som står kring den!)
Notera den plastiga blå muggen, som har ett speciellt lock som innebär att jag får ta med mig kaffe in i samlingarna! (Jag har naturligtvis redan haft sönder locket i fråga, men det syns inte som tur är.) Den närapå halvlitersstora muggen fylls med kaffe i bibliotekets eget fik för 1.50, och det är acceptabelt i samk och styrka. (Fiket runt hörnet serverar Peet's, betydligt bättre än Seattle's Best i bibbliocaféet, för samma pris, men stänger 17.00. FYI)
En ytterligare anledning till min kärlek är de reliefer vid ingången, som knappast är stor konst, men har eviga visdomsord, samt med en liten latinsk klurighet inbakad:
Och för at avsluta, några ord från Isidorus om bibliotek som känns passande:
Sunt hic plura sacra, sunt hic mundalia plura;
ex his si qua placent carmina, tolle, lege
Prata vides plena spinis, et copia floris;
Si non vis spinas sumere, sume rosas
Jag har ju den enorma förmånen att få vistas vid ett enormt välfungerande sådant här vid Penn State, jag har redan gushed about it, och det måste sägas, att även om hemlängtan börjat smyga sig på, så är det med stor smärta som jag kommer att lämna denna fristad och resurs. Var morgon (eller ja, förmiddag) möts jag av den här synen då jag vandrat över det breda campusområdet, distraherad enbart av de fräcka och påflugna ekorrarna som hänger kring:
Öppetiderna är, och jag vet att jag tjatar, ljuvliga, biblioteket har vardagar (förutom fredag) och söndagar öppet till midnatt, och en läsesal har öppet dygnet runt (biblioteket bjuder på bussresa hem om du satt dig där att plugga, man kan få liten kupong att lösa in ombord). Nu i tentatider har hela alltet öppet till 2 på morgonen, och det innefattar allt, specialsamlingar och utlåningsdiskar, samt förstå kaféet. Samlingarna är enorma, och det de inte har ordnar de bums, och jag har verkligen prövat dem (obskyr nedlagd polsk tidskrift från 1910-talet etc.), och har inte blivit besviken. (Detta ger mig visst hopp om Uppsala, tydligen var PSUs bibliotek uselt för circa 20 år sedan, men genom en mycket medveten satsning så har man byggt upp ett av de bättre i USA. Kan de, kan vi?) Man får det dessutom i pdf, så jag har byggt upp en prydlig samling på datorn.
I början av min vistelse fick jag visserligen ett skrivbord på institutionen, men jag har inte trivts så bra vid det, utan tillbringar det mesta av min arbetstid vid min carrel, skrivbord med låsbart skåp:
Sålunda sitter jag fint vid ett fönster, och har medvetet valt en plats i de slaviska smalingarna, då jag inte vill bli distraherad av böckerna kring mig och det faktum att de är på alfabeten som jag inte begriper hjälper. (Bara något rum bort finner man de klassiska samlingarna, vilket är mycket praktiskt.) Samlingarna är helt öppna, och det ack så nödvändiga slöbläddrandet sker sålunda obehindrat, och man behöver aldrig vänta på en bok, utan kan själv plocka. (De har även ett fantastiskt system med elekroniskt "browsande", ty om du letar reda på en bok i onlinekatalogen, kan du även se vilka böcker som står kring den!)Notera den plastiga blå muggen, som har ett speciellt lock som innebär att jag får ta med mig kaffe in i samlingarna! (Jag har naturligtvis redan haft sönder locket i fråga, men det syns inte som tur är.) Den närapå halvlitersstora muggen fylls med kaffe i bibliotekets eget fik för 1.50, och det är acceptabelt i samk och styrka. (Fiket runt hörnet serverar Peet's, betydligt bättre än Seattle's Best i bibbliocaféet, för samma pris, men stänger 17.00. FYI)
En ytterligare anledning till min kärlek är de reliefer vid ingången, som knappast är stor konst, men har eviga visdomsord, samt med en liten latinsk klurighet inbakad:
Och för at avsluta, några ord från Isidorus om bibliotek som känns passande:
Sunt hic plura sacra, sunt hic mundalia plura;
ex his si qua placent carmina, tolle, lege
Prata vides plena spinis, et copia floris;
Si non vis spinas sumere, sume rosas
Friday, April 23, 2010
ebriis doctoribus
Efter en hel del flängande, som till Washington D.C och det legendariska Pittsburgh, så är jag tillbaka, och ska nu göra de sista veckorna här vid PSU innan återvändandet till fosterlandet. Solen är här, det är grönt och vårigt, med dagar av sommarvärme emellanåt. Studenterna har bytt pyjamasbyxorna mot korts och flip-flops, och de ständiga tröjorna som visar vilket universitet vid för tillfället är vid. Deras termin är slut strax, och många av de seniorerna har arbetsintervjuer på campus, så man ser dem i dräkt och kostym, med the dress shoes i handen och flip-flops på fötterna.
Gräset är grönt, folk sysslar med jonglering, frisbee och hacky sack (and of course the requisite guy on a unicycle), träden har precis blommat ut (så vackert!), och köerna utanför the Creamery är ständigt långa, och det känns konstigt att det inte är långt kvar. Hemlängtan har kommit smygande men samtidigt har jag blivit så van vid det liv jag lever här, att det är svårt att tänka sig något annat. Har dessutom känt mig lite isolerad från Sverige den senaste veckan, ask-molnet har ju skurit av flygposten (tänker tillbaka på hur man under Paris-kommunen och ockupationen dessförinnan inte bryddes sig så mycket om svälten, utan frånvaron av post var olidlig, och alla de spännande ballonger och annat som utvecklades för att få brev och tidningar över fiendelinjerna. Snittblommor och mango kan man undvara, men post!).
Hursomhaver, jag återvände efter mina resor till State College i tid för att vara med vid en hyllning till min käre värd-professor, giganten (kanske lite kort för det, dock) Phil Baldi. Det hela bestod av några testimonials från uppskattande kollegor, en föreläsning från festföremålet själv samt mottagning med mingel efteråt (med det fantastiska konceptet open bar). Den stora överraskningen var att det strax ska publiceras en festskrift till Baldi, på Brill förlag, beskedet hade kommit samma morgon. Baldi var verkligen överraskad och hävdade att han inte var gammal nog ännu. Orsaken till detta event på tjusigt hotell var förstås den förestående pensioneringen, men hedersdoktoratet från Uppsala nämndes flera gånger, hans institutionen ville visa att även de uppskattar honom.
Jag kunde inte annat än instämma i de berömmande ord som östes denna dag, i synnerhet vad det gäller hans pedagogik. Dekanen läste högt de omdömen som lagts upp på den omstridda sidan Rate my professor, där det berättas om vilken bra föreläser han är, visserligen krävande men ack så rolig. Jag har haft ynnesten att få följa en av hand kurser denna vår, och han är fantastisk. Man får en kritisk översikt av den historiska lingvistiken, och vid inlärandet av namn och teorier får man inte bara metod och exempel, men även kontext, vilket gör att man får instrument att utvärdera och förhålla sig till denna vetenskap. Samtidigt har man otroligt kul, det är "högt i tak", diskussioner och ifrågasättande uppmuntras, och Baldis egen sardoniska one-liner humor genomsyrar varje föreläsning. I de grundläggande teorierna har några bra minnesregler , uttryckta på typiskt Phil-vis fastnat för evigt, såsom den stora favoriten; "phonology drives the bus" och dagens bästa, som rör ett specifikt exempel; "morphology takes phonology down a dark alley and beats the crap out of it". Det är tyvärr sista terminen som han undervisar och det gör mig ont att inte fler kommer få ta del av denne lysande lärare. Dock, jag rekommenderar alla, och i synnerhet latinisterna att ta sig igenom The Foundations of Latin, redan en klassiker, eller ta sig an det framtida standardverket New Perspectives on Historical Latin Syntax (nästa del kommer i juni!).
Gräset är grönt, folk sysslar med jonglering, frisbee och hacky sack (and of course the requisite guy on a unicycle), träden har precis blommat ut (så vackert!), och köerna utanför the Creamery är ständigt långa, och det känns konstigt att det inte är långt kvar. Hemlängtan har kommit smygande men samtidigt har jag blivit så van vid det liv jag lever här, att det är svårt att tänka sig något annat. Har dessutom känt mig lite isolerad från Sverige den senaste veckan, ask-molnet har ju skurit av flygposten (tänker tillbaka på hur man under Paris-kommunen och ockupationen dessförinnan inte bryddes sig så mycket om svälten, utan frånvaron av post var olidlig, och alla de spännande ballonger och annat som utvecklades för att få brev och tidningar över fiendelinjerna. Snittblommor och mango kan man undvara, men post!).
Hursomhaver, jag återvände efter mina resor till State College i tid för att vara med vid en hyllning till min käre värd-professor, giganten (kanske lite kort för det, dock) Phil Baldi. Det hela bestod av några testimonials från uppskattande kollegor, en föreläsning från festföremålet själv samt mottagning med mingel efteråt (med det fantastiska konceptet open bar). Den stora överraskningen var att det strax ska publiceras en festskrift till Baldi, på Brill förlag, beskedet hade kommit samma morgon. Baldi var verkligen överraskad och hävdade att han inte var gammal nog ännu. Orsaken till detta event på tjusigt hotell var förstås den förestående pensioneringen, men hedersdoktoratet från Uppsala nämndes flera gånger, hans institutionen ville visa att även de uppskattar honom.
Jag kunde inte annat än instämma i de berömmande ord som östes denna dag, i synnerhet vad det gäller hans pedagogik. Dekanen läste högt de omdömen som lagts upp på den omstridda sidan Rate my professor, där det berättas om vilken bra föreläser han är, visserligen krävande men ack så rolig. Jag har haft ynnesten att få följa en av hand kurser denna vår, och han är fantastisk. Man får en kritisk översikt av den historiska lingvistiken, och vid inlärandet av namn och teorier får man inte bara metod och exempel, men även kontext, vilket gör att man får instrument att utvärdera och förhålla sig till denna vetenskap. Samtidigt har man otroligt kul, det är "högt i tak", diskussioner och ifrågasättande uppmuntras, och Baldis egen sardoniska one-liner humor genomsyrar varje föreläsning. I de grundläggande teorierna har några bra minnesregler , uttryckta på typiskt Phil-vis fastnat för evigt, såsom den stora favoriten; "phonology drives the bus" och dagens bästa, som rör ett specifikt exempel; "morphology takes phonology down a dark alley and beats the crap out of it". Det är tyvärr sista terminen som han undervisar och det gör mig ont att inte fler kommer få ta del av denne lysande lärare. Dock, jag rekommenderar alla, och i synnerhet latinisterna att ta sig igenom The Foundations of Latin, redan en klassiker, eller ta sig an det framtida standardverket New Perspectives on Historical Latin Syntax (nästa del kommer i juni!).
Monday, April 19, 2010
Lexicon Slavonicum
Som alltid gör man en rad trevliga och intressanta bekantskaper när man bor på Svenska Institutet i Rom. Min trivsamma rumsgranne denna vulkaniska vår är slavist och professor i ryska. Det som fört henne till Rom är ett latinskt-slaviskt lexikon med flera hundra år på nacken. Den uppmärksamma Uppsalastudenten har i sitt universitetsbibliotek lagt märke till porträttet av Johan Gabriel Sparwenfeld. Denne för sin tid extraordinära man levde år 1655-1727.
Han var enda barnet till en militär som adlats på grund av sina förtjänster och modern var av släkten Uggla. Johan Gabriel kom till Uppsala året han fyllde åtta och tillbringade tretton år i staden. Innehållet i hans studier är inte känt, men troligen rörde det sig om historia, lagtexter och främmande språk. För sin samtid var han en lärd resenär med stora språkkunskaper. Det sägs att han talade fjorton främmande språk plus förstod ett par till. Han var känd för sina kunskaper i de slaviska språken, särskilt ryska. Under tretton år av sitt liv befann sig Sparwenfeldt utomlands. Den första resan i Europas varade i fem år och han ägnade sig åt studier i bibliotek och arkiv, sökte upp lärda män och boksamlare och skaffade sig kontakter. Den andra resan som varade i tre år gick till Ryssland. Den tredje resan genomfördes på uppdrag av Karl XI och hade som syfte att finna och om möjligt inskaffa ”de Sveo-Gothiske Antiquiteter” som enligt ryktet skulle finnas gömda i olika arkiv och bibliotek i Europa. Den nyblivna svenska stormakten ville bevisa att man hade ett ärorikt förflutet. Resan gav ingenting ur götisknationalistisk synvinkel, men Sparwenfeld förvärvade värdefulla böcker och handskrifter i de mest skilda ämnen.
När han befann sig i Rom i juni 1692 fick han audiens hos påven Innocentius XII och skänkte till denne ett latinsk-slaviskt lexikon, en gåva som han menade kunde vara till nytta i den slaviska missionen. Som tack fick Sparwenfeld nycklarna till Vatikanens bibliotek och arkiv, en ära som aldrig tidigare tillfallit en protestant. Det protestantiska Europa tyckte dock inte om att han som adlig svensk protestant försett katolikerna med detta hjälpmedel för missionsarbete i slaviska länder. Sparwenfelds syfte med donationen var troligen mer självisk, nämligen att få lexikonet tryckt med Vatikanens hjälp eftersom man där förfogade över många exotiska alfabeten, bland dem det kyrilliska. Förberedelser för en tryckning gjordes också, men arbetet slutfördes aldrig.
Efter hemkomsten fick Sparwenfeld anställning vid hovet, gifte sig och fick åtta barn. Redan ganska tidigt under sin livstid började han placera ut delar av sin enorma boksamling på olika svenska bibliotek. Huvuddelen av den stora slaviska samlingen kom att hamna i Uppsala. Min rumsgranne Professor Birgegård har kommit att ägna en stor del av sitt liv åt denne intressante och ständigt nyfikne man. Exempel på hennes arbeten för den intresserade följer här:
Johan Gabriel Sparwenfeld and the LEXICON SLAVONICUM. His Contribution to 17th Century Lexicography, 1985.
Sparwenfeld, J.G., Lexicon Slavonicum, ed. Ulla Birgegård, voll. I, II, III, IV, Index, Uppsala 1987, 1988, 1989, 1990, 1992,
J.G. Sparwendfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684-87. Edited, translated and with a commentary by Ulla Birgegård, Slavica Suecana, Series A-Publications, Vol. 1, 2002.
Johan Gabriel Sparwenfeld and the LEXICON SLAVONICUM. His Contribution to 17th Century Lexicography, 1985.
Sparwenfeld, J.G., Lexicon Slavonicum, ed. Ulla Birgegård, voll. I, II, III, IV, Index, Uppsala 1987, 1988, 1989, 1990, 1992,
J.G. Sparwendfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684-87. Edited, translated and with a commentary by Ulla Birgegård, Slavica Suecana, Series A-Publications, Vol. 1, 2002.
Thursday, April 15, 2010
Terme dei Papi
Då bloggens innehavarinna försvunnit till Pittsburgh, har undertecknad arkeolog fått möjligheten att komma med lite utfyllnad från Svenska Institutet i Rom. Under den här vistelsen har jag äntligen lyckats besöka svavelbadet vid Viterbo, Terme dei Papi, för första gången. I arla morgontimma, för att få lite lugn och ro i bassängen, körde vi ut längs Via Cassia bis. Resan gick norrut, in i gamla etruskiska områden längs pinjekantade vägar. I perfekt väder, 25 grader med lätt bris, lät vi sedan svavel och mineraler uträtta underverk för hälsan under 2½ lättjefyllda timmar i bassängen. Det 60-gradiga vattnet leds rakt in från en källa och doftar lätt av svavel, men inte alls på något oangenämt sätt.
Dessa svavelhaltiga källor användes redan av de etrusker som bebodde området och staden Surrena, dagens Viterbo, århundraden före den romerska dominansen. En av staden gator gick mot Dei Bagni, den slätt där källorna ligger. Svavelhaltigt vatten användes tidigt i terapeutiskt syfte, av både djur och människor. Vallade djur, som får och getter, leddes till exempel ned i sådana källor för att bli av med parasiter, samt läka och förebygga klövproblem. Så småningom förstörde romarna den etruskiska bosättningen på platsen, men uppskattade källorna och kallade dem ”Terme Etrusche”. Det finns lämningar efter flera bad som romarna anlade vid Viterbo. Ortens vikt som någon form av centrum för termalbad framgår i flera skriftliga källor, till exempel Strabon. Han hade dock även vissa griniga synpunkter på badanläggningar, som varande alldeles för stojiga och stimmiga och rentav störande för de boende runt omkring. Detta torde väl snarast gälla de allmänna bad som fanns i många av de romerska städerna. Några latinska citat om bad blir det tyvärr inte, men kanske kan bloggens ägarinna kan bistå med sådana vid ett senare tillfälle.
Under medeltiden besöktes svavelbaden av flera påvar. År 1235 under påven Gregorius IX tid blomstrade både Viterbo och baden. 1404 tackade påven Bonifatius IX ja till en inbjudan som lovade bota den förfärliga värk han hade i benen, men hjälp av välgörande vatten och lera. En tredje påves närvaro, Nicholas V är bakgrunden till det nuvarande badets namn, Terme dei Papi. Han byggde till och med ett palats för att ha ett värdigt boende under de perioder han lät sig behandlas av det läkande vattnet som han ansåg vara högst effektivt.
Efter att ha badat i detta fantastiska vatten, måste jag säga att jag är benägen att hålla med. Förutom en känsla av totalt välbefinnande, så blev huden otroligt mjuk och höll sig så i flera dagar. Mineralerna och svavlet sägs också sätta igång läkande och renande processer i kroppen. Om det var en sådan process som förorsakade den romerska vårförkylning som drabbade undertecknad någon dag efter badet och fortfarande envist hänger sig fast, ska dock låtas vara osagt.
Anna Gustavsson, Arkeolog/Badfantast
Dessa svavelhaltiga källor användes redan av de etrusker som bebodde området och staden Surrena, dagens Viterbo, århundraden före den romerska dominansen. En av staden gator gick mot Dei Bagni, den slätt där källorna ligger. Svavelhaltigt vatten användes tidigt i terapeutiskt syfte, av både djur och människor. Vallade djur, som får och getter, leddes till exempel ned i sådana källor för att bli av med parasiter, samt läka och förebygga klövproblem. Så småningom förstörde romarna den etruskiska bosättningen på platsen, men uppskattade källorna och kallade dem ”Terme Etrusche”. Det finns lämningar efter flera bad som romarna anlade vid Viterbo. Ortens vikt som någon form av centrum för termalbad framgår i flera skriftliga källor, till exempel Strabon. Han hade dock även vissa griniga synpunkter på badanläggningar, som varande alldeles för stojiga och stimmiga och rentav störande för de boende runt omkring. Detta torde väl snarast gälla de allmänna bad som fanns i många av de romerska städerna. Några latinska citat om bad blir det tyvärr inte, men kanske kan bloggens ägarinna kan bistå med sådana vid ett senare tillfälle.
Under medeltiden besöktes svavelbaden av flera påvar. År 1235 under påven Gregorius IX tid blomstrade både Viterbo och baden. 1404 tackade påven Bonifatius IX ja till en inbjudan som lovade bota den förfärliga värk han hade i benen, men hjälp av välgörande vatten och lera. En tredje påves närvaro, Nicholas V är bakgrunden till det nuvarande badets namn, Terme dei Papi. Han byggde till och med ett palats för att ha ett värdigt boende under de perioder han lät sig behandlas av det läkande vattnet som han ansåg vara högst effektivt.
Efter att ha badat i detta fantastiska vatten, måste jag säga att jag är benägen att hålla med. Förutom en känsla av totalt välbefinnande, så blev huden otroligt mjuk och höll sig så i flera dagar. Mineralerna och svavlet sägs också sätta igång läkande och renande processer i kroppen. Om det var en sådan process som förorsakade den romerska vårförkylning som drabbade undertecknad någon dag efter badet och fortfarande envist hänger sig fast, ska dock låtas vara osagt.
Anna Gustavsson, Arkeolog/Badfantast
Sunday, April 11, 2010
Sed in primis ad fontes ipsos properandum
Söndagslänkdump:
- UnderStreckare i SvD on den saligen hädangångne Sture Linnér (han har även en FB-grupp):
"Men den som till äventyrs inbillar sig att filhellenen Sture Linnér stirrade sig blind på det klassiska Greklands överlägsenhet över andra kulturer, han tar kapitalt miste. Eurocentrism var det sista han ville veta av, och skryt med Hellas förträfflighet över barbarerna var vad han odlade minst av allt. Tvärtom och inte minst i den majestätiska översikten ”Europas ungtid” (2004) drev han energiskt tesen att det bästa i grekisk odling nog egentligen kommer från Främre Orienten, inte minst från det gamla Mesopotamien. Det är inte minst de storslagna arkeologiska fynden i Sumer, Babylon och Assyrien som här fångar hans uppmärksamhet. Och på liknande vis tog den ständige gränsöverskridaren Sture Linnér i ”Mulåsnan på Akropolis” språnget över till Afrika och prövade möjligheten att mycket i den minoiska kulturen på Kreta nog egentligen kan ha afrikanska, inte minst egyptiska, rötter."
- Mer Linnér, samt den bästa sortens akademiskt skvaller (glädjande tillsättningar och spännande bokprojekt) hittar ni hos Venazio.
- Såsom en själv ganska usel resenär så förstår jag precis:
"Ser jag Colosseum, säger jag kanske inte som Strindberg att det gör sig bättre på foto. Men jag kan inte låta bli att tänka att den antika litteraturen är mer imponerande, där monumenten för evigt står oförfallna och gladiatorspelen ännu pågår.
[...]Kan man inte säga att man överlevt öknar och krigszoner, så kan man åtminstone spela på läsarens avundsjuka med en touch av världsvant dolce vita. Det enda alternativet till att imponera med upplevelser är att göra det med formuleringar."
- Uppståndelsen kring den Katolska Kyrkan den senaste tiden har ingen direkt plats här, om det inte vore för det att den nuvarande påven, medan han alltjämt var Ratzinger, uttryckte sina tankar om den dömde prästen i Oakland i ett brev författat på just latin.
Då vi här på bloggen tror mycket på källmaterial har brevet spårats upp, och ni kan själva ta del av den latinska texten och bilda er egen uppfattning nedan (engelsk översättning här, allra längst ner, eller här, samt i brevet i original här):
Die 6 Novembris 1985
Excellentissime Domine
Acceptis Tuis litteris diei 13 septembris h.a. (hujus anni) circa causam dispensationis ab omnibus oneribus sacerdotalibus quae attinet ad Rev. Stephanum MILLER KIESLE, istius dioecesis, officii mei est Tecum communicare quae sequuntur.
Hoc Dicasterium, etsi gravis momenti aestimet argumenta adducta pro dispensatione in casu postulata, attamen necessarium censet considerare una cum oratoria etiam Ecclesiae Universalis bonum, et ideo parvi facere nequit detrimenta, quae dispensationis concessio in christifidelium communitate provocare potest, attenta iuvenili praesertim oratoria aetate.
Oportet proinde hanc Congregationem subjicere huiuscemodi casus accuratiori, quod longius temporis spatium necessario requiret.
Interim Excellentia Tua ne omittat oratorem paterna qua pollet cura sequi, eidem insuper apte patefaciendo rationem agendi huius Dicasterii, quod procedere solet habito prae oculis praeprimis bono communi.
Hanc occasionem nactus, impensos aestimationis meae sensus Tibi obtestor, permanens
- UnderStreckare i SvD on den saligen hädangångne Sture Linnér (han har även en FB-grupp):
"Men den som till äventyrs inbillar sig att filhellenen Sture Linnér stirrade sig blind på det klassiska Greklands överlägsenhet över andra kulturer, han tar kapitalt miste. Eurocentrism var det sista han ville veta av, och skryt med Hellas förträfflighet över barbarerna var vad han odlade minst av allt. Tvärtom och inte minst i den majestätiska översikten ”Europas ungtid” (2004) drev han energiskt tesen att det bästa i grekisk odling nog egentligen kommer från Främre Orienten, inte minst från det gamla Mesopotamien. Det är inte minst de storslagna arkeologiska fynden i Sumer, Babylon och Assyrien som här fångar hans uppmärksamhet. Och på liknande vis tog den ständige gränsöverskridaren Sture Linnér i ”Mulåsnan på Akropolis” språnget över till Afrika och prövade möjligheten att mycket i den minoiska kulturen på Kreta nog egentligen kan ha afrikanska, inte minst egyptiska, rötter."
- Mer Linnér, samt den bästa sortens akademiskt skvaller (glädjande tillsättningar och spännande bokprojekt) hittar ni hos Venazio.
- Såsom en själv ganska usel resenär så förstår jag precis:
"Ser jag Colosseum, säger jag kanske inte som Strindberg att det gör sig bättre på foto. Men jag kan inte låta bli att tänka att den antika litteraturen är mer imponerande, där monumenten för evigt står oförfallna och gladiatorspelen ännu pågår.
[...]Kan man inte säga att man överlevt öknar och krigszoner, så kan man åtminstone spela på läsarens avundsjuka med en touch av världsvant dolce vita. Det enda alternativet till att imponera med upplevelser är att göra det med formuleringar."
- Uppståndelsen kring den Katolska Kyrkan den senaste tiden har ingen direkt plats här, om det inte vore för det att den nuvarande påven, medan han alltjämt var Ratzinger, uttryckte sina tankar om den dömde prästen i Oakland i ett brev författat på just latin.
Då vi här på bloggen tror mycket på källmaterial har brevet spårats upp, och ni kan själva ta del av den latinska texten och bilda er egen uppfattning nedan (engelsk översättning här, allra längst ner, eller här, samt i brevet i original här):
Die 6 Novembris 1985
Excellentissime Domine
Acceptis Tuis litteris diei 13 septembris h.a. (hujus anni) circa causam dispensationis ab omnibus oneribus sacerdotalibus quae attinet ad Rev. Stephanum MILLER KIESLE, istius dioecesis, officii mei est Tecum communicare quae sequuntur.
Hoc Dicasterium, etsi gravis momenti aestimet argumenta adducta pro dispensatione in casu postulata, attamen necessarium censet considerare una cum oratoria etiam Ecclesiae Universalis bonum, et ideo parvi facere nequit detrimenta, quae dispensationis concessio in christifidelium communitate provocare potest, attenta iuvenili praesertim oratoria aetate.
Oportet proinde hanc Congregationem subjicere huiuscemodi casus accuratiori, quod longius temporis spatium necessario requiret.
Interim Excellentia Tua ne omittat oratorem paterna qua pollet cura sequi, eidem insuper apte patefaciendo rationem agendi huius Dicasterii, quod procedere solet habito prae oculis praeprimis bono communi.
Hanc occasionem nactus, impensos aestimationis meae sensus Tibi obtestor, permanens
Saturday, April 10, 2010
lux mentis lux orbis
Två viktiga och hastiga bitar samhällsinformation bjuder vi på, då denna doktorand antingen är inlåst på biblioteket eller njuter sol under körsbärsblom.
För det första, med alarmerande regelbundenhet inträffar kårvalet vid UU.
Det är det val som beslutar vilka som får styra och ställa i den mäktiga kåren (som går omvälvande tider till mötes, med kårobligatoriets avskaffande etc.), och återigen har det lilla enfrågepartiet Rädda Carolina ställt upp (ni minns, de som missade mandat med 2 röster i förra valet).
De har drivit sin mest anspråkslösa kampanj hittills, med en annons vars formatering försvann och en allmän trötthet, men fann det ändå viktigt att faktiskt återigen ställa upp. Det finns de som menar, även inom partiet, att bibblio-situationen vid UU är hopplös, men att ändå försöka driva dessa frågor markerar att man vägrar go gently into that good night,och rasar, rasar mot kunskapens döende, slocknande låga, och framtida universitetshistoriker kommer kunna se att det fanns något motstånd i alla fall. Det finns även de, i samma parti, som menar att det går och vända utvecklingen, att man kan skapa och bygga upp på nytt.
Sålunda, detta är ett kårparti för såväl den livströtte cynikern som för den tårögda idealisten, samt alla däremellan. (Nu må man tycka vad man vill om kårens vara eller ej, men det är iaf något av en markering att man är villig att ta sig an det lilla besväret att faktiskt rösta, och sålunda visa för det ointresserade universitetet (eller dess framtida historiker) att en och annan inte finner det nuvarande läget önskvärt eller acceptabelt.) Rösta gör man här (t.o.m 21 april).
Och så slutligen:
KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till årsmöte måndagen den 26 april 2010, kl. 18.30 (precis).
(Dagordning för årsmöte fås på begäran.)
Efter årsmötet föreläser professor François-Xavier Dillmann över ämnet
"Att bränna sina skepp." En episod i Snorres Heimskringla i komparativ belysning.
En episod i Heimskringla skildrar hur den norske hövdingen Håkon Jarl och hans här efter att av den danske kungen Harald Gormsson ha tvingats att anta kristendomen seglar genom Öresund och går i land vid Götalandskusten. Där offrar Håkon demonstrativt till Oden och bränner därpå hela sin flotta. Härjande och plundrande återvänder han sedan landvägen till Norge.
Med hjälp av en diakronisk motivstudie från antiken och framåt visas i föreläsningen att Håkon Jarl genom att förstöra sin egen flotta ingalunda avsåg att bränna sina skepp i den vedertagna moderna metaforiska meningen.
François-Xavier Dillmann är professor i forntida och medeltida skandinavisk historia och filologi i Paris, Sorbonne (École pratique des Hautes Études). Han är detta läsår verksam som fellow vid SCAS i Uppsala. År 2001 utsågs han till hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Observera att föreläsningen hålls på svenska.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång
Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten, passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
För det första, med alarmerande regelbundenhet inträffar kårvalet vid UU.
Det är det val som beslutar vilka som får styra och ställa i den mäktiga kåren (som går omvälvande tider till mötes, med kårobligatoriets avskaffande etc.), och återigen har det lilla enfrågepartiet Rädda Carolina ställt upp (ni minns, de som missade mandat med 2 röster i förra valet).
De har drivit sin mest anspråkslösa kampanj hittills, med en annons vars formatering försvann och en allmän trötthet, men fann det ändå viktigt att faktiskt återigen ställa upp. Det finns de som menar, även inom partiet, att bibblio-situationen vid UU är hopplös, men att ändå försöka driva dessa frågor markerar att man vägrar go gently into that good night,och rasar, rasar mot kunskapens döende, slocknande låga, och framtida universitetshistoriker kommer kunna se att det fanns något motstånd i alla fall. Det finns även de, i samma parti, som menar att det går och vända utvecklingen, att man kan skapa och bygga upp på nytt.
Sålunda, detta är ett kårparti för såväl den livströtte cynikern som för den tårögda idealisten, samt alla däremellan. (Nu må man tycka vad man vill om kårens vara eller ej, men det är iaf något av en markering att man är villig att ta sig an det lilla besväret att faktiskt rösta, och sålunda visa för det ointresserade universitetet (eller dess framtida historiker) att en och annan inte finner det nuvarande läget önskvärt eller acceptabelt.) Rösta gör man här (t.o.m 21 april).
Och så slutligen:
KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till årsmöte måndagen den 26 april 2010, kl. 18.30 (precis).
(Dagordning för årsmöte fås på begäran.)
Efter årsmötet föreläser professor François-Xavier Dillmann över ämnet
"Att bränna sina skepp." En episod i Snorres Heimskringla i komparativ belysning.
En episod i Heimskringla skildrar hur den norske hövdingen Håkon Jarl och hans här efter att av den danske kungen Harald Gormsson ha tvingats att anta kristendomen seglar genom Öresund och går i land vid Götalandskusten. Där offrar Håkon demonstrativt till Oden och bränner därpå hela sin flotta. Härjande och plundrande återvänder han sedan landvägen till Norge.
Med hjälp av en diakronisk motivstudie från antiken och framåt visas i föreläsningen att Håkon Jarl genom att förstöra sin egen flotta ingalunda avsåg att bränna sina skepp i den vedertagna moderna metaforiska meningen.
François-Xavier Dillmann är professor i forntida och medeltida skandinavisk historia och filologi i Paris, Sorbonne (École pratique des Hautes Études). Han är detta läsår verksam som fellow vid SCAS i Uppsala. År 2001 utsågs han till hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Observera att föreläsningen hålls på svenska.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång
Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten, passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
Sunday, April 04, 2010
Visitatio sepulchri
Quem quaeritis in sepulchro, o Christicolae
Jesum Nazarenum crucifixum, o caelicolae.
Non est hic; surrexit, sicut praedixerat. Ite, nuntiate quia surrexit de sepulchro
Friday, April 02, 2010
Fac, ut tecum lugeam
Långfredag, och vi lånar ord från Bonaventura:
Recordare sanctae cruceis
Qui perfectam vitam ducis,
Delectare iugiter
Recordare sanctae cruceis
Et in ipsa meditare
Insatiabiliter.
Quum quiescas aut laboras,
Quando rides, quando ploras,
Doles sive gaudeas ;
Quando vadis, quando venis,
In solatiis, in poenis
Crucem corde teneas.
Crux in omnibus pressuris,
Et in gravibus et duris
Est totum remedium.
Crux in poenis et tormentis
Est dulcedo piae mentis,
Et verum refugium.
Crux est porta paradisi,
In qua sancti sunt confisi,
Qui vicerunt omnia.
Crux est mundi medicina,
Per quam bonitas divina
Facit mirabilia.
Crux est salus animarum,
Verum lumen et praeclarum
Et dulcedo cordium.
Crux est vita beatorum,
Et thesaurus perfectorum,
Et decor et gaudium.
Crux est speculum virtutis,
Gloriosae dux salutis,
Cuncta spes fidelium.
Crux est decus salvandorum,
Et solatium eorum
Atque desiderium.
Crux est arbor decorata,
Christi sanguine sacrata,
Cunctis plena fructibus,
Quibus animae eruuntur,
Cum supernis nutriuntur
Cibis in coelestibus,
Crucifixe ! fac me fortem,
Ut libenter tuam mortem
Plangam, donee vixero,
Tecum volo vulnerari,
Te libenter amplexari
In cruce desidero.
Käck engelsk tolkning från 1887:
THOU on perfect way befalling,
And the sacred cross recalling,
Livest in supreme delight ;
On the cross forever thinking.
Be its lessons ever singing
In thy heart from morn till night !
When thou toilest or reclinest,
Laughest or m sorrow pinest,
Whether thou hast bliss or pain,
When thou walkest, when thou runnest,
Solace seekest, or pain shunnest,
On thy heart the cross retain !
In all trials sore surrounding,
And in miseries abounding,
Find the cross a perfect cure !
When we faint in pain and anguish,
When with weariness we languish.
Stands the cross a refuge sure !
Stands the cross, of heaven the portal,
Through which pass the saints immortal
Who have conquered all below.
The cross is th' elixir precious
Through which God supreme and gracious
Makes his healing mercies flow.
Find the cross the soul's salvation,
True and clear illumination,
It is sweetness, it is light ;
Life it is with benediction,
Treasury of all perfection.
Honor, glory, and delight.
In the cross see virtue's mirror,
In the cross safe guide from error,
Without which would hope expire.
Ye distrustful of salvation,
In the cross find consolation.
The fulfilment of desire.
See the cross, the tree embellished,
Which by blood of Christ is cherished ;
Full of every fruit it stands
With which hungry souls are nourished.
And in heavenly soil has flourished.
Food for the celestial bands.
Crucified ! make me enduring,
For thy death my grief assuring ;
Make me weep till I expire !
That with thee I may be wounded,
By thy presence be surrounded.
Through the cross is my desire.
Recordare sanctae cruceis
Qui perfectam vitam ducis,
Delectare iugiter
Recordare sanctae cruceis
Et in ipsa meditare
Insatiabiliter.
Quum quiescas aut laboras,
Quando rides, quando ploras,
Doles sive gaudeas ;
Quando vadis, quando venis,
In solatiis, in poenis
Crucem corde teneas.
Crux in omnibus pressuris,
Et in gravibus et duris
Est totum remedium.
Crux in poenis et tormentis
Est dulcedo piae mentis,
Et verum refugium.
Crux est porta paradisi,
In qua sancti sunt confisi,
Qui vicerunt omnia.
Crux est mundi medicina,
Per quam bonitas divina
Facit mirabilia.
Crux est salus animarum,
Verum lumen et praeclarum
Et dulcedo cordium.
Crux est vita beatorum,
Et thesaurus perfectorum,
Et decor et gaudium.
Crux est speculum virtutis,
Gloriosae dux salutis,
Cuncta spes fidelium.
Crux est decus salvandorum,
Et solatium eorum
Atque desiderium.
Crux est arbor decorata,
Christi sanguine sacrata,
Cunctis plena fructibus,
Quibus animae eruuntur,
Cum supernis nutriuntur
Cibis in coelestibus,
Crucifixe ! fac me fortem,
Ut libenter tuam mortem
Plangam, donee vixero,
Tecum volo vulnerari,
Te libenter amplexari
In cruce desidero.
Käck engelsk tolkning från 1887:
THOU on perfect way befalling,
And the sacred cross recalling,
Livest in supreme delight ;
On the cross forever thinking.
Be its lessons ever singing
In thy heart from morn till night !
When thou toilest or reclinest,
Laughest or m sorrow pinest,
Whether thou hast bliss or pain,
When thou walkest, when thou runnest,
Solace seekest, or pain shunnest,
On thy heart the cross retain !
In all trials sore surrounding,
And in miseries abounding,
Find the cross a perfect cure !
When we faint in pain and anguish,
When with weariness we languish.
Stands the cross a refuge sure !
Stands the cross, of heaven the portal,
Through which pass the saints immortal
Who have conquered all below.
The cross is th' elixir precious
Through which God supreme and gracious
Makes his healing mercies flow.
Find the cross the soul's salvation,
True and clear illumination,
It is sweetness, it is light ;
Life it is with benediction,
Treasury of all perfection.
Honor, glory, and delight.
In the cross see virtue's mirror,
In the cross safe guide from error,
Without which would hope expire.
Ye distrustful of salvation,
In the cross find consolation.
The fulfilment of desire.
See the cross, the tree embellished,
Which by blood of Christ is cherished ;
Full of every fruit it stands
With which hungry souls are nourished.
And in heavenly soil has flourished.
Food for the celestial bands.
Crucified ! make me enduring,
For thy death my grief assuring ;
Make me weep till I expire !
That with thee I may be wounded,
By thy presence be surrounded.
Through the cross is my desire.
Wednesday, March 31, 2010
nil mortalibus ardui est
En vänlig själ, den gode G, kom med förslag till vilken rapport det skulle kunna vara som Boris Johnson, och i sin tur SvD refererar till nedan, "Access to Latin in UK schools" och även om det antyds att det även kommer en uppföljare till denna, (som inte det finns länk till) så verkar det vara just den studien, den gjordes 2007 och man kan ladda hem den som pdf. (Tusen tack, du är en skickligare googlare än vad jag är!)
Det är i sanning mycket intressant läsning. Jag har bara hunnit skumma rapporten, men jag hittar faktiskt inte var det står att 500 skolor under de senaste 8 åren infört (eller återupptagit) latinet. Det står visserligen att "at present far more schools are introducing Latin than are ceasing to offer it" (s. 62), men var denna 500 siffra dyker upp har jag inte sett. På sidan 58 kan man läsa att 59 statliga skolor (”state secondary schools”, be mig inte förklara; allt jag kan om det brittiska skolsystemet har jag lärt mig av Singelton-böckerna, och det var ett tag sedan) har infört latin sedan 2006 och tydligen ytterligare 78 sedan dess, enormt glädjande siffror, men inte 500 på 8 år.
Det verkar dessutom vara ont om siffror att jämföra med. De senaste verkar komma, om man tittar i not 4, från en studie daterad 1998 som berättar hur läget var 1994. Dock, för de siffrorna har man ingen aning om urval eller bredd av undersökningen, och även om man nu använder sig av de siffrorna så får man inte fram 500 skolor på 8 år. Inte heller om man tittar på de GCSE och andra examina-siffror som man hittar i not 1.
Om man tittar på tabellen på s. 60, den som är aktuell för 2008, så ser man att 1047 skolor av 4726 i UK erbjuder latin. Om siffran 500 stämmer i fråga om ökning så skulle hälften av dessa latinkurser (eller individuell handledning eller studiecirkel, vilket jag antar är vad ”clubs” ovan innebär), tillkommit under de senaste 8 åren. Absolut inte omöjligt, men förvånande.( Jag vill gärna ha fel, så det vore fint om någon kunde hitta siffran i denna studie, eller tipsa om annan studie där den hittas.)
Vidare, definitionen av ”offering latin” erkänner de själva vara bred ”including clubs and individual tuition, and schools where it was only offerd for part of the year”, och vidare tog man inte heller hänsyn till just det som man gick bet på back in the day vad det gäller svenska skolor, just vilken nivå och upp till vilka examina (s. 57).
Det perfekta stoffet till ett blogginlägg om latin och verklighetens folk hittar man istället på s. 24, där man kartlagt korrelationen mellan skolor som erbjuder latin och de som har ”pupils eligible for free school meals”, och funnit områden med något fler elever med gratisluncher är något mer benägna att ha något under genomsnittet i fråga om latintillgänglighet, dock inga rasande skillnader, om jag läser det rätt (vansinnigt förkyld och har alkohol i kroppen). Likaså sidan 25 med liknande studie med kriteriet ”engelska som andraspråk” skulle kunna föras fram.
Kan det vara så att den förtjusande Mr Mayor Boris Johnson halkat lite i fråga om siffrorna? Det är mycket möjligt att det finns en annan studie som visar det han påstår, men i den här rapporten verkar det inte finnas.
Det är i sanning mycket intressant läsning. Jag har bara hunnit skumma rapporten, men jag hittar faktiskt inte var det står att 500 skolor under de senaste 8 åren infört (eller återupptagit) latinet. Det står visserligen att "at present far more schools are introducing Latin than are ceasing to offer it" (s. 62), men var denna 500 siffra dyker upp har jag inte sett. På sidan 58 kan man läsa att 59 statliga skolor (”state secondary schools”, be mig inte förklara; allt jag kan om det brittiska skolsystemet har jag lärt mig av Singelton-böckerna, och det var ett tag sedan) har infört latin sedan 2006 och tydligen ytterligare 78 sedan dess, enormt glädjande siffror, men inte 500 på 8 år.
Det verkar dessutom vara ont om siffror att jämföra med. De senaste verkar komma, om man tittar i not 4, från en studie daterad 1998 som berättar hur läget var 1994. Dock, för de siffrorna har man ingen aning om urval eller bredd av undersökningen, och även om man nu använder sig av de siffrorna så får man inte fram 500 skolor på 8 år. Inte heller om man tittar på de GCSE och andra examina-siffror som man hittar i not 1.
Om man tittar på tabellen på s. 60, den som är aktuell för 2008, så ser man att 1047 skolor av 4726 i UK erbjuder latin. Om siffran 500 stämmer i fråga om ökning så skulle hälften av dessa latinkurser (eller individuell handledning eller studiecirkel, vilket jag antar är vad ”clubs” ovan innebär), tillkommit under de senaste 8 åren. Absolut inte omöjligt, men förvånande.( Jag vill gärna ha fel, så det vore fint om någon kunde hitta siffran i denna studie, eller tipsa om annan studie där den hittas.)
Vidare, definitionen av ”offering latin” erkänner de själva vara bred ”including clubs and individual tuition, and schools where it was only offerd for part of the year”, och vidare tog man inte heller hänsyn till just det som man gick bet på back in the day vad det gäller svenska skolor, just vilken nivå och upp till vilka examina (s. 57).
Det perfekta stoffet till ett blogginlägg om latin och verklighetens folk hittar man istället på s. 24, där man kartlagt korrelationen mellan skolor som erbjuder latin och de som har ”pupils eligible for free school meals”, och funnit områden med något fler elever med gratisluncher är något mer benägna att ha något under genomsnittet i fråga om latintillgänglighet, dock inga rasande skillnader, om jag läser det rätt (vansinnigt förkyld och har alkohol i kroppen). Likaså sidan 25 med liknande studie med kriteriet ”engelska som andraspråk” skulle kunna föras fram.
Kan det vara så att den förtjusande Mr Mayor Boris Johnson halkat lite i fråga om siffrorna? Det är mycket möjligt att det finns en annan studie som visar det han påstår, men i den här rapporten verkar det inte finnas.
Sunday, March 28, 2010
quantilla prudentia
Allteftersom dagarna gled förbi, och jag borrade mig djupare och djupare ner i den svettiga sjukbädden, blev tanken på att återvända till bloggen mer och mer främmande, det kändes som varken ork eller inspiration någonsin skulle återvända.
Dock, när man under sitt sängbundna frukosterande och virtuella tidningsläsande ramlar över rubriken "Verklighetens folk vill ha latin", tydligen ett blogginlägg som det "puffas" ivrigt för på hemsidan, var man ju tvungen att öppna blogger-fönstret. Under den ovannämnda rubrik följer följande notis:
"Den brittiske utbildningsministern Ed Balls har pratat strunt om latinundervisningen i skolan, vilket får Boris Johnson att se rött. Dels för att han älskar språket, dels för att han till skillnad från Balls har reda på vad som händer i skolvärlden. Det finns ett nyvaknat intresse för klassikerna och under de senaste åtta åren har 500 brittiska skolor tagit upp latinet igen."
Man länkas då till en krönika av borgmästare Johnson i The Telegraph, och vi har ju delvis tidigare tagit hans utspel, och jag håller ju helt med det han säger, men jag hittar inte den studie han nämner och som P J Anders Linder även citerar (någon som har länk eller info? Är det faktisk undervisning eller sjävstudier?):
"There is a hunger for the language itself and, thanks to the efforts of a small number of organisations and volunteers, Latin is fighting its way back on to the curriculum. The Cambridge Classics Project did a 2008 study that found that no fewer than 500 secondary schools had started teaching Latin in the past eight years. That is a fantastic thing. Those schools deserve support."
Jag håller med om att detta är finfint, men jag skulle gärna se den studien, inte för att jag misstror den, utan för att det är alltid bra att verifiera sina siffror i annan man lägger ut dem, då antingen snabbt kan bli sanning eller göra en en smula löjlig. (Dessutom har just just denne SvD-skribent tidigare uppvisat att han har väldiga problem med just nuffror i sammanhang som rör latinet, ni minns kanske way back in the day, och man uppvisade en total okunnighet om skillnaden i gymnasieskolans A, B och C-kurser.
En liten rättelse kom visserligen, efter påtryckningar, men jag kan inte låta bli att undra, att om man handskas på detta sätt med fakta i ett område jag vet något om, vad ska jag då ha för tillit till övriga påståenden som görs av denne?)
Min huvudsakliga irritation bottnar dock i detsamma som tidigare; varför är det bara värt att ta upp, de klassiska språken, när det rapporteras om det i brittiska tidningar? Varför en större fascination för politisk styrning och ignorans i fråga om språkundervisning i de klassiska språken på den dimmiga ön än i det land han faktiskt lever och är verksam? Om han bara gick in på t.ex Klassikerförbundets hemsida(svårnavigerad, det erkänns, men det finns förklaringar och siffror över gymnasiets olika latinkurser!!!) skulle sen gode P J kunna se att latinet har strider och motståndare här i landet (eller så kan han bara fråga Gudmundson, som vet), och vad den nya gymnasiereformen som är under utarbetande kommer ha för inverkan på de klassiska språken i skolorna. Anglofili av detta slag är inte bra, och luktar mer cargo-kultur än utrikesrapportering. (Om man nödvändigtvis behöver något att ta avstamp i, varför inte Sture Linnérs alltför tidiga bortgång.)
Och rubriken väcker så många frågor. Boris vill ha latinet i skolorna, ergo Boris är en del av "verklighetens folk"? Jag vill ha latin i skolorna, är jag alltså en del av "verklighetens folk"? Hot dog! Jag har fortfarande inte begripit mig på den benämningen, så det var skönt att få en liten förklaring (man vill ha latin i skolorna) och glädjande vetskap om att man är en del av denna massrörelse.
Dock, när man under sitt sängbundna frukosterande och virtuella tidningsläsande ramlar över rubriken "Verklighetens folk vill ha latin", tydligen ett blogginlägg som det "puffas" ivrigt för på hemsidan, var man ju tvungen att öppna blogger-fönstret. Under den ovannämnda rubrik följer följande notis:
"Den brittiske utbildningsministern Ed Balls har pratat strunt om latinundervisningen i skolan, vilket får Boris Johnson att se rött. Dels för att han älskar språket, dels för att han till skillnad från Balls har reda på vad som händer i skolvärlden. Det finns ett nyvaknat intresse för klassikerna och under de senaste åtta åren har 500 brittiska skolor tagit upp latinet igen."
Man länkas då till en krönika av borgmästare Johnson i The Telegraph, och vi har ju delvis tidigare tagit hans utspel, och jag håller ju helt med det han säger, men jag hittar inte den studie han nämner och som P J Anders Linder även citerar (någon som har länk eller info? Är det faktisk undervisning eller sjävstudier?):
"There is a hunger for the language itself and, thanks to the efforts of a small number of organisations and volunteers, Latin is fighting its way back on to the curriculum. The Cambridge Classics Project did a 2008 study that found that no fewer than 500 secondary schools had started teaching Latin in the past eight years. That is a fantastic thing. Those schools deserve support."
Jag håller med om att detta är finfint, men jag skulle gärna se den studien, inte för att jag misstror den, utan för att det är alltid bra att verifiera sina siffror i annan man lägger ut dem, då antingen snabbt kan bli sanning eller göra en en smula löjlig. (Dessutom har just just denne SvD-skribent tidigare uppvisat att han har väldiga problem med just nuffror i sammanhang som rör latinet, ni minns kanske way back in the day, och man uppvisade en total okunnighet om skillnaden i gymnasieskolans A, B och C-kurser.
En liten rättelse kom visserligen, efter påtryckningar, men jag kan inte låta bli att undra, att om man handskas på detta sätt med fakta i ett område jag vet något om, vad ska jag då ha för tillit till övriga påståenden som görs av denne?)
Min huvudsakliga irritation bottnar dock i detsamma som tidigare; varför är det bara värt att ta upp, de klassiska språken, när det rapporteras om det i brittiska tidningar? Varför en större fascination för politisk styrning och ignorans i fråga om språkundervisning i de klassiska språken på den dimmiga ön än i det land han faktiskt lever och är verksam? Om han bara gick in på t.ex Klassikerförbundets hemsida(svårnavigerad, det erkänns, men det finns förklaringar och siffror över gymnasiets olika latinkurser!!!) skulle sen gode P J kunna se att latinet har strider och motståndare här i landet (eller så kan han bara fråga Gudmundson, som vet), och vad den nya gymnasiereformen som är under utarbetande kommer ha för inverkan på de klassiska språken i skolorna. Anglofili av detta slag är inte bra, och luktar mer cargo-kultur än utrikesrapportering. (Om man nödvändigtvis behöver något att ta avstamp i, varför inte Sture Linnérs alltför tidiga bortgång.)
Och rubriken väcker så många frågor. Boris vill ha latinet i skolorna, ergo Boris är en del av "verklighetens folk"? Jag vill ha latin i skolorna, är jag alltså en del av "verklighetens folk"? Hot dog! Jag har fortfarande inte begripit mig på den benämningen, så det var skönt att få en liten förklaring (man vill ha latin i skolorna) och glädjande vetskap om att man är en del av denna massrörelse.
Subscribe to:
Posts (Atom)