Har överlevt midsommar, och gör mig nu reda för ett sista förtvivlat ryck av arbete, då det faktiskt vore bra om det jobbades något denna termin, och detta måste ske nu.
Innan jag kan ta itu med detta måste lite småbitar rensas från hjärnan:
- Minns ni de hundar som jag hjälpte till att döpa, då en kennel ringde institutionen och bad om assistans i detta? (Frågan vad doktorander gör hela dagarna anses väl nu besvarad) Namnen som valdes är Amica, Amicus, Amor Fidei ('Fidde'), Amadeus, Amadea, Amorina, Amorosa och Amor Vitae. Ni hittar bilder på vovvarna här.
- Det är generellt sett synd om doktorander, än mer om man råkat ha ihjäl en legend.
- I höst kommer äntligen en ny svensk Catullus-översättning! (Linde behövde i sanning ersättas)
- Jag måste faktiskt lyfta upp detta från kommentarena, då det är faktaspäckat och nyttigt, samt att det gör mig varm av lycka att översättaren till Saylors deckare besitter dessa kunskaper, och till råga på allt är sherlockian (om det nu är hon som skriver)!:
"De elaka men vackra talen mot Catilina finns i svensk översättning av Bertil Cavallin i "Sex tal inför senaten och folket" från 1975. Där finns också försvarstalen för Sextus Roscius respektive Milo. Samtliga dessa tal bildar för övrigt utgångspunkt för Steven Saylors utmärkta böcker "Catilinas gåta", "Romarblod" respektive den ännu inte översatta "Murder on the Appian Way".Bertil Cavallin har också översatt Femte talet mot Verres och talet för Marcellus i "Tre politiska tal" från 1973. Talet mot Verres är fullkomligt hjärtskärande och inget för känsliga själar.Båda de ovan nämnda samlingarna är i litet, behändigt format och finns på de flesta kommunbibliotek. Man kan också köpa dem ganska billigt på antikvariat. Rekommenderas!Jag skulle också gärna vilja läsa en riktigt bra biografi över Cicero, om någon har ett tips!"
Någon som har ett tips?
- En SvD-recension av 'Neapel och Campania. Historia, människor och kultur i Vesuvius skugga'. Den är säkert utmärkt, med historiska beskrivningar och så, men jag har personligen lite svårt för böcker av denna typ.
Sunday, June 24, 2007
Wednesday, June 20, 2007
Sicut erat in principio
Då det tentats och slagits runt en dag (jag säger bara Prop-fest) har frågelådan blivit något eftersatt, men nu görs ett ryck att avverka de frågor som fått ligga och jäsa till sig.
Dan har en tatueringsfråga:
"Jag tänkte tatuera min dotters namn+saecula saeculorum ska det vara "in" innan saecula saeculorum ?Filippa "in" saecula saeculorum ?"
Du måste definitivt ha ett in vid saecula, ty det är det som är 'i' i 'i evigheters evighet', det blir ganska betydelselöst annars.
Visserligen funkar det med Filippa in saecula saeculorum, ngt elliptiskt, men det kanske inte vore fel att även hänga på något litet bestämmande, typ mea eller dylikt?
Även Gabrielle har en taueringsfråga, lite knepigare dock och once removed, så att säga:
"Jag har själv ett par år med latin bakom mig men blev konfunderad när en vän bad mig översätta "What goes around comes around" till latin. Han ville ha det som tatuering.
Det närmsta jag har kommit är Ciceros "Ut sementem feceris, ita metes." men det låter så oerhört träigt. Dessutom får man inte med det cykliska utan det blir en linjär tidsaspekt. Så jag tänkte fråga om du har några bättre förslag? Skulle verkligen vara tacksam (då roliga latinska citat-sidorna erbjuder förslag som "Id quot circumiret, circumveniat", vem vill tatuera in det för all framtid?)!! "
Nja, ut sementem... kan väl ändå sägas vara cykliskt, då det liksom sker gång på gång.
En intressant fråga, hur som helst, och svår att besvara. rent spontant tänker jag något i stil med facta redeunt/redibant, eller varför inte sua facta cuique redeunda (hmm, ser iaf snyggt ut), eller facta revertuntur, alltså ngt i stil med 'handlingar/gärningar återvänder'. Ska fundera lite.
Håller med om att id quod circumiret.. inte är så snygg eller klassisk (även om The Independent använder denna, och tänk, en artikel om latinets tillstånd i England, nu kanske ngn svensk landsortsblaska bestämmer sig för att uttala sig om de klassiska språken, dock inte deras sits i Sverige, ty det är ointressant), är dock svag för Cicerocitatet.
Dan har en tatueringsfråga:
"Jag tänkte tatuera min dotters namn+saecula saeculorum ska det vara "in" innan saecula saeculorum ?Filippa "in" saecula saeculorum ?"
Du måste definitivt ha ett in vid saecula, ty det är det som är 'i' i 'i evigheters evighet', det blir ganska betydelselöst annars.
Visserligen funkar det med Filippa in saecula saeculorum, ngt elliptiskt, men det kanske inte vore fel att även hänga på något litet bestämmande, typ mea eller dylikt?
Även Gabrielle har en taueringsfråga, lite knepigare dock och once removed, så att säga:
"Jag har själv ett par år med latin bakom mig men blev konfunderad när en vän bad mig översätta "What goes around comes around" till latin. Han ville ha det som tatuering.
Det närmsta jag har kommit är Ciceros "Ut sementem feceris, ita metes." men det låter så oerhört träigt. Dessutom får man inte med det cykliska utan det blir en linjär tidsaspekt. Så jag tänkte fråga om du har några bättre förslag? Skulle verkligen vara tacksam (då roliga latinska citat-sidorna erbjuder förslag som "Id quot circumiret, circumveniat", vem vill tatuera in det för all framtid?)!! "
Nja, ut sementem... kan väl ändå sägas vara cykliskt, då det liksom sker gång på gång.
En intressant fråga, hur som helst, och svår att besvara. rent spontant tänker jag något i stil med facta redeunt/redibant, eller varför inte sua facta cuique redeunda (hmm, ser iaf snyggt ut), eller facta revertuntur, alltså ngt i stil med 'handlingar/gärningar återvänder'. Ska fundera lite.
Håller med om att id quod circumiret.. inte är så snygg eller klassisk (även om The Independent använder denna, och tänk, en artikel om latinets tillstånd i England, nu kanske ngn svensk landsortsblaska bestämmer sig för att uttala sig om de klassiska språken, dock inte deras sits i Sverige, ty det är ointressant), är dock svag för Cicerocitatet.
Ora et labora
Igår bjöds det på några ord från en latinstudent i Lund, och hennes tankar om debaclet.
Idag tänkte jag att vi skulle vända och vrida lite på detta och titt på vad den förtjusande Lovisa har skrivit på sin blogg om beslutet om nedlägning. Hon kan nämligen bjuda på en annan sida av saken då hon suttit i Områdesstyrelsen, och sålunda, såsom hon själv säger (läs hela hennes inlägg!), "aktivt har medverkat till latinets nedläggning". Intet ont om henne dock, ty hon förstår det viktiga (och ja, jag har bett om lov för detta citerande):
"Men naturligtvis måste vi fråga oss om vi kan bedriva någon historiserande forskning om tiden innan 1800-talet i något ämne utan latin och grekiska. Och naturligtvis blir, åtminstone mitt, svar; nej, det kan vi inte. De klassiska språken har ett egenvärde i sig, men är också oändligt viktiga som redskap inom all humanistisk forskning. Skulle någon kunna tänka sig en Shakespeareforskare inte kan engelska eller en fysiker som inte kan räkna? "
Hon påpekar även de sammarbetsproblem som varit, men ger oss ändå hopp, ty hur roligt det än är att vara nattsvart och vråla kuturskymning mot en blodröd himmel, och få magsår pga tanken på detta inträde i en ny medeltid (och jag är definitivt skyldig till sådant beteende), är det faktiskt inte särskilt konstruktivt (kanske dock nödvändigt). Lovisa igen:
"Så, för att avsluta med vad jag inledde med; nej, jag satt inte tyst på mötet när budgeten togs. Att reservera sig hade inte varit konstruktivt utan bara fegt eftersom jag inte hade något alternativt förslag till finansiering och ett protokollsinlägg hade möjligtvis fått mig personligen att må bättre, men hade inte gjort någon skillnad. Istället yrkade jag och Ida in en att-sats om att området aktivt ska verka för att de klassiska språken skall finnas kvar vid fakulteterna, om än i annan form. Och det är jag fullt och fast övertygad om att de kommer att göra, om vi bara samarbetar. "
Låt oss hoppas!
Idag tänkte jag att vi skulle vända och vrida lite på detta och titt på vad den förtjusande Lovisa har skrivit på sin blogg om beslutet om nedlägning. Hon kan nämligen bjuda på en annan sida av saken då hon suttit i Områdesstyrelsen, och sålunda, såsom hon själv säger (läs hela hennes inlägg!), "aktivt har medverkat till latinets nedläggning". Intet ont om henne dock, ty hon förstår det viktiga (och ja, jag har bett om lov för detta citerande):
"Men naturligtvis måste vi fråga oss om vi kan bedriva någon historiserande forskning om tiden innan 1800-talet i något ämne utan latin och grekiska. Och naturligtvis blir, åtminstone mitt, svar; nej, det kan vi inte. De klassiska språken har ett egenvärde i sig, men är också oändligt viktiga som redskap inom all humanistisk forskning. Skulle någon kunna tänka sig en Shakespeareforskare inte kan engelska eller en fysiker som inte kan räkna? "
Hon påpekar även de sammarbetsproblem som varit, men ger oss ändå hopp, ty hur roligt det än är att vara nattsvart och vråla kuturskymning mot en blodröd himmel, och få magsår pga tanken på detta inträde i en ny medeltid (och jag är definitivt skyldig till sådant beteende), är det faktiskt inte särskilt konstruktivt (kanske dock nödvändigt). Lovisa igen:
"Så, för att avsluta med vad jag inledde med; nej, jag satt inte tyst på mötet när budgeten togs. Att reservera sig hade inte varit konstruktivt utan bara fegt eftersom jag inte hade något alternativt förslag till finansiering och ett protokollsinlägg hade möjligtvis fått mig personligen att må bättre, men hade inte gjort någon skillnad. Istället yrkade jag och Ida in en att-sats om att området aktivt ska verka för att de klassiska språken skall finnas kvar vid fakulteterna, om än i annan form. Och det är jag fullt och fast övertygad om att de kommer att göra, om vi bara samarbetar. "
Låt oss hoppas!
Tuesday, June 19, 2007
inclinata resurget
Jag uppskattar alltid att höra från dem som händelsevis snubblar över bloggen, och i synnerhet gillar jag att höra från lundensarna, för att få rapporter från fronten.
Jag har haft ynnesten att korrespondera lite kort med en student från Lund, som har intressanta synpunkter på debaclet. Hon berättar kort om sig själv (jorå, jag har bett om tillåtelse att lägga ut detta):
”Just nu är det mycket odi et amo inför studierna. Jag har förläst
mig på språk (tyska tre terminer och klassisk greiska två just innan
latinet) - jag är långt ifrån enbart en s.k språkmänniska! - och
det hjälper inte så mycket att latin ofta känns svårt. Men jag
gläds något så fruktansvärt åt att ändå få vara en av dem med
klassisk bildning! Just nu är det inte många i omgivningen som förstår
vad man ska ha det till, men om kunskapens rot är bitter, så är
frukterna desto ljuvligare. Jag ska skriva in mig på C-kursen i höst, men
annars ska jag läsa litteraturvetenskap. Det känns bra. Och först
då, "ute bland andra, vanliga dödliga människor" (eller "the hoi
polloi" för att vara grekisk av mig) kanske jag kommer förstå vad jag har
för kunskaper och ja, kanske även insikter, tack vara mina klassiska
språk. Ibland måste man ta en paus och se allt lite på avstånd för
att uppskatta saker och ting.”
Och i ett senare mail:
” Lund känns så fruktansvärt igengrott när det gäller aktion mot nedläggningen.
Mycket få reaktioner. Iallafall inga varaktiga. Man kan undra vart alla
latinister och greker som studerat innan mig och mina kursare har tagit
vägen? Eller klassiska studenter i andra städer; Var finns deras
röster? Bryr de sig inte? Eller vet de helt enkelt, precis som jag, lika
lite hur de ska reagera och påverka?
"Hej Bullen, på min skola ska de lägga ner latinet. Jag vill göra
något, men vet inte vad. Mina kursare är till antalet sex. Tre är
pensionärer. Vi är doldisar på SOL. Jag känner mig så ensam. Jag vet
inte vad jag ska göra."
Vem vet, kanske händer det något från min sida trots allt. Kanske
får jag någon ny idé. Men det är ensamt. Tänk om man hade ett
kontaktnät med alla andra latinstudenter i Sverige. Det vore en styrka.”
Börja med att gå med i Klassikerförbundet, visserligen inget regelrätt kontaktnät och ej heller direkt en kamporganisation, men det gör att man känner sig lite mindre ensam. Jag önskar att jag kunde säga att folk i vårt land egentligen bryr sig, och att det är bara det faktum att media (praeter Sydsvenskan) närapå helt ignorerat försyndelserna som gör att folkstormen har uteblivit, men min cynism säger tyvärr annorlunda.
Ett kontaktnät för latinstudenter (eller för den delen studenter av klassiska språk) är i sanning en utmärkt idé. Det finns en liten skara, har jag förstått, som ibland ambulerar förbi denna blogg, och ni skulle väl kunna göra ett försök?
Jag har haft ynnesten att korrespondera lite kort med en student från Lund, som har intressanta synpunkter på debaclet. Hon berättar kort om sig själv (jorå, jag har bett om tillåtelse att lägga ut detta):
”Just nu är det mycket odi et amo inför studierna. Jag har förläst
mig på språk (tyska tre terminer och klassisk greiska två just innan
latinet) - jag är långt ifrån enbart en s.k språkmänniska! - och
det hjälper inte så mycket att latin ofta känns svårt. Men jag
gläds något så fruktansvärt åt att ändå få vara en av dem med
klassisk bildning! Just nu är det inte många i omgivningen som förstår
vad man ska ha det till, men om kunskapens rot är bitter, så är
frukterna desto ljuvligare. Jag ska skriva in mig på C-kursen i höst, men
annars ska jag läsa litteraturvetenskap. Det känns bra. Och först
då, "ute bland andra, vanliga dödliga människor" (eller "the hoi
polloi" för att vara grekisk av mig) kanske jag kommer förstå vad jag har
för kunskaper och ja, kanske även insikter, tack vara mina klassiska
språk. Ibland måste man ta en paus och se allt lite på avstånd för
att uppskatta saker och ting.”
Och i ett senare mail:
” Lund känns så fruktansvärt igengrott när det gäller aktion mot nedläggningen.
Mycket få reaktioner. Iallafall inga varaktiga. Man kan undra vart alla
latinister och greker som studerat innan mig och mina kursare har tagit
vägen? Eller klassiska studenter i andra städer; Var finns deras
röster? Bryr de sig inte? Eller vet de helt enkelt, precis som jag, lika
lite hur de ska reagera och påverka?
"Hej Bullen, på min skola ska de lägga ner latinet. Jag vill göra
något, men vet inte vad. Mina kursare är till antalet sex. Tre är
pensionärer. Vi är doldisar på SOL. Jag känner mig så ensam. Jag vet
inte vad jag ska göra."
Vem vet, kanske händer det något från min sida trots allt. Kanske
får jag någon ny idé. Men det är ensamt. Tänk om man hade ett
kontaktnät med alla andra latinstudenter i Sverige. Det vore en styrka.”
Börja med att gå med i Klassikerförbundet, visserligen inget regelrätt kontaktnät och ej heller direkt en kamporganisation, men det gör att man känner sig lite mindre ensam. Jag önskar att jag kunde säga att folk i vårt land egentligen bryr sig, och att det är bara det faktum att media (praeter Sydsvenskan) närapå helt ignorerat försyndelserna som gör att folkstormen har uteblivit, men min cynism säger tyvärr annorlunda.
Ett kontaktnät för latinstudenter (eller för den delen studenter av klassiska språk) är i sanning en utmärkt idé. Det finns en liten skara, har jag förstått, som ibland ambulerar förbi denna blogg, och ni skulle väl kunna göra ett försök?
Sunday, June 17, 2007
Non est ingenii cumba gravanda tui
Är något grinig även idag, denna andra och sista dag av festligheterna, borde inte suttit uppe sent och druckit folköl och kir med di små funktionärerna. I övrigt har det gått strålande, visserligen en del av de små missöden som man kan vänta sig då en sådan massa av folk samlas, men idag då tälten rullas ihop, mailadresser utbyts med tomma löften om att hålla kontakten, och försvunna prylar eftersöks, tror jag alla är ense om att det måste bli av även nästa år.
Så med tanke på att jag just nu bemannar hittegods-disken, med en sprängande huvudvärk (det är svårt att avgöra mängden sprit då den är i en kåsa) och med datorn på trötta knän, bjuds ni på följande av Propertius:
III.23
Ergo tam doctae nobis periere tabellae,
scripta quibus pariter tot periere bona!
has quondam nostris manibus detriverat usus,
qui non signatas iussit habere fidem.
illae iam sine me norant placare puellas,
et quaedam sine me verba diserta loqui.
non illas fixum caras effecerat aurum:
vulgari buxo sordida cera fuit.
qualescumque mihi semper mansere fideles,
semper et effectus promeruere bonos.
forsitan haec illis fuerunt mandata tabellis:
'irascor, quoniam's, lente, moratus heri.
an tibi nescio quae visast formosior? an tu
non bona de nobis crimina ficta iacis?'
aut dixit: 'venies hodie, cessabimus una:
hospitium tota nocte paravit Amor,'
et quaecumque volens reperit non stulta puella
garrula, cum blandis dicitur hora dolis.
me miserum, his aliquis rationem scribit avarus
et ponit duras inter ephemeridas!
quas si quis mihi rettulerit, donabitur auro:
quis pro divitiis ligna retenta velit? *
i puer, et citus haec aliqua propone columna,
et dominum Esquiliis scribe habitare tuum.
Översättningen är, som alltid, av festivalens eget skyddshelgon, the one and only Björkeson:
De som visste allt, mina vaxtavlor, bara försvunna
spårlöst, och samman med dem så många vänliga ord!
Flitigt bruk av min hand hade nött dem, så att det tydligt
syntes från vem de kom, även förutan sigill.
Blidka en kvinna utan min hjälp, den konsten förstod de,
och, fast jag själv ej var med, föra ett vältaligt språk.
Ingen guldsmyckad kant gav tavlorna värde, och vanligt
buxbom bestpd de av, vaxet var smutsigt och fult.
men hur enkla än de var, förblev de mig ständigt
trogna, och varje gång hade de önskad effekt.
Kanske följande ord-vem vet?- hade skrivits i vaxet:
"Nu är jag arg: igår, drönare, kom du försent.
Så du har redan fått tag på en vackrare? Går du och sprider
elakt förtal om mig, fastän jag ingenting gjort?"
Men kanske skrev hon: "Kom idag, låt oss vara tillsamman:
Amor har alldeles nyss ordnat en helnatt åt dig",
eller vadhelst en klipsk och villig flicka förtror oss,
när hon vill avtala tid för sin ljuva försåt.
Ve mig! En snåljåp präntar nu in på dem sina siffror,
och någon vidrig, pervers kassabok ställs de brevid!
Den får belöning i guld som återlämnar dem till mig:
vem vill ha gammalt trä, hellre än riklig förtjänst?
Skynda pojke, sätt upp på pelare lappen jag ger dig,
fort! Esquilinens höjd, skriv det, är ägarens adress!
*raden synes vara en konjektur för quisenta velit, och jag ger den här som Björkeson önskar
Så med tanke på att jag just nu bemannar hittegods-disken, med en sprängande huvudvärk (det är svårt att avgöra mängden sprit då den är i en kåsa) och med datorn på trötta knän, bjuds ni på följande av Propertius:
III.23
Ergo tam doctae nobis periere tabellae,
scripta quibus pariter tot periere bona!
has quondam nostris manibus detriverat usus,
qui non signatas iussit habere fidem.
illae iam sine me norant placare puellas,
et quaedam sine me verba diserta loqui.
non illas fixum caras effecerat aurum:
vulgari buxo sordida cera fuit.
qualescumque mihi semper mansere fideles,
semper et effectus promeruere bonos.
forsitan haec illis fuerunt mandata tabellis:
'irascor, quoniam's, lente, moratus heri.
an tibi nescio quae visast formosior? an tu
non bona de nobis crimina ficta iacis?'
aut dixit: 'venies hodie, cessabimus una:
hospitium tota nocte paravit Amor,'
et quaecumque volens reperit non stulta puella
garrula, cum blandis dicitur hora dolis.
me miserum, his aliquis rationem scribit avarus
et ponit duras inter ephemeridas!
quas si quis mihi rettulerit, donabitur auro:
quis pro divitiis ligna retenta velit? *
i puer, et citus haec aliqua propone columna,
et dominum Esquiliis scribe habitare tuum.
Översättningen är, som alltid, av festivalens eget skyddshelgon, the one and only Björkeson:
De som visste allt, mina vaxtavlor, bara försvunna
spårlöst, och samman med dem så många vänliga ord!
Flitigt bruk av min hand hade nött dem, så att det tydligt
syntes från vem de kom, även förutan sigill.
Blidka en kvinna utan min hjälp, den konsten förstod de,
och, fast jag själv ej var med, föra ett vältaligt språk.
Ingen guldsmyckad kant gav tavlorna värde, och vanligt
buxbom bestpd de av, vaxet var smutsigt och fult.
men hur enkla än de var, förblev de mig ständigt
trogna, och varje gång hade de önskad effekt.
Kanske följande ord-vem vet?- hade skrivits i vaxet:
"Nu är jag arg: igår, drönare, kom du försent.
Så du har redan fått tag på en vackrare? Går du och sprider
elakt förtal om mig, fastän jag ingenting gjort?"
Men kanske skrev hon: "Kom idag, låt oss vara tillsamman:
Amor har alldeles nyss ordnat en helnatt åt dig",
eller vadhelst en klipsk och villig flicka förtror oss,
när hon vill avtala tid för sin ljuva försåt.
Ve mig! En snåljåp präntar nu in på dem sina siffror,
och någon vidrig, pervers kassabok ställs de brevid!
Den får belöning i guld som återlämnar dem till mig:
vem vill ha gammalt trä, hellre än riklig förtjänst?
Skynda pojke, sätt upp på pelare lappen jag ger dig,
fort! Esquilinens höjd, skriv det, är ägarens adress!
*raden synes vara en konjektur för quisenta velit, och jag ger den här som Björkeson önskar
Saturday, June 16, 2007
Certa loquor, sed nulla fides
Då, i enlighet med förra årets deliriskt instiftade tradition, latinbloggens Propertiusfestival sammanfaller med Hultsfred (vilket egentligen är idiotiskt, ingen ska behöva välja, och det är svårt att boka bajamajor), visserligen med vissa begränsnigar ty Prop-fest (såsom den kallas) är blott två dagar, skedde, mot alla odds, den högtidliga invigningen i morse, i ett gråmulet Göteborg.
Det var länge osäkert om den skulle gå av stapeln, logistikproblemen från förra året (malaria-epidemin i tältlägret, den s.k "vattenmelonsincidenten" (inget åtal väcktes dock), det oresonliga priset på myrra, och det faktum att Kenneth Pound flyttat permanent till Phuket) var en mörk skugga, men tack vare alla frivilliginsatser blir festivalen av även i år!
Årets t-tröjor är blekblå, med 'Prop-fest -07' på bröstet och Sed tamen obsistam. Teritur robigine mucro ferreus et parvo saepe liquore silex (då det som sagt in i det sista var osäkert om det skulle bli av) i glittrande mörkgrön snirklig skrift.
Nåväl, till festivalens ena huvudperson:
II.5
Hoc verum est, tota te ferri, Cynthia, Roma,
et non ignota vivere nequitia?
haec merui sperare? dabis mihi, perfida, poenas;
et nobis aliquo, Cynthia, ventus erit.
inveniam tamen e multis fallacibus unam,
quae fieri nostro carmine nota velit,
nec mihi tam duris insultet moribus et te
vellicet: heu sero flebis amata diu.
nunc est ira recens, nunc est discedere tempus:
si dolor afuerit, crede, redibit amor.
non ita Carpathiae variant Aquilonibus undae,
nec dubio nubes vertitur atra Noto,
quam facile irati verbo mutantur amantes:
dum licet, iniusto subtrahe colla iugo.
nec tu non aliquid, sed prima nocte, dolebis;
omne in amore malum, si patiare, leve est.
at tu per dominae Iunonis dulcia iura
parce tuis animis, vita, nocere tibi.
non solum taurus ferit uncis cornibus hostem,
verum etiam instanti laesa repugnat ovis.
nec tibi periuro scindam de corpore vestis,
nec mea praeclusas fregerit ira fores,
nec tibi conexos iratus carpere crinis,
nec duris ausim laedere pollicibus:
rusticus haec aliquis tam turpia proelia quaerat,
cuius non hederae circuiere caput.
scribam igitur, quod non umquam tua deleat aetas,
'Cynthia, forma potens; Cynthia, verba levis.'
crede mihi, quamvis contemnas murmura famae,
hic tibi pallori, Cynthia, versus erit.
Den andre huvudrollsinnehavern, vår dyrkade Björkeson, som gjord en finfin översättning av just Propertius (kan fås till det speciella festivalpriset, blott 37 kronor på adlibris!), får här tolka dikten ovan:
Så är det sant vad man pratar om dig i Rom? Att du lever,
Cynthia, ett så sakmlöst liv, utan att dölja det ens?
Detta är alltså min lön! Det här ska du nog få betala,
trolösa! Annan famn finns det väl också för mig.
Bland alla dessa, så falska de är, skall jag säkert möta
en som vill se sitt namn odödliggjort i min dikt
och inte uppträder så att jag kränks, men ställer i skamvrån
dig som jag länge höll kär- ack, du skall gråta för sent!
Nu när vreden är ny, då är rätta stunden att skiljas:
kärleken kommer igen, vet jag , om skadorna läks.
så snabbt skiftar ej Karpathos' våg för nordliga vindar
och inget regnsvart moln skingras av Sunnan så lätt
som med ett enkelt ord två älskandes hat blåser undan:
därför, medan du kan, kasta ditt tyngande ok!
Smärtan slipper du ej, men efter en natt går den över:
hjärtats plåga är lätt, bara den tappert fördras.
Men vid vår drottning Junos kärlekslagar, ber jag dig,
älskade, dämpa din harm, undvik att skada dig själv.
Tjuren går till attak med buktiga horn mot rivalen;
utsätts ett får för våld kämpar det också emot.
Jag tänker ej rycka av din trolösa kropp några kläder,
inte i vredesmod krossa din tillstängda port;
aldrig dristar jag mig att göra dig illa med hårda
nypor och blind av harm slita ditt flätade hår.
I sådan neslig strid må bondtölpar finna sitt nöje,
de som aldrig har krönt hjässan med murgrönans blad.
men jag skall skriva en rad som ej plånas ut fast du åldras:
"Ingen är som Cynthia skön- ingen så svekfull som hon."
Tro mig, hur mycket än du föraktar viskande rykten:
var gång du läser min vers, Cynthia, skall du bli blek.
Det är en utmärkt översättning, dock tycker jag lite av styrkan i 28 försvinner; Cynthia forma potens, Cynthia verba levis, som ordagrant blir ung. 'Cyntia är stark/mäktig i skönhet, svag i att hålla sitt ord'. A minor detail, och jag är väl lite grinig då jag stått och fixat med funkisarnas linsgryta sedan tidigt i morse.
Det var länge osäkert om den skulle gå av stapeln, logistikproblemen från förra året (malaria-epidemin i tältlägret, den s.k "vattenmelonsincidenten" (inget åtal väcktes dock), det oresonliga priset på myrra, och det faktum att Kenneth Pound flyttat permanent till Phuket) var en mörk skugga, men tack vare alla frivilliginsatser blir festivalen av även i år!
Årets t-tröjor är blekblå, med 'Prop-fest -07' på bröstet och Sed tamen obsistam. Teritur robigine mucro ferreus et parvo saepe liquore silex (då det som sagt in i det sista var osäkert om det skulle bli av) i glittrande mörkgrön snirklig skrift.
Nåväl, till festivalens ena huvudperson:
II.5
Hoc verum est, tota te ferri, Cynthia, Roma,
et non ignota vivere nequitia?
haec merui sperare? dabis mihi, perfida, poenas;
et nobis aliquo, Cynthia, ventus erit.
inveniam tamen e multis fallacibus unam,
quae fieri nostro carmine nota velit,
nec mihi tam duris insultet moribus et te
vellicet: heu sero flebis amata diu.
nunc est ira recens, nunc est discedere tempus:
si dolor afuerit, crede, redibit amor.
non ita Carpathiae variant Aquilonibus undae,
nec dubio nubes vertitur atra Noto,
quam facile irati verbo mutantur amantes:
dum licet, iniusto subtrahe colla iugo.
nec tu non aliquid, sed prima nocte, dolebis;
omne in amore malum, si patiare, leve est.
at tu per dominae Iunonis dulcia iura
parce tuis animis, vita, nocere tibi.
non solum taurus ferit uncis cornibus hostem,
verum etiam instanti laesa repugnat ovis.
nec tibi periuro scindam de corpore vestis,
nec mea praeclusas fregerit ira fores,
nec tibi conexos iratus carpere crinis,
nec duris ausim laedere pollicibus:
rusticus haec aliquis tam turpia proelia quaerat,
cuius non hederae circuiere caput.
scribam igitur, quod non umquam tua deleat aetas,
'Cynthia, forma potens; Cynthia, verba levis.'
crede mihi, quamvis contemnas murmura famae,
hic tibi pallori, Cynthia, versus erit.
Den andre huvudrollsinnehavern, vår dyrkade Björkeson, som gjord en finfin översättning av just Propertius (kan fås till det speciella festivalpriset, blott 37 kronor på adlibris!), får här tolka dikten ovan:
Så är det sant vad man pratar om dig i Rom? Att du lever,
Cynthia, ett så sakmlöst liv, utan att dölja det ens?
Detta är alltså min lön! Det här ska du nog få betala,
trolösa! Annan famn finns det väl också för mig.
Bland alla dessa, så falska de är, skall jag säkert möta
en som vill se sitt namn odödliggjort i min dikt
och inte uppträder så att jag kränks, men ställer i skamvrån
dig som jag länge höll kär- ack, du skall gråta för sent!
Nu när vreden är ny, då är rätta stunden att skiljas:
kärleken kommer igen, vet jag , om skadorna läks.
så snabbt skiftar ej Karpathos' våg för nordliga vindar
och inget regnsvart moln skingras av Sunnan så lätt
som med ett enkelt ord två älskandes hat blåser undan:
därför, medan du kan, kasta ditt tyngande ok!
Smärtan slipper du ej, men efter en natt går den över:
hjärtats plåga är lätt, bara den tappert fördras.
Men vid vår drottning Junos kärlekslagar, ber jag dig,
älskade, dämpa din harm, undvik att skada dig själv.
Tjuren går till attak med buktiga horn mot rivalen;
utsätts ett får för våld kämpar det också emot.
Jag tänker ej rycka av din trolösa kropp några kläder,
inte i vredesmod krossa din tillstängda port;
aldrig dristar jag mig att göra dig illa med hårda
nypor och blind av harm slita ditt flätade hår.
I sådan neslig strid må bondtölpar finna sitt nöje,
de som aldrig har krönt hjässan med murgrönans blad.
men jag skall skriva en rad som ej plånas ut fast du åldras:
"Ingen är som Cynthia skön- ingen så svekfull som hon."
Tro mig, hur mycket än du föraktar viskande rykten:
var gång du läser min vers, Cynthia, skall du bli blek.
Det är en utmärkt översättning, dock tycker jag lite av styrkan i 28 försvinner; Cynthia forma potens, Cynthia verba levis, som ordagrant blir ung. 'Cyntia är stark/mäktig i skönhet, svag i att hålla sitt ord'. A minor detail, och jag är väl lite grinig då jag stått och fixat med funkisarnas linsgryta sedan tidigt i morse.
Nomen atque omen
Linnér recenserar 'Den grekiska mytologins värld' i SvD:
"Inga berättelser har haft större inflytande än antikens grekiska myter. Tänk till exempel på de stordåd som Herakles uträttade då han befriade världen från allehanda odjur. Bragderna framställs på tusen och åter tusen antika vasmålningar och ger fortfarande eko i modern svensk romankonst liksom i våra senaste filmer och interaktiva dataspelsprogram.
...
CG Jung uppfattade ju myterna som arketypiska mönster, lagrade i ett kollektivt omedvetet. Ett annat fascinerande diskussionsämne: det komplementära förhållandet mellan myt och vetenskap, förnuftets mytologi, om man så vill. Om detta kan Platon lära oss mycket, liksom senare bland andra Hölderlin och Schelling. Märkligt är att när Platon söker formulera de högsta sanningarna griper han till myterna."
Samt världens roligaste slutkläm på recensionen (DNs är lite mer sansad)av den förtjusande Ecos 'Kräftgång':
"Må vara att det här inte är en av de Eco-böcker som man ”måste” läsa, men den fungerar bra som sommarläsning i hängmattan för humanistiskt bildade läsare med viss kunskap om italiensk samtidskultur."
"Inga berättelser har haft större inflytande än antikens grekiska myter. Tänk till exempel på de stordåd som Herakles uträttade då han befriade världen från allehanda odjur. Bragderna framställs på tusen och åter tusen antika vasmålningar och ger fortfarande eko i modern svensk romankonst liksom i våra senaste filmer och interaktiva dataspelsprogram.
...
CG Jung uppfattade ju myterna som arketypiska mönster, lagrade i ett kollektivt omedvetet. Ett annat fascinerande diskussionsämne: det komplementära förhållandet mellan myt och vetenskap, förnuftets mytologi, om man så vill. Om detta kan Platon lära oss mycket, liksom senare bland andra Hölderlin och Schelling. Märkligt är att när Platon söker formulera de högsta sanningarna griper han till myterna."
Samt världens roligaste slutkläm på recensionen (DNs är lite mer sansad)av den förtjusande Ecos 'Kräftgång':
"Må vara att det här inte är en av de Eco-böcker som man ”måste” läsa, men den fungerar bra som sommarläsning i hängmattan för humanistiskt bildade läsare med viss kunskap om italiensk samtidskultur."
Friday, June 15, 2007
correctio
Då jag som sagt, levt i ett hyperkoncentrerat pluggtillstånd senaste dagarna, har latinistögat på nyhetsraporteringen blivit eftersatt och på ngt vis ka det väl tas igen under de närmsta dagarna. Jahg såg visserligen artikeln om Linnélärjungen Rolander, men jag hade inte tid att lägga ut den här, så det gör jag nu:
"Till skillnad från de flesta av Linnés apostlar står han inte i Nationalencyklopedin, och inom Linnéforskningen har han haft rykte om sig att vara en lat, feg och på det hela taget misslyckad figur. Han var sjuk i stort sett hela tiden under de sju månader 1755 som han tillbringade i den holländska kolonin Surinam, där han vantrivdes och dessutom lade sig till med kolonisatörernas dryckesvanor. Han kom hem alkoholiserad och på gränsen till vansinnig, har det sagts. Linné var arg och besviken och de bröt med varandra.
Men nu är det dags att återupprätta Daniel Rolander, anser James Dobreff, nypromoverad doktor i latin vid Lunds universitet. James Dobreff är huvudöversättare av Rolanders reserapport, Diarium Surinamicum, till engelska, och huvudredaktör för en kommande, vetenskaplig utgåva av originaltexten som ges ut med stöd av Riksbankens jubileumsfond.– Ingen av alla dem som uttalat sig om Rolander har uppenbarligen läst vad han har skrivit, konstaterar James Dobreff.Och det är kanske inte så konstigt. Diarium Surinamicum består av 699 handskrivna sidor på latin, men den blev aldrig tryckt och utgiven i samtiden."
Nylatin, enormt skoj!
Dock far artikeln med viss osanning, då den hävdar att;
"Handskriften har visserligen varit känd, men den har i alla år legat obeaktad på Botaniska biblioteket i Köpenhamn – ända tills den engelska stiftelsen IK Foundation beslöt sig för att låta översätta och ge ut samtliga reserapporter av Linnés apostlar."
då jag faktiskt sitter här med en kandidatuppsats i latin vid LU från VT-99 i min hand, med titeln 'Daniel Rolander Diarium Surinamicum, en Linnélärjunges dagbok', en för övrigt utmärkt uppsats, som har en fyllig inledning om Rolander, en beskrivning av Surinam och ett god översättning av det avsnitt som hon trankriberat.
"Till skillnad från de flesta av Linnés apostlar står han inte i Nationalencyklopedin, och inom Linnéforskningen har han haft rykte om sig att vara en lat, feg och på det hela taget misslyckad figur. Han var sjuk i stort sett hela tiden under de sju månader 1755 som han tillbringade i den holländska kolonin Surinam, där han vantrivdes och dessutom lade sig till med kolonisatörernas dryckesvanor. Han kom hem alkoholiserad och på gränsen till vansinnig, har det sagts. Linné var arg och besviken och de bröt med varandra.
Men nu är det dags att återupprätta Daniel Rolander, anser James Dobreff, nypromoverad doktor i latin vid Lunds universitet. James Dobreff är huvudöversättare av Rolanders reserapport, Diarium Surinamicum, till engelska, och huvudredaktör för en kommande, vetenskaplig utgåva av originaltexten som ges ut med stöd av Riksbankens jubileumsfond.– Ingen av alla dem som uttalat sig om Rolander har uppenbarligen läst vad han har skrivit, konstaterar James Dobreff.Och det är kanske inte så konstigt. Diarium Surinamicum består av 699 handskrivna sidor på latin, men den blev aldrig tryckt och utgiven i samtiden."
Nylatin, enormt skoj!
Dock far artikeln med viss osanning, då den hävdar att;
"Handskriften har visserligen varit känd, men den har i alla år legat obeaktad på Botaniska biblioteket i Köpenhamn – ända tills den engelska stiftelsen IK Foundation beslöt sig för att låta översätta och ge ut samtliga reserapporter av Linnés apostlar."
då jag faktiskt sitter här med en kandidatuppsats i latin vid LU från VT-99 i min hand, med titeln 'Daniel Rolander Diarium Surinamicum, en Linnélärjunges dagbok', en för övrigt utmärkt uppsats, som har en fyllig inledning om Rolander, en beskrivning av Surinam och ett god översättning av det avsnitt som hon trankriberat.
loquaces
Blev tentad och klar igår vid halvfemtiden, och då kändes det inte som någon idé att sätta sig vid datorn, utan det lockade mer att dricka vin och slumra. Det gick utmärkt faktiskt, för omväxlings skull. Trevliga diskussioner om senantikens förvirrade kejsarsuccession, eventuell africitas, samt detta begrepps vara eller inte vara, jag svettades visserligen floder av nervositet i det kvava rummet, men efter ca två och en halv timmes muntande stapplade jag ut därifrån med beröm och bara one total sctrewup under bältet. Det var så klart hos Ammianus som det körde ihop sig i, jag tabbade mig på Hormisdas replik, sagd med astu gentili. (jag vet, säger er inget, men jag var tvungen att spotta ur mig det)
Jag finns nu åter bland de levande, och kan sålunda notera att årets sommarpratare avslöjats, och då man som bloggare (hu, jag har svårt att se mig själv som det), faktiskt enligt lag är förpliktigad att säga något om detta ska jag väl inte försumma denna plikt.
Precis som förra året, tycker jag det är magert och torftigt. Dock finns det inte så mycket gyldkorn som en stor lysande diamant att vaska fram i detta, då den illustre Linnér ska sommarprata (11/7). (Jag måste säga att jag vida föredrar SvDs lista framför DNs, då Svenskan vänligt nog tillhandahåller titlar till de talande, undrar dock om det är de själva som fått formulera. Stures är "diplomat, professor, författare". Oooo!)
Jag tycker även att Erland Josephson skulle kanske kunna vara värd ett öra (22/7) och så även kanske Lars Fredriksson (6/8), som jag visserligen aldrig hört talas om tidigare, men beskrivningen "sinolog, bibliotekarie" på något vis grep mitt sinne, och den påföljande googlingen visar att han är med i EASL, en sådan organisation som man bara tror ska finnas i en akademisk deckare eller in en roman av Alison Lurie-typen.
Jag noterar även att om man skummar listan ser man att de som har titeln professor eller på ngt vis verkar vara från akademin, är karlar, kvinnor med sådana meriter synes mig ha andra ting som ställer dem i rampljuset, såsom en sjävbiografisk roman eller annat.
Feministen i mig vaknar och undrar varför sommarkommissionen, eller vad man nu ska kalla dem som väljer folk till denna så eftertraktade ära, generellt sett väljer "tyngre" män och "lättare" kvinnor. (Eller för den delen damer som är rikskända för att vara hustru till ngn. Om rätt ska vara rätt borde Bo Sahlin erbjudits att prata) Skulle gärna se några kvinnliga professorer få hålla låda, helst naturligtvis en klassicist, eller varför inte t.ex Stina Hansson, om jag ska vara lite GU-lojal.
Nä, kvinnor ska inte vara intellektuella, de ska vara, även om det är radio, pleasing to the eye.
Jag finns nu åter bland de levande, och kan sålunda notera att årets sommarpratare avslöjats, och då man som bloggare (hu, jag har svårt att se mig själv som det), faktiskt enligt lag är förpliktigad att säga något om detta ska jag väl inte försumma denna plikt.
Precis som förra året, tycker jag det är magert och torftigt. Dock finns det inte så mycket gyldkorn som en stor lysande diamant att vaska fram i detta, då den illustre Linnér ska sommarprata (11/7). (Jag måste säga att jag vida föredrar SvDs lista framför DNs, då Svenskan vänligt nog tillhandahåller titlar till de talande, undrar dock om det är de själva som fått formulera. Stures är "diplomat, professor, författare". Oooo!)
Jag tycker även att Erland Josephson skulle kanske kunna vara värd ett öra (22/7) och så även kanske Lars Fredriksson (6/8), som jag visserligen aldrig hört talas om tidigare, men beskrivningen "sinolog, bibliotekarie" på något vis grep mitt sinne, och den påföljande googlingen visar att han är med i EASL, en sådan organisation som man bara tror ska finnas i en akademisk deckare eller in en roman av Alison Lurie-typen.
Jag noterar även att om man skummar listan ser man att de som har titeln professor eller på ngt vis verkar vara från akademin, är karlar, kvinnor med sådana meriter synes mig ha andra ting som ställer dem i rampljuset, såsom en sjävbiografisk roman eller annat.
Feministen i mig vaknar och undrar varför sommarkommissionen, eller vad man nu ska kalla dem som väljer folk till denna så eftertraktade ära, generellt sett väljer "tyngre" män och "lättare" kvinnor. (Eller för den delen damer som är rikskända för att vara hustru till ngn. Om rätt ska vara rätt borde Bo Sahlin erbjudits att prata) Skulle gärna se några kvinnliga professorer få hålla låda, helst naturligtvis en klassicist, eller varför inte t.ex Stina Hansson, om jag ska vara lite GU-lojal.
Nä, kvinnor ska inte vara intellektuella, de ska vara, även om det är radio, pleasing to the eye.
Tuesday, June 12, 2007
Nulla enim sine adversario corona victoriae
Böcker på mitt skrivbord precis just nu:
- Apuleius, Cupid & Psyche, ed. Kenney
- Der Streit um den Victoriaaltar- Die dritte Relatio des Symmachus und die Briefe 17, 18 und 57 der Mailänder Bischofs Ambrosius, ed. Richard Klein
- Contes Latin Literature: a history
- Rood, The sea, the sea! The shout of the ten thousand in the modern imagination
- Perfect and Emperor: the relationes of Symmachus A.D. 385, ed. Barrow
- Jonge, Kommentar zu Ammianus Marcellinus
- Augustin d'Hippone, Sermons pour la Pâque
- Jones, How I became Hettie Jones
- Gruber, Kommentar zu Boethius de Consolatione Philosophiae
- Teubnertutgåva av Boethius
- Vera, Commento storico alle Relationes di Quinto Aurelio Simmaco
- Ahlbergs latinsk-svenska ordbok
- L&S, A latin dictionary
- Souter, A Glossary of later latin
- 501 Latin Verbs
Plus en hög som jag inte vågar titta på (avhandlingsrelaterat). Tentan närmar sig...
- Apuleius, Cupid & Psyche, ed. Kenney
- Der Streit um den Victoriaaltar- Die dritte Relatio des Symmachus und die Briefe 17, 18 und 57 der Mailänder Bischofs Ambrosius, ed. Richard Klein
- Contes Latin Literature: a history
- Rood, The sea, the sea! The shout of the ten thousand in the modern imagination
- Perfect and Emperor: the relationes of Symmachus A.D. 385, ed. Barrow
- Jonge, Kommentar zu Ammianus Marcellinus
- Augustin d'Hippone, Sermons pour la Pâque
- Jones, How I became Hettie Jones
- Gruber, Kommentar zu Boethius de Consolatione Philosophiae
- Teubnertutgåva av Boethius
- Vera, Commento storico alle Relationes di Quinto Aurelio Simmaco
- Ahlbergs latinsk-svenska ordbok
- L&S, A latin dictionary
- Souter, A Glossary of later latin
- 501 Latin Verbs
Plus en hög som jag inte vågar titta på (avhandlingsrelaterat). Tentan närmar sig...
Monday, June 11, 2007
fervor
Göteborg är så kvavt att andning är problematiskt, och värmen ligger som ett lock över allt.
Det närmar sig tenta för min del (torsdag), efter vilken mina läskurser i princip är avslutade. Detta är otäckt på många vis, då det då inte längre finnes ngn ursäkt för att inte ha ETT ord av avhandling, samt att jag då på ngt vis antagligen kommer ses, med mina vaga och förvirrade kunskaper, som bevandrad och beläst i det latinska. Fraus magna.
Är även lite mer skärrad än jag vill inse då jag under helgen (som i övrigt var fullständigt undebar, med välkomnade av skepp, kylt vitt vin i min kaprifolhöljda berså och i synnerhet ChWs besök) hade en helt fruktansvärd mardröm som gick ut på att då det på något vis upptäckts någon slags palimpsest eller nytt fulländat och fullbordat manus av Vergilii skrifter, med hyggligt många variationer och avsteg från det utgivna, var alla latinister tvungna att tenta om den Vergilius de läst, och detta skulle ske nu på tisdag. Drömmen, som kände väldigt logisk och sannolik under sitt förlopp, gick mest ut på att jag panikläste och grät och inte fick uppskov från den tenta jag faktiskt har på torsdag. Vaknade svettig och insnärjd i täcket med ett ångestrop.
Vad spår Vergilius om torsdagen? (Hurra förresten för Lovisa som förstår sig på generatorns storhet!) 8.489 är vad jag får upp, och det bådar inte gott:
at fessi tandem cives infanda furentem
armati circumsistunt ipsumque domumque,
obtruncant socios, ignem ad fastigia iactant.
Den förtjusande Björkeson översätter:
Folket fick nog till sist av dessa nesliga illdåd,
tillgrep vapen och gick till attack mot honom och borgen,
nedhögg alla hans män och kastade facklor mot taket.
Ingen kan väl påstå att detta är positiva förebud? Det är en ganska geggig historia om tyrannen Mezentius som berättas.)
Sålunda blir det väl en smula tyst här de närmaste dagarna, jag hade väl vaga funderingar på att dela med mig av mina anteckningar om Apuleius och Ammianus, men vem hinner sådant? Gläds åt den fina nya digitaliserade katalogen på Carolina, jag älskar de där skrivna luntorna, och gå och peta på dem medna de finns på plats.
Det närmar sig tenta för min del (torsdag), efter vilken mina läskurser i princip är avslutade. Detta är otäckt på många vis, då det då inte längre finnes ngn ursäkt för att inte ha ETT ord av avhandling, samt att jag då på ngt vis antagligen kommer ses, med mina vaga och förvirrade kunskaper, som bevandrad och beläst i det latinska. Fraus magna.
Är även lite mer skärrad än jag vill inse då jag under helgen (som i övrigt var fullständigt undebar, med välkomnade av skepp, kylt vitt vin i min kaprifolhöljda berså och i synnerhet ChWs besök) hade en helt fruktansvärd mardröm som gick ut på att då det på något vis upptäckts någon slags palimpsest eller nytt fulländat och fullbordat manus av Vergilii skrifter, med hyggligt många variationer och avsteg från det utgivna, var alla latinister tvungna att tenta om den Vergilius de läst, och detta skulle ske nu på tisdag. Drömmen, som kände väldigt logisk och sannolik under sitt förlopp, gick mest ut på att jag panikläste och grät och inte fick uppskov från den tenta jag faktiskt har på torsdag. Vaknade svettig och insnärjd i täcket med ett ångestrop.
Vad spår Vergilius om torsdagen? (Hurra förresten för Lovisa som förstår sig på generatorns storhet!) 8.489 är vad jag får upp, och det bådar inte gott:
at fessi tandem cives infanda furentem
armati circumsistunt ipsumque domumque,
obtruncant socios, ignem ad fastigia iactant.
Den förtjusande Björkeson översätter:
Folket fick nog till sist av dessa nesliga illdåd,
tillgrep vapen och gick till attack mot honom och borgen,
nedhögg alla hans män och kastade facklor mot taket.
Ingen kan väl påstå att detta är positiva förebud? Det är en ganska geggig historia om tyrannen Mezentius som berättas.)
Sålunda blir det väl en smula tyst här de närmaste dagarna, jag hade väl vaga funderingar på att dela med mig av mina anteckningar om Apuleius och Ammianus, men vem hinner sådant? Gläds åt den fina nya digitaliserade katalogen på Carolina, jag älskar de där skrivna luntorna, och gå och peta på dem medna de finns på plats.
Thursday, June 07, 2007
O Sueciam beatam!
Jag firade Nationaldagen, som sig bör, igår, dock utan min folkdräkt som låg hos mater i den Eviga ungdomens stad, och i brist på detta plagg fick man fira desto ivrigare på annat vis, och sålunda har dagen varit något seg.
Nåväl, Nationaldagen bör väl högtidhållas även här på latinbloggen, och för att just göra detta, och samtidigt uppmärksamma den nya GIIA biografin som nått bokdiskarna, och det faktum att den store HH nu klivit ner från posten som ordf för det högre seminariet (ryktet säger att postseminariet var ovanligt trevligt) sträcker vi oss efter hans oundgängliga bok och slår upp kapitlet The Caracteristic features of the Nations och stannar vid avdelningen The Swedes, för att se huru vi framställdes i den svenska neo-latinska litteraturen (för övrigt är detta mycket bättre och roligare än alla sådana där löjliga presentböcker (Xenophobes guide och allt vad de heter, eller utlandsvenskar som tror sig ha insikter) om den svenska folksjälen). Där fastnar jag bums för det Stiernhielm (vi återvänder alltså till denna karl, exempel på hans latinska humor, hans snuskiga tankar och Hercules räcker inte, även hans latinska diktning bör ni smaka) skrev det ödesdigra året 1632 (här hittar ni hela poemet, detta är blott en bit):
En fata versa! nostram,
O Suece, Teutho, Gallus,
Italus, feroxque Iberus
Risere barbaram, olim,
Probitatem, et innocentem
Ineruditionem.
Et simplicem vocari
Suecum, probro putarunt.
Contra (vicissitudo
Miranda!) Teutho, Gallus,
Italus, feroxque Iberus
Et universus Orbis
Hodie vident, stupentque
Decorem, elegantiamque,
Martem, tuasque Musas,
Gens Sueca, gens polita,
Venerantur, et verentur.
Ast haec vicissitudo
Tanta, unde? nempe cui dat
Populo Ducem probum Deus,
Is affluet beatus
Omni beatitate.
GUSTAVUS, altus, heros
Augustus, inclutusque,
Sapiens, pius, triumphans,
Virtute, marte, et arte
Pollens, potens, decorus.
(Vad? Vill ni att jag ska översätta? Gör det kanske imorgon, då jag inte är i stånd till det just nu, det har varit en lång, skakig dag, med aspekt och tempus i senlatinet-diskussioner, och allt jag vill är att lägga mitt ömma huvud på skrivbordets kalla, släta yta. Kort sagt, förut skrattade de andra folken åt oss, nu häpnar de över såväl vår poesi som krigskonst, detta är naturligtvis tack vare den store Gustavus som det vänt.)
Nåväl, Nationaldagen bör väl högtidhållas även här på latinbloggen, och för att just göra detta, och samtidigt uppmärksamma den nya GIIA biografin som nått bokdiskarna, och det faktum att den store HH nu klivit ner från posten som ordf för det högre seminariet (ryktet säger att postseminariet var ovanligt trevligt) sträcker vi oss efter hans oundgängliga bok och slår upp kapitlet The Caracteristic features of the Nations och stannar vid avdelningen The Swedes, för att se huru vi framställdes i den svenska neo-latinska litteraturen (för övrigt är detta mycket bättre och roligare än alla sådana där löjliga presentböcker (Xenophobes guide och allt vad de heter, eller utlandsvenskar som tror sig ha insikter) om den svenska folksjälen). Där fastnar jag bums för det Stiernhielm (vi återvänder alltså till denna karl, exempel på hans latinska humor, hans snuskiga tankar och Hercules räcker inte, även hans latinska diktning bör ni smaka) skrev det ödesdigra året 1632 (här hittar ni hela poemet, detta är blott en bit):
En fata versa! nostram,
O Suece, Teutho, Gallus,
Italus, feroxque Iberus
Risere barbaram, olim,
Probitatem, et innocentem
Ineruditionem.
Et simplicem vocari
Suecum, probro putarunt.
Contra (vicissitudo
Miranda!) Teutho, Gallus,
Italus, feroxque Iberus
Et universus Orbis
Hodie vident, stupentque
Decorem, elegantiamque,
Martem, tuasque Musas,
Gens Sueca, gens polita,
Venerantur, et verentur.
Ast haec vicissitudo
Tanta, unde? nempe cui dat
Populo Ducem probum Deus,
Is affluet beatus
Omni beatitate.
GUSTAVUS, altus, heros
Augustus, inclutusque,
Sapiens, pius, triumphans,
Virtute, marte, et arte
Pollens, potens, decorus.
(Vad? Vill ni att jag ska översätta? Gör det kanske imorgon, då jag inte är i stånd till det just nu, det har varit en lång, skakig dag, med aspekt och tempus i senlatinet-diskussioner, och allt jag vill är att lägga mitt ömma huvud på skrivbordets kalla, släta yta. Kort sagt, förut skrattade de andra folken åt oss, nu häpnar de över såväl vår poesi som krigskonst, detta är naturligtvis tack vare den store Gustavus som det vänt.)
Monday, June 04, 2007
domus
Frågelådan är som alltid eftersatt, jag läser, som synes i inlägget innan, hellre snusk.
Följande inkom dock för ett tag sedan:
"Jag läste i din blogg att du översatt ”jag älskar er för evigt” och jag undrar om du kan översätta samma fast det ska börja med ” Till min familj jag älskar er för evigt ” det ska också bli en tatuering. Vet inte om ” till min” passar men jag vill att ” familj ” ska vara med ?
Alternativ 2 ” Min Familj, jag älskar er av hela mitt hjärta ”
Det stämmer bra att jag tidigare översatt 'jag älskar er för evigt' till latin med förslag såsom Vos in perpetuum amo, Vos in aeternum amo, Vos semper amo, och 'i evigthet' har ytterligare diskuterats här, och 'av hela mitt hjärta' finnes här; toto pectore, ab imo pectore, och sålunda finnes grundstenarna till den önskade frasen.
Vad som gör dock gör detta till en utmaning är ordet 'familj'. Vad den frågande antagligen menar här är sin omedalbara familj, hustru och barn, vilket blir synnerligen svåröversatt på latin. Den s.k kärnfamiljen är en fullständigt modern konstruktion, och jag skrattar alltid på mig då den framhålls som den solida grunden för vår civilisation, då den faktiskt är ett relativt nytt påfund. Jag är varken historiker eller sociolog, men kan säga detta i egenskap av filolog, då våra tidiga språk just saknar ett begrepp för det vi idag kallar familj. (Därmed inte sagt att jag på ngt vis ogillar kärnfamiljen, jag tycker det är en trevlig liten konstruktion, men att framhålla den som ngt slags naturligt, givet ur-tillstånd är bara idiotiskt.)
Stepping of the soapbox, så kvarstår ändå problemet med att översätta 'familj' i denna moderna mening till gott latin. Glosan familia, varifrån (uppenbarligen) vårt laddade ord kommer, är snarare ett hushåll, inbegripandes tjänstefolk, slavar och husgeråd. Det kan även dra åt 'släktgren' och 'skara, trupp', men den där omhuldade mammapappabarn-sammasättningen kan det inte riktigt beteckna. Vissa ordböcker föreslår domus som en översättning, ordagrant 'hus, bostad', men som gärna drar åt 'hushåll, husfolk, familj', men även här skulle nog au-pair-flickan och labradoren och farmor och polskan som städar kunna inkluderas. Domesticus lyfts fram som ett alternativ, men det känns snarare som en beteckning på en honorary familjemedlem, eller en trotjänare, utan vilken man inte vet vad man skulle kunna ta sig tiiiill.
Jag föreslår sålunda att använda mei, 'de mina', vilket elegant täcker in kärnfamiljen utan tvetydigheter, och även om man vill kan inkludera såväl faster som tidningsbudet, och är ett, i mitt tycke, mycket kärleksfullt uttryck. (Cf 'All my pretty ones?'- Macbeth) Det används dessuton i det klassika latinet gärna om just familen, eller det som vi idag skulle kalla familjen.
Nu skulle man väl kunna konstruera det ngt i stil med Meos vos in perpetuum amo/ Meis, in perpetuum vos amo/meis quos in aeternum amo, men det ser ju faktiskt inte så snyggt ut. Just det där att det ska vara 'till', öppnar för ngn slags dativ, man kanske kunde göra en particip av det och säga ngt i stil med meis in aeternum carissimis/meis semper dilectissimis, ung. 'till mina (min familj) som är mest älskade i evighet'.
Det är som alltid, caveat rogator, då jag inte kan ge garantier att detta är totalt och underbart korrekt, och annan latinist har säkert annan åsikt om hur detta ska översättas.
Har dock precis spillt en halv kopp kaffe i urringningen så det får vara bra så.
Följande inkom dock för ett tag sedan:
"Jag läste i din blogg att du översatt ”jag älskar er för evigt” och jag undrar om du kan översätta samma fast det ska börja med ” Till min familj jag älskar er för evigt ” det ska också bli en tatuering. Vet inte om ” till min” passar men jag vill att ” familj ” ska vara med ?
Alternativ 2 ” Min Familj, jag älskar er av hela mitt hjärta ”
Det stämmer bra att jag tidigare översatt 'jag älskar er för evigt' till latin med förslag såsom Vos in perpetuum amo, Vos in aeternum amo, Vos semper amo, och 'i evigthet' har ytterligare diskuterats här, och 'av hela mitt hjärta' finnes här; toto pectore, ab imo pectore, och sålunda finnes grundstenarna till den önskade frasen.
Vad som gör dock gör detta till en utmaning är ordet 'familj'. Vad den frågande antagligen menar här är sin omedalbara familj, hustru och barn, vilket blir synnerligen svåröversatt på latin. Den s.k kärnfamiljen är en fullständigt modern konstruktion, och jag skrattar alltid på mig då den framhålls som den solida grunden för vår civilisation, då den faktiskt är ett relativt nytt påfund. Jag är varken historiker eller sociolog, men kan säga detta i egenskap av filolog, då våra tidiga språk just saknar ett begrepp för det vi idag kallar familj. (Därmed inte sagt att jag på ngt vis ogillar kärnfamiljen, jag tycker det är en trevlig liten konstruktion, men att framhålla den som ngt slags naturligt, givet ur-tillstånd är bara idiotiskt.)
Stepping of the soapbox, så kvarstår ändå problemet med att översätta 'familj' i denna moderna mening till gott latin. Glosan familia, varifrån (uppenbarligen) vårt laddade ord kommer, är snarare ett hushåll, inbegripandes tjänstefolk, slavar och husgeråd. Det kan även dra åt 'släktgren' och 'skara, trupp', men den där omhuldade mammapappabarn-sammasättningen kan det inte riktigt beteckna. Vissa ordböcker föreslår domus som en översättning, ordagrant 'hus, bostad', men som gärna drar åt 'hushåll, husfolk, familj', men även här skulle nog au-pair-flickan och labradoren och farmor och polskan som städar kunna inkluderas. Domesticus lyfts fram som ett alternativ, men det känns snarare som en beteckning på en honorary familjemedlem, eller en trotjänare, utan vilken man inte vet vad man skulle kunna ta sig tiiiill.
Jag föreslår sålunda att använda mei, 'de mina', vilket elegant täcker in kärnfamiljen utan tvetydigheter, och även om man vill kan inkludera såväl faster som tidningsbudet, och är ett, i mitt tycke, mycket kärleksfullt uttryck. (Cf 'All my pretty ones?'- Macbeth) Det används dessuton i det klassika latinet gärna om just familen, eller det som vi idag skulle kalla familjen.
Nu skulle man väl kunna konstruera det ngt i stil med Meos vos in perpetuum amo/ Meis, in perpetuum vos amo/meis quos in aeternum amo, men det ser ju faktiskt inte så snyggt ut. Just det där att det ska vara 'till', öppnar för ngn slags dativ, man kanske kunde göra en particip av det och säga ngt i stil med meis in aeternum carissimis/meis semper dilectissimis, ung. 'till mina (min familj) som är mest älskade i evighet'.
Det är som alltid, caveat rogator, då jag inte kan ge garantier att detta är totalt och underbart korrekt, och annan latinist har säkert annan åsikt om hur detta ska översättas.
Har dock precis spillt en halv kopp kaffe i urringningen så det får vara bra så.
Sunday, June 03, 2007
Sus
Jag vill verkligen jobba och plöja de intressanta böcker som belamrar alla ytor på mitt arbetsrum (t.ex tegelstenen Bilingualism and the Latin language), jag vill verkligen ta mig samman och tenta 5 senantika poäng, men det är så mycket som hela tiden kommer emellan, och det verkar alltid medföra alkohol.
I fredags släpades jag med att grunda ett litterärt sällskap (mer om det en annan gång), jag ansågs inbjuden då jag petat lite i en del behövligt latin om författaren i fråga, och greps då som så ofta, av sedvanlig passion för neo-latinet. (Fredagen avslutades, efter vinbestänkta högtidligheter och konstituerande, med rosé och högläsning ur 'Vågade verk ur Vitterheten', rolig men dock emellanåt ngt inanely kommenterad, svårt att veta vem som är den tänkte läsaren.) Det är något som blott är en hobby för mig numer, men jag ryser alltid av glädje då ngn prackar på en ett manus att läsa (tack till KL) eller man inbjuds till ett seminarium i ämnet.
Vilken glädje det sålunda var att i början av maj ha möjligheten att närvara vid framläggandet av en D-uppsats om Stiernhielms Idyllion Anacreontium, ngt som det inte verkar finnas mkt om på nätet. Idyllion är ett poem på latin av Stiernhielm, skrivet 1656 såsom tack till de fåtaliga vänner som stått honom bi, då han flytt till Sverige från Livland.
För att planka från den utmärkta uppsatsen, så är dikten en hyllning till vänskapen, presenterad såsom en dialog, på anakreontisk vers, eller katalektisk jambisk dimeter. (Uppsatsförfattaren har imponerande nog översatt den 185 vers långa dikten på samma vers.)
Det är dock inte det jag tänkte fundera över, då ämnet redan är uttömt i såväl uppsatsen som i Vitterhetssamfundets utgåva, där latinet är översatt och kommenterat. Jag tänker inte heller fördjupa mig i hans språkteorier, med tyngdpunkten på etymologi, även om det är vansinnigt intressant.
Jag vill blott återberätta det snäsiga svar som Stiernhielm själv gav till drottning Kristinas läkare, Bourdelot, föga omtyckt av Stiernhielm, då denne anmärkte på potens sura lynne med repliken ; Tu es valde morosus. Stiernhielm lär ha då väst till svar; Sed tu es ultima syllaba.
(Lösningen är i rubriken till inlägget)
Kan väl även passa på att citera raderna ur Hercules, då vi för en gångs skull är inne på Stiernhielm, om att även en latinkunnig tok är en tok, en åsikt som även replikskiftet ovan visar:
Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna/
Toker i alt det han talar/ och gör/ en tylpel i gästbod:
Doch är han lärd. Ney/ HERCVLE/ Ney. En sådan är olärd.
Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget.
Den sijne Seder/ och Ord; sijne Lyster/ och anfödde Sinne/
Inte wet håll' uti töm; styra/ fogligen hyfsa/ regera.
Han är en olärd man: wari Doctor, ell' hete Magister.
Än äret ett/ som märkligit är: Om än allhanda Lärdom/
Allsköns Dygder/ och Himlisk wet dit hierta bekröna;
Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Kronan;
Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius/ utan anseend.
För att väga upp detta allvar, samt visa att jag tagit till mig av den givande högläsningen under middagsförberedelserna i fredags, ges nu även, iuvenes, en bröllopsgåta författad av Stiernhielms hand eder, plockad ur just Vågade Verk...
En bröllopsgåta var ett skämtsamt ofta ekivokt stycke, tänkt att reciteras eller sjungas under bröllopsfesten, läser jag i inledningen. En biprodukt till tillfällighetsdiktningen.
Nåväl, denna publicerades inte i Vitterhetsamfundets utgåva 1928, men dock 1973. Can't imagine why:
Een alfwarsam Gåta/stält til alle Wackre Damer.
När som mig kommer an en Lust/ at iag wil leeka/
Så går iag til min Wän/mijn frögd och tijdsfördrijf;
jag fattarn om sin hals/och tryckern til mit Lijf.
jag grijpern på sin Snarr: Hoo Wil mig thet förneka;
Jag dragern up och ned; iag tagern på sijn Quicka;
Jag gnijdern af och til/ til thess han richtig står;
Seen ställer iag min Wän/emellan Been/och Låår/
Och börjar så en Leek/som bäst sig månde skicka.
Jag fingrarn/fidlarn/til mins hiertans Lust och Frögd;
Jag gårn up och ned/ til thess iag är förnögd.
och ther så händer/Snarren löpr af/och slaaknar/
Så sätter iagen in/ och wrijdern up igen:
Fast skeer thet med förtreet/ til thess han stijwer raaknar;
Går leken åter an; Så gläder iag min Wän.
Svaret följer nedan.
Ta först en stund och grunna på denne mångkunnige poet.
Min Wän är en Fiol di gamba.
I fredags släpades jag med att grunda ett litterärt sällskap (mer om det en annan gång), jag ansågs inbjuden då jag petat lite i en del behövligt latin om författaren i fråga, och greps då som så ofta, av sedvanlig passion för neo-latinet. (Fredagen avslutades, efter vinbestänkta högtidligheter och konstituerande, med rosé och högläsning ur 'Vågade verk ur Vitterheten', rolig men dock emellanåt ngt inanely kommenterad, svårt att veta vem som är den tänkte läsaren.) Det är något som blott är en hobby för mig numer, men jag ryser alltid av glädje då ngn prackar på en ett manus att läsa (tack till KL) eller man inbjuds till ett seminarium i ämnet.
Vilken glädje det sålunda var att i början av maj ha möjligheten att närvara vid framläggandet av en D-uppsats om Stiernhielms Idyllion Anacreontium, ngt som det inte verkar finnas mkt om på nätet. Idyllion är ett poem på latin av Stiernhielm, skrivet 1656 såsom tack till de fåtaliga vänner som stått honom bi, då han flytt till Sverige från Livland.
För att planka från den utmärkta uppsatsen, så är dikten en hyllning till vänskapen, presenterad såsom en dialog, på anakreontisk vers, eller katalektisk jambisk dimeter. (Uppsatsförfattaren har imponerande nog översatt den 185 vers långa dikten på samma vers.)
Det är dock inte det jag tänkte fundera över, då ämnet redan är uttömt i såväl uppsatsen som i Vitterhetssamfundets utgåva, där latinet är översatt och kommenterat. Jag tänker inte heller fördjupa mig i hans språkteorier, med tyngdpunkten på etymologi, även om det är vansinnigt intressant.
Jag vill blott återberätta det snäsiga svar som Stiernhielm själv gav till drottning Kristinas läkare, Bourdelot, föga omtyckt av Stiernhielm, då denne anmärkte på potens sura lynne med repliken ; Tu es valde morosus. Stiernhielm lär ha då väst till svar; Sed tu es ultima syllaba.
(Lösningen är i rubriken till inlägget)
Kan väl även passa på att citera raderna ur Hercules, då vi för en gångs skull är inne på Stiernhielm, om att även en latinkunnig tok är en tok, en åsikt som även replikskiftet ovan visar:
Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna/
Toker i alt det han talar/ och gör/ en tylpel i gästbod:
Doch är han lärd. Ney/ HERCVLE/ Ney. En sådan är olärd.
Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget.
Den sijne Seder/ och Ord; sijne Lyster/ och anfödde Sinne/
Inte wet håll' uti töm; styra/ fogligen hyfsa/ regera.
Han är en olärd man: wari Doctor, ell' hete Magister.
Än äret ett/ som märkligit är: Om än allhanda Lärdom/
Allsköns Dygder/ och Himlisk wet dit hierta bekröna;
Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Kronan;
Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius/ utan anseend.
För att väga upp detta allvar, samt visa att jag tagit till mig av den givande högläsningen under middagsförberedelserna i fredags, ges nu även, iuvenes, en bröllopsgåta författad av Stiernhielms hand eder, plockad ur just Vågade Verk...
En bröllopsgåta var ett skämtsamt ofta ekivokt stycke, tänkt att reciteras eller sjungas under bröllopsfesten, läser jag i inledningen. En biprodukt till tillfällighetsdiktningen.
Nåväl, denna publicerades inte i Vitterhetsamfundets utgåva 1928, men dock 1973. Can't imagine why:
Een alfwarsam Gåta/stält til alle Wackre Damer.
När som mig kommer an en Lust/ at iag wil leeka/
Så går iag til min Wän/mijn frögd och tijdsfördrijf;
jag fattarn om sin hals/och tryckern til mit Lijf.
jag grijpern på sin Snarr: Hoo Wil mig thet förneka;
Jag dragern up och ned; iag tagern på sijn Quicka;
Jag gnijdern af och til/ til thess han richtig står;
Seen ställer iag min Wän/emellan Been/och Låår/
Och börjar så en Leek/som bäst sig månde skicka.
Jag fingrarn/fidlarn/til mins hiertans Lust och Frögd;
Jag gårn up och ned/ til thess iag är förnögd.
och ther så händer/Snarren löpr af/och slaaknar/
Så sätter iagen in/ och wrijdern up igen:
Fast skeer thet med förtreet/ til thess han stijwer raaknar;
Går leken åter an; Så gläder iag min Wän.
Svaret följer nedan.
Ta först en stund och grunna på denne mångkunnige poet.
Min Wän är en Fiol di gamba.
Thursday, May 31, 2007
mulier multitatur, si vinum bibit
Blir inget skrivet idag heller, iuvenes, då arbetsbördan är stor och spriten, då det är den tiden på året, mycken. (Avslutningsmiddagar, postseminarier, nattsuddande på Klassiska Föreningen...)
Och värre blir det, jag ska snart lämna skrivbordet för att dricka champagne med de övriga latinistern, då universitetets pedagogiska pris tilldelats en viss professor vid denna institution. (Vivat!)
Läs istället DNs recension av deckaren "Catilinas gåta" och undra över den konstiga satslösningen:
"Steven Saylor är en mästare i att återberätta det antika Rom med både lukt och smak, men här blir han för upptagen av romarrikets historia för att riktigt lyckas med detektivintrigen. Däremot berättar han briljant om Cicero och Catilina, i en överraskande modern historia. När senaten söker efter vapengömmor i de sammansvurnas hus får jag en sådan déjà vu-känsla att jag måste se efter när boken är tryckt: 1993, långt före en känd jakt på massförstörelsevapen hemma hos en högst ocharmig diktator. Det är bara en slump. Eller också är det en beprövad taktik sedan Ciceros dagar."
Man kan sedan stanna på DN sidan och gå vidare till essän om Européer (minns vad Wifstand sade!):
"Tanken om kosmopolitismen som Europas och världens frälsning är inte ny. I själva verket är det ju en idé som sedan mer än två tusen år kommit människor till hjälp i mörka stunder. Den uppstod hos kyniker och stoiker på 300-talet f Kr, i samband med att de grekiska stadsstaterna dukade under för det makedoniska imperiet. I kosmopolitismen finns resignation inför det oundvikliga, men också hopp om en bättre framtid. "
Nu går jag och klunkar bubbel.
Och värre blir det, jag ska snart lämna skrivbordet för att dricka champagne med de övriga latinistern, då universitetets pedagogiska pris tilldelats en viss professor vid denna institution. (Vivat!)
Läs istället DNs recension av deckaren "Catilinas gåta" och undra över den konstiga satslösningen:
"Steven Saylor är en mästare i att återberätta det antika Rom med både lukt och smak, men här blir han för upptagen av romarrikets historia för att riktigt lyckas med detektivintrigen. Däremot berättar han briljant om Cicero och Catilina, i en överraskande modern historia. När senaten söker efter vapengömmor i de sammansvurnas hus får jag en sådan déjà vu-känsla att jag måste se efter när boken är tryckt: 1993, långt före en känd jakt på massförstörelsevapen hemma hos en högst ocharmig diktator. Det är bara en slump. Eller också är det en beprövad taktik sedan Ciceros dagar."
Man kan sedan stanna på DN sidan och gå vidare till essän om Européer (minns vad Wifstand sade!):
"Tanken om kosmopolitismen som Europas och världens frälsning är inte ny. I själva verket är det ju en idé som sedan mer än två tusen år kommit människor till hjälp i mörka stunder. Den uppstod hos kyniker och stoiker på 300-talet f Kr, i samband med att de grekiska stadsstaterna dukade under för det makedoniska imperiet. I kosmopolitismen finns resignation inför det oundvikliga, men också hopp om en bättre framtid. "
Nu går jag och klunkar bubbel.
Wednesday, May 30, 2007
Infandum, regina, iubes renovare dolorem
En enormt upptagen dag, med föreläsningar, ämnesgrupper, seminarium och därpå ett rejält postsem.
Bjuder er sålunda på ett evenemangstips, sänt till mig av Pär Sandin, om ngn händelsevis är i England i början av den kommande månaden:
AENEID: THE MUSICAL!
Wednesday 13th - Friday 15th June 2007
At The Moser Theatre, Wadham College, University of Oxford
Experience the exciting journey of Rome’s founding father in this daring production of Virgil's famous epic. Swordbattles, heroes, passions and death - it's all there.
Written and Directed by Elizabeth Belcheras
part of the Classics Outreach Programme run by the University of Oxford
Performed by staff and students of the Classics Faculty, University of Oxford to well-loved hits by artists such as Michael Jackson, U2, Dido,The Village People and Robbie Williams. And not forgetting Purcell's 'Didoand Aeneas'!
Tickets: £2All proceeds go to charity (Cancer Research).
Jag skulle ge mitt vänstra ben för att få se detta.
Om någon har lust att göra en svensk variant, kontakta mig!
Bjuder er sålunda på ett evenemangstips, sänt till mig av Pär Sandin, om ngn händelsevis är i England i början av den kommande månaden:
AENEID: THE MUSICAL!
Wednesday 13th - Friday 15th June 2007
At The Moser Theatre, Wadham College, University of Oxford
Experience the exciting journey of Rome’s founding father in this daring production of Virgil's famous epic. Swordbattles, heroes, passions and death - it's all there.
Written and Directed by Elizabeth Belcheras
part of the Classics Outreach Programme run by the University of Oxford
Performed by staff and students of the Classics Faculty, University of Oxford to well-loved hits by artists such as Michael Jackson, U2, Dido,The Village People and Robbie Williams. And not forgetting Purcell's 'Didoand Aeneas'!
Tickets: £2All proceeds go to charity (Cancer Research).
Jag skulle ge mitt vänstra ben för att få se detta.
Om någon har lust att göra en svensk variant, kontakta mig!
Tuesday, May 29, 2007
Addendum
Kan berätta att en rättelse gällande lagts ut på SvDs ledarblogg; min eviga vana att skriva gnälliga brev (jag är en 75-årig "vän av ordning" (antagligen en pensionerad adjunkt i tyska, eventuellt med militär bakgrund) fast i en ung kvinnas kropp) har iaf idag gett viss utdelning.
Rättelsen är inte så mkt att hurra för dock, ska erkännas.
Rättelsen är inte så mkt att hurra för dock, ska erkännas.
dies irae
Är visserligen alltjämt närapå handikappad av lycka, men humöret har sänkts en aning, och jag sänder tacksamma tankar till den rara chall för detta som i kommentarena gav oss alla två länkar. Jag kan nu nästan arbeta.
Den första borde väl egentligen få mig att skina upp och fröjdas, ty ytterligare en tidning (precis som Sydsvenskan, en mer regional sådan, de enda nyhetsmedia som bryr sig om bildning); Barometern, griper en lans till latinets försvar, id est gymnasielatinet. Det sägs kloka och eviga ting i denna ledare som vi måste intämma i:
"Ett 2500 år gammalt språk kan tyckas perifert. Men när nu Sverige ska vara ett kunskapssamhälle kan man ändå göra följande reflektioner. Latin är en av de bättre grunderna för fortsatta studier av europeiska språk över huvud taget. Många av dem är direkta avläggare, och latinets formlära är grund för de flesta. Latinet ger dessutom en viktig allmänintellektuell och allmänkulturell träning, i synnerhet i ett samhälle som är tänkt att integreras i en allmäneuropeisk ram."
Dock, iuvenes, dock, blir jag så ytterligt putt.
Ledarskribenten, visserligen säkerligen en alldeles förtjusande individ med goda förståndgåvor, har uppmärksammats på latinets situation i vårt land genom en notis i The Economist om situationen i Storbritannien, och börjar därav rota i den svenska gymnasieskolans latinsituation. Mängden reasearch innan skrivandet av artikel slår mig som möjligtvis bristfällig, då de flesta kurser i klassiska språk faktiskt börjar från nybörjarnivå numera, samt det faktum att denne skribent, som alltså har som uppgift att hålla sig à jour, helt och fullständigt missat de lundensiska tragedierna. (Eller så väljer han att inte nämna dem, vilket verkar ytterst bizarrt) Denne tyckare, på en lokaltidning i Småland, har bättre koll (eller engageras mer) av ngt som sker i London, än ett kulturmord som sker blott ett landskap bort.
Det är närapå smärtsamt och jag utspyr min frustration; varför, vid alla helgon och gudar, måste våra svenska tidningar blott engagera sig i utlandets bildningsituation (vi sänder en tanke som orkade skriva spalter om latinets nedgång i Vatikanen(som sagt, utlandet), men alltjämt inte pipet ETT ENDA ORD om debaclet i Lund), eller, om de visar intresse för den svenska situationen, blott göra det med avstamp i annat land?
Nåväl, uppsåtet var gott från Barometerns sida, och de klassiska språken behöver alla riddare de kan få. vad som dock fick mitt huvud att explodera, (var faktiskt tvungen att ta ett varv i huset för att lugna ner mig), var kommentaren till ledaren ovan på SvDs ledarblogg.
De nissarna kan intet om gymnasieskolan och dess kurssystem. Latin C är den sista gymnasiekursen i latin, som följer, föga förvånande, på Latin A och B. Blott "90 tappra" läser denna yttesta kurs, men ack så många fler läser A och B. (Man har nämligen behörighet i latin till högskolan efter A och B.) Andelen latinstudenter är sålunda inte nere "under en promille".
(Jag frågar igen, är det ingen tyckare som någonsin kollar upp fakta, åtminstone emellanåt? Kursuppgifterna hittas lätt på Skolverkets hemsida och Klassikerförbundet står säkert gärna till tjänst med det exakta antalet latinelever.)
Då logiskt tänkande och noggranhet är vad man får med sig från latinstudier, förvånar det mig inte alls att bloggaren bekänner att han inte har ngt latin i bagaget.
Den första borde väl egentligen få mig att skina upp och fröjdas, ty ytterligare en tidning (precis som Sydsvenskan, en mer regional sådan, de enda nyhetsmedia som bryr sig om bildning); Barometern, griper en lans till latinets försvar, id est gymnasielatinet. Det sägs kloka och eviga ting i denna ledare som vi måste intämma i:
"Ett 2500 år gammalt språk kan tyckas perifert. Men när nu Sverige ska vara ett kunskapssamhälle kan man ändå göra följande reflektioner. Latin är en av de bättre grunderna för fortsatta studier av europeiska språk över huvud taget. Många av dem är direkta avläggare, och latinets formlära är grund för de flesta. Latinet ger dessutom en viktig allmänintellektuell och allmänkulturell träning, i synnerhet i ett samhälle som är tänkt att integreras i en allmäneuropeisk ram."
Dock, iuvenes, dock, blir jag så ytterligt putt.
Ledarskribenten, visserligen säkerligen en alldeles förtjusande individ med goda förståndgåvor, har uppmärksammats på latinets situation i vårt land genom en notis i The Economist om situationen i Storbritannien, och börjar därav rota i den svenska gymnasieskolans latinsituation. Mängden reasearch innan skrivandet av artikel slår mig som möjligtvis bristfällig, då de flesta kurser i klassiska språk faktiskt börjar från nybörjarnivå numera, samt det faktum att denne skribent, som alltså har som uppgift att hålla sig à jour, helt och fullständigt missat de lundensiska tragedierna. (Eller så väljer han att inte nämna dem, vilket verkar ytterst bizarrt) Denne tyckare, på en lokaltidning i Småland, har bättre koll (eller engageras mer) av ngt som sker i London, än ett kulturmord som sker blott ett landskap bort.
Det är närapå smärtsamt och jag utspyr min frustration; varför, vid alla helgon och gudar, måste våra svenska tidningar blott engagera sig i utlandets bildningsituation (vi sänder en tanke som orkade skriva spalter om latinets nedgång i Vatikanen(som sagt, utlandet), men alltjämt inte pipet ETT ENDA ORD om debaclet i Lund), eller, om de visar intresse för den svenska situationen, blott göra det med avstamp i annat land?
Nåväl, uppsåtet var gott från Barometerns sida, och de klassiska språken behöver alla riddare de kan få. vad som dock fick mitt huvud att explodera, (var faktiskt tvungen att ta ett varv i huset för att lugna ner mig), var kommentaren till ledaren ovan på SvDs ledarblogg.
De nissarna kan intet om gymnasieskolan och dess kurssystem. Latin C är den sista gymnasiekursen i latin, som följer, föga förvånande, på Latin A och B. Blott "90 tappra" läser denna yttesta kurs, men ack så många fler läser A och B. (Man har nämligen behörighet i latin till högskolan efter A och B.) Andelen latinstudenter är sålunda inte nere "under en promille".
(Jag frågar igen, är det ingen tyckare som någonsin kollar upp fakta, åtminstone emellanåt? Kursuppgifterna hittas lätt på Skolverkets hemsida och Klassikerförbundet står säkert gärna till tjänst med det exakta antalet latinelever.)
Då logiskt tänkande och noggranhet är vad man får med sig från latinstudier, förvånar det mig inte alls att bloggaren bekänner att han inte har ngt latin i bagaget.
Friday, May 25, 2007
laetissima omnium
Jag är ledsen, iuvenes, men jag är för lycklig för att sitta framför datorn, så jag ger er istället ett gäng blogglänkar och lovar att försöka bli lite depressiv under helgen och återkomma på måndag med intressanta inlägg.
Först och främst, en helt på latin; Vir cum pluteo pleno. Han skriver mkt fint om sin nyss avlidna katt:
"Quid me cattus docuit? Artem animalia et liberos curandi amandique. Cattus enim me mutavit et paravit ut pater bonus fiam. Ante tepus eius fueram iuvenis stultus."
Sedan en underbar svensk sak; Fragmenta praemoderna, som förstår sig på såväl Catullus som anekdoter:
"Ur “Memories of Paul Maas”, ur Greek in a Cold Climate:
During another visit to Cambridge Maas stayed with me in Jesus college. The triennial congress held by the English classical societies was being held there, and was being attended by the eminent Swedish scholars Einar Löfstedt and Albert Wifstrand, old acquaintances whom he was keen to see again. "
En självutnämnd "latinnörd" och antikare, som förstår sig på dyrkan av Linnér; Lovisas dagbok:
"Om jag någon gång tvivlar över vad jag håller på med räcker det med att läsa ett kapitel ur någon av hans böcker. Han är så kärleksfull och kritisk på samma gång att man inte kan annat än att bli djupt imponerad. "
Och slutligen, ytteligare en dam som uppskattar Linnér.
Först och främst, en helt på latin; Vir cum pluteo pleno. Han skriver mkt fint om sin nyss avlidna katt:
"Quid me cattus docuit? Artem animalia et liberos curandi amandique. Cattus enim me mutavit et paravit ut pater bonus fiam. Ante tepus eius fueram iuvenis stultus."
Sedan en underbar svensk sak; Fragmenta praemoderna, som förstår sig på såväl Catullus som anekdoter:
"Ur “Memories of Paul Maas”, ur Greek in a Cold Climate:
During another visit to Cambridge Maas stayed with me in Jesus college. The triennial congress held by the English classical societies was being held there, and was being attended by the eminent Swedish scholars Einar Löfstedt and Albert Wifstrand, old acquaintances whom he was keen to see again. "
En självutnämnd "latinnörd" och antikare, som förstår sig på dyrkan av Linnér; Lovisas dagbok:
"Om jag någon gång tvivlar över vad jag håller på med räcker det med att läsa ett kapitel ur någon av hans böcker. Han är så kärleksfull och kritisk på samma gång att man inte kan annat än att bli djupt imponerad. "
Och slutligen, ytteligare en dam som uppskattar Linnér.
Thursday, May 24, 2007
veneratus
Signaturen Alkman var vänlig nog att tipsa om en artikel i DN om den "spränglärde" Sture Linnér. (Denne gigant delar för övrigt min dyrkan av Björkeson):
"Kunskapen om antiken är inte det unika hos Sture Linnér. Det enastående är hur den genomsyrar hans människosyn. Hans humanism är inte påklistrad utan levd och utlevd på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. - Många antikspecialister hade nog lika gärna kunnat skriva om grodor. För mig är antiken en levande realitet, säger han. Den påverkar intensivt mitt sätt att se och vara. "
...
Den springande punkten för Sture Linnérs nytolkning av hellenismen var när han för två år sedan återsåg Pergamonaltaret i Berlin. Då hade han läst Ingvar Björkesons nyöversättningar av flera av periodens författare (Theokritos och Apollonius). - Björkeson är den störste översättaren i vår tid. Nu, inför det stora altaret, drabbades jag av en djup konstupplevelse. Jag stod där som fastnaglad i tre och en halv timma. Förut hade jag läst gubbarna. Men först nu fick jag lust. Nu kom jag dem nära.
...
"Har någon annan så vigt svingat sig mellan näringslivet, universitetet, den internationella politikens hetluft och konsterna? Med en smal klassisk akademisk utbildning från 30-talets konservativa Uppsala. Hade han över huvud taget någon förebild?
- Jean Gabin! Jag såg alla hans filmer. Vi var lika - stora händer, fula nackar, ett klumpigt rörelsemönster. Men så hade Jean Gabin denna ömhet mot kvinnor. En varsamhet och sensualism. Sådan ville jag också bli. Jag läste franska för att förstå honom. Bakom franskan glimrade latinet. Och bakom latinet skimrade grekiskan..."
"Kunskapen om antiken är inte det unika hos Sture Linnér. Det enastående är hur den genomsyrar hans människosyn. Hans humanism är inte påklistrad utan levd och utlevd på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. - Många antikspecialister hade nog lika gärna kunnat skriva om grodor. För mig är antiken en levande realitet, säger han. Den påverkar intensivt mitt sätt att se och vara. "
...
Den springande punkten för Sture Linnérs nytolkning av hellenismen var när han för två år sedan återsåg Pergamonaltaret i Berlin. Då hade han läst Ingvar Björkesons nyöversättningar av flera av periodens författare (Theokritos och Apollonius). - Björkeson är den störste översättaren i vår tid. Nu, inför det stora altaret, drabbades jag av en djup konstupplevelse. Jag stod där som fastnaglad i tre och en halv timma. Förut hade jag läst gubbarna. Men först nu fick jag lust. Nu kom jag dem nära.
...
"Har någon annan så vigt svingat sig mellan näringslivet, universitetet, den internationella politikens hetluft och konsterna? Med en smal klassisk akademisk utbildning från 30-talets konservativa Uppsala. Hade han över huvud taget någon förebild?
- Jean Gabin! Jag såg alla hans filmer. Vi var lika - stora händer, fula nackar, ett klumpigt rörelsemönster. Men så hade Jean Gabin denna ömhet mot kvinnor. En varsamhet och sensualism. Sådan ville jag också bli. Jag läste franska för att förstå honom. Bakom franskan glimrade latinet. Och bakom latinet skimrade grekiskan..."
Wednesday, May 23, 2007
natura non facit saltum aut petasos
Jag antar, då det faktiskt är Linnés födelsedag idag, att jag bör säga ngt om den store mannen, som finansierat så många latinister, men man är ju så övermätt , satiata Linnaeo sum, tack vare allt ståhej, och jag ids inte.
Jag hänvisar er istället till den trevliga UnderStreckaren i SvD, eller det absolut underligaste, UUs frågelåda om Linné, där den ena frågan är underligare än den andra (Autentiska exempel:"Hade Linné personliga problem?", "Vad hette Linnés hund?", "Hade Linné andra djur än hunden Pompe? Vad var Pompe för ras?", "En av Linnés döttrar lär ha skrivit en avhandling som visst är alldeles uppåt väggarna. Vilken dotter var det och vad handlar avhandlingen om?" Folk är sådana galningar.).
Har dock i sällskap med kollega tittat igenom nästan alla bilder från firandet i U-a för att a) se om ngn man känner fastnat på bild, b) lista ut vad fasiken det är kungen har runt halsen (UUs medalj), c) häpna över vissa scouters slappa honnör, d) se vad domprosten har för skor på sig, och slutligen e) för att man är doktorand och sålunda gärna slösar tid på värdelösa ting hellre än skriver avhandling.
(På frågan; "Latindoktorander, vad gör det hela dagarna egentligen?" är svaret ganska nerslående; har idag panikläst Egeria, lunchat med god konversation, svarat på mail, haft tvåtimmars Egeria och språkhistoria-lektion med k.h, varit på Konstmuséet och köpt buntvis av kort med Karl XIIs likfärd, försökt skriva ett brev på tyska, slösurfat, traskat längs hela Avenyn för att införskaffa vuxenvälling och fånga lite sol, kokat många koppar thé (ibland kommer jag även ihåg att dricka dem, om de hinner kallna hälls de på min longsuffering krukväxt), tittat på alla bilder av damhattarna i Domkyrkan och betalat räkningar. Hoppas inte min kära finansiär, Vitterhetsaka, får syn på detta.)
Jag hänvisar er istället till den trevliga UnderStreckaren i SvD, eller det absolut underligaste, UUs frågelåda om Linné, där den ena frågan är underligare än den andra (Autentiska exempel:"Hade Linné personliga problem?", "Vad hette Linnés hund?", "Hade Linné andra djur än hunden Pompe? Vad var Pompe för ras?", "En av Linnés döttrar lär ha skrivit en avhandling som visst är alldeles uppåt väggarna. Vilken dotter var det och vad handlar avhandlingen om?" Folk är sådana galningar.).
Har dock i sällskap med kollega tittat igenom nästan alla bilder från firandet i U-a för att a) se om ngn man känner fastnat på bild, b) lista ut vad fasiken det är kungen har runt halsen (UUs medalj), c) häpna över vissa scouters slappa honnör, d) se vad domprosten har för skor på sig, och slutligen e) för att man är doktorand och sålunda gärna slösar tid på värdelösa ting hellre än skriver avhandling.
(På frågan; "Latindoktorander, vad gör det hela dagarna egentligen?" är svaret ganska nerslående; har idag panikläst Egeria, lunchat med god konversation, svarat på mail, haft tvåtimmars Egeria och språkhistoria-lektion med k.h, varit på Konstmuséet och köpt buntvis av kort med Karl XIIs likfärd, försökt skriva ett brev på tyska, slösurfat, traskat längs hela Avenyn för att införskaffa vuxenvälling och fånga lite sol, kokat många koppar thé (ibland kommer jag även ihåg att dricka dem, om de hinner kallna hälls de på min longsuffering krukväxt), tittat på alla bilder av damhattarna i Domkyrkan och betalat räkningar. Hoppas inte min kära finansiär, Vitterhetsaka, får syn på detta.)
sub specie aeternitatis
Johan Svedjedal fortsätter kulturdebatten i DN, med visserligen lite väl högtravande sentiments, men iaf en bullseye:
"Naturligtvis går det att se på kulturen som en del av upplevelseindustrin, en sektor som i princip bör drivas under företagsmässiga former. Går det så går det, går det inte så går det i konkurs. Men det finns också ett annat sätt att se på kulturens roll i ett demokratiskt samhälle. Den kan ju också betraktas som en del av den civilisatoriska sfär som bör göras åtminstone delvis oberoende av både statens och marknadens mer kortsiktiga logik - det område dit sådant som domstolar, kyrka, public service-radio och tv, skolor och delar av universiteten kan räknas. Där finns skikt av intellektuella som demokratin behöver just för deras oberoende, både från marknaden och från staten. Detta hör i sin tur samman med tanken på kulturella institutioner som ger medborgarna tillgång till det bästa som skrivits, tänkts, spelats och målats - platser där människor kan söka och debattera vad detta är. Det goda folkbiblioteket är förmodligen det bästa exemplet på en sådan fungerande medborgarkultur.
Jag talar alltså om en grupp konstnärer och tänkare som inte bara ger folk vad de vill ha, utan också vad de inte vill ha (eller inte visste att de ville ha), personer som söker, utmanar och finner. Intressant nog har regeringarna de senaste decennierna faktiskt varit bättre på att åstadkomma detta inom kulturpolitiken än inom universiteten. De senare tycks alltmer ha underställts näringslivets logik, som producenter av utbildning och på olika sätt tillämpbar forskning. [mitt i prick!]"
"Naturligtvis går det att se på kulturen som en del av upplevelseindustrin, en sektor som i princip bör drivas under företagsmässiga former. Går det så går det, går det inte så går det i konkurs. Men det finns också ett annat sätt att se på kulturens roll i ett demokratiskt samhälle. Den kan ju också betraktas som en del av den civilisatoriska sfär som bör göras åtminstone delvis oberoende av både statens och marknadens mer kortsiktiga logik - det område dit sådant som domstolar, kyrka, public service-radio och tv, skolor och delar av universiteten kan räknas. Där finns skikt av intellektuella som demokratin behöver just för deras oberoende, både från marknaden och från staten. Detta hör i sin tur samman med tanken på kulturella institutioner som ger medborgarna tillgång till det bästa som skrivits, tänkts, spelats och målats - platser där människor kan söka och debattera vad detta är. Det goda folkbiblioteket är förmodligen det bästa exemplet på en sådan fungerande medborgarkultur.
Jag talar alltså om en grupp konstnärer och tänkare som inte bara ger folk vad de vill ha, utan också vad de inte vill ha (eller inte visste att de ville ha), personer som söker, utmanar och finner. Intressant nog har regeringarna de senaste decennierna faktiskt varit bättre på att åstadkomma detta inom kulturpolitiken än inom universiteten. De senare tycks alltmer ha underställts näringslivets logik, som producenter av utbildning och på olika sätt tillämpbar forskning. [mitt i prick!]"
Tuesday, May 22, 2007
angelificata
Det har trillat in ett spörsmål i frågelådan:
"Hej, ja[g] undrar om nån kunde hjälpa mig med att översätta MIN MOR MIN ÄNGEL på Latin med rätt grammatik, ja[g] har letat i över sju månader månader, skulle vara jätte jätte jätte tacksam om ja[g] kunde få hjälp, tack på förhand."
Ingen ska behöva vänta på ngt mer än sju månader!
Jag antar att lydelsen här är tankt att vara ungefär 'Min mor är min ängel', men i mer elliptisk form. 'Min mor' är enkelt att översätta; mater mea (man skulle även kunna göra det lite gulligare och säga matercula- ung. 'kära lilla mamma', om man vill låta som Elsa Beskow. Även just mamma kan betyda 'mamma', finns beskrivet som barnspråk och även i inskriptioner, men jag skulle vara lite försiktig med det då det faktiskt betyder 'tutte'.)
'Ängel' är en aning svårare, det klassiska latinet har, av uppenbara skäl, inga änglar. I och med kristendomen gör detta begrepp intåg och då änglarna är budbärare från gud blir det det grekiska ordet för budbärare, 'áγγελος (som väl i sin tur är en tolkning av hebreiskans 'budbärare') nyttjas i bl.a Vulgata, som får en överförd betydelse i vårt språkbruk. Angelus blir det på latin. (Kan påpekas att i senare mer hyperkorrekta tidevarv, då man ville undvika de ord som inte förekommit hos Cicero, gjordes ansaser att använda nuntius-'budbärare' istället.)
Sålunda skulle frasen kunna bli Mater mea-angelus meus. Men jag vet inte, det känns inte helt bra, en sådan otrevlig blandning av genus. man är ju så matad med kongruensregler (tänk Aquila regina avium est), visserligen får väl angelus kanske räknas som ett communia, it just rubs me the wrong way.
Ett alternativ skulle kunna vara 'min änglalika mor'; Mater mea angelica. (eller så kan man frångå hela ängeltanken och ha annan term of endearment, som då gäran går i femininum, t.ex mea vita)
Jag är kass på att ge ett definitivt svar, och flickan med frasen 'allt har en mening' fick inte hon heller några raka besked. Det kanske kommer!
"Hej, ja[g] undrar om nån kunde hjälpa mig med att översätta MIN MOR MIN ÄNGEL på Latin med rätt grammatik, ja[g] har letat i över sju månader månader, skulle vara jätte jätte jätte tacksam om ja[g] kunde få hjälp, tack på förhand."
Ingen ska behöva vänta på ngt mer än sju månader!
Jag antar att lydelsen här är tankt att vara ungefär 'Min mor är min ängel', men i mer elliptisk form. 'Min mor' är enkelt att översätta; mater mea (man skulle även kunna göra det lite gulligare och säga matercula- ung. 'kära lilla mamma', om man vill låta som Elsa Beskow. Även just mamma kan betyda 'mamma', finns beskrivet som barnspråk och även i inskriptioner, men jag skulle vara lite försiktig med det då det faktiskt betyder 'tutte'.)
'Ängel' är en aning svårare, det klassiska latinet har, av uppenbara skäl, inga änglar. I och med kristendomen gör detta begrepp intåg och då änglarna är budbärare från gud blir det det grekiska ordet för budbärare, 'áγγελος (som väl i sin tur är en tolkning av hebreiskans 'budbärare') nyttjas i bl.a Vulgata, som får en överförd betydelse i vårt språkbruk. Angelus blir det på latin. (Kan påpekas att i senare mer hyperkorrekta tidevarv, då man ville undvika de ord som inte förekommit hos Cicero, gjordes ansaser att använda nuntius-'budbärare' istället.)
Sålunda skulle frasen kunna bli Mater mea-angelus meus. Men jag vet inte, det känns inte helt bra, en sådan otrevlig blandning av genus. man är ju så matad med kongruensregler (tänk Aquila regina avium est), visserligen får väl angelus kanske räknas som ett communia, it just rubs me the wrong way.
Ett alternativ skulle kunna vara 'min änglalika mor'; Mater mea angelica. (eller så kan man frångå hela ängeltanken och ha annan term of endearment, som då gäran går i femininum, t.ex mea vita)
Jag är kass på att ge ett definitivt svar, och flickan med frasen 'allt har en mening' fick inte hon heller några raka besked. Det kanske kommer!
Monday, May 21, 2007
Festivus applausus in insignem victoriam
Jag missade även i mitt glada semestrande denna UnderStreckare om brevskrivande, vari man förutom följande; "Brev kommer av latinets ”bre‘ve” för slutet kortfattat, skriftligt meddelande", även hittar denna anekdot:
"Stort intresse för postal verksamhet visade Karl XII som också i fält var flitig med papper och penna men såg sig själv som ”en slät korrespondent”. Ivrig att avsluta ett brev till fältherren Magnus Stenbock hällde han bläck istället för skrivsand över papperet, ursäktade sig – ”Jag slog bläck på, men Tu kant väl ändå läsa‘t” – och sände iväg det."
Det påminde mig om det vådliga känslosvall som jag försattes i efter ett seminarium häromdagen. Seminariet behandlade Rönnows Narvadiktning, visserligen i sig nog att röra ett känsligt sinne, men vad som verkligen spelade på mina känslosträngar var just det lilla parti som kort nämnde Tönningen, det rysliga ställe där hjälten Stenbock (yttrligare ngn som jag i min ungdom svärmat för) var tvungen att ge sig för dansken.
Då detta skrevs, hade denna nesa ännu icke skett, vilket gör raderna än mer intressanta, då de redan siar om danskarnas kommande punica fides (de utväxlade nämligen inte Stenbock, såsom lovat). Tönningen sägs ha kunnat bli ett andra Saguntum, te sine sospitante "om inte du bistått" (du= Karl XII), och alla som tragglat sin Livius minns väl den episoden (staden togs av Hannibal efter belägring).
Traskade sålunda dagen därpå, driven av denna sinnesrörelse, till Domkyrkan (seminariet var i U-a) för att besöka Stenbocks grav and to genuflect.
(För övrigt fullgjorde han under en tid, såsom Skånes guvenör, kanslersplikterna vid Lunds universitet. Undra vad han sagt om det nuvarande debaclet)
"Stort intresse för postal verksamhet visade Karl XII som också i fält var flitig med papper och penna men såg sig själv som ”en slät korrespondent”. Ivrig att avsluta ett brev till fältherren Magnus Stenbock hällde han bläck istället för skrivsand över papperet, ursäktade sig – ”Jag slog bläck på, men Tu kant väl ändå läsa‘t” – och sände iväg det."
Det påminde mig om det vådliga känslosvall som jag försattes i efter ett seminarium häromdagen. Seminariet behandlade Rönnows Narvadiktning, visserligen i sig nog att röra ett känsligt sinne, men vad som verkligen spelade på mina känslosträngar var just det lilla parti som kort nämnde Tönningen, det rysliga ställe där hjälten Stenbock (yttrligare ngn som jag i min ungdom svärmat för) var tvungen att ge sig för dansken.
Då detta skrevs, hade denna nesa ännu icke skett, vilket gör raderna än mer intressanta, då de redan siar om danskarnas kommande punica fides (de utväxlade nämligen inte Stenbock, såsom lovat). Tönningen sägs ha kunnat bli ett andra Saguntum, te sine sospitante "om inte du bistått" (du= Karl XII), och alla som tragglat sin Livius minns väl den episoden (staden togs av Hannibal efter belägring).
Traskade sålunda dagen därpå, driven av denna sinnesrörelse, till Domkyrkan (seminariet var i U-a) för att besöka Stenbocks grav and to genuflect.
(För övrigt fullgjorde han under en tid, såsom Skånes guvenör, kanslersplikterna vid Lunds universitet. Undra vad han sagt om det nuvarande debaclet)
Scripta manent
Efer en riktig Kristi Flygare-helg, med total frånvaro från arbetsplatsen och, som sig bör, utflykter (Ånglok! Sälar! Museer! Flamingos! Pizza i Herrljunga!), återvänder man med magont över den mängden jobb som föreligger, samt massor att läsa på nätet.
Jag fastnade naturligtvis genast för den bokhistorisk UnderStreckare som allas våran Stickan plitat. (Och vad ska vi ha för sedvanlig Stickanfakta denna gång? Att han översatts av den danska drottningen? Mängden akademier han sitter i? Det är så svårt att välja!) Bokhistoria, kodikologi, paleografi och dylikt är ju ungefär det roligareste som finns, ty kan någon undgå att bli alldeles till sig över en handskrift eller gammalt tryck? Det är samtidigt så många vetenskaper som interagerar i detta, dels förstås det språkliga och litterära, men även saker som konst, konservatorskunskaper och sålunda rent hantverk som är relevanta.
Den fantastiska kursen Latinsk paleografi med kodikologi vid UU, som ni definitivt ska ta och gå om ni kan, jag har sällan lärt mig så mkt, är synnerligen taktil, man fick känna på olika material, lära sig flera bläcksorter och leka med åtskilliga hisnande handskrifter, och vi fick där lära oss att man inte riktigt känner en viss skrift innan man lärt sig själv att skriva den.
Sålunda är det särdeles passande att just det handgripliga och praktiska lyfts fram, även om Strömholm som alltid sätter sin egen förtjusande vinkling på detta:
"”Die literarische Welt des Mittelalters” är i själva verket en ovanligt komplett beskrivning av alla tänkbara aspekter på bokproduktionens och bokmarknadens villkor – en beundransvärt koncentrerad handbok i medeltida litteratursociologi, litteraturekonomi och även framställningsteknik på det berörda området. Vandringen genom denna vidlyftiga materia genomförs med den blandning av skoningslös fullständighet i sak och förnämt disciplinerad korthet i stil som är karakteristisk för god klassisk tysk humanistisk framställningskonst. Ett modernt drag är, förutom det rikliga illustrationsmaterialet, användningen av citat, som vid behov tillåts bli ganska fylliga. Citaten, försiktigtvis översatta till modern tyska, bidrar i hög grad till att ge framställningen liv.
Kanske är de konkreta beskrivningarna av bokproduktionens tysta och hemlighetsfulla förstadier det som fängslar och lockar en modern läsare mest: ”När du vill göra bläck”, skriver kyrkomannen Theophilus Presbyter någon gång omkring år 1100 i sitt stora verk ”De diversis artibus”, ”skär då i april eller maj grenar av törnbusken innan blommor och blad slagit ut. Bind samman dem i små buntar och låt dem sedan ligga två, tre eller fyra veckor i skuggan, tills de är tämligen uttorkade. Sedan behöver du träklubbor, med vilka du på en hård träkloss bankar sönder dessa törnkvistar tills du överallt har slagit loss barken, som du genast häller över i ett fat fyllt med vatten. När du har fyllt två, tre eller fyra fat med bark, låt dem stå åtta dagar, till dess vattnet har upptagit all saft från barken. Fyll sedan …” det är många noggrant beskrivna stadier kvar, innan det genomskinliga, ljus- och vattensäkra bläcket rinner ned i bläckhornet. Det är inte utan ett visst längtansfullt vemod som en nutida läsare följer dessa tidskrävande och rofyllda operationer, alltifrån det vårliga kvistbrytandet i en ännu grön värld, över de tysta veckorna av väntan, fram till den slutliga blandningen med vitt eller rött vin: hur oändliga mängder av pretentiös smörja, som i dag kan framställas utan nämnvärda förberedelser av vare sig det ena eller det andra slaget, förblev inte oskrivna för varje vecka av bläckberedning."
Det sägs även i UnderStreckaren att den omtalade boken är rikt illustrerad, vilket gör mig mkt glad, ty intet ont om Bischoff, men men vill ju se allt det vackra i färg.
Jag fastnade naturligtvis genast för den bokhistorisk UnderStreckare som allas våran Stickan plitat. (Och vad ska vi ha för sedvanlig Stickanfakta denna gång? Att han översatts av den danska drottningen? Mängden akademier han sitter i? Det är så svårt att välja!) Bokhistoria, kodikologi, paleografi och dylikt är ju ungefär det roligareste som finns, ty kan någon undgå att bli alldeles till sig över en handskrift eller gammalt tryck? Det är samtidigt så många vetenskaper som interagerar i detta, dels förstås det språkliga och litterära, men även saker som konst, konservatorskunskaper och sålunda rent hantverk som är relevanta.
Den fantastiska kursen Latinsk paleografi med kodikologi vid UU, som ni definitivt ska ta och gå om ni kan, jag har sällan lärt mig så mkt, är synnerligen taktil, man fick känna på olika material, lära sig flera bläcksorter och leka med åtskilliga hisnande handskrifter, och vi fick där lära oss att man inte riktigt känner en viss skrift innan man lärt sig själv att skriva den.
Sålunda är det särdeles passande att just det handgripliga och praktiska lyfts fram, även om Strömholm som alltid sätter sin egen förtjusande vinkling på detta:
"”Die literarische Welt des Mittelalters” är i själva verket en ovanligt komplett beskrivning av alla tänkbara aspekter på bokproduktionens och bokmarknadens villkor – en beundransvärt koncentrerad handbok i medeltida litteratursociologi, litteraturekonomi och även framställningsteknik på det berörda området. Vandringen genom denna vidlyftiga materia genomförs med den blandning av skoningslös fullständighet i sak och förnämt disciplinerad korthet i stil som är karakteristisk för god klassisk tysk humanistisk framställningskonst. Ett modernt drag är, förutom det rikliga illustrationsmaterialet, användningen av citat, som vid behov tillåts bli ganska fylliga. Citaten, försiktigtvis översatta till modern tyska, bidrar i hög grad till att ge framställningen liv.
Kanske är de konkreta beskrivningarna av bokproduktionens tysta och hemlighetsfulla förstadier det som fängslar och lockar en modern läsare mest: ”När du vill göra bläck”, skriver kyrkomannen Theophilus Presbyter någon gång omkring år 1100 i sitt stora verk ”De diversis artibus”, ”skär då i april eller maj grenar av törnbusken innan blommor och blad slagit ut. Bind samman dem i små buntar och låt dem sedan ligga två, tre eller fyra veckor i skuggan, tills de är tämligen uttorkade. Sedan behöver du träklubbor, med vilka du på en hård träkloss bankar sönder dessa törnkvistar tills du överallt har slagit loss barken, som du genast häller över i ett fat fyllt med vatten. När du har fyllt två, tre eller fyra fat med bark, låt dem stå åtta dagar, till dess vattnet har upptagit all saft från barken. Fyll sedan …” det är många noggrant beskrivna stadier kvar, innan det genomskinliga, ljus- och vattensäkra bläcket rinner ned i bläckhornet. Det är inte utan ett visst längtansfullt vemod som en nutida läsare följer dessa tidskrävande och rofyllda operationer, alltifrån det vårliga kvistbrytandet i en ännu grön värld, över de tysta veckorna av väntan, fram till den slutliga blandningen med vitt eller rött vin: hur oändliga mängder av pretentiös smörja, som i dag kan framställas utan nämnvärda förberedelser av vare sig det ena eller det andra slaget, förblev inte oskrivna för varje vecka av bläckberedning."
Det sägs även i UnderStreckaren att den omtalade boken är rikt illustrerad, vilket gör mig mkt glad, ty intet ont om Bischoff, men men vill ju se allt det vackra i färg.
Tuesday, May 15, 2007
Difficile est longum subito deponere amorem
Blomblad i rännstenen, blomblad i drivor, skära små blomblad som fladdrar in genom fönstret, som fastnar i kläder, och som i kombination med häggen lockar till tårar. Damn you, flowering tree. (Shaking fists, size of tangerines, towards sky)
Detta är inte första ggn jag talar om denna problematik, och jag är inte ensam i detta, att bli sentimental och gråtfärdig inför denna blomning, och såsom tidigare påvisats är botemedlet (förutom att fördra och vänta ut) poesi och gin.
Jag har inte riktigt känt för det latinska, utan remedium har denna gång fått bli Petrarca, som då han emellanåt diktade på latin samt är, i det jag tänker citera, tolkad av semideus Björkeson, lugnt kvalar in till latinbloggen, till vilken han även bidragit med valspråket. Detta är från Natur och Kulturs fantstiska lilla poketutgåva av Il Canzoniere, med suberbt nog såväl originaltext som översättning. Blott 37 kr på adlibris!:
132
S’amor non è, che dunque è quel ch’io sento?
Ma s’egli è amor, perdio, che cosa et quale?
Se bona, onde l’effecto aspro mortale?
Se ria, ondes í dolce ogni tormento?
S’a mia voglia ardo, onde ’l pianto e lamento?
S’a mal mio grado, il lamenter che vale?
O viva morte, o dilectoso male,
Come puoi tanto in me, s’io nol consento?
Et s’io ‘l consento, a gran torto mi doglio.
Fra sí contrary vènti in frale barca
Mi trovo in alto mar senza governo,
Sí lieve di saver, d’error si carca
Ch’I’ medesmo non so quell ch’io mi voglio,
E tremor a mezza state, ardento il verno.
Björkeson tolkar sålunda:
Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är!
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?
Om jag har valt att brinna-varför tårar,
Och är jag nödd- vad tjänar jämmer till?
Hur fick du sådan makt, fast ej jag vill,
O liv som dödar, ofärd som bedårar?
Och har jag samtyckt hövs ej att jag klagar.
Emellan stridiga orkaner kastad,
I bräcklig, redlös båt jag mig befinner,
Så lätt med visdom, tungt med misstag lastad
Att jag ej vet vad själv jag vill, och brinner
Om vintern, skälver under sommardagar.
Ack ja. Denna pocket vari ni finner dikten ovan och många andra tolkade av Björkeson, är mycket sentimentalitet för pengarna (365 st, den ena mer rivande än den andra). Har du någonsin ens funderat på att falla för någon kommer den beröra dig nästan pinsamt mycket.
Detta är inte första ggn jag talar om denna problematik, och jag är inte ensam i detta, att bli sentimental och gråtfärdig inför denna blomning, och såsom tidigare påvisats är botemedlet (förutom att fördra och vänta ut) poesi och gin.
Jag har inte riktigt känt för det latinska, utan remedium har denna gång fått bli Petrarca, som då han emellanåt diktade på latin samt är, i det jag tänker citera, tolkad av semideus Björkeson, lugnt kvalar in till latinbloggen, till vilken han även bidragit med valspråket. Detta är från Natur och Kulturs fantstiska lilla poketutgåva av Il Canzoniere, med suberbt nog såväl originaltext som översättning. Blott 37 kr på adlibris!:
132
S’amor non è, che dunque è quel ch’io sento?
Ma s’egli è amor, perdio, che cosa et quale?
Se bona, onde l’effecto aspro mortale?
Se ria, ondes í dolce ogni tormento?
S’a mia voglia ardo, onde ’l pianto e lamento?
S’a mal mio grado, il lamenter che vale?
O viva morte, o dilectoso male,
Come puoi tanto in me, s’io nol consento?
Et s’io ‘l consento, a gran torto mi doglio.
Fra sí contrary vènti in frale barca
Mi trovo in alto mar senza governo,
Sí lieve di saver, d’error si carca
Ch’I’ medesmo non so quell ch’io mi voglio,
E tremor a mezza state, ardento il verno.
Björkeson tolkar sålunda:
Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är!
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?
Om jag har valt att brinna-varför tårar,
Och är jag nödd- vad tjänar jämmer till?
Hur fick du sådan makt, fast ej jag vill,
O liv som dödar, ofärd som bedårar?
Och har jag samtyckt hövs ej att jag klagar.
Emellan stridiga orkaner kastad,
I bräcklig, redlös båt jag mig befinner,
Så lätt med visdom, tungt med misstag lastad
Att jag ej vet vad själv jag vill, och brinner
Om vintern, skälver under sommardagar.
Ack ja. Denna pocket vari ni finner dikten ovan och många andra tolkade av Björkeson, är mycket sentimentalitet för pengarna (365 st, den ena mer rivande än den andra). Har du någonsin ens funderat på att falla för någon kommer den beröra dig nästan pinsamt mycket.
cum grano salis
En av mina spioner sände mig denna länk till ett inlägg på Brudens blogg, en rolig misshandel av latinet och efterföljande diskussion i kommentarerna, vari det faktiskt hänvisas till latinbloggen!
Monday, May 14, 2007
studiosae
Då vårt universitetsbibliotek ska, skandalernas skandal, vara stängt i två veckor, så har jag nu i olika omgångar varit där och lånat på mig vad jag eventuellt kan behöva den närmaste tiden, Det har visserligen blivit en sober giganthög med latinsk lingvistik, men även diverse skoj som jag kanske skulle ha lust att ströläsa de följande veckorna. Man får aldrig få slut på böcker.
En sådan där saken ur skojhögen som jag läste härom natten då insomnian återigen härjade (häggdoft i regn och blomblad i drivor ger oro i själen) var en bok om högre utbildning i USA för kvinnor, och hittade som alltid ngra trevliga godbitar om det latinska språket.
Man måste minnas, iuvenes, hur subversivt det en gång i tiden var med latinstudier för kvinnor, tatin var jus själva nyckeln till det akademiska och de klarade inte di kvinnliga små förstånden av. Det var sålunda fordom en kvinnosaksfråga, kvinnors tillgång till de klassiska språken.
Det var naturligtvis även en kamp för individer från annan klass och ras att få tillgång till detta, bokens fokus var just på kvinnorna, men man hittar ändå intressanta faktum som detta (från 'College girls' av Lynn Peril):
s. 40
”Another African-American graduate from Oberlin, Helen Morgan, became a latin professor at Fisk University in 1869- a post she held for the next thirty-eight years, becoming one of the first women to attain full professorship at a coeducational institution.”
Jag hittar tyvärr närapå intet om denna uppenbarligen fascinerande kvinna på nätet, inte på de högskolornas hemsidor eller annorstädes. Synd, hade gärna fått veta mer.
Jag hittade även detta, om den första kvinnliga studenten vid University of Michigan:
s. 46
“ The first time the university of Michigan’s only coed was called on to read aloud in her Greek class in 1870, she was pointedly given the following passage from Sophocles Antigone: ‘It behoves us in the first place to consider this, that we are by nature women, so not able to contend with men; and in the next place, since we are governed by those stronger than we, it behoves us to admit these things and others still more grievous.’ Evincing much generosity of spirit, Madelon Stockwell always contended the choice of reading matter was an accident, not maliciousness […].
En sådan där saken ur skojhögen som jag läste härom natten då insomnian återigen härjade (häggdoft i regn och blomblad i drivor ger oro i själen) var en bok om högre utbildning i USA för kvinnor, och hittade som alltid ngra trevliga godbitar om det latinska språket.
Man måste minnas, iuvenes, hur subversivt det en gång i tiden var med latinstudier för kvinnor, tatin var jus själva nyckeln till det akademiska och de klarade inte di kvinnliga små förstånden av. Det var sålunda fordom en kvinnosaksfråga, kvinnors tillgång till de klassiska språken.
Det var naturligtvis även en kamp för individer från annan klass och ras att få tillgång till detta, bokens fokus var just på kvinnorna, men man hittar ändå intressanta faktum som detta (från 'College girls' av Lynn Peril):
s. 40
”Another African-American graduate from Oberlin, Helen Morgan, became a latin professor at Fisk University in 1869- a post she held for the next thirty-eight years, becoming one of the first women to attain full professorship at a coeducational institution.”
Jag hittar tyvärr närapå intet om denna uppenbarligen fascinerande kvinna på nätet, inte på de högskolornas hemsidor eller annorstädes. Synd, hade gärna fått veta mer.
Jag hittade även detta, om den första kvinnliga studenten vid University of Michigan:
s. 46
“ The first time the university of Michigan’s only coed was called on to read aloud in her Greek class in 1870, she was pointedly given the following passage from Sophocles Antigone: ‘It behoves us in the first place to consider this, that we are by nature women, so not able to contend with men; and in the next place, since we are governed by those stronger than we, it behoves us to admit these things and others still more grievous.’ Evincing much generosity of spirit, Madelon Stockwell always contended the choice of reading matter was an accident, not maliciousness […].
satyriscus
Intressant UnderStreckare från i söndags om den grekiska teatern:
" I Athen framfördes pjäserna vid årliga teaterhögtidligheter som pågick i flera dagar. Den största festivalen var den så kallade Dionysosfestivalen, eller de stora dionysierna, som ägde rum i månadsskiftet mars/april och till vilken vanligtvis tre tragöder och fem komediförfattare bidrog med helt nyskrivna verk. Den burleska och fräcka komedin spelades således sida vid sida med den allvarliga och upphöjda tragedin och den värderades inte, så vitt vi vet, lägre än denna. Till Dionysosfestivalen skrev var och en av tragöderna en triologi, det vill säga tre tragedier som framfördes i följd under en och samma dag och som tematiskt anknöt till varandra. Komediförfattarna bidrog endast med ett verk var.
Tragedin och komedin var emellertid inte de enda slags dramer som framfördes vid teaterfestligheterna. Utöver de tre tragedierna skrev tragöderna också en fjärde pjäs, ett satyrspel, som spelades efter själva triologin. Denna fjärde pjäs var i jämförelse med tragedin ett kortare, muntert stycke, som behöll tragedins allvarliga inramning men i vilken tragöden skämtsamt kunde anspela på händelser i de föregående tre tragedierna. En förlorad triologi av Aischylos om de öden som drabbade kung Oidipus familj, till exempel, avslutades med satyrspelet ”Sfinxen” som antagligen på ett underhållande sätt behandlade hur Oidipus löste sfinxens gåta och därigenom befriade staden Thebe från dess skräckvälde.
[...]
En annan vanlig förklaring till satyrspelets plats vid teaterfestivalerna är att publiken kunde behöva något lättare att muntra upp sig med efter de omskakande och blodiga händelser som tragedierna ofta gestaltade. Redan Friedrich Schlegel talade om satyrspelet som ett slags lättnad efter den tragiska anspänningen. Satyrspelet förde ned mytens gudar och heroer till ett mänskligt plan, och det utgjorde ett lekfullt korrektiv till de värden som kom till uttryck i tragedin. I tragedin definieras människan i förhållande till familjen, samhället och gudarna – i satyrspelet relativiseras den sociala ordningen genom de ”felplacerade” satyrerna vilka i sitt komiskt avvikande beteende har jämförts med bröderna Marx."
" I Athen framfördes pjäserna vid årliga teaterhögtidligheter som pågick i flera dagar. Den största festivalen var den så kallade Dionysosfestivalen, eller de stora dionysierna, som ägde rum i månadsskiftet mars/april och till vilken vanligtvis tre tragöder och fem komediförfattare bidrog med helt nyskrivna verk. Den burleska och fräcka komedin spelades således sida vid sida med den allvarliga och upphöjda tragedin och den värderades inte, så vitt vi vet, lägre än denna. Till Dionysosfestivalen skrev var och en av tragöderna en triologi, det vill säga tre tragedier som framfördes i följd under en och samma dag och som tematiskt anknöt till varandra. Komediförfattarna bidrog endast med ett verk var.
Tragedin och komedin var emellertid inte de enda slags dramer som framfördes vid teaterfestligheterna. Utöver de tre tragedierna skrev tragöderna också en fjärde pjäs, ett satyrspel, som spelades efter själva triologin. Denna fjärde pjäs var i jämförelse med tragedin ett kortare, muntert stycke, som behöll tragedins allvarliga inramning men i vilken tragöden skämtsamt kunde anspela på händelser i de föregående tre tragedierna. En förlorad triologi av Aischylos om de öden som drabbade kung Oidipus familj, till exempel, avslutades med satyrspelet ”Sfinxen” som antagligen på ett underhållande sätt behandlade hur Oidipus löste sfinxens gåta och därigenom befriade staden Thebe från dess skräckvälde.
[...]
En annan vanlig förklaring till satyrspelets plats vid teaterfestivalerna är att publiken kunde behöva något lättare att muntra upp sig med efter de omskakande och blodiga händelser som tragedierna ofta gestaltade. Redan Friedrich Schlegel talade om satyrspelet som ett slags lättnad efter den tragiska anspänningen. Satyrspelet förde ned mytens gudar och heroer till ett mänskligt plan, och det utgjorde ett lekfullt korrektiv till de värden som kom till uttryck i tragedin. I tragedin definieras människan i förhållande till familjen, samhället och gudarna – i satyrspelet relativiseras den sociala ordningen genom de ”felplacerade” satyrerna vilka i sitt komiskt avvikande beteende har jämförts med bröderna Marx."
Friday, May 11, 2007
gigantes
'Många [lunda]studenter söker hjälp för alkoholproblem' är en rubrik i dagens Sydsvenskan (den enda svenska tidningen intresserad av kulturarv och bildning), och det förvånar väl ingen, jag skulle också ta till flaskan om min alma mater helt sonika eliminerade latin och grekiska. (På tal om vilket, har ni sänt en rad till Bexell?)
On a related note, så var jag nere i katakomberna av vår fina institution igår och rotade i arkivet. Det är ju styrelsebytartider i maj och en avgående ordförande skulle avtackas med en liten gåva, och då går man ner i arkivet och rotar igen om resterna av legenden Blomgrens samlingar (godbitarna är sedan länge utplockade), som en gång skänktes till seminariet, för att hitta någon praktfull tingest. Dessa samlingar är djupt fascinerande, man kan vara timtal där, då man kan följa vad han läst vid olika perioder, då han ofta har satt ett slutdatum i boken, samt att han i sannaing närläste och rättade allt, man finner inte en volym utan rättelser och notationer, och, och eventuella recensioner är nogsamt instoppade. Petade bl.a annat på vad som nog var hans första grekiska grammatik, hans hustrus latinläsebok, en vacker Alkmanutgåva, en enorm samling avhandlingar som han opponerat på, samt mycket annat. Jag fann en söt bok om Maecenas att skänka bort, men plockade även med en Ernout upp att ha på rummet, samt Wifstrands 'Bakgrunder' att läsa på den Brf-stämma jag skulle sitta igenom på kvällen.
Wifstrand har vi pratat om tidigare, en lysande professor i grekiska i Lund (som antagligen vridrar sig varv på varv i sin grav med tanke på debaclet), då man var klok att ge ut ett urval av honom på engelska nyligen, och i SvDs recension av detta urval med rätta kallas "en av de förnämligaste kännare av antikens grekiska språk och kultur som vårt land någonsin ägt, därtill en lysande stilhistoriker ".
'Bakgunder' är dock en samling lättlästa och underbara populärvetenskapliga essäer, som ni genast ska köpa på närmaste antikvariat (kan inget smart förlag göra ett nytryck?), ty jisses, vad läsvärd den var!
Jag ville naturligtvis däri hitta ett resonamang om vikten av det klassiska, för att kunna fingera i tankarna den insändare som Wifstrand skulle skrivit med tanke på grekstolens undergång i Lund, och han gjorde mig inte besviken, slutet av essän 'Den verkliga antiken och vi' gav gott stoff.
Den insiktsfulle Wifstrand skriver (på tal om en religionsdebatt, vari han jämför Russell med Filon):
"Insikten om att många nya frågor äro gamla behöver icke göra oss till trötta skeptiker som säga "ingenting nytt under solen" och därmed mena "alltså är det nya lika värdelöst som det gamla", men den kan lära oss att rätt bedöma det nya såväl som det gamla och det gamlas betydelse för det nya.
Antiken hjälper oss också att hålla samman Europa; det gemensamma europémedvetande, som trots alla slitningar mellan staterna och deras maktägande klickar ändå inte utplånats i Västeuropa åtminstone, det beror till största delen på den gemensamma antika grundvalen. om det är det mest utmärkande draget i vår tid att hela jorden har blivit en sammanhängande enhet och vad som sker på ett ställe får viktiga återverkningar ända till ställets antipoder, är därmed icke sagt att vi skola offra Europa åt en global synkretism, tvärtom borde Europa i fredligt kulturarbete kunna hålla på sitt och fördjupa sitt eget utan att därmed träda andras berättigade anspråka för nära. Framtidsutsikterna för europeisk andlig kultur te sig nu inte så ljusa som de föreföllo både när Europa i början av 1700-talet självbelåtet ville förkasta våra antika föregångare och när det i slutet av århundradet svärmiskt ville återvända till dem, som om de hade legat okända och icke haft något att betyda på ett par årtusenden, och uppliva både det som var dött hos dem och det som levde. Det är rimligare och riktigare att med 1600-talet mena att det kostar möda att hålla kulturen uppe, men att det som man skall hålla uppe är vad som med möda också har hållits uppe, mer allmänt och helt eller mer sporadiskt och fragmentariskt, från antiken till nu. Mycket har tillkommit sedan antiken, och man kan ingalunda ta den till mönster i allt, men man kan behöva återvända till den i någon punkt då och någon punkt då, när vi ha genomskådat en del falska och anspråksfulla moderna muser."
Det var i sanning ingen uppoffring att knappa in detta, ty är det inte något av det mest lysande försvar av antiken ni någonsin läst? Han framlägger poäng efter poäng, man blir nästan matt. Europatanken med antik grund är en synnerlig relevant idé idag, (cf Tengström) och det tål att tänkas på att detta är publicerat 1961 då det senaste världskriget var i friskt minne ("...trots alla slitningar mellan staterna", understatment). Och vilket grepp han har om sitt material, kan sammanfatta år av kulturhistoria i bara några meningar, och språket är hisnande.
En utflykt i arkivet är en salig upplevelse, de aromrika böckerna, de förvånande fynden, dessa vetenskapsgärningar coh samlingar som ligger på hög, men samtidigt behäftad med vemod, ty nutiden vill rasera allt detta och låta det dö för evigt. Den klassiska bildningen flämtar redan, man kan aldrig bli så lärd och skolad som dessa forna tides män var, men vi kan stå på deras axlar och tradera vidare, för att göra en rörig och förvirrande metafor.
On a related note, så var jag nere i katakomberna av vår fina institution igår och rotade i arkivet. Det är ju styrelsebytartider i maj och en avgående ordförande skulle avtackas med en liten gåva, och då går man ner i arkivet och rotar igen om resterna av legenden Blomgrens samlingar (godbitarna är sedan länge utplockade), som en gång skänktes till seminariet, för att hitta någon praktfull tingest. Dessa samlingar är djupt fascinerande, man kan vara timtal där, då man kan följa vad han läst vid olika perioder, då han ofta har satt ett slutdatum i boken, samt att han i sannaing närläste och rättade allt, man finner inte en volym utan rättelser och notationer, och, och eventuella recensioner är nogsamt instoppade. Petade bl.a annat på vad som nog var hans första grekiska grammatik, hans hustrus latinläsebok, en vacker Alkmanutgåva, en enorm samling avhandlingar som han opponerat på, samt mycket annat. Jag fann en söt bok om Maecenas att skänka bort, men plockade även med en Ernout upp att ha på rummet, samt Wifstrands 'Bakgrunder' att läsa på den Brf-stämma jag skulle sitta igenom på kvällen.
Wifstrand har vi pratat om tidigare, en lysande professor i grekiska i Lund (som antagligen vridrar sig varv på varv i sin grav med tanke på debaclet), då man var klok att ge ut ett urval av honom på engelska nyligen, och i SvDs recension av detta urval med rätta kallas "en av de förnämligaste kännare av antikens grekiska språk och kultur som vårt land någonsin ägt, därtill en lysande stilhistoriker ".
'Bakgunder' är dock en samling lättlästa och underbara populärvetenskapliga essäer, som ni genast ska köpa på närmaste antikvariat (kan inget smart förlag göra ett nytryck?), ty jisses, vad läsvärd den var!
Jag ville naturligtvis däri hitta ett resonamang om vikten av det klassiska, för att kunna fingera i tankarna den insändare som Wifstrand skulle skrivit med tanke på grekstolens undergång i Lund, och han gjorde mig inte besviken, slutet av essän 'Den verkliga antiken och vi' gav gott stoff.
Den insiktsfulle Wifstrand skriver (på tal om en religionsdebatt, vari han jämför Russell med Filon):
"Insikten om att många nya frågor äro gamla behöver icke göra oss till trötta skeptiker som säga "ingenting nytt under solen" och därmed mena "alltså är det nya lika värdelöst som det gamla", men den kan lära oss att rätt bedöma det nya såväl som det gamla och det gamlas betydelse för det nya.
Antiken hjälper oss också att hålla samman Europa; det gemensamma europémedvetande, som trots alla slitningar mellan staterna och deras maktägande klickar ändå inte utplånats i Västeuropa åtminstone, det beror till största delen på den gemensamma antika grundvalen. om det är det mest utmärkande draget i vår tid att hela jorden har blivit en sammanhängande enhet och vad som sker på ett ställe får viktiga återverkningar ända till ställets antipoder, är därmed icke sagt att vi skola offra Europa åt en global synkretism, tvärtom borde Europa i fredligt kulturarbete kunna hålla på sitt och fördjupa sitt eget utan att därmed träda andras berättigade anspråka för nära. Framtidsutsikterna för europeisk andlig kultur te sig nu inte så ljusa som de föreföllo både när Europa i början av 1700-talet självbelåtet ville förkasta våra antika föregångare och när det i slutet av århundradet svärmiskt ville återvända till dem, som om de hade legat okända och icke haft något att betyda på ett par årtusenden, och uppliva både det som var dött hos dem och det som levde. Det är rimligare och riktigare att med 1600-talet mena att det kostar möda att hålla kulturen uppe, men att det som man skall hålla uppe är vad som med möda också har hållits uppe, mer allmänt och helt eller mer sporadiskt och fragmentariskt, från antiken till nu. Mycket har tillkommit sedan antiken, och man kan ingalunda ta den till mönster i allt, men man kan behöva återvända till den i någon punkt då och någon punkt då, när vi ha genomskådat en del falska och anspråksfulla moderna muser."
Det var i sanning ingen uppoffring att knappa in detta, ty är det inte något av det mest lysande försvar av antiken ni någonsin läst? Han framlägger poäng efter poäng, man blir nästan matt. Europatanken med antik grund är en synnerlig relevant idé idag, (cf Tengström) och det tål att tänkas på att detta är publicerat 1961 då det senaste världskriget var i friskt minne ("...trots alla slitningar mellan staterna", understatment). Och vilket grepp han har om sitt material, kan sammanfatta år av kulturhistoria i bara några meningar, och språket är hisnande.
En utflykt i arkivet är en salig upplevelse, de aromrika böckerna, de förvånande fynden, dessa vetenskapsgärningar coh samlingar som ligger på hög, men samtidigt behäftad med vemod, ty nutiden vill rasera allt detta och låta det dö för evigt. Den klassiska bildningen flämtar redan, man kan aldrig bli så lärd och skolad som dessa forna tides män var, men vi kan stå på deras axlar och tradera vidare, för att göra en rörig och förvirrande metafor.
Thursday, May 10, 2007
Ostiarius
I veckan sattes den nya skylten upp utanför huvudingången till institutionen (den med alla stiliga vapensköldar ovan porten, en kvarleva från tiden som hovrätt), detta då universitetet bytt sigill, samt att en del byten av institutionsnamn har skett. (Då jag i samband med gjutningen (cement är spannande) nämnde för min rumskamrat att den gamla försvunnit muttrade han ngt om att "nu tar vi ner skylten". Hans humor är av det slaget. Det ska påpekas att han är världens bästa rumskamrat, visserligen grek, men är sällan här på förmiddagen, så jag kan lyssna ostört på den förtjusande Boel Adler, låter mig äta morötter framför datorn (trots crunchandet) och har försiktigt framfört förhoppningen att 300 ska leda till ett uppsving i grekiskastudier hos menigheten, ungefär som Karate Kid-filmerna ökade kampsportarnas antal.)
Nåväl, nu sitter det nya sigillet där och det står Latin och Grekiska, så inte har vi tagit ner skylten helt, iaf inte här i Gbg.
Sitter med näsan klistrad i Egeria, Apuleius, Boethius, Ammianus, Ambrosius och Augustinus; det närmar sig tenta i den senantika kursen.
Nåväl, nu sitter det nya sigillet där och det står Latin och Grekiska, så inte har vi tagit ner skylten helt, iaf inte här i Gbg.
Sitter med näsan klistrad i Egeria, Apuleius, Boethius, Ammianus, Ambrosius och Augustinus; det närmar sig tenta i den senantika kursen.
Tuesday, May 08, 2007
An nescis, mi fili, quantilla prudentia regatur mundus
Sydsvenskan, den enda tidningen i vårt sköna land som bryr sig om det klassiska (även om också de har falafel-varianten av Flavius), hade i helgen en artikel om avskaffandet av den anrika professorsstolen i grekiska:
"Den tionde april i år skrev Lunds Universitets rektor Göran Bexell under Staffan Wahlgrens uppsägning. Därmed försvann den 339 år gamla professuren, som bland andra Esaias Tegnér och Carl Georg Brunius innehaft. Anledningen: för få studenter och för lite pengar. Men professorn som haft sitt jobb är besviken. – Eftersom unga människor har svårt att se vad de ska göra med studier i humaniora är det inte så konstigt att de väljer bort det. Men att köra humanioran i botten så här fullständigt, gör att Lunds universitet riskerar att mista sin ställning som Sydsveriges främsta universitet, säger Staffan Wahlgren.
[...]
Ämnet grekiska språket och litteraturen kommer finnas kvar på Lunds universitet. Men bara i form av en halvtidstjänst. – Grekiska och latin är viktigt som en del av det kulturella bagaget. Men det fungerar också som en grund för en massa andra ämnen, som antik filosofi eller för den delen teologi. "
Den lilla följande intervjun med deras s.k. rector magnificus, Bexell (skriv honom gärna en rad), saknas tyvärr i nätupplagan, vari han förnekar att humaniora är lågprioriterat och bara talar om studentsöktryck. Så tragiskt, skrattretande och sorgligt att lunchen sakta kryper upp i halsen.
Allvarligt talat, detta är befängt, och än värre är den kompakta tystnad som dessa vanvettiga beslut möts med. Vi måtte ha den enda högerregeringen i universum som inte bryr sig en jota (grekiskt!) om bildning och dess fundament. Detta är ungefär som att lägga ner matematiken på en högskola, att utplåna latinet och grekiskan är att ta bort alla grundvalar för forskning och studier.
Ska våra teologer bara läsa heliga skrift i omtolkning, ska våra medeltidshistoriker hoppa över allt som är på latin, och ska vi lägga ner Linnéforskningen helt?
"Den tionde april i år skrev Lunds Universitets rektor Göran Bexell under Staffan Wahlgrens uppsägning. Därmed försvann den 339 år gamla professuren, som bland andra Esaias Tegnér och Carl Georg Brunius innehaft. Anledningen: för få studenter och för lite pengar. Men professorn som haft sitt jobb är besviken. – Eftersom unga människor har svårt att se vad de ska göra med studier i humaniora är det inte så konstigt att de väljer bort det. Men att köra humanioran i botten så här fullständigt, gör att Lunds universitet riskerar att mista sin ställning som Sydsveriges främsta universitet, säger Staffan Wahlgren.
[...]
Ämnet grekiska språket och litteraturen kommer finnas kvar på Lunds universitet. Men bara i form av en halvtidstjänst. – Grekiska och latin är viktigt som en del av det kulturella bagaget. Men det fungerar också som en grund för en massa andra ämnen, som antik filosofi eller för den delen teologi. "
Den lilla följande intervjun med deras s.k. rector magnificus, Bexell (skriv honom gärna en rad), saknas tyvärr i nätupplagan, vari han förnekar att humaniora är lågprioriterat och bara talar om studentsöktryck. Så tragiskt, skrattretande och sorgligt att lunchen sakta kryper upp i halsen.
Allvarligt talat, detta är befängt, och än värre är den kompakta tystnad som dessa vanvettiga beslut möts med. Vi måtte ha den enda högerregeringen i universum som inte bryr sig en jota (grekiskt!) om bildning och dess fundament. Detta är ungefär som att lägga ner matematiken på en högskola, att utplåna latinet och grekiskan är att ta bort alla grundvalar för forskning och studier.
Ska våra teologer bara läsa heliga skrift i omtolkning, ska våra medeltidshistoriker hoppa över allt som är på latin, och ska vi lägga ner Linnéforskningen helt?
Omnia scire volunt omnes, sed discere nolunt.
Ävne frågelådan är eftersatt, här är återigen någon som vill ha sitt motto på latin:
HEJ! jag har letat och letar efter en latinsk översättning på ett motto jag har.
"ALLT HAR EN MENING"
Har du någon aning om vad översättningen kan vara?
Och om du vet, vill du skicka den till mig när du har tid och ork?
TACK på FÖRHAND!
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sända detta till den undrande damen, då jag inte har ngn adress, men jag lägger svaret här och hoppas på det bästa.
Mening i betydelsen åsikt är väl knappast vad som avses här, och vi kan slänga ner opinio i diket på vår färd mot en fras, vi hehåller dock sententia, då det kan ha betydelsen innebörd, och plockar upp ngra ord såsom sensus och intellectus, men förkastar även dessa snabbt, då jag misstänker att flickan vill ha ngt i stil med betydelsen "avsikt" för mening. Där finns en uppsjö ord; mens, voluntas, consilium, animus, cogitatio och återigen sententia (iaf enl Cavallin).
jag gillar dock inte riktigt sententia här, utan kanske cogitatio, voluntas eller consilium skulle funka, det är svårt att få rätt nyans. Knepigt.
Att sedan göra en omnia voluntatem/cogitationem habent, känns inte bra alls, utan är bara en klumpig översättning, och varianten voluntas/cogitatio/consilium omnibus/in omnibus est, upplever jag inte heller som helt bekväm, det funkar väl typ, och in omnibus är möjligtvis bättre.
En annan variant vore att göra ngn slags verbras av det hela, "allt vill ngt", omnia aliquid volunt eller kanske bara omnia volunt, eller varför inte omnia aliquid petunt, "allt strävar efter ngt". Eller en participvariant på dessa?
Måste fundera lite till, det är dags för lunch, det är omöjligt att tänka hungrig.
HEJ! jag har letat och letar efter en latinsk översättning på ett motto jag har.
"ALLT HAR EN MENING"
Har du någon aning om vad översättningen kan vara?
Och om du vet, vill du skicka den till mig när du har tid och ork?
TACK på FÖRHAND!
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sända detta till den undrande damen, då jag inte har ngn adress, men jag lägger svaret här och hoppas på det bästa.
Mening i betydelsen åsikt är väl knappast vad som avses här, och vi kan slänga ner opinio i diket på vår färd mot en fras, vi hehåller dock sententia, då det kan ha betydelsen innebörd, och plockar upp ngra ord såsom sensus och intellectus, men förkastar även dessa snabbt, då jag misstänker att flickan vill ha ngt i stil med betydelsen "avsikt" för mening. Där finns en uppsjö ord; mens, voluntas, consilium, animus, cogitatio och återigen sententia (iaf enl Cavallin).
jag gillar dock inte riktigt sententia här, utan kanske cogitatio, voluntas eller consilium skulle funka, det är svårt att få rätt nyans. Knepigt.
Att sedan göra en omnia voluntatem/cogitationem habent, känns inte bra alls, utan är bara en klumpig översättning, och varianten voluntas/cogitatio/consilium omnibus/in omnibus est, upplever jag inte heller som helt bekväm, det funkar väl typ, och in omnibus är möjligtvis bättre.
En annan variant vore att göra ngn slags verbras av det hela, "allt vill ngt", omnia aliquid volunt eller kanske bara omnia volunt, eller varför inte omnia aliquid petunt, "allt strävar efter ngt". Eller en participvariant på dessa?
Måste fundera lite till, det är dags för lunch, det är omöjligt att tänka hungrig.
Flavii
I DN-artikeln om den där nyfunna Herodes-graven används en mindre känd variant av namnet Flavius Josephus :
"Herodes som enligt Matteusevangeliet beordrade barnamord för att undanröja Messias utnämndes ungefär 40 före vår tideräkning till "kung över judarna" av den romerska senaten.Enligt den samtida historikern Falavius Josephus dog Herodes år 4 före vår tideräkning."
Detta är dock snäppet bättre än SvD som blandar de båda formerna:
"Upptäckten löser ett av Israels största arkeologiska mysterier. Majoriteten av forskarna har haft uppfattningen att Herodes var begravd i just Herodion, på grund av skrifter från den judiske historikern Flavius Josephus.
[...]
Herodes som enligt Matteusevangeliet beordrade barnamord för att undanröja Messias utnämndes ungefär 40 före vår tideräkning till "kung över judarna" av den romerska senaten. Enligt den samtida historikern Falavius Josephus dog Herodes år 4 före vår tideräkning."
Då en googling visar att denna falafel-form finnes mest i en del äldre skrifter (kan vara lapsusar) samt i de nyhetsartiklar som talar om Herodes-graven, så kanske det är en hebreisk avart eller helt enkelt ett stavfel i pressmeddelandet.
Hur som helst, då Josephus knappast är obskyr, tycker man att ett fel av detta slag, om nu i pressmeddelandet, borde ha rättats till, och sålunda; skäms på dessa obildade tidningar!
"Herodes som enligt Matteusevangeliet beordrade barnamord för att undanröja Messias utnämndes ungefär 40 före vår tideräkning till "kung över judarna" av den romerska senaten.Enligt den samtida historikern Falavius Josephus dog Herodes år 4 före vår tideräkning."
Detta är dock snäppet bättre än SvD som blandar de båda formerna:
"Upptäckten löser ett av Israels största arkeologiska mysterier. Majoriteten av forskarna har haft uppfattningen att Herodes var begravd i just Herodion, på grund av skrifter från den judiske historikern Flavius Josephus.
[...]
Herodes som enligt Matteusevangeliet beordrade barnamord för att undanröja Messias utnämndes ungefär 40 före vår tideräkning till "kung över judarna" av den romerska senaten. Enligt den samtida historikern Falavius Josephus dog Herodes år 4 före vår tideräkning."
Då en googling visar att denna falafel-form finnes mest i en del äldre skrifter (kan vara lapsusar) samt i de nyhetsartiklar som talar om Herodes-graven, så kanske det är en hebreisk avart eller helt enkelt ett stavfel i pressmeddelandet.
Hur som helst, då Josephus knappast är obskyr, tycker man att ett fel av detta slag, om nu i pressmeddelandet, borde ha rättats till, och sålunda; skäms på dessa obildade tidningar!
Friday, May 04, 2007
solea
Är upptagen och disträ, mycket att tänka på. Sålunda dåligt med inlägg. Här doch lite diverse:
- En recension av spelet 300, "ett sunkigt Space invaders i sandaler".
- En nyupptäckt gladiatorkyrkogård, och de rön som hämtats från de fynden:
"En intressant upptäckt som forskarna gjort är att benresterna visar på att gladiatorerna fick både bra och dyr läkarvård. En av de funna kropparna visar till och med tecken på kirurgisk amputering. Forskarna menar på att benen visar att det inte handlat om okontrollerade massfajter utan snarare om organiserade dueller med strikta regler och domare. Därmed inte sagt att striderna var ofarliga. Många av benen visar även på dödliga skador, vilket stämmer väl överens med historieskrivningen där man kan läsa om hur den blodtörstande publiken kunde ropa "iugula" (kör lansen i honom), om en gladiator inte var tillräckligt skicklig eller om han visade tecken på feghet."
- I vågen med deckare som utspelar sig i antikens Rom (typ Saylor) finns det även något för de unga, nämligen Roman Mysteries.
Har, som sagt, mycket att tänka på.
- En recension av spelet 300, "ett sunkigt Space invaders i sandaler".
- En nyupptäckt gladiatorkyrkogård, och de rön som hämtats från de fynden:
"En intressant upptäckt som forskarna gjort är att benresterna visar på att gladiatorerna fick både bra och dyr läkarvård. En av de funna kropparna visar till och med tecken på kirurgisk amputering. Forskarna menar på att benen visar att det inte handlat om okontrollerade massfajter utan snarare om organiserade dueller med strikta regler och domare. Därmed inte sagt att striderna var ofarliga. Många av benen visar även på dödliga skador, vilket stämmer väl överens med historieskrivningen där man kan läsa om hur den blodtörstande publiken kunde ropa "iugula" (kör lansen i honom), om en gladiator inte var tillräckligt skicklig eller om han visade tecken på feghet."
- I vågen med deckare som utspelar sig i antikens Rom (typ Saylor) finns det även något för de unga, nämligen Roman Mysteries.
Har, som sagt, mycket att tänka på.
Wednesday, May 02, 2007
flebilis
Har helt glömt att länka till DNs recension av Sture Linnérs "Från Alexander till Augustus" (här är SvDs), och gör sålunda det nu:
"Men på det hela taget gläds jag ohämmat över Linnérs rundmålning, inte minst hans kloka resonemang kring vad grekerna kallade kairos (ungefär: tillfället, ett avgörande eller kritiskt ögonblick) - och dess betydelse för bildkonstens framställningar av rörelse och dramatik, ofta präglade av ond och bråd död, med Laokoongruppen som förnämsta exempel. Och hans litteraturhistoriska exposé dröjer förtjänstfullt vid de fyra stora: den subtile lustspelsförfattaren Menander, den hyperraffinerade lyrikern Kallimakos, den både vid- och skarpsynte herdediktaren Teokritos och den originelle epikern Apollonios, lika hemmastadd i äventyrens som studerkammarens värld. Alla kommenteras de här av sentida svenska kolleger, som Vilhelm Ekelund eller Sven Alfons.
I det (sistnämnda) sällskapet saknar jag egentligen bara Hjalmar Gullberg, som vid sidan av Ekelöf förefaller mig vara den svenske poet som bäst förstått hellenismens egenart och speciella attraktion. I hans fall gäller det framför allt det stråk av melankoli som glimmar i de gamla texterna. "Redan i ungdomens tidiga år har jag tröttnat på livet", läser vi hos epigramdiktaren Asklepiades. Med Gullbergs knappa ord i den dödsmärkta diktboken "Ögon läppar", föranledda av ett marmorhuvud där samma ungdom, tjugoårig, stirrar blint mot poeten över tjugo seklers avstånd: "Vemod, hellenistiskt. / Vad vill våren mig?"
"Men på det hela taget gläds jag ohämmat över Linnérs rundmålning, inte minst hans kloka resonemang kring vad grekerna kallade kairos (ungefär: tillfället, ett avgörande eller kritiskt ögonblick) - och dess betydelse för bildkonstens framställningar av rörelse och dramatik, ofta präglade av ond och bråd död, med Laokoongruppen som förnämsta exempel. Och hans litteraturhistoriska exposé dröjer förtjänstfullt vid de fyra stora: den subtile lustspelsförfattaren Menander, den hyperraffinerade lyrikern Kallimakos, den både vid- och skarpsynte herdediktaren Teokritos och den originelle epikern Apollonios, lika hemmastadd i äventyrens som studerkammarens värld. Alla kommenteras de här av sentida svenska kolleger, som Vilhelm Ekelund eller Sven Alfons.
I det (sistnämnda) sällskapet saknar jag egentligen bara Hjalmar Gullberg, som vid sidan av Ekelöf förefaller mig vara den svenske poet som bäst förstått hellenismens egenart och speciella attraktion. I hans fall gäller det framför allt det stråk av melankoli som glimmar i de gamla texterna. "Redan i ungdomens tidiga år har jag tröttnat på livet", läser vi hos epigramdiktaren Asklepiades. Med Gullbergs knappa ord i den dödsmärkta diktboken "Ögon läppar", föranledda av ett marmorhuvud där samma ungdom, tjugoårig, stirrar blint mot poeten över tjugo seklers avstånd: "Vemod, hellenistiskt. / Vad vill våren mig?"
Panem et circenses
(Jo, jag har haft lite semester, sånghäfteskonstruerande tar tid, samt det behövdes en smula mer allmän vila, men tyvärr är det nu att vara åter vid arbetet.)
Caesars de Bello Civili har nu kommit på svenska, och recensionen inleds underbart nog, med en liten glimt av latinets läge i landet idag:
"Efter något mer än två årtusenden utkommer Julius Cæsars arbete Inbördeskriget på svenska och man har svårt att inte utbrista ”äntligen”! Det mest egendomliga är att verket utkommer i en tid då klassisk bildning nått ett lågvattenmärke i svenskt utbildningsväsende. Aldrig tidigare har standarden vad gäller undervisning och kunskaper i de klassiska språken och antikens historia varit så lågt värderad som under de senaste tre till fyra decennierna. Latinet och den klassiska grekiskan är inte bara utrensade från gymnasiets läroplan, snart är de också avlägsnade från universiteten. Som gammal latinare kan man inte annat än sörja denna kortsynta utveckling. "
Och så en läsvärd UnderStreckare från måndagen om studentexamens historia i Sverige:
"Resultatet blir ”överproduktion” av studenter – och därmed arbetslöshet med dess både sociala och politiska konsekvenser.Situationen i Tyskland utgjorde en skräckbild med dess ”50000 Doktoren ohne Brot”; gjorda beräkningar tydde på att de skulle bli ännu flera: 100000 arbetslösa doktorer redan 1935. Alla dessa arbetslösa skulle ofrånkomligen komma att bilda en kår av vinddrivna existenser utan möjlighet till uppgifter i samhället.[Det är som att se in i sin egen framtid] Och problemet fanns dessvärre också på andra håll.
Ohlon avslutade sin artikelserie med denna dystra analys: det var fredlösa akademiker [bra namn på ett förortsgäng?]och inte alls något industriproletariat som låg bakom bolsjevikrevolutionen i Ryssland och det var arbetslösa akademiker som bar upp Hitlerismen i Tyskland och en hel del sysslolösa studenter som satt igång lapporörelsen i Finland. ”Må vi inför dessa avskräckande exempel i tid betänka, vad vår frid tillhörer”!
Ivar Andersson hade noterat att de skolreformer som syftat till att skapa möjligheter för obemedlade begåvningar att läsa vidare dessvärre lett till problem: ”Den oerhörda ansvällning vårt högre skolväsende fått, innebär emellertid snarare en plutokratisering än en demokratisering i ståndscirkulationen”. I skildringen av en kommande utveckling knöt han direkt an till Ohlons artiklar: här hotar ett farligt proletariat. ”Både ledarna i Hitlers armé och gudlöshetspropagandans apostlar bland kommunisterna rekryteras främst ur desperata akademiska kretsar”.[Varför görs det ingen såpa om dessa, istället för de där tråkiga hemmafruarna?]"
Caesars de Bello Civili har nu kommit på svenska, och recensionen inleds underbart nog, med en liten glimt av latinets läge i landet idag:
"Efter något mer än två årtusenden utkommer Julius Cæsars arbete Inbördeskriget på svenska och man har svårt att inte utbrista ”äntligen”! Det mest egendomliga är att verket utkommer i en tid då klassisk bildning nått ett lågvattenmärke i svenskt utbildningsväsende. Aldrig tidigare har standarden vad gäller undervisning och kunskaper i de klassiska språken och antikens historia varit så lågt värderad som under de senaste tre till fyra decennierna. Latinet och den klassiska grekiskan är inte bara utrensade från gymnasiets läroplan, snart är de också avlägsnade från universiteten. Som gammal latinare kan man inte annat än sörja denna kortsynta utveckling. "
Och så en läsvärd UnderStreckare från måndagen om studentexamens historia i Sverige:
"Resultatet blir ”överproduktion” av studenter – och därmed arbetslöshet med dess både sociala och politiska konsekvenser.Situationen i Tyskland utgjorde en skräckbild med dess ”50000 Doktoren ohne Brot”; gjorda beräkningar tydde på att de skulle bli ännu flera: 100000 arbetslösa doktorer redan 1935. Alla dessa arbetslösa skulle ofrånkomligen komma att bilda en kår av vinddrivna existenser utan möjlighet till uppgifter i samhället.[Det är som att se in i sin egen framtid] Och problemet fanns dessvärre också på andra håll.
Ohlon avslutade sin artikelserie med denna dystra analys: det var fredlösa akademiker [bra namn på ett förortsgäng?]och inte alls något industriproletariat som låg bakom bolsjevikrevolutionen i Ryssland och det var arbetslösa akademiker som bar upp Hitlerismen i Tyskland och en hel del sysslolösa studenter som satt igång lapporörelsen i Finland. ”Må vi inför dessa avskräckande exempel i tid betänka, vad vår frid tillhörer”!
Ivar Andersson hade noterat att de skolreformer som syftat till att skapa möjligheter för obemedlade begåvningar att läsa vidare dessvärre lett till problem: ”Den oerhörda ansvällning vårt högre skolväsende fått, innebär emellertid snarare en plutokratisering än en demokratisering i ståndscirkulationen”. I skildringen av en kommande utveckling knöt han direkt an till Ohlons artiklar: här hotar ett farligt proletariat. ”Både ledarna i Hitlers armé och gudlöshetspropagandans apostlar bland kommunisterna rekryteras främst ur desperata akademiska kretsar”.[Varför görs det ingen såpa om dessa, istället för de där tråkiga hemmafruarna?]"
Prandium harengense
Valborg sålunda lyckligt förlöpt, med det antagligen bästa sånghäftet någonsin. Inte bara estetisk (tack till designteamet!), utan även för att andelen sånger på latin var den högsta någonsin.
Naturligtvis fanns De brevitate (7 verser), men även kanonfavoriten Noster gallus est mortuus, och två mkt uppskattade latinska varianter av svenska visor. Den första listar ni nog snabbt ut den svenska titeln till:
Totum it. Cantabimus: omnia iam cadunt.
Totum it. Cantabimus. spes cadit.
Et qui non ceperit totum,
habebit nec dimidium.
Totum it! Cantabimus: spes vivit!
Jag hade råkat, så jag knappat in den på datorn för sånghäftet, i hast och slarv, satt ett spes istället för iam i första raden, och vilket ledde till att detta fick korrigeras för hand. Latinisten som upptäckte detta ville insistera på ett Corr. i häftet, but relented.
På valborg, sittandes i grönskan och i solen, med en snaps i handen (Marskens, tack), måste det sjungas Bellman, vilket även går på latin. Ecce, "Gubben Noak" i Arminis tolkning (såväl denna, som den ovan är hämtade från Gbgs högskolas studentkårs sångbok, anno 1952):
Senex Noak, senex Noak bonus vir fuit.
Exiens ex arca
bonus patriarcha
multum vini, multum vini humi coluit.
Vix descendit, vix descendit arca vetere,
emit cum lagenas,
quales caupo plenas
nunc in novo, nunc in novo vendit nemore.
Bene scivit, bene scivit semper hominum
guttura sitire
penitus et mire
Inde Noak, inde Noak fecit spiritum.
Anus Noak, anus Noak optima fuit.
Pocula marito
dabat. Talis cito
uxor nihi, uxor mihi esse debuit.
Numquam dixit, numquam dixit: 'Heus, patercule,
desine potare!'
Immo ebriare
senem iussit, senem iussit se quotidie.
Veros Noak, veros Noak habuit crines,
vultum rubicundum
mentum et rotundum;
totos semper, totos semper hausit calices.
Tum vivebant, tum vivebant dulce atavi.
Omnes tum bibebant,
nulli sitiebant
ad exstructam, ad exstructam mensam aridi.
Non gravabat, non gravabat propinatio.
Nemo tum vicino
dixit: 'En propino!'
Hauriebant, hauriebant pocula modo.
Dock inkluderades blott 2 verser i sånghäftet, då det fanns vissa anti-anti-barbarus-krafter på lunchen. Men, oh, vad roligt vi hade!
Naturligtvis fanns De brevitate (7 verser), men även kanonfavoriten Noster gallus est mortuus, och två mkt uppskattade latinska varianter av svenska visor. Den första listar ni nog snabbt ut den svenska titeln till:
Totum it. Cantabimus: omnia iam cadunt.
Totum it. Cantabimus. spes cadit.
Et qui non ceperit totum,
habebit nec dimidium.
Totum it! Cantabimus: spes vivit!
Jag hade råkat, så jag knappat in den på datorn för sånghäftet, i hast och slarv, satt ett spes istället för iam i första raden, och vilket ledde till att detta fick korrigeras för hand. Latinisten som upptäckte detta ville insistera på ett Corr. i häftet, but relented.
På valborg, sittandes i grönskan och i solen, med en snaps i handen (Marskens, tack), måste det sjungas Bellman, vilket även går på latin. Ecce, "Gubben Noak" i Arminis tolkning (såväl denna, som den ovan är hämtade från Gbgs högskolas studentkårs sångbok, anno 1952):
Senex Noak, senex Noak bonus vir fuit.
Exiens ex arca
bonus patriarcha
multum vini, multum vini humi coluit.
Vix descendit, vix descendit arca vetere,
emit cum lagenas,
quales caupo plenas
nunc in novo, nunc in novo vendit nemore.
Bene scivit, bene scivit semper hominum
guttura sitire
penitus et mire
Inde Noak, inde Noak fecit spiritum.
Anus Noak, anus Noak optima fuit.
Pocula marito
dabat. Talis cito
uxor nihi, uxor mihi esse debuit.
Numquam dixit, numquam dixit: 'Heus, patercule,
desine potare!'
Immo ebriare
senem iussit, senem iussit se quotidie.
Veros Noak, veros Noak habuit crines,
vultum rubicundum
mentum et rotundum;
totos semper, totos semper hausit calices.
Tum vivebant, tum vivebant dulce atavi.
Omnes tum bibebant,
nulli sitiebant
ad exstructam, ad exstructam mensam aridi.
Non gravabat, non gravabat propinatio.
Nemo tum vicino
dixit: 'En propino!'
Hauriebant, hauriebant pocula modo.
Dock inkluderades blott 2 verser i sånghäftet, då det fanns vissa anti-anti-barbarus-krafter på lunchen. Men, oh, vad roligt vi hade!
Subscribe to:
Posts (Atom)
