clamore et sonitu

Det tråkigaste mest irriterande som finns är att läsa på en blogg (eller blogue, den ngt mer eleganta franska varianten som venanzio försöker lansera, blogueur (rimmar dessutom på auteur) är eller blogueuse är betyligt mer elegant än, ahem, bloggare) är hur vansinnigt upptagen personen i fråga är och strax, strax återkommer vid gynnsammare tider, vilket dels implicerat att man har ett betydligt mer glamoröst och hetisk tillvaro than thou samt att läsarna actually give a shit.

Nåväl det har sedan länge varit tydligt klart och uppenbart att min tillvaro i sanning inte glamorös, och jag borde visserligen vara upptagen och arbetandes, men just nu sitter jag och äter Sachertårta som blev över från ett något mer högtidligt eftermiddagsfika och försöker tvinga mig att fippla en stund till med mina Excel-ark, och som synes, bloggar (bloggeurar? Verbbildningen för den fransk-svenska varianten är inte helt utarbetad ännu), och tro mig, är faktiskt inte så inbillsk att jag tror att eventuella läsare (hej mamma!) bryr sig.

Kände dock att Stig Strömholms senaste UnderStreckare inte kunde få passera obemärkt förbi, och torkar sålunda aprikosmarmeladen från fingrarna. Den rör sagan om Amor och Psyche, en prins hatt under jorden fabel vackert (och vansinnigt humoristiskt) tecknad av Apuleius i Metamorphoses (Den gyllene åsnan), som utan tvivel har en filosofisk/metafysisk tolkning:

"Den gamla kvinnans insprängda berättelse handlar om prinsessan Psyche, om kärleksguden Amor (Eros) och om deras på allsköns prövningar rika kärlekssaga. Hur populär Apuleius pikareskroman i sin helhet än blev, var det denna korta berättelse som förde den in i konstens och litteraturens mest gyllene salar. Psyche är den yngsta av tre kungadöttrar – om tid, rum och kungarike får man intet veta – och hon är så skön att hon börjar beskrivas som en konkurrent till kärleksgudinnan Venus, i sagan en ganska trist åldrande galanta. Venus tar humör och befaller sin son kärleksguden Amor att inge Psyche kärlek till den lägsta och mest föraktliga bland män. Amor blir emellertid själv djupt förälskad i den vackra Psyche och installerar henne – med utnyttjande av västanvinden och alla de andra resurser som gudar förfogar över – i ett palats, där han blir hennes make och besöker henne varje natt, men alltid i fullständigt mörker. Hon får inte se honom med sina ögon. Det är villkoret för denna lyckliga förening, och Amor klargör det också för sin brud."

Och ni, såsom den begåvade publik ni är, förstår att det funkar inte alls, hon vill kika, de typiskt avundsjuka systrarna hetsar henne till detta, och under sin nattliga titt spills vax på den sköne, sovande ynglingen, etc, etc. Efter diverse plågande prövningar påhittade av en putt och purken Venus återförenas de två:

"Att den uppmärksamme läsaren kan finna vad som brukar kallas allegorier i sagan om Amor och Psyche är uppenbart. Psyche är mer än namnet på en vacker flicka. Ordet betyder först och främst ”liv”. När Iliadens kämpar biter i gräset, noterar Homeros att deras ”psyche” lämnar dem. Ordet betecknar också de avlidnas andar, det betecknar ”själen”, när man väl börjat tala om en ­sådan. Det kan användas om en människas sinnesart och personlighet. "

Stickan drar sedan iväg i senare antika och moderna tolkningar, men vill inte tänka på det, utan tänker drömmande och sockerstinn tillbaka till min egen läsning och tenterande av just Apuleius, jag fann skildringen av Venus i just A&P- episoderna vansinnigt sexig, hon är tjurig, oresonlig, grinig, sensuell, tungkyssande och beskrivs vid ngt tillfälle, vill jag minnas, med participen boans, alltså "bellowing, roaring", vilket är långt från den marmorvita Praxiteles' skulpturen.