O Deus, ego amo te

är titeln på en motett för fyra stämmor skriven av Benjamin Britten (1913-1976). Texten, av Jesuiten och poeten Gerald Manley Hopkins (1844-1889), är dock på engelska:

O God, I love thee. Not out of hope of heaven for me,
nor fearing not to love and be in the everlasting burning.
Thou, my Jesus, after me didst reach thine arms out dying,
for my sake suffer´dst nail and lance, mocked and marred countenance
sorrows passing number, sweat and care and cumber, yea and death,
and this for me, and thou coulds see me sinning:
then I, why should I not love thee, Jesu, so much in love with me?
Not for heaven´s sake, not to be out of hell by loving thee;
Not for any gains I see; but just the way that thou didst me I do love and I will love thee:
What must I love thee, Lord, for then? For being my king and God. Amen.

Motetten är en av sju i en samling betitlad A.M.D.G. – Ad maiorem Dei gloriam, vilket är Jesuitordens valspråk. Britten arbetade med denna samling i U.S.A. hösten 1939. Motetterna skulle framföras av en engelsk kör i november samma år; krigsutbrottet i september omintetgjorde dock dessa planer. Britten avbröt arbetet med de sju motetterna och publicerade dem aldrig. Kanske hade detta att göra med att motetterna kom att bli ganska svårsjungna, kanske hade det på något sätt med kriget att göra. Det är i alla fall inte svårt att höra ekon av det hotfulla världsläget i musiken. Men den har samtidigt också en ton av innerlighet och förhoppning.

Fyra av motetterna ur Brittens A.M.D.G kommer att framföras i Uppsala domkyrka lördagen den 4 oktober, tillsammans med musik av bland andra Joseph Gabriel Rheinberger och Ralph Vaughan Williams (ja, OK, jag sjunger i den kör som kommer att stå för underhållningen, men jag tänkte att jag väl i alla fall kunde nämna det).