Wednesday, September 03, 2008

Memento putei inter quatuor taxos…

Två män sitter i ett rökrum (efter en god middag, får man förmoda) och diskuterar gamla skolminnen. Den ene för på tal alla de ”spökhistorier” som han hört förknippas med olika skolor. Den andre säger då att han faktiskt var med om något ganska konstigt under sin skoltid. En dag skulle skolgossarna öva på olika latinska fraser som handlade om Att Minnas. De olika pojkarna skriver olika mer eller mindre ointressant saker som ”jag minns min fader.” En av eleverna får dock för sig att skriva som ovan – ”minns brunnen mellan de fyra idegranarna.” Han kan i efterhand inte förklara hur just den frasen dök upp i hans huvud: han kom bara på det. Men när läraren läser detta verkar det som om han blir nervös. Något senare händer en annan märklig sak: eleverna ska öva sig på att skriva sentenser med konditionala uttryck. När läraren börjar gå igenom de lappar som eleverna skrivit finns där en på vilken det står skrivet – med okänd handstil och med rött bläck, som ingen i klassen använder: si tu non veneris ad me, ego veniam ad te…

Dessa olycksbådande händelser tilldrar sig i berättelsen A school story, av Montague Rhodes James, mer känd rätt och slätt som M. R. James (1862-1936). Utgången av historien ska inte förtäljas här: nog sagt att det slutar med att läraren försvinner – och med att två skelett långt senare hittas i en brunn.

M. R. James brukar räknas som en av de främsta författarna till spökhistorier. Exemplet ur ovanstående berättelse är ganska typiskt för James stil, ty James var inte bara författare, utan också akademiker ut i fingerspetsarna. Han var en betydande kännare av engelsk medeltidshistoria och medeltida manuskript; han var rektor på King´s College i Cambridge och slutade sina dagar som rektor på Eton. Och så skrev han ibland spökhistorier. Man kan tänka sig att han skrev en om året, hade den klar lagom till juletid, varvid han läste den högt för sina vänner. Detta kanske ägde rum i ett bibliotek, fullt av läderband, vid en trivsamt sprakade brasa. Det är i alla fall så det känns när man läser hans spökhistorier. De är oftare trivsamma och atmosfäriska än rent otäcka - även om det händer, det med. M. R. James höll sig till principen att det otäckaste spöket är det som dels uppträder i en välbekant miljö (inga dystra borgar i Transsylvanien här, alltså), dels aldrig egentligen visar sig – förutom i läsarens fantasi. James lämnar ofta åt läsaren att ”fylla i” vad som händer. Det är det som gör M. R. James berättelser så trivsamma, men samtidigt begåvade med något Omisskännligt Olycksbådande.

Och så var det då det där med den klassiska bildningen. Man behöver inte vara slängd i latin, hemma i engelska medeltida kyrkor eller bekant med universitetsbibliotek och deras dammiga luntor för att uppskatta M. R. James historier – men det underlättar. Och i fall det plötsligt skulle dyka upp ett hotbrev, avfattat på latin, från Den Andra Sidan så kan det ju inte skada att vara föreberedd.

Spöken från det förgångna av mer allvarligt slag avhandlades för övrigt i går kväll i Uppsala Universitetshus sal X, då en namnkunnig panel under ledning av Arne Ruth diskuterade Uppsala universitet och nazismen. Ett tema som ständigt återkom i diskussionen var ”det antisemitiska bakgrundsbruset.” Detta uttryck myntades Stephane Bruchfeld och har utvecklats av Karin Kvist Geverts, som deltog i panelen och som disputerar nu i september vid Uppsala universitet på avhandlingen Ett främmande element i nationen: Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938 – 1944. Det var detta ”bakgrundsbrus” som gjorde att antisemitiska åsikter kunde ”normaliseras.” Ett annat tema som ständigt återkom var hur splittrade svenska akademiker, inte minst studenter, var under 30-talet vad gällde synen på Nazityskland. Jag undrar var de akademiker som då företrädde den ”klassiska humanioran” stod?

I morgon: bibliotek.

4 comments:

Lovisa said...

Har man pluggat för mycket syntax om man spontant antog att det var de konditionala uttrycken som var själva den läskiga poängen?

Tillämpade för övrigt inte just Eton "A Georgic", att skriva hundra rader ur verket, som straff? Classy!

Barbarossa said...

Ja.;-))

Anonymous said...

Tack för en intressant spökhistoria! Jag ska kolla om jag kan få tag i James historia.

Johan said...

Man kan läsa den på Project Gutenberg.