Akvedukter

Trots att brunnar var den primära källan till vatten under antiken går det inte att undvika akvedukterna – man bör inte heller försöka göra så. Värt att notera är dock att många städer aldrig hade något akveduktvatten, ett exempel är till exempel London som var en romersk koloni. För att följa vattnets väg finner ni dagens schematiska skiss här.

Akvedukter utgör ett komplicerat ämne att diskutera. Till att börja med så är det inte helt klart vad som menas med begreppet och en kort introduktion bör därför presenteras:

Det de flesta idag tänker på när de hör ordet akvedukt är de stora valvbågskonstruktioner som man känner igen från Pont de Garde eller landskapet utan för Rom än idag.

När man talar om akvedukter i akademiska kretsar syftar man idag på hela det system som leder vatten från en källa till staden. Normalt sett utgörs då mellan 80 och 90 % av alla akvedukter av underjordiska kanaler och även andra element såsom inverterade sifoner ingår ibland(en sorts omvänd hävert).

Exakt vad romarna själva menade när de talade om akvedukter står inte helt klart för mig. Till att börja med förfaller det sammansatta ordet akvedukt vara en modern (eller åtminstone efterantik) konstruktion. Vitruvius talar om i sin skrift de architectura om ”ductus autem aquae” (Vit. De arch. VIII. 6.1) men påpekar strax därefter att sådana kan konstrueras på tre sätt; murade kanaler, blyledningar eller terrakottarör. De två senare kan visserligen användas och förekommer i akvedukter men det är mycket ovanligt. Speciellt terrakottarör användes framförallt till avlopp i den romerska sfären (även om man i Grekland använde sådana för intraurbana distribution). Man skulle med lite god vilja kunna tolka det som att begreppet innebar hela vattensystemet. Frontinus, en annan romersk författare, skrev om stadens Roms akvedukter men benämner här dem endast som aqua och sedan ett namn (ex: aqua Marcia). Jag själv lutar åt att man talade om akvedukter (ductus autem aquae) som hela vattenledningssystemet och att man eventuellt inte separerade begreppen lika hårt som idag. Dock ska det erkännas att jag egentligen inte läst in mig speciellt mycket på den antika terminologin och detta är därför mest spekulationer.

I vilket fall som helst är planen här att beskriva de artificiella kanaler, akvedukter, som ledde in vatten till städer från olika källor.



Dagens första bild kommer från en av de många akvedukter som man finner nära Stazione termini i Rom, Aqua Anio Novus, som rimligen bör ha gått längs den antika Via Tiburtina. Tyvärr har väldigt mycket av det gamla akveduktsystemet inne i staden gått förlorat under årtusendena, men man kan samtidigt inte undgå att imponeras över att ens några av dem står kvar.


Hac rivi aq[uar(um)] / trium erunt. Cippi / positi iussu / A(uli) Didi Galli, / T(iti) Rubri Nepotis, / M(arci) Corneli Firmi, / curatorum aquar(um).

From here pass the conduits of the three aqueducts (Aqua Marcia, Aqua Tepula, Aqua Julia). The cippi were placed by Aulus Diodius Gallus, Titus Rubrius Nepos and Marcus Cornelius Firmus, managers of the aqueducts and water supply.

(Transkriberingen och översättningen kommer från Kapitolinska museet)

Det fanns en hel mängd lagar som reglerade vad man fick och inte fick göra i närheten av akvedukter. Man fick bland annat inte bygga eller gräva på ett visst avstånd från kanalen. För att visa var en akvedukt gick kunde man då sätta upp en markör, en cippi.


Många akvedukter, och även andra antika monument, som står kvar gör det på grund av att de byggts om eller byggts in i andra byggnader. Här är ett synnerligen bra exempel på det från Via di San Giovani in Laterano, precis vid kyrkan. Intressant nog finns det ställen där man konverterat murar till akvedukter och då öppnat upp valv i dem för att några hundra år senare bygga om dem till murar igen. För övrigt undrar jag vad det skulle kosta att hyra det där huset?



Det här är insidan av en akvedukt, eller mer korrekt öppningen där akvedukten tar slut, något jag anser vara viktigt att ta med då det är mycket sällan man ser sådant (eller får chansen att krypa in i dem för den delen).


Slutligen måste Porta Maggiore få vara med på ett hörn. Porten byggdes under kejsar Claudius regeringsperiod (41-54 e.Kr.) som en monumental ingång till staden, genom en akvedukts valv. Då var den placerad utanför själva stadskärnan och den fick inte någon som helst försvarsfunktion förrän 250 år senare när den slutligen byggdes in i de nya Aurelianska murarna (som konstruerades till en del genom att man fyllde igen valven akvedukten). Det som är av intresse för oss här är dock att den också bär upp inte bara en utan två akvedukter. I den delen som är bevarad överst går det nämligen två kanaler, en för Aqua Marcia och en för Aqua Claudia. Notera att man lagt arbete på att bygga två separata kanaler - man ville uppenbarligen inte blanda de olika källorna.

Vattendrag, sjöar, källor, brunnar och regnvatten

Vatten. Det vore enkelt att skriva en storslagen inledning om hur nödvändigt det är för allt liv, hur det i väst ofta används utan eftertanke eller om de kriser som det skapar världen över. Icke så den här gången, det är allt för vanligt och jag är övertygad om att alla inser hur viktigt vatten är och alltid har varit. Om inte annat kan man påpeka att Jeriko, en av världens första "städer", växte upp runt just en källa.

Det är dock en god idé att poängtera var vatten, både idag och under antiken, kommer ifrån (naturligtvis syftar jag då inte på den hydrologiska cykeln eller dylikt). Visserligen finns det ytterligare några moderna metoder för att få tag på vatten idag men primärt sett använder vi oss av samma källor nu som då - vattendrag, sjöar, källor, brunnar och regnvatten. Den första dagen här på latinbloggen är därför tänkt som en introduktion till dessa olika källor under antiken. För att göra det enklare att följa min tankegång kommer det varje dag att finnas en länk till en (grov) schematisk skiss som visar vilken del av vattnets väg som behandlas i det aktuella inlägget. Idag finner du den här.

Min vana trogen kommer jag att skriva genom att presentera fotografier med kortare kommentarer till. Tanken är att den som önskar ska kunna njuta av bilderna utan att behöva läsa texten medans de som vill veta lite mer om platsen och ämnet ska ha möjligheten att läsa några rader.


Vi inleder med en bild över ett fält utanför Roms stadskärna, tagen vid San Callisto katakomberna. Förutom den heta, torra och framförallt dammiga italienska sommaren som jag alltid älskat visar den här bilden också tydligt hur hårt solen och torkan går fram på landskapet. Tanken med bilden är att den ska exemplifiera de naturliga förutsättningarna som har format hur man under antiken införskaffat, distribuerat och använt vatten. Naturligtvis ingår ytterligare tusen andra faktorer i dessa naturliga förutsättningar.


Alla de floder som rinner genom landskapet är och har säkerligen alltid varit en uppenbar källa till vatten, den här bilden visar platsen där floden Vesca möter den lilla ån Pietrisco och ett vadställe bildas. Här i omgivningen har människor allt sedan neolitikum bosatt sig och vadstället har använts åtminstone sedan järnåldern då etruskerna passade på att passera floden här, en tradition som jag barfota valde att följa. Själva bosättningen låg precis på klippan ovanför (där bilden är tagen ifrån), först i formen av olika tidiga byar och senare som den etruskiska bosättningen som idag går under namnet San Giovenale. Bilden är tagen tidigt i april då det flödade ovanligt ymnigt i vattendraget men det bör handla om betydligt mindre vatten senare på året, även om inte alla floder i Italien torkar ut (de största flyter året om) så gör många det. I Grekland är det betydligt vanligare att de reduceras till endast torra fåror under sommaren. Ett problem med floder som bör noteras är att de snabbt blir nedsmutsade när ett samhälle växer upp kring dem och de kan därför inte försörja speciellt stora städer.


Sjöar har naturligtvis också spelat stor roll för människans vattenförsörjning. Här är ett skräckexempel på vad som kan hände om man inte sköter om sina naturliga resurser, den antika staden Stymphalias omgivning. Bilden är tagen från akropolen på den skeppsformade klippa som utgjorde större delen av staden, vad man bör tänka sig är att hela området runt omkring utgjordes av en sjö under antiken. Det måste varit magnifikt!

Som kuriosa kan det vara kul att veta att det var här som Herkules uträttade sitt sjätte stordåd, då han dödade de människoätande fåglarna som härjade platsen.


Källor har i alla tider prisats för sitt klara och hälsosamma vatten. Den på bilden, som man finner vid foten av Nafplions akropol i Grekland, används inte för dricksvatten mig veterligen men är vacker likväl. Här ser man också den i alla sin ståt då bilden är tagen just efter ett regnfall. Det är beklagligt att jag inte har någon bra bild på en källa som var känd redan under antiken, men så gott som alla har fullständigt byggts in eller torkat ut sedan dess. Ett skräckexempel är Lerna, platsen där Herkules enligt legenden dödade Hydran, som idag är reducerat till en ankdam med en massa rör och pumpar i.

Att källor förundrat människor, de har ofta ansetts ha olika krafter, är inte underligt. De tenderar att utan någon synbar anledning ofta springa rätt ut från berg och klippor. Den finns självfallet en naturlig förklaring, fenomenet som ligger bakom källor kallas karst och sådana system bildas där klippor under årtusenden perforerats av regnvatten. Till slut bildas då kammare och kanaler som gör att vattnet (enligt principen som säger att en sammanhållen vattenmassa alltid strävar mot samma ytnivå) på olika platser skjuter ut ur klippan.


Den viktigaste källan till vatten under antiken var brunnar, något som ofta glöms bort då folk tenderar att endast tänka på de långt mycket mer magnifika akvedukterna. Här är en bild från utgrävningarna bakom den Olympiske Zeus tempel i Athen. Det är fascinerande att vandra omkring på platsen då den verkligen ger en inblick i hur viktiga brunnar och cisterner var - marken är fullständigt perforerade av dem. Det kan dock från tillfälle till tillfälle vara svårt att säga exakt vad som är en brunn eller en cistern utan att gräva ut föremålet i fråga på djupet. Öppningarna är ofta förrädiskt lika vilken ni kan se om ni jämför bilden ovan med den här cisternen.

Jag bör här också passa på att poängtera att brunnar kan vara monumentala och magnifika, de är bara mycket svåra att hitta. När jag i våras passerade Orvieto passade jag på att besöka Pozzo di San Patrizio, visserligen konstruerades den under 1500-talet e.Kr. men det var likväl en upplevelse att gå ned till dess botten och sedan skåda upp mot det lilla hålet högst upp!



Den sista kategorin utgörs av regnvatten, vilket här får representeras av en cistern från sydsluttningen av Athens Akropolis. Jag fann cisternen, som är hyfsat väldold, när jag i all min iver begav mig ut för att se Parthenon i gryningen. Den första bilden blev tyvärr mycket mörk och jag återvände senare för att få lite ljus på det hela.

Vad som är viktigt med cisterner är att inte blanda ihop dem med reservoarer. De båda kategorierna överlappar varandra och blandas ofta ihop. Cisterner används för förvaringen av vatten över en längre tidsperiod, reservoarer för temporär förvaring med ett mer eller mindre kontinuerligt inflöde.

Introduktion

Jag minns tydligt en dag när jag var betydligt yngre, det var mitt i sommaren och mina föräldrar hade tagit med mig och mina syskon på en husvangssemester. Resans mål var sydfrankrike och medans min fader var intresserad av att känna på det lokala bylivet och dricka ett glas gott vin hade min mor helt andra planer. Just den här dagen fick min mor sin vilja igenom och vi begav oss in en bit i landet för att beskåda en antik lämning eller något annat av kulturellt intresse. Vad jag inte visste var att målet för dagsutflykten var Pont-du-Gard och inte heller anade jag att platsen skulle fastna på min näthinna för årtionden framöver. Jag hade aldrig sett något så magnifikt i hela mitt liv.

När jag ser tillbaka på händelsen nästan 20 år senare har jag funderat så pass mycket över upplevelsen att jag inte längre kan säga vad som är verkligt och vad som jag under tidens lopp intalat mig själv hände. Faktum är att vad som verkligen hände är av sekundär betydelse vid det här laget, det viktiga är att dagar som den kom att forma mitt liv.

Utan att gå in på fler detaljer så slutade det (med en sväng inom datorteknik) med att jag nu har studerat antikens kultur och samhällsliv i Lund under ett antal år. Fokusen har under den tiden kommit att hamna på romersk urban vattenteknik och jag har under de senaste månaderna börjat dela med mig av mina upplevelser och kunskaper på en blogg. Det (och en del andra faktorer som endast ödet kan styra över) har gett mig chansen att gästblogga här en vecka framöver och jag hoppas att ni kommer uppskatta mina bidrag lika mycket som ni uppskattar det som vanligen skrivs här.

Mvh. Patrik Klingborg

Ps. Precis som förutspått av latinbloggaren kommer fokusen att ligga på antik vattenteknik.

ex domo in domum

Tiden i Rom är slut, tonvis med papper slängda, övervikt på flyget betalad och chocken över att alla kring en nu talar svenska har klingat av något. Jag kommer förhoppningsvis ge ngra ytterliga glimtar, men nu ska jag strax iväg på välförtjänt semester, och ger blott den utlovad bilden av mitt boende (mamma är lite nyfiken). Detta var alltså vardagsrummet i fullt flyttkaos, och nej, jag vet inte varför de valde en rosa färgskala till kronprinslägenheten (resten av rummen drar vi en glömskans slöja över, köket för stökigt och sovrummet, well, that's really none of your bussiness):

Notera den pelargon i föntret som jag vårdat ömt under min vistelse, den har nu lämnats vind för våg. Men i höst ska jag åter för att se om den överlevt, och lyssnar sålunda på Arrivederci Roma, och drömmer om att återigen gräva ner mig i biblioteken i den eviga staden.
Jag är ytterst tacksam för att jag har fått möjlighet att ha en sådan lång och sammanhängande tid på institutet; tacksägelser riktas till Gihls fond, Lericis stipendium och den fantastiska, suveräna och fräscha Vitterhetsakademien, samt förstås institutet!

Jag lämnar nu bloggen i händerna på sommarens först gästbloggare, en pigg yngling, tillika en institutskamrat, som under sin tid i Rom hade denna blogg, och nu kommer husera här i en vecka, och jag gissar att det kommer handla en del om vatten, rör, och bad.

Pauca tamen suberunt priscae vestigia fraudis

Tatueringsfrågorna som jag emellanåt besvarar, är som ni vet något av ett bekymmer, inte så mycket för arbetsinsatsen, som de tankar och farhågor de väcker i mitt sinne.
Jag har uttryckt min frustration många gånger över den okunskap om latin eller över huvud taget andra språk ( att man måste förklara om och om igen att nej, det blir inte exakt samma ordföljd som på ärans och hjältarnas språk, och det kan t.o.m vara ett annorlunda antal ord än i originalmeningen, t.ex för att pronomen saknas, which usually makes their heads explode), och får flera ggr bita mig i tungan (eller kanske i the typing finger) för att inte vara alltför snorkig, och istället betänka att den kunskap jag bestitter kanske snarare är ett privilegium än något allmängiltigt och jag bör vara ödmjuk, då jag fått dessa förmåner.

Ty det handlar ju någonstans om klass och bildningstraditioner, inte sant? Många av de mail jag får med frågor är, vilket ni kanske märkt, hyggligt illa skrivna, emellanåt så att lydelsen knappt går fram, och oftast kryddade med smileys, som tas till då man inte kan uttrycka nyanser och känslor med ord, de utarmar språket betydligt mer än vad fula ord sägs göra (jag har ju en liten tid som gymnasielärare bakom mig, och fick då förklara för elever att emoticons inte var acceptabla i uppsatser (no, really), att känslor och ironi skulle uttryckas med faktiska ord).

Och nej, innan någon säger det, tatueringar är inte på samma sätt en klassfråga längre (och vi ska inte fördjupa sig i deras historia, om viktorianerna och deras tatueringar etc), som det väl ändå var för tiotalet år sedan, numera har alla tatueringar; they are ubiquitous, din morsa har en tatuering; men vad jag skulle komma till är att jag tror det alltjämt finns vissa distinktioner i sociala strata att utläsa om man tittar på motivval och placering av "gaddningen" (samt om man kallar det för "gaddning"). Min teori, utan att på något sätt fördjupat mig alltför mycket, är att motiv och mönster (om man utesluter trajbal-varianten och vissa motiv) generellt sätt är "medelklassiga" ( den bemärkelse att de visserligen finns på alla nivåer, men man kliver inte utanför kategorin), och om det börjar komma bokstäver med i bilden så sjunker prestigen; sålunda är varken barnens namn eller ett latinskt citat en "medelklassig" tatuering (undantag finns naturligtvis). Ren spekulation detta, eller så är det för att jag bara får frågor från människor som inte har latinister i vänskapskretsen (vilket väl måste sägas i de flest fall vara något klassbundet). Eller är det så att de som inte har någon kontroll över ord och bokstäver p.g.a brister i skolning ser fraser, i synnerhet på främmande språk, som mer magiska och sålunda finner dem värdig att tatueras in?
Ingen aning, men det är skönt att lådan är stängd till i höst.

Efter den koffein och stressinspirerade tanken, några notiser:

- Tobias Krantz som nu högskoleminister? Vet inte vad jag ska tycka, men finner viss tröst i att han gick humanistisk linje.

- Jag hinner inte läsa TLS så ofta som jag önskar, och deras material på webben är av förståelig anledning begränsat, dock vill jag passa på att rekommendera denna om det antika Grekland och ekonomi, samt en lång och härlig recension av Wisemans (en av mina favoriter, beställde hans Talking to Virgil idag!) Remembering the Roman people:

"The task Wiseman has set himself is almost as formidable as searching for the ideology of the sans-culottes in the writing of Mme de Staël, or attempting to document the viewpoint of the English industrial poor through the novels of Jane Austen. In the case of Rome, the works of Cicero are so dominant among the surviving sources for the late Republic that it has proved hard for modern historians not to see the Roman world through his conservative eyes. Cicero’s devastating caricature of most radical politicians as crazed, power-hungry, would-be tyrants has regularly been taken as a statement of fact rather than a reflection of his political prejudice."

- På tal om fantastiska brittiska tidningar så är LRBs sida också värt ett besök, även där med begränsad tillgång. Den här artikeln om finanskrisen gör den nästan begriplig.

- Vetenskapsrådets beredningsgrupp, de som delar ut högvis med pengar till humaniora och dess avarter, har haft möte här på institutet. En fascinernade inblick i hur de jobbade (mycket och kaffedrivet), samt många trevliga återseenden. Bäst var ändå att luftkonditioneringen drogs på igen, in honor of such distinguished guests.

- Slutligen så bör alla köpa tidskriften Subalterns nummer om Messianism, ty däri hittar vi en ung och lovande svensk filologs egenhändiga översättning av den fjärde eklogen, och detta i underbar sättning, med olika perioders kommentarer därtill inramandes texten, både vackert och informativt, som t.ex Abélards tankar om den dikten:

"Om jag inte tar miste hade Vergilius, den störste av våra poeter, hört och fäst avseende vid denna profetiasom yttrats av Sibyllan, då han i den fjärde eklogen förutsade att ett mirakel snart skulle inträffa under Kejsar Augustus (då Pollio var konsul): ett barn skulle sändas från himmelen till jorden för att borttaga världens synder, och genom ett under så till synes ge upphov till en ny tidsålder i världen. Detta hade han fått veta, vilket han själv säger, av den cumaeiska sången, det vill säga den Sibylla som kallas »den cumaeiska«."

qui quicquam quod ortum sit putet aeternum esse posse?

Det tog några dagar att få tiden att sätta sig med den andra hälften av frågelågan, jag slutspurtar här i Rom och ägnar sålunda heller tiden att gräva på olika instituts bibliotek eller gå på något obskyra museer (senast Museo criminologico, där man både kan se en kungamördares tandborste och en bödels blodbestänkta scharlakan), och dessutom det att jag tycker inte alltid den bästa sidan av mig kommer fram i dessa folkbildarförsök. Frågelådan är nu hursomhelst stängd fram till i höst.

Låtom oss, såsom i måndags börja med en smula uppföljning.
Ni kanske minns denna fråga? Jag fick ett promt och uppskattat svar därefter, som utvecklar lite ytterligare problematiken:

"Jag inser att mitt viktigaste misstag (bortsett från att göra sista stavelsen kort i stället för lång) var att inte ta hänsyn till följande ord i versraden när jag analyserade stavelsernas kvanitet. Emellertid tycker jag att det är intressant att även om man tar orden för sig så passar mönstret L K L K osv. in i ditt grundschema när man tar hänsyn till de tillåtna varianterna. Lite intressant är också frågan varför den lärde Alf Henrikson, som ju var expert på verskonst, misstagit sig så. Han har säkert återanvänt gamla exempel, men någon borde ha anmärkt på felet under de decennier som gått sedan han publicerade den första boken... "

Och därefter även gör sitt bästa att ärerädda Henrikson:

"Angående soldaternas sång så kanske Alf Henrikson inte nödvändigtvis misstog sig utan bara uttryckte sig lite olyckligt. Den jag har diskuterat frågan med skriver så här: "Jag har läst på under helgen och ser att denna soldatramsa har andra rader som stämmer väl med Henriksons kritik, men han råkade välja att citera en rad som är helt oantastlig."

Intressant och spännande, samt en främmande fågel i min frågelåda!

Nåväl, ingen idé att förhala det ytterligare dock, det är bara att kasta sig rakt in:

"[...] jag är intresserad av att tatuera in en fras på latin: Nothing last forever.
Har googlat runt efter översättningar men har bara fått mer frågor.

Du skulle inte kunna hjälpa mig?"

Efter att omedelbart halkat in i någon slags verbfälla och grävt ner mig i det, slog de mig plötsligt att den eleganta och enkla lösningen vore förstås Nihil aeternum, alltså ”ingenting är evigt”, snyggt och pryligt och utan tjafs med verb, men ändå en motsvarande lydelse.

Därefter har vi en liten dialog. Ni får gissa vad jag skrivit:

"Jag funderar på att skaffa en tatuering med texten Ergo supero ego doleo atqui ego vivo vivere vixi victum. Jag har aldrig läst någon latin så jag har tagit fram texten från olika fraser och lagt ihop dem. Ska man tatuera något så vill man ju att det ska bli rätt. Det jag vill ha sagt med den är "jag överlever min depression och jag ska leva livet..." Sen undrar jag oxå hur man säger att något kan vänta,(gällande en plats)...
Tack för din tid och jag hoppas du kan hjälpa mig.

Jag har ganska ont om tid för närvarande och många frågor som väntar, så det kommer dröja lite.Jag kan dock säga att du verkligen INTE bör tatuera in det du skickade till mig, då det verkligen inte betyder det du vill säga, du har plockat ihop en ren nonsensfras.

Ja, jag misstänkte att det inte var rätt, så det var därför jag ville fråga någon som kan språket. Vill ha det i latin för det är elegant, klassiskt och omgivit i mysterium nu förtiden.
Jag uppskattar all hjälp jag kan få av dig, när du har tid vill säga. Det är bara i planerings stadiet än så jag har tid att vänta. Gillar din blog förresten, hittade den när jag blev intresserad av språket och nu kommer jag fortsätta läsa den."

Då romarna inte direkt hade något begrepp för depression, och jag inte riktigt vet hur den frågande såg på sin depression, blott såsom en sjukdom eller kanske som en svart hund, så är det det mest svåröversatta här, och jag valde bort hundmetaforen, och valde helt enkelt malum, som på latin är ngt ont, men även ”sjukdom, motgång, plåga”, vilket väl får stämma in väl på sådant sinnelag.
Då det just ska vara ”omgivit i mysterium” så är det bra om man får en något kort och koncis fras, och för det första,”jag överlever min depression”, och jag misstänker att det ska vara avslutat för att man ska kunna leva livet, blir det en stasförkortning, en participium konjunctum av perpetior, som visseligen inte riktigt är överleva, utan snarare ”uthärda, tåla” , sålunda; perpessa malum. Jag funderade lite på någon slags variant av ”besegra”, och tänkte då på victrix mali (den frågande är en dam, och det man besegrat hamnar i genitiv, det är ordet som slutar på -i), det känns dock en smula blommigt.
”Leva livet” är jag nästan säker på att vi haft här vid tidigare tillfälle, och jag påminner mig att det finns ett bra och närapå ordagrant latinskt uttryck, nämligen vivere vitam, och ”jag ska leva livet” blir enkelt vitam vivam.
Hoppysslat blir detta Malum perpessa vitam vivam, eller kanske eventuellt Victrix mali vitam vivam.

Efter sådan effektivitet, slår perplexiteten till:

"Jag skulle vilja veta vad''Nästa år,då jävlar''skulle bli på latin.
Har fått svar från en annan källa, men vill ha minst en''second opinion''då det är till en gaddning."

Här förväntas det att jag är så pass allvetande och vis att jag ska förstå precis vad som menas med denna fras, vad den har för konnotationer och laddning för brevskrivaren. Ska nästa år liksom vara då det händer, eller finns det en våldsam underton, eller försöker han locka fram några smådemoner i tid till tiotalet?
Jag föreslår spontant Anno proximo, edepol för att liksom bevara svordomen, men inte blasfermera, men man skulle nog även kunna tänka sig kanske något med age (age fiat?), men jag är osäker.

"Hur blir det om man översätter nedanstående mening till latin:
"Låt inte gårdagen belasta dig för mycket i idag."
Tack:) "

Då jag vet hur fascinerande det är att följa min unika och spännande tankeprocess, så började jag först fundera i banor av imperativ och peta ihop något långt och adjektivdominerat, men efter en vända med det insåg jag att det snyggaste nog skulle vara en prohibitiv konjunktiv (negerad, natch), något i stil med detta; Ne gravet hodie dies pristinus, i vilket dies pristinus är gårdagen, hodie är idag (oggi!), och ”dig” saknas (det blir ungefär ”låt inte gårdagen belasta idag), men kan säkerligen föras in, då helst efter ne, skulle jag tro, alltså ne te gravet […].

"Jag har en liten fråga jag hoppas att ni kan svara på!
Jag skulle vilja veta vad ”du lever bara en gång” heter på latin. "

Detta var en sådan där behaglig sak då svaret bara hoppade upp spontant, och jag tror vi nöjer oss med det, nämligen Semel tantum vivis. Vivis är du lever, tantum motsvarar bara eller blott, och semel är en gång. (Ian Flemming läste säkert latin i pojkskolan.)
Därefter två mer eller mindre obegripliga frågor, dock obegripliga på olika sätt, folk är enormt kreativa i det avseendet.

"Jag har fått i uppgift att ta redan på några ords betydelse på latin.
Fick träff på din blogg då jag googlade. Du skriver...
luft = aaeer (menar du aero?) Om inte, hur uttalar men aaeer?
Har för mig att uppe heter supra på latin. Vad heter motsvarigheten,
nere? (Jag tänker mig typ uppe och nere i ett hus, alltså övre och
nedre.)
Torg heter agora på grekiska. Heter det likadant på latin?"

Jag är svag för meningen ”Du skriver…” den är lätt anklagande och ändå så deskriptiv i sin enkelhet, samtidigt som den avfärdar en totalt. Därefter blir tyvärr mailet temporärt obegripligt. Jag tror inte jag någonsin översatt luft med aaeer (and google proves me right), och den lilla påhängda följdfrågan om jag menar aero klargör, trots att den uppenbarligen strävar efter att vara ett hjälpsamt och förlåtande initiativ, inte på något sätt. Omgivit i mysterium, är vad det är.

Om jag lyckats dechiffrera någorlunda, är alltså vad som söks översättningen av vissa ord, och svaren har sökts genom googling. Googling är ett fantastiskt instrument, men som vi ofta fått konstatera här i frågelådan, kan man, hör och häpna, inte riktigt lita på allt som står på nätet (ja, agora betyder torg även på latin.*).
Jag rekommenderar något så gammalmedia och old-school som en vanlig hederlig ordbok, finns på de flesta bibliotek, och den som antagligen kommer anvisas, nämligen Vilborgs Svensk-latinska, är tydlig och lättläst. Ska det dock nödvändigtvist vara online, så finns Cavallins Svensk-latinska inscannad här, men den är något krångligare för en lexikonnovis, vilket det verkar som den frågvisa brevskrivaren är.

En annan förvillande kunskapstörstare:

"hej, mitt namn är […] och jag såg din blogg. jag gör ett arbete om san venanzio kapellet och undrar om duvet lite om det? alternativt har tips på sidor där det finns information om det?"

Jag vet faktiskt inte ens var jag ska börja här. Jag tror jag passar den vidare till grekbloggen.

För att avsluta vill jag citera ytterligare från den trevliga person som hade frågor om Henrikson, vars nyfikenhet nu väl får anses tillfredställd (QED, liksom):

"Av ren nyfikenhet så undrar jag vilken typ av frågor du brukar få, eftersom du skriver att du blir så elak av dem. En gång i tiden hade jag en sida med en del latinska citat som jag hade översatt. Då (och i vissa andra sammanhang) fick jag fler frågor än jag orkade med om hur man skulle översätta det ena eller andra till och från latin eller om diverse citat var korrekta. Det intressanta är att en del bad om översättningar som de skulle tatuera in! Jag brukade hjälpa dem men framhäva att jag inte tog något ansvar för att det var korrekt, att jag inte var någon expert och att de borde kolla det med två latinprofessorer innan de gjorde något dumt. Jag menar, om de inte kan ett ord latin, hur kan de veta att det inte innehåller horribla stav- och grammatikfel? Hur kan de veta att meningen uttrycker det de vill? På ett öppet forum ville en kille ha en lång, högtravande (men grammatiskt ganska enkel) text översatt. Han ville ha den på ryggen. Tänk om det han tatuerar in inte som han tror betyder "Jag är draken" utan "Jag är den lilla fluffiga kaninen"? ;) "

* LÖGN

denuntiatio

Tror inte någon humanist missat denna artikel i DN idag, återigen om humanioras kris, och då den är synnerligen läsvärd, jag tycker att den bör läsas i sin helhet, och jag har svårt att plocka ut någon enstaka bit, men låt mig bara lyfta fram följande som har varit en käpphäst för mig i många år:

" I en rapport med titeln ”Humaniora i yrkeslivet”, utgiven av utvärderingsenheten på Lunds universitet, hittar jag ett möjligt svar.
Rapporten, som grundar sig på intervjuer med utexaminerade humanister, menar att humaniora i högsta grad erbjuder nyttiga kunskaper som efterfrågas av arbetsgivare. Humanister lär sig att tänka kritiskt, lösa problem, uttrycka sig väl i skrift och följa kunskapsutvecklingen inom ett fält. Att det skulle vara svårt för humanister att få jobb är alltså en myt.

Rapportförfattaren Fredrik Schoug framhåller att det minskade söktrycket till de humanistiska utbildningarna kan bero på ”allmänt spridda föreställningar om humanistiska studier som olönsamma”: ” ’Humanioras kris’ är en välkänd retorisk genre och pressens kultursidor förses regelbundet med nya bidrag av områdets lärarkår. Denna krisretorik riskerar att jaga bort presumtiva studenter utan att för den sakens skull öka finansiärernas betalningsvilja.”

Med detta synsätt blir talet om humanioras kris, inte minst i en artikel som denna, en självuppfyllande profetia som bör undvikas. Man kan undra om gymnasister verkligen gör sina yrkesval med kultursidorna som studievägledare. Men oavsett om krisen utlösts av medier eller humanistgnäll kvarstår faktum att många institutioner under några år har upplevt en vikande trend i ansökningarna till grundutbildningarna.

– Som med det mesta är det väldigt dubbelt med krisen inom svensk humaniora, säger Karin Johannisson, professor i idéhistoria på Uppsala universitet.

– Man kan säga att det aldrig har funnits så mycket resurser som nu. Det har aldrig heller funnits så många doktorer. Doktoranderna är färre, men de har aldrig haft så bra ekonomiska villkor. Jag tycker att bekymret snarast ligger på studentnivå. Att studenterna blir färre och färre och genomströmningen blir sämre. Det speglar ett slags bristande självförtroende vad gäller humanioras värde. Ett depressivt symtom, säger Karin Johanisson."

Det handlar så mycket om vad man kan erbjuda, visserligen är charmen med humaniora till stor del att den är itt egenvärde, den ska inte leda till ett yrke, det handlar om evighet och bildning, men samtidigt för att locka ett brett urval, och inte bara de redan övertygade, så anser jag att det måste lyftas fram att studier i humaniora ger värdefulla "skills" som även uppskattas i yrkeslivet, i det civila, så att säga.
Jag har tjatat om det förut, att om examina i humansitiska ämnen, oavsett nivå, ska ses som något värdefullt måste det finnas en viss konkurrens om dessa bildade personer, universitetet ska inte vara den enda möjliga arbetsplatsen, och här har både den "civila" arbestmarknaden och universitetsvärlden mycket att göra, båda behöver tänka om och anpassa sig, och då det som jag vet mest om är univ-världen, så önskar jag att de skulle ge fler konkreta möjligheter och kunskaper, så man har det dokumenterat att man kan si-och-så, och överhuvudtaget saluförde sina graduates en smula bättre.
Inte bara för dessas egen skull, utan för att det är ju så att man vill locka the best and the brightest, och sådana stjärnor kanske är eftertänksamma nog att inte ge sig in på en bana som verkar omgärdad av omen och olycka, utan prestige lockar. (Någon dag ska jag göra en kommentar över den doktorandenkät som nyligen publicerades vid det kära, kära hemuniversitetet, UU, som var en hyggligt depressiv läsning, just när det gäller förväntningar på framtiden.)

Nåväl, not making sense, jag återvänder till 2-euros vinet på den kvällssvala balkongen.

a malefacto temperare

Som vanligt har högar samlats i frågelådan, och som vanligt drar jag mig för att rensa och städa där, då det inte direkt alltid tar fram de bästa sidorna hos mig. Det blir en liten utstädning inför sommaren, och once again, a two-parter (minst, with prequel-potential!).

Först en liten follow-up, ni kanske minns detta:

"Jag ska tatuera mig om en vecka och jag ska tatuera in "följ ditt hjärta" på latin. När jag frågade sist svarade du att det hette Cor tuum sequere, jag bara undrar om det nu verkligen är helt rätt, så det inte blir fel när jag tatuerar in det? :)"

Enligt mig är det rätt, det är ju jag som har konstruerat frasen. En variant är tuum sequere cor, lite snyggare, och betyder samma sak då latinet har fri ordföljd.

"jaokej:) men vad betyder vad?, för jag vill gärna ha det i den ordföljen så när man läser det så blir det ; följ ditt hjärta!"

Jag upprepar, latinet har mer eller mindre fri ordföljd, men ska du ha exakt svensk ordföljd, (som ju inte alltid bevaras när man översätter till andra språk, det är liksom det fina med andra språk och översättning, att det liksom är skillnad mellan dem, och att nyanser och ordningsförljd kans skifta, ty om det inte var så kunde allt översättas med dator, eller för den delen en riktigt stor specialpreparerad abacus), så betyder sequere följ, tuum ditt och cor hjärta, men jag måste erkänna att som latinist tycker jag inte det ser särskilt snyggt ut med tuum framför cor, men ordföljden bevaras!!!1!


Och så ger vi oss in i de nya frågor som ackumulerats:

"Jag har en tatuerad fras på min underarm, "Da pacem in diebus nostris" som länge varit ett livsmål, men nu är jag intresserad av att skaffa mig ytterligare en tatuering och då skulle jag vilja ha frasen"If there are locks there are keys," tatuerad. En fras jag själv skrivit, men för att det ska passa inså skulle jag vilja ha den i latin. Finns det en möjlighet att du kan hitta en passande översättning?"

Jag skulle föreslå en kortfattad variant, si claustra, sunt claves, alltså ”om lås [finns], finns det nycklar”, och jag tycker claustrum funkar bra då det inte bara översätts med lås, utan även något stängt eller hinder.

Nästa:

"Det är så att jag ska föreviga en fras som betyder mycket för mig genom tatuering och vill ju då helst ha den på latin.men jag är orolig över att det kan vara felstavat på nätet och behöver bara dubbelkolla med någon som är duktig!Jag ska tatuera in: Bättre sent än aldrig och har hittat frasen på nätet: Portius sero quam numquam. Stämmer den?"

Oh, vad spännande! Här har vi återigen en sådan där felaktig variant (såsom tidigare citus, alius, fortius= FEL) som har spritt sig som metastaser och svampmycel över nätet. Flera små citatsidor har denna felaktiga variant (Portius sero quam numquam=FEL), och därefter verkar åtskilliga okritiska individer ha anammat den. Man skulle säkerligen, med en smula datorkunskap och grafikkunnande föra ett utmärkt och informativt träddiagram över spridande av denna ödesdigra lapsus. Hoppas verkligen att den frågande inte hunnit tatuera in den, ty som felaktighet är den särdeles tråkig, den är bara nonsens och betydelselös, inte som den tidigare diskuterade, som fick en visserligen absurd, men ändå någon slags mening.

Nåväl, det ska alltså vara Potius sero quam numquam, r:et ska bort, och det härrör från Livius, 4.2.11; potiusque sero quam nunquam obviam eundum audaciae temeritatique. Så nu vet ni det.

Vi griper oss an den följande frågan:


"Såg att man kunde ställa en latin fråga här. Jag skulle vilja ha ”slogan” eller vad man ska säga, som betyder ”Vad som än krävs” Är nedanstående rätt då?
-Quid necesse est-"

Detta, då det inleds med Quid, är en fråga ("vad är nödvändigt?"), inte ett påstående eller den relativsats som frågeställaren hoppas på, och jag tror även denne heller vill ha betydelsen av ”det som fodras” än ”nödvändigt”. Man skulle kunna säga quod necesse est (”det som är nödvändigt”), men jag skulle nog föreslå quidquid requiritur - "vad som än fodras/krävs".

And so, once more unto the breach (egentligen hatar jag det citatet, då det alltid verkar nyttjas av männinskor som ser så ytterst belåtna över att de just citerade Shakespeare, man ser hur de kastar små förstulna ögonkast kring sig för att se om någon begrep referensen, men vi kör ändå på den här, då den passar och för att jag inte riktigt ännu vill ropa; Cry Havoc and let slip the dogs of war. Kanske imorgon.):

"Jag behöver desperat hjälp med en översättning på en latinsk mening. hoppas du har lust att hjälpa mig. har letat omkring på intrenet i timmar men förstår mig inte på hur man själv kan söka ord och översätta, det är ett mycket svårt språk =) meningen jag vill ha hjälp med lyder:
"Cum propris suis alis volat" - Han flyger på sina egna vingar
jag skulle vilja att det istället stod: HON flyger på sina egna vingar.

hoppas denna översättning är enkel nog för dig att lösa och att du har tid och lust att lösa denna gåta för mig =)"

Nu blir jag lite trött igen.
För det första, var i hela friden kommer det latinet, det känns inte helt riktigt?
Vid en snabb googling (jag kan liksom inte undgå att fascineras av proveniensen av underliga fraser) får man man, för det första, reda på att de som jobbar på 118 100 är i det närmaste idioter:

Vad blir ''jag flyger med mina egna vingar'' på latin?
"Cum propris suis alis volat" heter det om man ska säga "han flyger med egna vingar" och "Alis volat propriis" om man ska säga "hon flyger med egna vingar". Tyvärr kan vi inte hitta något citat som säger "jag flyger med egna vingar"

Fascinant!
Därefter inser man att det inte är en alltför spridd fras, men jag hittar inte källan, dock jag tror vi kan enas om att det inte är ngt vidare latin.

För att sedan ge sig in på avsändarens huvudsakliga fundering, hur man säger att HON flyger med egna vingar, så blir tröttheten återigen så tung, och jag undrar, undrar, undrar, varför i hela friden vill man ha en tatuering på ett språk som man inte begriper alls?

Det är nämligen så, vilket man kanske borde veta om man ska tatuera sig på språket i fråga, att latinet sällan sätter ut personliga pronomen (det vill säga han/hon) i satser, utan latinet har personen så att säga inbakad i verbet (som en calzone), och ändelsen på verbet anger vilken person det är fråga om, dock inte genus (alltså han/hon), och sålunda finns inte ett specifikt han/hon utsatt i den satsen som citeras i frågan, utan det kan vara vilket som, och till och med det.

Ska man nu ändå köra på ”hon flyger med egna vingar” på det obegripliga och mystiska latinet, så skulle jag föreslå delstaten Oregons eget motto; alis volat propriis som på snyggt latin uttrycker just detta.

En sista:

"Ave. En snabb google-sökning ledde mig till din blogg och jag tror att du kanske kan vara rätt människa att ställa den här frågan till. Vad skulle verbet "att blogga" kunna heta på latin? Bloggare, bloggere? Vad tror du?"

Ah, kanske ytterligare någon som tröttnat på ordet blogg! Det är ett hiskeligt fult ord, och som min kollega Venanzio, koketterar jag emellanåt därför med den franska varianten, blogue, ty allt är snyggare på franska. Jag hittar det inte i Recentis Latinitatis, och jag hittar det inte här, men här kallas det Ascriptiones Cyberdiarii, som jag inte riktigt vet vad jag tycker om.

Då blogg, som vi alla vet efter en mängd nedlåtande, informativa dagstidningsartiklar, är en sammandragning av webb+logg, vore kanske det bästa att börkja med att titta på varianter av de orden. ”logg” borde väl bäst översättas med acta, ungefär såväl ”händelser” som ”dagskrönika”, vilket väl ger en antydan om bloggen mer eller mindre offentliga karraktär, och för att få dit webb-biten så är det mest använda nylatinska ordet för internet; interrete, och ett adjektiv av detsamma är interretialis (när jag googlar detta fårr jag frågan om jag menar ”interracial”), sålunda det kanske skulle kunna vara acta interretialia.

Blogga däremot kanske skulle kunna översättas med in acta interretialia referre, eller kanske actis interretialibus mandare, och är just verb som använts vid den omtalade acta. Kanske även acta scribere?
Annars gillar jag, för just blogg, notae, ett omfattande ord, ungefär ”anteckningar”, eller nugae ”lappri”, men detta är ju mest för bloggar av mer ytlig, efemär karaktär, det finns ju seriösa dito.
Någon som har sett något annat? (Jag vet att det måste finnas.) Andra förslag?

Del två är i antågande…

quantum ego sapio

Egentiligen borde jag säga något om sommarpratarna, men det fannas väl ingen riktigt som väckte mitt intresse eller fick mig att bli förvånad (kommer dock lyssna på Peter Englund och Cecilia Frode, kanske även Enquist och Heberlein, säg till om jag missat ngn intressant!), och bryter sålunda bloggarkontraktet som föreskriver att man måste ha en åsikt därom, och vänder mig istället till SvD och dess UnderStreckare.

Där finns som alltid något klassiskt av Stickan (har han sommarpratat? Vore inte det något, om inte annat för musikvalet! Jag gissar att "Brucean" då skulle lysa med sin frånvaro, för en gångs skull), och denna gång är det om Rufus av Efesos, vars Om Melankoli man har försökt rekonstruera från fragment:

"Det finns nu hopp om att Rufus förlorade melankoli är återfunnen eller åtminstone rekonstruerad. Till båtnad för en mänsklighet som idag ivrigt ropar efter mer kunskap om detta högaktuella själstillstånd har en grupp forskare med den tyske filologen Peter E Pormann som ledande eldsjäl med stor insats av entusiasm, flit och noggrannhet uppletat så många som möjligt av alla de citat ur Rufus ”Om melankolin” som finns spridda hos latinska, grekiska och framför allt arabiska författare. De senare svarar för den största mängden. Med detta material har man försökt sig på att återställa verket, Rufus of Ephesus, On Melancholy (red: Peter E Pormann, Mohr-Siebeck, 332 s). Boken är nummer XII i den nygrundade skriftserien ”Sapere”; ordet är en akronym bildad av begynnelsebokstäverna i en följd av latinska termer som i svensk översättning uttydes ”Senantika skrifter i etiska och religiösa ämnen”, men det är också ett ord med egen innebörd: latinets sapere betyder ”veta”. Rufus skrift presenteras i parallelltexter: citaten på en sida, i den ordning man trott sig kunna återskapa, en engelsk översättning på motstående sida. Själva Rufustexten är inte omfattande, och rekonstruktionen lämnar naturligt nog också vissa luckor (liksom en del dubbleringar av text är ofrånkomliga). Allt som allt fyller texten ett trettiotal normalstora boksidor.
...
Philip J van der Eijk behandlar ett tema som har särskilt intresse från idéhistorisk synpunkt: den filosofiska bakgrunden. Att melankoli var ett tillstånd som tidigt intresserade filosoferna är välbekant, och bland annat Aristoteles ägnade melankolikerna analyser som skulle bli avgörande för de följande tvåtusen åren. Han beskriver dem som särskilt hemfallna åt begärelser, som ofta hindrar dem från att fatta rationella beslut, men i annat sammanhang säger han – om det nu verkligen är han; texten hör hemma i en skrift som tillskrivits Aristoteles på grunder som bestritts av många – att en melankolisk läggning är gynnsam eller rentav ofrånkomlig som villkor för kreativitet och framstående prestationer på det poetiska och filosofiska men också på det politiska området. Det var ord som århundradena igenom skulle upprepas med entusiasm av poeter och tänkare (mindre ofta av politiker). De kom med tiden att bli näranog litterärt allmängods; det belyses av Peter Toohey i en artikel som leder ända fram till den dystre filologen Casaubon i George Eliots ”Middlemarch” och till Orhan Pamuks ”Istanbul”. Den tacksamme läsaren skulle bara ha önskat några rader om renässanspoesins ståtligaste hyllning till den poetiskt fruktbara melankolin – Miltons ”Il Penseroso”: ”But hail thou Goddess, sage and holy, / Hail divinest Melancholy...” "

hospitalitas Holmiensis

Den stora filologkongressen gick ju av stapeln nyss och sträckte sig en bit in i helgen. Mna kunde följa vissa aspekter via statusuppdateinger på FB, och efterspelet debatteras vilt där i vissa kommentarer vilket är spännande.

Jag kunde personligen inte närvara, suffering from Romanitas, men naturligtvis fanns det spion på plats, och vi tackar ödmjukt en viss "anonym kvinnlig doktorand i latin vid SU" (oh, puzzling!) för den ypperliga rapport (med historik) som följer nedan:

"1991 ägde den första filologkongressen rum i Lund. Därefter har det varit tradition att vart tredje år samla representanter från de fyra lärosäten som bedriver forskning i grekiska, latin och nygrekiska, och nu var turen för andra gången kommen till Avdelningen för klassiska språk vid Stockholms universitet, som bjöd in till den sjunde svenska filologkongressen den 29-31 maj 2009. Staden visade sig från sin bästa sida under hela helgen: solen sken, champagnen var charmant, snittarna sublima och glassbomberna gigantiska. Nytt för i år var att gymnasielärare också bjudits in att delta en av dagarna.

Den här gången slapp deltagarna leta sig ut till Frescati. Istället ägde kongressen rum på Sjöfartshuset på Skeppsbron med utsikt över såväl skärgårdsbåtar som lördagens marathonlöpare. Sjöfartshuset visade sig också vara tillhåll för en viss ”Neptuni-orden”, och ett givet samtalsämne under kaffepauserna var därför: varför har deras medlemmar valt att låta sig porträtteras draperade i trossar och fisknät?

Fredagen bjöd på flera intressanta föredrag. Johanna Akujärvi, Lund, inledde med att tala om översättares paratexter i tidiga svenska översättningar av antika verk. Ett minnesvärt exempel var inledningsversen till Gustaf Palmfelts översättning av Vergilius ekloger från år 1740, där översättaren sade sig ha åstadkommit ...”en tact som dundrade starckt och dån’de för örat, flöt och lätt uti liud, samt rullad’ och hoppad’ i tripp-trapp, fast Spondaeus ibland blef kort, och Dactylus o-satt.”
Anna Holst Blennow, Göteborg, föreläste om sitt forskningsprojekt rörande svenska medeltida latinska inskrifter. Här fick vi också än en gång bekräftat att klassiska språk kan vara hett kvällstidningsstoff, bara det vinklas på rätt sätt .
James Dobreff, Lund, berättade för de samlade filolgoerna om Linné-lärljungen Daniel Rolander, ”den förste botanikern att lämna Surinam levande”. I ett animerat föredrag fick vi lära oss allt vi någonsin velat veta om myrsloksbrottning, men inte kommit oss för att fråga om. Linnés okända karriär som inbrottstjuv bringades också i ljuset.

Återstoden av eftermiddagen ägnades först åt en diskussion rörande tidskriften Eranos, där flera framförde synpunkten att elektronisering och temanummer kanske kan vara en väg att gå i framtiden. Därefter följde programpunkten ”De klassiska språken i Sverige”, en diskussion som kom att handla mycket om situationen nu och framöver på gymnasieskolorna. Det framkom att gerillaverksamhet ibland är av nöden för att få ihop klasser som läser våra ämnen. En glädjande nyhet är att det totala antalet elever som läser grekiska på landets gymnasier i höst ökar med 50%, då en kurs i ämnet ges för 22 intresserade elever på Södra Latins gymnasium i Stockholm – ansvarig lärare är troligen Lars Nordgren, doktorand i grekiska vid SU.

Kongressens andra dag inleddes med ett föredrag av Christina Thomsen Thörnqvist, Göteborg, med föredraget ”’Anonymus Aurelianensis III’ om Aristoteles Första analytik’. Medeltidsfilologer sågs spetsa öronen lite extra när namnet Abélard vid några tillfällen dök upp. Härpå följde Britt Dahlman, Lund, med ett föredrag om det nya forskningsprogrammet ”Det tidiga klosterväsendet och det antika bildningsidealet” som åtföljdes av förnämlig PowerPoint-presentation. Elisabet Göransson, Lund, föreläste därefter om projektet ”Spelet om den rätta läran”, som behandlar den första större litterära striden i Sverige mellan olika konfessionella grupper. Ett minnesvärt citat var avslutningen i det så kallade Satansbrevet från 1579, vilket enligt texten var ”givet i det yttersta mörkret på vårt kungliga slott Glödborg”.

RJ-projektet Ars Edendi som är baserat vid Stockholms universitet tog vid och berättade för kongressen om sitt planerade arbete med nya editionsmodeller, vilket sträcker över flera år och involverar en stor grupp forskare, både i Sverige och internationellt. Flera intressanta gästföreläsningar är på gång, så ta en titt på deras hemsida www.arsedendi.org för mer information.

Hannah Bartonek, Uppsala, berättade därefter om sitt avhandlingsprojekt rörande bataljscener i episk poesi. Detta var det enda avhandlingsprojektet som presenterades under kongressen, och därför särskilt intressant att få ta del av.
Avslutande föredragshållare var Per Sandström, Stockholm, som redogjorde för ett pedagogiskt projekt kallat ”Lärandemål och läromedel – att läsa latinska texter”. Ämnet engagerade många i den därpå följande diskussionen, och en särskilt brännande fråga som många återkom till var: hur ska vi få nya och bättre läromedel i våra ämnen? Det är ett stort problem att ålderdomlig litteratur används i alltför stor utsträckning, varvid både lärare och studenter tvingas stå ut med textkommentarer i stil med ”sabinskan och apuliskan nämns ss. typiska exempel på gammaldags enkelhet o. ärbarhet i förening med praktisk duglighet, ung. som vi talar om dalkullor el. smålandstöser” (Sjövall-Wistrand, Latinsk poesi, 1963), eller ”Vid läsningen av de – som vi tycker – omanliga utropen av förtvivlan i detta och andra brev från landsflykten, bör man besinna skillnaden i känsloliv mellan en sydlänning och en nordbo” (E. Wistrand, Ciceros brevväxling, 1963). Men som så ofta kommer man alltid tillbaka till grundproblemet: pengar. Intresset och engagemanget för utvecklingen av nytt kursmaterial är stort, men vem ska göra det och varifrån ska pengarna tas?

När programpunkterna avklarats kryssade filologerna skickligt mellan marathonlöparna på Skeppsbron och trängde ihop sig på båten ”Oden Gamle” som tog dem med ut på några timmars båtfärd i det härliga vädret varvid tillfälle gavs att fortsätta diskutera dagens programpunkter.

Filologkongressen avslutades på sedvanligt sätt på söndagen med ämneskonferenser och diskussioner kring olika utbildningsfrågor. Allt sammantaget var det en mycket lyckad kongress. Nästa gång är det dags för Uppsala att arrangera. Det ser vi mycket fram emot. Kanske vi vid det laget har kommit ytterligare lite längre på vägen mot en ny universitetsgrammatik i latin – det vore väl något.

PS. Glöm inte att betala medlemsavgiften i Klassikerförbundet."

ea tempestate

So, 'tis the season, sådan är säsongen, det lackar mot något slags sommarlov eller i alla fall frånvaro av studenter eller hemresa från Rom, och det är den tid då stipendiebesked ramlar in, eller inte gör det. Facebookuppdateringarna från fellow scholars tell sad tales, eller bjuder på glada nyheter. Det där med stip etc är en känslig fråga för doktorander and their ilk, mycket förstås för att det ger ytterligare finansiering resor, utlandsvistelser und so w, men även tror jag för att det dger en smula uppmuntran och validering under de långa mörka åren, där många inte får någon beröm eller feedback från överheten, det kan vara snålt med sådant. (Och det är väl bra at kunna känna sig bekräftad en smula, även om man ska komma ihåg att att även stip-utdelningar kan vara ganska random, det hänger som alltid en del på tur.) Det lutar nu åt, tack vare besked om viss finansiering att det blir USA för mig i vår, men allt är inte helt klart, så det beror alltjämt, men jäklar, värmen från såväl denna bekräftelse (trots det där om tur) som vinet gör gott.

Det börjar ju ochså sakteliga dra ihop sig för hemgång, repatriering om man kan säga så, för min del, några veckor återstår, men det är upplopp, hemresor diskuteras utförligt och paniken stiger över a) saker jag bör hinna med och b) hur jag ska få hem allt i min resväska. Det kommer även finnas en svår återanpassiningsperiod, jag har vant mig vid det lätta onyktra vansinne som är institutsliv och borde väl egentligen få vara på ngt enklare half-way hous en kortare tid. Hur ska jag kunna vänja mig vid att inte längre bo i ett mindre universitetsbiblio? Menar ni att jag inte längre kommer ha ett omfattande tidskriftsarkiv hemmavid? Och måste jag böraj anstränga mig socialt? O fasa, nu har det varit så att om socialiseringstarmen pockat har man blott satt sig på balkongen med en flaska vin och vips har man folk runt sig som är villig att dela den i sommarnatten, mendan man tittar på änderna som käbblar i Milles-fontänen. Och man finner fina inbjudningar i sitt fack, som trillar dit utan orsak, och alltid är det något upptåg på gång; äventyret hittar liksom en.

Nåväl, i onsdags var det dags för en av de underliga occasions som spontant trillar in i ens liv här, the opening av spazio aperti, en blandad konstutställning på den gräddtårta som kallas Rumänska institutet, där konstnärliga stipendiater från alla håll och kanter ställer ut, vi svenskar var representerade förstås men tre små ypperliga verk, vilket jag inte lägger ut här, ty jag vill mest framhålla det bizarra. Vi börjar dock med lite bra konst:



Det fanns som sagt mycket som var bra, man möttes av några fabulous nudes när man trädde in (varpå man även fick syn på den dam som utgjorde en installation genom att sitta i fontänen och se deppig ut). Förutom det fanns mycket annat rent mindboggling, eller bara trist:

Det chockerande är ju numer konventionellt, och det har gått i stå en smule med kropsvätskor, ty vem blir längre upprörd eller ens berörd av fejkat mensblod?

Detta om än mystifierande, var välkommet i den varma sommarnatten, dessa svartklädda damer delar ut grå vaniljglass, the meaning eludes me, men upskattat!

File under: de är inte kloka de där rumänerna:

Hela upplevelsen blev extra snurrig för mig då jag var något baldig och ébrietée efter ett post-sem och saftig fördrink, till slut blev den flimrande videokonsten, Jesusavbilderna i technicolor och de levande installationerna för mycket, och jag lyckades ta mig upp på det avspärrade taket, med en fyllbults självsäkerhet, och satt där, tills koncepterna återvänt, vinkandes på danska filologer och tänkte på att jag strax lämnar denna utsikt.

vel ioco vel serio

Värmen håller i sig, Champions League- finalen ska spelas blott några kvarter härifrån (innebär mer eller mindre husarrest för oss alla, och ingen alkohol finns att köpa), och jag inser att det inte är många veckor till dess jag flyttar hem till fosterlandet. Medan jag istter i fosterställning här borta i hörnet och undrar hur jag ska förvalta min sista vinare, hur i hela friden jag ska få ner allt i väskan inför hemfärden, och så förstås det där med avhandlingen, så titta gärna på testamentum porcelli, som följer nedan. En humortext från 300-talet, känd av Hieronymus, och ni kan läsa allt om den här:

incipit testamentum porcelli.

M. Grunnius Corocotta porcellus testamentum fecit. quoniam manu mea scribere non potui, scribendum dictavi.
Magirus cocus dixit 'veni huc, eversor domi, solivertiator, fugitive porcelle, et hodie tibi dirimo vitam'. Corocotta porcellus dixit 'si qua feci, si qua peccavi, si qua vascella pedibus meis confregi, rogo, domine coce, vitam peto, concede roganti'. Magirus cocus dixit 'transi, puer, affer mihi de cocina cultrum, ut hunc porcellum faciam cruentum'. porcellus comprehenditur a famulis, ductus sub die XVI kal. lucerninas, ubi abundant cymae, Clibanato et Piperato consulibus. et ut vidit se moriturum esse, horae spatium petiit et cocum rogavit, ut testamentum facere posset. clamavit ad se suos parentes, ut de cibariis suis aliquid dimitteret eis. qui ait:
'patri meo Verrino Lardino do lego dari glandis modios XXX, et matri meae Veturinae scrofae do lego dari Laconicae siliginis modios XL, et sorori meae Quirinae, in cuius votum interesse non potui, do lego dari hordei modios XXX. et de meis visceribus dabo donabo sutoribus saetas, rixoribus capitinas, surdis auriculas, causidicis et verbosis linguam, bubulariis intestina, isiciariis femora, mulieribus lumbulos, pueris vesicam, puellis caudam, cinaedis musculos, cursoribus et venatoribus talos, latronibus ungulas. et nec nominando coco legato dimitto popiam et pistillum, quae mecum attuleram: de Thebeste usque ad Tergeste liget sibi collum. et volo mihi fieri monumentum ex litteris aureis scriptum: "M. Grunnius Corocotta porcellus vixit annis DCCCC . XC . VIIII . S . quod si semis vixisset, mille annos implesset". optimi amatores mei vel consules vitae, rogo vos ut cum corpore meo bene faciatis, bene condiatis de bonis condimentis nuclei, piperis et mellis, ut nomen meum in sempiternum nominetur. mei domini vel consobrini mei, qui testamento meo interfuistis, iubete signari.'

Lardio signavit. Ofellicus signavit. Cyminatus signavit. Lucanicus signavit. Tergillus signavit Celsinus signavit. Nuptialicus signavit.
explicit testamentum porcelli sub die XVI kal. lucerninas Clibanato et Piperato consulibus feliciter.

(En av undertecknarnas namn, Lucanicus, dyker upp i Historia Augusta (Caracalla.5.6), likaså gör det det i Ammianus Marcellinus, där det enligt Syme "it was among the peculiar names borne by disreputable members of the roman plebs- lucanicus cum porclaca et salsula, similesque innumeri" (28.4.28). Därav mitt intresse, om nu någon undrade.)

dumetum

Det är som sagt värmebölja här med strax runt 30 grader eller däröver om dagarna, man blir slö och sömning och inga mängder kaffe hjälper, men i mitten av veckan fick man igång luftkonditioneringen i övre biblioteket och auditoriet, så nu finns en iskall fristad, och jag menar iskall, vid improviserad filmkväll i auditoriet häromdagen (Billy Wilders The Front Page!) fick vi åse spektaklet iförda raggsockor och filtar för att inte förfrysa, men tro mig, jag klagar inte utan tackar gladeligen för denna frysbox.
Sålunda, då det är för varmt för att skriva något sammanhängande, ngra notiser:

- Två väldigt intressanta föreläsningar i det bejublade Ars edendi-projektets regi, denna gång av Dr. Timothy Janz (The Vatican Library):
In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography, 8 juni, 17:00- 19:00, och Scholia: What are they Good For? - Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia, 9 juni, 10:15 to 12:00, båda i William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati, Stockholm.

- En av mina favoriter till bloggar, Ting och Tankar fyller 2 år. (Jag orkar inte tänka på hur länge jag hållit på, tidigare år högtidlighölls det, men det börjar bara bli pinsamt.) Där länkades det även för inte så länge sedan till en relativt ny historikerblogg, helt klart läsvärd!

- Nu i slutet av veckan går den sjunde svenska filologkongressen av stapeln. Det ska bli spännande att höra vas som beslutas och sker där.

- På tal om konferenser drömmer jag lite om att besöka APAs i januari. Det ska finnas en panel om Vergilius i vår samtid...

- Minerva tipsar om ett requiem över det vackra Antikmuseet i Lund:

" Innan museet gick i graven gjordes en tio minuter lång film som visar skulptursamlingen. Filmen har inget tal men däremot specialskriven musik. I kväll [24 maj] visas den på Kunskapskanalen klockan 22.50."

- Sådant här är så spännande (om än något hypat, but hey, people need funding!), och många bra länkar i artikeln:

"By taking high-resolution digital images in 14 different light wavelengths, ranging from infrared to ultraviolet, Oxford scholars are reading bits of papyrus that were discovered in 1898 in an ancient garbage dump in central Egypt. So far, researchers have digitized about 80% of the collection of 500,000 fragments, dating from the 2nd century B.C. to the 8th century A.D. The texts include fragments of unknown works by famous authors of antiquity, lost gospels and early Islamic manuscripts.
Among their latest findings: An alternate version of the Greek play Medea, later immortalized in a version by Euripides, on a darkened piece of papyrus, dated to the 2nd century A.D. In the newly discovered version -- written by Greek playwright Neophron -- Medea doesn't kill her children, says Dirk Obbink, director of Oxford's Oxyrhynchus Papyri Project."
...
One of the most ambitious digital preservation projects is being led, fittingly, by a Benedictine monk. Father Columba Stewart, executive director of the Hill Museum and Manuscript Library at St. John's Abbey and University in Minnesota, cites his monastic order's long tradition of copying texts to ensure their survival as inspiration.
His mission: digitizing some 30,000 endangered manuscripts within the Eastern Christian traditions, a canon that includes liturgical texts, Biblical commentaries and historical accounts in half a dozen languages, including Arabic, Coptic and Syriac, the written form of Aramaic. Rev. Stewart has expanded the library's work to 23 sites, including collections in Syria, Lebanon and Turkey, up from two in 2003. He has overseen the digital preservation of some 16,500 manuscripts, some of which date to the 10th and 11th centuries."

horti conclusi

En av denna dags största begivenheter och ett gott exempel på den galenskap som kallas Institutsliv var att idag bege sig i samlad formation i 30-gradig värem och gassande sol till amerikanska ambassaden för att där ha äran att bevittna presentationen av det nyutkomna storverket Unexpected voices. The graffiti in the cryptoporticus of the Horti Sallustiani.

Orsaken till denna ära var, för att ta några få, för det första att denna faktiskt ges ut i Svenska Institutets egna serie; Acta Instituti Romani Regni Sueciae, och vidare så är det tyngsta och viktigaste papret i denna samling faktiskt skriven av en sådan där instituts-habitué, vari just detta klotter ananlyseras.

Vad är då denna cryptoporticus, och varför i hela friden en bokpresentation på amerikanska ambassaden? Ambassaden i fråga är inte ett enstaka hus, utan ett helt kvarter, ett mycket omfattande komplex bestående av såväl villor som palazzo, och ligger på särdeles historisk mark, nämligen där en gång horti sallustiani, anlagda av den kände författaren, och man har på amerikanska ambassadens mark, när man skulle bygga garaget (ca 1950) hittat denna cryptoporticus, vilket är en av de få kvarvarande resterna av det forna grönområdet. Den har varit föremål för åtkilliga studier och spekulationer, men den här boken är den första detaljerade studien av graffitin, som inte bara är intressant i sig, utan även kan berätta för oss att portiken nyttjats genom århundradena, man kan se åtskilliga historiska skeenden, bl.a finns en skiss i kol bra högt upp på väggen som man kan datera till renässans, tack vare motivet, vilket kunde vara en avbildning av en fris på en viss sarkofag som föreställer Ariadne och Dionysus.

Ambassaden, detta compound, skulle man kunna säga mycket om, vi fick lämna ifrån oss all elektronik innan vi släptes in (sålunda; inga bilder), väskorna letades igenom och naturligtvis fick man passera metalldetektor, vi eskorterades ständigt av minst två tjänstemän, och när vi skulle till detta hemliga rum leddes vi genom deras commissary (där amrisarna kan köpa marshmallow fluff och Newman's own dressing), genom ett ödsligt garage till en liten dörr, prydligt etiketterad med det fornfynd som doldes där.

Den förevisades av ambassadens egen kurator (den i Italien är tydligen den enda av de amerikanska som har en sådan heltidsanställd), som har just till uppgift att ha hand om denna skatt, restaurering och liknande har bekostats av utrikesdepartementet, och tydligen har mbassden åtskilliga skatter, vilket gör att de har behov av denna förtjusande italienska. Vi hade även auktoriteten själv med oss, AHB, som pekade ut inte bara kristna symboler utan även en menora, och något som kunde vara ett skepp med full besättning, inkretsade i putsen. Ska tilläggas att det var ljuvligt svalt därnere, och att man kände sig priviligerad då detta verkligen inte är öppet för allmänheten.

Vi leddes sedan upp till den senast inköpta byggnaden i det amerikanska riket, ett försäkringspalats från 20-talet med skrattretande fresker och underliga vinklar, där vi först serverades obegränsat med tramezzini i väntan på övriga grupper, och sedan välkomnades av både the acting ambassador (Obama har inte hunnit utse någon ny ännu) och kulturattachén, innan det att vår egen institutsdirektör fick säga något, och direktören för det finska dito fick hålla ett långt hyllningstal till det svenska institutets förträfflighet (no, really), samt förstås att boken presenterades för de församlade (en brokig skara, blev inte helt klok på vår gemensamma nämnare).

Vi förlänades även vad som vid första anblicken verkade vara en kopia av publikationen i den vördnadsvärda Acta-serien, men vid närmare inspektion, och vid avslöjande by high ranking embassy-official, visade sig vara en tjuvkopierad variant, iordningställd av ambassadens egna tryckeriavdelning, dock likvärdig i kvalité och identisk förutom att denna hade stadigare rygg, samt denna text på baksidan:



vilket dels gör den till ett samlarobjekt (bidding starts at 30 euro), dels till en piratkopia, vilket det sägs mig att det i dagsläget tas krafttag emot.

Se där, en helt klart medioker beskrivning av en spännande publikation, utan att närmare gå in på dess läsvärda innehåll, men kanske en bättre besrivning av hur det alltid händer saker här, ty vid hemkomsten var det strax dags för den välbesökta föreläsningen i auditoriet precis utanför min dörr, följt förstås av mingel och vin, och ville man därefter kunde det dras vidare till Brittiska skolan tvärs över gatan, men det är för varmt.

nec sceptris contenta suis nec fratre marito

Nu då bihåleinflammationen äntligen, tandem et finally, börjar ge med sig, och övriga tunga aktiviteter som "cockatail"-party i institutets vackra trädgård och notte di museo (gratis inträde på stadens museer, fram till två på natten; ljuvligt att ströva runt en varm sommarnatt i Villa Gulias trolska trädgård) överstökats, kanske det blir något jobbmässigt gjort, den som lever får se.

Var dock kry nog att notera att Kleopatra. Liv och Legend recenserats i DN (en tidning som tidigare utmärkt sig med sitt begåvade coverage av "fyndet" av Kleopatras grav), och då jag haft förmånen att höra författaren föreläsa om sitt verk, bör det väl länkas till recensionen:

"Den romerska propagandan, med de stora diktarna i spetsen, visste att utmåla henne som en kåt häxa från det skumma Österlandet. Det blev möjligt eftersom hon verkligen var en dotter av det synkretistiska och multikulturella Alexandria. Ur hennes perspektiv var männen västerifrån idel uppkomlingar. Tibern var trots allt bara Tibern, inte Nilen."

Jag har själv hunnit bläddra igenom boken, och förutom några tråkiga klagomål av typen att det varit trevligt med mer bildmaterial i färg, och att det är något med formgivningen, kan inte riktigt sätta fingret på vad, som känns lite off, så verkar den läsvärd och på många sätt lovvärd.

Jag har, som sagt, bara bläddrat men uppskattar som den inskränkta filolog jag ändå är, hur källläget diskuteras och utvärderas, med en ideologisk och kronologisk bedömning, och jag tycker hur boken hanterar det epigrafiska materialet (och numismatiska!), på ett resonerande och tydliggörande vis är föredömligt, då just åtskilligt om Kleopatras liv kan utläsas från inskriptioner, och den "bildade allmänhet" som möjligtvis är den tänkta målgruppen inte alltid är bekant med metoder av detta slag.

Klynne diskuterar själv i inledningen s.k "faktoider", hans informerar t.ex om att det är Pascal, och inte någon antik källa som först pratar om hennes långa näsa, och det är väl bra, men boken är ändå emellanåt hyggligt spekulativ och tillskriver känslor och motiv till sina karaktärer med qualifiers som "antagligen, kanske, möjligen" strösslade över narrativet, vilket gör det hela till intressantare läsning än vad det motsatta skulle blivit, men även kan vara farligt, ty plötsligt kan det som man blott spekulerade i dyka upp som fakta.

Alltså, vad jag fått ut av mitt genombläddrande, en bok som härligt myllrar av karaktärer, väl skissade med det skrala material som finns, och en del spekulation, en oftast pedagogisk och resonerande stil, och låt mig tillägga att jag uppskattar det ständiga citerandet av Lucanus (är lite svag för denne just nu av olika skäl), även om jag föredragit att stället angivits på samma sida och inte i noten, men visst är det på sitt sätt praktiskt då jag snabbt kunde hitta en bit av Pharsalia som inte citerats i boken (vilket inte är någon kritik, man måste sålla), en typisk Kleopatrabeskivning:

X.353-375

'tu mollibus' inquit'
nunc incumbe toris et pinguis exige somnos:
inuasit Cleopatra domum, nec prodita tantum est
sed donata Pharos. cessas accurrere solus
ad dominae thalamos? nubit soror inpia fratri,
nam Latio iam nupta duci est, interque maritos
discurrens Aegypton habet Romamque meretur.
expugnare senem potuit Cleopatra uenenis:
crede, miser, puero, quem nox si iunxerit una
et semel amplexus incesto pectore passus
hauserit obscaenum titulo pietatis amorem,
meque tuumque caput per singula forsitan illi
oscula donabit. crucibus flammisque luemus
si fuerit formonsa soror. nil undique restat
auxilii: rex hinc coniunx, hinc Caesar adulter.
et sumus, ut fatear, tam saeua iudice sontes:
quem non e nobis credit Cleopatra nocentem
a quo casta fuit? per te quod fecimus una
perdidimusque nefas, perque ictum sanguine Magni
foedus, ades; subito bellum molire tumultu,
inrue; nocturnas rumpamus funere taedas
crudelemque toris dominam mactemus in ipsis
cum quocumque uiro.

Och i översättning från 1896, inte särskilt bra, men det är vad jag hittade:

Now lay thy limbs upon the sumptuous couch
And sleep in luxury, for the Queen hath seized
The palace; nor alone by her betrayed,
But Caesar's gift, is Pharos. Dost delay
Nor hasten to the chamber of thy Queen?
Thou only? Married to the Latian chief,
The impious sister now her brother weds
And hurrying from rival spouse to spouse
Hath Egypt won, and plays the bawd for Rome.
By amorous potions she has won the man:
Then trust the boy! Yet give him but a night
In her enfondling arms, and drunk with love
Thy life and mine he'll barter for a kiss.
We for his sister's charms by cross and flame
Shall pay the penalty: nor hope of aid;
Here stands adulterous Caesar, here the King
Her spouse: how hope we from so stern a judge
To gain acquittal? Shall she not condemn
Those who ne'er sought her favours? By the deed
We dared together and lost, by Magnus' blood
Which wrought the bond between us, be thou swift
With hasty tumult to arouse the war:
Dash in with nightly band, and mar with death
Their shameless nuptials: on the very bed
With either lover smite the ruthless Queen.

arbor est causa proxima fructus

Nu är det ungefär en månad sedan jag var på konferens i Innsbruck, vilket var startskottet, peripetin, vändningen, la crise de foie (eller inte), der Wendepunkte etc (varom vi kommer säga mer då dyningarna lagt sig här bakom kulisserna), och då den som sagt utlöste ett händelseförlopp som varit hyggligt tidskrävande (och jag försöker inte vara retsamt mystisk och coy, det är bara det att allt är inte klart än), har jag inte ännu inte lagt ut de intressanta länkar som jag samlade på mig under konferensen.

Det var, som sagt, en längre workshop om datalingvistik och latinet, där dess fader, fader Busa reminicerade om IBM, Aquinas, sin vilda ungdom och det att Gud givit honom denna uppgift, att hitta på ett nytt sätt att bearbeta den latinska texten på, men det var även mycket annat, en del hyggligt tekniskt, men även sådan av allmänintresse, såsom utvärdering och diskussion av diverse online databaser för latin (och i en del fall grekiska), samt projekt som rör just större katalogiseringar och analyser. (Vi fick en kort introduktionskurs i datorlingvistik av en person från Perseus, som à mon avis, alltjämt hänger sig ofta)

Det påpekades hela tiden hur klumpiga dessa ännu var, att du bara kan få träff på exakt lydelse eller kapad dito (alltså arma virumque cano måste du ha knappat upp för att få just det, eller be maskinen söka fragment, arm*, men då får du ju upp en massa annat), och suckades över hur långsamt det gick att lära datorerna att tagga och särskilja ord, fraser och böjningar, att om du söker paralleller till arma virumque hittar inte datorn prydligt och automatiskt t.ex arma cecinit, då den inte kan böja verb. Det pågår projekt att tagga alla ord i texter, men det går trögt, då som sagt, datorerna har släpat efter och det som ändå är mest effektivt, using grad students till att manuellt sitta och berätta för den påbörjade databasen om var ord, kostar pengar samt prövar sagda studenters tålamod.

Som exempel på detta nämndes LASLA (ni hittar massor på hemsidan, dock helt på franska, i korthet kan sägas att det är en stor corpus, där varje morfologisk enhet analyserats av filolog), och så fick man lära sig en del om CLIR (Cross-Language Information Retrieval), mycket förenklat en slags automatisk översättning, och olika metoder för detta med en uppdelning mellan det automatiska och manuella, och hur de klassiska språken kommer in i detta.

De stora databaser som finns, och då menar jag betalvarianter, som t.ex den jag använder flitigast, Brepolis, har alltså åtskilliga bristeer då den är lite småkorkad och inte kan "tänka", men det finns även andra problem som att de ibland använder gamla och inaktuella editioner, eller att de helt enkelt saknar vissa texter, vilket kan ske av många skäl; vettiga editioner kan vara obefintliga, eller att man har en viss tidlinje och klipper resolut någonstans, gärna innan det blir komplicerat. Bl.a presenterades ett projekt att göra en corpus av det komplicerade merovingiska latinet, CoLaMer (hittar det ej på nätet), vilket inte bara ska hjälpa till i analyser av själva språket, vilket har stor vikt inte bara för senlatinare utan även för romanister, men kanske även bringa lite reda i de förfalskade texter som hävdar sig vara från perioden. De hade utgått från Monumenta Germaniae Historica (som ni hittar här), vilket inte var oproblematiskt, då vissa utgåvor som använts där närapå i sig självt nu är historiska texter.

Jag ska inte försöka förklara en del av de begrepp jag fick lära mig såsom parsing och tagging, då det finns det som gör det myckt bättre, men jag tror det är viktigt att lära sig en smula om hur de sökmaskiner och databser man använder fungerar, dels för att kunna använda dem effektivt, men även för att var högst medveten om deras brister och kunna kompensera för dessa. Det var en del papers om detta, bl.a en av vår egna skandinaviske förmåga, DH, en av de få personer som alltjämt gör rökning lockande, med sitt stora projekt PROIEL, som bl.a gör en omfattande parallell corpus av olika äldre indoeuropeiska språks översättningar av Nya Testamentet. Djupt fascinerande.

Den latinska varianten av WordNet, som utgår engelska och italienska i relation till latinet (vilket förstås begränsar det något), och det funkar väl sådär, men nu ska även medeltidslatin föras in samt hänsyn tas till det diakroniska perspektivet, att ord i latinet ändrar betydelse över tid, och även en del tekniska ting implementeras, som jag inte riktigt begrep.

Slutligen, mannen bakom den italienska sökmaskinen Musisque Deoque, en sökbar samling av latinsk poesi (helt på italienska, men var normalbegåvad kan nog lista ut det mesta), som jag inte kände till sdan tidigare (någon som gjorde det?) diskuterade problematiken med just användandet av olika editioner i databaserna, med exempet att man kan ha svårt att följa receptionen av en Vergilius' vers av typen Quadripedante putrem sonitu quatit ungula campum, då det emellanåt skrivs Quadrupedante och datorer är dumma.

duobus

Då tvärvetenskap är det finaste som finns bjuds det på två tips, det första i Uppsala:

Action, Life and Happiness:
A Colloquium in Ancient Philosophy
Department of Philosophy, Uppsala University
May 28-30, 2009
English Park Campus
organised by the Understanding Agency programme and funded by Riksbankens Jubileumsfond
Thursday 28 May (Room, Eng 2-1077)

10.00 Opening words
10.15-11.30 Gösta Grönroos (Stockholm): 'Aristotle on Reason and Motivation'
coffee
12.00-13.15 Karen M. Nielsen (Western Ontario): 'Aristotle on Deliberation'
lunch
14.45-16.00 Erik Eliasson (Uppsala): 'Voluntary Action in the Didascalicus'
coffee
16.30-17.45 Frans Svensson (Uppsala & Arizona): 'The Primacy of the Virtuous Reconsidered'
18.00 Reception at the Philosophy Department (Engelska parken)
Friday 29 May (Room, Eng 2-1024)
10.15-11.30 John Cooper (Princeton): 'The Stoic Way of Life'
11.30-12.45 Gretchen Reydams-Schils (Notre Dame): 'Authority and Agency in Roman Stoicism'
lunch
14.15-15.30 Tony Long (Berkeley): 'Plotinus, Ennead 1.4, as Critical Commentary on the Eudaimonist Tradition'
coffee
16.00-17.15 Pauliina Remes (Uppsala): 'Inverting the Order of Priority: Plotinus and Simplicius on Action'
Saturday 30 May (Room, Eng 2-1024)
10.15-11.30 John Cooper (Princeton): 'Aristotle and Philosophy as a Way of Life'
Welcome!

Och så även något litet om vad som händer i Göteborg i höst, där FokusRom (ett fakultetsstött samarbetsprojekt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin vid Göteborgs och Lunds Universitet) ger kursen MONUMENT, MAKT, MINNE – TEXTENS ROLL I DET ROMERSKA STADSLANDSKAPET (15hp).

Kursen ges på halvtid under HT 2009. Undervisningen är huvudsakligen förlagd till Göteborg.
Kursen ges på avancerad nivå. För tillträde krävs 60 hp Antikens kultur och samhällsliv eller 30 hp Latin eller motsvarande.

laborare est orare

Några korta notiser, då det yrkesmässiga stjäl all tid, och det måste ju tyvärr gå först:

-Då flera kloka personer tipsat om den UnderStreckare som var häromdagen om Ciceros de oratore, är det väl inte bättre än att jag får lägga ut en länk till detta utmärkta referat av ett av hans mest inflytelserika verk, och som väl är det där det finns mest av honom själv i, om man ska tänka så modernt. (Det är dock en skandal at det av hans verk som är minst lika viktigt i sitt inflytande, De Re Publica, inte finns översatt till svanska, men retorik kanske säljer bättre än statskunskap.)

- Marilyn French har avlidit, och jag är något besviken över den bristande uppmärksamheten i medai, hennes Kvinnorummet är en vansinnigt inflytelserik feministisk text. Jag ahr läst den tillräckligt många gånger för att se vissa brister, men på senare år har de avsnitt i romanen som handlar om doktorandtiden och attityder till kvinnor i akademien (finns ett hysteriskt roligt avsnitt om damtoaletter och deras frånvaro vid Harvard) lästs om med stor behållning.

- Venanzio gör en ytterlig välgärning borta på grekbloggen och diskuterar kritiken av Björkesons Pindarosöversättning. Jag bläddrade i det där gula häftet av Fogelmark och undrade om jag på något sätt skulle ha orken, eller för den delen kompetensen att ta upp detta, så glädjen är stor att någon ids:

"Jag kan absolut se det stora värdet i att IB får sitt arbete “granskat i en seriös publikation”, som SF sedan säger under rubriken “Avslutande ord”. Den ström av superlativer som bland andra Sture Linnér låtit forsa över IB:s arbete innebär inte nödvändigtvis att detta arbete är oklanderligt, tvärtom är det nödvändigt och uppfriskande med olika synsätt. Jag vill även passa på att understryka min egen glädje över att det överhuvudtaget fortfarande finns några som är kvalificerade att utföra en kritisk granskning av en översättning av Pindaros till svenska."

På ett sätt är det sorgligt när en nyutkommen översättning bara överhopas med okritiskt beröm, har men gjort en ambitiös översättning vill man väl kanske ha en utförlig granskning, och den uppskattning som följer med en kunnig bedömmare som verkligen ser vilket jobb som lagts ner, samt att just få en diskussion om knepiga och omtvistade ställen.
(Men nej, allt får samma beröm, från Björkeson till skräckexemplet Kejsarhistorier/Historia Augusta...)

- Och här släpar man med en ung kollega på världens bästa museum, och denne förklarar sedan att gravstenar; they're not that exciting. Ungdomen idag!

doctissime

(En sådan där dag, med tusen saker att göra och inget blivit gjort än, trots tidig uppstigning. Äsch.)

Lovisa har visserligen redan nämnt det, att Området för Humaniora och Teologi utlyst 26 studiestöd, vilket ett sägs vara i latin, och det är ju fint, och visst borde ni alla söka (sista dag är 13 maj), men det ingår i den stora ospecificerade grupp, 5 studiestöd "med placering vid Språk- och litteraturcentrum" och de ämnen som konkurrerar om dessa är "allmän språkvetenskap, fonetik, franska med språkvetenskaplig inriktning, italienska med språkvetenskaplig inriktning, latin, nordiska språk, semitiska språk och tyska med språkvetenskaplig inriktning , för vart
och ett av ämnena med någon av inriktningarna grammatik, kognition, filologi, talspråk/språkinlärning eller diskurs/text", ni kan själva räkna ut, även de matematiskt något eftersatta, att alla ämnen i denna grupp inte kommer få sin hett önskade doktorand.

Detta är extra tråkigt då vad som kanske blir den siste doktoranden i latin vid LU disputerar den 25 maj (10:15 - 12:00, Edens hörsal, önskar att jag kunnat vara där) på avhandlingen "Metaphors Cicero lived by. The Role of Metaphor and Simile in De senectute", vilket onekligen verkar intressant, och vad är ett universitet utan sina latindoktorander!

Andra happenings i Lund är det symposium om Sophia Elisabet Brenner som infaller i slutet av augusti (redan omnämnt hos Minerva), och som jag hjärtans gärna vill besöka. I och med att den första textkritiska utgåvan av hennes dikter nu bubliceras, blev hon även föremål för en UnderStreckare häromdagen:

"Den tidigaste dikt vi känner till skrevs på latin över en lärare i Tyska skolan, som hade drunknat och begravts i november 1676. Ett bevarat brev från 1690-talet till Gottfried Wilhelm von Leibniz ger en intressant inblick i tillkomsten. Brevskrivaren von Greiffencrantz är i Stockholm på uppdrag och rapporterar hur han flerfaldiga gånger förgäves sökt Elias Brenner, den berömde myntsamlaren. Som i förbigående nämner han hustrun, som han kände redan när hon var en flicka på tolv år. Hon började redan tidigt skriva latinsk vers, berättar brevet, och eftersom det föreföll honom tämligen ovanligt att se en flicka ägna sig åt något sådant, hade han sparat en dikt där hon begråter en lärare. Det är en skiss av hennes egen hand, förklarar han, men rättat av hennes nye informator. Vi äger denna dikt i ett antal avskrifter liksom i två olika tryck, ett undertecknat Weber och ett annat, senare, Brenner. Ett första steg på väg mot berömmelse verkar således ha tagits som en skolövning i latinsk vers. "

veniamus

Det är dags för årsmöte för KF i Uppsala, om vilket budskapet sprids genom följande utskick nedan. (Föreningen har även en begränsad nätnärvaro i form av en Facebook-grupp, som rekommenderas.) Även om man aldrig varit där tidigare är man varmt välkommen!

KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till årsmöte måndagen den 18 maj 2009, kl. 18.30 (precis).

Efter årsmötet kommer vi att få lyssna till medlemmarna i Qumranseminariet, TD Mikael Winninge, Svenska Bibelsällskapet, prof. Bo Isaksson, Inst för lingvistik och filologi,
Uppsala, prof. Stig Norin, Teologiska institutionen, Uppsala samt doc. Mats Eskhult, Inst för lingvistik och filologi, Uppsala som kommer att presentera sitt projekt under titeln

Dödhavsrullarna på svenska.
En bakgrund och smakprov på några texter av olika genrer

Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0043. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten,passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.

Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!