Forevah and evah in saecula saeculorum

Salvete omnes, mihi est nomen Lovisa och jag ska gästblogga här i en vecka då SDIL har gett sig iväg på en roadtrip. Latinbloggen är ett av mina favoritbokmärken och jag har med intresse följt bland annat de översättningsfrågor som har besvarats här på bloggen. Som en av få latinister i bekantskapskretsen har jag fått besvara precis samma typ av frågor; tatueringar har översatts (och trippelkollats med professorer som inte kan förstå varför dagens ungdom vill smycka sina kroppar med slika citat), slutklämmar på tal har formulerats och ordenssällskap har döpts (sa jag att jag läser i Lund?). Detta har jag gjort med glädje, men samtidigt har det fått mig att börja fundera över varför just latin är det språk som så många vänder sig till när något viktigt skall formuleras, uttryckas eller lovas.

Naturligtvis för att det är ett mycket lämpligt språk att formulera sig kärnfullt på, och många kärnfulla uttryck finns att tillgå, men också för att det ger en högtidlig och nästan lite upphöjd känsla. Jag antar att det är av samma skäl som en magiker inte utslungar sina besvärjelser på folkspråk.

Jag kan för er, amici, erkänna att jag som sextonårigt indieteen hade seriösa planer på att tatuera in vivamus atque amemus (på den tiden hade jag bara ett vagt begrepp om vad konjunktiv är), något som jag idag är djupt tacksam för att jag inte gjorde. För hur skulle jag kunna leva med en ofullständig versrad för evigt inbränd på min kropp, en tatuering som inte går att uttala korrekt!

Idag när jag är några år äldre och ett antal latinpoäng visare hade jag resonerat annorlunda. Inte bara hade jag avstått från en ofullständig vers, jag hade också tagit hänsyn till vilket verk citatet var hämtat ur, vem som har författat det och varför. Vidare hade det gärna fått innehålla en snygg allitteration eller en klämmig clausula. Och så måste jag tycka om dess ord. Vitaque mancipio nulli datur, omnibus usu exempelvis är en mening som gärna hade fått pryda min kropp - om det inte hade varit för det faktum att den inte innehåller en endaste ae-diftong och att –bus ändelsen inte är någon favorit.

Så här resonerar jag givetvis eftersom jag nu är obotligt latiniserad, för någon annan är det säkert det högtidliga och trollformelslika som är det viktiga. En vän till mig ville tatuera in det kinesiska tecknet för att leva och lämnade studion med tecknet för lägenhet prydligt gaddat på armen, men han är lika glad för det eftersom innebörden för honom alltid kommer att vara densamma. Det är bara det att jag själv hade känt mig så utelämnad att tatuera mig eller avge ringlöften på ett språk som jag inte själv behärskar och vars nyanser jag inte är förmögen att uppfatta. Det är nog därför mina översättningsförslag ofta krockar eftersom personen som har frågat mig kort och gott vill ha just en översättning och inte en utläggning om grammatik eller försök till förmedling hur jag har tänkt och hur språket fungerar jo, här jag har använt en gerundivumkonstruktion eftersom satsen implicit uttrycker något som bör göras, hur känns det för dig?

Med detta inlägg vill jag inte framstå som småsint eller sittandes på en hög häst, att vilja ha en snygg latinsk tatuering eller inskrift i sin bröllopsring utan att kunna göra en stilistisk analys av dess syntax är gott nog, ju mer latin i världen desto bättre. Men det sätter fingret på latinets två så olika sidor; levande språk för några få, högtidliga ord för så många fler. Frågan är bara om de tu någonsin kommer att få varandra?