Ardua dum metuunt, amittunt vera viai;
Just sayin'
Djupt inne i pluggdimmorna, tentar på fredag, återkommer därefter.
Tuesday, April 04, 2006
Monday, April 03, 2006
Monumentum aere perennius
(Är nu göteborgare, antar jag)
Och så ska väl det även rapporteras om SvDs recension av just Ekerwalds "Horatius. Liv och tänkesätt". Recensenten här är Carina Burman (som jag faktiskt skymtade i full gala i helgen, hon är väldigt nätt i svart balklänning) och hon gör det lysande:
"Kan någon romersk skald kallas populär måste det vara Quintus Horatius Flaccus (65-8 f Kr) - måttans mästare, som samtidigt inte stack under stol med att han genom sitt verk ansåg sig odödlig: "Slutfört har jag ett verk, fastare stöpt än brons, / rest en ordpyramid mig till en minnesvård".
...
Inte sällan drivs biografen av kärlek till ämnet. Man börjar arbetet förvissad om sin uppgift - man vill skildra sin författare, som man känner precis. Materialet vederlägger eller modifierar ofta det första intrycket.
Biografen måste backa - eller gå sin egen väg och medvetet skildra den författare han helst vill ha.
Carl-Göran Ekerwalds bok är ett exempel på den senare inställningen.
Han skriver läsvärda, medryckande essäer, där associationerna får flöda fritt - än betraktar han moderna installationer, än jämför han Horatius tankar med Swedenborgs eller uppmanar oss att inte blinka inför det citat, som Henrik IV:s dotter uppskattat. Han har sin egen Horatius - en lantman, son till en frigiven slav och föraktare av stadens fjäs och prål.
...
Hans läsningar är känsliga och intresseväckande, men han har ovanan att sätta likhetstecken mellan diktjag och författare. Givetvis menade Horatius ibland sig själv när han skrev ordet "jag", men det innebär inte att hans dikter var de självbekännelser, som Ekerwald vill se dem som.
...
Ekerwald tycks ibland fientligt inställd till akademisk forskning. Enligt honom drivs forskarna inte av den rätta kärleken till ämnet - han placerar dem vid ett tillfälle i uttrycklig motsatsställning till sådana som sympatiserar med Horatius - utan av snöd vinning och censurlängtan: "De tjänar pengar på Horatius men passar samtidigt på att förminska honom. Uppenbart är det många versrader som de finner anstötliga och
obehagliga. I stället för att ta dessa rader på allvar slätar man ut dem och talar om "hyperboler"." Det är svårt att tro att ens anglosaxiska latinister kan tjäna storkovan på textkommentarer och kritiska studier. (Haha!)
...
Det enda som saknas i denna bok är poesin. Horatius citeras mestadels i författarens egen prosaöversättning. Det är synd. Horatius är en stor skald, och en författare med många strängar på sin lyra - kärleksdikt, lantlig romantik, bitska satirer, hyllningar till gudar och överhet - men alltsammans rättfärdigas av hans lyra. Visst säger han kloka saker, men han är skald.
Det var inte för inte han stoltserade med att den grekiska sånggudinnan skänkt honom en fläkt av sin ande. Hos Ekerwald får man föga uppfattning om Horatius poetiska storhet, och svenska översättningar berörs bara polemiskt. Det är synd, ty när man där stiftat bekantskap med Horatius vill man gå vidare till hans egna dikter. Ebbe Lindes översättning är för övrigt inte illa."
En mkt bra recension, inget anekdotstaplande och en sann kritik av texten.
Det hela (klipp och klistra, denna dator vägrar länka):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12276784.asp
Detta är dikten som hon refererar till i början, en av Horatius mest spridda, Carm.3.30:
Exegi monumentum aere perennius
regalique situ pyramidum altius,
quod non imber edax, non aquilo impotens
possit diruere aut innumerabilis
annorum series et fuga temporum.
non omnis moriar multaque pars mei
vitabit Libitinam; usque ego postera
crescam laude recens, dum Capitolium
scandet cum tacita virgine pontifex.
dicar, qua violens obstrepit Aufidus
et qua pauper aquae Daunus agrestium
regnavit populorum, ex humili potens,
princeps Aeolium carmen ad Italos
deduxisse modos. sume superbiam
quaesitam meritis et mihi Delphica
lauro cinge volens, Melpomene, comam.
En engelsk översättning av Conington, då jag ej orkar finna någon svensk (titta gärna på Lindes):
And now 'tis done: more durable than brass
My monument shall he, and raise its head
O'er royal pyramids: it shall not dread
Corroding rain or angry Boreas,
Nor the long lapse of immemorial time.
I shall not wholly die: large residue
Shall 'scape the queen of funerals. Ever new
My after fame shall grow, while pontiffs climb
With silent maids the Capitolian height.
“Born,” men will say, “where Aufidus is loud,
Where Daunus, scant of streams, beneath him bow'd
The rustic tribes, from dimness he wax'd bright,
First of his race to wed the Aeolian lay
To notes of Italy.” Put glory on,
My own Melpomene, by genius won,
And crown me of thy grace with Delphic bay.
Perseus projektets noter om denna:
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0024%3Abook%3D3%3Apoem%3D30&highlight=perennius
Och så ska väl det även rapporteras om SvDs recension av just Ekerwalds "Horatius. Liv och tänkesätt". Recensenten här är Carina Burman (som jag faktiskt skymtade i full gala i helgen, hon är väldigt nätt i svart balklänning) och hon gör det lysande:
"Kan någon romersk skald kallas populär måste det vara Quintus Horatius Flaccus (65-8 f Kr) - måttans mästare, som samtidigt inte stack under stol med att han genom sitt verk ansåg sig odödlig: "Slutfört har jag ett verk, fastare stöpt än brons, / rest en ordpyramid mig till en minnesvård".
...
Inte sällan drivs biografen av kärlek till ämnet. Man börjar arbetet förvissad om sin uppgift - man vill skildra sin författare, som man känner precis. Materialet vederlägger eller modifierar ofta det första intrycket.
Biografen måste backa - eller gå sin egen väg och medvetet skildra den författare han helst vill ha.
Carl-Göran Ekerwalds bok är ett exempel på den senare inställningen.
Han skriver läsvärda, medryckande essäer, där associationerna får flöda fritt - än betraktar han moderna installationer, än jämför han Horatius tankar med Swedenborgs eller uppmanar oss att inte blinka inför det citat, som Henrik IV:s dotter uppskattat. Han har sin egen Horatius - en lantman, son till en frigiven slav och föraktare av stadens fjäs och prål.
...
Hans läsningar är känsliga och intresseväckande, men han har ovanan att sätta likhetstecken mellan diktjag och författare. Givetvis menade Horatius ibland sig själv när han skrev ordet "jag", men det innebär inte att hans dikter var de självbekännelser, som Ekerwald vill se dem som.
...
Ekerwald tycks ibland fientligt inställd till akademisk forskning. Enligt honom drivs forskarna inte av den rätta kärleken till ämnet - han placerar dem vid ett tillfälle i uttrycklig motsatsställning till sådana som sympatiserar med Horatius - utan av snöd vinning och censurlängtan: "De tjänar pengar på Horatius men passar samtidigt på att förminska honom. Uppenbart är det många versrader som de finner anstötliga och
obehagliga. I stället för att ta dessa rader på allvar slätar man ut dem och talar om "hyperboler"." Det är svårt att tro att ens anglosaxiska latinister kan tjäna storkovan på textkommentarer och kritiska studier. (Haha!)
...
Det enda som saknas i denna bok är poesin. Horatius citeras mestadels i författarens egen prosaöversättning. Det är synd. Horatius är en stor skald, och en författare med många strängar på sin lyra - kärleksdikt, lantlig romantik, bitska satirer, hyllningar till gudar och överhet - men alltsammans rättfärdigas av hans lyra. Visst säger han kloka saker, men han är skald.
Det var inte för inte han stoltserade med att den grekiska sånggudinnan skänkt honom en fläkt av sin ande. Hos Ekerwald får man föga uppfattning om Horatius poetiska storhet, och svenska översättningar berörs bara polemiskt. Det är synd, ty när man där stiftat bekantskap med Horatius vill man gå vidare till hans egna dikter. Ebbe Lindes översättning är för övrigt inte illa."
En mkt bra recension, inget anekdotstaplande och en sann kritik av texten.
Det hela (klipp och klistra, denna dator vägrar länka):
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12276784.asp
Detta är dikten som hon refererar till i början, en av Horatius mest spridda, Carm.3.30:
Exegi monumentum aere perennius
regalique situ pyramidum altius,
quod non imber edax, non aquilo impotens
possit diruere aut innumerabilis
annorum series et fuga temporum.
non omnis moriar multaque pars mei
vitabit Libitinam; usque ego postera
crescam laude recens, dum Capitolium
scandet cum tacita virgine pontifex.
dicar, qua violens obstrepit Aufidus
et qua pauper aquae Daunus agrestium
regnavit populorum, ex humili potens,
princeps Aeolium carmen ad Italos
deduxisse modos. sume superbiam
quaesitam meritis et mihi Delphica
lauro cinge volens, Melpomene, comam.
En engelsk översättning av Conington, då jag ej orkar finna någon svensk (titta gärna på Lindes):
And now 'tis done: more durable than brass
My monument shall he, and raise its head
O'er royal pyramids: it shall not dread
Corroding rain or angry Boreas,
Nor the long lapse of immemorial time.
I shall not wholly die: large residue
Shall 'scape the queen of funerals. Ever new
My after fame shall grow, while pontiffs climb
With silent maids the Capitolian height.
“Born,” men will say, “where Aufidus is loud,
Where Daunus, scant of streams, beneath him bow'd
The rustic tribes, from dimness he wax'd bright,
First of his race to wed the Aeolian lay
To notes of Italy.” Put glory on,
My own Melpomene, by genius won,
And crown me of thy grace with Delphic bay.
Perseus projektets noter om denna:
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0024%3Abook%3D3%3Apoem%3D30&highlight=perennius
Dulce et decorum
DN:s recensent Anders Cullhed intresserar sig för Horatius (never a favourite of mine) då Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius. Liv och tänkesätt” nyss publicerats:
"Det gamla Rom verkar aktuellare [sic]än någonsin. Intresset för att läsa latin på universiteten är stort. [Är det? kanske intro-kursen, men...] Den amerikanska kabelkanalen HBO:s och BBC:s påkostade serie "Rome" har fått ansenliga tittarsiffror i USA och visas nu på Canal+ och inom kort i Kanal 5. Det väldiga imperiet, som kunde betrakta Medelhavet som sitt innanhav, "mare nostrum", får bilda en projektionsduk där vi - inte utan en rysning av motvilja - känner igen oss själva. Vad är det då vi ser?
Sedan Rom intagits och plundrats av visigoterna år 410 kom staden sakta men säkert att förlora sin strategiska betydelse. I litteraturen och legenderna stod den stark, i realiteten återstod snart bara bosättningar för fattigt småfolk, de besuttnas fästningar, de gamla ruinhögarna och påvens domäner. Invånarantalet i den forna miljonstaden krympte till nuvarande Skövdes storlek. [Enda likheten mellan de två städerna?]"
Är det bara jag som tyckte den sista meningen här är ofrivilligt komisk?:
"Här finns gott om lätt buren lärdom. Ekerwald är lika rapp som kärv och har glimten i ögat. Han kan sitt latin och återger Horatius på en prosaisk svenska som välgörande kontrasterar mot tidigare översättares rodnande omskrivningar: här heter kuken kuken och ingenting annat. Det är förstås en imponerande enmansprestation.[Bwahaha!]"
Vad vi vet om poeten utifrån hans egna dikter diskuteras och Cullhed är lite försiktigare än Ekerwald:
"Rimligare vore att tänka sig Horatius lyrik som dialogisk eller flerstämmig, en iscensättning av olika röster där det inte alltid är gott att veta vem som representerar poeten själv. Perspektiven skiftar ofta genom en och samma dikt. Ett glansnummer som "sång" I.37 - med den kända upptakten "Nu är det dags att dricka" - börjar med att fira Octavianus (den blivande Augustus) seger över den rysliga häxan Kleopatra för att mynna i en hyllning av hennes integritet in i döden.
"Hela dikten svänger nittio grader", konstaterar Ekerwald träffande. Ja, men då är det inte lätt att destillera fram den biografiske personen Horatius attityd till Kleopatra ur texten. Det betyder inte att han skulle fara med lögn och förbannad dikt, bara att hans lyrik ter sig som en konstfull experimentverkstad, där attityder, livsstilar och moralbegrepp, kanske rent av identiteter, stöttes och blöttes. Det var därför som den lilla "grisen i Epikuros hjord", som Horatius kallar sig själv i ett av sina versbrev, i sångerna (inte bara de sena) kunde tona fram som en from "vates", siare, och offra till de gudar filosofen Epikuros upplöst i atomer."
Vackert så.
Mer fakta:
http://en.wikipedia.org/wiki/Quintus_Horatius_Flaccus
Förlåt att det inte blir ngra dikter, men mitt tåg går om en halvtimme. Nu blir jag göteborgare!
"Det gamla Rom verkar aktuellare [sic]än någonsin. Intresset för att läsa latin på universiteten är stort. [Är det? kanske intro-kursen, men...] Den amerikanska kabelkanalen HBO:s och BBC:s påkostade serie "Rome" har fått ansenliga tittarsiffror i USA och visas nu på Canal+ och inom kort i Kanal 5. Det väldiga imperiet, som kunde betrakta Medelhavet som sitt innanhav, "mare nostrum", får bilda en projektionsduk där vi - inte utan en rysning av motvilja - känner igen oss själva. Vad är det då vi ser?
Sedan Rom intagits och plundrats av visigoterna år 410 kom staden sakta men säkert att förlora sin strategiska betydelse. I litteraturen och legenderna stod den stark, i realiteten återstod snart bara bosättningar för fattigt småfolk, de besuttnas fästningar, de gamla ruinhögarna och påvens domäner. Invånarantalet i den forna miljonstaden krympte till nuvarande Skövdes storlek. [Enda likheten mellan de två städerna?]"
Är det bara jag som tyckte den sista meningen här är ofrivilligt komisk?:
"Här finns gott om lätt buren lärdom. Ekerwald är lika rapp som kärv och har glimten i ögat. Han kan sitt latin och återger Horatius på en prosaisk svenska som välgörande kontrasterar mot tidigare översättares rodnande omskrivningar: här heter kuken kuken och ingenting annat. Det är förstås en imponerande enmansprestation.[Bwahaha!]"
Vad vi vet om poeten utifrån hans egna dikter diskuteras och Cullhed är lite försiktigare än Ekerwald:
"Rimligare vore att tänka sig Horatius lyrik som dialogisk eller flerstämmig, en iscensättning av olika röster där det inte alltid är gott att veta vem som representerar poeten själv. Perspektiven skiftar ofta genom en och samma dikt. Ett glansnummer som "sång" I.37 - med den kända upptakten "Nu är det dags att dricka" - börjar med att fira Octavianus (den blivande Augustus) seger över den rysliga häxan Kleopatra för att mynna i en hyllning av hennes integritet in i döden.
"Hela dikten svänger nittio grader", konstaterar Ekerwald träffande. Ja, men då är det inte lätt att destillera fram den biografiske personen Horatius attityd till Kleopatra ur texten. Det betyder inte att han skulle fara med lögn och förbannad dikt, bara att hans lyrik ter sig som en konstfull experimentverkstad, där attityder, livsstilar och moralbegrepp, kanske rent av identiteter, stöttes och blöttes. Det var därför som den lilla "grisen i Epikuros hjord", som Horatius kallar sig själv i ett av sina versbrev, i sångerna (inte bara de sena) kunde tona fram som en from "vates", siare, och offra till de gudar filosofen Epikuros upplöst i atomer."
Vackert så.
Mer fakta:
http://en.wikipedia.org/wiki/Quintus_Horatius_Flaccus
Förlåt att det inte blir ngra dikter, men mitt tåg går om en halvtimme. Nu blir jag göteborgare!
Saturday, April 01, 2006
Invidentia
Jag är avundsjuk. Jag är så vidrigt avundsjuk på de flesta just nu, jag är avundsjuk på alla som inte behöver flytta, som inte behöver packa ihop sina fyra miljoner böcker, som inte har en drös tomma ölflaskor utplacerade på diverse platser i våningan (frater, I'm looking at you), so faktiskt kan se sitt golv och sålunda inte har den ytan täckt av utsorterade kläder, böcker och viktiga papper (en snabb blick över sängkanten avslöjar Oswalds Breven till Ranveig, brun stickad tröja med lim på ärmarna, en luddig toffel, ett otal slovakiska sedlar, kartongen till min espressobryggare, tusen hårnålar och papper med "viktiga" anteckningar, oh God, I live in a hovel).
Jag har inget emot det abstrakta begreppet flytt, det är detta konkreta jag inte kan hantera.
Jag avundas folk med frukost hemma, som har en fungerande radio (dunkade just min i vägen för att få den att funka), som har ngt rent att klä sig i, och kanske till och med är rena i håret.
Mest avundas jag dock folk med disciplin, som får saker gjorda, som inte har spenderat en vecka under täcket i hopp om att demonerna inte ska finna henne där (de är skärpta, de där demonerna).
Surfade runt en smula på andra doktorandiga bloggar och alla verkar ha betydligt mer spännande och aktiva liv än moi. Några jag gillar:
http://ancrenewiseass.blogspot.com/
("yet another blog by a disgruntled grad student")
http://antropologi.info/blog/cicilie/ (Vi ska inte glömma vad som sker i la France just nu)
http://whatnow.typepad.com/whatnow/
Hur som helst, avundsjuk på alla med golvyta (på väg till toletten snubblade jag över en bokhög, halkade på strumpbyxor och slog i en vodkaflaska som av okänd anledning står mitt i hallen).
Jag har inget emot det abstrakta begreppet flytt, det är detta konkreta jag inte kan hantera.
Jag avundas folk med frukost hemma, som har en fungerande radio (dunkade just min i vägen för att få den att funka), som har ngt rent att klä sig i, och kanske till och med är rena i håret.
Mest avundas jag dock folk med disciplin, som får saker gjorda, som inte har spenderat en vecka under täcket i hopp om att demonerna inte ska finna henne där (de är skärpta, de där demonerna).
Surfade runt en smula på andra doktorandiga bloggar och alla verkar ha betydligt mer spännande och aktiva liv än moi. Några jag gillar:
http://ancrenewiseass.blogspot.com/
("yet another blog by a disgruntled grad student")
http://antropologi.info/blog/cicilie/ (Vi ska inte glömma vad som sker i la France just nu)
http://whatnow.typepad.com/whatnow/
Hur som helst, avundsjuk på alla med golvyta (på väg till toletten snubblade jag över en bokhög, halkade på strumpbyxor och slog i en vodkaflaska som av okänd anledning står mitt i hallen).
Friday, March 31, 2006
Quaerere
SvD granskade igår online lexika och min älskling Wikipedia fick hyggligt betyg. NE var tydligen snäppet bättre, men den kostar ju...
De lät Eva-Carin Gerö, professor i grekiska [klassisk sådan, så att inga oklarheter ska uppstå] vid Stockholms universitet granska ett uppslagsord i tre svenska online-uppslagsverk:
"Ordet: HOMEROS
1. NE: Återger på ett fullgott sätt den traditionella, tämligen väl etablerade uppfattningen av i dag om Homeros.
2. Wikipedia: Texten är delvis inte tillförlitlig. Till exempel påstås det att författaren till Illiaden och Odyssén aldrig själv nedtecknade sina epos.
3. Susning: Helt och hållet undermålig information. Homeros påstås vara en historisk person, vilket är långt ifrån okontroversiellt och han sägs ha levat på 800-talet i stället för på 700-talet."
Wikipedia har vissa brister, men är underbart, förutom det faktum ett det är gratis, då det finns på så otroligt många språk (inklusive latin, de hade dock inte så mycket att säga om Homerus).
De lät Eva-Carin Gerö, professor i grekiska [klassisk sådan, så att inga oklarheter ska uppstå] vid Stockholms universitet granska ett uppslagsord i tre svenska online-uppslagsverk:
"Ordet: HOMEROS
1. NE: Återger på ett fullgott sätt den traditionella, tämligen väl etablerade uppfattningen av i dag om Homeros.
2. Wikipedia: Texten är delvis inte tillförlitlig. Till exempel påstås det att författaren till Illiaden och Odyssén aldrig själv nedtecknade sina epos.
3. Susning: Helt och hållet undermålig information. Homeros påstås vara en historisk person, vilket är långt ifrån okontroversiellt och han sägs ha levat på 800-talet i stället för på 700-talet."
Wikipedia har vissa brister, men är underbart, förutom det faktum ett det är gratis, då det finns på så otroligt många språk (inklusive latin, de hade dock inte så mycket att säga om Homerus).
Wednesday, March 29, 2006
truncus pulmonalis
(Det var den bedårande I som föreslog titeln, hon vill att jag prata med henne och inte leka med datorn)
Mer litt.vet kris! I DN idag:
"[Eva Heggestad, docent i litteraturvetenskap]säger dock att de sämsta studenterna är sämre i dag, men påpekar att de som söker sig till litteraturvetenskapliga studier är de elever som haft de bästa betygen i svenska från gymnasiet. Hon menar att det som skiljer sig från förr är att gymnasiet har blivit grundskola.
- Vi har inte längre en elitskola som borgar för att de som kommer till universitetet är de bästa. Det är inte unikt för litteraturvetenskapen att studenterna har en annan bildningsbakgrund än tidigare.
Lars Burman, professor och prefekt på litteraturvetenskapen i Uppsala, säger att alla generationer universitetstudenter hört att de inte har samma kunskaper som sina lärare - fenomenet "det var bättre förr" verkar utbrett. Malin Nauwerck Samuelson [student på b-nivå] pekar på problematiken i att allt fler läser vidare och exemplifierar med studenter som ombetts fråga föräldrarna om Brecht.
- I dag kan man inte förutsätta att alla har föräldrar som läst på universitetet, eller har den här typen av kunskap, säger hon."
Men de verkar ändå ganska glada:
"- Att kalla det för kris är att säga att det är något aktivt som händer, påpekar Ingeborg Löfgren, magisterstudent vid institutionen. "
Mer litt.vet kris! I DN idag:
"[Eva Heggestad, docent i litteraturvetenskap]säger dock att de sämsta studenterna är sämre i dag, men påpekar att de som söker sig till litteraturvetenskapliga studier är de elever som haft de bästa betygen i svenska från gymnasiet. Hon menar att det som skiljer sig från förr är att gymnasiet har blivit grundskola.
- Vi har inte längre en elitskola som borgar för att de som kommer till universitetet är de bästa. Det är inte unikt för litteraturvetenskapen att studenterna har en annan bildningsbakgrund än tidigare.
Lars Burman, professor och prefekt på litteraturvetenskapen i Uppsala, säger att alla generationer universitetstudenter hört att de inte har samma kunskaper som sina lärare - fenomenet "det var bättre förr" verkar utbrett. Malin Nauwerck Samuelson [student på b-nivå] pekar på problematiken i att allt fler läser vidare och exemplifierar med studenter som ombetts fråga föräldrarna om Brecht.
- I dag kan man inte förutsätta att alla har föräldrar som läst på universitetet, eller har den här typen av kunskap, säger hon."
Men de verkar ändå ganska glada:
"- Att kalla det för kris är att säga att det är något aktivt som händer, påpekar Ingeborg Löfgren, magisterstudent vid institutionen. "
Patres
Är fördjupad i Helen Dewitts "The last samurai" och kan sålunda inte säga så mycket.
Vilken bok! Den refererar till åtskilliga av mina favoritämnen; klasssisk lyrik, Illiaden, Odyssén, skönheten i grammatik, travel-writing, Raoul Wallenberg, De sju samurajerna, matematik, Kon Tiki och mycket, mycket mer.
Och så finns denna mening (s. 335 i min utgåva):
"H.C would never back down. He was a linguist, and therefore he had pushed the bounds of obstinacy well beyond anything that is conceivable to other men. He had been through the Iliad and Odyssey and each time he had come to a word he did not know he had looked it up in Liddell & Scott and written it down, and if there were five words in a line he had looked up five words and written them down before going on to a line in which there were four words he did not know [...]."
(Ah, my youth!)
Jag återkommer.
Se istället vad som skrivits här därom.
Vilken bok! Den refererar till åtskilliga av mina favoritämnen; klasssisk lyrik, Illiaden, Odyssén, skönheten i grammatik, travel-writing, Raoul Wallenberg, De sju samurajerna, matematik, Kon Tiki och mycket, mycket mer.
Och så finns denna mening (s. 335 i min utgåva):
"H.C would never back down. He was a linguist, and therefore he had pushed the bounds of obstinacy well beyond anything that is conceivable to other men. He had been through the Iliad and Odyssey and each time he had come to a word he did not know he had looked it up in Liddell & Scott and written it down, and if there were five words in a line he had looked up five words and written them down before going on to a line in which there were four words he did not know [...]."
(Ah, my youth!)
Jag återkommer.
Se istället vad som skrivits här därom.
Monday, March 27, 2006
Lingua latina in schola
Jag lägger dem här bara så det ska vara lätt för mig att hitta dem igen (detta är helt för egen del):
Kursplan för latin med allmän språkkunskap för gymnasiet:
"Latin A lägger grunden för en allmän förståelse av latinets struktur. Förutom ett basordförråd omfattar kursen elementära kunskaper i latinsk formlära. Ordstudierna tar upp sådana morfem som fortlever i de moderna språken. Till kursen hör studium av några centrala skeenden i Roms historia samt några typiska sidor av det romerska samhället. Latin A är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning.
Latin B bygger på kurs A och i kursen studeras främst kortare latinska originaltexter. Ett mera ingående studium av latinsk formlära och syntax liksom ett fördjupat studium av romersk kulturhistoria ingår också och är en förutsättning för en ökad förståelse av de latinska texterna. Morfemanalys av internationella lånord i främmande språk förutsätter goda kunskaper om klassiskspråkiga morfem och om hur dessa omformats i de moderna språken. Latin B är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning.
Latin C bygger på kurs B och är inriktad mot självständiga arbetsformer, självvalda texter och enskilda uppgifter efter intresse och vald studieinriktning. Detta ger möjligheter till fördjupade språkliga och kulturhistoriska insikter. Latin C är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning."
Luddigare kriterier får man ju leta efter.
Här är tydligare betygsanvisningar, A, B och C.
När jag var ung var det bara en enda kurs. Tänk!
Min favoritbit ur denna kursplan:
"Textstudiet ger möjlighet till att reflektera över människans ständigt återkommande tankar om livets villkor. Eleven kan därvid göra ett personligt ställningstagande i existentiella och moraliska frågor."
Jag måste ha varit sjuk den veckan.
Kursplan för latin med allmän språkkunskap för gymnasiet:
"Latin A lägger grunden för en allmän förståelse av latinets struktur. Förutom ett basordförråd omfattar kursen elementära kunskaper i latinsk formlära. Ordstudierna tar upp sådana morfem som fortlever i de moderna språken. Till kursen hör studium av några centrala skeenden i Roms historia samt några typiska sidor av det romerska samhället. Latin A är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning.
Latin B bygger på kurs A och i kursen studeras främst kortare latinska originaltexter. Ett mera ingående studium av latinsk formlära och syntax liksom ett fördjupat studium av romersk kulturhistoria ingår också och är en förutsättning för en ökad förståelse av de latinska texterna. Morfemanalys av internationella lånord i främmande språk förutsätter goda kunskaper om klassiskspråkiga morfem och om hur dessa omformats i de moderna språken. Latin B är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning.
Latin C bygger på kurs B och är inriktad mot självständiga arbetsformer, självvalda texter och enskilda uppgifter efter intresse och vald studieinriktning. Detta ger möjligheter till fördjupade språkliga och kulturhistoriska insikter. Latin C är en valbar kurs eller en gemensam kurs inom samhällsvetenskapsprogrammets språkinriktning."
Luddigare kriterier får man ju leta efter.
Här är tydligare betygsanvisningar, A, B och C.
När jag var ung var det bara en enda kurs. Tänk!
Min favoritbit ur denna kursplan:
"Textstudiet ger möjlighet till att reflektera över människans ständigt återkommande tankar om livets villkor. Eleven kan därvid göra ett personligt ställningstagande i existentiella och moraliska frågor."
Jag måste ha varit sjuk den veckan.
Pindaros
Bara så vackert skrivet, Jonas Thentes recension av Magnus William-Olssons
"Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden. Nya dikter och de gamla":
"Detta är alltså läsarens privilegium - att nå lyckan då man finner diktens pärla. Poetens arbete är att odla dessa pärlor, och den verksamheten är för William-Olsson lika mysteriös som läsandet. I bland annat boken "Det är för att jag har lärt mig skriva av Homeros" sätter han likhetstecken mellan diktskrivande och "vara". Skrivandet som tillstånd, alltså. Vilket innebär att dikten är en rad händelser, eller ögonblick.
Det är detta intresse för poetens, läsarens, kommunikationens och språkaktens elementa som gör att Magnus William-Olsson umgås med antikens tänkare och gestalter. Man kan alltid vara säker på att eventuella nutidsbilder till sist hamnar i Hellas eller Rom. Eller att Apollon, Mnemosyne och Hadrianus spänner ögonen i en, som strosade man i ett strängt pinakotek. Men i antiken ligger diktens nerver något mer blottade och så gör även människan.[Oh ja!]
Den nya boken rymmer också William-Olssons tidiga diktsamlingar, alltifrån debuten med "O". Man kan knappast säga att de antika temata har tilltagit - debuten finner vi den odysseiska sviten "Telemakier" - men man kan konstatera att fascinationen har mognat till djup kunskap."
Detta är en bra recension, den beskriver texten, sätter den i kontext och lockar till läsning, inget anekdotstaplande här inte.
Har aldrig läst Magnus William-Olsson men blir mycket lockad.
"Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden. Nya dikter och de gamla":
"Detta är alltså läsarens privilegium - att nå lyckan då man finner diktens pärla. Poetens arbete är att odla dessa pärlor, och den verksamheten är för William-Olsson lika mysteriös som läsandet. I bland annat boken "Det är för att jag har lärt mig skriva av Homeros" sätter han likhetstecken mellan diktskrivande och "vara". Skrivandet som tillstånd, alltså. Vilket innebär att dikten är en rad händelser, eller ögonblick.
Det är detta intresse för poetens, läsarens, kommunikationens och språkaktens elementa som gör att Magnus William-Olsson umgås med antikens tänkare och gestalter. Man kan alltid vara säker på att eventuella nutidsbilder till sist hamnar i Hellas eller Rom. Eller att Apollon, Mnemosyne och Hadrianus spänner ögonen i en, som strosade man i ett strängt pinakotek. Men i antiken ligger diktens nerver något mer blottade och så gör även människan.[Oh ja!]
Den nya boken rymmer också William-Olssons tidiga diktsamlingar, alltifrån debuten med "O". Man kan knappast säga att de antika temata har tilltagit - debuten finner vi den odysseiska sviten "Telemakier" - men man kan konstatera att fascinationen har mognat till djup kunskap."
Detta är en bra recension, den beskriver texten, sätter den i kontext och lockar till läsning, inget anekdotstaplande här inte.
Har aldrig läst Magnus William-Olsson men blir mycket lockad.
Compunctiones
Minns den unge mannen som skrev in för rådgivning i tatueringsfrågan? (Vad hände med honom egentligen?)
Det är tydligen ganska vanligt med önskan att ha latin på huden. Hittade följande då jag i min insomnia surfade runt:
"Nu vill jag ha en till [tatuering].
Men vad?
Något latinsk.
En liten Carpe Diem i pannan kanske.
Eller varför inte det här:
Cave ne ante ullas catapultas ambules
Vackert."
Läs hela inlägget och titta i synnerhet på förslagen i kommentarerna:
http://rensahuvet.blogspot.com/2006/03/nemo-saltat-sobrius-nisi-forte-insanit.html
Det är tydligen ganska vanligt med önskan att ha latin på huden. Hittade följande då jag i min insomnia surfade runt:
"Nu vill jag ha en till [tatuering].
Men vad?
Något latinsk.
En liten Carpe Diem i pannan kanske.
Eller varför inte det här:
Cave ne ante ullas catapultas ambules
Vackert."
Läs hela inlägget och titta i synnerhet på förslagen i kommentarerna:
http://rensahuvet.blogspot.com/2006/03/nemo-saltat-sobrius-nisi-forte-insanit.html
Doctrina condicionum
I dagens SvD visar det sig att den uråldriga klimatläran lever och frodas:
"Sverige ligger fyra på den europeiska intelligenstoppen, med en genomsnittlig intelligenskvot på 104.
Smartast är tyskarna med en gnutta mer hjärnkapacitet än holländarna trots att båda länderna hamna på IQ 107. På tredje plats kommer Polen med 106, rapporterar The Times
Det är universitetet i Ulster i Nordirland som rangordnat européerna begåvningsmässigt.
[...]
Nu hävdar han att befolkningar i de kallare, mer påfrestande omgivningarna i norra Europa har utvecklat större hjärnor än de som lever i ett varmare klimat längre söderut."
Jag vet faktiskt inte var jagg ska börja att kritisera detta, kanske genom att påpeka hur omdiskuterat begreppet IQ är, eller ifrågasätta hur data samlats in till denna studie, men jag tror inte jag orkar.
Samme forskare har tidigare bland annat visat att män är smartare än kvinnor och nu har han även lyckats visa att han som mer nordlig är klokare än de där nere i söder. Det måste vara trevligt att ständigt kunna bevisa sin egen överlägsenhet.
DN hade en fin artikel om klimatlära i somras. Läs den istället:
"Det faktum att klimatlärans betydelse i dag är begränsad innebär inte att den är irrelevant eller perifer som historisk teori. Tvärtom har dess betydelse varit av desto större betydelse genom historien. Dess rötter finns - som så mycket annat - i den grekiska antiken.
Redan då var den mer eller mindre ett idémässigt allmängods bland geografer, filosofer och medicinare. Hippokrates - som brukar förses med epitetet läkekonstens fader - underströk betydelsen för läkare att ta de klimatologiska förhållandena i beaktande. Klimatet, skrev han, lämnar inte "det minsta bidraget till läkekonsten, utan tvärtom det allra viktigaste".
I sjunde boken av "Politiken" diskuterade Aristoteles klimatets inverkan på statsskicket och drog föga överraskande slutsatsen att just Greklands idealiskt tempererade klimat gjorde det möjligt för grekerna att tillgodogöra sig såväl det mod som följde med kylan som den intelligens och konstnärlighet som krävde ett varmt klimat för att utvecklas.
Dessa båda skrifter av Hippokrates och Aristoteles tillhör de mest klassiska i den antika klimatlitteraturen, men liknande tankegångar var allmänt spridda såväl under antiken som senare. En uppmärksammad tillämpning fick klimatläran hos den berbiske 1300-talshistorikern Ibn Khaldun.
I sitt verk "al-Muqaddima" hänförde Ibn Khaldun såväl dygder som civilisationsgrad till klimatets inverkan. Noterbart är vidare att han redan på 1300-talet ifrågasatte den gängse uppfattningen att "negrernas" svarta hudfärg utgjorde ett vittnesbörd om den förbannelse över Hams ättlingar som Noa utfärdade i Första Mosebok. Ibn Khaldun relaterade i stället hudfärgens variationer till klimatets olikheter."
"Sverige ligger fyra på den europeiska intelligenstoppen, med en genomsnittlig intelligenskvot på 104.
Smartast är tyskarna med en gnutta mer hjärnkapacitet än holländarna trots att båda länderna hamna på IQ 107. På tredje plats kommer Polen med 106, rapporterar The Times
Det är universitetet i Ulster i Nordirland som rangordnat européerna begåvningsmässigt.
[...]
Nu hävdar han att befolkningar i de kallare, mer påfrestande omgivningarna i norra Europa har utvecklat större hjärnor än de som lever i ett varmare klimat längre söderut."
Jag vet faktiskt inte var jagg ska börja att kritisera detta, kanske genom att påpeka hur omdiskuterat begreppet IQ är, eller ifrågasätta hur data samlats in till denna studie, men jag tror inte jag orkar.
Samme forskare har tidigare bland annat visat att män är smartare än kvinnor och nu har han även lyckats visa att han som mer nordlig är klokare än de där nere i söder. Det måste vara trevligt att ständigt kunna bevisa sin egen överlägsenhet.
DN hade en fin artikel om klimatlära i somras. Läs den istället:
"Det faktum att klimatlärans betydelse i dag är begränsad innebär inte att den är irrelevant eller perifer som historisk teori. Tvärtom har dess betydelse varit av desto större betydelse genom historien. Dess rötter finns - som så mycket annat - i den grekiska antiken.
Redan då var den mer eller mindre ett idémässigt allmängods bland geografer, filosofer och medicinare. Hippokrates - som brukar förses med epitetet läkekonstens fader - underströk betydelsen för läkare att ta de klimatologiska förhållandena i beaktande. Klimatet, skrev han, lämnar inte "det minsta bidraget till läkekonsten, utan tvärtom det allra viktigaste".
I sjunde boken av "Politiken" diskuterade Aristoteles klimatets inverkan på statsskicket och drog föga överraskande slutsatsen att just Greklands idealiskt tempererade klimat gjorde det möjligt för grekerna att tillgodogöra sig såväl det mod som följde med kylan som den intelligens och konstnärlighet som krävde ett varmt klimat för att utvecklas.
Dessa båda skrifter av Hippokrates och Aristoteles tillhör de mest klassiska i den antika klimatlitteraturen, men liknande tankegångar var allmänt spridda såväl under antiken som senare. En uppmärksammad tillämpning fick klimatläran hos den berbiske 1300-talshistorikern Ibn Khaldun.
I sitt verk "al-Muqaddima" hänförde Ibn Khaldun såväl dygder som civilisationsgrad till klimatets inverkan. Noterbart är vidare att han redan på 1300-talet ifrågasatte den gängse uppfattningen att "negrernas" svarta hudfärg utgjorde ett vittnesbörd om den förbannelse över Hams ättlingar som Noa utfärdade i Första Mosebok. Ibn Khaldun relaterade i stället hudfärgens variationer till klimatets olikheter."
Rebelles fuimus
En lördagkväll, iuvenes: jag, doktorand i latin (läs: mkt vuxen och tråkig), sitter och äter middag med en barndomskamrat, en blivande diplomat (läs: särdeles karriärmedveten och också ganska vuxen) och vi inser plötsligt att vi äter hämtthaimat med något måttligt glas torrt vitt (ekologiskt!) vin, båda iförda Ralph Lauren munderingar i en Östermalmsvåning.
När hände detta? Vi var ju rebeller (typ)! Med betoning på var, fuimus.
Vi skulle ju inte bli sådana!
Visst är det otroligt elegant att just uttrycka ett förflutet illstånd med perfekt? Den evige Vergilius skriver i Aeneiden II:322-327. Det är Aeneas som under grekernas svekfulla invasion av Troja ber om en lägesrapport:
'quo res summa loco, Panthu? quam prendimus arcem?'
uix ea fatus eram gemitu cum talia reddit:
'uenit summa dies et ineluctabile tempus
Dardaniae. fuimus Troes, fuit Ilium et ingens
gloria Teucrorum; ferus omnia Iuppiter Argos
transtulit; incensa Danai dominantur in urbe.
Björkeson (visst blev måndagen mycket bättre nu?) översätter:
Panthos hur är vårt läge, säg? Är borgen förlorad?
Knappt är min fråga ställd förrn han jämrande svarar:'Dardaniens
ödestimma slår, det oundvikliga stundar.
Slut är det nu med vårt folk, förbi med Ilions välde,
teukrers ära och glans. Till Argos har Zeus i sin vrede
överfört allt; i vår brända stad har fienden makten.
För en gång skull är jaginte helt nöjd med hans övrigt så lysande tolkning, jag tycker inte just fuimus Troes riktigt kommer fram ordentligt. Kanske hellre något lite mer ordagrannt; vi var trojaner/ vi har varit trojaner... (resten av meningen är naturligtvis perfekt).
Drydens översättning passar mig bättre:
‘Troy is no more, and Ilium was a town!
Även Williams träffar bättre:
There is no Ilium now;
our Trojan name is gone, the Teucrian throne
Quite fallen.
Dessa tolkningar är courtesy of http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus:abo:phi,0690,003:2:325&lang=original, där ni även kan se kommentarer.
Men det var ruskigt jobbigt då jag upptäckte att vi båda hade den där fruktansvärda lilla polospelaren över ena bröstet. Danaerna har i sanning intagit vår stad.
När hände detta? Vi var ju rebeller (typ)! Med betoning på var, fuimus.
Vi skulle ju inte bli sådana!
Visst är det otroligt elegant att just uttrycka ett förflutet illstånd med perfekt? Den evige Vergilius skriver i Aeneiden II:322-327. Det är Aeneas som under grekernas svekfulla invasion av Troja ber om en lägesrapport:
'quo res summa loco, Panthu? quam prendimus arcem?'
uix ea fatus eram gemitu cum talia reddit:
'uenit summa dies et ineluctabile tempus
Dardaniae. fuimus Troes, fuit Ilium et ingens
gloria Teucrorum; ferus omnia Iuppiter Argos
transtulit; incensa Danai dominantur in urbe.
Björkeson (visst blev måndagen mycket bättre nu?) översätter:
Panthos hur är vårt läge, säg? Är borgen förlorad?
Knappt är min fråga ställd förrn han jämrande svarar:'Dardaniens
ödestimma slår, det oundvikliga stundar.
Slut är det nu med vårt folk, förbi med Ilions välde,
teukrers ära och glans. Till Argos har Zeus i sin vrede
överfört allt; i vår brända stad har fienden makten.
För en gång skull är jaginte helt nöjd med hans övrigt så lysande tolkning, jag tycker inte just fuimus Troes riktigt kommer fram ordentligt. Kanske hellre något lite mer ordagrannt; vi var trojaner/ vi har varit trojaner... (resten av meningen är naturligtvis perfekt).
Drydens översättning passar mig bättre:
‘Troy is no more, and Ilium was a town!
Även Williams träffar bättre:
There is no Ilium now;
our Trojan name is gone, the Teucrian throne
Quite fallen.
Dessa tolkningar är courtesy of http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text.jsp?doc=Perseus:abo:phi,0690,003:2:325&lang=original, där ni även kan se kommentarer.
Men det var ruskigt jobbigt då jag upptäckte att vi båda hade den där fruktansvärda lilla polospelaren över ena bröstet. Danaerna har i sanning intagit vår stad.
Saturday, March 25, 2006
Eruditio
Ytterligare larmrapporter om bildningsnivån vid våra "universitet". DN rapporterar:
"Studenter har bristande förkunskaper och fyra litteraturvetenskapliga institutioner riskerar att läggas ned. Det visar en färsk rapport från Högskoleverket.
Kulturminister Leif Pagrotsky betraktar rapporten som en nödvändig väckarklocka.
- De står nu inför valet att antingen höja kvaliteten eller lägga ned, säger han.
Stora brister har upptäckts vid Mittuniversitetet, Linköpings universitet, Högskolan i Jönköping och Luleå tekniska universitet. Vid Mittuniversitetet bedrivs all undervisning på distans - något staten har premierat, men som Högskoleverket efter sin utvärdering starkt ifrågasätter. Linköpings universitet och Högskolan i Jönköping har bara en disputerad lärare - verket kräver att institutionen ska drivas av minst två för att hålla de kvalitetskrav som är ställda. Om de berörda institutionerna inte åtgärdar de brister rapporten pekat på inom ett år, dras deras examensrätter in. Det innebär i praktiken att institutionerna försvinner.
...
Enligt rapporten är inte det litteraturvetenskapliga ämnet vid Högskolan i Jönköping tillräckligt akademiskt utan är mer jämförbart med "folkbildning".
Bara en av lärarna har disputerat i litteraturvetenskap."
Jag gillar den närapå Chandleresque-artade avslutningen, "Bara en av lärarna..."
"Studenter har bristande förkunskaper och fyra litteraturvetenskapliga institutioner riskerar att läggas ned. Det visar en färsk rapport från Högskoleverket.
Kulturminister Leif Pagrotsky betraktar rapporten som en nödvändig väckarklocka.
- De står nu inför valet att antingen höja kvaliteten eller lägga ned, säger han.
Stora brister har upptäckts vid Mittuniversitetet, Linköpings universitet, Högskolan i Jönköping och Luleå tekniska universitet. Vid Mittuniversitetet bedrivs all undervisning på distans - något staten har premierat, men som Högskoleverket efter sin utvärdering starkt ifrågasätter. Linköpings universitet och Högskolan i Jönköping har bara en disputerad lärare - verket kräver att institutionen ska drivas av minst två för att hålla de kvalitetskrav som är ställda. Om de berörda institutionerna inte åtgärdar de brister rapporten pekat på inom ett år, dras deras examensrätter in. Det innebär i praktiken att institutionerna försvinner.
...
Enligt rapporten är inte det litteraturvetenskapliga ämnet vid Högskolan i Jönköping tillräckligt akademiskt utan är mer jämförbart med "folkbildning".
Bara en av lärarna har disputerat i litteraturvetenskap."
Jag gillar den närapå Chandleresque-artade avslutningen, "Bara en av lärarna..."
Thursday, March 23, 2006
Punctum incisum
(Har druckit vin till lunch, så det blir eventuellt lite rörigt)
På tal om semikolon.
Om semikolon skriver den store palaeografen Bischoff intet, utan berättar:
"Finally the ancient grammarians up to Isidore of Seville-whom numerous medieval authors follow- have left clear and simple instructions for the use of actual marks: low point (comma) fr the short pause; medial point (colon)for the middle pause; high point (periodus) for the end of sentence. Instead of the clear ancient triad, however, in the early middle ages a lardge number of combinations of points and virgulas were created and used in bevildering multiplicity."
Bischoff, Bernhard, Latin Palaeography, Cambridge University Press 1997, s. 169.
Truss skriver i förrförra årets bästsäljare:
"The first printed semicolon was the work of ... Aldus Manutius just two years after Columbus sailed yo the new world... [I]t was not, as it turns out, the first time a human beingever balanced a dot on top of a coma. The medieval scribes had used a symbol very similar to our modern semicolon in their latin transcripts to indicate abbreviations (thus atque might appear atq;). The Greeks used the semicolon mark to indicate a question (and still do, those crazy guys)."
...
"For many years grammarians were a bit cagey about the difference between the colon and semi-colon. Peraps the colon was more "literary" then the semi-colon. One grammmarian, writing in 1829, lamented the two marks as "primeval sources of improfitable contention".[Eller hur?]"
Truss, Lynne, Eats, Shoots & Leaves, Gotham Books 2004, s. 206ff
Hon fortsätter sida upp och ner om det älskade semikolonet (?) men vi kan i korthet konstatera att Orwell, Amis och Eco (mest för att hans skrivmaskin inte hade det tecknet) undvek dem, men däremot Woolf och Proust nyttjar semikolon med stor elegans, medan Shaw missbrukar det hänsynslöst.
Handbok i Svenska Språket, då det faktiskt ändå är äran och hjältarnas språk som diskussionen rör, säger:
"Detta är ett mellanting mellan punkt och kommatecken, Det kan avändas, när två satser visserligen hör ihop. en man ändå vill hålla dem isär; man tycker kort sagt, att punkt är en för stark markering och kommatecen en alltför svag."
Är det så du resonerat, rara Philosophen? Eller stirrar du blott på fiskar?
Jag anser ändå att semikolon ska nyttjas med stor försiktighet i skönlitterära texter, i det akademiska finns noggranna kriterier, men i det skönlitterära tenderar de att användas då man tröttnat på annan interpunktion och satsfogningar.
På tal om semikolon.
Om semikolon skriver den store palaeografen Bischoff intet, utan berättar:
"Finally the ancient grammarians up to Isidore of Seville-whom numerous medieval authors follow- have left clear and simple instructions for the use of actual marks: low point (comma) fr the short pause; medial point (colon)for the middle pause; high point (periodus) for the end of sentence. Instead of the clear ancient triad, however, in the early middle ages a lardge number of combinations of points and virgulas were created and used in bevildering multiplicity."
Bischoff, Bernhard, Latin Palaeography, Cambridge University Press 1997, s. 169.
Truss skriver i förrförra årets bästsäljare:
"The first printed semicolon was the work of ... Aldus Manutius just two years after Columbus sailed yo the new world... [I]t was not, as it turns out, the first time a human beingever balanced a dot on top of a coma. The medieval scribes had used a symbol very similar to our modern semicolon in their latin transcripts to indicate abbreviations (thus atque might appear atq;). The Greeks used the semicolon mark to indicate a question (and still do, those crazy guys)."
...
"For many years grammarians were a bit cagey about the difference between the colon and semi-colon. Peraps the colon was more "literary" then the semi-colon. One grammmarian, writing in 1829, lamented the two marks as "primeval sources of improfitable contention".[Eller hur?]"
Truss, Lynne, Eats, Shoots & Leaves, Gotham Books 2004, s. 206ff
Hon fortsätter sida upp och ner om det älskade semikolonet (?) men vi kan i korthet konstatera att Orwell, Amis och Eco (mest för att hans skrivmaskin inte hade det tecknet) undvek dem, men däremot Woolf och Proust nyttjar semikolon med stor elegans, medan Shaw missbrukar det hänsynslöst.
Handbok i Svenska Språket, då det faktiskt ändå är äran och hjältarnas språk som diskussionen rör, säger:
"Detta är ett mellanting mellan punkt och kommatecken, Det kan avändas, när två satser visserligen hör ihop. en man ändå vill hålla dem isär; man tycker kort sagt, att punkt är en för stark markering och kommatecen en alltför svag."
Är det så du resonerat, rara Philosophen? Eller stirrar du blott på fiskar?
Jag anser ändå att semikolon ska nyttjas med stor försiktighet i skönlitterära texter, i det akademiska finns noggranna kriterier, men i det skönlitterära tenderar de att användas då man tröttnat på annan interpunktion och satsfogningar.
Wednesday, March 22, 2006
Occupata sum
Särdeles upptagen dessa dagar, så bara lite plotter för ert höga nöje:
Mycket bra språkspalt i SvD av Olle Josephson (visserligen 11 februari). Då jag i hemlighet är lite av en romanist faller detta mig på läppen:
"För det andra utnyttjas den romanska delen av det svenska ordförrådet till - ja, över! - bristningsgränsen. Det heter relation, preparera, vitala, indikerar, seriöst, kompression, inte förhållande, förbereda, livsviktiga, påpekar, allvarligt, tryck.
En av svenskans stora tillgångar är att vi kan utnyttja detta dubbla germanska och romanska ordförråd. Stabil position eller säker ställning? Marginell diskrepans eller liten skillnad? Preliminär konfrontation eller inledande sammanstötning?
Åtminstone i sakprosan är tendensen en tilltagande dominans (eller kanske går utvecklingen mot expanderande övervikt?) för det romanska. Kommunikation är centralt för demokratin löd en typisk ingressmening i gårdagens tidning. Det är svårt att tänka sig att det kunde stått Meningsutbyten är avgörande för folkstyret.
Susning.nu:s artikel om latin är skoj för detta:
"Liknande artiklar
-Latrin
-The Latin Kings"
De svenska länkarna är utmärkta.
http://susning.nu/Latin
Här på sidan som kallar sig "The Internet's Smallest Collection of Latin Jokes" hittar ni inte blott ngra få skämt, men även såväl "American Pie" av Don McLean som "Friday I'm in Love" av The Cure översatta till Latin. Utdrag ur ett av skämten (dedicated till ChW):
"He was so upset that he went to a bar near his house for a drink to settle his nerves.
"What'll it be?" asked the bartender.
"A martinus," said the professor.
"Don't you mean martini?"
"If I wanted more than one I'd ask for more than one."
Här är en skämtida helt på latin. Ett exempel på humorn:
Magister: Enumera pronomina duo !
Discipulus: Quis, ego ?
Magister: "Nonne tibi Publius pensum istud facere iuvabat ?"
Discipulus:"Minime."
Magister: "Certus es ?"
Discipulus: "Ita, cetrus. Publius mihi non iuvabat, ille pensum totum fecit ..."
Vadit iuvencus quidam in ecclessiam confitendi causa et antistiti sic dicit:
Ignosce mihi, pater, quia peccavi!
Quid fecisti?
Mammas meae amicae tetigi
Hmm, et eas sub vestibus aut supra vestes tetigisti?
Ne Deus sirit ! Supra vestes tantum, pater!!
Arrrgh, surde!! Nescis quod poena utrique ipsa est?
Hm.
Mycket bra språkspalt i SvD av Olle Josephson (visserligen 11 februari). Då jag i hemlighet är lite av en romanist faller detta mig på läppen:
"För det andra utnyttjas den romanska delen av det svenska ordförrådet till - ja, över! - bristningsgränsen. Det heter relation, preparera, vitala, indikerar, seriöst, kompression, inte förhållande, förbereda, livsviktiga, påpekar, allvarligt, tryck.
En av svenskans stora tillgångar är att vi kan utnyttja detta dubbla germanska och romanska ordförråd. Stabil position eller säker ställning? Marginell diskrepans eller liten skillnad? Preliminär konfrontation eller inledande sammanstötning?
Åtminstone i sakprosan är tendensen en tilltagande dominans (eller kanske går utvecklingen mot expanderande övervikt?) för det romanska. Kommunikation är centralt för demokratin löd en typisk ingressmening i gårdagens tidning. Det är svårt att tänka sig att det kunde stått Meningsutbyten är avgörande för folkstyret.
Susning.nu:s artikel om latin är skoj för detta:
"Liknande artiklar
-Latrin
-The Latin Kings"
De svenska länkarna är utmärkta.
http://susning.nu/Latin
Här på sidan som kallar sig "The Internet's Smallest Collection of Latin Jokes" hittar ni inte blott ngra få skämt, men även såväl "American Pie" av Don McLean som "Friday I'm in Love" av The Cure översatta till Latin. Utdrag ur ett av skämten (dedicated till ChW):
"He was so upset that he went to a bar near his house for a drink to settle his nerves.
"What'll it be?" asked the bartender.
"A martinus," said the professor.
"Don't you mean martini?"
"If I wanted more than one I'd ask for more than one."
Här är en skämtida helt på latin. Ett exempel på humorn:
Magister: Enumera pronomina duo !
Discipulus: Quis, ego ?
Magister: "Nonne tibi Publius pensum istud facere iuvabat ?"
Discipulus:"Minime."
Magister: "Certus es ?"
Discipulus: "Ita, cetrus. Publius mihi non iuvabat, ille pensum totum fecit ..."
Vadit iuvencus quidam in ecclessiam confitendi causa et antistiti sic dicit:
Ignosce mihi, pater, quia peccavi!
Quid fecisti?
Mammas meae amicae tetigi
Hmm, et eas sub vestibus aut supra vestes tetigisti?
Ne Deus sirit ! Supra vestes tantum, pater!!
Arrrgh, surde!! Nescis quod poena utrique ipsa est?
Hm.
Tuesday, March 21, 2006
Exemplaria
I senaste TLS (10 mars) recenseras tidskriften Exemplaria; A journal of medieval and renaissance studies med följande mening:
"Few academic journals can pull of two articles about farting in one issue, but Exemplaria does it with panache."
He.
Detta nummer av TLS är även intressant för den långa artikeln om utställningen i Turin om Le tre vite del Papiro di Artemidoro, en nyupptäckt papyrus från Egypten, som kanske kan visa den konst fom tydligen florerade under antiken. Ingressen:
"The exhibition currently at the Palazzo Bricherasio in Turin, Le tre vite del Papiro di Artemidoro: Voci e sguardi dall’Egitto greco-romano, is proving to be a remarkable cultural eye-opener. It centres on a new papyrus from Greco-Roman Egypt. The excitement this time is generated not by some luckily preserved fragment of lost literature (though this papyrus has that too, with a page or two of previously unknown Greek). It comes instead from a startling series of ancient sketches which promises to go some way towards bridging the frustrating gap between the extravagant enthusiasm of Greek and Latin writers for the masterpieces of ancient painting, and the generally unimpressive specimens that we can actually see."
"Few academic journals can pull of two articles about farting in one issue, but Exemplaria does it with panache."
He.
Detta nummer av TLS är även intressant för den långa artikeln om utställningen i Turin om Le tre vite del Papiro di Artemidoro, en nyupptäckt papyrus från Egypten, som kanske kan visa den konst fom tydligen florerade under antiken. Ingressen:
"The exhibition currently at the Palazzo Bricherasio in Turin, Le tre vite del Papiro di Artemidoro: Voci e sguardi dall’Egitto greco-romano, is proving to be a remarkable cultural eye-opener. It centres on a new papyrus from Greco-Roman Egypt. The excitement this time is generated not by some luckily preserved fragment of lost literature (though this papyrus has that too, with a page or two of previously unknown Greek). It comes instead from a startling series of ancient sketches which promises to go some way towards bridging the frustrating gap between the extravagant enthusiasm of Greek and Latin writers for the masterpieces of ancient painting, and the generally unimpressive specimens that we can actually see."
Memoria discipulae
Den kloka ChW har sänt ett minne av Harry:
"Jag hade Harry i latin, och det är med viss skam jag
erkänner att jag inte läste grekiska på gymnasiet för
att ett ämne till med Harry kanske hade varit mer än
jag orkade med. Vi var en alldeles horribel grupp på
sju personer, tror jag. Några var där av rent tvång
och förstod inte poängen med att lära sig döda språk,
men vi var några trogna själar som gillade alla
utläggningar och uppställningar och förklaringar, fast
vi väl ibland önskade att de hade varit skrivna i
läsligare handstil. Till och med klassens syndikalist
dök upp regelbundet.
Nog fnittrades det en del åt honom, till exempel åt
hans vana att gå omkring i klassrummet och pilla med
tavelkritor, för att sedan tankspritt gnugga sig om
näsan med sin kritfläckiga hand, men oj vad jag tyckte
om honom. Eftersom jag var ett överambitiöst freak på
gymnasiet kan jag inte påstå att hans lektioner blev
en sådan väckelse för mig, men absolut några av de
mest oförglömliga."
Tusen tack. Gratiam tibi ago.
Sänd en tanke till alla fina gamla latin- och grekiska- lärare, eller bättre upp ett vykort eller ett mail, de (läs: vi) blir så glada då.
"Jag hade Harry i latin, och det är med viss skam jag
erkänner att jag inte läste grekiska på gymnasiet för
att ett ämne till med Harry kanske hade varit mer än
jag orkade med. Vi var en alldeles horribel grupp på
sju personer, tror jag. Några var där av rent tvång
och förstod inte poängen med att lära sig döda språk,
men vi var några trogna själar som gillade alla
utläggningar och uppställningar och förklaringar, fast
vi väl ibland önskade att de hade varit skrivna i
läsligare handstil. Till och med klassens syndikalist
dök upp regelbundet.
Nog fnittrades det en del åt honom, till exempel åt
hans vana att gå omkring i klassrummet och pilla med
tavelkritor, för att sedan tankspritt gnugga sig om
näsan med sin kritfläckiga hand, men oj vad jag tyckte
om honom. Eftersom jag var ett överambitiöst freak på
gymnasiet kan jag inte påstå att hans lektioner blev
en sådan väckelse för mig, men absolut några av de
mest oförglömliga."
Tusen tack. Gratiam tibi ago.
Sänd en tanke till alla fina gamla latin- och grekiska- lärare, eller bättre upp ett vykort eller ett mail, de (läs: vi) blir så glada då.
Sunday, March 19, 2006
In memoriam
Jag fick idag höra att min gamla lärare i grekiska från gymnasiet, Harry Lindblad, har avlidit. Då jag tyvärr inte läser lokaltidningen hade detta inte noterats av mig och det skulle nog passerat mig förbi om inte min hulda mater kännt igen hans namn och klippt ut minnesorden åt mig.
Det ena, som tyvärr saknar datum, är skrivet av Susanne Levin, en lärarkollega till honom, och några av de mer träffande iaktagelserna hon gör är förljande:
"...Harrys genuina intresse för all slags kunskap, och den värme och äkthetsstämpel som hela hans väsen bar, gjorde honom synnerligen lämpad för möten, särskilt med gymnasiets unga.
...
Han hade en bred kunskap som inte bara omfattade klassiska språk utan också flera för människan viktiga ämnen. Men han lät inte nöja med dethan en gång lärt. Han var alltid nyfiken och intresserad på att få veta mera. Och mera.
...
Jag minns hur glad han var när han kunde berätta att han äntligen fått en klass i latin. och hur kärleksfullt han talade om sin nya vän, katten Patricia.
...
Harry Lindblads vänliga intresse för de ständigt nya generationer som strömmade över tröskeln till hans klassrum, hans förmåga att lyssna och leda dem, har gjort honom odödlig."
Den andra av de två minnesord som jag har i min hand är skrivet av Gunilla Stenkula, rektor vid Lundellska skolan, daterat den 15 mars i UNT, och hon lyckas också belysa några av hans sidor:
"Harry Lindblad var läraren som skapade och fördjupade intresset för livets stora frågor hos elever och dem som hade förmånen att få samtala med honom. Hans undervisningsämnen var de klassiskt humanistiska: filosofi, grekiska, religion, psykologi och allmänspråkkunskap. [samt latin?]
...
Ett möte med Harry Lindblad lyfte och citaten man fick av honom bar man med sig: "Bildning ska man bära med sig lätt som en blomma, inte stoltsera med" är ett av dem. Interaktionistisk aspekt lärde han ut genom uttrycket "Jag är inte samma människa som innan jag träffade dig".
Harry Lindblads bildning var stor och imponerande, men han bar den mad lätthet. Efter ett möte med honom, kort eller inte, var man sällan densamma."
Och vad minns jag?
Jag minns den ägg-guldgula Solder grammatikan i grekiska, de mjuka pärmarna på Ponténs klassiska läroböcker (i bruk sedan 1912), det trånga avlånga klassrummet med absurd takhöjd som vi satt i, jag minns övningsmeningar som "Slaven är i huset" och "Vildsvinen är på ön", hur det nästan alltid var sol under de där tre, emellanåt oändliga, eftemiddagstimmarna (som jag tror jag aldrig skolkade, och jag var en fruktansvärd skolkis), jag minns känslan av att hälsa "Xaipe" (förlåt, vet inte hur grekiska bokstäver göres på denna dator), att sitta och plugga accentlära på Ofvandahls konditori, jag minns hur det var att bemästra ett nytt alfabet och att älska de där främmande små krumelurerna. Jag minns att jag enbart skrev med brunt bläck då, och att jag alltid hade många, många sådana pennor i fickor och väska.
I synnerhet minns jag och är evigt, uppriktigt tacksam hur Harry fick mig att verkligen plugga för första gången, att sätta sig ner och skriva samma ord, deklination och böjning tills det satt i muskelminnet. Jag kan minnas hur jag släpade upp en full thékanna till mitt flickrums ganska oanvända skrivbord och sedan satt där och läste, läste och läste detta nya svåra,tills dessa tt den tömts, som jag inte kunde fuska mig igenom. (Det ska erkännas att man kanske var något understimulerad i gymnasiet.) Denna disciplin och uppväckta intresse för att studera in mönster och sålunda kunna skönja dem ständigt i texter och grammatik, spillde tack och lov över på latinet, och jag tror det är Harry vi har att tacka för att jag sitter här idag.
Visst var han en kuf och ett original, och det var säkert såväl kollegor som elever som log snett mot honom eller pratade bakom hans rygg, men han väckte en kärlek till språk och bildning, samt lyckades mot alla odds ge en smula diciplin till splittrade tonårshjärnor. Kan man bli en bättre lärare?
Jag var, vilket väl inte är ovanligt, något odräglig under min gymnasietid, det är en svår period även om man inte tar med hormonerna i ekvationen, den präglas av förvirring, exsitentiell ångest och ett allmänt förakt och en generell rädlsa för det mesta. Harrys lektioner var dock en fristad, här gällde det att arbeta med hjärnan och dramatiken fick vänta utanför.
Harry delade en gång ut stenciler, vars original var baksidan av ett kuvert som han kastat ner glosor på, han vek en gång ett sådant där tretimmarspass till en diskussion om något obskyrt indianspråk som han hört föreläsas om dagen innan, han berättade om promenader med sin kära katt (jag mindes att hon hette Felicia), han ficl ossa tt lära in åtminstånde ett dussin olika grekiska kruksorter (kouroi, polikrater, amfora...) och duvade oss ordentligt i de olika kapitälen (dorisk, jonisk och korintisk.)
Harry såg till att vi gick på Dionysosfesten på Dramaten och gav mig sålunda upplevelsen av att se Elin Klinga spela Dionysos i "Backanterna" och Stina Ekblad som titelrollen i "Medea". Han gav mig gåvan att upptäcka Euripides, Alkman och Sappho, för att nämna några, då jag behövde det.
Han lärde mig ordet filolog, det vackraste ord jag vet.
Jag är tårögd nu, och grämer mig så för att jag inte tog kontakt med honom och berättade om min doktorandplats och hur mycket han betytt för att styra in mig på den banan, att det faktiskt troligen inte hänt utan att han öppnat mina ögon för grammatisk och klassisk dkönhet i en känslig och stormig ålder. Jag tror det beror lite på att jag aldrig riktigt fastnade för grekiskan, trots Harrys uppmuntran och trots många universitetspoäng i det språket. Dock, tack för allt.
Ave atque vale, optime magister. Requiescas in pace.
P.S Om någon har ett minne av Harry som de vill bidra med, sänd mig det så lägger jag gärna ut det på bloggen. D.S
Det ena, som tyvärr saknar datum, är skrivet av Susanne Levin, en lärarkollega till honom, och några av de mer träffande iaktagelserna hon gör är förljande:
"...Harrys genuina intresse för all slags kunskap, och den värme och äkthetsstämpel som hela hans väsen bar, gjorde honom synnerligen lämpad för möten, särskilt med gymnasiets unga.
...
Han hade en bred kunskap som inte bara omfattade klassiska språk utan också flera för människan viktiga ämnen. Men han lät inte nöja med dethan en gång lärt. Han var alltid nyfiken och intresserad på att få veta mera. Och mera.
...
Jag minns hur glad han var när han kunde berätta att han äntligen fått en klass i latin. och hur kärleksfullt han talade om sin nya vän, katten Patricia.
...
Harry Lindblads vänliga intresse för de ständigt nya generationer som strömmade över tröskeln till hans klassrum, hans förmåga att lyssna och leda dem, har gjort honom odödlig."
Den andra av de två minnesord som jag har i min hand är skrivet av Gunilla Stenkula, rektor vid Lundellska skolan, daterat den 15 mars i UNT, och hon lyckas också belysa några av hans sidor:
"Harry Lindblad var läraren som skapade och fördjupade intresset för livets stora frågor hos elever och dem som hade förmånen att få samtala med honom. Hans undervisningsämnen var de klassiskt humanistiska: filosofi, grekiska, religion, psykologi och allmänspråkkunskap. [samt latin?]
...
Ett möte med Harry Lindblad lyfte och citaten man fick av honom bar man med sig: "Bildning ska man bära med sig lätt som en blomma, inte stoltsera med" är ett av dem. Interaktionistisk aspekt lärde han ut genom uttrycket "Jag är inte samma människa som innan jag träffade dig".
Harry Lindblads bildning var stor och imponerande, men han bar den mad lätthet. Efter ett möte med honom, kort eller inte, var man sällan densamma."
Och vad minns jag?
Jag minns den ägg-guldgula Solder grammatikan i grekiska, de mjuka pärmarna på Ponténs klassiska läroböcker (i bruk sedan 1912), det trånga avlånga klassrummet med absurd takhöjd som vi satt i, jag minns övningsmeningar som "Slaven är i huset" och "Vildsvinen är på ön", hur det nästan alltid var sol under de där tre, emellanåt oändliga, eftemiddagstimmarna (som jag tror jag aldrig skolkade, och jag var en fruktansvärd skolkis), jag minns känslan av att hälsa "Xaipe" (förlåt, vet inte hur grekiska bokstäver göres på denna dator), att sitta och plugga accentlära på Ofvandahls konditori, jag minns hur det var att bemästra ett nytt alfabet och att älska de där främmande små krumelurerna. Jag minns att jag enbart skrev med brunt bläck då, och att jag alltid hade många, många sådana pennor i fickor och väska.
I synnerhet minns jag och är evigt, uppriktigt tacksam hur Harry fick mig att verkligen plugga för första gången, att sätta sig ner och skriva samma ord, deklination och böjning tills det satt i muskelminnet. Jag kan minnas hur jag släpade upp en full thékanna till mitt flickrums ganska oanvända skrivbord och sedan satt där och läste, läste och läste detta nya svåra,tills dessa tt den tömts, som jag inte kunde fuska mig igenom. (Det ska erkännas att man kanske var något understimulerad i gymnasiet.) Denna disciplin och uppväckta intresse för att studera in mönster och sålunda kunna skönja dem ständigt i texter och grammatik, spillde tack och lov över på latinet, och jag tror det är Harry vi har att tacka för att jag sitter här idag.
Visst var han en kuf och ett original, och det var säkert såväl kollegor som elever som log snett mot honom eller pratade bakom hans rygg, men han väckte en kärlek till språk och bildning, samt lyckades mot alla odds ge en smula diciplin till splittrade tonårshjärnor. Kan man bli en bättre lärare?
Jag var, vilket väl inte är ovanligt, något odräglig under min gymnasietid, det är en svår period även om man inte tar med hormonerna i ekvationen, den präglas av förvirring, exsitentiell ångest och ett allmänt förakt och en generell rädlsa för det mesta. Harrys lektioner var dock en fristad, här gällde det att arbeta med hjärnan och dramatiken fick vänta utanför.
Harry delade en gång ut stenciler, vars original var baksidan av ett kuvert som han kastat ner glosor på, han vek en gång ett sådant där tretimmarspass till en diskussion om något obskyrt indianspråk som han hört föreläsas om dagen innan, han berättade om promenader med sin kära katt (jag mindes att hon hette Felicia), han ficl ossa tt lära in åtminstånde ett dussin olika grekiska kruksorter (kouroi, polikrater, amfora...) och duvade oss ordentligt i de olika kapitälen (dorisk, jonisk och korintisk.)
Harry såg till att vi gick på Dionysosfesten på Dramaten och gav mig sålunda upplevelsen av att se Elin Klinga spela Dionysos i "Backanterna" och Stina Ekblad som titelrollen i "Medea". Han gav mig gåvan att upptäcka Euripides, Alkman och Sappho, för att nämna några, då jag behövde det.
Han lärde mig ordet filolog, det vackraste ord jag vet.
Jag är tårögd nu, och grämer mig så för att jag inte tog kontakt med honom och berättade om min doktorandplats och hur mycket han betytt för att styra in mig på den banan, att det faktiskt troligen inte hänt utan att han öppnat mina ögon för grammatisk och klassisk dkönhet i en känslig och stormig ålder. Jag tror det beror lite på att jag aldrig riktigt fastnade för grekiskan, trots Harrys uppmuntran och trots många universitetspoäng i det språket. Dock, tack för allt.
Ave atque vale, optime magister. Requiescas in pace.
P.S Om någon har ett minne av Harry som de vill bidra med, sänd mig det så lägger jag gärna ut det på bloggen. D.S
Plus relatoris
Jag tycker det är otroligt spännande med Kapuscinskis bok och hur den försöker visa på grekiska historikers nutida relevans.
Så vad säger Ryszard Kapuscinski själv om Herodotos? DN vet besked:
Den evige följeslagaren under trista flygningar och ensamma hotellnätter blev Herodotos, det antika Greklands förste historiker, han som reste kors och tvärs för att samla in kunskaper om världen, kanske mest känd för skildringarna av grekernas kamp mot perserna, då Europa vid civilisationens gryning satte stopp för det stora anfallet från Asien.
...
- Herodotos, säger han, var historiens förste reporter. Jag tänker mig honom som en öppen och glad kille från provinsen. Han ville lära känna världen och det enda sättet var att genomkorsa den. Ingen annan hade tidigare fäst den på papper. Det var en fullständigt förbluffande bedrift.
...
- Jag brann av lust, säger han. Allt var så nytt [i Afrika]: människorna, himlarna, vägarna. Av Herodotos lärde jag mig att försöka möta världen med öppna sinnen. Han stack aldrig näsan i vädret och ville åt särarten hos andra folk. Men han betonade att alla egentligen är rätt lika. Herodotos var en världsvisionär, den första globalisten, motsatsen till alla dästa provinsialister och arroganta erövrare.
Svenskan ställer bättre frågor:
"Herodotos är en av reportagekonstens fäder, säger Ryszard Kapuscinski.
- Hans viktigaste budskap är att man måste resa, och man måste möta Den andre, det är bara genom Den andre man kan hitta sanningen om sig själv. Så var det för mig första gången jag var i Afrika, där blev jag plötsligt medveten om att jag var en vit människa. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som vit förrän då, när jag reflekterades i Den andres ögon.
- Den grekiska kulturen som Herodotos hörde till var en arrogant kultur, som såg sig själv som överlägsen. Han, som själv kom från den grekiska periferin, kunde se det där, och vad han säger till sina landsmän är just det: res ut och möt andra kulturer, då först får ni ett mått på er egen.
Att resa på Herodotos tid var naturligtvis en annan sak än i dag, praktiskt mycket svårare och på många - men inte alla - sätt farligare. Det som drev honom torde ha varit "den optimistiska föreställning som vi nutidsmänniskor har mist för länge sedan: att världen går att beskriva", skriver Kapuscinski i sin bok.
- Varför har vi förlorat den inställningen? Jag tror att det har att göra med att vi lever i ett globalt informationssamhälle och att de personliga mötena har så mycket mindre betydelse. Information utan sammanhang sköljer över oss från alla håll, men samtidigt förstår vi mindre, information är ju inte detsamma som kunskap.
- Ändå måste vi fortsätta att försöka beskriva världen, men vi måste vara ödmjuka och inse att vi aldrig kan ge en fullständig och sann bild, att vi bara kan försöka komma nära. Reporterrollen kommer nog att förändras, tror jag, reportern är på väg att essäiseras. Men budskapet är fortfarande detsamma: res ut!"
...
"Samtidigt är människan i grunden sig lik, annars skulle vi ju inte kunna läsa och förstå en sådan som Herodotos. Och människan söker efter trygga punkter, i den fruktans civilisation som vi lever i. Det är ju så lätt att övertyga folk om att de ska vara rädda i dag, ta bara det här med fågelinfluensen, det är rädslan för den som är den verkliga pandemin."
Så vad säger Ryszard Kapuscinski själv om Herodotos? DN vet besked:
Den evige följeslagaren under trista flygningar och ensamma hotellnätter blev Herodotos, det antika Greklands förste historiker, han som reste kors och tvärs för att samla in kunskaper om världen, kanske mest känd för skildringarna av grekernas kamp mot perserna, då Europa vid civilisationens gryning satte stopp för det stora anfallet från Asien.
...
- Herodotos, säger han, var historiens förste reporter. Jag tänker mig honom som en öppen och glad kille från provinsen. Han ville lära känna världen och det enda sättet var att genomkorsa den. Ingen annan hade tidigare fäst den på papper. Det var en fullständigt förbluffande bedrift.
...
- Jag brann av lust, säger han. Allt var så nytt [i Afrika]: människorna, himlarna, vägarna. Av Herodotos lärde jag mig att försöka möta världen med öppna sinnen. Han stack aldrig näsan i vädret och ville åt särarten hos andra folk. Men han betonade att alla egentligen är rätt lika. Herodotos var en världsvisionär, den första globalisten, motsatsen till alla dästa provinsialister och arroganta erövrare.
Svenskan ställer bättre frågor:
"Herodotos är en av reportagekonstens fäder, säger Ryszard Kapuscinski.
- Hans viktigaste budskap är att man måste resa, och man måste möta Den andre, det är bara genom Den andre man kan hitta sanningen om sig själv. Så var det för mig första gången jag var i Afrika, där blev jag plötsligt medveten om att jag var en vit människa. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som vit förrän då, när jag reflekterades i Den andres ögon.
- Den grekiska kulturen som Herodotos hörde till var en arrogant kultur, som såg sig själv som överlägsen. Han, som själv kom från den grekiska periferin, kunde se det där, och vad han säger till sina landsmän är just det: res ut och möt andra kulturer, då först får ni ett mått på er egen.
Att resa på Herodotos tid var naturligtvis en annan sak än i dag, praktiskt mycket svårare och på många - men inte alla - sätt farligare. Det som drev honom torde ha varit "den optimistiska föreställning som vi nutidsmänniskor har mist för länge sedan: att världen går att beskriva", skriver Kapuscinski i sin bok.
- Varför har vi förlorat den inställningen? Jag tror att det har att göra med att vi lever i ett globalt informationssamhälle och att de personliga mötena har så mycket mindre betydelse. Information utan sammanhang sköljer över oss från alla håll, men samtidigt förstår vi mindre, information är ju inte detsamma som kunskap.
- Ändå måste vi fortsätta att försöka beskriva världen, men vi måste vara ödmjuka och inse att vi aldrig kan ge en fullständig och sann bild, att vi bara kan försöka komma nära. Reporterrollen kommer nog att förändras, tror jag, reportern är på väg att essäiseras. Men budskapet är fortfarande detsamma: res ut!"
...
"Samtidigt är människan i grunden sig lik, annars skulle vi ju inte kunna läsa och förstå en sådan som Herodotos. Och människan söker efter trygga punkter, i den fruktans civilisation som vi lever i. Det är ju så lätt att övertyga folk om att de ska vara rädda i dag, ta bara det här med fågelinfluensen, det är rädslan för den som är den verkliga pandemin."
Friday, March 17, 2006
Sancti Patrici dies
Glad Sankt Patriks-dag på er alla! Må ni slippa grön öl och gnomer!
Det fins många myter och legender om denne man, som i grunden var walesare, om hur han kristnade Irland, om hur ahn liknade treenigheten vid en treklöver och om hur han lockade bort alla ormar från Irland, men här på latinbloggen intresserar vi oss bara för en sak:
"Legend has it that St Patrick was born Maewyn Succat, to an Anglo-Roman family in Wales, in 415 AD. When he was 16 years of age he was captured by an Irish pagan warlord, Niall of the Nine Hostages, and he spent six miserable years in Ireland until he escaped to France.
Maewyn went on to become a priest, changing his name to Patricius, or Patrick, which derives from the Latin for father-figure - other derivations include patrician, patron and patronize."
...
"His greatest legacy was a platoon of scholar-monks, who sought to preserve the classical works of Greece and Rome. So, at the same time the Romans were burning down the Great Library at Alexandria, Irish Catholics were faithfully copying much of what was being lost. When Roman Catholics disagreed with a certain text, they burned it, but Irish Catholics copied it word for word, but made editorials in the margins like 'this is pure rubbish, here'."
http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A273700
Om hans egna skrifter:
"The only certain writings of St. Patrick's are his Confessions and a letter written to a man named Coroticus. His Confessions are written in crude Latin."
http://www.apples4theteacher.com/holidays/st-patricks-day/index.html#aboutstpatricksday
"The prime source for Patrick's life is the Confessions, a moving apology for his life and work written during his last years. Some years earlier he had written the Letter to the Soldiers of Coroticus. This is an angry appeal to raiders, supposedly Roman-British Christians, to repudiate their ruler Coroticus for his bloody raid on Ireland and to return the women taken captive. Patrick's two surviving works are written in Latin and show his knowledge of the Vulgate(Latin) translation of the Bible.
St. Patrick was probably the author of the Lorica (or Breastplate) of St. Patrick, also called The Cry of the Deer (in Irish, Fáed Fíada), a mystic poem of faith written in Irish and Latin."
http://www.answers.com/topic/saint-patrick-saint-holiday-figure
Här hittar ni hans Confessio i engelsk översättning, vad katolikerna säger, fåniga FAQ:s om dagen, och så Wikipedia.
Ut och töm en öl för denne någorlunda latinkunnige biskop och framförallt för att han drog igång skrivarna på den gröna ön!
Det fins många myter och legender om denne man, som i grunden var walesare, om hur han kristnade Irland, om hur ahn liknade treenigheten vid en treklöver och om hur han lockade bort alla ormar från Irland, men här på latinbloggen intresserar vi oss bara för en sak:
"Legend has it that St Patrick was born Maewyn Succat, to an Anglo-Roman family in Wales, in 415 AD. When he was 16 years of age he was captured by an Irish pagan warlord, Niall of the Nine Hostages, and he spent six miserable years in Ireland until he escaped to France.
Maewyn went on to become a priest, changing his name to Patricius, or Patrick, which derives from the Latin for father-figure - other derivations include patrician, patron and patronize."
...
"His greatest legacy was a platoon of scholar-monks, who sought to preserve the classical works of Greece and Rome. So, at the same time the Romans were burning down the Great Library at Alexandria, Irish Catholics were faithfully copying much of what was being lost. When Roman Catholics disagreed with a certain text, they burned it, but Irish Catholics copied it word for word, but made editorials in the margins like 'this is pure rubbish, here'."
http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A273700
Om hans egna skrifter:
"The only certain writings of St. Patrick's are his Confessions and a letter written to a man named Coroticus. His Confessions are written in crude Latin."
http://www.apples4theteacher.com/holidays/st-patricks-day/index.html#aboutstpatricksday
"The prime source for Patrick's life is the Confessions, a moving apology for his life and work written during his last years. Some years earlier he had written the Letter to the Soldiers of Coroticus. This is an angry appeal to raiders, supposedly Roman-British Christians, to repudiate their ruler Coroticus for his bloody raid on Ireland and to return the women taken captive. Patrick's two surviving works are written in Latin and show his knowledge of the Vulgate(Latin) translation of the Bible.
St. Patrick was probably the author of the Lorica (or Breastplate) of St. Patrick, also called The Cry of the Deer (in Irish, Fáed Fíada), a mystic poem of faith written in Irish and Latin."
http://www.answers.com/topic/saint-patrick-saint-holiday-figure
Här hittar ni hans Confessio i engelsk översättning, vad katolikerna säger, fåniga FAQ:s om dagen, och så Wikipedia.
Ut och töm en öl för denne någorlunda latinkunnige biskop och framförallt för att han drog igång skrivarna på den gröna ön!
Subscribe to:
Posts (Atom)