Ecce

Här, iuvenes, den lite klantiga affischen för den vittfrejdade Latinfestivalen. (Vill man ha ett ex att skriva ut, kontakta mig så sänder jag dig filen i fråga.)

Græcum est, non legitur?

Högt ärade läsarskara!

Min vecka som gästbloggare är nu slut, och det känns som att jag inte alls har hunnit skriva så mycket som jag hade velat. Jag får väl smyga in lite reklam för En prästkandidats liv där även tankar om latin kan komma att finnas i framtiden.

Men kvällens tanke om varför latinet är viktigt för Svenska kyrkan idag, kommer från en av veckans många uppgifter.
Där ingick det nämligen att slå i en av bekännelseskrifterna, den Augsburgska bekännelsen från 1530.
Denna skrift föreligger idag i en icke-officiell version i boken som kallas Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Vill man ha den officiella versionen så får man snällt gå till Uppsala mötes beslut, och dess publikation Confessio fidei från 1593/94. Här hittar man, på latin, de officiella bekännelsedokument som Svenska kyrkan hänvisar till. Av dessa finns det ingen officiell översättning av Augsburgska bekännelsen och Athanasianska trosbekännelsen. Däremot har vi översatt Apostoliska trosbekännelsen och Nicenska trosbekännelsen (de finns nämligen i Den svenska kyrkohandboken).

Det blir lätt lite konstigt att dra några slutsatser från en översättning man vet inte erkänns officiellt, och veta att detta är det enda som finns tillgängligt på svenska.
Det vore självklart bättre om man kunde gå direkt till originalskriften och se själv vad som står där. (Det är ju dessutom det som är argumentet till att man som präst ska kunna ett av de s.k. grundspråken - hebreiska och grekiska.)
För att kunna göra det krävs det dock latin, som de flesta av oss inte kan idag, och nästan helt säkert inte tillräckligt för att sätta in oss i komplicerade teologiska tankegångar...
Jag får väl hoppas på att den där kursen i latin för teologer som rektor magnificus pratade lite om blir till nått...

En annan bra sak vore om Kyrkomötet faktiskt vågade ha lite råg i ryggen och beställde en nyöversättning av bekännelseskrifterna. Det fanns faktiskt en motion om det för ett par år sedan, men den röstades ner med motiveringen att det var upp till förlaget (som är ägt till stora delar av Svenska kyrkan) om man skulle göra något sådan. (Nämnde jag att nuvarande översättning är från mellan 1944 och 1957?)
Kanske man kan övertala någon ur horden av duktiga latinister att ta på sig detta som ett hobbyprojekt?

Och med dessa tankar lämnar jag er, tillbaka i den förtjusande Latindoktorandens händer.

Med orden från den, numera, extraordinära latinska riten, i den romersk katolska kyrkan:
V. Ite missa est!
R. Deo gratias!

Eller, nämre Svenska kyrkan, orden från den Milanesiska riten:
V. Procedamus in pace
R. In nomine Christi

Gloria et Laudamus

Bläddrar man i Svenska kyrkans ordning för högmässa hittar man latinet första gången i rubriken Lovsången (Gloria och Laudamus). Som latinet avslöjar är det alltså två moment som på svenska har slagits ihop till ett.

Det första momentet Gloria är helt enkelt änglahälsningen till herdarna på ängen vid Jesu födelse, ur Luk 2:14: “Gloria in altissimis Deo,et super terram pax in hominibus bonae voluntatis”, eller som det heter på svenska: "Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar". Alltså inte en helt ordagrann översättning från latinet (vilket inte heller är att vänta då ursprungstexten ju är grekiska...).

Den andra delen, själva lovsången, Laudamus har genomgått flera skepnader, åtminstone i Svenska kyrkan. I det liturgiska restaureringsarbete som har pågått sedan 1800-talet slut har man emellertid i många fall gått tillbaka till äldre ordalydelser. I Laudamus fall innebär detta idag att åtminstone en av texterna är lätt igenkännbar även i andra kristna liturgier, inom västkyrkans område. 697:4 är dessutom hämtad från Missa de Angelis, 1400/1500-talet.

En av reformationens viktigaste principer var dock att gudstjänsten skulle kunna förstås av folket, vilket ledde till att folkspråket kom att användas i gudstjänsten istället för det fram tills dess använda latinet. Det borde dock vara möjligt att åtminstone på ett par ställen i Sverige fira en högmässa enligt Svenska kyrkans ordning på latin, med hänvisning till att latinet faktiskt är ett universitetsspråk... Åtminstone försöker Lund fortfarande hävda det, då den viktigaste ceremonin (doktorspromoveringen) fortfarande sker på latin, och inte som i Uppsala där promotor får välja mellan svenska eller latin. Man kan dessutom hävda att det är en gudstjänst i Svenska kyrkans regi, då HH Biskopen av Lund offentligt leder församlingen i bön, Pater Noster, efter att hon har läst ur Psaltaren.

Mer om detta när jag hinner...

Salve Regina

Visst har jag utlovat lite tankar om latinet i dagens svenska kyrka?

Ikväll har jag i alla fall firat ett trevligt completorium, efter ett intressant föredrag på ämnet "levande medeltid", i Dalby kyrka, med doc. Stephan Borgehammar. Jag misstänker att jag drog ner medelåldern ganska betydligt...

Hursomhelst avslutades completoriet med ett par Mariaantifoner på latin. Dessutom med ett mycket trevligare uttal än det man hittar på den här sidan. Latin med amerikanskt uttal låter så konstigt...

Bibliorum Sacrorum

Vad gör man om man upptäcker att man plötsligt behöver ett bibelcitat, exempelvis till ett gratulationskort? Och dessutom vill ha det på latin, bara för att det är roligt?

Då kan man med fördel först hitta stället man vill ha, senaste officiella bibelöversättningen till svenska finns naturligtvis på Internet.

Därefter springer man till sin Nova Vulgata - Bibliorum Sacrorum Editio och slår upp stycket där. Hur enkelt som helst... För visst är det underbart att vi så sent som 1979 fick en ny översättning till latin, så man slipper sitta och traggla sig igenom Koinégrekiskan...

Dominus vobiscum

Dominus vobiscum!

Finns det något annat sätt för en teolog att hälsa på denna lärda läsarskara? Visserligen är jag medveten om att hälsningen egentligen är förbehållen den prästvigda skaran, men jag gör ett litet undantag. (Pax vobiscum är som bekant förbehållet biskoparna.)

Vem är jag då, och varför skriver jag här på en latinblogg?

Jag är Prästkandidaten, läser teologi, och uppfyller det mer eller mindre uttalade kravet på gästbloggare här hos Latindoktoranden, jag är nämligen bosatt i Lund, och därmed (nåja, det är nästan så för alla i Lund känns det ibland som) studerar jag vid Akademin, vid den kanske minsta fakulteten, åtminstone är det den minsta fakulteten av de fyra klassiska fakulteterna.
Jag kan väl i bästa fall betecknas som intresserad av latinet, och dess betydelse framförallt i Västrom och Västkyrkan. I Östrom och Östkyrkan är det ju grekiskan som gäller.

Under den kommande veckan tänkte jag försöka ge lite inblickar i det kyrkliga bruket av latin. Ett bruk som är långtifrån dött! En snabb titt i Svenska kyrkans mässordning bekräftar detta uttalande, där vimlar det av ord som Gloria, Laudamus, Collecta, Epistel, Gradualpsalm (från graduale), Credo, Offertorium, Sursum corda, och många andra begrepp som vi har kvar sedan medeltidens mässordningar.

Allt detta och mycket mer hoppas jag få tillfälle att dela med mig av...

Deo adiuvante

Jag ska bort nu i circa en vecka, och har som vanligt en gästbloggare på lut, och denna gång utlyser vi ett kyrkligt tema över bloggen genom att bjuda in Prästkandidaten att härja fritt här i ngra dagar.

Godspeed!

Candor solis

Frågelådan formligen bågnar av de mail som strömmat in på senare tid, men då det som alltid är mycket på gång, betar jag av ngra nu och resten frå vänta ett slag (ryktet säger att vid UU har man tagit tag i det där med att svar på allmänhetens tatueringsfrågor, och det ska t.o.m finna sen särskild mailadress för detta, hittar den inte riktigt just nu, men det kan säkert vara ett bra alternativ)

Den första frågan, som fått ligga och skräpa sedan mitten av september lyder sålunda:

Jag söker efter en översättning av frasen "Skyll på stjärnorna" Hur skulle man skriva det på Latin?

Skyll på är inte helt lätt översatt, mina lexika har en mängd fraster att föreslå; culpam conferre, transferre, derivare, conjicere in alqm, culpam tribuere, attribuere, assignare alicui, vilket allipop just är att skylla på någon/skjuta över skulden på någon. men att snarare beskylla någon för något, anklaga, så passar fraser av typen arguere, insimulare, accusare alqm alicuius rei (notera den fina genitivus forensis). Då både Vilborg och Cavallin erbjuder varianter på frasen att skylla sig själv (temet ipsum/ipsam accuses, semet ipsum accuset), så man kanske ska hålla sig till accusere, det är dessutom kort då denna fras eventuellt ska bli en tatuering.
även översättningen av stjärnor kan vara lite knepig. Astrum, som ni alla känner till genom frasen per aspera ad astra, är stjärna och himlakropp, samt även den konstellation man är född under, vilket kanske kan vara passande.
Stella är rätt och slätt stjärna, och då även solen (samt även då jag slänger en blick i ordboken 'vacker flicka', vilket kan ge frasen en skojig bibetydelse). Sidus (sidera i plural) betyder stjärnbild och konstellation, men har en ngt starkare bibetydelse än de övriga av väderstreck, trakt, väder, hetta och himmel.
Jag skulle sålunda föreslå något i stil med accusate astra, då alliteration är väldigt romerskt, och är en imperativ i plural ('skyll på stjärnorna, hörrni', i singular, om man föredrar 'skyll by stjärnrorna hörru' blir det accusa). Eller kanske en passiv konjuntiv, 'må stjärnorna beskyllas', skulle bli astra accusentur.

Därefter förljer vi upp med ytterligare en tatueringsfråga:

Jag tycker att latin är ett väldigt vackert språk och har funderat på att skaffa en tatuering på latin. Jag skulle vara väldigt tacksam om du kunde hjälpa mig att översätta frasen "glöm inte vem du är". Jag har försökt med allt möjligt men språket är så komplext och jag vill inte få det helt fel.

Här har vi någon som börjar klokt med lite smicker om det aktuella språket och verkligen bekymrar sig om att få det rätt. Sådant gillar vi!
Detta är en smula knepigt då imperativ (alltså uppmaningar såsom 'Glöm') inte negeras i det klassiska latinet (det händer visserligen, t.o.m hos Vergilius, 7.202). Hur gjorde då romarna, undrar den hänförda publiken, ty även de måste ah haft behov av s.k negativa uppmaningar, och väntar ivrigt på den kanin jag ska dra upp ur hatten. I ett myller av röda silkesjalar presenterar jag sålunda såväl den prohibitiva konjunktiven som noli/nolite med infinitiv! Noli är bekant för alla er vulgata-freaks därute; Noli me tangere, det känns väl igen.
Det enklaste här vore väl förstås att istället omformulera det hela och sålunda säga 'kom ihåg vem du är', men det har inte exakt samma lydelse, och vi är vääldigt pietetsfulla mot sådant här på latinbloggen. Oblivisci är väl det vanligaste uttrycket för 'att glömma', och styr generellt sett genitiv (även accusativ), eller som det blir här, en indirekt fråga. Noli oblivisci quis tu sis, ser inte alls bra ut, och den prohibitiva konjunktiven erbjuder två alternativ, antingen i presens, då en uttrycker i generellt förbud Ne obliviscare quis tu sis (dvs man ska inte glömma vem du är) men i perfekt är det ett spcifikt förbud, 'du ska inte...'; Ne oblitus sis quis tu sis (är lite osäker på sis här, med tempusföljder och sådant, men det brinner i knutarna och hinner inte kolla,någon som vet?). Komplicerat alltså, den enklare varianten, 'minns vem du är', översätts Memento quem te esse, och annars finns den gamla klassikern Nosce te ipsum, 'Känn dig själv'.
Ska påpekas att det utgåtts i detta svar att taueringen ska vara på en karl, då korrespondenten var av manligt kön, om den ska sättas på en dam, måste kanske vissa justeringar göras.

Slutligen, lite härligt göteborgsk stämning (love this city!):

Jag såg på din blogg att du hjälpte en person med att översätta en text till latin.Nu vet jag inte om det är det du gör eller om du bara gjorde det denna gång, men skulle du vilja så har jag en text jag vill ha med rätt grammatik på latin. Följande texten vill jag ha översatt; "Den blåvita ängeln finns i mitt hjärta" (eller/och) "Ängeln finns i mitt hjärta."

När jag skrev tillbaka och sade att det kunde jag göra i mån av tid, samt varnade att det är tätt med GAISare på inst:en här, och en fråga om han var IFKare fick jag följande svar:

Självklart är jag IFKare, finns det något annat att välja på?
Ge GAISarna ett "tyvärr" efter derbyförlusten igår då. Hehe.

Det är faktiskt nästan charmigt.
Nåväl, begreppet ängel har diskuterats tidigare här på bloggen, och man enades väl om att angelus fungerar bra. Likaså 'i mitt hjärta' har diskuterats, och löstes med in corde meo, eller in pectore meo. Det svåra här är 'blåvita', då romarna varken hade konsum eller särskilt stringenta ord för färger. Vitt är inte svårt, albus (som dock kan ha en dragning åt grått) samt candidus (drar åt glänsande och fläckfri) och blått kan översättas som caeruleus, ett poetiskt ord, som snarare är himmelsfärgad och sålunda även kan dra åt det riktigt mörka och t.o.m svartaktig. Om ögon kan man säga caesius (kan även dock vara gröna dito) och så finns även lividus, som egenligen är 'blyfärgad', samt drar åt avundsjuka. 'Ängel i mitt hjärta' är sålunda mycket enkelt; Angelus in corde meo, (verbet är överflödigt, men om man verkligen vill sak det vara est), men att få in det blåvita är svårt. En slags mycket poetisk och blott of the top of my head skulle vara kanske; angelus caeli candorisque in corde meo, alltså himmelens (det blåa) och strålglansens (det vitas) ängel. Annars kunde man nog säga Angelus colore caeruleo candidoque...; En ängel med vit och blå färg...

Nu vägrar datorn kursivera, ett tydligt tecken på att det är dags att sluta.

Feliciter

Igår muntade jag för första gången en student, vilket var en speciell upplevelse.
Jag har tidigare satt ihop tentor och förhör (och during my illfated gymasielärartid konstruerade jag prov en masse), men detta med att hålla i en muntlig tentamen är något speciellt, då jag själv suttit och våndats ett otal gånger i den andra stolen. (For the non-initates, man tenterar av arkaiska skäl och traditioner (samt för p.g.a det ringa antalet studenter och för att det är en väldigt noggran examinationsform) oftast kurser i klassiska språk muntligen, man sitter och myser med examinatorn i någon timme eller så (beroende på kursens omfattning) och översätter och kommenterar de textavsnitt som ens plågoande valt ut, samt svarar på ngra realia frågor. Detta har dock ändrats en del på senare år sägs det mig, det är nu mer skriftligt.)

Jag har aldrig riktigt varit i mitt esse på muntor, jag blir generellt sett mycket nervös, då man liksom är expected to perform, I do sparkle more brightly i en skriven tentamen, men då jag valt detta fält, har man lärt sig att hantera det, och jag var faktiskt helt enkelt otrolig i muntandet av min sista textkurs if I may say so.

Det har dock inte alltid varit så, jag minns en Vergilius-munta då jag plötsligt inte kunde komma ihåg hexametern, en total blackout, samt det mest famösa då, vid en 10 poängs prosatenta, den gode examinatorn insåg vid start att jag var svimfärdig av anspänning och läste Kingsley Amis Lucky Jim högt för mig i runt 20 minuter (protagonisten tänker vid ett tillfälle på Cicero, och sålunda kunde det sägas vara relevant), tills jag återfick mitt eqvilibrium och kunde med darrande händer ta mig igenom det hela. Nervositeten är oftast betydligt värre än själva tentamen. (Lovisa skrev ngt om det vill jag minnas, att det handlar om sinnestillståndet, att psyka sig själv till rätt attityd.)

Nåväl, studenten bar kanske på en smula nervositet, men var otroligt väl förberedd och översatte galant, fastnade på ett eller två ord, och jag lirkade fint och pedagogiskt ur henne rätt ord ("Fateri, det hittar du i ordboken som fateor, fessus, och är mer bekant för oss då då det har prefixet con-, confiteor, confes..."- "Bekänna!" avbryter studenten), och vi hade faktiskt ganska trevligt. Hade tagit hit Money helt i onödan.

gaudium redux

Kommittén Latina Perpetua arrangerar den 25 oktober landets första Latinfestival i Lund!

Festivalen hålls för att visa att intresset för latinet är alltjämt mycket stort i landet och engagerar såväl gammal som ung. Den kan även ses som ett firande av den donation som nyligen offentliggjordes.
Festivalen vill även visa att latinet är oumbärligt vid ett universitet och att dess fortlevnad är av intresse för alla. Latinfestivalen kommer förhoppningsvis att vara ett återkommande arrangemang, och då gärna även på andra orter.

Festivalen kommer att hållas i L201 i Lingvisthuset,
Lund den 25 oktober mellan 9.30-17.

Den kommer att utgöras av diverse framträdanden i form av bland annat föreläsningar, diskussioner, recitationer och kåseranden. Föreläsningarna kommer att hållas av såväl namnkunniga forskare som ivriga studenter, och kommer tydligt att illustrera latinets bredd och tidsmässiga spridning, samt att vara särdeles underhållande. (Programmet offentliggörs inom kort på http://latinaperpetua.blogspot.com.)

Vi har strax fyllt vårt föreläsningsschema, men om just du känner att din föreläsning skulle vara oumbärlig för festivalen hör av dig snarast! (Absolut sista dag är 10 oktober)

Vi söker fortfarande böcker att lotta ut till festivalbesökarna, och vi söker fortfarande uppmärksamhet, så sprid gärna detta vidare, eller kontakta just latinaperpetua@gmail.com.

Latinfestivalen kommer att avslutas med en sittning till ett ännu icke fastställt pris, med tillhörande festligheter, och man anmäler sig senast den 12 oktober på latinaperpetua@gmail.com.

Kommittén Latina Perpetua är en politiskt och religiöst obunden grupp som vill verka för att främja latinets fortlevnad i Sverige samt hävda humaniorans betydelse och relevans, och samtidigt ha roligt, ty det är kul med döda språk. Den är dessutom helt ideell, så ingen ersättning för föredragen kommer att kunna ges.

nugae

- Skrivbordet, se ovan, måste städas nu! Katastroflarm utlyst.

- Laokoon är väl ungefär så klassiskt de kan bli, i synnerhet då en föreläsning som hölls vid mottagande av Sture Linnér-priset ligger till grund för artikeln:

"Gruppen avbildar en legend från berättelserna om trojanska kriget: Apollonprästen Laokoon varnade trojanerna för att ta emot trähästen, men bestraffades av Minerva, eller av Apollon, för kränkning eller hädelse; det framställs litet olika hos olika historieberättare. Laokoon tvingas i varje fall bevittna hur två ormar angriper hans båda söner. Han försöker rädda dem men till priset av sitt liv. Skulpturen avbildar slutfasen i dramat, de tres plågsamma dödskamp."

- Tänk vad underbart att man faktiskt vågar ta upp detta!

- Ny översättning av Boccaccio kom i dagarna.

- Har suttit i möte och granskat studieplaner för forskarutbildning större delen av dagen, de flesta följer mallen, och sålunda gläds men inte blott av variationen, men förstås även av budskapet (om än ngt kategoriskt) som hittades i texten under rubriken Ämnesspecifika mål för ett visst humanistiskt ämne (man har starka misstankar om att det är quidam professor som ligger bakom formuleringen, och min redan tonårsartade crush på den karln fördjupades ytterligare):

"Utbildningen på forskarnivå....innebär...att doktoranden ska älska sanningen, vörda lärdomen, hata filistrarna samt städse beflita sig om vetenskapens majestät."

- På tal om crushes, så finner man en utmärkt recension skriven av en av mina mest långvariga sådana här. Lysande.

de Pharis

Efter att under början av veckan plågat omvärlden med min haltande franska och genomlidit allt det som sig bör med framstående franska gäster (Sjömagasinet, båtfärd, enorma mängder rödvin, avundsjuk beundran för damens skor, champagne, guidning runt Gbg, rådjusmedaljonger, diskussioner om salladen ska serveras efter eller före maten (det alternerades), mer rödvin, upptäckten att the distinguished visiting scholar bar kniv, då han hjälpte mig snitta en BiB vid slutet av postseminariet), kastade jag mig på tåget, in my madcap whirl of a life, till min blivande hemstad för att återigen gå på seminarium och dess naturliga följeslagare, post-seminariet. (Bl.a en tiramisu stor nog att dränka en 3-åring i)

Under post-sem (där jag höll mig till vitt vin) fick jag för första gången höra om samt se den fantastiskt fina nyutgåvan av sjuttonhundratals avhandlingen de Pharis, publicerad av Svenska Fyrsällskapet 2005. Det är alltså ett nytryck med originaltexten återgiven i faksimil av Dissertatio gradualis de pharis som utkom i Uppsala 1722. Parallelltext på svenska och latin!

Den är översatt och kommenterad och verkar tyvärr inte finnas i sedvanliga boklådor, men kan dock beställas från just Svenska Fyrsällskapets hemsida för blott 200 pix, där ni även kan se en bild på detta praktverk. (Gå in på hemsidan, klicka på Annonser, och rulla ner ett litet stycke.)
Vacker, taktil, en prydnad för varje hem, och perfekt gåva till seglande släktingar.

Gratias ago

Latinbloggen tackar härmed Annika Prytz Åberg för hennes gästspel och påminner om att hennes bok Lazio kan köpas direkt från henne. (Hennes andra bok, Neapel och Campania. Historia, människor och kultur i Vesuvius skugga, finner ni dock i välsorterade boklådor, såväl reella som virtuella.)

Påminner även om hennes närvaro på bokmässan (kl 17.00 på torsdag den 27 september och 12.00 på lördag den 29 september i Carlssons bokförlags monter).

Vad det gäller Bokmässan (själv lämnar jag lustigt nog staden), så kommer Adrian Goldsworthy dit (ni minns, han som nyligen kom med en Caesar-biografi), men om man vill se honom i en litet mer exklusiv miljö, så föreläser han kl. 16 i sal 307, här på "Arkeologen"/"Gamla Hovrätten" (Olof Wijiksg 6), fredagen den 28 september.

Mina Böcker II.4

I denna trakt ligger också sjön Averno, som antikens folk ansåg vara nergången till Hades. Och Sibyllans grotta i Cumae. Här utvecklade man metoden för fiskodling och förebådade Panteon, genom att konstruera badhus som hade kupoltak med ljusinsläpp. Och här gjorde man affärer och roade sig kungligt; Seneca tyckte att det gick till överdrift.

Det var från Misenumklippan som Plinius den äldre år 79 e Kr fick syn på Vesuvius förstörelsebringade rökpelare.

Vid Vesuvius fot ligger nu resterna av Pompeji och det något mindre kända Herculaneum. I Oplonti finns utgrävningar från en stor romersk lantvilla, tillhörande Neros fru Poppea Sabina eller någon annan i hennes släkt.

Etthunrafemton sidor i min bok handlar om öarna Capri, Ischia och Procida. Vidare om den sagolika Amalfi-kusten, om templen i Paestum och om nationalparken Parco Nazionale del Cilento e Valle di Diano.

Läs också om klassiska turistorter, varma källor och om mozzarellabufflar! Om grottor, sirener som kastar sig från klippor, om Ancel Keys som upptäcker Medelhavsmaten, om Ernest Hemingway på research, de romerska soldaternas favoritkorv lucanica, om kloster, om nöden som orsakade utvandringen till Amerika. Och om helgonet Padre Pio som sa:

– Den som har tid inväntar inte tid: skjut inte upp till i morgon det du kan göra idag. Vem säger att vi lever i morgon… Vi samlar skatter: bara det flyende ögonblicket är i vår ägo.

Mina Böcker II.3

I Neapel finner många du spår av antiken. (Tänk bara på Museo archeologico, ett av världens förnämsta museer.) I stans antika centrum finns tre utgrävningar att besöka. Den grekiska muren ligger blottlagd på Piazza Bellini. Castel dell´Ovo är byggt på ruinerna av Lucullus villa och under staden finns de antika akvedukterna tillgängliga för turister som vill gå en guidad tur.

I Neapolis uppträdde Nero på stora teatern. Vergilius skrev två av sina verk här. Han begravdes på egen begäran i staden. I Parco Tomba di Virgilio finns en kvadratisk gravbyggnad med plats för urnor. Gammal tradition säger att det är Vergilius gravplats. En inskription från 1400-talet säger på latin: ”Stanna till resenär och läs dessa få ord; detta är Vergilius grav”. Men det verkar litet skumt att romarnas nationalskald nummer ett skulle ligga begravd i ett vanligt columbarium. (För övrigt fick Vergilius under medeltiden ryktet om sig att ha varit en trollkarl. Det kan du läsa mer om i min bok.)

Området Campi Flegei, de vulkaniska fälten väster om Neapel, formligen luktar antikt. Här låg Puteoli som blev romarnas stora handelshamn – då handeln med vete över Medelhavet kommit i gång och hamnen i Ostia hade slammat igen. Och Misenum, romerska imperiets mäktigaste flottbas. Och Baiae – romarnas mest besökta semesterort.

Alla personer av vikt hade en mondän maritim villa där, byggt i terrasser efter mos baianum. ”Nullus in orbe sinus Bais praelucent amoenis”, skrev Horatius. (Det bet emellertid inte på Augustus och Tiberius som föredrog Capri.)

Det var i Baiae som Nero tog livet av sin mor Agrippina och Hadrianius dog av vattusot.

Även Tiberius slutade sina dagar i Baiae under en hemresa till Capri.

Mina Böcker II.2

– Neapel är en speciell stad – antingen älskar man den eller också hatar man den, sa italienska ambassadören i Stockholm, Francesco Caruso, när jag samspråkade med honom. (Han är för övrigt släkt med den legendariske tenoren Enrico Caruso.)

Kanske är det så. Och det lustiga är att man aldrig på förhand kan veta vem som kommer att tycka om staden. Värsta bohemen kan tycka att den är förfärlig och jag har träffat på personer som är superkontrollerade och genomorganiserade som faller i farstun direkt.

Den kollektiva livshållningen i Neapel går under begreppet la Napoletanità. Det är ett sätt att möta livet som kan tyckas naivt och sorglöst. Men egentligen är det precis tvärt om. Man är medveten om – att livet kan ställa till förtret och att sorger kan lura bakom hörnet. Därför är det klokast att passar på att njuta när allt verkar lugnt. Livet är hårt, ´a vita è nu ´muzzeche, och kort som en vindpust, na ´siusciata ´e viento. Varför inte vara glad när man kan?

Jag ägnar ett kapitel i min bok åt la Napoletanità. Där får du också veta mer om det bagage av fantasi – ett folkligt arv av berättelser, anekdoter, sagor, fabler, myter, legender, talesätt och ordspråk – som varje napolitanare anses bära på. Jag berättar också om Neapels gamla teatertraditioner och om hur italiensk film ofta dominerats av människor från Neapel. Megastjärnan Sophia Loren med sitt svallande temperament är kanske det mest kända exemplet. Men det finns en annan sida av myntet – en finstämd uppriktighet – som skådespelaren och regissören Massimo Troisi förkroppsligade. Internationellt känd blev han för sin roll som brevbäraren i Il Postino.

I boken kan du läsa om den napolitanska sångskatten och om operahuset San Carlo, en tid det ledande i Europa. Om mat, om historia, kulturhistoria, om arkitektur och om människor som lever kvar i det kollektiva minnet.

Neapel var från början en grekisk stad och grekernas språk och livsstil levde kvar mycket länge. Dels för att romarna hade Grekland som förebild och tog efter i stället för att försöka påverka, dels för att Neapel efter romarrikets sammanbrott länge kom att lyda under bysantinerna.

Sen kom araber, normander, tyska hohenstaufare, franskättade Anjou-kungar, aragoner och borboner från Spanien, och Napoleons franska satellitfurstar. Slutligen enades Italien med Savoyens kungar som styrande. Efter andra världskriget blev Italien en republik. Beslutet togs i en folkomröstning, men Neapels innevånare som alltid varit trogen kungamakten röstade för monarki.

Efter andra världskriget kollapsade infrastrukturen totalt i Neapel och samvetslösa entreprenörer investerade i byggnadsbranschen vilket ledde till ”il Cemento selvaggio – Den vilda cementen”. Stans omgivningar får i alla fall mig att tänka på Beirut eller Sydamerika.

Mina Böcker II.1

Vid slutet av mitt researcharbete för Lazio-boken kom jag i samspråk med en munk och en äldre korpulent kortväxt herre. Jag berättade om mitt projekt att försöka skriva en bok om Lazio. Munken välsignade projektet och den äldre herren önskade mig lycka till med orden:

– In bocca al lupo! Han såg imponerad ut, men verkade på samma gång väldigt bekymrad och fortsatte:

– Men hur har Ni kommit på den idén, Signora? Det är ju näst intill ogörligt för en vanlig dödlig! Det är för mycket, det är omöjligt! Det är ogreppbart! För den som känner Lazio känner människans historia, hennes ambitioner, vår civilisation, ja, livet självt! Conoscere Lazio vuol dire conoscere la civiltà umana!

Jag kunde inte låta bli att vända på huvudet när jag gick därifrån och möttes då av den lille mannens blick. Hans missmod hade förbytts i ett enda stort leende. Han höjde sin högra hand, gjorde ett stolt V-tecken och med kraftfull stämma vrålade han:

– VIVA NAPOLI!!!

Jag tog det som ett tecken och beslöt mig skriva om Neapel och Campania nästa gång.

Nu blev det inte riktigt så. Boken fick namnet ”Neapel och Campania. Historia, människor och kultur i Vesuvius skugga”. Men boktiteln är faktiskt litet missvisande, för boken handlar om Neapel och två av landskapets Campanias fem provinser: Provincia di Napoli och Provincia di Salerno.

Dels blev materialet för stort och dels kändes en av de andra provinserna för ”camorrig”, nämligen Provincia di Caserta. (Jag kunde dock inte låta bli att nämna Neapel- borbonernas svar på Versaille, Reggia di Caserta. Och amfiteatern i det antika Capua, där Spartacus höll till – men det var allt.)

På tal om camorran så handlar inte min bok om den. Den handlar om vad människor i över 2 500 år haft för sig i denna landsdel, där vissa skeenden tyvärr lett till att camorran har växt fram och nu finns närvarande som en hämmande varböld, som en cancer. Det finns ingenting tjusigt med camorran. Ingen gangsterromantik i Al Pacinos anda biter på mig. Camorran är djup tragisk. De flesta människor i Campania är helt vanliga ärliga människor och känner ingen camorrista. Men camorran lägger naturligtvis en hämsko över utvecklingen.

Vill du veta mer om camorran så köp Roberto Savianos bok ”Gomorra”, som kommer på svenska i höst.

Mina Böcker I.3

Förresten kommer jag tänka på en sak till när jag ser murarna av gravruinen i Formia. Vill du studera romersk murningsteknik så åk till Ferento nära Viterbo! Där kan du fördjupa dig i opus incertum, opus reticulatum och opus latericium på riktigt nära håll.

I Ciociaria finns verkligt gamla arkaiska murar byggda av stora råa stenblock och hopfogade utan murbruk, så kallade cyklopmurar. Bland annat orterna Arpino, Atina, Sora och Ferintino har stadsmurar som visar prov på denna teknik.

Enligt myten var det ju till dessa trakter Kronos flydde efter att ha blivit bortmanipulerad av sin far Zeus. Hans namnbyte till Saturnus medförde tydligen också en personlighetsförvandling. Saturnus, såningsmannen och utsädes gud, grundade enligt myten flera av städerna i Ciociaria, undervisade om åkerbruk och trädgårdsskötsel, fruktträdens förädlande och planterandet av vinrankan.

Mina Böcker I.2

Uråldriga mytiska platser som förknippas med Odysseus och Aeneas kan du söka upp. Som Monte Circeo, Kirkes berg, och Lavinium, (Pratica di Mare) där man grävt fram en gammal kultplats: Aeneas Heroon.

I det vulkaniska området söder om Rom, Latium vetus, själva embryot till Romarriket, kan du från nuvarande Rocca di Papa (Cabum) vandra på Via Sacras basaltbeläggningen. Samma led använde latinerna under Feriae Latinae, var gång de offrade en vit tjur till Iuppiter Latiaris.

Inte så långt därifrån, vid Nemi-sjön, låg Dianas heliga lund, Nemus Dianae, där gudinnans egen präst, Rex nemorensis, ständigt vaktade över den gyllene grenen och sitt eget liv.

Du kan också om du vill följa romarnas konsulärvägar – vissa sträckor fungerar som bilvägar, andra kan du gå till fots. Vid Nepi kan du följa en sträcka av Via Amerina.

Akvedukterna på Romerska campagnan, Hadrianus villa utanför Tibur och Tusculums ruiner är kända turistmål, men Lucus feronia och Praeneste med Fortuna Primigenia-templet är det kanske inte lika vanligt att söka upp.

Varför inte också ta dig upp på Horatius favoritberg Monte Soratte (Soracte) eller besöka hans villa i Sabinerbergen? Där råder ett sällsamt lugn.

En annan välbevarad ruin är Neros villa i Anzio. Det var här man på 1500-talet fann skulpturen Apollon från Belvedere. Neros villa i Sublacum verkar av ruinerna att döma ha varit jättestor. Där höll kejsaren på att mista livet en gång vid ett blixtnedslag, vilket föranledde honom att överge stället för gott.

I La Ciociaria, ett bergsområde sydost om Rom som länge ansetts ”bonnigt”, föddes Cicero. En kyrka, San Domenico, mellan orterna Isola di Liri och Sora, är byggd ovanpå en romersk villaruin. Det kan mycket väl vara rester från huset där Cicero föddes. (Två mer sentida italienska kändisar såg också dagens ljus i samma trakt; i Isola di Liri föddes Marcello Mastroianni och i Sora Vittori de Sica.).

Ett tornliknade gravmonument utanför Formia kallas allmänt ”Ciceros grav”. Men det är inte helt fastställt om ruinen förtjänar namnet. I ett monument strax intill vilar Ciceros dotter Tullia, i alla fall enligt den lokala turistbyrån.

”Latium och Rom – i västerländsk historia det minnesrikaste stycke mark som jorden har”, påstår skriftställaren Carl Fries. Och jag håller med.

Detta var som sagt bara ett axplock från antiken. Men i min bok skriver jag naturligtvis också om andra epoker. Boken är slut på förlaget, men jag har själv några ex kvar att sälja, om någon skulle vara intresserad.

Mina Böcker I.1

Turistguide, turisthandbok, reseskildring och kulturguide, inte vet jag, finns det ännu fler namn för den genre, vars målgrupp är resenärer som söker information inför en resa?

Själv bestämde jag mig i 50-årsåldren att börja skriva böcker om ”mitt andra hemland” Italien. Eftersom jag själv är mycket intresserad av att reda ut hur saker hänger ihop och hur det blivit som det blivit, kom min tilltänkta målgrupp att bli läsare som är intresserade av historia, arkitektur, kultur, traditioner och folklore. Mer praktisk information, som till exempel hotell och öppettider, har jag inte brytt mig så mycket om (sånt finns ju att hämta på nätet). Kanske kan man beteckna mitt koncept som en mix av kulturguide och reseskildring.

Två böcker har det blivit: en om Lazio och en om Campania. Om man vill dra paralleller till antikens Italia augustea (vilket i detta fall jag tror är passade med tanke på er läsare) motsvarar de båda nutida landskapen i stort sett – Regio I Latium och Campania. Men riktigt så enkelt är det inte, för vissa delar av Regio III Lucania et Bruttii, Regio IV Samnium och Regio VII Etruria ingår också i området.

Min första bok heter Lazio – landet närmast Rom. Boken handlar om Lazio förutom Rom. ”Rom utanför portarna” är ett begrepp som används i Italien. ”C´è un´altra Roma intorno a Roma – Det finns ett annat Rom runt om Rom” är ett annat talesätt.

Jag kan ju av utrymmesskäl bara snudda vid allt jag skrivit om i min bok. Det får bli litet om antiken, för Lazio är sannerligen klassisk mark. Men även det blir i mesta laget, så jag väljer ut några axplock från den tiden, för här finns det minst lika mycket att se och uppleva som inne i själva Rom. Här är några tips jag ger i boken:

Norr om Rom, i Tuscia, det forna Etrurien, kan du besöka ruinerna från flera etruskiska stadsstater: Veii, Caere, Tarquinii, Vulci och Volsinii. I Tarquinia finns ett förnämligt etruskmuseum och ett gravfält med välbevarade målningar. I Cerveteri berömda ”husgravar” tumuli. Museo Archeologico Nazionale i Viterbo är klart värt ett besök.

Antikens Ager faliscus låg vid det lilla vattendraget Treja. I den skyddade dalen med små stadscentrum som Narce och Falerii levde faliskerna, vars kultur mejades ner på bara sex dagar av romerska soldater 241 f Kr. Frivilliga har röjt faliskernas gamla kommunikationsled Via Narcense. Till fots kan du följa den ensliga stigen. Besök också Civita Castellana (forna Falerii) och Museo Archeologico dell´Agro Falisco, som har en stor samling.