Igår afton, alltjämt jetlaggad till total overklighet, med ständigt lock i öronen och onaturlig stelhet i lederna, passade jag på att bevista Uppsalas högre seminarium i latin, dels bara för att, dels för att det verkligen var ett ämne som intresserade mig.
Det första som hände när jag kom till institutionen, en aning tidigt, var att jag blev insläpad i ett rum av tre doktorander och pumpad på det senaste om diverse konflikter och intriger, samt att jag uppdaterades om detsamma av dem. Doktorander, förstår ni, iuvenes, gör faktiskt ingenting annat än att skvallra. (Eventuellt dricker de även kaffe.) Det är på intet sätt en frivol sysselsättning ska ni dock förstå, utan det innebär snarare att man håller sig à jour med sin branch, samt en drivande forskarlängtan att eliminera alla oförutsedda och okända variabler, vilket man i sanning gör om man vet vad X sade om Y till Z. Att leta "the big picture", att klargöra händelseförlopp, att gå till såväl originalkällor som sekundära, och därav bilda sig ett helhetsperspektiv, en åsikt och en teori, det är väl därför vi är i forskarskolan?
Nåväl, seminariet denna gång rörde Sylvester Johannis Phrygius och hans lilla samling av gnomiska distika, kallad Centuria Prima av den långe doktoranden som avhandlar ämnet.(Den fullständiga är annars, för er som inte kan leva utan vetskapen, Distichorum ad pietatem & bonos mores paræneticorum centuria prima)
Det kan sägas vara en samling uppbyggliga och sedelärande små verser, tryckta 1602, kanske tänkta att nyttjas som lärobok och moralisk instruktion åt ynglingar, vilket det faktum att den är dedicerad till Per Nilsson Natt och Dag, som vid publiceringen alltjämt av en junker.
På seminariet presenterades dock, förutom en översättning av de 70 första dikterna, en tes att denna bok från början var tänkt att dediceras till hertig Johan av Östergötland (och vet du inte vem det är får du anse dig okunnig i svensk historia), Johan III:s son i äktenskapet med Gunilla Bielke.
Phrygius höll nämligen heljärtat på den sidan av Vasaätten, han hade skrivit åtskilliga hyllningar till kung Johan och rent dynastiskt var väl hertig Johan närmast tronen sedan Sigismund avpolleterats (Yay Uppsalamöte!). En dedicerad bok (med publiceringsbidrag från föremålet för dedikationen) kunde leda till goda ting, såsom kanske en informatorspost hos den blivande regenten eller andra hedrande uppdrag.
Phrygius insåg kanske att det inte skulle bli så, då den unge Johan blivit hyggligt undanmanövrerad av sin farbror, hertig Karl (sedemera Karl IX), utgav han sentomsider verket med en annan pojk i dedikationen.
(En utvikning; tanken på hertig Johans svagsinthet är ruskigt skojig, och allt blir desto mera komiskt av att han giftes bort med Karls dotter, den depressiva Maria Elisabeth, och man kan verkligen tydligt föreställa sig hur de sitter i något kallt och dragigt slott och deppar tillsammans. Han är för övrigt mest känd för att han byggde upp den hemska staden Norrköping, en sak som kunde väl fått vara ogjord.)
För att ni, carissimi cuniculi, ska förstå vilka slags dygder Phrygius försöker inskärpa genom sina verser ska jag ge några exempel (Disclamer: Transkriberingen är PS, doktoranden som jobbar med projektet, och jag har även stött mig på hans engelska översättning för den följande svenska, sålunda tillkommer all ära honom, och all skam mig. Numreringen är dock Phrygius egen):
6. Coniugium libidinibus medetur.
I. Cor. 7. propter fornicationem2 unusquisque, etc
Est praesens contra vetitos medicamen amores,
Corpora legitimi fune ligare thori.
6. Äktenskapet läker lustarna.
[En biblehänvisning]
Det finns ett botemedel till hands för förbjudna lustar;
att binda kroppar med den äkta sängens band
19. Mobile vulgus.
Est brevis, est fallax, levis est propensio vulgi.
Ad quaevis flecti tempora voce potest.
19. Massan är lättrörlig.
Hopens håg är kortvarig, opålitlig och flyktig.
Den kan böjas närsomhelst med tal.
Och så en liknelse som får en att haja till (och det finns ett otal smaklösa skämt att göra, men jag orkar inte):
21. Quasi pannus menstruatae, universae justitiae nostrae. Esa. 64. v.6.
Obscaeno pietas est nostra simillima panno,
Menstrua quem spurco tinxerat imbre nurus.
21. Liksom en mensturerandes trasa, är all vår rättrådighet. [Bibelhänvisning]
Vår fromhet är mycket lik den vidriga trasa,
som en mensturerande hustru färgat med sin smutsiga vätska.
34. Otii et laboris commoda.
Otia laude carent. Labor anxius omnia vincit
Et vivax celebri nomen honore parit.
34. Lättjan och mödans fördelar.
Lättjan saknar ära. Ivrigt arbete övervinner allt
och frambär ett namn levande av spridd ära.
40. Faedus vinarium raro firmum.
Vanus amicitiae quem firmant pocula nexus,
Et quem lauta bono tempore mensa facit.
40. Ett vinindränkt förbund är sällan beständigt.
Vänskapsband som bägaren bekräftat och som ett dignande
bord i goda tider knutit, är förgäves
Kloka råd, inte sant?
Ett roligt seminarium, med inbjudna och kunniga historiker, den sedvanliga editionsprincips-dispyten, spontat Ovidiusdeklamerande, samt ett riktigt, äkta uppsaliensiskt postseminarium. Det vill säga ett överflöd av rödvin och gott tilltugg. Åh, vad jag saknar det!
Den enda smolken i min glädjebägare var att jag naturligtvis frågades om mitt avhandlingsämne, och istället för, såsom min naturliga reaktion är, att ställa mig på tå och vråla "JAG HAR INGET" och sedan falla i fosterställning med tummen i mun, slingrade jag mig och svarade artigt. Kanske bäst så, man vill ju inte att skvallret ska gå...
Friday, September 22, 2006
Africanus
Ytterligare en recension på Bryn Mawr-listan som jag fastnade för, då jag just på senare tid funderat över de icke-västvärdsligas inställning till det klassiska:
"This volume comprises the proceedings of a one-day conference on this
complex subject, held at the Institute of Classical Studies in London
in May 2001. In an interesting introduction, the editor, Barbara Goff,
provides an insight into the essence of postcolonialism (not a concept
that is very clear) and the role played by classical tradition in this
context. The author draws attention to the complicated relationship
that colonialism has had -- particularly in the case of the British
Empire, although other cases are also worthy of consideration -- with a
"political culture focused on classics".
Jag förstår mig visserligen inte på postkolonialism*, och försök inte förklara, många har försökt och misslyckats, men fann det hela mycket intressant. (Teorier, abstraktioner och teoretiserande funkar inte i mitt lilla huvud, jag har fortfarande mardrömmar om den gången frater försökte förklara Kant för mig.)
Här några tankeväckande och tänkvärda ting från recensionen:
"The next two papers present studies on the subject of Classical
tradition in the Caribbean area. The first ("We Speak Latin in
Trinidad: Uses of Classics in Caribbean Literature"), by Emily
Greenwood, concerns the way in which authors such as Sir Derek Walcott
approached classics and his complex relationship with a classical
background in Omeros and some of his autobiographical texts. The title
of the paper alludes to an anecdote relating to the childhood of Eric
Williams, the first Prime Minister of Trinidad and Tobago, when he was
at Queen's Royal College. Some related subjects, such as the
picturesque project of "the Athens of the Caribbean" by the
aforementioned politician, or the "black history" by Marcus Garvey, who
defends the black presence in the very heart of the Classical World
with some inventiveness, are also covered in this article. The second
paper, "The British Empire and the Neo-Latin Tradition: The Case of
Francis Williams", by John Gilmore, evokes this black Jamaican poet,
who in the eighteenth century dedicated a Latin ode to the British
Governor of Jamaica. In this peculiar work, loyalty to the British King
and local patriotism are both present."
...
"The last chapter ("Greek Tragedies in West African Adaptations"
118-146), by Felix Budelmann is particularly focused on plays from the
1960s and early 1970s. He considers the reception of Greek tragedy in
some African writers: Clark Bekederemo, Kamau Brathwaite, Efua
Sutherland, Ola Rotimi, Jacqueline Leloup, Femi Osofisan and especially
Wole Soyinka."
...
"As a curious footnote, I would add that in the interesting
autobiography of Nelson Mandela (Long Walk to Freedom II, London 1994
182 ff.; 249 ff.) a couple of examples of these connections between the
African environment and classics can be found, expressed from an
ingenious yet discerning point of view: the first relates to Antigone,
performed in jail and with Mandela playing the role of Creon; the
second relates to the film Cleopatra. In the first case, the author
declares: "It was Antigone who symbolised our struggle; she was, in her
own way, a freedom fighter, for she defied the law on the ground that
it was unjust". In the case of Mankiewicz's film, his remarks are less
in accordance with reality, but quite significant nevertheless: He
criticises the role being played by a violet-eyed actress, because he
interprets this as a way of passing over the fact that Cleopatra was an
"African woman"."
Antigone är en typisk motståndspjäs, den har väl nyttjats i alla tider i protestsyfte, så det är kittlande att mandela har varit med att sätta upp den. Cleopatras hudfärg är mäkta omdikuterad, jag har faktiskt ingen åsikt i frågan.
* "As Goff rightly acknowledges,
postcolonialism is "an expansive and generous term", and therefore her
starting point is the difference between 'imperialism' and
'colonialism' according to Edward Said. He suggests that colonialism is
simply a consequence of imperialism, and defines this term as "the
practice, the theory, and the attitudes of a dominating metropolitan
centre ruling a distant territory".
"This volume comprises the proceedings of a one-day conference on this
complex subject, held at the Institute of Classical Studies in London
in May 2001. In an interesting introduction, the editor, Barbara Goff,
provides an insight into the essence of postcolonialism (not a concept
that is very clear) and the role played by classical tradition in this
context. The author draws attention to the complicated relationship
that colonialism has had -- particularly in the case of the British
Empire, although other cases are also worthy of consideration -- with a
"political culture focused on classics".
Jag förstår mig visserligen inte på postkolonialism*, och försök inte förklara, många har försökt och misslyckats, men fann det hela mycket intressant. (Teorier, abstraktioner och teoretiserande funkar inte i mitt lilla huvud, jag har fortfarande mardrömmar om den gången frater försökte förklara Kant för mig.)
Här några tankeväckande och tänkvärda ting från recensionen:
"The next two papers present studies on the subject of Classical
tradition in the Caribbean area. The first ("We Speak Latin in
Trinidad: Uses of Classics in Caribbean Literature"), by Emily
Greenwood, concerns the way in which authors such as Sir Derek Walcott
approached classics and his complex relationship with a classical
background in Omeros and some of his autobiographical texts. The title
of the paper alludes to an anecdote relating to the childhood of Eric
Williams, the first Prime Minister of Trinidad and Tobago, when he was
at Queen's Royal College. Some related subjects, such as the
picturesque project of "the Athens of the Caribbean" by the
aforementioned politician, or the "black history" by Marcus Garvey, who
defends the black presence in the very heart of the Classical World
with some inventiveness, are also covered in this article. The second
paper, "The British Empire and the Neo-Latin Tradition: The Case of
Francis Williams", by John Gilmore, evokes this black Jamaican poet,
who in the eighteenth century dedicated a Latin ode to the British
Governor of Jamaica. In this peculiar work, loyalty to the British King
and local patriotism are both present."
...
"The last chapter ("Greek Tragedies in West African Adaptations"
118-146), by Felix Budelmann is particularly focused on plays from the
1960s and early 1970s. He considers the reception of Greek tragedy in
some African writers: Clark Bekederemo, Kamau Brathwaite, Efua
Sutherland, Ola Rotimi, Jacqueline Leloup, Femi Osofisan and especially
Wole Soyinka."
...
"As a curious footnote, I would add that in the interesting
autobiography of Nelson Mandela (Long Walk to Freedom II, London 1994
182 ff.; 249 ff.) a couple of examples of these connections between the
African environment and classics can be found, expressed from an
ingenious yet discerning point of view: the first relates to Antigone,
performed in jail and with Mandela playing the role of Creon; the
second relates to the film Cleopatra. In the first case, the author
declares: "It was Antigone who symbolised our struggle; she was, in her
own way, a freedom fighter, for she defied the law on the ground that
it was unjust". In the case of Mankiewicz's film, his remarks are less
in accordance with reality, but quite significant nevertheless: He
criticises the role being played by a violet-eyed actress, because he
interprets this as a way of passing over the fact that Cleopatra was an
"African woman"."
Antigone är en typisk motståndspjäs, den har väl nyttjats i alla tider i protestsyfte, så det är kittlande att mandela har varit med att sätta upp den. Cleopatras hudfärg är mäkta omdikuterad, jag har faktiskt ingen åsikt i frågan.
* "As Goff rightly acknowledges,
postcolonialism is "an expansive and generous term", and therefore her
starting point is the difference between 'imperialism' and
'colonialism' according to Edward Said. He suggests that colonialism is
simply a consequence of imperialism, and defines this term as "the
practice, the theory, and the attitudes of a dominating metropolitan
centre ruling a distant territory".
Thursday, September 21, 2006
Rursus
O gloriosa patria, o helgade fosterjord!
Är åter i hemlandet, med sedvanligt dödsmördarvirus, inhämtat på flyget, i halsen och en lättare jetlagpsykos.
Då, som sagt, världen och verkligheten är särdeles dimmig tack vare tidsskillnad, blir detta inlägg inte något eget och genomtänkt och vackert, såsom carissima (k):s de senaste dagarna (tusen tack), utan snarare en liten mediagenomgång.
En ytterst fascinerande Understreckare iom tidskriften Moderna Språks hundraårsjubileum ger följande tänkvärda bitar:
"Moderna språk. Svensk månadsrevy för undervisningen i de tre huvudspråken" utkom för första gången i oktober 1906 på initiativ av lektor Emil Rodhe, docent vid Göteborgs Högskola. Numera studsar man till när man ser dess undertitel: "Published by the modern language teachers" association of Sweden". Gott så!
Tidskriftens utveckling speglar på ett talande sätt både nedmonteringen av de främmande språken i den svenska skolan efter utbildningsexplosionen på 60-talet och breddningen av det som förr kallades filologi till att omfatta nya inriktningar som lingvistik, översättningsvetenskap, litteratur- och kulturteoretiska studier."
...
"I populära framställningar framhålls nu som förr den vetenskapliga terminologins rötter i latin och grekiska, engelskans variationsrikedom, dess "låga" och "höga" stil (man kan säga shapeless eller amorphous) samt möjligheterna att bilda nya ord medelst prefixer och suffixer. Men grammatiken och skriftbilden har lika stor betydelse, menar Crystal [som här ifrågasätter den gängse uppfattningen av vad ett vetenskapligt språk ], som tycker språkforskarna gjort det lätt för sig genom att huvudsakligen syssla med att härleda ords ursprung."
Ännu en Understreckare som såg dagens ljus under min frånvaro är en klok en om Eyvind Johnson, i mitt tycke en av de främsta svenska författarna (ett retroaktivt tack till den svensklärare som gav mig "Strändernas svall" att läsa då jag blott var en högstadiespoling):
"Enligt historikern Hayden White kan vi aldrig återskapa historien så som den faktiskt var. Den historiska verkligheten är oåtkomlig. Visserligen kan vi med hjälp av historiska källor och arkeologiskt material fastställa vissa historiska fakta men det finns ett glapp mellan dessa enkla fakta och historiografiska framställningar. För att vi ska kunna ta till oss historien måste vi stöpa den i en litterär form. Inte bara den historiska romanen utan även historieskrivningen är därför en i grunden fiktionsskapande process. Historiska skeenden framställs som tragiska eller komiska episoder med en början och ett slut, med protagonister och bifigurer, allt enligt litterära berättartekniker. Men enskilda fakta i sig är varken tragiska eller komiska. Historien har varken början eller slut, inget givet centrum och ingen periferi.
Liknande tankar märker man även hos Johnson i romaner som "Strändernas svall"
och "Molnen över Metapontion" (1957). Händelser som tidigare har framställts i ett heroiskt tragiskt ljus framstår som komiska när författaren ifrågasätter hjältemodet och storheten i Odysseus äventyr och visar en skrävlande ålderstigen gubbe, eller när han flyttar fokus från de namnkunniga strategerna i Kyros fälttåg och i stället intresserar sig för fotsoldaternas vardag. De stora historiska namnen får i Johnsons romaner träda tillbaka och scenen fylls av alldagliga figurer som av en händelse befinner sig i de politiska händelsernas mitt. Historiens huvudpersoner skymtar bara, med Vignys ord, som figurer på horisonten."
...
"Diktarens version är inte bara lika möjlig som historikerns utan troligare, sannare, eftersom den tillåter läsaren att förstå det historiska förloppet, att komma det förflutnas människor nära. I samma essä återger han i moderniserad form en episod ur Xenofons "Anabasis", samma berättelse som han senare ska återkomma till i "Molnen över Metapontion". Xenofons framställning, skriver Johnson, som ursprungligen var tänkt att troget återge verkligheten, reduceras på grund av avståndet i tid och rum till en saga för den nutida läsaren. Vi kan inte längre leva oss in i situationens allvar utan drabbas av den tjusning som tillhör det förunderligas värld. Det förflutna är inte omedelbart tillgängligt för oss och de antika redogörelserna vilseleder oss och förblindar oss. Xenofon och Kyros blir själlösa namn. Men om vi klär soldaterna i moderna kläder och ger dem välbekanta namn, som Andersson och Karlsson, kan vi lättare ta till oss deras lidande. Därför kan
Johnson hävda att hans framställning, där de hellenska soldaterna återuppstår i modern skepnad, återger "verkligheten i Xenofons rapport".
Vad Johnson eftersträvar i sitt författarskap är en allmänmänsklig ideell sanning som är fri från historiens här och nu. Endast så kan vi verkligen förstå vad som hände."
Det första som gjordes då man nådde Land of the free and home of the brave, vid en liten layover i Chicago, var att rusa till närmaste pressbyrå för att äntligen lägga vantarna på absolut senaste Vanity Fair med de läskiga Suri Cruise-bilderna (jag har aldrig hävdat att jag är särskilt djup). DEt fanns dock en del däri som kunde intressera även en latinist, såsom en trevlig lättviktig artikel om Gibbons beskrivning av det romerska förfallet och det amerikanska ditot:
"According to Gibbon, Rome fell through a combination of external overreach, internal corruption, religious transformation, and barbarian invasion. That the United States—and, perhaps even more, the European Union—might have something to learn from his account is too seldom acknowledged, perhaps because Americans and Europeans like to pretend that their polities today are something more exalted than empires. But suppose for a moment (as the Georgetown University historian Charles Kupchan has suggested in The End of the American Era) that Washington really is the Rome of our time, while Brussels, the headquarters of the European Union, is Byzantium, the city transformed in the fourth century into the second imperial capital, Constantinople. Like the later Roman Empire, the West today has its Western and Eastern halves, though they are separated by the Atlantic rather than the Adriatic. And that is not the only thing we have in common with our Roman predecessors of a millennium and a half ago.
...
There is a well-established American tradition, perhaps best expressed by Gore Vidal in The Decline and Fall of the American Empire, of worrying that the United States might go the way of Rome. But the perennial liberal fear is of the early Roman predicament more than the late one. It is the fear that the republican institutions of the United States—above all, its hallowed Constitution, based on the careful separation of powers—could be corrupted by the ambitions of an imperial presidency. Every time a commander in chief attempts to increase the power of the executive branch, pleading wartime exigency, there is a predictable chorus of "The Republic is in danger." We have heard that chorus most recently with respect to the status of prisoners detained without trial at Guantánamo Bay and the use of torture in the interrogation of suspected insurgents in Iraq."
Och hela den reklamstinna och glansiga tidningen avslutas med ett citat från Margaret Atwood; Nolite te bastardes carborundorum, som VF med sedvanlig snobbism lämnar oöversatt.(Det kanske är allmänt känt genom hennes författarskap, vad vet jag)
Och så some more important findings från andra sidan pölen, i rapporten “Beyond Bias and Barriers: Fulfilling the Potential of Women in Academic Science and Engineering,” utgiven av National Academy of Sciences, såsom de återges i The New York Times:
"If there are cognitive differences, the report says, they are small and irrelevant. In any event, the much-studied gender gap in math performance has all but disappeared as more girls enroll in demanding classes. Even among very high achievers, the gap is narrowing, the panelists said."
...
"Nor is the problem a lack of women in the academic pipeline, the report says. Though women leave science and engineering more often than men “at every educational transition” from high school through college professorships, the number of women studying science and engineering has sharply increased at all levels."
...
"The report also dismisses other commonly held beliefs — that women are uncompetitive or less productive, that they take too much time off for their families. Instead, it says, extensive previous research showed a pattern of unconscious but pervasive bias, “arbitrary and subjective” evaluation processes and a work environment in which “anyone lacking the work and family support traditionally provided by a ‘wife’ is at a serious disadvantage.”
Hustru sökes! Jag är totalt omöjlig att leva med, men förhoppningsvis är du en sådan som får ut något av själva självuppoffringen.
SÅ skönt att vara tillbaka...
Är åter i hemlandet, med sedvanligt dödsmördarvirus, inhämtat på flyget, i halsen och en lättare jetlagpsykos.
Då, som sagt, världen och verkligheten är särdeles dimmig tack vare tidsskillnad, blir detta inlägg inte något eget och genomtänkt och vackert, såsom carissima (k):s de senaste dagarna (tusen tack), utan snarare en liten mediagenomgång.
En ytterst fascinerande Understreckare iom tidskriften Moderna Språks hundraårsjubileum ger följande tänkvärda bitar:
"Moderna språk. Svensk månadsrevy för undervisningen i de tre huvudspråken" utkom för första gången i oktober 1906 på initiativ av lektor Emil Rodhe, docent vid Göteborgs Högskola. Numera studsar man till när man ser dess undertitel: "Published by the modern language teachers" association of Sweden". Gott så!
Tidskriftens utveckling speglar på ett talande sätt både nedmonteringen av de främmande språken i den svenska skolan efter utbildningsexplosionen på 60-talet och breddningen av det som förr kallades filologi till att omfatta nya inriktningar som lingvistik, översättningsvetenskap, litteratur- och kulturteoretiska studier."
...
"I populära framställningar framhålls nu som förr den vetenskapliga terminologins rötter i latin och grekiska, engelskans variationsrikedom, dess "låga" och "höga" stil (man kan säga shapeless eller amorphous) samt möjligheterna att bilda nya ord medelst prefixer och suffixer. Men grammatiken och skriftbilden har lika stor betydelse, menar Crystal [som här ifrågasätter den gängse uppfattningen av vad ett vetenskapligt språk ], som tycker språkforskarna gjort det lätt för sig genom att huvudsakligen syssla med att härleda ords ursprung."
Ännu en Understreckare som såg dagens ljus under min frånvaro är en klok en om Eyvind Johnson, i mitt tycke en av de främsta svenska författarna (ett retroaktivt tack till den svensklärare som gav mig "Strändernas svall" att läsa då jag blott var en högstadiespoling):
"Enligt historikern Hayden White kan vi aldrig återskapa historien så som den faktiskt var. Den historiska verkligheten är oåtkomlig. Visserligen kan vi med hjälp av historiska källor och arkeologiskt material fastställa vissa historiska fakta men det finns ett glapp mellan dessa enkla fakta och historiografiska framställningar. För att vi ska kunna ta till oss historien måste vi stöpa den i en litterär form. Inte bara den historiska romanen utan även historieskrivningen är därför en i grunden fiktionsskapande process. Historiska skeenden framställs som tragiska eller komiska episoder med en början och ett slut, med protagonister och bifigurer, allt enligt litterära berättartekniker. Men enskilda fakta i sig är varken tragiska eller komiska. Historien har varken början eller slut, inget givet centrum och ingen periferi.
Liknande tankar märker man även hos Johnson i romaner som "Strändernas svall"
och "Molnen över Metapontion" (1957). Händelser som tidigare har framställts i ett heroiskt tragiskt ljus framstår som komiska när författaren ifrågasätter hjältemodet och storheten i Odysseus äventyr och visar en skrävlande ålderstigen gubbe, eller när han flyttar fokus från de namnkunniga strategerna i Kyros fälttåg och i stället intresserar sig för fotsoldaternas vardag. De stora historiska namnen får i Johnsons romaner träda tillbaka och scenen fylls av alldagliga figurer som av en händelse befinner sig i de politiska händelsernas mitt. Historiens huvudpersoner skymtar bara, med Vignys ord, som figurer på horisonten."
...
"Diktarens version är inte bara lika möjlig som historikerns utan troligare, sannare, eftersom den tillåter läsaren att förstå det historiska förloppet, att komma det förflutnas människor nära. I samma essä återger han i moderniserad form en episod ur Xenofons "Anabasis", samma berättelse som han senare ska återkomma till i "Molnen över Metapontion". Xenofons framställning, skriver Johnson, som ursprungligen var tänkt att troget återge verkligheten, reduceras på grund av avståndet i tid och rum till en saga för den nutida läsaren. Vi kan inte längre leva oss in i situationens allvar utan drabbas av den tjusning som tillhör det förunderligas värld. Det förflutna är inte omedelbart tillgängligt för oss och de antika redogörelserna vilseleder oss och förblindar oss. Xenofon och Kyros blir själlösa namn. Men om vi klär soldaterna i moderna kläder och ger dem välbekanta namn, som Andersson och Karlsson, kan vi lättare ta till oss deras lidande. Därför kan
Johnson hävda att hans framställning, där de hellenska soldaterna återuppstår i modern skepnad, återger "verkligheten i Xenofons rapport".
Vad Johnson eftersträvar i sitt författarskap är en allmänmänsklig ideell sanning som är fri från historiens här och nu. Endast så kan vi verkligen förstå vad som hände."
Det första som gjordes då man nådde Land of the free and home of the brave, vid en liten layover i Chicago, var att rusa till närmaste pressbyrå för att äntligen lägga vantarna på absolut senaste Vanity Fair med de läskiga Suri Cruise-bilderna (jag har aldrig hävdat att jag är särskilt djup). DEt fanns dock en del däri som kunde intressera även en latinist, såsom en trevlig lättviktig artikel om Gibbons beskrivning av det romerska förfallet och det amerikanska ditot:
"According to Gibbon, Rome fell through a combination of external overreach, internal corruption, religious transformation, and barbarian invasion. That the United States—and, perhaps even more, the European Union—might have something to learn from his account is too seldom acknowledged, perhaps because Americans and Europeans like to pretend that their polities today are something more exalted than empires. But suppose for a moment (as the Georgetown University historian Charles Kupchan has suggested in The End of the American Era) that Washington really is the Rome of our time, while Brussels, the headquarters of the European Union, is Byzantium, the city transformed in the fourth century into the second imperial capital, Constantinople. Like the later Roman Empire, the West today has its Western and Eastern halves, though they are separated by the Atlantic rather than the Adriatic. And that is not the only thing we have in common with our Roman predecessors of a millennium and a half ago.
...
There is a well-established American tradition, perhaps best expressed by Gore Vidal in The Decline and Fall of the American Empire, of worrying that the United States might go the way of Rome. But the perennial liberal fear is of the early Roman predicament more than the late one. It is the fear that the republican institutions of the United States—above all, its hallowed Constitution, based on the careful separation of powers—could be corrupted by the ambitions of an imperial presidency. Every time a commander in chief attempts to increase the power of the executive branch, pleading wartime exigency, there is a predictable chorus of "The Republic is in danger." We have heard that chorus most recently with respect to the status of prisoners detained without trial at Guantánamo Bay and the use of torture in the interrogation of suspected insurgents in Iraq."
Och hela den reklamstinna och glansiga tidningen avslutas med ett citat från Margaret Atwood; Nolite te bastardes carborundorum, som VF med sedvanlig snobbism lämnar oöversatt.(Det kanske är allmänt känt genom hennes författarskap, vad vet jag)
Och så some more important findings från andra sidan pölen, i rapporten “Beyond Bias and Barriers: Fulfilling the Potential of Women in Academic Science and Engineering,” utgiven av National Academy of Sciences, såsom de återges i The New York Times:
"If there are cognitive differences, the report says, they are small and irrelevant. In any event, the much-studied gender gap in math performance has all but disappeared as more girls enroll in demanding classes. Even among very high achievers, the gap is narrowing, the panelists said."
...
"Nor is the problem a lack of women in the academic pipeline, the report says. Though women leave science and engineering more often than men “at every educational transition” from high school through college professorships, the number of women studying science and engineering has sharply increased at all levels."
...
"The report also dismisses other commonly held beliefs — that women are uncompetitive or less productive, that they take too much time off for their families. Instead, it says, extensive previous research showed a pattern of unconscious but pervasive bias, “arbitrary and subjective” evaluation processes and a work environment in which “anyone lacking the work and family support traditionally provided by a ‘wife’ is at a serious disadvantage.”
Hustru sökes! Jag är totalt omöjlig att leva med, men förhoppningsvis är du en sådan som får ut något av själva självuppoffringen.
SÅ skönt att vara tillbaka...
Monday, September 18, 2006
plus etiam spasmorum
Den sköna SDIL bör nu vara i antågande, varför detta får bli mitt sista inlägg på denna blogg. "Man ska sluta när det är som bäst", "man får ta det onda med det goda" och så vidare med lämpligt passande citat. En annan variant på "jasså du kan latin?" är nämligen Citatprovet. Även detta kan drabba en vid de mest oväntade tillfällen, men oftast på krogen (som sistliden fredagskväll) när man råkar i samtal med någon ny person, som gärna vill bevisa sina (bristfälliga) latinkunskaper, och samtidigt skriva en på näsan - allra helst om man råkar vara 25 år yngre och dessutom kvinna.
Citatprovet består av att en harang underliga ljud vari man med viss svårighet kan uttyda ett -us, ett -am och kanske ett -orum någonstans, varvid man blir uppmanad att tala om vad det "betyder". Problemet är nu inte uttalet i sig, och det här är över huvud taget inte alls en fråga om att "störa sig" på att "folk" kan latin, nej, problemet uppstår eftersom citaten allra oftast endast är bristfälligt ihågkomna, och formerna blir fel.
Som i fredags kväll:
"Jasså du kan latin, du," sa han med ett flin, och så började det. Först de gamla vanliga (som jag nog inte behöver upprepa här, eftersom "alla" kan dem), men sen kom:
praesentia minuit famam - vilket han ville översätta med "verkligheten överträffar dikten".
Jag förklarade tålmodigt för honom att det latinska uttrycket (för övrigt ett citat av Claudius Claudianus, aktiv under senare delen av 300-talet e.Kr.) istället hävdar det rakt motsatta, dvs. att själva mötet en person man tidigare kanske beundrat ofta innebär att hjältedyrkan får sig en törn och faller i bitar.
Min utfrågare såg lite förtörnad ut, och drämde till med: "Kungsängsliljan växer i ymnig mängd på Kungsängen söder om Uppsala". Det är precis sådana översättningsstilar man inte gärna vill få sig till livs över ett glas jordnötter och en öl på krogen (särskilt som jag själv alltså inte är särskilt bevandrad vad gäller Linné, utan hellre rör mig en 3-400 år f.Kr.), och här blev jag nära på ohyfsad och vände honom ryggen.
Han gjorde ett sista försök: "Men vad betyder det här då: ... [och jag förstod så klart inte ett ord av vad han sade]". Efter lite trassel och en hel del harvande fram och tillbaka (och jag tror nog han blev lite spak när jag så uppenbart talade om för honom att ha hade fel), kom vi tillsammans fram till att det måste vara någonting i stil med: Hospes nullus tam in amici hospitium deverti potest... men fortsättningen kunde vi dock inte alls komma överrens om, varför vi gav upp, och tog en till öl istället.
En snabb undersökning dagen efter påvisade att det rörde sig om ett Plautuscitat:
Hospes nullus tam in amici hospitium deverti potest, quin, ubi triduum continuum fuerit, iam odiosus siet. (Miles Gloriosus 739)
I Rileys översättning: "For no guest can be thus hospitably entertained by a friend, but that when he has been there three days running, he must now become a bore."
Den medelålders mannen ifråga var dock inte blott och bart tråkig, utan gav mig ett antal intressanta paralleller (vi är åter inne på jämförande diktning här). Så här säger nämligen Havamal:
35. "Gå skall man, ej är gott, att gäst är ständigt på samma ställe. Ljuv bliver led, om länge kvar på en annans bänk han bliver."
Dessutom finns det visst ett liknande uttryck på finska (här i passande svensk språkdräkt):
"Två ting finns som stinker på andra dagen, fisk och främmande."
Det intressanta med allt det här är att jag satt och slog upp dessa citat på lördagsmorgonen, och att jag på samma dags afton slog till med en rejäl brakfest, varifrån de sista gästerna gick hem framemot halv tre dagen efter - efter 16 timmars underhållande besök. Både Plautus, Havamal och den okände finske folkdiktaren träffade alltså i detta fall synnerligen fel.
Citatprovet består av att en harang underliga ljud vari man med viss svårighet kan uttyda ett -us, ett -am och kanske ett -orum någonstans, varvid man blir uppmanad att tala om vad det "betyder". Problemet är nu inte uttalet i sig, och det här är över huvud taget inte alls en fråga om att "störa sig" på att "folk" kan latin, nej, problemet uppstår eftersom citaten allra oftast endast är bristfälligt ihågkomna, och formerna blir fel.
Som i fredags kväll:
"Jasså du kan latin, du," sa han med ett flin, och så började det. Först de gamla vanliga (som jag nog inte behöver upprepa här, eftersom "alla" kan dem), men sen kom:
praesentia minuit famam - vilket han ville översätta med "verkligheten överträffar dikten".
Jag förklarade tålmodigt för honom att det latinska uttrycket (för övrigt ett citat av Claudius Claudianus, aktiv under senare delen av 300-talet e.Kr.) istället hävdar det rakt motsatta, dvs. att själva mötet en person man tidigare kanske beundrat ofta innebär att hjältedyrkan får sig en törn och faller i bitar.
Min utfrågare såg lite förtörnad ut, och drämde till med: "Kungsängsliljan växer i ymnig mängd på Kungsängen söder om Uppsala". Det är precis sådana översättningsstilar man inte gärna vill få sig till livs över ett glas jordnötter och en öl på krogen (särskilt som jag själv alltså inte är särskilt bevandrad vad gäller Linné, utan hellre rör mig en 3-400 år f.Kr.), och här blev jag nära på ohyfsad och vände honom ryggen.
Han gjorde ett sista försök: "Men vad betyder det här då: ... [och jag förstod så klart inte ett ord av vad han sade]". Efter lite trassel och en hel del harvande fram och tillbaka (och jag tror nog han blev lite spak när jag så uppenbart talade om för honom att ha hade fel), kom vi tillsammans fram till att det måste vara någonting i stil med: Hospes nullus tam in amici hospitium deverti potest... men fortsättningen kunde vi dock inte alls komma överrens om, varför vi gav upp, och tog en till öl istället.
En snabb undersökning dagen efter påvisade att det rörde sig om ett Plautuscitat:
Hospes nullus tam in amici hospitium deverti potest, quin, ubi triduum continuum fuerit, iam odiosus siet. (Miles Gloriosus 739)
I Rileys översättning: "For no guest can be thus hospitably entertained by a friend, but that when he has been there three days running, he must now become a bore."
Den medelålders mannen ifråga var dock inte blott och bart tråkig, utan gav mig ett antal intressanta paralleller (vi är åter inne på jämförande diktning här). Så här säger nämligen Havamal:
35. "Gå skall man, ej är gott, att gäst är ständigt på samma ställe. Ljuv bliver led, om länge kvar på en annans bänk han bliver."
Dessutom finns det visst ett liknande uttryck på finska (här i passande svensk språkdräkt):
"Två ting finns som stinker på andra dagen, fisk och främmande."
Det intressanta med allt det här är att jag satt och slog upp dessa citat på lördagsmorgonen, och att jag på samma dags afton slog till med en rejäl brakfest, varifrån de sista gästerna gick hem framemot halv tre dagen efter - efter 16 timmars underhållande besök. Både Plautus, Havamal och den okände finske folkdiktaren träffade alltså i detta fall synnerligen fel.
Thursday, September 14, 2006
spasmi
Ett samtal vid ett fikabord, på en institution någonstans i Sverige...
Som klassicist drabbas man ofta av spontana översättningsprov, i de mest oväntade lägen men ofta vid möten med spritt språngande människor, i stil med: "jasså du kan latin, du, ja men vad heter [insert word/expression of your choice here] då?" Ibland är det korta, svåra grejer, som "Kan inte du hjälpa mig att komma på något klatschigt namn på mitt företag?", och ibland vill någon ha en tatuering och vill veta vad den kommer att betyda. Ibland hamnar en kollega mitt i ett flyttlass en söndag och får frågan:
"Ja men vad heter 'skrivkramp' på latin?"
Vilket föranleder diskussionen vid 11-kaffet dagen efter. Att 'kramp' måste översättas spasmi (för okontrollerbara ryckningar samt smärta) slås fast nästan omedelbart, av medicinkunnige U. Spasmer hit och spasmer dit över det blaskiga Gevaliakaffet - men vad göra med förledet, 'skriv-'?
Ett kort tag sysselsätter vi oss med former i stil med scribendi, dvs. gerundium - ars scribendi för "skrivkonst" eller "skrivandets konst", så varför inte spasmus scribendi? Vi funderar även över om de gamla, stora även de led av det, om problemet fantasibrist och "köra fast" ens existerat då, samt när det kom i bruk. Vi enas samfällt om att om någon av de gamla borde ha lidit av skrivkramp, skulle vi i så fall ha önskat detta på Cicero.
Ett enkelt uppslag i första bästa lexikon ger uttrycket spasmus scriptórius, dvs. den 'kramp som hör en skrivare till'. Den term vi idag på svenska använder främst för att beteckna brist på inspiration visar sig nämligen vara en medicinsk beteckning på en viss sorts smärta i hand och fingrar (grek. graphospasm), oftast särskilt knuten till just skrivandet, medan andra finmotoriska rörelser fungerar som de ska. Ne.se avslutar sin lilla artikel med en viss sarkasm:
"Skrivkramp kan vara ett konversionssymtom med psykiskt ursprung eller med rötter i livssituationen. Detta belyses av de epidemier av skrivkramp som uppkom i Storbritannien vid introduktion av stålpennor på 1830-talet och av telegrafistkramp då telegrafnycklar började användas i början av 1900-talet. När yrkesskadeersättning upphörde att utgå klingade epidemierna av." [min kursiv]
Dessvärre (?) led Cicero helt uppenbart inte själv av brist på vare sig inspiration eller stoff att skriva om, och eftersom man hade systemet med diktering och skrivarslavar/sekreterare lär väl han själv knappast ha legat i riskzonen för den medicinska åkomman heller (möjligen sagda slavar, även om de kan knappast ha kommit på tal för yrkesskadeersättning).
Jag har inte formulerat tanken helt klart än, men kan det måhända vara någonting likande som ligger bakom de uppenbara, spastiska ryckningar som kommer över en doktorand så fort man nämner orden "anställning", "stipendium" eller "hur lång tid har du kvar"?
Som klassicist drabbas man ofta av spontana översättningsprov, i de mest oväntade lägen men ofta vid möten med spritt språngande människor, i stil med: "jasså du kan latin, du, ja men vad heter [insert word/expression of your choice here] då?" Ibland är det korta, svåra grejer, som "Kan inte du hjälpa mig att komma på något klatschigt namn på mitt företag?", och ibland vill någon ha en tatuering och vill veta vad den kommer att betyda. Ibland hamnar en kollega mitt i ett flyttlass en söndag och får frågan:
"Ja men vad heter 'skrivkramp' på latin?"
Vilket föranleder diskussionen vid 11-kaffet dagen efter. Att 'kramp' måste översättas spasmi (för okontrollerbara ryckningar samt smärta) slås fast nästan omedelbart, av medicinkunnige U. Spasmer hit och spasmer dit över det blaskiga Gevaliakaffet - men vad göra med förledet, 'skriv-'?
Ett kort tag sysselsätter vi oss med former i stil med scribendi, dvs. gerundium - ars scribendi för "skrivkonst" eller "skrivandets konst", så varför inte spasmus scribendi? Vi funderar även över om de gamla, stora även de led av det, om problemet fantasibrist och "köra fast" ens existerat då, samt när det kom i bruk. Vi enas samfällt om att om någon av de gamla borde ha lidit av skrivkramp, skulle vi i så fall ha önskat detta på Cicero.
Ett enkelt uppslag i första bästa lexikon ger uttrycket spasmus scriptórius, dvs. den 'kramp som hör en skrivare till'. Den term vi idag på svenska använder främst för att beteckna brist på inspiration visar sig nämligen vara en medicinsk beteckning på en viss sorts smärta i hand och fingrar (grek. graphospasm), oftast särskilt knuten till just skrivandet, medan andra finmotoriska rörelser fungerar som de ska. Ne.se avslutar sin lilla artikel med en viss sarkasm:
"Skrivkramp kan vara ett konversionssymtom med psykiskt ursprung eller med rötter i livssituationen. Detta belyses av de epidemier av skrivkramp som uppkom i Storbritannien vid introduktion av stålpennor på 1830-talet och av telegrafistkramp då telegrafnycklar började användas i början av 1900-talet. När yrkesskadeersättning upphörde att utgå klingade epidemierna av." [min kursiv]
Dessvärre (?) led Cicero helt uppenbart inte själv av brist på vare sig inspiration eller stoff att skriva om, och eftersom man hade systemet med diktering och skrivarslavar/sekreterare lär väl han själv knappast ha legat i riskzonen för den medicinska åkomman heller (möjligen sagda slavar, även om de kan knappast ha kommit på tal för yrkesskadeersättning).
Jag har inte formulerat tanken helt klart än, men kan det måhända vara någonting likande som ligger bakom de uppenbara, spastiska ryckningar som kommer över en doktorand så fort man nämner orden "anställning", "stipendium" eller "hur lång tid har du kvar"?
Monday, September 11, 2006
Amor comparativus
Eftersom den fagra SDIL har lämnat oss för storebrorslandet i väster, har undertecknat fått den stora äran att utgjuta sig i lite gästbloggarfunderingar:
Själv stolt komparatist tar jag mig friheten att välja en liten annan vinkel på dessa inlägg, med lite jämförande språkforskning. Inom det jämförande språkstudiet ("komparativ filologi" för er som är inne i snacket) använder man sig ju bekant av diverse olika språkliga fenomen för att påvisa språks släktskap inom de olika familjerna. Paradexemplet inom min sida av forskningen, den indoeuropeiska språkfamiljen, lyder som följer med ordet för "far" :
Lat. pater, Gr. paté:r, Skr. pitár-
Det tycks ganska uppenbart att de tre formerna, från så vitt skilda områden som italiska halvön och det forna Indien, genom sin likhet måste peka på någonting gemensamt, varför man alltså klumpar ihop de tre språken inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Härpå följer sedan ändlösa tirader om hur ljudet n- förändras inom de olika språken, eller s-ljudets öden och äventyr i initial position (jag lovar, jag har skrivit hela uppsatser om detta), samt de oerhört roliga och inspirerande laryngalerna (till stort nöje för alla som någonsin öppnat en bok av Saussure). Risken att tröttna på detta "subatomära" grävande är dock rätt överhängande, och vi slungar oss därför raskt upp mot högre nivåer av jämförelser: poesi! (Den store Dumézil räknar upp ganska många fler.)
När jag i våras inför sista poesimuntan - någonsin! - plöjde mig igenom Aeniden (ack, vilka skatter finner man inte däri!), stötte jag på följande lilla fras:
...nec me meminisse pigebit Elissae
dum memor ipse mei, dum spritus hos regit artus. (Aen. IV, 336)
I en relativt egen översättning (jag har ingen Björkesson tillhanda) blir det:
"...och jag skall inte skämmas över att minnas Elissa,
så länge jag minns mig själv, så länge andedräkten styr dessa lemmar."
Det är så klart Aeneas som, på vippen att lämna Kartago för att bege sig mot Italien, talar om den sköna Dido. Själva talet/grälet i sig innehåller mycket vackert, men det som slog an en ton i mig med just denna fras var ett minne från för länge sedan, från ett par tusen år eller så före Vergilius egen tideräkning. Det handar om den indiska sagoskatten Mahabarata, och närmare bestämt Nalasagan (den brukar läsas på nybörjarkurser i sanskrit): kärlekssagan om hjälten Nala och den sköna prinsessan Damayanti, i en svunnen tid för länge, länge sedan...
Nala får höra talas om den undersköna Damayanti, och ger sig iväg för att vinna hennes gunst medelst övertalning (hon har dock fallit handlöst för honom bara genom att höra om hans hjältedåd), och hennes hand medelst seger i de tävlingar hennes pappa kungen låter utlysa. Efter diverse förvecklingar (det kan till exempel vara ytterst farligt att besegra sina medtävlare om dessa råkar vara gudar...) får de unga tu så klart varandra, varpå följer en av de vackraste kärleksförklaringar litteraturhistorien någonsin har skådat. Och Nala säger:
yāvacca me dharisyānti prānā dehe šucismite
tāvattvayi bhavisyāmi satyam etad bravīmi te
Min sanskrit är nu lite rostig måste jag ju erkänna, men en indolog och jag lyckades klura ut följande (gör på intet vis originalets poetiska språk full rättvisa):
"Så länge där står mig till buds andedräkt i min kropp, oh du ljuvaste,
lika länge kommer jag att jag att vara dig städse tillhanda."
Det må vara en gammal sliten klyscha, men kärlekens språk förblir bevisligen detsamma, genom årtusendena, även på skilda kontinenter. Icke här att förglömma, så klart, den där engelsmannens parafras (sonett XVIII) på samma tanke (antagligen har han kopierat Vergilus):
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
Själv stolt komparatist tar jag mig friheten att välja en liten annan vinkel på dessa inlägg, med lite jämförande språkforskning. Inom det jämförande språkstudiet ("komparativ filologi" för er som är inne i snacket) använder man sig ju bekant av diverse olika språkliga fenomen för att påvisa språks släktskap inom de olika familjerna. Paradexemplet inom min sida av forskningen, den indoeuropeiska språkfamiljen, lyder som följer med ordet för "far" :
Lat. pater, Gr. paté:r, Skr. pitár-
Det tycks ganska uppenbart att de tre formerna, från så vitt skilda områden som italiska halvön och det forna Indien, genom sin likhet måste peka på någonting gemensamt, varför man alltså klumpar ihop de tre språken inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Härpå följer sedan ändlösa tirader om hur ljudet n- förändras inom de olika språken, eller s-ljudets öden och äventyr i initial position (jag lovar, jag har skrivit hela uppsatser om detta), samt de oerhört roliga och inspirerande laryngalerna (till stort nöje för alla som någonsin öppnat en bok av Saussure). Risken att tröttna på detta "subatomära" grävande är dock rätt överhängande, och vi slungar oss därför raskt upp mot högre nivåer av jämförelser: poesi! (Den store Dumézil räknar upp ganska många fler.)
När jag i våras inför sista poesimuntan - någonsin! - plöjde mig igenom Aeniden (ack, vilka skatter finner man inte däri!), stötte jag på följande lilla fras:
...nec me meminisse pigebit Elissae
dum memor ipse mei, dum spritus hos regit artus. (Aen. IV, 336)
I en relativt egen översättning (jag har ingen Björkesson tillhanda) blir det:
"...och jag skall inte skämmas över att minnas Elissa,
så länge jag minns mig själv, så länge andedräkten styr dessa lemmar."
Det är så klart Aeneas som, på vippen att lämna Kartago för att bege sig mot Italien, talar om den sköna Dido. Själva talet/grälet i sig innehåller mycket vackert, men det som slog an en ton i mig med just denna fras var ett minne från för länge sedan, från ett par tusen år eller så före Vergilius egen tideräkning. Det handar om den indiska sagoskatten Mahabarata, och närmare bestämt Nalasagan (den brukar läsas på nybörjarkurser i sanskrit): kärlekssagan om hjälten Nala och den sköna prinsessan Damayanti, i en svunnen tid för länge, länge sedan...
Nala får höra talas om den undersköna Damayanti, och ger sig iväg för att vinna hennes gunst medelst övertalning (hon har dock fallit handlöst för honom bara genom att höra om hans hjältedåd), och hennes hand medelst seger i de tävlingar hennes pappa kungen låter utlysa. Efter diverse förvecklingar (det kan till exempel vara ytterst farligt att besegra sina medtävlare om dessa råkar vara gudar...) får de unga tu så klart varandra, varpå följer en av de vackraste kärleksförklaringar litteraturhistorien någonsin har skådat. Och Nala säger:
yāvacca me dharisyānti prānā dehe šucismite
tāvattvayi bhavisyāmi satyam etad bravīmi te
Min sanskrit är nu lite rostig måste jag ju erkänna, men en indolog och jag lyckades klura ut följande (gör på intet vis originalets poetiska språk full rättvisa):
"Så länge där står mig till buds andedräkt i min kropp, oh du ljuvaste,
lika länge kommer jag att jag att vara dig städse tillhanda."
Det må vara en gammal sliten klyscha, men kärlekens språk förblir bevisligen detsamma, genom årtusendena, även på skilda kontinenter. Icke här att förglömma, så klart, den där engelsmannens parafras (sonett XVIII) på samma tanke (antagligen har han kopierat Vergilus):
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
Saturday, September 09, 2006
verba
Ha, iuvenes, om bara några timmar sitter jag på planet till broderlandet i väster, med noggrant rensad handväska och massvis av Juvenalis och Persius (en del av litteraturen till nästa kurs)i bagaget.
Då jag bläddrade i Juvenalis och betänkte det emellanåt en smula grova språket, kom jag att tänka på den oro jag nyligen hade då jag försökte skriva om Catullus, och den geniala lösning jag gavs på det dilemmat.
Jag hade nämligen funderat en hel del på hur pass ful man får vara i en (kvasi-)akademisk uppsats, ska man i möjligaste mån försöka bevara den obscena stilnivån eller ska man ta sin tillflykt till förmildrande omskrivningar och diskreta små streck (f-tt-, r-vk--ll-r-, osv)? Trogna läsare vet hur mycket jag irriterar mig på Fordyce frökenaktiga, censurerande kommentar och det förra sekelskiftets översättningar blygsel och skam, uttryckt i just streckande och lacunae.
Visserligen är jag i grund och botten ruskigt pryd, jag ogillar fula ord, men det var knappast det som oroade mig, jag kunde ju alltid fälla ner blicken och rodna klädsamt då jag nyttjade vulgäriteterna, utan snarare en vilja att vara korrekt och inte stöta sig med någon genom att traska utanför etablerad akademisk kutym.
Jag diskuterade saken med min rumskamrat, visserligen en grek, men ändå klok och insiktsfull, och det var han som kapade den gordiska knuten. Han påminde sig att Svenbro nyttjat i alla fall ett av de ord som jag tvivlade över i essäsamlingen Myrstigar, och menade att om det var gott nog åt den store Svenbro, dög det mig för mig med.
Jag hade även ett svagt minne av det, hade turligt nog ett ex till handa och visst, mitt i alla vackra resonemang och logiska utläggningar finnes plötsligt ett "rövknullar", och frågan var utan problem löst. (Små graverade silverarmband med inskriptionen WWSD (What would Svenbro do?) borde delas ut till alla klassiskt skolade skribenter.)
Sålunda kunde jag ange irrumator i rätt stilnivå, nästa stötesten var cinaedus, som ju alla vet är den undergivna parten i en manlig homosexuell relation, men jag hade länge ett totalt hjärnsläpp hur att återge det, då det plötsligt slog mig som en blixt från klar himmel; "stjärtgosse"! Aldrig har väl det invektivet gjort någon så lycklig!
Då jag bläddrade i Juvenalis och betänkte det emellanåt en smula grova språket, kom jag att tänka på den oro jag nyligen hade då jag försökte skriva om Catullus, och den geniala lösning jag gavs på det dilemmat.
Jag hade nämligen funderat en hel del på hur pass ful man får vara i en (kvasi-)akademisk uppsats, ska man i möjligaste mån försöka bevara den obscena stilnivån eller ska man ta sin tillflykt till förmildrande omskrivningar och diskreta små streck (f-tt-, r-vk--ll-r-, osv)? Trogna läsare vet hur mycket jag irriterar mig på Fordyce frökenaktiga, censurerande kommentar och det förra sekelskiftets översättningar blygsel och skam, uttryckt i just streckande och lacunae.
Visserligen är jag i grund och botten ruskigt pryd, jag ogillar fula ord, men det var knappast det som oroade mig, jag kunde ju alltid fälla ner blicken och rodna klädsamt då jag nyttjade vulgäriteterna, utan snarare en vilja att vara korrekt och inte stöta sig med någon genom att traska utanför etablerad akademisk kutym.
Jag diskuterade saken med min rumskamrat, visserligen en grek, men ändå klok och insiktsfull, och det var han som kapade den gordiska knuten. Han påminde sig att Svenbro nyttjat i alla fall ett av de ord som jag tvivlade över i essäsamlingen Myrstigar, och menade att om det var gott nog åt den store Svenbro, dög det mig för mig med.
Jag hade även ett svagt minne av det, hade turligt nog ett ex till handa och visst, mitt i alla vackra resonemang och logiska utläggningar finnes plötsligt ett "rövknullar", och frågan var utan problem löst. (Små graverade silverarmband med inskriptionen WWSD (What would Svenbro do?) borde delas ut till alla klassiskt skolade skribenter.)
Sålunda kunde jag ange irrumator i rätt stilnivå, nästa stötesten var cinaedus, som ju alla vet är den undergivna parten i en manlig homosexuell relation, men jag hade länge ett totalt hjärnsläpp hur att återge det, då det plötsligt slog mig som en blixt från klar himmel; "stjärtgosse"! Aldrig har väl det invektivet gjort någon så lycklig!
Thursday, September 07, 2006
de ortu germanorum
Tusen tack för de fina födelsedagshälsningarna! Det verkar bli en bra dag, trots att jag är på språng. jag har nog redan mottagit den bästa presenten för denna födelsedag, en bok med massor av latinska korsord! (Det verkar för övrigt vara en hel industri)
To return to the mundane; då jag just läst Tacitus Germania finner jag detta mycket intressant, som alltid från en Understreckare. Det är naturligtvis Stig Strömholm som skrivit detta ack-så-lärda (och som alltid här på latinbloggen presenteras ett styck Stickan-kuriosa i samband med hans omnämnande; visste ni att han av (vissa av)universitetets fanbärare och marsalkar (samt även av andra) kallas för "julgranen", då han vid formella tillställnigar av frackkarraktär tenderar att hänga på sig varenda bit glitter som han någonsin förlänats, från högtidliga, avundsvärda ordnar till "flit och nit"-scoutingmedaljer, och sålunda gnistrar skönt, dock med en viss slagsida och ett påtagligt rassel):
"Vi vet inte vilken nationalitetsbeteckning det ilbud kan ha haft på tungan som en dag år 267 e Kr sprängde in i Aten med bud om ett nära förestående angrepp av barbarer, men vi kan vara tämligen säkra på att Viktor Rydberg i sin ”Dexippos” utnyttjar skaldernas suveräna frihet i förhållande till sanningen när han låter de förskräckta atenarna brista ut i det rytmiska ropet: ”goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren / knappt en dagsled, ve oss! ve oss! knappt en dagsled från Athen!”.
Vi kan vara så mycket mer säkra som just Rydbergs hjälte, den lärde och produktive historikern Publius Herennius Dexippos, vilken innehade Atens högsta ämbete och i det på romerska trupper barskrapade landet – fälthären var sedan länge upptagen vid gränserna – lyckades rafsa samman en hemvärnsstyrka om ett par tusen man och slå tillbaka angriparna utanför staden, i sina skrifter för det allra mesta kallar dem ”skyter”, även om namnet ”goter” förekommer någon enstaka gång. Till belysning av den terminologiska förvirringen kan tilläggas att de angripare som han besegrade för övrigt tycks ha varit en skara av de alla forskarmödor till trots alltjämt gåtfulla herulerna. Romare och greker använde för övrigt vid denna tid i sina skildringar genomgående antingen det svepande och föraktfulla ordet ”barbarer” om de nya aktörerna på den historiska scenen eller mycket precisa benämningar för just den begränsade stam som de kom i direkt kontakt med."
To return to the mundane; då jag just läst Tacitus Germania finner jag detta mycket intressant, som alltid från en Understreckare. Det är naturligtvis Stig Strömholm som skrivit detta ack-så-lärda (och som alltid här på latinbloggen presenteras ett styck Stickan-kuriosa i samband med hans omnämnande; visste ni att han av (vissa av)universitetets fanbärare och marsalkar (samt även av andra) kallas för "julgranen", då han vid formella tillställnigar av frackkarraktär tenderar att hänga på sig varenda bit glitter som han någonsin förlänats, från högtidliga, avundsvärda ordnar till "flit och nit"-scoutingmedaljer, och sålunda gnistrar skönt, dock med en viss slagsida och ett påtagligt rassel):
"Vi vet inte vilken nationalitetsbeteckning det ilbud kan ha haft på tungan som en dag år 267 e Kr sprängde in i Aten med bud om ett nära förestående angrepp av barbarer, men vi kan vara tämligen säkra på att Viktor Rydberg i sin ”Dexippos” utnyttjar skaldernas suveräna frihet i förhållande till sanningen när han låter de förskräckta atenarna brista ut i det rytmiska ropet: ”goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren / knappt en dagsled, ve oss! ve oss! knappt en dagsled från Athen!”.
Vi kan vara så mycket mer säkra som just Rydbergs hjälte, den lärde och produktive historikern Publius Herennius Dexippos, vilken innehade Atens högsta ämbete och i det på romerska trupper barskrapade landet – fälthären var sedan länge upptagen vid gränserna – lyckades rafsa samman en hemvärnsstyrka om ett par tusen man och slå tillbaka angriparna utanför staden, i sina skrifter för det allra mesta kallar dem ”skyter”, även om namnet ”goter” förekommer någon enstaka gång. Till belysning av den terminologiska förvirringen kan tilläggas att de angripare som han besegrade för övrigt tycks ha varit en skara av de alla forskarmödor till trots alltjämt gåtfulla herulerna. Romare och greker använde för övrigt vid denna tid i sina skildringar genomgående antingen det svepande och föraktfulla ordet ”barbarer” om de nya aktörerna på den historiska scenen eller mycket precisa benämningar för just den begränsade stam som de kom i direkt kontakt med."
Wednesday, September 06, 2006
Invisus natalis
Imorgon fyller jag år, och det känns faktiskt ganska bra att bli ett år äldre. Vad som dock är mindre roligt är att då jag snart måste åka iväg till landet "over there" ett slag, så blir det ingen tid i allt fixande och resande för mitt sedvanliga storslagna fördelsedagsfirande.
Dock, födelsedagen ska vakas in på bästa sätt, jag har en flaska Veuve och finfin färsk marulk i kylen, och en av mina gäster fyller också år imorgon, så det blir ett gemensamt inväntande.
Själva dagen imorgon spenderas till hälften i den eviga ungdomens stad, och sålunda dras tankarna till denna födelsedagsdikt av Sulpicia, den enda sant bevarade kvinnliga antika rösten:
Scis iter ex animo sublatum triste puellae?
natali Romae iam licet esse suo.
Omnibus ille dies nobis natalis agatur,
qui nec opinanti nunc tibi forte venit.
I Guy Lees utmärkta översättning (som nu faktiskt finns att köpa på adlibris!), blir det:
That dreary journey's lifted, you know, from your girls heart.
Now she can be in Rome for her birthday.
Let the day that chance now brings you unexpectedly
be spent as a birthday to us all.
Rom, Uppsala, vad är egentligen skillnaden?
Hon skriver, som man kanske kan förstå, till sin älskade, i tidigare dikter har hon nämligen beklagat att hon inte ska vara i Rom på den stora dagen:
Invisus natalis adest, qui rure molesto
et sine Cerintho tristis agendus erit.
[...]
Lee tolkar:
That hateful birthday is near, which must be sadly spent
in tedious countryside and without Cerinthus.
Cerinthus , är som ni säker förstår, ni vassaste iuvenes, pojkvännen.
Det är ytterst få Sulpiciadikter som finns, de brukar anses vara dikterna 13 till 18 i den bok som följer två med Tibullus diktning, och kallas sålunda oftast för Appendix Tibulliana, och utgör sålunda tredje boken i Corpus Tibullianum.
I appendixet ingår även en panegyrik till Mesalla, några dikter av en poet vid namn Lygdamus (vars identitet är mycket omdiskuterad, en av de roligare teorier jag sett är att det skulle vara en yngre bror till Ovidius!), samt några som ibland kallas Amicus dikterna, eller serta Sulpiciae, Sulpicias krans, och är skrivna om eller såsom Sulpicia (3.8-12). (Om ni vill veta turerna kring denna uppdelning och liknande rekommenderar jag återigen Skoies skojiga bok Reading Sulpicia.)
Jag tar upp detta då jag gärna vill citera en dikt från just dessa kringdikter, då födelsedagskamraten, som ska klunka min skumpa ikväll, vid denna tid nästa år kommer vara fru och gift:
Natalis Juno, sanctos cape turis acervos
quos tibi dat tenera docta puella manu.
Lota tibi 'st hodie, tibi se laetissima compsit,
staret ut ante tuos conspicienda focos.
Illa quidem ornandi causas tibi, diva, relegat;
est tamen occulte cui placuisse velit.
At tu, sancte, fave, neu quis divellat amantes,
sed juveni, queaso, mutua vincla para.
Sic bene compones. Ullae non ille puellae
servire aut cuiquam dignior illa viro.
Nec possit cupidos vigilans deprendere custos,
fallendique vias mille ministret amor.
Adnue purpureaque veni perlucida palla:
ter tibi fit libo, ter, dea casta, mero.
Praecipit et natae mater studiosa quod optet;
illa aliud tacita, jam sua, mente rogat.
Uritur ut celeres urunt altaria flammae,
nec, liceat quamvis sana fuisse, velit.
Sit juveni grata ac, veniet cum proximus annus,
hic idem votis jam vetus extet amor.
Och Lee översätter, vilket jag nu i total och ytterlig självuppoffring ska knappa in, för det är ju så vackert:
Birthday Juno, accept these holy heaps of incense
from the soft hand of an educated girl.
For today she bathed and gladly adorned herself
to stand in the public eye before your altar.
or at least she claims her finery's for you, Godess;
but secretly there's someone else she wants to please.
Be gracious, Holy one. let no one split up lovers,
but please make mutual bonds for the young man.
that way you'll match them well. He ought not to be slave
to another girlnor she to another man.
Nor let the watchful chaperone suprise their passion,
but love invent a thousand subterfuges.
Nod your assent and come, brilliant in purple robe:
thrice we give you cake, thrice, chaste Godess, wine
And the anxious mother tells her daughter what to pray for,
but she, now grown-up, silently asks for something else.
She's burning, as the swift flames burn upon the altar,
and though she could be cured, she does not wish it.
Let her please her young man, end when next year comes, thanks to
her vows then make this same love permanent.
Grattis till oss båda alltså, och om någon känner att presenter vore lägligt önskar jag mig såväl detta som detta.
Dock, födelsedagen ska vakas in på bästa sätt, jag har en flaska Veuve och finfin färsk marulk i kylen, och en av mina gäster fyller också år imorgon, så det blir ett gemensamt inväntande.
Själva dagen imorgon spenderas till hälften i den eviga ungdomens stad, och sålunda dras tankarna till denna födelsedagsdikt av Sulpicia, den enda sant bevarade kvinnliga antika rösten:
Scis iter ex animo sublatum triste puellae?
natali Romae iam licet esse suo.
Omnibus ille dies nobis natalis agatur,
qui nec opinanti nunc tibi forte venit.
I Guy Lees utmärkta översättning (som nu faktiskt finns att köpa på adlibris!), blir det:
That dreary journey's lifted, you know, from your girls heart.
Now she can be in Rome for her birthday.
Let the day that chance now brings you unexpectedly
be spent as a birthday to us all.
Rom, Uppsala, vad är egentligen skillnaden?
Hon skriver, som man kanske kan förstå, till sin älskade, i tidigare dikter har hon nämligen beklagat att hon inte ska vara i Rom på den stora dagen:
Invisus natalis adest, qui rure molesto
et sine Cerintho tristis agendus erit.
[...]
Lee tolkar:
That hateful birthday is near, which must be sadly spent
in tedious countryside and without Cerinthus.
Cerinthus , är som ni säker förstår, ni vassaste iuvenes, pojkvännen.
Det är ytterst få Sulpiciadikter som finns, de brukar anses vara dikterna 13 till 18 i den bok som följer två med Tibullus diktning, och kallas sålunda oftast för Appendix Tibulliana, och utgör sålunda tredje boken i Corpus Tibullianum.
I appendixet ingår även en panegyrik till Mesalla, några dikter av en poet vid namn Lygdamus (vars identitet är mycket omdiskuterad, en av de roligare teorier jag sett är att det skulle vara en yngre bror till Ovidius!), samt några som ibland kallas Amicus dikterna, eller serta Sulpiciae, Sulpicias krans, och är skrivna om eller såsom Sulpicia (3.8-12). (Om ni vill veta turerna kring denna uppdelning och liknande rekommenderar jag återigen Skoies skojiga bok Reading Sulpicia.)
Jag tar upp detta då jag gärna vill citera en dikt från just dessa kringdikter, då födelsedagskamraten, som ska klunka min skumpa ikväll, vid denna tid nästa år kommer vara fru och gift:
Natalis Juno, sanctos cape turis acervos
quos tibi dat tenera docta puella manu.
Lota tibi 'st hodie, tibi se laetissima compsit,
staret ut ante tuos conspicienda focos.
Illa quidem ornandi causas tibi, diva, relegat;
est tamen occulte cui placuisse velit.
At tu, sancte, fave, neu quis divellat amantes,
sed juveni, queaso, mutua vincla para.
Sic bene compones. Ullae non ille puellae
servire aut cuiquam dignior illa viro.
Nec possit cupidos vigilans deprendere custos,
fallendique vias mille ministret amor.
Adnue purpureaque veni perlucida palla:
ter tibi fit libo, ter, dea casta, mero.
Praecipit et natae mater studiosa quod optet;
illa aliud tacita, jam sua, mente rogat.
Uritur ut celeres urunt altaria flammae,
nec, liceat quamvis sana fuisse, velit.
Sit juveni grata ac, veniet cum proximus annus,
hic idem votis jam vetus extet amor.
Och Lee översätter, vilket jag nu i total och ytterlig självuppoffring ska knappa in, för det är ju så vackert:
Birthday Juno, accept these holy heaps of incense
from the soft hand of an educated girl.
For today she bathed and gladly adorned herself
to stand in the public eye before your altar.
or at least she claims her finery's for you, Godess;
but secretly there's someone else she wants to please.
Be gracious, Holy one. let no one split up lovers,
but please make mutual bonds for the young man.
that way you'll match them well. He ought not to be slave
to another girlnor she to another man.
Nor let the watchful chaperone suprise their passion,
but love invent a thousand subterfuges.
Nod your assent and come, brilliant in purple robe:
thrice we give you cake, thrice, chaste Godess, wine
And the anxious mother tells her daughter what to pray for,
but she, now grown-up, silently asks for something else.
She's burning, as the swift flames burn upon the altar,
and though she could be cured, she does not wish it.
Let her please her young man, end when next year comes, thanks to
her vows then make this same love permanent.
Grattis till oss båda alltså, och om någon känner att presenter vore lägligt önskar jag mig såväl detta som detta.
Monday, September 04, 2006
Consumatum est
Det där kommer verkligen inte gå till historien som en av mina bättre och mer lysande prestationer, utan jag var total mouth breather, såväl reellt som mentalt.
Dock, rent tekninskt sett behöver jag aldrig igen läsa vare sig Seneca, eller Quintillianus, eller Plinius d.y, eller Tacitus, eller Suetonius, de är avtentade och klara.
Ska nu gå hem och ta igen en veckas sömn och hoppas att den här förbenade förkylningen någon gång ger med sig.
Dock, rent tekninskt sett behöver jag aldrig igen läsa vare sig Seneca, eller Quintillianus, eller Plinius d.y, eller Tacitus, eller Suetonius, de är avtentade och klara.
Ska nu gå hem och ta igen en veckas sömn och hoppas att den här förbenade förkylningen någon gång ger med sig.
Saturday, September 02, 2006
Elatio
Tentan närmar sig med stormsteg, nu på måndag smäller det, och efter det kommer jag vara kontaktbar igen, jag lovar. Läsningen går väl bra, har hamnat i det stadiet då man bara forsar genom texter, man är in the zone, man snarare läser än översätter.
Jag får, som jag tidigare sagt, Bryn Mawr Classical Review i maillådan, och då jag knappast kan påstå att jag läser allt de sänder, eller ens mycket, är det ett bra tids-slöseri (så här i tentapluggstider) och emellanåt hittar man skojiga saker.
Nu sist fanns en trevlig liten Sverigehyllning i en recension av "Liber usuum fratrum monasteri Vadstenensis. The Customary of the Vadstena Brothers: A Critical Edition with an Introduction" av Sara Risberg(Tyvärr kan jag inte länka till hela artikeln, hittar den inte på nätet):
"Sweden has long had a strong tradition in the Classics with, at the
same time, an emphasis on texts written in medieval Latin, this last
because of the figure of Birgitta of Sweden, Foundress of Vadstena
Monastery and the linked double monasteries throughout Europe of her
Order of the Most Holy Saviour. Thus rigorous commendable scholarly
methods have been brought to bear not only on Classical texts but also
medieval ones. One could wish this tradition were also present in the
editing of medieval English texts or that departments of English
required similar training for graduate students as was once the case."
Visst blir man alldeles varm i kroppen?
Och, ja, som svensk latinist har man tvingats att läsa en hel del Birgitta, och jag kan inte påstå att det lämnat något större intryck, jag vill mest minnas en vag tristess, samt en tacksamhet, då det är hyggligt lättläst, så det var bra att fylla ut sidantal med.
Jag får, som jag tidigare sagt, Bryn Mawr Classical Review i maillådan, och då jag knappast kan påstå att jag läser allt de sänder, eller ens mycket, är det ett bra tids-slöseri (så här i tentapluggstider) och emellanåt hittar man skojiga saker.
Nu sist fanns en trevlig liten Sverigehyllning i en recension av "Liber usuum fratrum monasteri Vadstenensis. The Customary of the Vadstena Brothers: A Critical Edition with an Introduction" av Sara Risberg(Tyvärr kan jag inte länka till hela artikeln, hittar den inte på nätet):
"Sweden has long had a strong tradition in the Classics with, at the
same time, an emphasis on texts written in medieval Latin, this last
because of the figure of Birgitta of Sweden, Foundress of Vadstena
Monastery and the linked double monasteries throughout Europe of her
Order of the Most Holy Saviour. Thus rigorous commendable scholarly
methods have been brought to bear not only on Classical texts but also
medieval ones. One could wish this tradition were also present in the
editing of medieval English texts or that departments of English
required similar training for graduate students as was once the case."
Visst blir man alldeles varm i kroppen?
Och, ja, som svensk latinist har man tvingats att läsa en hel del Birgitta, och jag kan inte påstå att det lämnat något större intryck, jag vill mest minnas en vag tristess, samt en tacksamhet, då det är hyggligt lättläst, så det var bra att fylla ut sidantal med.
Thursday, August 31, 2006
Adeps bovis
Är fortfarande sjuk, vansinnigt förkyld, och lider mest i sängen och vid skrivbordet, under ett berg av näsdukar och en liten tub försvarets hudsalva, att gnugga in den fnasiga näsan med. Denna lilla gröna tub beredde dagens näst största skratt (det största frambringade detta, ljuvligt för en Hillier/Betjeman-fanatiker comme moi), ty överst i dess innehållsdeklaration står det Adeps Bovis, vilket för alla er smutsiga ickelatinare därute är OXSPÄCK, eller ko-fett om man så vill.
Jag släpade mig dock igår, trots regn och feber, till min stödgrupp, allmänt kallad för institutionens doktorandförening, och spenderade, efter massor av lokalkrångel, en ljuvlig timme med visserligen en del formalia och pertinenta ting, men mestadels ett underbart one-upmanship ("Min handledare läser inte de kapitel jag sänder honom", "Ha, min vägrar ens läsa ett abstrakt" , "Min öppnar inte ens de mail jag skickar"...) Lite som den där Monty Python skechen om att växa upp i en skokartong på motorvägen. Magnifique!
All mental energi går just nu till sjukdom och tentaplugg, så det händer inte mycket här.
Jag släpade mig dock igår, trots regn och feber, till min stödgrupp, allmänt kallad för institutionens doktorandförening, och spenderade, efter massor av lokalkrångel, en ljuvlig timme med visserligen en del formalia och pertinenta ting, men mestadels ett underbart one-upmanship ("Min handledare läser inte de kapitel jag sänder honom", "Ha, min vägrar ens läsa ett abstrakt" , "Min öppnar inte ens de mail jag skickar"...) Lite som den där Monty Python skechen om att växa upp i en skokartong på motorvägen. Magnifique!
All mental energi går just nu till sjukdom och tentaplugg, så det händer inte mycket här.
Tuesday, August 29, 2006
spurcissimis tempestatibus
Jag är så vidrigt sjuk, kan inte andas genom näsan, sover i halvtimmesintervaller och faller som en fura var morgon då det tydligen satt sig även på balanssinnet.
Måste dessutom samtidigt tentaplugga. Vita lis est.
Återkommer sålunda senare, men under tiden; några länkar att roa er med.
The famous Latin language
is hard as you can see.
It killed the ancient Romans
and now is killing you!
Måste dessutom samtidigt tentaplugga. Vita lis est.
Återkommer sålunda senare, men under tiden; några länkar att roa er med.
The famous Latin language
is hard as you can see.
It killed the ancient Romans
and now is killing you!
Sunday, August 27, 2006
caput detegere
Jag är, som tidigare sagt, ingen större anhängare av att lägga ut bilder på bloggen, de fyller generellt sett ingen funktion och det är ett steg på vägen att få en sådan där "titta min katt, och titta mina nya skor,titta en kändisbild och titta här, en jätte-jätte skojig bild av en lustig trafikskylt...", dock känner jag det är dags att göra ett undantag då den anspelar på såväl min kärlek till Catullus som min irritation över ynglingar som sitter och äter med hatten på (psst, you look like total dorks).
Friday, August 25, 2006
Pertaesa
Efter en del ojande den senaste tiden över svårigheten i att prestera och producera, kom jag att tänka på följande passage hos Suetonius om Caesar (kapitel VII):
Quaestori ulterior Hispania obvenit; ubi cum mandatu praetoris iure dicundo conventus circumiret Gadisque venisset, animadversa apud Herculis templum Magni Alexandri imagine ingemuit et quasi pertaesus ignaviam suam, quod nihil dum a se p10memorabile actum esset in aetate, qua iam Alexander orbem terrarum subegisset, missionem continuo efflagitavit ad captandas quam primum maiorum rerum occasiones in urbe.
Ungefärlig översättning:
Då Caesar var kvestor tilldelades han den bortre delen av Spanien, och där, medan han på pretorns begäran besökte de de olika tingen i egenskap av domare, kom han till Gades. Sedan han i Hercules-templet där sett en staty av Alexander den store, suckade han, och liksom utledsen på sin egen overksamhet, eftersom ingenting minnesvärt gjorts av honom vid den åldern, vid vilken Alexander lagt hela världen under sig, begärde han genast avsked för att så snart som möjligt kunna i Rom gripa tillfällen till större ting.
Caesar bör ha varit över 30 när detta sker, då reglerna inte tillät att man blev kvestor dessförinnan. Vad lär vi oss av detta? Jo, att även Caesar emellanåt kände sig förbaskat otillräcklig, men dock inte lät sig nedslås av ålder och hopplöshet, det är aldrig försent att börja intrigera om makt och att om man bara försöker så kan man bli en mördad, maktgalen diktator.
Jag tänker här med stor värme på en av mina stora förebilder, M, som i samband med den läckra mat hon lagar till horder av människor vid Klassiska Föreningens möten, emellanåt konstaterar att Alexander må ha lagt världen under sig vid 30, men hade han någonsin lagat tiramisu till 40 personer? Skulle inte tro det!
Slutligen en sak som gör mig än mer pertaesa är det utspel som KD tydligen kom med i natt. jag hörde det turligt nog på radion, ty jag kan inte påstå att jag sett det i någon (nät) tidningsupplaga. Från Ekots hemsida:
"Göran Hägglund framhåller att partiet inte är motståndare till aborter, men vill diskutera att förbjuda sena aborter.
– Det handlar om de aborter som sker så sent så att Socialstyrelsen måste ge tillstånd. Det handlar inte om de aborter som utförs för de allra flesta, säger han."
Vargör tror Hägglund dessa aborter sker så sent, är han övertygad om att den genomsnitts-gravida vaknar upp en morgon och tänker "Hmm, vad göra idag, I know, låt oss göra en partiell födsel-abort, en riktigt geggig där fostrets måste styckas! Ska bara ordna tillstånd hos Soc. styrelsen först..."
Nej, inte riktigt, utan dessa görs snarare för att den potentiella modern är ytterst debil, eller ung, eller av diverse förträngningsmekanismer, som sparkats igång av den jobbigare sorten av trauman (våldtäkt el dyl), inte velat erkänna att hon är gravid, eller kanske har cancer och behöver en aggressiv potentiellt fosterdödande strålbehandling. Vidare, dessa är ingen stor grupp av aborter, minns inte exakt, återkommer med siffran.
Var är protesterna, invändningarna, var är de modiga folkpartisterna, moderaterna eller centerpartisterna som ställer sig upp och att förklarar att detta aldrig kommer drivas igenom i deras regering? Hallåååå?
Allt jag ser i media är den lilla incidenten om den infiltrerande riksdagskandidaten, något påhopp om moderaternas biståndspolitik samt hyllningar av Hägglunds tv-framträdande.
Inte så mycket på grund av detta utalande, som av de övriga partiernas kompakta tystnad har Alliansen förlorat min och säkerligen andra kvinnors röst.
Quaestori ulterior Hispania obvenit; ubi cum mandatu praetoris iure dicundo conventus circumiret Gadisque venisset, animadversa apud Herculis templum Magni Alexandri imagine ingemuit et quasi pertaesus ignaviam suam, quod nihil dum a se p10memorabile actum esset in aetate, qua iam Alexander orbem terrarum subegisset, missionem continuo efflagitavit ad captandas quam primum maiorum rerum occasiones in urbe.
Ungefärlig översättning:
Då Caesar var kvestor tilldelades han den bortre delen av Spanien, och där, medan han på pretorns begäran besökte de de olika tingen i egenskap av domare, kom han till Gades. Sedan han i Hercules-templet där sett en staty av Alexander den store, suckade han, och liksom utledsen på sin egen overksamhet, eftersom ingenting minnesvärt gjorts av honom vid den åldern, vid vilken Alexander lagt hela världen under sig, begärde han genast avsked för att så snart som möjligt kunna i Rom gripa tillfällen till större ting.
Caesar bör ha varit över 30 när detta sker, då reglerna inte tillät att man blev kvestor dessförinnan. Vad lär vi oss av detta? Jo, att även Caesar emellanåt kände sig förbaskat otillräcklig, men dock inte lät sig nedslås av ålder och hopplöshet, det är aldrig försent att börja intrigera om makt och att om man bara försöker så kan man bli en mördad, maktgalen diktator.
Jag tänker här med stor värme på en av mina stora förebilder, M, som i samband med den läckra mat hon lagar till horder av människor vid Klassiska Föreningens möten, emellanåt konstaterar att Alexander må ha lagt världen under sig vid 30, men hade han någonsin lagat tiramisu till 40 personer? Skulle inte tro det!
Slutligen en sak som gör mig än mer pertaesa är det utspel som KD tydligen kom med i natt. jag hörde det turligt nog på radion, ty jag kan inte påstå att jag sett det i någon (nät) tidningsupplaga. Från Ekots hemsida:
"Göran Hägglund framhåller att partiet inte är motståndare till aborter, men vill diskutera att förbjuda sena aborter.
– Det handlar om de aborter som sker så sent så att Socialstyrelsen måste ge tillstånd. Det handlar inte om de aborter som utförs för de allra flesta, säger han."
Vargör tror Hägglund dessa aborter sker så sent, är han övertygad om att den genomsnitts-gravida vaknar upp en morgon och tänker "Hmm, vad göra idag, I know, låt oss göra en partiell födsel-abort, en riktigt geggig där fostrets måste styckas! Ska bara ordna tillstånd hos Soc. styrelsen först..."
Nej, inte riktigt, utan dessa görs snarare för att den potentiella modern är ytterst debil, eller ung, eller av diverse förträngningsmekanismer, som sparkats igång av den jobbigare sorten av trauman (våldtäkt el dyl), inte velat erkänna att hon är gravid, eller kanske har cancer och behöver en aggressiv potentiellt fosterdödande strålbehandling. Vidare, dessa är ingen stor grupp av aborter, minns inte exakt, återkommer med siffran.
Var är protesterna, invändningarna, var är de modiga folkpartisterna, moderaterna eller centerpartisterna som ställer sig upp och att förklarar att detta aldrig kommer drivas igenom i deras regering? Hallåååå?
Allt jag ser i media är den lilla incidenten om den infiltrerande riksdagskandidaten, något påhopp om moderaternas biståndspolitik samt hyllningar av Hägglunds tv-framträdande.
Inte så mycket på grund av detta utalande, som av de övriga partiernas kompakta tystnad har Alliansen förlorat min och säkerligen andra kvinnors röst.
Thursday, August 24, 2006
Scortae librorum
Då tiderna är stessiga, med mycket mycket att göra, spenderas naturligtvis mycket tid framför datorn, dels av ren procrastinatio och dels genom vanlig hederlig insomnia.
En av de ställen som jag upptäckte var bloggen bokhora, ytterligare en läsblogg, driven av en skara unga damer.
Den skribenten där som jag i synnerhet fastnade för, var en viss Johanna Ö. Det är en smula creepy, då våra intressen i så hög grad sammanfaller.
Det enda som skiljer oss åt är, förutom yrkesvalet och det faktum att jag har en känsla att hon klär sig bättre än vad jag gör (samt kanske eventuellt en del andra ting), att hon ännu inte läst Evelyn Waugh.
Det är läskigt, vi har båda en passion för Selinko, en fascination för klass och dess problematik, feminism, Lena Andersson, Claes Hylinger, och Easton Ellis.
Vad som dock avgör det hela är att hon är gammal hel-klassisist, vet hur det är att munta och översätter latinsk poesi på fritiden(en charmerande detalj, har benämnts med klasskamraterna såsom vulpes av gammal latinlärare). Hon skriver själv:
"Jag är humanist. Ja alltså ur flera bemärkelser men faktum är att jag på gymnasiet gick humanistisk linje helklassisk variant med utökad studiekurs (för att inte behöva släppa två moderna språk när jag valde att läsa klassisk grekiska). Det innebar en hel massa språk för min del - jag läste tyska, ryska, engelska, latin och klassisk grekiska. Ofantligt roligt! Senare har jag också läst latin och lingvistik på Stockholms Universitet eftersom ursprungsplanen var latinlärare."
En påhälsning från ett parallellt universum?
Slutligen verkar samtliga scortae gilla "Den hemliga historien" vilket väl är ett gott tecken för en bokblogg...
En av de ställen som jag upptäckte var bloggen bokhora, ytterligare en läsblogg, driven av en skara unga damer.
Den skribenten där som jag i synnerhet fastnade för, var en viss Johanna Ö. Det är en smula creepy, då våra intressen i så hög grad sammanfaller.
Det enda som skiljer oss åt är, förutom yrkesvalet och det faktum att jag har en känsla att hon klär sig bättre än vad jag gör (samt kanske eventuellt en del andra ting), att hon ännu inte läst Evelyn Waugh.
Det är läskigt, vi har båda en passion för Selinko, en fascination för klass och dess problematik, feminism, Lena Andersson, Claes Hylinger, och Easton Ellis.
Vad som dock avgör det hela är att hon är gammal hel-klassisist, vet hur det är att munta och översätter latinsk poesi på fritiden(en charmerande detalj, har benämnts med klasskamraterna såsom vulpes av gammal latinlärare). Hon skriver själv:
"Jag är humanist. Ja alltså ur flera bemärkelser men faktum är att jag på gymnasiet gick humanistisk linje helklassisk variant med utökad studiekurs (för att inte behöva släppa två moderna språk när jag valde att läsa klassisk grekiska). Det innebar en hel massa språk för min del - jag läste tyska, ryska, engelska, latin och klassisk grekiska. Ofantligt roligt! Senare har jag också läst latin och lingvistik på Stockholms Universitet eftersom ursprungsplanen var latinlärare."
En påhälsning från ett parallellt universum?
Slutligen verkar samtliga scortae gilla "Den hemliga historien" vilket väl är ett gott tecken för en bokblogg...
Tuesday, August 22, 2006
Tabularium
Jag älskar arkiv, jag älskar att arbeta i dem, jag älskar den taktila upplevelsen av gammalt papper eller pergament, jag älskar lukten av böcker och läder som åldras, jag älskar till och med dammet och den underliga ventilationen.
Viss erfarnehet har jag av dessa heliga platser, jag har sommarjobbat i arkiv (jag minns tydligt en sommar då jag var ständigt förkyld, ty man spenderade dagarna långt under markytan (tydligen atombombssäkert!) och det var kallt) och jag har även läst kurs i det, kanske i hopp om att en dag mer permanent arbeta på sådan plats.
En av de studiebesök jag gjorde på arkivkursen var på Riksarkivet, det var en rent himmelsk upplevelse, vi fcick se ett rikligt urval av deras skatter, jag minns bland annat diplomatbrev till Karl XII och en riktig praktutgåva, signerad av allehanda betydande personligheter, av 1809 års regeringsform.
Riksarkivets hemsida är en underbar forskningsmässig resurs, men även ett ställe att slösurfa bort åtskilliga timmar. Man kan fördriva tiden med heraldik, eller kartor eller bläddra i en skojiga serien Månadens dokument.
För latinare är bland annat deras Birgitta-projekt intressant (texterna finns alla på nätet!):
"År 2003 firades 700-årsjubileet av den heliga Birgittas födelse. Lagom till detta jubileum blev det stora arbetet med att ge ut hennes texter på latin i moderna textkritiska utgåvor färdigt i och med att bok 8 av Uppenbarelserna (Reuelaciones) utkom. Därmed avslutades ett arbete som pågått sedan 1956, då Reuelaciones Extrauagantes utkom såsom den första textkritiska utgåvan av de latinska Birgittatexterna"
Även Oxenstierna-projektet, utgivningen av den store kanslerns brev, involverar en del latin(Betänk An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur). På projektets hemsida hittar man även åtskilliga av breven, och tro mig, mycken tid kan slösas på dessa, då man egentligen borde göra annat.
Svenskt diplomatarium är ochså skojigt, och även här hittar ni texterna på nätet:
"Riksarkivets avdelning Svenskt Diplomatarium publicerar våra bevarade medeltidsdokument (diplom). Det rör sig om såväl originalbrev på pergament och papper som medeltida och eftermedeltida avskrifter. Språket i texterna är oftast på latin eller fornsvenska men "
Hand i hand med detta går Riksarkivets Glossarium till medeltidslatinet i Sverige:
"Sedan 1989 utger Riksarkivet Glossarium till medeltidslatinet i Sverige, ett lexikon baserat på alla latinska texter som skrevs i Sverige fram till 1527 (och vissa utländska texter som berör Sverige) och som finns utgivna i tryck."
...
"I glossariet upptas sådana ord, betydelser, ordformer och stavningsvarianter som inte finns i klassiskt latin. Orden översätts till svenska och tyska och exemplifieras med citat ur texterna"
Och slutligen, ett av deras mest fascinerande projekt, MPO-projektet:
"Genom riksdagen i Västerås 1527 genomdrev Gustav Vasa de beslut som bröt den katolska kyrkans makt och inflytande i Sverige. [...] Prästerna blev kronans ämbetsmän, klostren stängdes och kyrkornas dyrbarheter beslagtogs. Också biblioteken skingrades. Böckerna tillhörde den gamla ordningen och var därför oanvändbara.
I räknekammaren på slottet Tre kronor samlades samtidigt den nya förvaltningens räkenskaper. De var viktiga för makten och måste skyddas. Då kom de medeltida böckerna på slitstarkt pergament väl till pass. Böckerna slaktades och blev till omslag kring fogdarnas skattelängder. I kammarens arkiv låg de sedan i århundraden, till de återupptäcktes under 1800-talets andra hälft.
Antalet sådana pergamentomslag i Riksarkivet idag uppgår till drygt 22000 stycken. Pergamentomslagen utgör resterna av minst 6000 böcker. Från svensk medeltid är ett mycket litet antal fullständiga böcker bevarade. De äldsta fragmenten är från missionstidens 1000-tal, de yngsta från 1500-talet. Många av böckerna har kommit till Sverige utifrån, andra har skrivits här i landet. De flesta är gudstjänstböcker, men det finns också många blad ur juridiska och teologiska verk"
RA ska verkligen ha en eloge för sin underhållande och informativa hemsida!
Viss erfarnehet har jag av dessa heliga platser, jag har sommarjobbat i arkiv (jag minns tydligt en sommar då jag var ständigt förkyld, ty man spenderade dagarna långt under markytan (tydligen atombombssäkert!) och det var kallt) och jag har även läst kurs i det, kanske i hopp om att en dag mer permanent arbeta på sådan plats.
En av de studiebesök jag gjorde på arkivkursen var på Riksarkivet, det var en rent himmelsk upplevelse, vi fcick se ett rikligt urval av deras skatter, jag minns bland annat diplomatbrev till Karl XII och en riktig praktutgåva, signerad av allehanda betydande personligheter, av 1809 års regeringsform.
Riksarkivets hemsida är en underbar forskningsmässig resurs, men även ett ställe att slösurfa bort åtskilliga timmar. Man kan fördriva tiden med heraldik, eller kartor eller bläddra i en skojiga serien Månadens dokument.
För latinare är bland annat deras Birgitta-projekt intressant (texterna finns alla på nätet!):
"År 2003 firades 700-årsjubileet av den heliga Birgittas födelse. Lagom till detta jubileum blev det stora arbetet med att ge ut hennes texter på latin i moderna textkritiska utgåvor färdigt i och med att bok 8 av Uppenbarelserna (Reuelaciones) utkom. Därmed avslutades ett arbete som pågått sedan 1956, då Reuelaciones Extrauagantes utkom såsom den första textkritiska utgåvan av de latinska Birgittatexterna"
Även Oxenstierna-projektet, utgivningen av den store kanslerns brev, involverar en del latin(Betänk An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur). På projektets hemsida hittar man även åtskilliga av breven, och tro mig, mycken tid kan slösas på dessa, då man egentligen borde göra annat.
Svenskt diplomatarium är ochså skojigt, och även här hittar ni texterna på nätet:
"Riksarkivets avdelning Svenskt Diplomatarium publicerar våra bevarade medeltidsdokument (diplom). Det rör sig om såväl originalbrev på pergament och papper som medeltida och eftermedeltida avskrifter. Språket i texterna är oftast på latin eller fornsvenska men "
Hand i hand med detta går Riksarkivets Glossarium till medeltidslatinet i Sverige:
"Sedan 1989 utger Riksarkivet Glossarium till medeltidslatinet i Sverige, ett lexikon baserat på alla latinska texter som skrevs i Sverige fram till 1527 (och vissa utländska texter som berör Sverige) och som finns utgivna i tryck."
...
"I glossariet upptas sådana ord, betydelser, ordformer och stavningsvarianter som inte finns i klassiskt latin. Orden översätts till svenska och tyska och exemplifieras med citat ur texterna"
Och slutligen, ett av deras mest fascinerande projekt, MPO-projektet:
"Genom riksdagen i Västerås 1527 genomdrev Gustav Vasa de beslut som bröt den katolska kyrkans makt och inflytande i Sverige. [...] Prästerna blev kronans ämbetsmän, klostren stängdes och kyrkornas dyrbarheter beslagtogs. Också biblioteken skingrades. Böckerna tillhörde den gamla ordningen och var därför oanvändbara.
I räknekammaren på slottet Tre kronor samlades samtidigt den nya förvaltningens räkenskaper. De var viktiga för makten och måste skyddas. Då kom de medeltida böckerna på slitstarkt pergament väl till pass. Böckerna slaktades och blev till omslag kring fogdarnas skattelängder. I kammarens arkiv låg de sedan i århundraden, till de återupptäcktes under 1800-talets andra hälft.
Antalet sådana pergamentomslag i Riksarkivet idag uppgår till drygt 22000 stycken. Pergamentomslagen utgör resterna av minst 6000 böcker. Från svensk medeltid är ett mycket litet antal fullständiga böcker bevarade. De äldsta fragmenten är från missionstidens 1000-tal, de yngsta från 1500-talet. Många av böckerna har kommit till Sverige utifrån, andra har skrivits här i landet. De flesta är gudstjänstböcker, men det finns också många blad ur juridiska och teologiska verk"
RA ska verkligen ha en eloge för sin underhållande och informativa hemsida!
Saturday, August 19, 2006
Conversio
Jag har, som tidigara antytt, ChW (min egen darlin' companion) här på s.k slav-besök, vilket innebär att hon bär och kånkar saker och hjälper mig med diverse mer eller mindre genomtänkta projekt i den nya, fina våningen.
Det som dominerat de senaste två dagarna är målandet av mina köksstolar, och nyansen blir bara inte rätt,
(A snippet:
SDIL: (hysteriskt)Morotsfärgade, de är morotsfärgade! De blir bara mer och mer orangea.
ChW: (Sansat och lugnande) Nejdå, titta där på den som inte är under lampan, den ser ju faktiskt röd ut.
SDIL: (snyftande)De kanske mörknar när färgen torkar...
ChW: (tryggt och förtroendeingivande) Absolut. )
Nåväl, vi lämnade färghelvetet ett tag, (jag har färg på ben, armar, i håret och på fötter) och ChW lämnade även mig framför datorn ett tag i hopp om att jag skulle sansa mig en smula i nyans-frågan, innan hon stack han jag dock visa henne vad jag hittat om ryska Catullus-översättningar (det skulle kunna bli ett ytterst tjusigt samarbete), och passande nog hade SvD en Understreckare idag om just översättning:
"När man ställs inför problemet med att översätta en text, kan man ta hjälp av en mängd tekniker, exempelvis perifraser för att förklara sociokulturella egenheter eller betydelsemässiga förenklingar. Men trots alla medel som står översättaren till buds, ställs sedan sekler tillbaka ändå frågan om man över huvud taget kan översätta en text eller om det är så, att varje språk uttrycker världen på sitt eget sätt, och att själva språkets utformning ger en specifik världsuppfattning? Vidare, om man inte kan översätta en ordinär text, hur ska då en litterär text översättas? I vanliga fall ligger betoningen på själva innehållet; en litterär text lyder under en estetisk intention för vilken språkdräkten är väsentlig i sig och inte endast fungerar som ett kommunikativt medium.
Det förefaller uppenbart att den skönlitteräre översättaren, förutom att i varje enskilt fall använda sig av lämplig översättningsteknik, också måste tillgripa en genomgående strategi, som bygger på en allmän uppfattning om texten i fråga
och om översättningens roll i förmedlingsprocessen. Det är denna strategi, dess möjligheter och begränsningar, som styr översättaren i många av sina val. Men trots att denna genomgående strategi är avgörande för översättningens slutliga utformning, finner vi i utgåvorna alltför sällan resonemang som tar upp tankar kring detta."
Kunde inte instämma mer. Jag brukar vara ytterst nyfiken på hur översättaren resonerat, och tycker det skulle i princip vara obligatoriskt med ett litet efterord där tankar och problem togs upp.
Översättning, eller tolkning, av en text är ett konstnärligt skapande och inte ett mekaniskt traderande arbete, samtidigt som det även är ett vetenskapligt verk.
En person vars arbetsprocess som jag definitivt skulle vilja veta mer är naturligtvis Björkeson. Jag vet att jag jämt tjatar om honom, men jisses amalia, karln har tagit sig an allt från Homeros till Baudelaire, och ständigt med utmärkta resultat. Hur gör han?
Det som dominerat de senaste två dagarna är målandet av mina köksstolar, och nyansen blir bara inte rätt,
(A snippet:
SDIL: (hysteriskt)Morotsfärgade, de är morotsfärgade! De blir bara mer och mer orangea.
ChW: (Sansat och lugnande) Nejdå, titta där på den som inte är under lampan, den ser ju faktiskt röd ut.
SDIL: (snyftande)De kanske mörknar när färgen torkar...
ChW: (tryggt och förtroendeingivande) Absolut. )
Nåväl, vi lämnade färghelvetet ett tag, (jag har färg på ben, armar, i håret och på fötter) och ChW lämnade även mig framför datorn ett tag i hopp om att jag skulle sansa mig en smula i nyans-frågan, innan hon stack han jag dock visa henne vad jag hittat om ryska Catullus-översättningar (det skulle kunna bli ett ytterst tjusigt samarbete), och passande nog hade SvD en Understreckare idag om just översättning:
"När man ställs inför problemet med att översätta en text, kan man ta hjälp av en mängd tekniker, exempelvis perifraser för att förklara sociokulturella egenheter eller betydelsemässiga förenklingar. Men trots alla medel som står översättaren till buds, ställs sedan sekler tillbaka ändå frågan om man över huvud taget kan översätta en text eller om det är så, att varje språk uttrycker världen på sitt eget sätt, och att själva språkets utformning ger en specifik världsuppfattning? Vidare, om man inte kan översätta en ordinär text, hur ska då en litterär text översättas? I vanliga fall ligger betoningen på själva innehållet; en litterär text lyder under en estetisk intention för vilken språkdräkten är väsentlig i sig och inte endast fungerar som ett kommunikativt medium.
Det förefaller uppenbart att den skönlitteräre översättaren, förutom att i varje enskilt fall använda sig av lämplig översättningsteknik, också måste tillgripa en genomgående strategi, som bygger på en allmän uppfattning om texten i fråga
och om översättningens roll i förmedlingsprocessen. Det är denna strategi, dess möjligheter och begränsningar, som styr översättaren i många av sina val. Men trots att denna genomgående strategi är avgörande för översättningens slutliga utformning, finner vi i utgåvorna alltför sällan resonemang som tar upp tankar kring detta."
Kunde inte instämma mer. Jag brukar vara ytterst nyfiken på hur översättaren resonerat, och tycker det skulle i princip vara obligatoriskt med ett litet efterord där tankar och problem togs upp.
Översättning, eller tolkning, av en text är ett konstnärligt skapande och inte ett mekaniskt traderande arbete, samtidigt som det även är ett vetenskapligt verk.
En person vars arbetsprocess som jag definitivt skulle vilja veta mer är naturligtvis Björkeson. Jag vet att jag jämt tjatar om honom, men jisses amalia, karln har tagit sig an allt från Homeros till Baudelaire, och ständigt med utmärkta resultat. Hur gör han?
Friday, August 18, 2006
Hercules
Jisses vad man blev sentimental igår, men det är svårt att inte bli då tiderna är hårda och människorna i ens omgivning fina. Tack även till AZ och Erika för telefonsamtal.
Det är oro över avhandling, stress i fråga om kurser och en och annan personlig kalamitet som har mig en smula ur fas, men det mesta är väl överkomligt.
Det är inte direkt stordåd i stil med Herkules som förväntas. Och på tal om dem (denna övergång är väl fullständigt genial!) så blir jag särdeles lockad att läsa Theodor Kallifatides nya roman Herakles, då jag nyss såg recensionen i SvD (ingen vidare recension, tycks det mig):
"Kallifatides håller sig till den traditionella versionen och bryr sig inte om alla de apokryfiska historierna om Herakles. Man förvånas kanske av att han inte bryr sig om att återberätta fler av alla de bravader som genom århundradena har tillskrivits Herakles. Tilldiktningen har alltså varit ansenlig. Roligt hade onekligen varit att få en skildring av det som brukar kallas hans trettonde stordåd, påhittat av en skabrös romare, som påstår att Herakles på en enda natt lyckades göra femtio döttrar till kung Thespius med barn, ett dåd som kallades hans mödosammaste, labor durissimus.
Nå, Kallifatides har avstått och håller sig till de ursprungliga grekiska urkunderna, och naturligtvis räcker de mer än väl till att väva en färgstark historia. Det blir lärd underhållning på hög nivå, en återdiktad saga som blandar humor och tragik."
...
"Mer humoristiskt är ett inslag i skildringen av Herakles strid mot en månghövdad drake som talar med tusen tungor. Herakles lyckas identifiera och sikta in sig på den av alla munnar som talar grekiska och följaktligen är "den mest pratsamma". Han dänger till med sin träklubba - och därmed är segern vunnen!"
I en däremot utmärkt rar intervju säger han om sin då kommande bok:
"Den senaste, romanen Herakles, kommer ut i bokhandeln i augusti. Den berättar kort och gott historien om hjältarnas hjälte, han som kallades Herkules i Rom, den folkligaste och populäraste av alla gudar och halvgudar under antiken.
Men det är ingen lycklig Herakles som Theodor Kallifatides berättar om, det är en gestalt som bär sitt öde som ett ok.
- Jag ville skildra hjälten som roll och arketyp,
säger han.
- På sätt och vis föregår ju hjälten Herakles helgonen, fast han levde i kroppens tid, och de levde i andens. Har du förresten tänkt på hur många paralleller det finns mellan Herakles och Jesus? Båda hade en himmelsk far och en jordisk jungfru som mor, det uppträdde varsel i samband med deras födelse, och de utsattes för stora faror som barn. Som vuxna blev båda mirakelmän, de dog en plågsam död och togs sedan upp till himlen av sina fäder."
DN:s recension är däremot utmärkt, djuplodande och deskriptiv (ni vet, iuvenes, jag tror jag har börjat svärma lite för Jonas Thente):
"Kallifatides gör det inte så lätt för sig. Hans Herakles är en gestalt som tycks ha stannat vid skiljevägen - eller kanske snarare tar den med sig vart han än går. Stiernhielm kallade vägarna Dygd och Lusta. Herakles tänker att han vill göra väl, men hans handlingar är oftast motsatsen. Han upprepar: "Gudarna har skapat världen och gjort sitt. Nu skall vi ställa den tillrätta." Somt ställer han till rätta, somt gör han värre. Och ofta gör han både och på samma gång. Ibland känns det nästan som om Kallifatides skriver en allegori över en viss supermakt i vår tid, som tycks gå samma balansgång och lida av liknande inre motsägelser. Herakles tror ibland att det är hans öde, skriver Kallifatides. "För att göra världen till en bättre plats att leva i måste hans hjärta stelna till is."
Efter det oförlåtliga mordet på sönerna beger sig Herakles till oraklet i Delfi för att ta reda på vad han skall göra för att nå försoning. Beskedet är att han skall underställa sig den vidrige kungen Evristeas och hans nycker. Det är dessa nycker som utgör de tolv storverken. Åren går medan Herakles stretar på. Skildringen blir allt mörkare för varje sida, och i detta följer Kallifatides traditionen väl. De senare antika kapitlen i Herakles biografi är i allmänhet mycket tragiska. Och då tar Kallifatides inte ens med episoden där Herakles obegripligt utrotar kentaurerna, inklusive hans gamla lärare den vise Chiron - som han sårar så svårt att Chiron avsäger sig sin odödlighet för att få dö ifrån plågorna.
Med modernt språkbruk: Herakles utvecklas till en skitstövel. Kallifatides låter honom konstatera att han inte längre kan lägra kvinnor som vill ta emot honom, bara tvinga sig på dem som kämpar emot.
Ideligen denna klyvnad. Herakles vill gott, gör ont, och gruvar sig efteråt över detta faktum. Ecce homo."
Och visst har väl Kallifatides, har jag för mig, även skrivit vackert om Catullus någon gång för länge sedan i DN?
Det är oro över avhandling, stress i fråga om kurser och en och annan personlig kalamitet som har mig en smula ur fas, men det mesta är väl överkomligt.
Det är inte direkt stordåd i stil med Herkules som förväntas. Och på tal om dem (denna övergång är väl fullständigt genial!) så blir jag särdeles lockad att läsa Theodor Kallifatides nya roman Herakles, då jag nyss såg recensionen i SvD (ingen vidare recension, tycks det mig):
"Kallifatides håller sig till den traditionella versionen och bryr sig inte om alla de apokryfiska historierna om Herakles. Man förvånas kanske av att han inte bryr sig om att återberätta fler av alla de bravader som genom århundradena har tillskrivits Herakles. Tilldiktningen har alltså varit ansenlig. Roligt hade onekligen varit att få en skildring av det som brukar kallas hans trettonde stordåd, påhittat av en skabrös romare, som påstår att Herakles på en enda natt lyckades göra femtio döttrar till kung Thespius med barn, ett dåd som kallades hans mödosammaste, labor durissimus.
Nå, Kallifatides har avstått och håller sig till de ursprungliga grekiska urkunderna, och naturligtvis räcker de mer än väl till att väva en färgstark historia. Det blir lärd underhållning på hög nivå, en återdiktad saga som blandar humor och tragik."
...
"Mer humoristiskt är ett inslag i skildringen av Herakles strid mot en månghövdad drake som talar med tusen tungor. Herakles lyckas identifiera och sikta in sig på den av alla munnar som talar grekiska och följaktligen är "den mest pratsamma". Han dänger till med sin träklubba - och därmed är segern vunnen!"
I en däremot utmärkt rar intervju säger han om sin då kommande bok:
"Den senaste, romanen Herakles, kommer ut i bokhandeln i augusti. Den berättar kort och gott historien om hjältarnas hjälte, han som kallades Herkules i Rom, den folkligaste och populäraste av alla gudar och halvgudar under antiken.
Men det är ingen lycklig Herakles som Theodor Kallifatides berättar om, det är en gestalt som bär sitt öde som ett ok.
- Jag ville skildra hjälten som roll och arketyp,
säger han.
- På sätt och vis föregår ju hjälten Herakles helgonen, fast han levde i kroppens tid, och de levde i andens. Har du förresten tänkt på hur många paralleller det finns mellan Herakles och Jesus? Båda hade en himmelsk far och en jordisk jungfru som mor, det uppträdde varsel i samband med deras födelse, och de utsattes för stora faror som barn. Som vuxna blev båda mirakelmän, de dog en plågsam död och togs sedan upp till himlen av sina fäder."
DN:s recension är däremot utmärkt, djuplodande och deskriptiv (ni vet, iuvenes, jag tror jag har börjat svärma lite för Jonas Thente):
"Kallifatides gör det inte så lätt för sig. Hans Herakles är en gestalt som tycks ha stannat vid skiljevägen - eller kanske snarare tar den med sig vart han än går. Stiernhielm kallade vägarna Dygd och Lusta. Herakles tänker att han vill göra väl, men hans handlingar är oftast motsatsen. Han upprepar: "Gudarna har skapat världen och gjort sitt. Nu skall vi ställa den tillrätta." Somt ställer han till rätta, somt gör han värre. Och ofta gör han både och på samma gång. Ibland känns det nästan som om Kallifatides skriver en allegori över en viss supermakt i vår tid, som tycks gå samma balansgång och lida av liknande inre motsägelser. Herakles tror ibland att det är hans öde, skriver Kallifatides. "För att göra världen till en bättre plats att leva i måste hans hjärta stelna till is."
Efter det oförlåtliga mordet på sönerna beger sig Herakles till oraklet i Delfi för att ta reda på vad han skall göra för att nå försoning. Beskedet är att han skall underställa sig den vidrige kungen Evristeas och hans nycker. Det är dessa nycker som utgör de tolv storverken. Åren går medan Herakles stretar på. Skildringen blir allt mörkare för varje sida, och i detta följer Kallifatides traditionen väl. De senare antika kapitlen i Herakles biografi är i allmänhet mycket tragiska. Och då tar Kallifatides inte ens med episoden där Herakles obegripligt utrotar kentaurerna, inklusive hans gamla lärare den vise Chiron - som han sårar så svårt att Chiron avsäger sig sin odödlighet för att få dö ifrån plågorna.
Med modernt språkbruk: Herakles utvecklas till en skitstövel. Kallifatides låter honom konstatera att han inte längre kan lägra kvinnor som vill ta emot honom, bara tvinga sig på dem som kämpar emot.
Ideligen denna klyvnad. Herakles vill gott, gör ont, och gruvar sig efteråt över detta faktum. Ecce homo."
Och visst har väl Kallifatides, har jag för mig, även skrivit vackert om Catullus någon gång för länge sedan i DN?
Thursday, August 17, 2006
Vivant amici et amicae!
Det var en sådan dag, en sådan där då man jobbar uselt, har disciplin som en sockerknarkande femåring och dito koncentration, och man vill bara gråta för att det inte funkar, då inst.sek. meddelar att man faktiskt inte har post och då man tömmer sitt postfack finner dels ett urtjusigt kort av ett porträtt från Skokloster, med smickrande antydningar om ens likheter med damen i fråga, dels en stor rulle, som då man vecklar upp det visar sig vara en reproduktion av en 1600-tals karta över Rom. Denna karta har ingen avsändare, den generösa donatorn får gärna ge sig till känna.
Och häromdagen kom Rhetorn förbi my humble abode och drack thé hela kvällen, och idag kommer darling ChW.
Det är vännerna som räddar en.
Och häromdagen kom Rhetorn förbi my humble abode och drack thé hela kvällen, och idag kommer darling ChW.
Det är vännerna som räddar en.
Wednesday, August 16, 2006
Natalem diem tuum gratulor!
Idag är det min fantastiska fraters födelsedag, men då han har gömt sig i utlandet och är incommunicado, får vi fira honom här.
Jag vill helt enkelt tacka de gudar, de kosmiska krafter, den Guddom, Nietzsche eller vad man nu tror på för att han finns, vilket väl är passande på hans dies natalis och med lite hjälp av Albius Tibullus, hedra födelsedagsguden (II.2):
Dicamus bona verba: venit Natalis ad aras:
quisquis ades, lingua, vir mulierque, fave.
Urantur pia tura focis, urantus odores
tener e terra divite mittit Arabs.
Ipse suos Genius adsit visurus honores,
cui decorent sanctas mollia serta comas.
Illius puro destillent tempora nardo,
atque satur libo sit madeatque mero.
Adnuat et, Cornute, tibi, quodcumque rogabis.
(Hmm, det är ju inte denne Cornutus, som vi vill födelsadagsguden ska ge allt gott, utan min käre bror, så med tusenfaldiga ursäkter till Tibullus skriver vi om raden en smula. Varken frater eller hans namn (vilket ändå inte skulle få figurera här) passar in, men germanus, syskon med samma föräldrar, funkar både metriskt och faktiskt. Sålunda:
Adnuat et, germane, tibi, quodcumque rogabis.
Vidare tror jag även vi kapar resten av dikten, då den mest handlar om Cornutus framtida barnaskara (visserligen tycker jag det vore ruskigt trevligt med syskonbarn någon dag, come on; I was born to be a spinster aunt!), så bortse från det, iuvenes.
I och med detta är även översättningarna nedan lätt manipulerade, ni kanske kan gissa var.)
Guy Lees vackra tolkning lyder:
Natalis comes to the altar: let us speak no idle word,
but all here present, male and female, guard their tounges.
Burn upon the brazier holy incense, burn the perfumes
which the supple Arab sends from his rich land.
Let the genius be present to behold the honours paid him
and let soft woollen fillets adorn his hallowed hair.
With oil of spikenard dripping from his temples let him eat
his fill of cake and drink deep of the unmixed wine.
And may he nod assent, my brother, to all your requests.
På svenska i Köhlers Tibullus-översättning blir det:
Må våra ord båda lycka, ty skyddsanden nalkas vårt altar-
håll era tungor i styr, män och kvinnor som kom hit!
Heliga rökelse, brinn på vår härd; brinn, doftande kryddor
vilka en veklig arabs yppiga land sänder hit.
Närma dig, födelsedagsgud, se själv dina hedrande gåvor!
Må ljuva blommors krans smycka ditt helgade hår,
må dina tinningar drypa av fin ren nardus och må du
Mättas av kakan du får, fyllas med oblandat vin!
Då får han också bevilja, min bror, vadhelst du ber om.
Det finns fler födelsedagsdikter i corpus tibullianum, men några ska sparas till min födelsedag (inte långt kvar nu!).
Dies natalis tuus beatissimus et iucundissimus tibi et tuae puellae sit, pucko.
Jag vill helt enkelt tacka de gudar, de kosmiska krafter, den Guddom, Nietzsche eller vad man nu tror på för att han finns, vilket väl är passande på hans dies natalis och med lite hjälp av Albius Tibullus, hedra födelsedagsguden (II.2):
Dicamus bona verba: venit Natalis ad aras:
quisquis ades, lingua, vir mulierque, fave.
Urantur pia tura focis, urantus odores
tener e terra divite mittit Arabs.
Ipse suos Genius adsit visurus honores,
cui decorent sanctas mollia serta comas.
Illius puro destillent tempora nardo,
atque satur libo sit madeatque mero.
Adnuat et, Cornute, tibi, quodcumque rogabis.
(Hmm, det är ju inte denne Cornutus, som vi vill födelsadagsguden ska ge allt gott, utan min käre bror, så med tusenfaldiga ursäkter till Tibullus skriver vi om raden en smula. Varken frater eller hans namn (vilket ändå inte skulle få figurera här) passar in, men germanus, syskon med samma föräldrar, funkar både metriskt och faktiskt. Sålunda:
Adnuat et, germane, tibi, quodcumque rogabis.
Vidare tror jag även vi kapar resten av dikten, då den mest handlar om Cornutus framtida barnaskara (visserligen tycker jag det vore ruskigt trevligt med syskonbarn någon dag, come on; I was born to be a spinster aunt!), så bortse från det, iuvenes.
I och med detta är även översättningarna nedan lätt manipulerade, ni kanske kan gissa var.)
Guy Lees vackra tolkning lyder:
Natalis comes to the altar: let us speak no idle word,
but all here present, male and female, guard their tounges.
Burn upon the brazier holy incense, burn the perfumes
which the supple Arab sends from his rich land.
Let the genius be present to behold the honours paid him
and let soft woollen fillets adorn his hallowed hair.
With oil of spikenard dripping from his temples let him eat
his fill of cake and drink deep of the unmixed wine.
And may he nod assent, my brother, to all your requests.
På svenska i Köhlers Tibullus-översättning blir det:
Må våra ord båda lycka, ty skyddsanden nalkas vårt altar-
håll era tungor i styr, män och kvinnor som kom hit!
Heliga rökelse, brinn på vår härd; brinn, doftande kryddor
vilka en veklig arabs yppiga land sänder hit.
Närma dig, födelsedagsgud, se själv dina hedrande gåvor!
Må ljuva blommors krans smycka ditt helgade hår,
må dina tinningar drypa av fin ren nardus och må du
Mättas av kakan du får, fyllas med oblandat vin!
Då får han också bevilja, min bror, vadhelst du ber om.
Det finns fler födelsedagsdikter i corpus tibullianum, men några ska sparas till min födelsedag (inte långt kvar nu!).
Dies natalis tuus beatissimus et iucundissimus tibi et tuae puellae sit, pucko.
Monday, August 14, 2006
Laeva et sinistra
Igår var det tydligen, vilket jag upptäckte vid morgonens läsande av Understreckare, de vänsterhäntas (en i sanning suspekt skara) dag, och essän som uppmärksammar detta inleder med ett citat från Homeros (side note; jag blir så förargad då de inte säger vem översättaren är, jag misstänker att det är Björkeson, men är det inte lite nonchalant?):
"Nära vägen på höger hand lät Athena en häger
plötsligt flyga förbi; de såg den inte i mörkret
ty det var ännu becksvart natt, men hörde den
skrika.
Varslet gjorde Odysseus glad /.../
Varför blev Odysseus glad när han tillsammans med Diomedes i Iliadens tionde sång nattetid skall nästla sig in i trojanernas läger? Jo, för att gudinnan lät fågeln uppenbara sig till höger, den gynnsamma sidan. Under antiken kunde man jubla åt förestående välgång om en fågel kom inflygande från höger i spåmannens blickfält. Och den goda högern liksom den olyckliga vänstern gällde även den mänskliga kroppen."
Artikelförfattaren drar upp åtskilliga andra mytiska, bibliska och historiska fakta, och går naturligtvis även in på det språkliga, med engelskans right och tyskans recht, vänsterprassel och left-handed compliment, men missar att ta upp latinets lingvistiska bidrag till diskrimineringen och förföljelsen av vänsterhänta.
På latin heter till höger dextra (cf engelskans dexterity) och till vänster heter laeva eller sinistra (cf engelskans sinister), sinister och laevus kan sålunda ha betydelsen olycksbådande, dålig och ogynnsam, men även faktiskt lycklig och gynnsam. Detta berode på med vilka augursfåglar man spådde, de kunde ha olika "tur"-sidor samt att hos romarna var faktiskt generellt sett den vänstra sidan den lyckosamma, det var grekerna som var övertygade om den högra sidans förträfflighet, och detta spred sig till romarna.
(Intressant att vänsteraktivisten tar upp detta med romarnas ursprungliga positiva inställning till vänster, han är fast i sin offermentalitet!)
En ytterst rar dikt av Catullus (vem annars?) illustrerar detta ypperligt. Alla som haft Sjövall och Wistrands kommentar minns säkert beskrivningen "the most charming picture in any language of a light and happy love" om dikt 45:
Acmen Septimius suos amores
tenens in gremio ‘mea,’ inquit, ‘Acine,
ni te perdite amo atque amare porro
omnes sum assidue paratus annos
quantum qui pote plurimum perire,
solus in Libya Indiaque tosta
caesio ueniam obuius leoni.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
at Acme leuiter caput reflectens,
et dulcis pueri ebrios ocellos
illo purpureo ore suauiata,
‘sic,’ inquit, ‘mea uita Septimille,
huic uni domino usque seruiamus,
ut multo mihi maior acriorque
ignis mollibus ardet in medullis.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
nunc ab auspicio bono profecti
mutuis animis amant amantur.
unam Septimios misellus Acmen
mauult quam Syrias Britanniasque:
uno in Septimio fidelis Acme
facit delicias libidinesque.
quis ullos homines beatiores
uidit, quis Venerem auspicatiorem?
Notera den urgulliga diminutivformen i rad 13!
Jag har pratat mycket om Elias Janzons Catullusöversättning från 1889 och tänkte sålunda bjuda på ett smakprov därifrån. Without further ado, Janzons tolkning av dikt 45:
Med sin Acme i famnen eldigt sluten
brast Septimius ut; "min egen Acme,
om jag icke älskar dig öfver måttan
och i kommande år dig städs vill älska
med en älskares hela glöd och värma,
må jag då i en lybisk eller indisk
öken möta ett bistert lejon värnlös".
När han så hade sagt, var lille Amor
genast framme och nös från venster bifall.
Acme böjde sitt hufud lätt tillbaka,
mot sin älskade gosses druckna ögon
smög hon läpparnes purpur ömt och sade:
"Min Septimius, ack mitt lif, min sällhet!
Denne gud må så visst vi alla tjena,
som mitt känsliga stackars hjerta mer än
ditt af glödande längtans brand förtärdes."
När hon så hade sagt, var lille Amor
genast framme igen och nös till höger.
Nu på lyckliga förebudet lite
dessa begge i ömsesidig kärlek.
Ej mot Syriens' och Britanniens skatter
vill septimius byta bort sin Acme;
på Septimius ensam slösar Acme
all sin smekande ömhets ljufa gåfvor.
Hvem har rikare menskobarn väl skådat?
Hvem ett hjerteförbund så lyckligt knutet?
(Vilken dikt är inte denna! Ebrios ocellos- hans druckna ögon, purpureo ore saviata- som hon kysser med den glödande munnen, jisses. Fordyce lyckas som vanligt förstöra den i sin torra kommentar, och pratar blott om struktur och alliteration)
Tolkningen här ska då vara att Amor nyser, dvs ger bifall och lyckönskningar, till vänster (en nysning var ett lyckosamt tecken, i synnerhet i kärlek) för romaren Septimius, då det är hans tursida, och till höger för den grekiska Acme, då detta är hennes gynnsamma sida.
Själv kan jag inte skilja på höger och vänster, det har dock sagts mig att jag är högerhänt, mycket högerhänt.
"Nära vägen på höger hand lät Athena en häger
plötsligt flyga förbi; de såg den inte i mörkret
ty det var ännu becksvart natt, men hörde den
skrika.
Varslet gjorde Odysseus glad /.../
Varför blev Odysseus glad när han tillsammans med Diomedes i Iliadens tionde sång nattetid skall nästla sig in i trojanernas läger? Jo, för att gudinnan lät fågeln uppenbara sig till höger, den gynnsamma sidan. Under antiken kunde man jubla åt förestående välgång om en fågel kom inflygande från höger i spåmannens blickfält. Och den goda högern liksom den olyckliga vänstern gällde även den mänskliga kroppen."
Artikelförfattaren drar upp åtskilliga andra mytiska, bibliska och historiska fakta, och går naturligtvis även in på det språkliga, med engelskans right och tyskans recht, vänsterprassel och left-handed compliment, men missar att ta upp latinets lingvistiska bidrag till diskrimineringen och förföljelsen av vänsterhänta.
På latin heter till höger dextra (cf engelskans dexterity) och till vänster heter laeva eller sinistra (cf engelskans sinister), sinister och laevus kan sålunda ha betydelsen olycksbådande, dålig och ogynnsam, men även faktiskt lycklig och gynnsam. Detta berode på med vilka augursfåglar man spådde, de kunde ha olika "tur"-sidor samt att hos romarna var faktiskt generellt sett den vänstra sidan den lyckosamma, det var grekerna som var övertygade om den högra sidans förträfflighet, och detta spred sig till romarna.
(Intressant att vänsteraktivisten tar upp detta med romarnas ursprungliga positiva inställning till vänster, han är fast i sin offermentalitet!)
En ytterst rar dikt av Catullus (vem annars?) illustrerar detta ypperligt. Alla som haft Sjövall och Wistrands kommentar minns säkert beskrivningen "the most charming picture in any language of a light and happy love" om dikt 45:
Acmen Septimius suos amores
tenens in gremio ‘mea,’ inquit, ‘Acine,
ni te perdite amo atque amare porro
omnes sum assidue paratus annos
quantum qui pote plurimum perire,
solus in Libya Indiaque tosta
caesio ueniam obuius leoni.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
at Acme leuiter caput reflectens,
et dulcis pueri ebrios ocellos
illo purpureo ore suauiata,
‘sic,’ inquit, ‘mea uita Septimille,
huic uni domino usque seruiamus,
ut multo mihi maior acriorque
ignis mollibus ardet in medullis.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
nunc ab auspicio bono profecti
mutuis animis amant amantur.
unam Septimios misellus Acmen
mauult quam Syrias Britanniasque:
uno in Septimio fidelis Acme
facit delicias libidinesque.
quis ullos homines beatiores
uidit, quis Venerem auspicatiorem?
Notera den urgulliga diminutivformen i rad 13!
Jag har pratat mycket om Elias Janzons Catullusöversättning från 1889 och tänkte sålunda bjuda på ett smakprov därifrån. Without further ado, Janzons tolkning av dikt 45:
Med sin Acme i famnen eldigt sluten
brast Septimius ut; "min egen Acme,
om jag icke älskar dig öfver måttan
och i kommande år dig städs vill älska
med en älskares hela glöd och värma,
må jag då i en lybisk eller indisk
öken möta ett bistert lejon värnlös".
När han så hade sagt, var lille Amor
genast framme och nös från venster bifall.
Acme böjde sitt hufud lätt tillbaka,
mot sin älskade gosses druckna ögon
smög hon läpparnes purpur ömt och sade:
"Min Septimius, ack mitt lif, min sällhet!
Denne gud må så visst vi alla tjena,
som mitt känsliga stackars hjerta mer än
ditt af glödande längtans brand förtärdes."
När hon så hade sagt, var lille Amor
genast framme igen och nös till höger.
Nu på lyckliga förebudet lite
dessa begge i ömsesidig kärlek.
Ej mot Syriens' och Britanniens skatter
vill septimius byta bort sin Acme;
på Septimius ensam slösar Acme
all sin smekande ömhets ljufa gåfvor.
Hvem har rikare menskobarn väl skådat?
Hvem ett hjerteförbund så lyckligt knutet?
(Vilken dikt är inte denna! Ebrios ocellos- hans druckna ögon, purpureo ore saviata- som hon kysser med den glödande munnen, jisses. Fordyce lyckas som vanligt förstöra den i sin torra kommentar, och pratar blott om struktur och alliteration)
Tolkningen här ska då vara att Amor nyser, dvs ger bifall och lyckönskningar, till vänster (en nysning var ett lyckosamt tecken, i synnerhet i kärlek) för romaren Septimius, då det är hans tursida, och till höger för den grekiska Acme, då detta är hennes gynnsamma sida.
Själv kan jag inte skilja på höger och vänster, det har dock sagts mig att jag är högerhänt, mycket högerhänt.
Causa laborum meorum
Jag försökte peta in detta citat i rubriken på bloggen men, tji, det gick inte, så det får ligga här. Jag tycker det säger allt:
"Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och skriva, och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefodra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefodra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som, hur otillräcklig den än må vara, tillkommer dem" ~ Petrarca
"Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och skriva, och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefodra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefodra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som, hur otillräcklig den än må vara, tillkommer dem" ~ Petrarca
Memoria librorum
Har tusen och åter tusen saker att göra, men måste bara snabbt tipsa er om Vertigo förlags oändligt tjusiga volym som samlar 26 av de klassiska grekiska tragedierna. Den är en härligt taktil utgåva, gå in i märmaste bokhandel och känn på boken i fråga, ett fylligt, grovt och lysande rött band med anslående svart titeltext.
Vad det gäller översättningarna skriver de på hemsidan:
"Många av de grekiska tragedierna har översatts flera gånger till svenska. Principen för urvalet i den här volymen har varit att minimera antalet översättare. Sålunda är alla Aiskylos tragedier översatta av Emil Zilliacus (30- och 40-talet) och alla Sofokles av Björn Collinder (50- och 60-talet). De flesta av Euripides texter har översatts av Tord Bæckström (50- och 60-talen), med undantag för ett fåtal av Hjalmar Gullberg (30-talet)."
(Hmm, en smula slösurfande på förlagets sida väcker onekligen minnen till liv, Kung Kristina läste jag sittande på ett köksgolv i Sveg, Hatets sånger har jag burit i handväskan som pendlarläsning,just den där utgåvan av Kommunistiska manifestet använde jag på Idéhistorien, Apsefiston fick jag i present av stadsbiblioteket i Tierp ("vi tror inte den har någon publik här"), Klitty ser jag som en skojig presentbok och läskiga Filosofin i Sängkammaren försökte ständigt en ex-beundrare få mig att läsa (jag tog inte emot volymen, "glömde" den ständigt). Tänk vad med minnen...)
Vad det gäller översättningarna skriver de på hemsidan:
"Många av de grekiska tragedierna har översatts flera gånger till svenska. Principen för urvalet i den här volymen har varit att minimera antalet översättare. Sålunda är alla Aiskylos tragedier översatta av Emil Zilliacus (30- och 40-talet) och alla Sofokles av Björn Collinder (50- och 60-talet). De flesta av Euripides texter har översatts av Tord Bæckström (50- och 60-talen), med undantag för ett fåtal av Hjalmar Gullberg (30-talet)."
(Hmm, en smula slösurfande på förlagets sida väcker onekligen minnen till liv, Kung Kristina läste jag sittande på ett köksgolv i Sveg, Hatets sånger har jag burit i handväskan som pendlarläsning,just den där utgåvan av Kommunistiska manifestet använde jag på Idéhistorien, Apsefiston fick jag i present av stadsbiblioteket i Tierp ("vi tror inte den har någon publik här"), Klitty ser jag som en skojig presentbok och läskiga Filosofin i Sängkammaren försökte ständigt en ex-beundrare få mig att läsa (jag tog inte emot volymen, "glömde" den ständigt). Tänk vad med minnen...)
Friday, August 11, 2006
Somnia ridicula
Någon måste börja sova mer. I natt hade jag två väldigt levande drömmar, som har dröjt kvar hos mig hela dagen. I den ena drömde jag att jag vaknade (klassiskt), och var täckt med mögel, från topp till tå. Det var inte så äckligt som man skulle kunna tro, ty det påminde mest om att vara täckt av små bitar av färgglad filt.
Den andra, som avbröts av väckarklockan, var en liten berättelse om hur denna institution på något sätt adopterade, eller på annat vis blev ansvariga för en liten baby-kraken.
Den var ungefär stor som en vattenmelon, men mjuk och inte alls tung, dock dröp den ständigt av någon dräggelliknade substans, antagligen utsöndrad av den själv, och hade inga direkta lemmar, men var ändå iklädd en sådan där randig Polarn och Pyret sparkdräkt (i blått). Den jobbiga biten där var att vi var alla tvungna att turas om att bålla denna lilla randiga klimp i knät under seminarierna, ty han kinkade annars, och man blev då väldigt blöt.
(Förslag till tolkning; en perverterad babylängtan i kombination med seminarieskräck? Eller bara att jag måste börja sova bra igen?)
Inte direkt en Somnium Scipionis (även om jag tror att Mozart skulle kunnat göra en bra opera av vår kraken-uppfostran)
Deinde, ut cubitum discessimus, me et de via fessum, et qui ad multam noctem vigilassem, artior quam solebat somnus complexus est.
Den andra, som avbröts av väckarklockan, var en liten berättelse om hur denna institution på något sätt adopterade, eller på annat vis blev ansvariga för en liten baby-kraken.
Den var ungefär stor som en vattenmelon, men mjuk och inte alls tung, dock dröp den ständigt av någon dräggelliknade substans, antagligen utsöndrad av den själv, och hade inga direkta lemmar, men var ändå iklädd en sådan där randig Polarn och Pyret sparkdräkt (i blått). Den jobbiga biten där var att vi var alla tvungna att turas om att bålla denna lilla randiga klimp i knät under seminarierna, ty han kinkade annars, och man blev då väldigt blöt.
(Förslag till tolkning; en perverterad babylängtan i kombination med seminarieskräck? Eller bara att jag måste börja sova bra igen?)
Inte direkt en Somnium Scipionis (även om jag tror att Mozart skulle kunnat göra en bra opera av vår kraken-uppfostran)
Deinde, ut cubitum discessimus, me et de via fessum, et qui ad multam noctem vigilassem, artior quam solebat somnus complexus est.
Thursday, August 10, 2006
Redita redux
Tillbaka, nu med fullkomligt rödbränd, flagande näsa och krispigt sol- och salt-blekt hår, alltjämt med skrivkramp och oro-i-magen.
En av det fina sakerna med lantställesemestrar är att man hinner läsa en del, man läser alla delar i tidningaran, man läser åtminstone två Agatha Christie-deckare (jag tror faktiskt det finns någon klausul i semesterlagstiftningen om detta)och någon mastodontbiografi (i år; Oppenheimer!)
Man har helt plötsligt tillgång till tre olika dagstidningar, som, som sagt, lusläses i solen med droppande korvmacka i ena handen, och som vanligt imponerar SvD.
man måste verkligen läsa Sture Linnérs artikel om Vita Rosen. Vågar jag skriva att klassiskt skolade människor är lite modigare än andra? Se här:
"Under en kort men intensiv tid hade jag privilegiet att samarbeta med Vita rosen. Bakgrunden var i korthet denna. Jag hade fått ett stipendium för doktorandstudier vid Svenska institutet i Rom läsåret 1942-43. Vid slutet av höstterminen frågade mig emellertid den som förmedlat stipendiet, antikarkeologen Axel Boëthius, om jag ville flytta över mina studier till Münchens universitet.
Tanken var att jag på olika sätt skulle kunna bli till hjälp för några judiska antikforskare som avskedats av Hitlerregimen och nu hade det svårt. Han framhöll att uppdraget naturligtvis i sig var ytterst riskfyllt, och att britternas ideliga bombanfall mot München vid den tiden säkert skulle bidra till att komplicera livet för mig.
Vatikanbibliotekets dåvarande föreståndare, en kardinal som forskade kring samma ämne jag själv valt för min doktorsavhandling, ordnade så att jag i München blev inkvarterad hos en syster till honom. Hon ägnade sig intensivt åt att stödja motståndet mot nazismen. Främst tack vare henne lärde jag snart känna de judiska professorer som Axel Boëthius särskilt ömmat för och så småningom även de ledande inom Vita rosen. Mina egna insatser i båda dessa kretsar blev ytterst marginella. Åt de judiska akademikerna kunde jag kanske ge ett visst moraliskt stöd: de fick en likasinnad från den fria världen att tala med i sin parialiknande isolering. De relativt frikostiga ransoneringskort jag erhöll som utlänning kom naturligtvis också till stora delar dem till godo. Men sådant var ändå perifert, och det gällde även samarbetet med Vita rosen. Detta gick framför allt ut på att hjälpa till att sprida de flygblad som de upproriska studenterna stencilerade i en källarlokal mitt i staden."
...
"Medlemmarna av motståndsgruppen träffade jag personligen endast några få gånger - av säkerhetsskäl undvek vi så mycket som möjligt att umgås. Men det lilla jag såg av dem imponerade stort på mig. De genomsyrades av sin tro på demokratiska ideal och var helt beredda att offra sina liv för dem. Att Hans Scholl hämtade inspiration bland annat hos den grekiska antikens tänkare och till och med citerade några ord av Aristoteles i ett av flygbladen tedde sig för mig som antikforskare särdeles tilltalande.
Orden var för övrigt hämtade ur "Politiken" och lyder så här: "Tyranniet innebär // att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan ha spioner // och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera // Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall
vara sysselsatta och alltid behöva en ledare //" Efter hans död fann man på hans skrivbord ett citat från Stefan George: "Kors, länge skall du förbli ljuset på denna jord. Hellas, för evigt i våra hjärtan."
Även Understreckaren om Euklides lästes på solvarm stentrappa på morgonkvisten.
Då detta är ett kulturellt och medelklassigt semesterfirarparadis får man då frågor på stranden av någon segelpysslare eller årbärare om de latinska fraserna, och man har inte riktigt hjärta att avslöja att även man själv läst just den Understeckaren, och sålunda vet precis varför de just idag vill veta något om åsnebroar:
"Cirka år 300 f Kr skrevs en av de märkligaste skrifter som världen skådat. Det var en lärobok i geometri. Trots att den var skriven på grekiska och det skulle dröja 1 500 år till dess att den översattes till latin är den mer känd under sitt latinska namn: "Elementa". På grekiska heter den "Ta Stokeion". Författaren heter Euklides. Någon har sagt att den, tillsammans med Bibeln, är jordens mest spridda, översatta och lästa och beundrade bok. Under århundraden har den utgjort en paradigm för hur vetenskap skall skrivas. Fram till mitten av förra århundradet var studiet av den obligatorisk i de flesta länders skolkurser.
Emellertid tror jag att man med lika stor rätt skulle kunna utnämna den till en av jordens mest olästa böcker i den meningen att det finns så många exemplar där endast ett fåtal sidor blivit lästa innan läsaren givit upp. Redan på sidan 12 i finns ett stycke som går under namnet "pons asinorum" (åsnebryggan), av den anledningen att den utgör en brygga över vilken matematiska åsnor inte mäktar ta sig. "Elementa" har varit en av de mest hatade böckerna vars innehåll är obegripliga satser om totalt ointressanta geometriska figurer, och vars raison d"être endast varit att plåga försvarslösa skolbarn. Bellman har i sina memoarer betygat att "Min hjärna uti cirklar vrides / när jag tänker på Euklides / och på de trianglarna / ABC och CBA."
...
"Vägen från grekiskan till latinet för "Elementa" är märklig. Romarna var imperiebyggare men inte matematiker. (Någon har maliciöst sagt att den romare som haft den största inverkan på matematikens utveckling var den legionär som slog ihjäl Arkimedes.) Faktum är att någon tidig god översättning av "Elementa" till latin finns inte. I stället var det araberna som tog över stafettpinnen när den grekiska ådran började sina. Harun ar-Rashid - Harun den rättrådige, känd från "Tusen och en natt" - var en fruktansvärd despot. Men han var en stor beskyddare av konst och vetenskap och han beordrade översättningar av de grekiska filosoferna, inklusive Euklides, och på så sätt spreds hans skrifter över hela den arabiska maktsfären som sträckte sig från Indus i öster till den Iberiska halvön i väster. Där påträffades den i Toledo av en brittisk matematiker och lingvist, Adelard av Bath, på 1100-talet, och han gjorde den första latinska översättningen, som alltså inte kom från grekiska utan via en arabisk version. Den första översättningen direkt från grekiska skulle dröja ännu ett par sekel. Men trots att latin kom in så sent kommer de flesta geometriska ord vi använder från latinet. Ordet "punkt" är till exempel latin, där "punktera" betyder "sticka ett litet hål", vilket alla bilägare vet. Det grekiska ordet semeion används aldrig."
Även DN hade en och annan höjdare, det bästa var utan tvivel Jesper Svenbros artikel om historikern Pierre Vidal-Naquet, ytterligare en mycket modig antikare:
"Vidal-Naquet kunde då [vid Algerietkrigets slut]efter ett tvåårigt yrkesförbud - som han ådragit sig för att ha undertecknat "De 121:s manifest" om rätten att desertera - återuppta sin akademiska verksamhet. Inte som modern historiker utan paradoxalt nog, kan det tyckas, som antikhistoriker.
I denna egenskap blev han en av de viktigaste representanterna för den nyorientering som under intryck från kulturantropologi och strukturalism satt sin prägel på antikstudiet i Frankrike det senaste halvseklet. Liksom sina kolleger Jean-Pierre Vernant (född 1914) och Marcel Detienne (född 1934) hade han till lärare haft Louis Gernet (1882-1962) - aktiv motståndare till Algerietkriget också han - och inom det ämnesområde som Vidal-Naquet kallade "det antika Greklands sociologi" fullföljde och berikade han Gernets pionjärinsats. Med grekernas politiska tänkande och tragedin som några av sina specialiteter.
Utan att vara avsedd som sådan blev själva termen "sociologi" till en provokation för alla dem som i det antika Grekland ville se ett unikt "mirakel". Men som man kan förvissa sig om i Vidal-Naquets rikt orkestrerade bok "Le Chasseur noir" (Den svarte jägaren) från 1981 präglas hans antikhistoriska arbeten inte av sociologisk reduktionism utan tvärtom av respekt för kulturens oreducerbara mångfald."
...
"Den bok som blev hans sista ägnas ett ämne där antikt och modernt på ett självklart sätt samsas, nämligen myten om Atlantis: "L'Atlantide. Petite histoire d'un mythe platonicien" (Atlantis. En myt hos Platon och dess historia, 2005). Den är frukten av ett långt och passionerat intresse för myten som först berättas hos Platon och som genom tiderna har lånat sig till en lång rad politiskt betingade tolkningar.
Omständigheterna gjorde att jag 1979 fick hjälpa Vidal-Naquet med den svenska delen av Atlantismyten och vid hans seminarier presentera Olof Rudbecks "Atlantica", vars första del hade kommit ut exakt 300 år tidigare."
Nåväl, nu ska jag vara kedjad och fjättrad vid dator och skrivbord, inte läsa tidningar, utan måste, måste arbeta.
En av det fina sakerna med lantställesemestrar är att man hinner läsa en del, man läser alla delar i tidningaran, man läser åtminstone två Agatha Christie-deckare (jag tror faktiskt det finns någon klausul i semesterlagstiftningen om detta)och någon mastodontbiografi (i år; Oppenheimer!)
Man har helt plötsligt tillgång till tre olika dagstidningar, som, som sagt, lusläses i solen med droppande korvmacka i ena handen, och som vanligt imponerar SvD.
man måste verkligen läsa Sture Linnérs artikel om Vita Rosen. Vågar jag skriva att klassiskt skolade människor är lite modigare än andra? Se här:
"Under en kort men intensiv tid hade jag privilegiet att samarbeta med Vita rosen. Bakgrunden var i korthet denna. Jag hade fått ett stipendium för doktorandstudier vid Svenska institutet i Rom läsåret 1942-43. Vid slutet av höstterminen frågade mig emellertid den som förmedlat stipendiet, antikarkeologen Axel Boëthius, om jag ville flytta över mina studier till Münchens universitet.
Tanken var att jag på olika sätt skulle kunna bli till hjälp för några judiska antikforskare som avskedats av Hitlerregimen och nu hade det svårt. Han framhöll att uppdraget naturligtvis i sig var ytterst riskfyllt, och att britternas ideliga bombanfall mot München vid den tiden säkert skulle bidra till att komplicera livet för mig.
Vatikanbibliotekets dåvarande föreståndare, en kardinal som forskade kring samma ämne jag själv valt för min doktorsavhandling, ordnade så att jag i München blev inkvarterad hos en syster till honom. Hon ägnade sig intensivt åt att stödja motståndet mot nazismen. Främst tack vare henne lärde jag snart känna de judiska professorer som Axel Boëthius särskilt ömmat för och så småningom även de ledande inom Vita rosen. Mina egna insatser i båda dessa kretsar blev ytterst marginella. Åt de judiska akademikerna kunde jag kanske ge ett visst moraliskt stöd: de fick en likasinnad från den fria världen att tala med i sin parialiknande isolering. De relativt frikostiga ransoneringskort jag erhöll som utlänning kom naturligtvis också till stora delar dem till godo. Men sådant var ändå perifert, och det gällde även samarbetet med Vita rosen. Detta gick framför allt ut på att hjälpa till att sprida de flygblad som de upproriska studenterna stencilerade i en källarlokal mitt i staden."
...
"Medlemmarna av motståndsgruppen träffade jag personligen endast några få gånger - av säkerhetsskäl undvek vi så mycket som möjligt att umgås. Men det lilla jag såg av dem imponerade stort på mig. De genomsyrades av sin tro på demokratiska ideal och var helt beredda att offra sina liv för dem. Att Hans Scholl hämtade inspiration bland annat hos den grekiska antikens tänkare och till och med citerade några ord av Aristoteles i ett av flygbladen tedde sig för mig som antikforskare särdeles tilltalande.
Orden var för övrigt hämtade ur "Politiken" och lyder så här: "Tyranniet innebär // att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan ha spioner // och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera // Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall
vara sysselsatta och alltid behöva en ledare //" Efter hans död fann man på hans skrivbord ett citat från Stefan George: "Kors, länge skall du förbli ljuset på denna jord. Hellas, för evigt i våra hjärtan."
Även Understreckaren om Euklides lästes på solvarm stentrappa på morgonkvisten.
Då detta är ett kulturellt och medelklassigt semesterfirarparadis får man då frågor på stranden av någon segelpysslare eller årbärare om de latinska fraserna, och man har inte riktigt hjärta att avslöja att även man själv läst just den Understeckaren, och sålunda vet precis varför de just idag vill veta något om åsnebroar:
"Cirka år 300 f Kr skrevs en av de märkligaste skrifter som världen skådat. Det var en lärobok i geometri. Trots att den var skriven på grekiska och det skulle dröja 1 500 år till dess att den översattes till latin är den mer känd under sitt latinska namn: "Elementa". På grekiska heter den "Ta Stokeion". Författaren heter Euklides. Någon har sagt att den, tillsammans med Bibeln, är jordens mest spridda, översatta och lästa och beundrade bok. Under århundraden har den utgjort en paradigm för hur vetenskap skall skrivas. Fram till mitten av förra århundradet var studiet av den obligatorisk i de flesta länders skolkurser.
Emellertid tror jag att man med lika stor rätt skulle kunna utnämna den till en av jordens mest olästa böcker i den meningen att det finns så många exemplar där endast ett fåtal sidor blivit lästa innan läsaren givit upp. Redan på sidan 12 i finns ett stycke som går under namnet "pons asinorum" (åsnebryggan), av den anledningen att den utgör en brygga över vilken matematiska åsnor inte mäktar ta sig. "Elementa" har varit en av de mest hatade böckerna vars innehåll är obegripliga satser om totalt ointressanta geometriska figurer, och vars raison d"être endast varit att plåga försvarslösa skolbarn. Bellman har i sina memoarer betygat att "Min hjärna uti cirklar vrides / när jag tänker på Euklides / och på de trianglarna / ABC och CBA."
...
"Vägen från grekiskan till latinet för "Elementa" är märklig. Romarna var imperiebyggare men inte matematiker. (Någon har maliciöst sagt att den romare som haft den största inverkan på matematikens utveckling var den legionär som slog ihjäl Arkimedes.) Faktum är att någon tidig god översättning av "Elementa" till latin finns inte. I stället var det araberna som tog över stafettpinnen när den grekiska ådran började sina. Harun ar-Rashid - Harun den rättrådige, känd från "Tusen och en natt" - var en fruktansvärd despot. Men han var en stor beskyddare av konst och vetenskap och han beordrade översättningar av de grekiska filosoferna, inklusive Euklides, och på så sätt spreds hans skrifter över hela den arabiska maktsfären som sträckte sig från Indus i öster till den Iberiska halvön i väster. Där påträffades den i Toledo av en brittisk matematiker och lingvist, Adelard av Bath, på 1100-talet, och han gjorde den första latinska översättningen, som alltså inte kom från grekiska utan via en arabisk version. Den första översättningen direkt från grekiska skulle dröja ännu ett par sekel. Men trots att latin kom in så sent kommer de flesta geometriska ord vi använder från latinet. Ordet "punkt" är till exempel latin, där "punktera" betyder "sticka ett litet hål", vilket alla bilägare vet. Det grekiska ordet semeion används aldrig."
Även DN hade en och annan höjdare, det bästa var utan tvivel Jesper Svenbros artikel om historikern Pierre Vidal-Naquet, ytterligare en mycket modig antikare:
"Vidal-Naquet kunde då [vid Algerietkrigets slut]efter ett tvåårigt yrkesförbud - som han ådragit sig för att ha undertecknat "De 121:s manifest" om rätten att desertera - återuppta sin akademiska verksamhet. Inte som modern historiker utan paradoxalt nog, kan det tyckas, som antikhistoriker.
I denna egenskap blev han en av de viktigaste representanterna för den nyorientering som under intryck från kulturantropologi och strukturalism satt sin prägel på antikstudiet i Frankrike det senaste halvseklet. Liksom sina kolleger Jean-Pierre Vernant (född 1914) och Marcel Detienne (född 1934) hade han till lärare haft Louis Gernet (1882-1962) - aktiv motståndare till Algerietkriget också han - och inom det ämnesområde som Vidal-Naquet kallade "det antika Greklands sociologi" fullföljde och berikade han Gernets pionjärinsats. Med grekernas politiska tänkande och tragedin som några av sina specialiteter.
Utan att vara avsedd som sådan blev själva termen "sociologi" till en provokation för alla dem som i det antika Grekland ville se ett unikt "mirakel". Men som man kan förvissa sig om i Vidal-Naquets rikt orkestrerade bok "Le Chasseur noir" (Den svarte jägaren) från 1981 präglas hans antikhistoriska arbeten inte av sociologisk reduktionism utan tvärtom av respekt för kulturens oreducerbara mångfald."
...
"Den bok som blev hans sista ägnas ett ämne där antikt och modernt på ett självklart sätt samsas, nämligen myten om Atlantis: "L'Atlantide. Petite histoire d'un mythe platonicien" (Atlantis. En myt hos Platon och dess historia, 2005). Den är frukten av ett långt och passionerat intresse för myten som först berättas hos Platon och som genom tiderna har lånat sig till en lång rad politiskt betingade tolkningar.
Omständigheterna gjorde att jag 1979 fick hjälpa Vidal-Naquet med den svenska delen av Atlantismyten och vid hans seminarier presentera Olof Rudbecks "Atlantica", vars första del hade kommit ut exakt 300 år tidigare."
Nåväl, nu ska jag vara kedjad och fjättrad vid dator och skrivbord, inte läsa tidningar, utan måste, måste arbeta.
Friday, August 04, 2006
Islandia et Foederatae Americae Septentrionalis Civitates
...men innan jag sticker ska jag väl ge sedvanlig roundupp av Understreckare och återigen bevisa att latinet är ack-så-relevant och viktigt.
I artikeln om Göran Printz-Påhlson (som jag må erkänna att jag aldrig hört talas om) och dennes Lowell-översättningar finner latinbloggen detta av intresse:
"Hela sviten bygger på en tågresa som Lowell gör från Rom till Paris. Resan aktualiserar historiens gång, och såväl Hannibal som Napoleon apostroferas. Sviten trycktes första gången 1953 i Kenyon Review och precis som så många andra dikter av Lowell underkastades den flera revideringar varför den nu existerar i ett par varianter. Göran Printz-Påhlson valde att arbeta med den version som trycktes i den brittiska nyutgåvan av "Life Studies" 1972. Då låter den engelska texten sålunda:
I thought of Ovid. For in Caesar"s eyes
that tomcat had the Number of the Beast,
and now where Turkey faces the red east,
and the twice-stormed Crimean spit, he lies.
Rome asked for poets. At her beck and call,
came Lucan, Tacitus and Juvenal,
the black republicans who tore the tits
and bowels of the Mother Wolf to bits.
Killer and army-commander waved the rod
of empire over Caesars" salvaged bog...
"Imperial Tiber, Oh my yellow dog,
black earth by
the black Roman sea, I lie
with the boy-crazy daughter of the God,
il duce Augusto. I shall never die."
På svenska blir det:
Till Ovidius gick min tanke. För CÆsars syn
blev han en hankatt med ett Vilddjurs tal.
Här från Turkiet emot Rysslands röda dal,
mot Krims tvefaldigt krigsförödda bryn.
Rom begär poeter. Dit tog Lucanus,
Tacitus och Juvenalis sina manus:
En republik i svart som grundats innan
de kunnat slita spenarna och tarmar ur
varginnan.
Mördare och fältherrar här höjde staven
över ett välde som var CÆsars återvunna
lund.
"O kejserliga Tibern, du min gyllne hund,
jag ligger här i svarta jorden vid de Svarta
Haven,
liksom den kåta dottern till guden på sin ö,
il duce Augusto. Jag skall aldrig dö."
---
Den här komplicerade dikten som lockat många kommentatorer är enligt Printz-Påhlson intressant bland annat därför att den inför ett ovidianskt tema, "och därmed upproret mot världslig auktoritet". Den antika historien dubbelexponeras över vår samtid. Som Richard Tillinghast träffande har formulerat det var en av Lowells talanger "the ability to see the Kennedys as Plutarch might have"; något som Printz-Påhlson själv inte varit främmande för, till exempel i omdiktningen av verk av
Persius och Petronius."
Vidare finns även en om de islänska sagorna:
"Att detta tidiga verk har tillkommit under inflytande av latinska helgonlegender och furstebiografier är ovedersägligt och förnekas inte heller av Theodore Andersson. Han visar också att verket i huvudsak består av löst sammanhängande anekdoter och skrönor, till största delen hämtade från muntlig tradition men även från kristna latinska källor samt nödtorftigt inpassade i en kristen biografisk ram, där sagornas dramatiska framställningskonst varvas med from retorik av det slag som var gängse i medeltidens klerikala historieskrivning. Inte desto mindre hävdar Andersson att Odds biografi över Olav Tryggvason som helhet saknar utländska motsvarigheter, och att verkets avslutande skildring av det berömda slaget vid Svolder, där Olav stupar som martyr för hedningarnas övervåld efter att ha förråtts av en avfälling, vittnar om en bakomliggande muntlig berättarstruktur av betydande omfattning och komplexitet."
I artikeln om Göran Printz-Påhlson (som jag må erkänna att jag aldrig hört talas om) och dennes Lowell-översättningar finner latinbloggen detta av intresse:
"Hela sviten bygger på en tågresa som Lowell gör från Rom till Paris. Resan aktualiserar historiens gång, och såväl Hannibal som Napoleon apostroferas. Sviten trycktes första gången 1953 i Kenyon Review och precis som så många andra dikter av Lowell underkastades den flera revideringar varför den nu existerar i ett par varianter. Göran Printz-Påhlson valde att arbeta med den version som trycktes i den brittiska nyutgåvan av "Life Studies" 1972. Då låter den engelska texten sålunda:
I thought of Ovid. For in Caesar"s eyes
that tomcat had the Number of the Beast,
and now where Turkey faces the red east,
and the twice-stormed Crimean spit, he lies.
Rome asked for poets. At her beck and call,
came Lucan, Tacitus and Juvenal,
the black republicans who tore the tits
and bowels of the Mother Wolf to bits.
Killer and army-commander waved the rod
of empire over Caesars" salvaged bog...
"Imperial Tiber, Oh my yellow dog,
black earth by
the black Roman sea, I lie
with the boy-crazy daughter of the God,
il duce Augusto. I shall never die."
På svenska blir det:
Till Ovidius gick min tanke. För CÆsars syn
blev han en hankatt med ett Vilddjurs tal.
Här från Turkiet emot Rysslands röda dal,
mot Krims tvefaldigt krigsförödda bryn.
Rom begär poeter. Dit tog Lucanus,
Tacitus och Juvenalis sina manus:
En republik i svart som grundats innan
de kunnat slita spenarna och tarmar ur
varginnan.
Mördare och fältherrar här höjde staven
över ett välde som var CÆsars återvunna
lund.
"O kejserliga Tibern, du min gyllne hund,
jag ligger här i svarta jorden vid de Svarta
Haven,
liksom den kåta dottern till guden på sin ö,
il duce Augusto. Jag skall aldrig dö."
---
Den här komplicerade dikten som lockat många kommentatorer är enligt Printz-Påhlson intressant bland annat därför att den inför ett ovidianskt tema, "och därmed upproret mot världslig auktoritet". Den antika historien dubbelexponeras över vår samtid. Som Richard Tillinghast träffande har formulerat det var en av Lowells talanger "the ability to see the Kennedys as Plutarch might have"; något som Printz-Påhlson själv inte varit främmande för, till exempel i omdiktningen av verk av
Persius och Petronius."
Vidare finns även en om de islänska sagorna:
"Att detta tidiga verk har tillkommit under inflytande av latinska helgonlegender och furstebiografier är ovedersägligt och förnekas inte heller av Theodore Andersson. Han visar också att verket i huvudsak består av löst sammanhängande anekdoter och skrönor, till största delen hämtade från muntlig tradition men även från kristna latinska källor samt nödtorftigt inpassade i en kristen biografisk ram, där sagornas dramatiska framställningskonst varvas med from retorik av det slag som var gängse i medeltidens klerikala historieskrivning. Inte desto mindre hävdar Andersson att Odds biografi över Olav Tryggvason som helhet saknar utländska motsvarigheter, och att verkets avslutande skildring av det berömda slaget vid Svolder, där Olav stupar som martyr för hedningarnas övervåld efter att ha förråtts av en avfälling, vittnar om en bakomliggande muntlig berättarstruktur av betydande omfattning och komplexitet."
Cubitum eamus
(Tusen pluspoäng till den som orkar drömma sig tillbaka till sin gymnasietid och identifiera var i "Den Hemliga Historien" det citatet förekommer)
Jag har ängnat veckan åt att flytta, flytta, flytta och ha ångest över mina studier och skrivande. Tror jag har sovit totalt 8 timmar på hela veckan, har legat vaken och tänkt på vac catullus skriver om sin sömnlösa längtan efter Calvus (dikt 50):
sed toto, indomitus furore, lecto
versarer cupiens videre lucem,
Ungefär:
Utan jag vände och vred mig oroligt
i hela sängen och önskade se morgonen
Men! Jag har en ny säng! Jag har aldrig tidigare haft en ny säng (mater ber att få påpeka att spjälsängen faktiskt var ny) och jag längtar efter att sova i den.
Säng på latin är lectus, och blir då i förlängning även "äkta bädd, brudsäng" och slutligen "äktenskap".
Rather random. Är mycket trött och försvinner sålunda till landet strax i några dagar.
Jag har ängnat veckan åt att flytta, flytta, flytta och ha ångest över mina studier och skrivande. Tror jag har sovit totalt 8 timmar på hela veckan, har legat vaken och tänkt på vac catullus skriver om sin sömnlösa längtan efter Calvus (dikt 50):
sed toto, indomitus furore, lecto
versarer cupiens videre lucem,
Ungefär:
Utan jag vände och vred mig oroligt
i hela sängen och önskade se morgonen
Men! Jag har en ny säng! Jag har aldrig tidigare haft en ny säng (mater ber att få påpeka att spjälsängen faktiskt var ny) och jag längtar efter att sova i den.
Säng på latin är lectus, och blir då i förlängning även "äkta bädd, brudsäng" och slutligen "äktenskap".
Rather random. Är mycket trött och försvinner sålunda till landet strax i några dagar.
Tuesday, August 01, 2006
procrastinatio
Då jag alltjämt inte får ett skit gjort, utan mest sitter och stirrar tomt på datorn och googlar konstiga fraser så är det väl vad jag kan erbjuda er idag, resultatet av dessa försök.
Pro primo, jag kan berätta att man inte får upp några exakta resultat om man googlar "hot latinist" (skandal!). Nu har denna fras knappats in här av mig och sålunda kommer man sändas till denna blogg i framtiden om man söker på den frasen. Ha!
Pro secundo, försöker man med en kombination av evil och latinist, får man bland annat upp detta, om unga amerikanska konservativas collegeval (artikeln är ganska hisnande, det är en mycket jingoistisk sida):
"One of our most distinguished students, besides being an accomplished musician and Latinist, knew almost as much church history as our resident medievalist. He would wake up at five in the morning to read Gibbon. The faculty and I figured he would want to go to Chicago or Columbia or some other history powerhouse. Instead, his choice was between Thomas Aquinas and Christendom, partly because of the curriculum of these two colleges, partly because of their moral atmosphere, but mostly because they embrace the truth as found in Scripture and Tradition.
All this is not to say that some or even many red-state students will not end up going to the Ivies and other elite colleges. This year’s valedictorian may very well go to an elite university, but mainly because she has been acing mathematics at the local university for two years and can translate Virgil without error. There are not many universities in the country that could challenge her in both math and classical languages; still, her preferred university for moral and religious reasons is Baylor."
Pro primo, jag kan berätta att man inte får upp några exakta resultat om man googlar "hot latinist" (skandal!). Nu har denna fras knappats in här av mig och sålunda kommer man sändas till denna blogg i framtiden om man söker på den frasen. Ha!
Pro secundo, försöker man med en kombination av evil och latinist, får man bland annat upp detta, om unga amerikanska konservativas collegeval (artikeln är ganska hisnande, det är en mycket jingoistisk sida):
"One of our most distinguished students, besides being an accomplished musician and Latinist, knew almost as much church history as our resident medievalist. He would wake up at five in the morning to read Gibbon. The faculty and I figured he would want to go to Chicago or Columbia or some other history powerhouse. Instead, his choice was between Thomas Aquinas and Christendom, partly because of the curriculum of these two colleges, partly because of their moral atmosphere, but mostly because they embrace the truth as found in Scripture and Tradition.
All this is not to say that some or even many red-state students will not end up going to the Ivies and other elite colleges. This year’s valedictorian may very well go to an elite university, but mainly because she has been acing mathematics at the local university for two years and can translate Virgil without error. There are not many universities in the country that could challenge her in both math and classical languages; still, her preferred university for moral and religious reasons is Baylor."
Subscribe to:
Posts (Atom)